Kostnaden i avhysningsmål
I vår lagstiftning går som en röd tråd hänsynstagande till den som svagare ansedda parten i olika rättsförhållanden. Man må blott hänvisa till de fördelar man tillagt arrandatorer, hyresgäster, konsumenter m. fl. vid konflikter eller motsatsförhållanden med jord- och fastighetsägare, köpare och säljare inom konsumentområdet etc. I olika sammanhang har det anförts missnöje mot detta sakernas tillstånd. Eftersom det är fråga om en mycket grov och schematisk indelning i starkare parter — svagare parter och den som svagare ansedda parten därför i verkligheten ofta inte alls är ekonomiskt eller annars svagare än motparten utan tvärtom, borde lagstiftaren nog ofta ha varit mer återhållsam med regler till den "svagare" partens skydd. Så har t. ex. Sixten Lagebrant i en artikel benämnd "Önskvärda reformer i arrenderätten" (SvJT 1987 s. 289 — 293) påtalat jordägarens inskränkta rätt mot arrendatorn. Överhuvudtaget har ägare av en gammal släktgård starkt begränsade möjligheter att få behålla den inom släkten. Jordbrukare får ej heller bestämma priset på sin egendom vid en försäljning. Priser och villkor avgöres av resp. lantbruksnämnd. Orimliga svårigheter uppstår i arvsavseende efter en avliden lantbrukare med egen gård.
    Detta lilla inlägg i diskussionen om medborgarnas rättsläge har aktualiserats av rättsfallet H 1987 s. 616. Fallet avser kostnaderna i ett s. k. handräckningsärende (avhysning av hyresgäst vid underlåten hyresbetalning). Högsta domstolen fann enhälligt att handräckningslagens kostnadsregler innebär, att sökanden, fastighetsägaren, inte skall erhålla någon ersättning för handräckningskostnaderna, då hyresgästen efter delgivning av avhysningsansökan betalat den förfallna hyran. Om sökanden istället genom ansökan om stämning hänvänt sig till vederbörande domstol hade kostnaderna utdömts även om hyresgästen efter delgivning erlagt ogulden hyra.

 

    Att på förfallodagen erlägga hyra torde för normal mänsklig livsföring vara en viktig och sällan försummad skyldighet. Det är mot bakgrund härav föga rimligt, att den hyresgäst, som har försummat sina hyresbetalningar och betalar först efter delgivning i handräckningsmålet, skall vara befriad från att ersätta fastighetsägaren för kostnader i målet. Fråga är om ett förenklat förfarande kan vara ett godtagbart skäl för en sådan ordning. Att märka är att lagstiftaren dock räknat med att domstolen vid bedömningen av sökandens skyldighet att vid återkallelse ersätta hyresgästen/motparten dennes kostnadskall taga hänsyn till om återkallelsen beror på att hyresgästen betalat sin skuld. Detta anses nämligen innebära särskilda skäl att låta sökanden slippa betala motpartens kostnader; huvudregeln är ju annars att sökanden vid återkallelse svarar för motpartens kostnader. Om det sålunda anses möjligt att trots det förenklade förfarandet taga hänsyn till orsaken till återkallelsen på detta sätt, borde det inte vara svårare att också tillerkänna sökanden ersättning för egna kostnader. En hyresgäst, som trots krav inte betalar förfallen hyra, bör enligt gamla i rättsmedvetandet djupt grundade regler få plikta för sin försumlighet genom att åläggas ersätta sökanden dennes handräckningskostnader. Reglerna om handräckningskostnaderna bör enligt min mening snarast ändras så att detta blir möjligt. Underlåtenheten att på rätt tid erlägga hyra behandlas sålunda nu ur kostnadssynpunkt olika i tvistemåloch handräckningsärenden. En ändring i lagstiftningsväg torde ske för att bringa kostnadsreglerna i samklang. En så disparat lösning av kostnadsfrågan, som nu föreligger, är inte ägnad att öka vår beundran för svensk lagstiftning.
Helmer Persson