Om domstolarna och dömandet
Medborgarnas förtroende för sina myndigheter och domstolar är i varje demokratiskt samhälle en fråga av yttersta vikt som ständigt måste debatteras från olika utgångspunkter. I SvJT s. 18 har advokaten Lars Rosengrenkommit med ett tankeväckande inlägg i den debatten. Det intressantaste med Rosengrens inlägg är, att han för fram åsikter som förmodligen omfattas av inte bara advokater utan också folk i allmänhet. Eftersom jag är domare i en länsrätt är det naturligt att mina synpunkter på artikeln hänför sig till i förstahand till Rosengrens kritik mot länsrätternas handläggning.
Utgångspunkten för Rosengrens artikel är en enkät som gjordes för någon tid sedan och som visade att en tredjedel av de tillfrågade hade ingen eller ringa förtroende för domstolarna. Det kan vara ett nedslående resultat men jag vill samtidigt påpeka, att enkäten också visade, att av dem som kommit i kontakt med domstolarna hade 88% den uppfattningen, att de blivit korrekt bemötta. Att många människor rent allmänt hyser misstro mot myndigheter och domstolar är väl ganska naturligt, då vi lever i ett land, där myndigheteroch myndighetspersoner är inblandade i snart sagt alla livets skeden. Till
saken hör också att ett snart sagt dagligt ifrågasättande från massmedias sida av olika myndighetsbeslut skapar en misstro också mot domstolarna. Resultatet av enkäten behöver alltså inte nödvändigtvis vara ett tecken på, att domstolsväsendet befinner sig i det förfall, som enkäten kan ge intryck av.
Rosengren påtalar i artikeln den "snedrekrytering" som skett till länsrätterna genom att juristerna där, i varje fall tidigare, ofta hämtats från skattemyndigheterna. Många domare i länsrätten har förut varit taxeringsintendenter och länsrätterna har därmed, anser han, en "fiskal rekryteringsbas".
Även om jag för egen del inte har den bakgrunden anser jag, och många med mig, att det är en styrka för länsrätterna, att det fortfarande finns domare inom länsrätterna och också inom andra förvaltningsdomstolar med ett förflutet inom skatteförvaltningen. Det förhåller sig ju så, som alla vet, att skattelagstiftningen med dess många irrgångar inte är något som man tillägnar sig på en kafferast. En djup kunskap inom det området kräver många gånger en rätt långvarig hantering av skattefrågor också på basplanet. Den kunskap som finns hos dem som har denna bakgrund både när det gäller domare och handläggare är enligt min uppfattning mycket värdefull och jag beklagar att det i varje fall hittills inte varit möjligt att finna former för en utbytestjänstgöring mellan länsskattemyndigheterna och länsrätterna. Sådan utbytestjänstgöring förekommer annars ibland mellan allmän domstol och åklagarmyndighet. Vad Rosengren menar är, förmodar jag, att domare med denna bakgrund har sin andliga hemvist hos statskassan och därför är oförstående till argument till den enskildes fördel. Det är alltid svårt att "bevisa" att Rosengren har rätt eller fel i sitt antagande, men om han har rätt borde ju inte så många besvär från enskilda skattskyldiga bifallas i länsrätten som nu ändå är fallet. Helt eller delvis bifalls över 50% av dessa besvär!
Som yrkesman vet ju Rosengren att vi gärna identifierar oss med våra roller. I rollen som domare föreligger det knappast något hinder för en f. d. taxeringsintendent att göra hänsynstaganden som han eller hon i egenskap av företrädare för det allmänna förut inte kunnat göra. Yrkesetiken är för domarkåren lika naturlig som den är för advokatkåren. Oavsett olika bakgrund. Detsamma gäller för nämndemannakåren. Det finns naturligtvis undantag men det förhållandet att nämndemännen som Rosengren understryker utses på "politiska grunder" är i sig inget skäl att misstänkliggöra deras roll i den dömande verksamheten.
Rosengren tar i sin artikel också upp den viktiga frågan, om det finns en tendens till att domstolarna, i tvister som berör statens och den enskildes intressen, dömer till förmån för staten. Rosengren säger själv, att det också är fråga om hur parterna och deras ombud "upplever rättskipningen". Rosengren tänker då främst på skattedomstolarnas rättskipning i skatteprocesser men också på EKO-brottmål i de allmänna domstolarna. Rosengren hänvisar till att det bland advokater och skattekonsulter finns "den helt övervägande uppfattningen att skattedomstolarna har en benägenhet att hellre döma till statens än till de skattskyldiges förmån. Det sker ibland på ett sätt som av den skatteskyldige upplevs som starkt upprörande".
Som alla vet lever vi i ett högskattesamhälle. Regering och riksdag bestämmer skatterna och stiftar lagar vars avsikt nästan alltid är att öka skattetrycket. Samtidigt försöker regering och riksdag, att så gott det går, undvika att lagen ger alltför många kryphål. Jag vill med detta ha sagt, att när det gäller tvister mellan staten och den enskilde skattebetalaren är det inte en fråga om
tvister mellan likaberättigade parter. Den lagstiftande makten ger staten ett avsiktligt övertag som alla vi skattebetalare har svårt att bemästra. Vad som är rättvis beskattning kan man ha många uppfattningar om. Eftersom skattemyndigheterna och också domstolarna har till upgift att tillämpa en lagstiftning som i första hand har att tillgodose statens intresse av ytterligare skatteintäkter, är det knappast överraskande att det av ombud och parter kan"upplevas" som om domstolarna tar parti för staten som stiftat lagen i eget intresse. Att situationen blir densamma också i de allmänna domstolarna framgår av att Rosengren upplever samma sak i EKO-brottmålen. Utgången i målen i förvaltningsdomstolarna behöver alltså inte nödvändigtvis vara ett uttryck för dessa domstolars bristande inlevelseförmåga och allmänt fiskaliska inställning. Det är naturligtvis sant som Rosengren säger, att det sedan början av 1970-talet pågår en "massiv verksamhet på olika sätt för att tillvarata statens skatteanspråk och för att främja kollektiva intressen av olika slag". Det är just det som gjort det möjligt för regering och riksdag att stifta lagar av som Rosengren säger "direkt diskriminering av vissa medborgargrupper t. ex. fåmansbolagsägare i beskattningssammanhang". Avsikten med den lagstiftningen är just att särskilja småföretagare från andra skattebetalare och kringskära deras möjligheter att i alltför hög grad njuta frukterna av sitt arbete utan att betala skatt för det. När nu denna lagstiftning finns, kan naturligtvis inte domstolarna bortse ifrån den, hur småaktig den än kan förefalla. Om den skatteskyldige, som Rosengren säger, upplever detta förhållande som "starkt upprörande", måste det vara en uppgift för vederbörande ombud, att klargöra lagstiftningens innehåll och mot vem kritiken för den skall riktas. På så sätt undanröjes många möjligheter till missförstånd.
Avslutningsvis hoppas Rosengren på en seriös debatt från många håll. Det är inte uteslutet, tror han, att den debatten kan ge domarna anledning att "ta sig en ordentlig funderare på hur det förhåller sig med rättskipningen på vissa områden". Det har Rosengren säkert rätt i och skulle den leda till att en och annan advokat också fick sig en tankeställare är det ju ännu bättre.
Jan Carle