Replik till Lars Rosengren
Advokaten Lars Rosengren har i sin välformulerade och grundliga artikel om domstolarna riktat allvarlig kritik. Rosengren använder visserligen gallicismen "om" men artikeln genomsyras av att det inte är "om" utan "att" som avses. Andra personer kommenterar och bemöter säkert artikeln i sin helhet. Här skall beröras en detalj i artikeln, där jag tycker mig ha en viss insikt efter att ha tjänstgjort som chefsrådman på Stockholms tingsrätts avdelning 17 under flera år. Arbetet på den avdelningen ger praktisk erfarenhet av skattebrottmål men framförallt mål av den förhatliga karaktär som kallas EKObrottmål.
    Rosengren skriver att advokater och skattekonsulter övervägande uppfattar att skattedomstolarna är benägna att döma till statens förmån. Hur härmed förhåller sig vet naturligtvis inte en tingsrättsdomare annat än som en lekman bland alla andra. När så Rosengren övergår till de allmänna domstolarna anger han att hans och många andra advokaters uppfattning är att domstolarna i EKO-målen verkar ha en från början mycket misstänksam inställning och förutsätter att den tilltalade är skyldig. Att försvara en fåmansbolagsdi-

 

rektör i skattebrottmål skulle vara nästintill hopplöst. Där skulle förekomma en sned rättskipning till den åtalades nackdel. Det är smärtsamt att läsa detta. I Stockholms tingsrätt arbetar vi med viss specialisering. En domare som handlagt många mål av ekonomisk natur, där ofta juridiska personers bokföring varit på tapeten, kan måhända bli benägen att bifalla ett åtal i större utsträckning än en domare, som har sådana problem framför sig på nybörjarstadiet och därför inte har fått särskild erfarenhet. Förstår man inte vad det rör sig om, har man ju bara att frikänna. Det har varit positivt att mer komplicerade domar på det här området överprövas av domare som har erfarenhet av dylika mål. Vare sig domen blir ändrad eller fastställd blir motiveringarna gedigna.
    Rent genant är det att Rosengren anklagar oss domare för att vi tar större hänsyn till staten och kollektivet än till den enskilda parten. Staten och kollektivet klarar sig väl men vad som är väsentligare är hänsynen till andra enskilda, som har svårt att överleva i den konkurrenssituation, som en tilltalad ofta skapar, genom svart verksamhet, där det t. ex. förekommer osanna fakturor som mot ersättning fås från personer som skaffar sig inkomst på sådan hantering. Också rena bedrägerier kan dock ha kvalitet, även om de riktas mot det allmänna, t. ex. momsbedrägerier med fiktiva inköp.
    Hur stämningen är i en rättssal kan rättens ordförande inte i alla lägen bedöma. Övriga ledamöters visade reaktioner kan en ordförande vanligen inte styra. De som varit med ett tag brukar dock bli professionellt avtrubbade på det här området, till skillnad från när det t. ex. gäller våld eller utnyttjande a vunga och svaga personer. Det händer åtminstone mig att jag ställer hårdare frågor till en tilltalad, som skall frikännas, för att kontrollera att jag är inne på rätt spår och har förstått rätt, än jag gör till en som skall få fällande dom. I långmål är det vidare en allmän erfarenhet att stämningen i och utanför rättsalen kan bli mycket vänlig och väl lättsam.
    Jag tror inte på Lars Rosengren, tror inte på att han beskriver någon allmän företeelse. Hans beskrivning för tanken till de gamla mandarinernas behandling av dem som förr i tiden kom inför rätta i Kina. Flera advokater har emellertid spontant sagt att de gärna är offentliga försvarare i dessa ekonomiska mål och som skäl härför angett att en advokat i denna sorts mål på ett helt annat sätt än i andra brottmål kan göra en insats för att få åtal ogillat eller modifierat. Justering av åtal i mildrande riktning förekommer ofta just för att något nytt framkommit under huvudförhandlingen. Relativt ofta lämnas åtal utan bifall. Vi domare ser ju helst att utgången för den tilltalade blir lika mild vare sig han har advokat vid sin sida eller inte, men det är givetvis så att en skicklig advokat här har en hel del givande uppgifter. Det har för övrigt hänt att tingsrätten meddelat frikännande dom trots att en tilltalad med offentlig försvarare erkänt. Och det har inte bara gällt sådana, då och då förekommande fall, som missad preskriptionsinvändning.
Birgitta Egenvall