Förhållandet mellan 10 kap. 1 § brottsbalken och lagen om redovisningsmedel

 

av jur. kand. PER MATSSON

 

1. Inledning
Det nära sambandet mellan förskingringsstadgandet och lagen (1944:181) om redovisningsmedel (RedL) ger upphov till en rad tillämpningsproblem. Detta inte minst med anledning av den brist på "samspel" som råder bestämmelserna emellan.
    Nedan följer ett försök till klarläggande av hur gällande rätt kan uppfattas. En resumé av utvecklingen på området samt en genomgång av relevanta rekvisit föregår avslutningen, där tre specifika spörsmål särskilt behandlas.

 

2. Historik
2.1 Förskingring och olovligt förfogande
Före 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott beskrevs förskingring i SL 22: 11 enligt följande. "Förfalskar man, svikligen förbryter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods, det man i besittning haver; straffas högst med straffarbete i två år". Detta stadgande uppvisade brister¹ som ledde till utarbetandet av ett nytt förskingringsstadgande.² Den 1 januari 1943 trädde den nya bestämmelsen i kraft. SL 22: 1 fick den nya lydelsen: "Där någon som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet, dömes om gärningen innebär vinning för honom och skada för den berättigade, för förskingring till fängelse eller straffarbete ihögst två år".³ Vad var det då som främst bidrog till att ett nytt

 

¹ För en god överblick av stadgandet som sådant, doktrin och praxis före 1942 hänvisastill Wennberg. Förskingring s. 64—87.

² Chefen för justitiedepartementet tillsatte år 1937 fyra sakkunniga för att verkställa utredning rörande reformering av lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Utredningsmännen antog benämningen straffrättskommittén (SRK).

³ Bestämmelsen finns nu i 10:1 BrB.36-38-168 Svensk Juristtidning

 

stadgande ansågs nödvändigt? En reformering av andra delar av SL gjordes samtidigt och generellt strävade lagstiftaren efter att ge brottbeskrivningarna en mer allmänt hållen karaktär. Till undvikande av en lagtext med kasuistisk prägel ville man nu avfatta stadganden med mer opreciserade formuleringar. Gränsfallen överlämnades åt domstolarna. Till hjälp gav man i motiven exempel på tveksamma fall och särskilt behandlades speciella frågor rörande brottsbegreppen.
    För det första skall betonas att brottet kom att bestå i ett svek mot visat förtroende. Brottet begås genom ett missbruk av egen maktsfär, till skillnad mot tillgrepps- och bedrägeribrotten,⁴ där annans maktsfär angrips.
    För det andra har en frigörelse från äganderättsbegreppet ägt rum(jfr SL 22:11 "... annans gods ..."). Denna förändring har sin betydelse däri att anförtrodda medel som sammanblandats med mottagarens egna, enligt tidigare bestämmelse ej kunde medföra ansvar för förskingring, i händelse av att mottagaren tillgodogjorde sig medlen. Detta beror på att i och med sammanblandningen upphör huvudmannens äganderätt.⁵ För det tredje sågs kretsen av personer, som kunde begå förskingring, över. SRK anförde: "... det icke är möjligt att från kriminalpolitisk synpunkt uppdraga någon avgörande skillnad mellan den som är skyldig att hålla penningarna avskilda och den som utan sådan skyldighet omhänderhar medel för annans räkning".⁶ I och med det nya stadgandet behandlas avskiljandeskyldiga sysslomän lika med icke avskiljandeskyldiga i det avseendet att båda kan göra sig skyldiga till förskingring. För det fjärde krävs för ansvarighet enligt nya lagen förmögenhetsöverföring. Detta innebär att gärningen skall medföra vinning för gärningsmannen och skada för huvudmannen.⁷ Skada och vinning i förmögenhetsbrotten skall motsvara varandra såsom olika sidor av förmögenhetsöverföringen.⁸ Strahl påpekar vikten av att det inte finns krav på att vinningen respektive skadan motsvarar varandra värdemässigt.⁹

 

2.2 Tillkomsten av lagen om redovisningsmedel
Redan under utarbetandet av det nya förskingringsstadgandet framställdes önskemål om regler för situationer där avskiljandeskyldighet ej föreligger. Snart uppkom också ett behov av civilrättslig reglering för redovisningsmedel.

 

⁴ SOU 1940:20 s. 55-56.

⁵ SOU 1940:20 s. 165.

⁶ SOU 1940:20 s 169.

⁷ Se dock 23: 7 BrB.

⁸ SOU 1940: 20 s 178.

⁹ Strahl. Allmän straffrätt s. 39.

¹⁰ NJA II 1942 s. 448, 459 (Straffarbete är numera borttaget ur påföljdssystemet).

 

    Behovet av reglering kan exemplifieras med följande situation: Enligt det nya förskingringsbrottet kan även sk penningförskingring inrymmas.¹¹ Bestämmelsen kom att omfatta även icke avskiljandeskyldig syssloman. I detta läge uppstod frågan hur en redovisningsskyldig, med verkan mot borgenärskollektivet, skulle bära sig åt för att avskilja de medel han mottagit och sedermera sammanblandat med sina egna.
    Advokatsamfundet framhöll i skrivelse till Konungen den 25 februari 1942 att det skulle vara synnerligen betänkligt om de nya bestämmelserna i strafflagen angående förskingring skulle genomföras utan att genom samtidig lagstiftning vunnes klarhet om den redovisningsskyldiges möjligheter att med tredjemansskydd avskilja mottagna medel.¹² Advokatsamfundet fick snart gehör för sitt önskemål och den 1 januari 1944 trädde RedL i kraft. Kännetecknande för RedL är, förutom att den anger sätt att avskilja medel, bl. a. att den endast gäller medel, dvs. pengar.¹³ Lagen gör vidare ej skillnad på avskiljandeskyldig syssloman och icke avskiljandeskyldig sådan. Även det inbördes förhållandet mellan flera huvudmän regleras i RedL.
    Denna omtänksamhet om sysslomannen (advokat?) har sin givna förklaring. Sysslomannen hade plötsligt fått ett förskingringshot hängande över sig för var gång han åtog sig ett uppdrag av redovisningskaraktär. Att inte veta, vad som i en framtida process skulle godtagas som ett giltigt avskiljande, måste naturligtvis ha upplevts som pressande för sysslomannen. Läsaren inser säkert vikten av behovet av en lag, vilken angav avskiljandemöjligheter, även ur huvudmannens synvinkel. I och med att medel avskilts enligt en ordning som stadgats i lag, skulle ju huvudmannen få separationsrätt i sysslomannens konkurs. Även borgenärskollektivet hade skäl att se fram emot regleringen. Man skulle ju på ett klarare sätt kunna konstatera vad som var avskilt för andra borgenärers räkning.

 

¹¹ Jareborg anser termen penningförskingring missvisande, då även sakförskingring kan avse pengar. Jareborg. Förmögenhetsbrotten s. 178.

¹² SOU 1943: 24 s 19.

¹³ SOU 1943: 24 s. 41. Analogisk tillämpning vad avser fungibla varor anses möjlig.

 

3. Vad som krävs för att redovisningslagen respektive BrB 10:1 skall vara tillämpliga.

 

3.1 Fordringsförskingring — BrB 10: 1¹
3.1.1 Besittningssituationen²
Som tidigare nämnts är förskingring sedan 1942 ett angrepp på den egna maktsfären. Brottet kan begås endast av den som fått viss individualiserad egendom i sin besittning.3
    Ur lagtexten kan man utläsa att besittningen skall grunda sig på avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning. Det måste således vara så att medlen, vad gäller fordringsförskingring, är anförtrodda. Det spelar sedan ingen roll om medlen traderats av huvudmannen eller om sysslomannen mottagit medlen av tredje man, t. ex. då sysslomannen är inkasserare eller kommissionär.⁴
    Det är viktigt, såsom Wennberg påpekar, att mottagandet av medlen och utfästelsen att redovisa för dem måste härröra från ett och samma rättsförhållande.⁵
    Vidare krävs att besittningen är för annan. Detta betyder, enligt SRK, att man vill sålla bort sådana fall där en normal utveckling av rättsförhållandet leder till att medlen behålles av sysslomannen.⁶ Den typiska gränsdragningen går mellan kreditgivning och medel som anförtros någon med redovisningsskyldighet. Helt klart är att kreditgivning innefattar ett visst mått av förtroende, men det rör sig ej om det kvalificerade förtroende som ges en syssloman med redovisningsplikt. I det senare fallet har egendom anförtrotts annan såsom ett främmande värde vilket mottagaren icke äger sätta i fara.⁷ Håstad beskriver situationen på ett belysande sätt: "... tillåtelse att använda pengarna får tydligen inte samtidigt innebära en tillåtelse att riskera dem".⁸ Man måste också ha klart för sig att besittningen redan vid sin uppkomst skall ha varit förenad med redovisningsskyldighet.⁹ Det går således ej att konstruera en förskingringssituation i efterhand, när kreditgivaren upptäcker att hans fordran är osäker.
    För undvikande av missförstånd vill jag tillägga, att det vid fordringsförskingring inte finns något krav på att den egendom som mot

 

¹ Förskingringsbestämmelsen kommer att benämnas 10: 1 BrB då den helt överensstämmer med SL 22: 1 i väsentliga delar.

² Endast fordringsförskingring behandlas i detta kapitel.

³ Jareborg. Brotten II s. 152.

⁴ SOU 140:20 s. 173.

⁵ Wennberg. Förskingring s. 180.

⁶ SOU 1940:20 s. 171.

⁷ SOU 1940:20 s. 172.

⁸ Håstad. Sakrätt s. 150.

⁹ SOU 1940:20 s. 173

 

tagits skall utges. Tvärtom är det ju oftast meningen att de medel som mottagits skall brukas på något sätt, för huvudmannens räkning. Avslutningsvis vill jag göra klart att fordringsförskingring begås av den som ej är skyldig att hålla medel avskilda. Sakförskingring av pengar begås däremot av den som är skyldig att hålla anförtroddamedel avskilda.

 

3.1.2 Den brottsliga gärningen
Den brottsliga gärningen består i att gärningsmannen, på något sätt, åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin redovisningsskyldighet. I lagtexten anges tillägnelse som ett exempel på detta, men även nekande till innehav av anförtrott gods, undandragande av att redovisa för medlen eller att helt enkelt göra sig oanträffbar är andra tydliga fall av brottsliga gärningar.¹⁰ Det åligger sysslomannen att hela tiden handha medlen såsom ett främmande värde och att icke vid någon tidpunkt under rättsförhållandets bestånd sätta den berättigades rätt i fara. Det är utan betydelse om man överenskommit om en viss tidpunkt för redovisningen. Huvudmannen kan när som helst begära revision, återkalla uppdraget osv., med följd att sysslomannen då skall kunna redovisa. SRK anger att den redovisningsskyldige bör upprätthålla kontinuerlig likviditet eller hålla de anförtrodda medlen avskilda.¹¹ Ett fullbordat brott går alltså ej att reparera i efterhand genom att sysslomannen på ett eller annat sätt skaffar fram medel och redovisar. Den som begått en stöld går ju ej fri från ansvar, om han i efterhand förklarar sig villig att återlämna stöldobjektet till den rätte ägaren.

 

3.1.3 Förmögenhetsöverföring
Den brottsliga gärningen måste slutligen medföra en viss effekt. Förskingringsstadgandet innehåller ett krav på vinning för gärningsmannen och skada för den berättigade. En förutsättning är att skadan respektive vinningen är omedelbart knutna till handlingen. I och med vinningen måste också skada samtidigt uppkomma.¹²
    SRK har angående den svåra skadebedömningen uttalat: "Eftersom enligt ekonomiskt bedömande redan en beaktansvärd fara för slutlig förlust har till följd att förmögenhetsställningen försämras, kommer vid de ifrågavarande brotten skaderekvisitet att vara uppfyllt

 

¹⁰ SOU 1940:20 s. 175 f, NJA 1939 s. 187.

¹¹ Detta anges uttryckligen vara fallet även om viss förfallodag är avtalad. SOU1940:20 s. 176-177.

¹² SOU 1940:20 s 43-44.

 

i och med att åtgärden utsätter den ifrågavarande personens förmögenhet för en så beskaffad fara".¹³
    I doktrinen kan man finna olika förslag till hur farebegreppet skall tolkas.¹⁴ Jag har inte kunnat finna någon praxis som närmare beskriver hur skadebedömningen skall gå till. Mitt förslag till hur den skulle kunna utföras är uppdelat i två steg. Först görs en prövning av huruvida fara för slutlig förlust överhuvudtaget förelegat. Slutlig förlust måste rimligtvis innebära att förlusten är definitiv vid den tidpunkt då sysslomannen skall redovisa, dvs. när huvudmannen begär redovisning. Denna tolkning anser jag mig ha stöd för efter att noggrant ha läst SRK:s utredning. På ett par ställen framgår att någon annan tolkning av begreppet "slutlig förlust" torde vara mindre hållbar.¹⁵ Man skulle möjligen kunna anföra att "slutlig förlust" syftar på att huvudmannen aldrig fått betalt, till skillnad mot att sysslomannen gör rätt för sig före eller efter brottets upptäckt. Det vore märkligt om domstolen skulle behöva bedöma huruvida redovisning kommer att ske i framtiden. Det måste anses irrelevant för den straffrättsliga bedömningen, som rimligtvis hänför sig senast till tidpunkten för redovisningen. Gärningen skall således medföra en fara för att sysslomannen ej skall kunna fullgöra sin redovisningsskyldighet, vid redovisningstillfället, som kan inträda när som helst.¹⁶
    Sedan tas ställning till huruvida faran är så kvalificerad, att den kan betraktas som beaktansvärd. Synonymer till beaktansvärd är ord som ansenlig och betydande. Den språkliga innebörden får, enligt min mening, anses ha viss vikt när det ej klart uttalas i förarbetena vad som avses. Enligt detta resonemang krävs således ganska mycket innan faregraden är uppnådd. Risktaganden som ej är betydande skulle alltså medföra att skaderekvisitet ej kan betraktas som uppfyllt.
    Emellertid är ju förskingringsstadgandet avsett att avskräcka sysslomannen från att överhuvudtaget riskera anförtrodda medel. Att kräva att åklagaren i en brottsmålsprocess skall styrka att en betydande fara, vid en viss förfluten tidpunkt, förelegat vore att begära förmycket. Jag menar att det bör vara tillfyllest om åklagaren påvisar att faran varit påtaglig och ej endast framstår som försumbar.
    Beaktansvärd fara bör alltså föreligga i en överväldigande majoritet av fall då fara förelegat. Det finns annars en risk för att faregraden ej

 

¹³ Den omständigheten att slutlig förlust icke inträffat kan ej utan vidare fritaga frånansvar. SOU 1940:20 s 48-49.

¹⁴ Se Agge s. 142, Wennberg. Förskingring s. 258-259 och Strahl Skada och vinning, s.112-113.

¹⁵ SOU 1940: 20 s. 49, 179.

¹⁶ Jag ansluter mig till SRK:s mening att det är vid tiden för handlingen som farebedömningen skall göras. SOU 1940:20 s 178. 

anses uppfylld om sysslomannen kan visa solvens eller sufficiens. Enligt NJA 1953 s. 475 krävs sannolikt kontinuerlig likviditet. Detta krav måste hela tiden upprätthållas, vilket leder till att faregraden ej får vara så stor att likviditeten kan ifrågasättas.
    Huvudspörsmålet i rättsfallet är vilka krav som kan ställas på den redovisningsskyldige. RR:n konstaterar att A (sysslomannen) var solvent. Grunden för detta är att A:s tillgångar översteg hans skulder vid redovisningstillfället. Vad domstolen egentligen måste ha åsyftat är att A var sufficient. För solvens krävs att sysslomannen kan betala sina skulder i den takt de förfaller. Tillfällig oförmåga att redovisa utesluter ej solvens. Med denna tolkning uppkommer frågan hur rätten bedömde den "verkliga" solvensfrågan. Lösningen är att domstolen tycks ha satt likhetstecken mellan sufficiens och solvens och därmed ej tagit ställning till om A:s betalningsoförmåga var tillfällig eller ej. A:s likviditet tas emellertid upp för närmare granskning av domstolen. A:s ekonomiska mellanhavanden före förfallodagen undersöks och rätten finner att A ej varit likvid för redovisningsskulderna. Det ligger nära till hands att utgå från att rätten har krävt kontinuerlig likviditet, i överensstämmelse med vad SRK angivit.
    De lege ferenda framstår det som en bättre lösning att anknytaskade rekvisitet till ett krav på kontinuerlig solvens. Domstolen borde ha frihet att bedöma om beaktansvärd fara för slutlig förlust förelegat utan att tvingas beakta ett svårbedömt krav på kontinuerlig likviditet.

 

3.2 Lagen (1944:181) om redovisningsmedel (RedL)
När någon före 1944 ville göra gällande separationsrätt till pengar i gäldenärens konkurs, saknades bestämmelser om detta. Frågan om möjlighet att separera pengar i gäldenärens bo var, liksom i fråga om fungibla varor, beroende av om de hållits avskilda.¹⁷ RedL kom 1944och "täppte till" en lucka i lagstiftningen. Från och med då var det klarlagt på vilka sätt medel kunde avskiljas och därmed hållas skyddade från sysslomannens övriga borgenärer. Det finns tre sätt, på vilka ett avskiljande kan ske. Avsikten med nedanstående figur är att på enklaste sätt åskådliggöra avskiljandemöjligheterna enligt RedL. Jag har i figuren utgått från att alla avskiljandeskyldiga sysslomän även är redovisningsskyldiga. Vidare utgår jag ifrån att alla redovisningsskyldiga ej behöver vara avskiljandeskyldiga. De sysslomän som är redovisningsskyldiga men ej avskiljandeskyldiga omfattas av c) i figuren. Slutligen är det ej avsett att vara någon skillnad i tidsperiod mellan st 1 pl och st 2 i figuren. Det viktiga är att dessa båda fall

 

¹⁷ Walin. s. 85.

 

hänför sig till tiden innan dröjsmål inträder. Tidigare har nämnts att icke avskiljandeskyldig kan använda sig av RedL om han skulle känna osäkerhet, vad avser sina förpliktelser mot fordringsägaren.

 

medel mottages st 1 p 1 Avskilt utan dröjsmål RedL st 2 Omedelbart tillgängligt för avskiljandedröjsmål från mottagandet st 1 p 2 Avskilt av solvent sysslomana) Solvens utan betydelseb) Avskiljandeskyldigsyssloman måste använda sig av denna avskiljandemöjlighet eller den som anges i st 1 p 1 för att undvika brott mot 10:4 BrBc) Regeln är alternativ för icke avskiljandeskyldig syssloman^*a) Solvens utan betydelseb) Avskiljandeskyldig syssloman måste använda sig av denna avskiljandemöjlighet eller den som anges i st 1 p 1 för att undvika brott mot 10:4 BrBc) Regeln är alternativ för icke avskiljandeskyldig syssloman^*a) Solvens har betydelseb) Avskiljandeskyldig har här gjort sig skyldig till brott mot 10:4 BrB. Denna avskiljandemöjlighet kan ge sysslomannen en chans att undvika ansvarför brott mot 10:1 BrBc) Regeln är alternativ för icke avskiljandeskyldig syssloman^** Något av alternativen måste användas om medlen skall avskiljas enligt RedL.

 

4. Redovisningsskyldighet
4.1 Bakgrundsproblematik
Det kan tyckas vara självklart vad redovisningsskyldighet betyder och vad det innebär att vara redovisningsskyldig. Vid närmare eftertanke visar det sig ändå vara svårt att definiera begreppet.
    Redovisningsskyldighet är rekvisit såväl i BrB 10:1 som i RedL och är det rekvisit som s. a. s. binder ihop dessa bestämmelser. I övrigt har de inget gemensamt. Det framstår som rimligt att dra slutsatsen att begreppet har samma betydelse i de båda fallen, eftersom RedL är tillkommen just för att underlätta redovisningsskyldigas möjligheter att undgå förskingringsansvar enligt BrB 10:1.
    Det är utan tvekan klart att typiska sysslomän, t. ex. kommissionärer, är redovisningsskyldiga. Vem som är redovisningsskyldig, utanför den krets som utpekas i lag, är däremot oklart. Är den person, som en gång i sitt liv åtar sig ett uppdrag, redovisningsskyldig? Det kanske inte alls är frekvensen av uppdrag som avgör utan istället uppdragets natur. Redan av ovanstående frågor förstår man att valet av begreppet redovisningsskyldighet är mindre lyckat under den förutsättning som råder, nämligen att tydlig definition saknas såväl i lagtext som imotiv.

 

4.2 Vad är redovisningsskyldighet och vad innebär det att vara redovisningsskyldig?

4.2.1 Inledning
Ovan framgår att skillnad gjorts mellan att vara redovisningsskyldig och vad detta innebär. Distinktionen kan tyckas vara obetydlig men med tanke på att redovisningsskyldighet är ett brottsrekvisit ligger en viss fara i att försöka förklara begreppet utan att uppmärksamma nämnda tudelning. Det går ej att sätta likhetstecken mellan "vara"och vad det "innebär att vara".

 

4.2.2 Vad är redovisningsskyldighet?
I själva ordet redovisningsskyldighet ligger ett moment av något betungande. Det rör sig om en plikt att utföra något, en plikt att redovisa. Vidare torde en naturlig tolkning vara att uppdragsgivaren inte har velat riskera medlen på något sätt. Han har ju begärt att värdet skall redovisas. Egendom kan också upphittas. I dessa fall bör redovisningsskyldighet föreligga trots att en förtroendesituation ej är för handen.¹ Ett upphittande betyder ju bara att förskingringsbrott som sådant är uteslutet, då det upphittade ej anförtrotts någon.
    I doktrinen finns olika definitioner på vad redovisningsskyldighet är. Strahls definition lyder: "Därmed torde böra förstås, att han är skyldig att hålla sig likvid och solvent så länge redovisningsskyldigheten består. Huruvida termen redovisningsskyldighet tydligt anger detta kan kanske diskuteras, men det är väl obestridligt, att termen enligt gängse språkbruk åtminstone kan ha denna betydelse".² Walins syn skiljer sig från Strahls, då han uttrycker: "Man bör istället söka konstatera någon mera specialiserad civilrättslig förpliktelse som i sin tur kan motivera att vederbörande bör hålla sig likvid och solvent. När 10 kap 1 § BrB själv talar om skyldighet för vederbörande att utge egendom eller redovisa för denna, måste tydligen med "redovisa" åsyftas något annat än att hålla sig likvid och solvent".³ Strahl tycks tala om vad det innebär att vara redovisningsskyldig. Walin däremot utgår från att begreppet måste ha en självständig betydelse.
    Huruvida SRK uppmärksammat distinktionen mellan "vara" och"innebär att vara" kan svårligen utläsas i dess utredning. Kommitténanger att "redovisa" skall ha samma betydelse som i 194 § KL (numera KL 7:23) och 60 § KommL. Vidare anges att som olika led i redovisningen ingår dels ett utgivande dels avgivande av räkenskaper.⁴ Såvitt jag kan förstå talar man här om vad redovisningsskyldighet är. Plikten att redovisa skulle alltså bestå av två delmoment.

 

¹ Walin. s. 105.

² Strahl. SvJT 1960 s. 270.

³ Walin. s. 98.

⁴ SOU 1940: 20 s. 172.

 

a) Upplysningskrav. Räkenskaper skall framläggas utvisande hur mycket som ev skall utges och varför.
b) Utgivningskrav. Tradition av ev överskott skall ske.
För att avgöra om redovisningsskyldighet föreligger måste begreppet ses isolerat från övriga rekvisit i BrB 10: 1 respektive i RedL. Det går således inte att påstå att en person inte är redovisningsskyldig därför att medlen ej är anförtrodda. Det brister då s. a. s. i "fel" rekvisit.
    En fråga av vikt är huruvida någon typ av kontraktsförhållande krävs för att redovisningsskyldighet skall föreligga. Håstad tycks utgå ifrån att så ej behöver vara fallet.⁵ Han menar att arbetsgivare är redovisningsskyldig för innehållen källskatt. Även Walin menar att det ej finns något krav på ett kontraktsförhållande. Han anger ju att även upphittare torde vara redovisningsskyldig.⁶ Strömberg diskuterar problemet och kopplar, i sitt resonemang, ihop redovisningsskyldigheten med övriga rekvisit i förskingringsstadgandet.⁷ Mitt intryck av Strömberg är att han verkar utgå från att ett kännetecken på redovisningsskyldighet är att förskingringsstadgandet i övrigt blir tilllämpligt. Samma intryck ges av SRK som endast diskuterar begreppet kopplat till avtalssituationer av olika slag. Även ordet "parterna" nämns på flera ställen.⁸ För egen del vill jag se rekvisiten frikopplade från varandra. Jag kan ej finna någon anledning till att uppställa ett krav på partsförhållande. Det är sedan en annan sak att en majoritet av fall där frågan aktualiseras säkerligen omfattas av ett partsförhållande. SRK:s diskussion om "parter" kan förklaras med att de argumenterar just utifrån förskingringsstadgandet, där det ju krävs att medlen är anförtrodda för tillämplighet överhuvudtaget.
    Medel som flyter in efter en konkurs skall av förvaltaren avskiljas enligt KL 7:23 st 3 och 60 § KommL. Partsuccession tillåts alltså på sysslomannens sida. Sysslomannen kan endast göras ansvarig för medel influtna före konkursutbrottet. Redovisningsskyldigheten övergår sedan på konkursförvaltaren.⁹ Ekeberg utgår från att fordringen på konkursgäldenären övergår på konkursboet och blir en massagäld.¹⁰ Huruvida detta resonemang är hållbart ställer jag mig tveksam till. Det skulle ge huvudmannen en omotiverat stark ställning om han fick konkurrera med massaborgenärerna. Följden skulle bli ett slags dubbel säkerhet.

 

⁵ Håstad. TSA 1974 s. 344.

⁶ Walin. s. 105.

⁷ Strömberg. NTfS 1948 s. 112-119.

⁸ SOU 1940:20 exempelvis s. 172. Med partsförhållande och kontraktsförhållandeavser jag samma sak.

⁹ Redovisningsskyldigheten anges ju av SRK vara likadan som i 60 § KommL och194 § KL.

¹⁰ Ekeberg. s. 69-70.

 

    Slutligen vill jag poängtera att såväl upplysningsplikten som utgivandet är absoluta krav för redovisningsplikten om någon av parterna insisterar. Det är ingen självklarhet att bara huvudmannen begär fullständig redovisning. För att undvika framtida oenighet kan det vara av betydelse även för sysslomannen att han får redovisa på ett fullständigt sätt. Det kan dock tänkas att parterna i ett förhållande huvudman—syssloman överenskommer hur redovisningen skall gå till. I en situation där tredje man är involverad bör dock hållas hårt på ovannämnda krav. Parterna kan alltså ej överenskomma om att t. ex. upplysningsplikten slopas, till förfång för tredje man.

 

4.2.3 Vad innebär redovisningsskyldighet?
Frågan vad redovisningsskyldighet innebär har omformulerats enligt följande: Vilka krav ställer man på sysslomannen för att han skall anses vara i stånd att fullgöra sin redovisningsskyldighet?
    SRK uttrycker: "Redovisningsskyldighet anses medföra åliggande att kontinuerligt handhava den anförtrodda egendomen såsom ett främmande värde och icke att vid någon tidpunkt under rättsförhållandets bestånd sätta den berättigades rätt i fara". Vidare anförs att kontinuerlig likviditet för redovisningsmedel eller säkerställande genom avskiljande bör vara för handen, för att uppdraget ska anses vara utfört på ett korrekt sätt.¹¹
    Departementschefen anför: "... redovisningsskyldighet, vilket innebär att han skall avgiva räkenskap för medlen och icke äger förfoga däröver för egen räkning".¹²
    Av förarbetena till RedL kan man i departementschefens anförande utläsa att redovisningsskyldigheten ska ha samma betydelse som i förskingringsstadgandet.¹³

 

4.2.4 Sammanfattning
Redovisningsskyldighet är:
a) Upplysningskrav. Räkenskaper skall framläggas.
b) Utgivningskrav. Eventuellt överskott skall utges.
Redovisningsskyldighet innebär:
Redovisningsmedlen får ej vid någon tidpunkt sättas i fara underrättsförhållandets bestånd. Detta betyder i sin tur att medlen ska avskiljas eller eljest hållas säkra, genom att kontinuerlig likviditet bör upprätthållas. HD har i rättsfallet NJA 1953 s. 475 kopplat ihop redovisningsskyldighetens innebörd med skaderekvisitet. Vad HD

 

¹¹ SOU 1940:20 s. 176.

¹² Prop. 1942: 4 s. 111.

¹³ Prop. 1944:81 s. 31-32.

 

egentligen uttrycker är att redovisningsskyldighet bl. a. innebär att huvudmannen ska hållas skadeslös, vilket kan uppnås genom kontinuerlig likviditet.

 

4.3 Vem är redovisningsskyldig
Det finns en rad kategorier av sysslomän som utpekas i lag som redovisningsskyldiga eller avskiljandeskyldiga.¹⁴ Dessa lämnas därhän, då det ej råder någon tvekan om deras skyldighet. När ett skriftligt avtal mellan parterna klart anger att sysslomannen är redovisnings/avskiljandeskyldig finns ej heller någon anledning till tvekan.¹⁵
    De tveksamma fallen är naturligtvis de, där huvudmannen påstår att redovisningsskyldighet föreligger och sysslomannen nekar därtill. Bevisbördan ligger i dessa fall på huvudmannen respektive åklagaren, dvs. den som gör gällande att skyldigheten föreligger.¹⁶ Vilka kriterier kan då uppställas för att ett avgörande, av vem som är redovisningsskyldig, skall kunna ske? Wennberg menar, att upplysningsplikt är en förutsättning för all redovisningsskyldighet.¹⁷ Därför utesluts t. ex.banker och depositarier från gränsdragningen.¹⁸
    En första utgångspunkt blir alltså att utreda om sysslomannen har upplysningsplikt. Befinnes detta vara fallet föreligger i normala fall säkerligen redovisningsskyldighet.¹⁹ Nedan behandlas hur man kan gå till väga för att konstatera upplysningsplikt. Jag väljer att utgå från en indelning av de upplysningsskyldiga i två grupper.
    a) Avtalsförhållande föreligger ej.²⁰ Under denna grupp hänförs upphittare, den som eljest av misstag fått annans medel i besittning, arbetsgivare (källskatt) m. m. Förutom att dessa, under hot om straff, måste utge medlen bör de också om behövligt upplysa om huruvida det som utges är en del av medlen eller om allt redovisats. En prövning sker som går ut på huruvida upplysning kan krävas i den speciella situationen som föreligger. I många av de situationer som nämns under a) måste en upplysningsplikt (om än uttunnad) fullgö-

 

¹⁴ För en uppräkning och en kort kommentar om dessa sysslomäns redovisningsplikt hänvisas till Wennberg. Förskingring s. 96—102. Se även Jareborg. Brotten II s. 156.

¹⁵ Under den givna förutsättningen att avtalet i övrigt är civilrättsligt giltigt.

¹⁶ Prop. 1944:81 s. 32.

¹⁷ Wennberg. Förskingring s. 102.

¹⁸ En annan sak är att ansvar kan drabba den som handlar å en banks vägnar. Beckman :n.fl., Brottsbalken I s. 418.

¹⁹ Jag har ej kunnat konstruera en situation där upplysningsplikt föreligger samtidigt som utgivningsskyldighet ej föreligger.

²⁰ Här har medel ej mottagits och därför är analog tillämpning av RedL påkallad för att det hela skall gå ihop. 

ras. Det blir eljest omöjligt att kontrollera om det som utges stämmer överens med vad som skall utges. Den fråga man bör ställa sig är alltså: Kan den berättigade enbart genom att mottaga medlen avgöra om hans rätt är säkerställd? Ett nekande svar torde medföra att upplysningsplikt föreligger.
    b) Avtalsförhållande föreligger. Det är utan betydelse hur ett avtal betecknas. Det är den verkliga partsavsikten som avgör vad som skall anses avtalat mellan parterna (jfr NJA 1968 B 22). Tyder avtalet påen vanlig kreditgivning är naturligtvis upplysningsplikt utesluten. I brist på praxis rörande detta spörsmål vågar jag gissa att domstolens svåraste uppgift troligen består just i att dra en skiljelinje mellan kreditgivning och medel utgivna med upplysningsplikt. Finns bara ett muntligt avtal blir den enda skillnaden att "huvudmannen" får svårare att fullgöra den bevisbörda som ligger på honom.
    Strömberg menar att en skarp avgränsning av förskingringssituationerna i avtalsförhållanden kan åstadkommas genom att i lag fastslå språkligt bestämda avtalsrubriker eller avtalsklausuler, vilka skulle utgöra förutsättning för tillämpning av förskingringsbestämmelsen och RedL.²¹ En risk med detta skulle enligt Strömberg vara att i en ockersituation skulle en försträckningsgivare kunna utnyttja en klausul som ställde försträckningstagaren i en förskingringssituation om han ej kunde betala på förfallodagen.²²
    Jag instämmer i sak i vad Strömberg anför, men kan ej inse att hans förslag skulle utvidga möjligheterna för en försträckningsgivare att missbruka möjligheterna till ocker. Möjligheten att införa en klausul som utvisar att motparten är redovisningsskyldig kan ju ändå användas med följd att sysslomannen anses vara det. Enda skillnaden mellan de angivna fallen är att Strömbergs klausul skulle omnämnas i lagtext med den auktoritet som tillkommer sådan jämfört med en vanlig avtalsklausul som ej har denna styrka. En lösning vore att i lag ange en standardfras t. ex. "pengarna är redovisningsmedel" och tillerkänna denna presumtionsverkan i ett avtalsförhållande. I likhet med Strömberg²³ anser jag att en undantagsregel i detta fall måste finnas. Den skulle gå ut på att domstolen kan, i vissa fall, döma för förskingring i ett avtalsförhållande där klausul av nämnd innebördsaknas.

 

²¹ Strömberg NTfS 1948 s. 117.

²² Strömberg NTfS 1948 s. 119.

²³ Strömberg NTfS 1948 s. 119.

 

5. Vem är skyldig att hålla medel avskilda?
5.1 De reglerade fallen
Kretsen av redovisningsskyldiga kan indelas i två grupper. De som är respektive de som ej är avskiljandeskyldiga. Skillnaden består i att den förra gruppen måste avskilja medlen utan dröjsmål från mottagandet. Avskiljs ej medlen i tid är ett olovligt förfogande fullbordat. Till undvikande av förskingringsbrott kan ett försenat avskiljande ske såvida likviditet föreligger.
    Det spörsmål som nu uppkommer är frågan om vilka sysslomän som är avskiljandeskyldiga. Det är naturligtvis av utomordentlig vikt att regler finns som gör urvalsprocessen lätt. Sådana regler finns också, avseende vissa sysslomän. 10 § KommL stadgar t. ex. att kommissionär ska hålla kommittentens gods avskilt. Stadgandet har dock en dispositiv karaktär, då omständigheterna i det enskilda fallet kan föranleda att det är befogat med sammanblandning.¹ Huruvida pengar skall hållas avskilda framgår ej. Ett e-contrario slut är hållbart, enligt min mening, av flera skäl. För det första är 10 § KommL dispositiv och berör endast gods. För det andra nämns inget om avskiljande i 7 § KommL som i övrigt reglerar kommissionärens redovisningsplikt. I vårt fall finns ju överhuvudtaget inte något i lagtext (eller motiv) som tyder på avskiljandeskyldighet vad avser medel. Att utsträcka "gods" till att även avse "medel" skulle framstå som i högsta grad betänkligt. En analogi som utvidgar det straffbara området är utesluten (jfr legalitetsprincipen).² Jag anser därför att ett e-contrarioslut är att föredra. Eljest bör en restriktiv tolkning göras av rekvisitet "gods". I övrigt torde de reglerade fallen ej medföra några tolkningsproblem.

 

5.2 De oreglerade fallen
Liksom vad gäller redovisningsskyldighet är det de oreglerade fallen som är av intresse. Att en klausul anger att medel ska hållas avskilda bör godtas utan vidare. Vad gäller då i övrigt? Tiberg slår fast "Med hänsyn till vikten för huvudmannen av att honom tillkommande medel skyddas från sysslomannens borgenärer anses sysslomannen i regel skyldig att hålla sådana medel avskilda från sina egna tillgångar".³ I likhet med Hasselrot kan jag inte hålla med om att en sådan skyldighet kan presumeras.⁴ Tibergs inställning torde kräva att syss-

 

¹ Ekeberg. s. 15—16

.² Antag att HD i en civilrättslig tvist gör analogin; steget är då inte långt över till att samma princip används även i en brottsmålsprocess.

³ Tiberg. s. 26.

⁴ Hasselrot. s. 116.

 

lomannen förhandlar sig till en klausul med innebörd att avskiljandeskyldighet ej föreligger. I en brottsmålsprocess får vidare bevisbördan en felaktig placering med Tibergs resonemang. Det vedertagna är ju att åklagaren har att visa att avskiljandeplikt varit avsedd/avtalad. SRK uttalar inte särskilt mycket. Den nöjer sig med att ange ett par typfall (kassörer, överordnad ledare som äger anbefalla utbetalningar, förmyndare, boutredningsmän osv.).⁵ Det är således tämligen självklara avskiljandepliktiga som nämns. Klarhet nås i alla fall på en punkt. Avtalad avskiljandeskyldighet behöver ej vara för handen. I de fall avtal ej är nödvändigt tycks dock krävas att sysslomannen intar en viss förtroendeposition.⁶ Det framstår, i det närmaste, som givet att en kassör ej ska sammanblanda medlen med sina egna. Detta liggers. a. s. i uppdragets natur. I motiven till brottsbalken har lagrådet påpekat att om skyldigheten att hålla egendomen avskild ej är uttryckligen stadgad i lag eller författning, bör noga prövas huruvida tillräckliga förutsättningar finns för att likväl anta att redovisningsskyldighet föreligger.⁷ Uttalandet gäller alltså redovisningsplikten. Det finns inget som talar för att mindre noggrann prövning ska ske när avskiljandeplikt ej är stadgad i lag, eftersom avskiljandeplikt av allt att döma medför redovisningsplikt.

 

5.3 Sammanfattning
På grund av oklara förarbeten och brist på praxis är osäkert vilka sysslomän som är avskiljandeskyldiga. Att utläsa allt för mycket ur förarbeten är ej att rekommendera, men trots detta vågar jag mig på att ange följande sysslomän som avskiljandeskyldiga.
a) Sysslomän som enligt lag är avskiljandeskyldiga.
b) Sysslomän som godtagit en avtalsklausul som anger avskiljandeplikt.
c) Sysslomän som yrkesmässigt handhar redovisningsuppdrag.⁸ Här avses t. ex. biträdande jurist på advokatbyrå.
d) Sysslomannens uppdrag har en sådan karaktär att det faller sig naturligt med avskiljandeplikt. Här avses sysslomän som har gett sitt förtroende som vanligtvis medför ovan nämnda plikt, t. ex.kassör i en förening.
Av punkterna c) och d) framgår att avtalad avskiljandeplikt ej behöver vara för handen.

 

⁵ SOU 1940:20 s. 172.

⁶ SRK nämner typiska förtroendeposter som exempel och sedan skriver man "o.s.v.". Detta tyder på att likställda personer omfattas av den aktuella kretsen av personer.

⁷ Prop. 1962: 10 s. 449 (lagrådet).

⁸ TSA 1947 s. 290, NJA II 1944 s. 404 och Beckman m. fl., Brottsbalken I s. 449-450.

 

    Finns ej stark anknytning till någon av punkterna a)—d) bör, som ovan nämnts, noggrann prövning ske huruvida avskiljandeplikt verkligen föreligger. Den som av en slump är redovisningsskyldig, t. ex.upphittare, kan alltså ej anses vara avskiljandeskyldig. Detsamma torde gälla arbetsgivare för innehållna källskattemedel.

 

6. Några spörsmål
6.1 Kravet på kontinuerlig likviditet i 10:1 BrB och solvenskravet i RedL
Ovan har gjorts gällande att ett krav på kontinuerlig likviditet ligger "inbakat" i förskingringsstadgandet. I vilket rekvisit kravet ligger är något oklart. Av motiven¹ får jag intrycket att likviditetskravet ligger i rekvisitet "... skyldighet att ... redovisa ...". NJA 1953 s. 475 komplicerar bedömningen av var likviditetskravet ligger. Bristande likviditet framstår i rättsfallet som förknippat med skaderekvisitet. Den rimligaste förklaringen anser jag vara den som Thornstedt framhåller: "Då emellertid skaderekvisitet måste uppfyllas jämte det att gärningsmannen fyller kravet på att ha åsidosatt vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin redovisningsskyldighet, måste lagstiftaren ha ansett, att bristande likviditet implicerar skada, dvs. att beaktansvärdrisk för slutlig förlust alltid föreligger då gärningsmannen ej är likvid. I annat fall skulle ju kravet på kontinuerlig likviditet bli ett slag iluften".²
    Kravet på kontinuerlig likviditet ligger alltså i redovisningsskyldigheten samtidigt som ett exempel på skada är bristande likviditet. I RedL uppställs ett solvenskrav vid försenat avskiljande. Medel som avskiljs av insolvent syssloman, med dröjsmål, är ej skyddade mot borgenärskollektivet. Finns det då någon koppling eller anknytning mellan likviditetskravet i BrB 10:1 och solvenskravet i RedL? För att undvika sammanblandning av begrepp måste klargöras att det finns ett likviditetskrav även i RedL. Det är rekvisitet "skyldighet att redovisa" som har samma betydelse i RedL som i BrB 10: 1.³ Solvenskravet i RedL måste, såvitt jag kan förstå, ses skilt från den straffrättsliga bedömningen och endast vara av betydelse vad gäller bedömningen av vad som ingår i ett konkursbo respektive vad som omfattas av separationsrätt. Vad blir då följden av att en syssloman med usel ekonomi anförtros medel? Enligt RedL kan denne syssloman inte begagna sig av försenat avskiljande eftersom solvens är en förutsättning för den typen av avskiljande. Syssloman kan endast avskilja

 

¹ SOU 1940:20 s. 176-177.

² Thornstedt. Festskrift till Olivecrona s. 653.

³ Prop. 1944:81 s. 31.

 

medlen utan dröjsmål för att undgå straffansvar och för att samtidigt trygga huvudmannens medel.
    Sammanfattningsvis råder alltså inget direkt samband mellan kravet på kontinuerlig likviditet i förskingringsstadgandet och solvenskravet i RedL. En syssloman som ej upprätthållit kontinuerlig likviditet och som ej heller avskilt medlen har således gjort sig skyldig till förskingring. Frågan är hur åklagaren skall bemöta ett påstående, från en solvent syssloman, om att medlen är avskilda enligt st 1 p 2 RedL och att huvudmannen därför ej lidit skada (respektive sysslomannen ej gjort vinning)?

 

6.2 Något om redovisningsskyldighet och factoring
I detta avsnitt kommer en specifik situation att behandlas. Vid pantsättning av fordringar kan hända att sekundogäldenären inte denuntierats. Det avtalas istället, mellan panthavare och pantsättare, att pantsättaren skall uppbära betalning för panthavarens räkning. Enligt 31 § SkbrL, analogt, uppkommer då inte sakrättsligt skydd för panthavaren. Kan då inte panthavaren anföra att de medel som flyter in till pantsättarens konkursbo omfattas av separationsrätt enligt RedL och KL 27:3 st 3? Vidare kan man fråga sig om pantsättaren/konkursförvaltaren gör sig skyldig till förskingring om han ej redovisar.
    Först uppkommer alltså frågan om pantsättaren kan anses redovisningsskyldig gentemot panthavaren/factoringbolaget. Svaret måste bli jakande; redovisningsskyldighet följer av avtalet mellan pantsättare och panthavare. Är det då medel som mottagits för annan? Enligt min mening är så fallet. De periodvisa inbetalningarna har aldrig innehafts av pantsättaren utan fordringen har pantsatts innan medlen börjat inflyta.⁴ Rekvisitet "för annan" är främst avsett att dra en gräns mot de fall där något innehas mer för egen räkning, än för annans. Att påstå att en pantsättare mottager ovan angivna medel för egen räkning förefaller svårmotiverat. Medlen skall ju inte i slutändan behållas av pantsättaren (jfr avbetalningsgods).
    Vilket brott gör sig pantsättaren/konkursförvaltaren skyldig till om han ej redovisar för influtna medel? Enligt förskingringsstadgandet får mottagandet av medlen inte härröra från ett rättsförhållande och utfästelsen att redovisa, för dessa, från ett annat rättsförhållande.⁵ I vårt fall föreligger ett rättsförhållande mellan sekundogäldenär ochpantsättare. Helt oberoende av sekundogäldenärens medverkan avta

 

⁴ Se dock Håstad. Sakrätt s. 153.

⁵ Wennberg. Förskingring s. 180.37-38-168 Svensk Juristtidning

 

las även om pantsättning av fordringar mellan pantsättare och factoringbolag. Slutsatsen av detta är att förskingring är utesluten p. g. a.brist i kravet på att medlen skall vara anförtrodda på ett visst bestämt sätt. Om medlen inte avskils när de flyter in till en pantsättare på obestånd (alt. konkursförvaltare) kan dock ansvar för olovligt förfogande inträda. Argumentationen ovan medför att 31 § SkbrL kan kringgås. En redovisningsfordran skapas utan att denuntiation skett och separationsrätt tillkommer factoringbolaget. Håstad godtar inte detta resonemang. Han menar att det "vore märkligt om 31 § SkbrL skulle kunna kringgås på detta enkla sätt".⁶ Det må vara märkligt att 31 § SkbrL kan kringgås men det sker inte på ett enkelt sätt och"poängen" framstår, för mig, som svårbegriplig. I det trepartsförhållande som kan sägas föreligga i utgångsläget finns alltså två alternativ.
a) Ett avtal mellan factor och pantsättare om att sekundogäldenärens betalningar skall gå till pantsättaren, som i sin tur blir redovisningsskyldig gentemot factorn. För att RedL skall bli tillämplig fordras att redovisningsskyldighet avtalas samtidigt/före det att medlen utbetalas, periodvis, till pantsättaren. Avtal om redovisningsskyldighet i efterhand utesluter tillämpning av RedL.
b) Denuntiation till sekundogäldenären om att fordringen är pantsatta hos factorn och att betalning skall ske till factorn.
Det överlägsna tillvägagångssättet måste vara alternativ b). Att använda sig av alternativ a) framstår närmast som en omväg för factorn. Det måste även betraktas som riskfyllt att låta medel passera genom pantsättarens händer. Vidare måste betonas att en "missad" denuntiation omöjligen kan repareras senare, genom ett påstående om att medlen omfattas av redovisningsskyldighet. Redovisningsskyldighet kan föreligga som ett alternativ till denuntiation men det är hela tiden frågan om att välja antingen denuntiation eller avtal om redovisningsskyldighet. Slutligen skulle kunna anföras att redovisningsskyldighet medför separationsrätt samtidigt som denuntiation endast ger panträtt. Panträtten till fordringar, som ju betalas direkt till factorn, måste dock anses vara minst lika "stark" som en factors redovisningsfordranhos en pantsättare (på obestånd?).

 

6.3 Besittningssituationen enligt BrB 10:1 och 4 samt enligt RedL
Vid fordringsförskingring är vanligtvis penningmedel brottsobjekt.Vid olovligt förfogande kan medel vara brottsobjekt. RedL är avsedd av reglera avskiljande av medel, även om den tillämpas analogt på

 

⁶ Håstad. Sakrätt s. 153.

 

varor. Hur gärningsmannen fatt medlen i sin besittning är av stor betydelse för den straffsrättsliga bedömningen och för frågan huruvida RedL är tillämplig.
    Innan jag går in på vad som krävs, enligt BrB 10:1 och 4 samt RedL, Red, för att besittning skall vara för handen kommer en kort redogörelse för praxis att lämnas,
NJA 1947 s 8. Dispensmål. A har på ett av honom innehaft postgirokonto av misstag krediterats visst belopp. Eftersom A måste ha insett misstaget, men ändå disponerat beloppet har han funnits skyldig till olovligt förfogande.
NJA 1954 s 464. Sedan på ett av E innehaft postgirokonto vissa belopp krediterats honom och han av postverket fått meddelande härom har han genom uttag från kontot disponerat beloppet, fastän han insåg, att krediteringen skett av misstag. E dömdes av RR:n för olovligt förfogande. HovR:noch HD fastställde RR:ns dom.

 

Anledningen till att förskingring ej diskuterades i rättsfallen beror på att medlen ej var anförtrodda. Av praxis kan således följande slutsats dras: Besittning till medel anses ha uppkommit på det sätt som ärer forderligt för tillämpning av SL 22:4 (nuvarande BrB 10:4).
    För att stadgandet om olovligt förfogande skall bli aktuellt måste gärningsmannen ha viss egendom i sin besittning. Ordalagen i stadgandet förutsätter att egendom finns i gäringsmannens besittning då han företar den brottsliga handlingen, ej att han i och med denna tar den i besittning.⁷
    Vidare krävs i regel att gärningsmannen har egendom i ensambesittning.⁸ Myckenhetsprestationer ryms ej under stadgandet och därför utesluts generiska förpliktelser.⁹
    För tillämpning av förskingringsstadgandet krävs att gärningsmannen fått egendom i besittning p.g. a. avtal, tjänst eller dylik ställning. Vid fordringsförskingring skall värdet redovisas till huvudmannen. Vid redovisningstillfället är det således ej viss egendom som redovisas utan medel uppgående till ett visst värde. När besittningen uppkommer fordras dock att viss egendom kommer sysslomannen tillhanda.¹⁰ Sysslomannen skall således få viss individualiserad egendom i sinbesittning¹¹ för att senare redovisa för värdet av denna när uppdraget slutförts, återkallats etc.

 

⁷ Beckman m. fl., Brottsbalken I s 442.

⁸ Jareborg. Brotten II s 97.

⁹ Wennberg. Förskingering s 148.

¹⁰ SOU 1940: 20 s 188.

¹¹ Jareborg. Brotten II s 152.

 

    Redovisningslagen uppställer ett krav på att den redovisningsskyldige "...mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa fördem ...". På ett eller annat sätt måste alltså medel komma i den redovisningsskyldiges besittning. Vidare är väl helt klart att redovisningsskyldigheten ej kan inträda efter det att medlen mottagits.¹² Detta vore alltför oskäligt mot den syssloman som tror sig ha mottagit medel utan sådan skyldighet. Självfallet kan tänkas att huvudmannen och sysslomannen avtalar om att tidigare mottagna medel framöver skall omfattas av redovisningsskyldighet. Att godta ett sådant arrangemang torde vara uteslutet om sysslomannen ej är solvent eller insolvens är nära förestående.
    Kräver man då, liksom vid förskingring och olovligt förfogande, att medlen är individualiserade vid besittningens uppkomst? Nej, varken i motiv eller doktrin framgår att det finns krav på att vad som mottagits skall vara individualiserad egendom. Även följande rättsfall tyder på att viss egendom ej behöver mottas:

 

NJA 1985 s 836. Sedan A (Saléninvest) erlagt betalning till B (Olje-Energi) för en faktura, som redan betalats av C, och B kort därefter försatts i konkurs, krävde A det erlagda beloppet åter och åberopade RedL till stöd för sitt anspråk på separationsrätt i konkursen. Betalningen från A till B skedde genom insättning av beloppet på B:s bankkonto.

 

Att HD anser RedL tillämplig framgår med all tydlighet eftersom den själv tillämpar RedL: "Det av Saléninvest till Olje-Energis bankkonto inbetalade beloppet får anses ha funnits omedelbart tillgängligt på kontot för att avskiljas för Saléninvest, när Olje-Energi försattes ikonkurs. .... Det har ålegat konkursförvaltaren att omhänderta beloppet och redovisa det till Saléninvest (se 194 a § KL)". Det råder således ingen tvekan om att Olje-Energi anses ha "mottagit medel".
    Ovan framgår att besittningsrekvisitet är uppfyllt enligt SL 22:4 (BrB 10:4) då någons postgirokonto krediterats. Rimligtvis måste detta även anses gälla för kreditering av bankkonton. Vidare finns ej anledning att tro att besittningsrekvisitet i 10:1 BrB ej skulle vara uppfyllt om medlen, i rättsfallen, varit anförtrodda. Även om det är tveksamt huruvida kontoinnehavaren anses ha fått medlen i ensambesittning kan jag godta domstolarnas avgöranden vad gäller själva besittningen. Däremot kan jag knappast acceptera att sysslomannen skulle ha fått viss individualiserad egendom i sin besittning, även i det fallet att de insatta medlen krediterats ett tomt konto. Såvitt jag kan bedöma tycks HD, i NJA 1947 s 8 och NJA 1954 s 464, överhuvudta-

 

¹² Jareborg. Brotten II s 154.

 

get inte ha reflekterat över problemet. Faktum är att det finns ingen individualiserad egendom som brottet kan hänföras till. Det finns endast en fordran mot banken/postgirot.¹³
    Lagstiftaren tycks ej ha räknat med det, i nutid, vanliga förfaringssättet att någon (sysslomannen) åtar sig ett uppdrag och att medel för uppdragets utförande tillställs honom via överföring från konto till konto. Detta torde vara ett mycket vanligt förfaringssätt t. ex. då huvudmannen och sysslomannen bedriver sina verksamheter på skilda orter. Följden av att endast viss egendom omfattas av BrB 10:1 och 4 är att många sysslomän med framgång skulle kunna göra gällande (när de åtalas för brott mot BrB 10:1 eller 4) att de ej fått viss egendom i besittning. Åklagaren kan tänkas hänvisa till praxis. Sysslomannen kan då vidhålla att viss egendom krävs enligt motiven och att en utvidgning av det straffbara området skulle strida mot legalitetsprincipen. Att från åklagarhåll göra gällande att medel som flyttas från konto till konto är att betrakta som individualiserad egendom är mindre troligt, eftersom det i själva verket endast handlar om en bokföringsmässig åtgärd. Slutsatsen av detta blir att vissa redovisningsskyldiga sysslomän skulle kunna agera utan att ha ett straffhot som manar till eftertanke över sig.
    För att undvika oklarheter vill jag åter ta upp frågan om vad som bör gälla belopp som krediterats ett konto av misstag. Att BrB 10: 1och 4 uteslutits innebär ej att ett disponerande över beloppet är tillåtet. En begäran om utbetalning innebär ju att gärningsmannen svikligen utger sig för att äga en fordran hos banken/posten. Penninginrättningen befästs då i den felaktiga uppfattningen att kontotkrediterats på ett visst sätt. Gärningsmannen förmår således, genomvilseledande, penninginrättningen att verkställa utbetalningen. Dettakan vara att betrakta som bedrägeri,¹⁴ ej olovligt förfogande.
    I händelse av att rekvisiten i BrB 9:1 st 1 ej är uppfyllda kan ovannämnda beteende vara brott mot BrB 9:1 st 2, som gäller datorbedrägeri. Hur brottsrubriceringen bestäms beror på huruvida någon människa (st 1) utsatts för den påverkan som leder till förmögenhetsöverföring eller om en maskinmanövrering föranleder förmögenhetsöverföringen (st 2).¹⁵

 

¹³ Jfr Jareborg. Brotten II s 105.

¹⁴ Beckman m. fl., Brottsbalken I s 356-357.

¹⁵ Se Jareborg. Brotten II s 221-222.

 

7. Avslutande synpunkter
Det är särskilt viktigt att straffrättsliga bestämmelser uppfyller det grundläggande rättssäkerhetskravet på förutsebarhet. Att inte klart ange hur ett rekvisit som redovisningsskyldighet skall tolkas befrämjar inte rättssäkerheten. Det måste vara en självklarhet att var och en skall kunna förstå vad redovisningsskyldighet är/innebär samt att var och en lätt skall kunna få svar på frågan om han/hon är redovisningsskyldig eller ej. Genom att ta del av praxis kan visserligen svar på en del av frågorna fås, men praxis gäller ju ett särskilt fall och det är alltid vanskligt att veta om domstolen finner det ena fallet likt det andra.
    Genom NJA 1953 s. 475 gavs ett utmärkt tillfälle att bringa klarhet i frågan om vilka förpliktelser som egentligen åligger en syssloman. Tyvärr fördärvar HD detta genom att i domskälen göra ett misstag. Man konstaterar att "...Fröbergs tillgångar ... överstiga hans skulder..., att Fröberg måste anses ha varit solvent...". Vad HD talar om är sufficiens och man kan fråga sig om sysslomannen i rättsfallet var solvent för redovisningsskulden. Hade i så fall utgången blivit enannan?
    Besittningsrekvisiten i BrB 10:1 och 4 samt i RedL bidrager, jämte rekvisitet redovisningsskyldighet, till förvirringen när man kopplar dessa till den praxis som omtalas ovan. För att få praxis och lagtext/motiv att "gå ihop" måste anläggas ett synsätt som resulterar i att medel som hela tiden finns på en penning inrättning, genom en överföringsorder, anses vara viss individualiserad egendom. Att förorda en sådan tolkning av lagtexten upplevs säkert som främmande av de flesta.
    De lege ferenda vore det bästa, enligt min mening, att kräva att sysslomannen upprätthåller kontinuerlig solvens istället för kontinuerlig likviditet. Att i varje ögonblick veta huruvida likviditet är förhanden måste vara betydligt svårare än att konstatera solvens. Mot detta skulle kunna anföras att sysslomannen kan spekulera med huvudmannens medel ostraffat. Huvudmannen kan dock lätt gardera sig mot detta genom att begära att medlen hålls avskilda, vilket leder till att ansvar för brott mot BrB 10:4 aktualiseras. Dessutom torde ett krav på kontinuerlig solvens i en överväldigande majoritet av fall medföra att skada för huvudmannen är utesluten, även om utrymmet för detta blir något större än vid upprätthållande av kravet kontinuerlig likviditet.

 

Käll- och litteraturförteckning

 

Offentligt tryck
SOU 1940:20 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftningom förmögenhetsbrott.
SOU 1943: 24 Betänkande med förslag till lag om redovisningsmedel m. m.
SOU 1983: 50 Översyn av lagstiftning om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott.
Prop. 1942:4 Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.
Prop 1944: 81 Förslag till lag om redovisningsmedel.
Prop. 1962: 10 Kungl. Maj:ts prop. nr. 10 med förslag till brottsbalk.

 

Åberopad litteratur
Agge, I., Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag. Stockholm 1948. (cit. Agge)
Beckman, N., Holmberg, C., Hult, B och Strahl, I., Brottsbalken jämteförklaringar. Band I. Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m. m.
4:e upplagan, Lund, 1985. (cit. Beckman m. fl., Brottsbalken I)
Ekeberg, B., Kommissionslagen. Anteckningar efter Professor Birger Ekebergs föreläsningar. Nionde upplagan. Stockholm 1953. (cit. Ekeberg)
Hasselrot, B., Några spörsmål angående sysslomannaskap m. m. Malmö 1927. (cit. Hasselrot)
Hegrelius-Johansson, B., Jareberg, N., Skarvall, K.E. SvJT 1985 s 78 ff.
Hoflund, O., Om farebegreppet i straffrätten. Stockholm 1967. (cit. Hoflund)
Hult, P., Om kommissionärsavtalet. Stockholm 1936. (cit. Hult)
Håstad, T., Sakrätt avseende lös egendom. Lund 1986. (cit. Håstad. Sakrätt)
Håstad, T., TfSA 1974 s 344 ff".
Jareborg, N., Förmögenhetsbrotten. Lund 1975. (cit. Jareborg. Förmögenhetsbrotten)
Jareborg, N., Brotten. Andra häftet. Förmögenhetsbrotten. Andra upplagan.Lund 1986. (cit. Jareborg. Brotten II)
Karlgren, H., Handelsrätt. Kompendium. Åttonde upplagan. Lund 1971.(cit. Karlgren)
Strahl, I., Allmän straffrätt i vad angår brotten. Stockholm 1976. (cit. Strahl.Allmän straffrätt)
Strahl, I., Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten. Stockholm 1948. (cit. Strahl. Skada och vinning)
Strahl, I., SvJT 1960 s 270
Strömberg, T NTfS 1948 s 112 ff (cit. Strömberg)
Thornstedt, H., Festskrift tillägnad Karl Olivecrona. Stockholm 1964.
(cit. Thornstedt. Festskrift, Olivecrona)
Thornstedt, H., SvJT 1958 s 653 ff.
Tiberg, H., Mellanmansrätt. Stockholm 1986. (cit. Tiberg)
Walin, G., Separationsrätt. Lund 1975. (cit. Walin)
Welamson, L., Konkursrätt. Stockholm 1961. (cit. Welamson)
Wennberg, S., Förskingring. Uppsala 1977. (cit. Wennberg. Förskingring)
Wennberg, S., SvJT 1984 s 492 ff.