LAMBERT-FAIVRE, YVONNE, Droit des assurances. 5^e éd., Paris 1985. Dalloz.662 s.

 

Man kan, som André Tunc (jfr SvJT 1986 s. 40), tycka att delar av den franska ersättningsrätten är mindre bra. Men det är svårt att finna annat än att rättsreglerna på detta område dock i stort sett är beundransvärt välutvecklade. De kan gälla offentlig eller privat försäkring, speciella ersättningsanordningar, skadestånd i eller utanför kontraktsförhållanden; normerna är ibland anmärkningsvärt förutseende, ofta slående effektiva, nästan alltid tillskurna med yppersta elegans. I internationella sammanhang åtnjuter de också den största respekt.
    För att kunna uppnå en så grundmurad position som Frankrike här gjort krävs goda krafters samverkan. Ett arbete i harmoni är också tydligt skönjbart. Domaren, rättsvetenskapsmannen och lagstiftaren har samma enkla men ambitiösa mål: att höja nivån på landets ersättningsrätt. Utan tanke på egen prestige räcker man varandra handen i en uppriktig strävan att hjälpa och fullkomna; och ytterst förbättras medborgarens situation. Inte minst är denna attityd märkbar i den öppenhjärtiga och positiva debatten, vars klimatsporrar till ständigt förnyade ansträngningar. Det praktiska resultatet kan dröja men kommer i allmänhet förhållandevis snabbt. Reformer av olika slag avlöser varandra.
    Den snabba föryngringsprocessen ställer stora krav på författare av läro och handböcker i ersättningsrätt. En briljant handbok som nu efter tre år föreligger i ny, delvis helt omarbetad upplaga med många nyheter, är Droitdes assurances, skriven av Yvonne Lambert-Faivre. Dess ämne är fransk allmän försäkringsrätt. Verket förtjänar all uppmärksamhet. Den praktiskt verksamme har glädje av det. För rättsvetenskapsmän, som plöjer ersättningsrättens stora åker, blir boken mycket svår att undvara.
    Författarinnan är professor i försäkringsrätt i Lyon och föreståndare för Institut des Assurances därstädes. Hon skriver klart, träffsäkert och koncentrerat. Hennes ställning i franskt rättsliv är stark. Yvonne Lambert-Faivre har inte bara anseende som en av Frankrikes ledande försäkringsrättsexperter. Hon har också ett stort kunnande, som sträcker sig djupt in i andra delar av ersättningsrätten. I sitt hemland har hon särskilt deltagit i den skadeståndsrättsliga debatten med många skarpsinniga inlägg. Våren 1985 höll hon på inbjudan av juridiska fakulteten vid Stockholms universitet en gästföreläsning, som angick skadeståndsrätt; den har sedermera uppgått i artikeln Laréforme du droit francais de la responsabilité civile, hennes bidrag till verket La réforme de l'indemnisation des victimes d'accidents de la circulation (loidu 5 juillet 1985), utgivet 1985 (av dels Faculté de droit et de science politiquevid Université de droit, d'économie et des sciences d'Aix-Marseille, dels Institut des Assurances i Aix-Marseille).

 

    Efter en inledning som angår utvecklingen på området, de obligatoriska försäkringarna samt några väsentliga punkter i tillsynsrätten, är handboken uppdelad i två avdelningar. Den första gäller försäkringsavtalet (s. 55 — 236), den andra dels skadeförsäkring (s. 239 — 529), dels personförsäkring (s. 531 —626). I verket finns också värdefulla utdrag ur lagtexter och försäkringsvillkor.
    De tidigare upplagornas behändiga format har kunnat bibehållas. Men det har endast kunnat ske tack vare en drastisk och för upphovsmannen själv troligtvis smärtsam nedskärning av olika partier, vilka alltjämt har sin giltighet. Hårdast har detta grepp drabbat tillsynsrätten. I förra upplagan, den fjärde, motsvarade detta avsnitt hela den andra avdelningen av boken (sidorna 557 — 734); nu är det helt utlyft ur verket. Det är en betydelsefull och för svenskt vidkommande särskilt intressant del av den franska försäkringsrätten som här tyvärr gått förlorad för bokens läsare. Denne har därför all anledning att spara den förra utgåvan.
    Skall något kritiskt sägas om verket i dess senare version är det just att vissa partier tycks alltför hårt beskurna och att läsaren för att tillgodogöra sig dessa kan ha behov av att först ta del av den fjärde editionen.
    Till de nya rättsregler som särskilt fångat författarinnans intresse hör de som blev frukten av en i Frankrike nyligen genomförd reform av trafikskaderätten. Hela 180 sidor i boken ägnas dessa. Denna inriktning är förståelig och understryker den centrala roll trafikskadorna spelar i ersättningsrätten (jfr SvJT 1979 s. 401 ff och 1987 s. 273 n. 16).
Bill W. Dufwa