Svensk rättspraxis

Straffrätt 1984 – 19901

 

 

Av professor MADELEINE LÖFMARCK

Tryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen.
I NJA 1988 s. 118 slog HD fast att den s. k. instruktionen i TF — 1:4 st. 1 — inte ger grund för att lätta på kraven när det gäller att pröva om de i straffbestämmelserna uppställda rekvisiten är uppfyllda eller inte. Avgörande för ansvarsfrågan i målet var om röjande av vissa uppgifter, svarande mot innehållet i en av ÖB upprättad specialorientering som hemligstämplats enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen, kunnat medföra men för rikets säkerhet (19 kap. 9 § jämförd med 7 § BrB). Härför krävdes att de i en dagstidningsartikel röjda uppgifterna innefattat något verkligt betydelsefullt. Vid en samlad bedömning befanns inte styrkt sådant men, varför åtalet mot den ansvarige utgivaren för otillåtet offentliggörande i tryckt skrift innebärande vårdslöshet med hemlig uppgift ogillades. Se även NJA 1987 s. 285 I och II, varom vid BrB 5 kap.

 

Rättegångsbalken.
För att någon som fått en parkeringsanmärkning skall befrias från betalningsskyldighet på grund av att endast lastning och lossning antas ha förekommit vid tillfället krävs, att han åtminstone anger de särskilda omständigheterna i fallet. En ombudsman vid parkerings-juridiska föreningen med stor erfarenhet av parkeringsärenden dömdes i NJA 1985 s. 622 för rättegångsförseelse enligt RB 9:2 och 4 för att han överklagat polismyndighets och tingsrätts beslut i ett sådant ärende under endast ett allmänt påstående om att enbart lastning och lossning förekommit; härigenom hade han enligt HD mot bättre vetande fört talan.

 

Brottsbalken.
1 kap.
I NJA 1985 s. 757, som avsåg bl. a. dödande med knivhugg, belyses återigen frågan om uppsåtets nedergräns. HD dömde där för dråp med motiveringen, att skadornas art och det sätt på vilket de tillfogats visade att gärningsmannen vid huggen i vart fall varit helt likgiltig för om offret skulle dö eller ej. Domen har tolkats så, att dolus eventualis förelåg; se Beckman m. fl., Brottsbalken jämte förklaringar, Bd I, 5 uppl. 1987 s. 36 f. Något hypotetiskt prov görs emellertid inte i domskälen. Det har anförts (Löfmarck–Wennberg, Straffansvar, 2 uppl. s. 65), att det faktum att gärningsmannen i sitt upprörda tillstånd varit helt likgiltig för om offret skulle dö eller ej kanske inte nödvändigtvis måste innebära att han

 

1 Tidigare rättsfallsöversikter avseende straffrätt finns i SvJT 1936 s. 590, 1940 s. 684, 1945 s. 32, 1949 s. 161, 1953 s. 552, 1960 s. 179 och 256, 1964 s. 65, 1967 s. 401, 1970 s. 346, 1976 s. 1 samt 1985 s. 337.

skulle ha handlat som han gjorde även om han vetat att han skulle orsaka offrets död. Det kan således inte med säkerhet sägas om HD ansett det nödvändigt att det hypotetiska provet skulle kunna besvaras jakande för att uppsåtligt dödande skulle kunna konstateras. NJA 1984 s. 236 utgör ett bidrag till rättspraxis om verkan av villfarelse. En västtysk medborgare dömdes enligt 96 § 1 st. 4 utlänningslagen (1980:376) jämförd med 27 § 2 st. förordningen (1976:935) om skyddsområden och kontrollområden för överträdelse av bestämmelserna i 13 och 14 §§ nämnda förordning till dagsböter. Han hade med sin båt befunnit sig inom område vartill utländskt fartyg inte ägde tillträde utan tillstånd. HD fann att mannens villfarelse inte var i straffrättslig mening ursäktlig. I motsats till HovR ansåg HD inte att mannen kunde åberopa oklarhet i information. Resonemanget tyder på att man uppfattat villfarelsen som en s. k. egentlig rättsvillfarelse. Se Thornstedt i Svensk rätt i omvandling, 1976, s. 553 ff. Se även NJA 1985 s. 281, varom vid varusmugglingslagen, NJA 1986 s. 392, varom vid trafikbrottslagen, samt NJA 1989 s. 570, varom nedan vid 11 kap.

 

2 kap.
Den i 2 kap. 2 § 1 st. 3 BrB upptagna regeln om svensk domsrätt beträffande utlänning som ”finnes här i riket” bör inte, uttalar HD i NJA 1987 s. 771, tillämpas på den som mot sin vilja har utlämnats hit för brott. Om den utlämnade stannar kvar sedan rättegången avslutats och eventuellt ådömd påföljd verkställts får han emellertid vid tillämpningen av nämnda bestämmelse likställas med den som frivilligt har begivit sig hit.
    I NJA 1984 s. 928, som rörde straffmätning för ett i Danmark begånget rattfylleribrott, konstaterade HD att stadgandet i 2:2 st. 3 får uppfattas så, att straffmätningen i princip skall göras enligt svenska lagregler och svensk praxis, dock att straffet inte får överskrida maximum i den tillämpliga straffskalan på gärningsorten; jämför NJA 1983 s. 425, varom i SvJT 1985 s. 342. Om särskilda skäl föreligger, såsom att den tilltalade länge vistats där, får dock avseende fästas vid att gärningen har betydligt lägre straffvärde på gärningsorten.
    Vapenlagens regler måste anses vara uppställda i svenskt allmänt intresse. Särskilt åtalsförordnande enligt 2 kap. 5 § 1 st. ansågs därför i NJA 1987 s. 473 inte behövligt för att här döma en styrman på ett sovjetiskt statsfartyg till ansvar för (bl. a.) olaga vapeninnehav.
    I utlämningsfallet NJA 1989 s. 498 var frågan huruvida en i USA av polisman — en s. k. undercover agent — framprovocerad narkotikaförsäljning motsvarade brott enligt svensk lag. HD anförde, med hänvisning till rättsfallen NJA 1960 s. 522 och 1985 s. 544 samt vissa doktrinuttalanden, att det förhållandet att någon påverkats till att begå ett brott genom sådan åtgärd från polisens eller annan brottsbekämpande myndighets sida som syftar till att förmå honom att röja egen eller annans brottslighet i princip inte inverkar på gärningens straffbarhet. Straffbestämmelsen i 1 § narkotikastrafflagen träffar, anförde HD vidare, också fall där den till vilken överlåtelsen sker säljaren ovetande är en polisman som agerar i tjänsten. En ledamot tillade att sistnämnda förhållande inte nödvändigtvis behöver innebära att åtal måste utformas så att själva över-

låtelsen läggs till grund för ansvarspåståendet, något som i allmänhet ej heller torde ske enligt nuvarande praxis. En ”provokation” av detta slag från polisens sida syftar ju inte till att ge möjlighet till lagföring för det brott som kan sägas ha framprovocerats utan att skaffa bevisning för annan brottslighet. Normalt erhålls också härigenom bevisning om att gärningsmannen innehaft narkotika eller att han förvärvat narkotika i överlåtelsesyfte eller anskaffat narkotika som inte var avsedd för eget bruk, förfaranden som är straffbelagda enligt samma paragraf (1 §) i narkotikastrafflagen som kriminaliserar överlåtelse. Denna paragraf är uppbyggd och avsedd att tillämpas på det sättet att åklagaren kan låta bero vid att hänvisa till en av paragrafens punkter även när flera av dessa täcker ett visst förfarande. Det föreligger nämligen i dessa fall normalt endast ett brott och någon bestämd punkt skall inte citeras i domslutet. — Jfr NJA 1985 s. 544, varom nedan vid 23 kap., samt Axberger, Brottsprovokation, 1989.
    Om utlämning skall ske för gärning som avses i 4 § 1 st. utlämningslagen kan, konstaterar HD i NJA 1987 s. 825, enligt 2 st. samma lagrum utlämning medges också för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag även då detta inte utgör ett lindrigare brott än som sägs i 1 st. Då utlämning i fallet beviljades för ett i ett häktningsbeslut avsett narkotikabrott ansågs hinder inte möta för utlämning även för gärningar, för vilka avtjänats fängelsestraff på 5 år 6 månader men återstod viss tids övervakning.
    Hinder enligt 7 § utlämningslagen ansågs i NJA 1990 s. 46 föreligga mot utlämning av en jugoslavisk medborgare till Jugoslavien av hänsyn till mannens härstamning och förhållandena i Kosovo, där han uppgav sig ha varit politiskt verksam.
    Under sommaren 1990 prövades i tre fall fråga om utlämning av flygkapare till Sovjetunionen; NJA 1990 s. 484. I de två först prövade fallen, som avsåg en 17-åring respektive en 19-åring, fann HD att hinder mot utlämning inte förelåg enligt 8 § — och inte heller i övrigt enligt — utlämningslagen. I det tredje fallet, där kaparen var 18 år, tog HD hänsyn till vad som framkommit om de särpräglade dragen i den unges personlighet och den dokumenterade risken för suicidalhandlingar och fann att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Se om fallen Madeleine Löfmarck och Percy Bratt i Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 1990/91 s. 378 ff. samt Lena Berke och Göran Regner i samma tidskrift 1990/91 s. 558 ff.
    I NJA 1984 s. 903 fann HD enligt 9 § utlämningslagen hinder mot utlämning till Italien på grundval av en s. k. utevarodom föreligga då det inte visats, att den dömde — kanadensiske medborgaren S — fått del av anklagelsen mot honom och italiensk lag inte medgett honom rätt till omprövning i ny rättegång; möjligheten till resning tillgodosåg inte på ett tillfredsställande sätt hans rättighet att försvara sig. Beträffande samme man ansåg HD hinder inte föreligga mot utlämning till Förenta Staterna. Den utredning som åberopats till stöd för framställningen gav vid handen, att det fanns sannolika skäl att S begått de brott för vilka utlämning begärts, och det amerikanska häktningsbeslutet kunde, med beaktande av samtliga omständigheter i ärendet, inte anses uppenbart

oriktigt (jfr JuU 1982/83:38 s. 4). Se om tidigare utlämningspraxis beträffande Förenta Staterna SvJT 1983 s. 241 ff. och 1985 s. 343.
    I NJA 1986 s. 262 fann HD att hinder enligt 9 § utlämningslagen inte förelåg att utlämna en turkisk medborgare till Turkiet enligt en framställning grundad på en s. k. utevarodom. Domen ansågs inte tillkommen under förhållanden som är oförenliga med grundläggande principer för rättsordningen här i riket. Turkiet hade då ännu inte ratificerat det andra tilläggsprotokollet till 1957 års europeiska utlämningskonvention, varför bestämmelsen i 9 § 3 st. utlämningslagen inte var tillämplig. En ledamot var skiljaktig och ansåg att det inte kunde uteslutas att mannen av ekonomiska skäl varit förhindrad att låta sig representeras inför den turkiska domstolen.
    Ang tillämpning av bestämmelsen i 9 § 3 st. se NJA 1989 s. 263 och 1990 s. 492.
    Sedan jugoslaviske medborgaren D hade utlämnats till Schweiz för att där ställas till ansvar för vissa brott, gjordes en framställning om medgivande enligt 24 § utlämningslagen att få åtala D också för annan i Schweiz begången brottslighet, angiven i en häktningsorder. HD avslog framställningen i den del den avsåg vissa inbrottsstölder vid vilka bl. a. tillgripits föremål som enligt en i Sverige meddelad, lagakraftvunnen dom D skulle ha tillgripit vid ett annat inbrott. HD:s majoritet ansåg att 24 § 2 st. utlämningslagen hindrade medgivande till framställningen i denna del trots att gärningsbeskrivningarna i häktningsordern inte omfattade dessa föremål; NJA 1984 s. 707.

 

3 kap.
I NJA 1985 s. 510 dömdes för mord till fängelse 10 år. Omständigheterna ansågs inte sådana att gärningen kunde rubriceras som dråp, trots att den begåtts under starkt psykisk press till följd av offrets relation till gärningsmannens hustru. Vid dödandet hade gärningsmannen visat en grymhet som varit ägnad inge offret svår dödsångest. Omständigheterna föranledde dock ådömande av ett tidsbestämt fängelsestraff. I NJA 1987 s. 33 ansåg HD inte att gärningen kännetecknades av en grymhet som motiverade rubriceringen mord utan dömde för dråp. H och A hade varit påverkade av narkotika och sprit som de åtminstone delvis intagit tillsammans. De började gräla och H greps, till följd av berusning eller av annan okänd anledning, av besinningslöst raseri och dödade A med ett stort antal knivstick. I NJA 1989 s. 97 bedömdes dödande med upprepade knivhugg som mord med hänvisning till offrets skyddslösa situation, att hon på ett hänsynslöst sätt utsatts för dödsångest och andra svåra lidanden och till hennes ställning som närstående (hustru).
    Det måste förutsättas att en lärare vid utövningen av sin tillsynsplikt inte kan vara avskuren från varje möjlighet till kroppsligt ingrepp mot en elev även då det inte är fråga om en nödvärns- eller nödsituation, framhöll HD i NJA 1988 s. 586. Var gränsen för det tillåtna i så fall skall dras är osäkert och måste ytterst bli föremål för en bedömning med hänsyn till samtliga närmare omständigheter i det enskilda fallet. Att sätta gränsen så högt att även förfaranden vilka faller under straffbestämmelsen för misshandel anses försvarliga bör dock med hänsyn till lagstiftarens

inställning till förekomsten av aga i skolan vara helt uteslutet. Läraren dömdes i fallet för misshandel, men påföljd eftergavs. I NJA 1990 s. 776 hade en man tilldelat sin f. d. sambo ett knytnävsslag på kinden och därefter kastat henne i en å och tryckt ner hennes huvud under vattenytan. Misshandelsbrottet var enligt HD av allvarlig karaktär men vittnade, med hänsyn till att det inte var helt oprovocerat, inte om sådan hänsynslöshet eller råhet som avses i 3:6. Mannen dömdes för misshandel och olaga hot till fängelse 8 månader.
    Att, då en mötande bil framförs på fel körbana, svänga till vänster för att undvika sammanstötning bedömdes av HD i NJA 1987 s. 187 inte som vårdslöshet i trafik. Däremot ansågs underlåtenhet att i ett tidigare skede, vid upptäckten av den mötande bilen, nedbringa hastigheten och med ljud- och ljussignaler söka uppmärksamma föraren på faran för sammanstötning utgöra icke ringa oaktsamhet. Orsakssamband konstaterades mellan denna oaktsamhet och sammanstötningen, och ansvar utdömdes för vållande till annans död. En ledamot ville ogilla även detta ansvarsyrkande, i brist på närmare klarlägganden om händelseförloppet. I NJA 1989 s. 552 ogillade HD yrkande om ansvar för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Den åtalade kvinnans underlåtenhet att bromsa då en passagerare oväntat ingripit i körningen kunde inte läggas henne till last som ovarsamhet.
    I NJA 1987 s. 490 hade ett barn vid premedicinering inför en undersökning till följd av en läkares felskrivning fått en dos lugnande medel som kunnat föranleda död eller svår kroppsskada.Av yttranden från bl. a. socialstyrelsens rättsliga råd och läkarnas ansvarighetsnämnd framgick entydigt att någon faktisk fara för barnet inte förelegat med hänsyn till den övervakning som det enligt rådande rutiner var föremål för. Farerekvisitet i 3:9 kunde därför inte anses uppfyllt; åtal för framkallande av fara för annan ogillades. Domen ger vid handen att detta brott förutsätter s. k. konkret fara, något som redan lagtexten torde klargöra.

 

4 kap.
    Vid konkurrens mellan hemfridsbrott, egenmäktigt förfarande och skadegörelse blir det avgörande vilken typ av kränkning som framstår som mest framträdande. I NJA 1990 s. 315 var kränkning av hemfriden det väsentliga. Att genom inbrott tränga in i annans bostadslägenhet bör i regel bedömas som grovt hemfridsbrott. Det förhållandet att den åtalade varit kraftigt berusad och av misstag tagit sig in i fel lägenhet gav inte anledning till annan bedömning.
    Under senare år har främst i centrala delar av större städer olägenheter uppkommit genom att människor utan att ha något där att göra uppehåller sig i trapphus och portgångar. Detta har lett till att portar allt oftare hålls stängda dygnet runt. Åtal för ofredande hade av åklagaren mot denna bakgrund ansetts befogat när en man gått in i ett trapphus och vistats där någon minut till dess polis kommit till platsen. Att uppfatta detta som ett obehörigt inträngande eller kvarstannande skulle dock enligt HD göra straffansvaret för ofredande alltför vidsträckt och omfattande handlingar som kan antas allmänt uppfattas som inte i egentlig mening klandervärda; NJA 1987 s. 148.

5 kap.
I NJA 1987 s. 285 I dömdes en programchef vid Sveriges Television AB enligt 2 § radioansvarighetslagen jämförd med 7 kap. 4 § 9 (numera 14) TF och 5 kap. 1 § BrB för förtal. I ett direktsänt TV-program hade två polisassistenter utpekats som ansvariga eller i vart fall starkt misstänkta för mycket allvarliga brott. HD fann att det inte varit försvarligt att lämna dessa uppgifter och konstaterade att det då saknade betydelse om det fanns skälig grund för dem. Av straffbestämmelsernas innebörd framgår att man vid försvarlighetsprövningen inte kan bortse från de faktiskt lämnade uppgifterna av en sådan orsak som att ämnet för informationen allmänt sett varit betydelsefullt; det skulle ge ett utrymme för att lämna kränkande uppgifter som är oförenligt med lagstiftarens avsikt med bestämmelsen. Domstolen måste vid bedömningen ta hänsyn till uppgifternas närmare innehåll. Också sådana omständigheter vid själva utpekandet som den tydlighet med vilken den avsedda personen angetts utgör ett väsentligt led i bedömningen. I NJA 1987 s. 285 II hade en hemsamarit och hennes make utpekats för brottsligt förfarande mot en gammal kvinna hos vilken hemsamariten tjänstgjort. De utpekade befanns berättigade till skadestånd på grund av tryckfrihetsbrott (förtal). Att uppgiftslämnandet varit försvarligt blev i målet ostridigt. Vid en bedömning av vardera artikeln för sig fann HD att skälig grund inte förelegat för uppgifterna. Varken rubrikerna i sig eller den bestämt anklagande prägel dessa gett åt texterna hade haft täckning i de förhållanden som journalisten konstaterat. Ett yrkande om skadestånd på grund av förtalsbrott ogillades av HD i NJA 1987 s. 336. Det ansågs försvarligt av ett fackförbund att, i en förhandlingssituation, på motpartens begäran redovisa motiven för sitt beslut att avråda medlemmarna från att ta anställning i ett visst företag. Förbundet ansågs också ha visat skälig grund för uppgiften. Att låta ett uttalande angående en rådmans psykiska status inflyta i ett kollegieprotokoll och anslå detta innebar enligt HD i NJA 1990 s. 231 förtal. Den härför ansvarige lagmannen hade sedermera avlidit. HD fann inte synnerliga skäl föreligga att ålägga dödsboet efter honom skadeståndsansvar (4 kap. 1 § skadeståndslagen).
    Tillmälet ”jävla svartskalle” befanns i NJA 1989 s. 374 ha syftat till och varit ägnat att kränka den det riktats till och därmed utgöra förolämpning enligt 5 kap. 3 § 1 st. Skadestånd utdömdes med 2 000 kr.

 

6 kap.
En våldtäkt hade av HovR ansetts mindre allvarlig (1 § 2 st) med hänvisning till våldets art, till att parterna sammanlevt i en sexuell relation som relativt nyligen brutits, varför den sexuella kränkningen framstod som mindre svår, att övergreppet varit av engångskaraktär och att stämningen mellan parterna efter övergreppet trots allt inte varit entydigt oförsonlig. HD fann däremot att brottet vid en samlad bedömning var att hänföra under 1 st. och dömde mannen till fängelse 2 år; NJA 1986 s. 127. Även i NJA 1986 s. 414 ändrades en hovrättsdom enligt 1 § 2 st. till att avse 1 st. Det var där fråga om ett brutalt överfall på en enslig plats en vinternatt

och ett utdraget förlopp med allvarliga integritetskränkningar. I NJA 1988 s. 40 fann HD att övergrepp i en patientsituation i sig motiverar en sträng bedömning; en gärning som utgjordes av ett fullbordat samlag mot kvinnans vilja av en massör under behandling vid ett gymnastikinstitut bedömdes som våldtäkt enligt 1 § 1 st. Gärningen kunde inte anses mindre straffvärd än ett övergrepp utomhus av en för offret helt främmande person.
    Uttrycket ”förmår” i straffbudet om sexuellt utnyttjande kan med hänsyn till legalitetsprincipen inte ges annan innebörd än att däri ligger ett krav på åtminstone något mått av aktivitet i form av fysisk eller psykisk påverkan. HD ogillade därför i NJA 1988 s. 279 åtal mot en skötare vid en psykiatrisk klinik; samlag mellan denne och en kvinnlig patient hade skett på hennes initiativ.
    En man som sexuellt utnyttjat en flicka under en längre tid sedan hon var nio år gammal och som var far till hennes syster dömdes i NJA 1987 s. 64 inte för sexuellt utnyttjande av underårig utan enligt 6 kap. 6 §. Han hade visserligen upprätthållit en stadigvarande intim förbindelse med flickans mor och vistats i deras hem flera gånger i veckan men hade inte haft del i den faktiska vårdnaden av flickan.

 

8 kap.
    I NJA 1984 s. 889 dömdes en man som med användning av fotokopior av tiokronorssedlar tillägnat sig bensin ur en bensinautomat för stöld. Numera faller automatmissbruk av detta slag under det år 1986 införda andra stycket av 9:1; se prop. 1985/86:65 s. 23.
    Tillgrepp av bensin för 122 kr 30 öre ur en vanlig bensinpump bedömdes i NJA 1985 s. 384 som snatteri. Värdegränsen för att ett tillgrepp skulle bedömas som stöld angavs vid den tiden ligga kring 600– 700 kr. Bensinstationspersonalen hade haft möjlighet hålla uppsikt över pumparna och ingripa, t. ex. genom att anteckna registreringsnumret om en bil kördes därifrån utan att betalning skett. Med hänvisning till penningvärdets försämring fann HD i NJA 1990 s. 743 att gränsen stöld — snatteri lämpligen borde dras vid ett värde av 800 kr.
    Att gärningar (i detta fallet stölder och hälerier) ingår i en serie av brott med systematisk karaktär och utan alltför stora avstånd i tid kan föranleda att brotten bedöms som grova; NJA 1985 s. 444.
    Grovt rån ansågs, vid en samlad bedömning, inte föreligga i NJA 1988 s. 321. Ett hot mot en kassörska med en avslagen flaska och tillgrepp av 630 kr ur kassalådan bedömdes som en oplanerad, valhänt genomförd impulshandling, som inte uppfyllde förutsättningarna för grovt rån. Någon impulshandling var det däremot enligt HD inte fråga om i NJA
1989 s. 829. Ett rån mot ett ensambetjänat postkontor, vid vilket kassörskan tvingades överlämna närmare 100 000 kr i kontanter, bedömdes där ändå inte som grovt brott. Inga skarpladdade vapen hade använts, brottet hade klara inslag av amatörmässighet och även om kassörskan blivit ytterligt uppskrämd hade gärningsmännen inte visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat hennes skyddslösa eller utsatta ställning.

I NJA 1984 s. 751 ansågs tillgrepp av fortskaffningsmedel inte utgöra grovt brott med hänvisning till en allsidig bedömning av samtliga omständigheter och till att minimistraffet för grovt brott är så högt att den straffskalan skall reserveras för gärningar med betydande straffvärde. Den tilltalade hade klättrat över ett nätstängsel kring en industritomt, tillgripit en personbil värd närmare 100 000 kr och fört ut den genom stängslet med skador på bilen som följd.
    Att ägaren av en utarrenderad jordbruksfastighet plöjt upp ett område av denna sedan arrendet upphört men medan arrendatorn ännu brukade fastigheten utgjorde, enligt vad HD konstaterade i resningsärendet NJA 1984 s. 315, självtäkt enligt 8:9 jämfört med 8:11 st. 2. TR hade dömt för egenmäktigt förfarande. Resning beviljades inte, då en bedömning som självtäkt inte skulle ha lett till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse.
    I NJA 1984 s. 512 tog HD ställning till en konkurrensfråga. Brott som har att göra med brukande av elektriska anläggningar bör så långt som möjligt föras in under 8:10 om olovlig kraftavledning, således även sådana som innefattar ett vilseledande av kraftleverantören och därför uppfyller förutsättningarna för bedrägeri.
    Ang ansvar för försök till grov stöld se NJA 1985 s. 544, varom nedan vid 23 kap.

 

9 kap.
Det är, mot bakgrund av postgirots arbetsrutiner, uteslutet att anse varje betalningsuppdrag som sänds in utan täckning innefatta ett vilseledande i bedrägeristadgandets mening. Det blir, enligt HD i NJA 1988 s. 692, som regel fallet endast om kontoinnehavaren insett att uppdraget skulle leda till ett inte bara tillfälligt underskott och att postgirot inte kunde antas acceptera en ofrivillig kredit. De betalningsuppdrag åtalet avsåg var enligt HD av det senare slaget och ansvar utdömdes för bedrägeri. En ledamot ville frikänna med motiveringen att postgirots utbetalningsåtgärder inte kunde anses vara föranledda av ett vilseledande från den åtalades sida.
    Systemet med användande av s. k. sparbankskort (betalkort) företer stora likheter med användande av checkar som betalningsmedel. Ett stort antal företag har ingått avtal med ett serviceföretag, som företräder sparbankerna, om betalningsförmedling med användande av kortet. Avtalet innebär bl. a. att serviceföretaget under vissa omständigheter utfäster sig att hålla företagen skadeslösa för den omedelbara skada som uppkommer genom att säljföretagen för betalning har godtagit sparbankskort utan täckning. I rättspraxis har ansetts att om någon, som utställt en check utan täckning, enligt den s. k. inlösensöverenskommelsen mellan banker och vissa andra rättssubjekt, får checken inlöst av en annan bank än trassatbanken eller på postkontor, skada i bedrägeristadgandets mening tillskyndas den honorerande banken respektive postverket. Med motsvarande resonemang ansåg HD i NJA 1988 s. 701 användande av betalkort vid köp av varor trots att täckning saknats på det till kortet anslutna bankkontot utgöra bedrägeri mot säljföretagen.

När en person genom vilseledande sålt egendom som han köpt på avbetalning med äganderättsförbehåll och det kan konstateras att den andre köparen gjort en slutlig förlust talar, enligt HD i NJA 1986 s. 350, övervägande skäl för att säljarens gärning bestraffas som bedrägeri mot denne. För det lindrigare brottet olovligt förfogande mot avbetalningssäljaren, som också innefattas i gärningen, skall då inte ådömas ansvar. NJA 1989 s. 810 rörde bedrägerier avseende omkring 185 000 kr. Trots att beloppet var nära nog dubbelt större än vad som enligt praxis normalt medförde en bedömning enligt 3 § diskuterades huruvida andra omständigheter kunde motivera en mildare bedömning. Vid en sammanvägning befanns dock omständigheterna innebära att ansvar för grovt bedrägeri skulle utdömas. Att en urkundsförfalskning utgjort medel vid begåendet av ett bedrägeri kan inte, uttalar HD i NJA 1986 s.
234, oavsett gärningarnas beskaffenhet i övrigt, i och för sig ge bedrägeriet sådant straffvärde som förutsätts för ansvar för grovt bedrägeri. Ett bedrägeri avseende ett begränsat förmögenhetsvärde (3 698 kr), begånget medelst en förfalskning som inte framstod som särskilt kvalificerad med avseende på vare sig den förfalskade handlingen eller förfaringssättet, bedömdes där som bedrägeri och urkundsförfalskning i brottkonkurrens. Se ang förhållandet mellan straffbuden i 9:1 och 8:10 NJA 1984 s. 512, varom ovan vid 8 kap.
    I doktrinen har uttryckts olika uppfattningar om hur preskriptionstiden för häleribrott enligt första meningen i 9:6 st. 1 skall beräknas. I NJA 1984 s. 564 slog HD fast att preskriptionstiden i princip skall räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri. Undantag är dock tänkbara, såsom då den eller de senare hälerihandlingarna inte ligger naturligt i linje med den första eller i andra särpräglade situationer. Denna princip upprätthölls av HD i NJA 1985 s. 796 också då den tilltalade själv tillgripit godset men detta stöldbrott var preskriberat. De sakskäl som i 1984 års fall anförts talade i samma mån mot en ordning, enligt vilken preskription skulle räknas för varje befattning av hälerikaraktär som tjuven tar med stöldgodset. Åtalspreskription av ett stöldbrott bör alltså som huvudregel anses omfatta också senare av gärningsmannen företagna åtgärder varigenom han har tillgodogjort sig egendomen eller försvårat dess återställande till ägaren; preskriptionstiden skall därvid räknas från det att stölden fullbordades. — I NJA 1990 s. 9 slog HD fast att tillgrepp av fortskaffningsmedel inte kan utgöra förbrott till häleri. — NJA 1986 s. 374 gällde tillämpligheten av stadgandet i 9:6 st. 2, som trädde i kraft den 1 juli 1980. Rekvisitet ” något som skäligen kan antagas vara frånhänt annan genom brott” skall vara täckt av gärningsmannens uppsåt. Om denne vid förvärvet inte hade kännedom om omständigheter av den art som ger anledning till sådant antagande skall han frikännas. Så skedde i målet. Inte heller häleriförseelse ansågs föreligga. En ledamot av HD ville dock döma till ansvar härför.
    Någon ledning för bedömningen när ett häleribrott skall anses grovt har inte givits i lagtexten. Vad som angivits som exempel på försvårande omständigheter vid andra förmögenhetsbrott tjänar, anförde HD i NJA 1990 s. 351, därvid till ledning. Åtalet avsåg befattning med gods vars för-

säljningspris hos de grossister det tillgripits från uppgick till cirka 100 000 kr. Tillgrepp av samma gods skulle inte ha bedömts som grovt brott enbart med hänsyn till detta värde. Den åtalades brott ansågs dock utgöra grovt häleri med beaktande av att han satsat ett avsevärt belopp på inköp och avsett att i sitt hemland sälja varorna vidare med vinst.

 

10 kap.
Se ang förhållandet mellan straffbuden i 10:4 och 9:1 NJA 1986 s. 350, varom ovan vid 9 kap.
    I NJA 1984 s. 665 hade en försäljningsingenjör slutat sin anställning och startat ett eget företag som övertagit två agenturer från den tidigare arbetsgivaren. Ingenjören frikändes av HD från ansvar för trolöshet mot huvudman. När fråga är om handlande av en person i förtroendeställning måste enligt HD bestämmas om handlingen skall hänföras till förtroendeställningen eller till anställningsförhållandet i allmänhet. Om en arbetstagare t ex upplyser arbetsgivarens kunder om sin avsikt att lämna anställningen och starta eget företag kan förfarandet innefatta ett åsidosättande av lojalitetsplikten enligt avtalet men det utgör i allmänhet inte något missbruk just av förtroendeställningen. — Se om förhållandet mellan trolöshet mot huvudman och tjänstefel (tidigare myndighetsmissbruk) NJA 1987 s. 215, varom nedan vid 20 kap.
    Att fortsätta att bruka en förhyrd bil under några veckor efter hyrestidens utgång innebär risk för att bilen skadas. Ett sådant förfarande innebär enligt HD i NJA 1987 s. 388 olägenhet för uthyraren. Ansvar utdömdes för olovligt brukande; åklagaren hade endast yrkat ansvar för brukandet efter hyrestidens utgång, inte för underlåtenheten att lämna tillbaka bilen.

 

11 kap.
I NJA 1989 s. 570 hade en man uppburit kontanter för en försåld bostadsrättsandel några dagar efter det att han försatts i konkurs. Han hade använt en del av pengarna till att betala vissa skulder och andra utgifter. Då härigenom pengarna avhänts konkursboet bedömdes förfogandena som oredlighet mot borgenärer enligt 1 § 3 st; detta trots att mannen därefter lämnat korrekta uppgifter om hela sin andel av köpeskillingen till konkursbouppteckningen. Resterande summa hade han sedermera lämnat från sig till konkursförvaltaren. Även om förfarandet med denna summa skulle innebära ett undanhållande var detta, med hänsyn till det mycket nära sambandet mellan förtigande av tillgång och sådant undanhållande, inte att bedöma som brott enligt 1 § 3 st. Ändring hade nämligen skett före den tidpunkt då enligt 2 st. rättelse utesluter ansvar för förtigande av tillgång. Rättsfallet och den däri aktualiserade konkurrensfrågan diskuteras av Madeleine Löfmarck i Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 1989/90 s. 667 ff. Där ifrågasätts också HD:s uttalande i fallet att en konkursgäldenärs okunnighet om rådighetsförbudet utgör en s. k. egentlig rättsvillfarelse.
    Att ställföreträdaren för ett bolag i en obeståndssituation låtit detta betala förfallen, oprioriterad skuld till ställföreträdaren själv bedömdes i

NJA 1986 s. 779 — i linje med vad som anförts i prop. 1975/76:82 s. 119 f. — som mannamån mot borgenärer. Hänsyn kunde inte tas till mannens påstående att lånen, till följd av att tidpunkten för konkursutbrottet förskjutits, hade minskat kapitalförstöringen i bolaget. För mannamånsbrotten dömdes mannen till villkorlig dom jämte dagsböter.
    I nyssnämnda fall, NJA 1986 s. 779, ogillades åtal för bokföringsbrott för försummelserna att i verifikationerna över de aktuella återbetalningarna ange till vem dessa skett. Härigenom hade visserligen möjligheterna att bedöma återvinningsfrågan försvårats, men försummelserna hade inte varit av sådan art och omfattning att ställningen och rörelsens gång till följd därav inte kunnat i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen.
    Genom lagstiftning år 1982 skärptes synen på bokföringsbrott bl. a. genom införandet av en särskild straffskala för grovt brott. Denna skall enligt uttalanden i förarbetena komma i fråga när bokföringsskyldigheten har åsidosatts helt eller till stora delar. Omständigheter som talar för en bedömning som grovt brott är vidare att åsidosättandet skett systematiskt under en följd av år eller att det skett i en rörelse med omfattande verksamhet, vilken omsatt stora belopp. I praktiken torde det också förutsättas att brottet skett uppsåtligen. I NJA 1988 s. 481 fann HD att bokföringsbrottet, trots att fråga var om utelämnande av betydande intäkter, inte var grovt. Handlandet hade också inneburit att betydande utgiftsbelopp blivit oredovisade, och det gav inte bilden av förslagenhet eller närmare planering. Påföljden ansågs dock böra bestämmas till fängelse. I NJA 1984 s. 710 hade en näringsidkare helt åsidosatt sin bokföringsskyldighet. HD ändrade påföljden från fängelse 1 månad till villkorlig dom jämte dagsböter med motiveringen, att rörelsen varit av blygsam omfattning, utan några anställda, och att underlåtenheten inte utgjort led i planerad ekonomisk brottslighet utan snarare syntes ha berott på en allmän oföretagsamhet och tafatthet i ekonomiska angelägenheter. I NJA
1987 s. 130, som rörde bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll, stannade HD:s majoritet för villkorlig dom med hänvisning till den åtalades ålder och hälsotillstånd, till att omfattningen av hans verksamhet varit blygsam och till att åsidosättandena inte syftat till att krympa rörelsen för att på så sätt undgå beskattning. Två ledamöter ansåg att fängelse borde ådömas med hänsyn till att mannen drivit rörelsen under ett flertal år och var förtrogen med kravet på bokföring. — Frågan om en revisors försummelse att, vid granskning av ett aktiebolags räkenskaper för visst år, anmärka på brister i bokföringen kan anses främja ett bokföringsbrott under följande räkenskapsår togs upp till behandling i den senaste upplagan av brottsbalkskommentaren (Beckman m. fl., Brottsbalken jämte förklaringar, Bd I, 5 uppl. 1987 s. 678). Frågan besvarades jakande av HD i NJA 1988 s. 383, där en revisor dömdes för oaktsam medhjälp till bokföringsbrott. Genom att avge rena revisionberättelser hade han medverkat till att felaktiga ingångsvärden använts för de följande räkenskapsåren.

 

12 kap.
I NJA 1988 s. 351 ställdes frågan huruvida värdegränsen mellan skadegörelse och åverkan bör vara densamma som mellan stöld och snatteri. HD anförde att man inte borde schablonmässigt använda samma värdegräns, men att värdegränsen stöld — snatteri av praktiska skäl kunde tjäna till ledning vid bedömningen av helt okomplicerade fall av oöverlagd skadegörelse. I de flesta fall torde dock hänsynen till övriga omständigheter vara avgörande för rubriceringen; den åtalade gärningen — uppsåtligt söndersparkande av en fönsterruta i en entrédörr i en hyresfastighet medförande skador för 560 kr — bedömdes som skadegörelse.
    Uppräkningen av naturalster i 12:2 st. 2 innefattar inte mossor och lavar. Vitlav kan hopsamlas i stora mängder på relativt kort tid och med avsevärd ekonomisk vinning. Hopsamlande av vitmossa av närmast skövlingsartad omfattning bedömdes i NJA 1986 s. 637 som stöld.

 

13 kap.
I NJA 1985 s. 529 hade människor och djur på två gårdar utsatts för fara att dödas eller skadas av elektrisk ström. Denna effekt var, konstaterade HD, jämförlig med de exempel på ofärd som tagits upp i lagtexten i BrB 13:3. Vidare fann HD förlusten av 17 nötkreatur till ett värde av 110 000 kr, i förening med uppkommen fara för en djurskötare och den övriga kreatursbesättningen, innebära att fara för person och för omfattande förstörelse av annans egendom förelegat. Den ansvarige elinstallatören dömdes enligt 13:6 för allmänfarlig vårdslöshet.

 

14 kap.
I NJA 1989 s. 656 fann HD att i ett s. k. blankettset, som använts för protokoll över beslag, exemplar 2 ur setet utgjorde en urkund. Att detta ifyllts och underskrivits med användande av karbonpapper, genom samma handlande som exemplar 1, fick enligt HD ses uteslutande som en praktisk anordning. Ändring i exemplar 2 bedömdes som förvanskning av urkund. Se om fallet Madeleine Löfmarck i Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 1989/90 s. 671 f.
    Ang konkurrens mellan straffbuden i 14:1 och 9:1 se NJA 1986 s. 234, varom ovan vid 9 kap.
    HD ogillade i NJA 1989 s. 492 åtal för undertryckande av urkund mot en utländsk medborgare, som kort efter ankomsten till Sverige förstört sitt grekiska pass. Passet utvisade att Grekland var s. k. första asylland, vilket var av avgörande betydelse för frågan om utvisning av mannen. HD anförde att det i 7 § i då gällande utlänningslag (1980:376) uppställda kravet på innehav av pass — motsvarande 1 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529) — har ett allmänt och opreciserat syfte, att lagstiftaren vid olika tillfällen intagit ståndpunkten att straff inte är en lämplig påföljd för överträdelse av skyldigheten att inneha pass samt att strafflag enligt allmänna principer skall tolkas restriktivt. Skyldigheten för en utlänning att under en vistelse här i landet inneha pass skulle därför inte anses medföra sådan inskränkning i förfoganderätt som grundar ansvar för

undertryckande av urkund. Domen kommenteras av Madeleine Löfmarck i Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 1989/90 s. 345 f.
    Registreringsskyltar för motorfordon utgör, liksom för övrigt de kontrollmärken som skall vara anbragta på skyltarna, offentlig kontrollmärkning i brottsbalkens mening, trots att anbringandet sker genom fordonsägarens försorg. Att sätta registreringsskyltar på annat fordon än det för vilket dessa är avsedda innebär att märkningen sker falskeligen; NJA 1986 s. 550.

 

15 kap.
Som straffrättskommittén framhållit (SOU 1944:69 s. 327) kan den som avger en oriktig utsaga i tro att han med stöd av 15:4 st. 2 kan göra detta straffritt inte åtnjuta straffrihet såvida fallet inte objektivt är sådant som avses där. Med hänvisning härtill ogillade HD i NJA 1985 s. 774 en sådan invändning. Det får enligt HD anses tillräckligt att menedsbrottet, som skedde i fallet, kan bedömas som ringa; i exceptionella fall kan med tillämpning av bestämmelsen i BrB 33:4 st. 3 (numera 29:6) påföljden efterges. HD markerade i domen att den inte innefattade något ställningstagande till fall av faktisk villfarelse. I fallet fastslogs att rätt att vägra yttra sig på den grunden att vittnesmålet kan röja att vederbörande begått brottslig handling inte föreligger när ansvaret för handlingen är preskriberat. Att i allmänhet anse brottsliga handlingar vanärande i den mening som avses i RB 36:6 sedan de preskriberats skulle enligt HD föra för långt. En rätt att vägra yttra sig i en sådan situation måste reserveras för det fallet att vittnet fortfarande skulle drabbas av allmänt eller starkt ogillande om hans handling blev känd.
    I NJA 1989 s. 796 hade en person undertecknat ett köpekontrakt avseende en båt trots att han varit medveten om att något båtköp inte förelegat. Genom undertecknandet hade han sanningslöst bekräftat att den i kontraktet angivna båten hade levererats och godkänts. Denna åtgärd innebar fara i bevishänseende och utgjorde således osant intygande, närmast av typ upprättande för skens skull av urkund rörande rättshandling. HD fann att skadestånd skulle utgå ojämkat. En minoritet ville jämka detta på grund av medvållande.

 

16 kap.
HD fann i NJA 1989 s. 308 att deltagarna i en folksamling stört allmän ordning genom att de avsiktligt gjort det omöjligt för vägverket att utföra arbete på ett motorvägsbygge och att polisens uppmaning att de skulle lämna arbetsplatsen varit avsedd att upprätthålla den allmänna ordningen. Underlåtenheten att följa uppmaningen innefattade därmed en kränkning av den ordning och säkerhet som rättsordningen skall garantera. Deltagarna ådömdes dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakten. Fallet kommenteras av Thornstedt i Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 1989/90 s. 123 ff.
    I NJA 1985 s. 226 hade en företrädare för ett kommunalt bostadsföretag nekat en zigenare att hyra en lägenhet i ett visst bostadsområde. Han dömdes för olaga diskriminering. Ett syfte att motverka etnisk bostads-

koncentration kunde inte, med hänsyn till de motiv som bär upp straffbestämmelsen, rättfärdiga en sådan särbehandling.

 

17 kap.
En man som undanröjt bevis om ett dråp begånget av en broder till honom frikändes i NJA 1990 s. 175 från ansvar för skyddande av brottsling med stöd av straffrihetsregeln i 17:11 st. 3. Tidigare uppräknades där en krets av brottslingens närmaste. Ändringen den 1 januari 1988 i samband med införandet av ÄktB var inte avsedd att generellt utvidga det straffbara området.

 

19 kap.
Se ang ansvar för otillåtet offentliggörande i tryckt skrift innebärande vårdslöshet med hemlig uppgift NJA 1988 s. 118, varom ovan vid Tryckfrihetsförordningen.

 

20 kap.
I NJA 1988 s. 26 ansågs myndighetsutövning inte föreligga då en kommun meddelat beslut att lämna ett bolag ekonomiskt stöd. Det förhållandet att beslutet innebar ett överskridande av den kommunala kompetensen kunde enligt HD inte föranleda annat bedömande. I NJA 1984 s. 80 fann HD att en domares underlåtenhet att lämna underrättelse om begånget fel från domstolens sida inte utgjorde myndighetsutövning och därför inte var straffbar enligt dåvarande lydelse av 20:1. I en annan åtalspunkt var fråga om en åtgärd av förberedande natur utan omedelbara rättsverkningar. Inte heller detta utgjorde enligt HD myndighetsutövning. Enligt det nya tjänstefelsstadgandet, med prepositionen ”vid” istället för ”i” (myndighetsutövning), omfattar ansvaret inte bara handlingar som självständigt utgör myndighetsutövning utan också vissa andra handlingar som står i naturligt och nära samband med myndighetsutövning, däribland förberedande handlingar av olika slag. I rättsfallet ogillades vidare ett ansvarsyrkande med motiveringen att ansvar förutsatte grov oaktsamhet. Även i detta avseende har ansvaret numera utvidgats; ansvar för tjänstefel kan utdömas även om oaktsamheten inte anses grov. I NJA 1988 s. 665 fann HovR:n att ett antal faktiska åtgärder av polismän vid spaningsverksamhet som föregick ett gripande inte innefattade någon form av offentlig maktutövning och därför inte utgjorde myndighetsutövning. Frågan kom inte under HD:s bedömande.
    Numera görs i 1 § om tjänstefel undantag för gärningar som med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa. Enligt lydelsen av 1 § före 1989 års ändring undantogs gärningar som medfört ringa förfång respektive ringa otillbörlig fördel. I NJA 1985 s. 502 fann HD, även med beaktande av andra än ekonomiska synpunkter, ringa förfång föreligga då en person tvingats finna sig i att ställa sig till efterrättelse en sanktion — parkeringsavgift om 100 kr — för vilken saknades laga grund.

Ansvar för tjänstefel är subsidiärt till annat straffrättsligt ansvar. Detsamma var fallet med ansvar för myndighetsmissbruk enligt förutvarande 20:1. I NJA 1987 s. 215 fann HD att en polisman i sin egenskap av delgivningsman inte har till uppgift att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller utöva tillsyn över skötseln därav, och att ansvar för trolöshet mot huvudman därför inte kom i fråga. De åtalade polismännen hade tagit undan vissa delgivningsuppdrag från diarieföring och, i strid med gällande bestämmelser, utfört delgivningarna mot betalning vid sidan av tjänsten. Gärningarna, som bedömdes enligt den då gällande bestämmelsen om myndighetsmissbruk, ansågs ha inneburit ej ringa förfång (respektive förmån). De torde dock inte ha innefattat sådant allvarligt förfång som enligt nuvarande 20:1 skall beaktas vid bedömningen av om ett tjänstefel är grovt (jfr prop. 1988/89:113 s. 25 f.).
    En rådmans åtgärd att på ny grund häkta en person som redan var häktad bedömdes i NJA 1990 s. 542 inte utgöra vårdslös myndighetsutövning. Enligt HD gav 24 kap. 17 § 1 st. RB stöd för att ta upp frågan om att låta personen kvarstanna i häkte på annan grund — flyktfara — än den som åklagaren tidigare hävdat men nu inte längre påstod föreligga. Att låta frågan om fortsatt häktning anstå till huvudförhandlingen två dagar senare innebar enligt HD en godtagbar tidsutdräkt (enligt dåvarande häktningsregler). Rådmannens bedömning i fråga om flyktfara gjordes visserligen trots att de uppgifter han erhållit utgjorde otillräckligt underlag, men han ansågs inte härigenom ha visat grov oaktsamhet. Inom rättskipningen måste det, framhöll HD, finnas ett betydande utrymme för olika uppfattningar i lagtolknings- och rättstillämpningsfrågor. Även ganska klara felbedömningar kan förekomma utan att det kan föranleda straffansvar. HD:s bedömning gjordes således enligt de före den 1 oktober 1989 gällande straffbestämmelserna. Nuvarande straffansvar för tjänstefel förutsätter inte att oaktsamheten är grov.
    En muta skall ha karaktären av belöning för tjänsteutövning för att aktualisera ansvar för mutbrott. I NJA 1987 s. 604 fann HD inte styrkt att den tilltalade tagit emot testamenterad egendom — en gård med tillhörande lös egendom — som belöning (för sina tidigare tjänsteinsatser i hemtjänsten för testator) i mutstadgandets mening. Testator hade drivits av en önskan att tillse att gården kom i en pålitlig persons händer.

 

23 kap.
I NJA 1985 s. 544 dömdes två personer för försök till grov stöld. De hade planerat att stjäla väskor med ädelstenar från en köpman i guldvaror och satte planen i verket vid ett tillfälle då den senare, på förslag av polisen, lastat sin bil med tomma väskor. HD fann att faran för fullbordat brott varit utesluten på grund av tillfälliga omständigheter. Bedömningen gjordes ur gärningsmännens synpunkt. Det ankom enligt HD inte på domstolen att ta ställning till om polisens åtgärder kunde anses ha innefattat en sådan otillåten metod som inte skall förekomma inom polisens arbete. Fallet diskuteras av Suzanne Wennberg i SvJT 1986 s. 370 ff. Se om brottsprovokation även NJA 1989 s. 498, varom ovan vid 2 kap., samt Axberger, Brottsprovokation, 1989 s. 48 ff. Det finns anledning jämföra

HD:s resonemang i 1985 års fall med dess bedömning av NJA 1989 s. 456. Åtal för försök till varusmuggling ogillades där. Den tilltalade hade till Sverige infört en vara som han köpt i Holland i felaktig tro att den utgjorde narkotika. Enligt HD kunde mannen inte rimligen sägas ha påbörjat ett införande redan när han förvärvade varan utan tidigast när han påbörjade återresan två eller tre dagar efter inköpet. Vid det tillfället innehade han inte någon narkotika, varför det då, även om han haft uppsåt att föra in narkotika till Sverige, inte hade varit möjligt att fullborda brottet varusmuggling av narkotika. Se om fallet Beckman m. fl., Brottsbalken jämte förklaringar, Bd II, 6 uppl. 1990 s. 587.
    Fara för fullbordat främjande av flykt befanns i NJA 1990 s. 354 utesluten av tillfälliga omständigheter. Brottsplanen, att till en person i allmänt häkte införa ett vapen att användas för flykt, hade inte varit behäftad med någon grundläggande brist. Kroppsvisitationen, vid vilken planen upptäckts, hade föranletts av ett anonymt tips till polisen.
    Tolkningen av ordet främja i medverkansbestämmelsen, 23:4, var föremål för HD:s bedömning i NJA 1984 s. 922. Ett handlande som varken fysiskt eller psykiskt övat inflytande på ett brotts tillkomst är, enligt vad där sades, inte att anse som medverkan. Tre ynglingar hade gjort sig skyldiga till misshandel. Föraren av den bil i vilken de åkt till platsen för misshandeln ansågs ha uppsåtligen främjat denna genom att, med insikt om vad som skulle inträffa, stanna bilen och låta kamraterna stiga ur. En annan yngling, som följt med i bilen och stått utanför denna medan misshandeln pågick, ansågs inte ha gjort sig skyldig till s. k. psykisk medhjälp. Se om fallet Beckman m. fl., Brottsbalken jämte förklaringar, Bd II, 6 uppl. 1990 s. 621 f. NJA 1985 s. 496 rör frågan hur domstolen skall bedöma ett förfarande då det är klarlagt att detta motsvarar endera av två alternativa gärningsbeskrivningar men inte vilken av dessa. En man som skadats vid en olycka under färd i en av honom förhyrd bil hade antingen själv fört bilen och därvid begått rattfylleri eller också medverkat till att hans kamrat fört bilen och därmed gjort sig skyldig till medhjälp till rattfylleri. Vilket av alternativen som verkligen varit för handen kunde inte utrönas. Kamraten hade omkommit och mannen själv hade inget minne av färden. Enligt utredningen hade mannen då färden anträddes haft insikt om att kamraten förtärt alkohol i sådan mängd att han, om han skulle föra bil, kunde göra sig skyldig till rattfylleri. Vidare konstaterades att kamraten inte kunde vara förare om inte den tilltalade endera uttryckligen medgett det och överlämnat nycklarna eller i vart fall mer eller mindre passivt samtyckt till att kamraten satt sig i besittning av nycklarna och bilen. Vid sådant förhållande skulle mannen enligt HD fällas till ansvar för det lindrigaste av brotten, vilket med hänsyn till omständigheterna i fallet var medhjälp till rattfylleri. En ledamot hade en annan mening i skuldfrågan och ansåg att åtalet skulle ogillas. I NJA
1986 s. 802 förelåg likaledes två alternativa möjligheter beträffande händelseförloppet. Åklagaren hade påstått att L dödat K och att P varit honom behjälplig. Enligt L var det istället P som utdelat de dödande knivhuggen. HD fann att det inte gick att fastställa vem av dem som var gärningsman. Åtalet mot L på denna punkt ogillades, medan P dömdes

för medhjälp till grov misshandel och för vållande till annans död. Hans inverkan på händelseförloppet — uppfattat på det för honom mest fördelaktiga sättet, nämligen att L varit gärningsman — hade åtminstone innefattat att gärningsmannen styrkts i sitt uppsåt att våldföra sig på K.
    Se angående medverkan genom underlåtenhet NJA 1987 s. 655, varom nedan vid 24 kap.
    Två kvinnor, vid gärningstillfället 20 respektive 21 år, hade gjort sig skyldiga till grov varusmuggling och medhjälp till grovt narkotikabrott. Omständigheterna var sådana att brotten omfattades av BrB 23:5. Från individualpreventiv synpunkt var den lämpligaste påföljden villkorlig dom, vilket HovR dömt kvinnorna till. HD fann emellertid att de individualpreventiva skälen inte hade sådan särskild tyngd att annan påföljd än fängelse kunde komma i fråga i fallet. Med stöd av 23:5 borde dock straffet sättas under minimum. De båda kvinnorna dömdes till fängelse 9 månader; NJA 1985 s. 726.

 

24 kap.
Det är, framhöll HD i NJA 1990 s. 210, helt klart att åklagaren måste bevisa att nödvärn inte har förelegat för att ett åtal skall kunna bifallas. Detsamma måste anses gälla en invändning av den tilltalade att en nödvärnshandling visserligen varit uppenbart oförsvarlig, men att omständigheterna varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. Vid en bedömning på grundval av den tilltalades (en egyptisk medborgare) berättelse fann HD att dennes misshandelsbrott (knivstick i ansikte och hals) varit uppenbart oförsvarligt men att situationen varit sådan att han svårligen kunnat besinna sig. Han hade befunnit sig ett trängt läge, förföljd av en hel grupp flyktingfientliga svenska ungdomar. Åtalet lämnades i denna del utan bifall.
    I ett uppmärksammat mål om ansvar för mord, NJA 1990 s. 370, hävdade den åtalade kvinnan att hon varit utsatt för våldtäktsförsök av sin man och därför dödat honom i nödvärn. Det kunde inte klarläggas om mannen dött av hennes strupgrepp eller av hastig förbränning, den senare utförd av henne i tro att han då var död. HD:s majoritet fann att om mannen dött av strupgreppet detta inte utgjort en tillåten nödvärnshandling och utgick därför i sin bedömning från att mannen endast blivit medvetslös av strupgreppet och avlidit av förbränningen, men att kvinnan vid antändningen trott att mannen var död. Hennes förfarande att tända eld på mannen efter att ha bundit honom framstod — oavsett motiven — som helt oförsvarligt. Hon dömdes för grovt vållande till annans död till fängelse 2 år. Se om fallet Suzanne Wennberg i Juridisk Tidskrift för Stockholms universitet 1990/91 s. 286 ff.
    Invändning om nöd alternativt nödexcess godtogs inte i NJA 1988 s. 495, som gällde ansvar och skadestånd för skadegörelse genom dödande av jakthund. Dödandet hade inte varit tillåtet med stöd av 1943 års tillsynslag. Det fick visserligen antas att den tilltalade, på grund av att hunden tagit sig in i en inhägnad med dvärggetter, befunnit sig i en nödsituation, men hans handlande kunde inte bedömas som försvarligt med hänsyn till att hundens ekonomiska värde var mångdubbelt högre än getternas, något som han måste antas ha insett. Inte heller hade omstän-

digheterna varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. Domen var inte enhällig. Nödbestämmelsen ansågs inte heller — trots bevekelsegrunderna — tillämplig då i NJA 1989 s. 308 en miljövän tillsammans med andra satt sig på vägverkets arbetsplats och hindrat arbetet på ett motorvägsbygge. Se vidare om detta fall ovan vid 16 kap.
    Om en underordnad vidtar åtgärder som är uppenbart lagstridiga omfattas dessa inte av någon lydnadsplikt. Frihet från ansvar för olaga tvång kunde därför inte, med stöd av bestämmelserna om förmans befallning, tillkomma en polisman i en grupp av sådana, vilka tvingat en man att medfölja under färd med en polisbuss; NJA 1987 s. 655. När en grupp polismän tjänstgör gemensamt måste var och en av dem anses ha ett visst ansvar för vad som händer i gruppen. En annan av polismännen dömdes med hänvisning härtill för medverkan till olaga tvång, trots att han inte varit förman och vad som lades honom till last endast var underlåtenhet att förhindra de olagliga åtgärderna.

 

28 kap.
Av 28 kap. 8 § 1 st. följer, konstaterade HD i NJA 1986 s. 78, att en domstol kan undanröja en skyddstillsyn enligt 28 kap. 9 § endast om dels den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden dels det kan antas att han inte kommer att låta rätta sig genom andra åtgärder. Huruvida dessa förutsättningar är uppfyllda skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för domstolens beslut. I fallet hade den till skyddstillsyn dömde själv kunnat anpassa sig i samhället, varför förutsättningar att undanröja skyddstillsynen inte längre förelåg.

 

29 kap.
Under detta och följande kapitel upptagna rättsfall bör läsas mot bakgrund av att nya regler om straffmätning (29 kap.) och påföljdsval (30 kap.) trädde i kraft den 1 januari 1989. Reglerna anknyter i sina huvuddrag nära till den praxis som utbildats vid domstolarna. Avsikten var att denna praxis skulle kunna vara vägledande även i fortsättningen (se prop. 1987/88:120 s. 38).
    I resningsärendet NJA 1987 s. 459 konstaterade HD att en rådmans misshandel av sin sambo inte hade något som helst samband med mannens yrke. Att i ett sådant fall — som HovR gjort — låta gärningsmannens yrkestillhörighet inverka på straffmätningen var inte förenligt med den likabehandlingsprincip som kommit till uttryck i 1 kap. 9 § regeringsformen. Från allmän synpunkt finns det behov av möjligheter att ingripa när en offentlig tjänsteman genom brott, även om det skett utom tjänsten, har visat sig klart olämplig för sin befattning. Sådant ingripande kan ske i arbetsrättslig ordning genom avskedande enligt 11 kap. 1 § lagen om offentlig anställning och en sådan påföljd kan beaktas vid den straffrättsliga påföljdsbestämningen enligt (numera) 29 kap. 5 § 1 st. 5 BrB. Det är inte förenligt med detta system att skärpa straffet med hänsyn till tjänstemannens ställning när denna inte har haft något samband med brottet. En sådan straffmätning kan leda till en dubbelbestraffning av det slag som nämnda regel i BrB avser att motverka och ge de discip-

linära myndigheterna en missvisande bild av brottets svårhet. HD ansåg dock inte att HovR:s rättstillämpning stått i uppenbar strid med lag, varför resning inte beviljades. — Att tidpunkten för villkorlig frigivning kan komma att påverkas utgör, enligt HD i NJA 1987 s. 757, inte en omständighet att särskilt beakta vid utmätande av straff för ett under verkställigheten begånget brott. Inte heller skall straffmätningen påverkas av åtgärder som till följd av brottet vidtagits med stöd av bestämmelser i lagen om kriminalvård i anstalt.

 

30 kap.
I NJA 1984 s. 137 dömdes en föreståndare för en sjukhusavdelning för psykiskt sjuka till fängelse 2 månader för att han vid upprepade tillfällen misshandlat patienter. HovR hade bestämt påföljden till villkorlig dom jämte dagsböter. Påföljden fängelse är i ett fall som detta helt förenlig också med de nya regler för påföljdsval som införts den 1 januari 1989 (30:4 jmf m 29:2 p. 3). I NJA 1985 s. 594 dömdes till villkorlig dom jämte dagsböter för omfattande sjukkassebedrägerier. De skäl som där åberopades för att inte döma till frihetsberövande påföljd kan beaktas också enligt de nya reglerna ; jfr prop. 1987/88:120 s. 95 under Punkt 6, s. 99 och s. 107 under Punkt 3. — Se om påföljdsval för bokföringsbrott mm NJA 1984 s. 710 och 1987 s. 130, varom vid 11 kap. I NJA 1989 s. 464 blev påföljden för grovt skattebedrägeri, bokföringsbrott mm villkorlig dom jämte dagsböter med hänvisning till den tilltalades hälsotillstånd (en fördjupad depression).
    I NJA 1987 s. 156 dömdes en vid gärningen 20-årig kvinna till fängelse 4 månader för narkotikabrott (1 § 4 och 5). Hänsyn till allmän laglydnad vägde enligt HD:s majoritet tyngre än de individualpreventiva skälen. En ledamot ville döma till villkorlig dom med hänvisning till sistnämnda skäl och till att brottsligheten fick anses utgöra ett sådant undantagsfall där trots den allvarliga arten fängelsestraff inte framstår som ofrånkomligt. Skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk behandling ådömdes i NJA 1988 s. 248 en 56-årig man som gjort sig skyldig till grovt skattebedrägeri, försök till grovt skattebedrägeri samt bokföringsbrott. Den passivitet som kännetecknade brotten hade haft ett nära samband med mannens depressiva tillstånd. — Bestämmelser om s. k. kontraktsvård infördes genom ändringar i BrB, som trädde i kraft den 1 januari 1988. Kontraktsvård är kopplad till skyddstillsyn. Fram till den 1 januari 1989 krävdes, för att skyddstillsyn skulle få ådömas vid brott för vilket stadgades lägst fängelse i ett år eller däröver, att särskilda skäl förelåg. I NJA 1988 s. 413 ansågs sådana skäl föreligga att döma en 38årig kvinna, narkotikamissbrukare sedan drygt tio år, till kontraktsvård för bl. a. grovt narkotikabrott. Numera anges i 30:4 st. 2 att rätten som skäl för att ådöma fängelse har att beakta bl. a. brottslighetens straffvärde. Departementschefen uttalade härom (prop. 1987/88:120 s. 100), att vid så allvarlig brottslighet som grovt narkotikabrott annan påföljd — bortsett från överlämnande till särskild vård — än fängelse i praktiken är utesluten. — Upprepad misshandel, som visserligen inte medfört allvarligare skador, samt ofredande, av en man mot hans hustru

medförde i NJA 1988 s. 156 fängelse 2 månader. Se även NJA 1990 s. 776, varom ovan vid 3 kap.
    Oprovocerad misshandel i tre fall, varav en grov, medförde i NJA 1988 s. 55 fängelsestraff — 6 månader — för en 18-årig yngling. Särskilda skäl enligt dåvarande 26:4 st. 2 att döma till fängelse ansågs föreligga. Numera krävs då den tilltalade, som här, vid gärningen var under 18 år synnerliga skäl för att ådöma fängelse (30:5 st. 1). En vid domen 17-årig pojke dömdes för sin medverkan till de två icke grova misshandelsbrotten till skyddstillsyn. En ledamot ville döma även honom till fängelse. Synnerliga skäl ansågs i NJA 1990 s. 159 föreligga att döma en 17-åring till fängelse (8 månader). Han hade i samband med rymningar från en yrkesskola, då han varit omhändertagen inom socialtjänsten, begått ett stort antal brott, huvudsakligen förmögenhetsbrott.
    I förarbetena till de nya reglerna om påföljdsval och straffmätning framhålls att vissa brott i praxis har ansetts motivera fängelse trots att de inte har ett särskilt högt straffvärde. Som exempel nämns vissa former av misshandel. HD konstaterade i NJA 1990 s. 84 I att utgångspunkten även efter tillkomsten av de nya reglerna bör vara att misshandelsbrott av normalgraden medför fängelsestraff. De närmare omständigheterna måste dock beaktas vid bedömningen. Den som vid brottets begående har fyllt arton men ännu inte tjugoett år får enligt 30:5 dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. En vid gärningen 20-årig man dömdes för en icke bagatellartad misshandel, som dock inte var av allvarligare beskaffenhet, till villkorlig dom jämte dagsböter. Ett likartat misshandelsbrott av en något äldre man föranledde i ett under NJA 1990 s. 84 II refererat fall likaså villkorlig dom kombinerad med böter. I båda fallen förelåg dissens i HD. Fängelse 1 månad blev däremot i NJA 1990 s. 521 påföljden för en helt oprovocerad misshandel som förorsakat icke helt obetydlig smärta och skada. I NJA 1989 s. 870 stod valet mellan villkorlig dom och fängelse som påföljd för två ynglingar som gjort sig skyldiga till försök till rån då de var 17 respektive 18 år gamla. Deras hemförhållanden och personliga omständigheter gjorde att det saknades skäl att överväga skyddstillsyn. Enligt 30:4 skall, då ingen tidigare brottslighet föreligger, prövas om brottslighetens straffvärde samt brottets art motiverar fängelse. Gärningen ansågs ha betydande straffvärde. Förutsättningarna enligt 30:5, synnerliga respektive särskilda skäl att döma till fängelse trots den låga åldern, ansågs uppfyllda. Var och en av ynglingarna dömdes till fängelse 6 månader. För en likartad gärning dömdes i NJA 1990 s. 578 en sjuttonårig yngling till skyddstillsyn jämte fängelse 1 månad. Två vid gärningarna 16 år gamla pojkar dömdes i NJA 1990 s. 622 för ett stort antal tillgreppsbrott, bl. a. rån med användande av tårgas, till skyddstillsyn jämte fängelse 3 månader.
    I NJA 1989 s. 564 fann HD, bl. a. med hänsyn till konsekvenserna för den tilltalade kvinnans 10-åriga dotter, att ett långvarigt fängelsestraff inte skulle utdömas för ett grovt narkotikabrott. Brottets straffvärde påkallade dock att skyddstillsynen förenades med fängelse under den maximitid av tre månader som föreskrivs för denna påföljdskombination.

33 kap.
Vid tillämpning av 33:5 st 3 om avräkning av anhållandetid bör, enligt HD i NJA 1989 s. 12, i ordinära fall som ett riktmärke kunna gälla att ett dygns frihetsberövande motsvarar 10 dagsböter. Resultatet får sedan modifieras med hänsyn till omständigheterna. 34 kap.
Med hänvisning till legalitetsprincipen anförde HD i NJA 1989 s. 165 I och II att det inte bör kunna komma i fråga att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad i samband med att en skyddstillsyn undanröjs enligt 28 kap. 9 §.

 

35 kap.
Se angående preskription av häleribrott enligt 9:6 st. 1 NJA 1984 s. 564 och NJA 1985 s. 796, varom vid BrB 9 kap.

 

36 kap.
En förutsättning för förverkande av förlag med stöd av 36:1 är, att mottagandet utgör brott enligt BrB, i allmänhet såsom ett fall av förberedelse. Förberedelse till dobbleri som inte är grovt är inte straffbar. Spelinsatser, som utgjort förlag för sådant dobbleribrott kunde därför, enligt HD i NJA 1985 s. 316, inte förverkas. Såsom hjälpmedel enligt 36:2 blir pengar att anse endast i fall då de använts som ”föremål”, t ex när mynt använts som verktyg. Spelinsatserna kunde därför inte heller förklaras förverkade med stöd av det lagrummet. Pokaler som särskilt anskaffats för att användas som vinster vid mästerskapstävlingar i pokerspel fick däremot anses ha främjat spelverksamheten och därmed utgöra hjälpmedel. Genom inskriptionerna på dem kunde de befaras komma till brottslig användning. Ett justitieråd tillade för egen del, att förverkande enligt lotterilagen (1982:1011) — som trätt i kraft efter de i målet aktuella gärningarna — också måste kunna förenas med ansvar för dobbleri, om gärningspåståendet är utformat så att det täcker tillämpliga brottsrekvisit enligt den lagen. Spelinsatser i ett fall som detta skulle alltså numera kunna förverkas.

 

BrB:s promulgationslag.
Enligt de bestämmelser som blivit gällande vid tidpunkten för HD:s dom i NJA 1986 s. 525 kunde den som kör bil och innehar ett mer än tio år gammalt körkort inte dömas för olovlig körning med mindre han underlåtit att efter anmaning förnya körkortet. Det aktuella körkortet, som blivit ogiltigt enligt de bestämmelser som gällde vid tidpunkten för körningen, hade med stöd av övergångsbestämmelserna åter blivit giltigt. De tidigare bestämmelserna kunde inte anses ha gällt under viss tid på grund av då rådande särskilda förhållanden, varför åtalet ogillades enligt regeln i 5 § 2 st. om ny mildare lags retroaktiva tillämplighet. Se även NJA 1990 s. 772 och s. 796, varom nedan vid Påföljdsbestämning i rattfyllerimål.

 

Sjölagen.
Med hänsyn till nöjesbåttrafikens starka utveckling finns det, anförde HD i NJA 1987 s. 237, anledning se strängare än tidigare på fall av onykterhet till sjöss. Den utredning som förekommit i målet angående båttrafiken och övriga förhållanden i de aktuella farvattnen gav dock inte tillräckligt underlag för att anse den åtalade gärningen så allvarlig ur sjösäkerhetssynpunkt att fängelse borde ådömas. Påföljden blev ett mycket kraftigt bötesstraff.

 

Arbetsförmedlingslagen.
I NJA 1989 s. 629 var fråga huruvida en skrivbyrås ambulerande verksamhet skulle anses utgöra olaga arbetsförmedling. HD fann att det aktuella avtalsförhållandet mellan bolaget och dess beställare skulle bedömas på samma sätt som HD gjort i fallen NJA 1962 s. 820 och 1973 s. 562, dvs. som uthyrning av arbetskraft i förvärvssyfte utan tillstånd. På grundval av ett förslag i en departementspromemoria, Ds 1989:30, förbereds f. n. en uppmjukning av förbudet att hyra ut arbetskraft.

 

Värnpliktslagen m. m.
Efter det att vapenfrilagstiftningen ändrades år 1978 har HD:s praxis varit att den som första gången vägrat att fullgöra militärtjänst eller vapenfriutbildning dömts till villkorlig dom och böter om det skett av ideella skäl — så i NJA 1983 s. 897 (varom i SvJT 1985 s. 359), 1985 B 4 samt 1986 s. 511 — medan den som vägrat av hänsyn till andra uppgifter eller av bekvämlighetsskäl eller liknande dömts till fängelse; NJA 1984 s. 745 samt NJA 1985 s. 475 och 851.
    I NJA 1989 s. 847 I och II uttalade HD att för värnpliktsbrott som består i olovlig utevaro från tjänstgöring böter i princip inte är tillräckligt straff. De praktiska och ekonomiska problem som ofta följer med en inställelse till militärtjänstgöring kan endast i undantagsfall beaktas vid valet av påföljd. I det ena fallet konstaterades att utevaro under sammanlagt drygt tio dagar varit ägnat att medföra avsevärt men för utbildningen; jfr prop. 1985/86:9 s. 138 f. I det andra gjordes samma bedömning i fråga om utevaro från en hel särskild övning, omfattande tre–fyra dygn.
    I NJA 1989 s. 807 fastslog HD att ett beslut av värnpliktsverket att inte hänskjuta fråga om ny inkallelse av den som tidigare vägrat fullgöra värnpliktstjänstgöring till regeringen (68 § 3 st. kungörelsen 1969:380 om värnpliktigas tjänstgöring m. m.) inte kan frånkännas rättsverkan i mål om värnpliktsbrott annat än i speciella undantagssituationer.
    Vägran att fullgöra sådan civilförsvarstjänstgöring som till sin art och omfattning får bedömas motsvara sedvanlig värnpliktstjänstgöring eller vapenfriutbildning får, enligt HD i NJA 1989 s. 31, anses ha ett så högt straffvärde att böter i princip inte är tillräckligt straff. Att handlandet i detta fall dikterats av ett speciellt, beaktansvärt syfte minskade dock straffvärdet i sådan grad att ett bötesstraff kunde utdömas.

 

Trafikbrottslagen m. m.
Ang vårdslöshet i trafik se NJA 1987 s. 187 och 1989 s. 552, varom ovan vid BrB 3 kap.

I NJA 1986 s. 392 slog HD fast att ansvar för olovlig körning förutsätter att rekvisitet ”utan att vara berättigad att föra sådant fordon” är täckt av uppsåt; jämför RH 81:81, varom i SvJT 1985 s. 370 f. Den åtalade mannen hade felaktigt trott sig berättigad att köra då spärrtiden för körkortsåterkallelse gått ut men nytt körkort ännu ej lämnats ut. När ledning för fastställande av det subjektiva kravet i en specialstraffrättslig bestämmelse inte kan hämtas från lagtextens gärningsbeskrivning måste frågan bedömas med hänsyn till motiven till stadgandet, straffskalans utformning, straffbudets praktiska funktion och övriga omständigheter. Vid en sådan prövning fann HD att syftet med 3 § trafikbrottslagen inte oundgängligen kräver att straffbarhet skall inträda redan vid oaktsamhet. Utgången kan beskrivas så, att HD fann mannens villfarelse utgöra en s. k. oegentlig rättsvillfarelse, som uteslöt ansvar för uppsåtligt brott. Två ledamöter ansåg att oaktsamhet var tillräckligt i det aktuella hänseendet och att mannen skulle dömas för olovlig körning. Jämför NJA 1986 s. 521, varom nedan efter avsnittet om påföljdsbestämning i rattfyllerimål.
    I NJA 1984 s. 637 ogillades ett yrkande om ansvar för rattonykterhet. Blodprovsanalys hade inte skett. HD uttalade, att de praktiska möjligheterna att utan blodprov eller annan teknisk utredning styrka förekomsten av en viss alkoholkoncentration i blodet måste betecknas som mycket små och att därför som regel för fällande dom enligt promillereglerna bör förutsättas att blodanalys skett. I NJA 1986 s. 489 fann HD ett rattfylleribrott styrkt genom analys av ett blodprov taget av en laboratorieassistent, dvs. i strid med bestämmelsen i RB 28:13. I domskälen hänvisades till den fria bevisprövningen och till bevisvärdet av analysbeviset med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst.

 

Påföljdsbestämning i rattfyllerimål.
I NJA 1984 s. 415 ådömdes en man som kört bil med en alkoholkoncentration i blodet av minst 3,12 promille skyddstillsyn. Den förbättring som uppnåtts vid en frivillig vistelse på behandlingshem för alkoholmissbrukare skulle enligt HD allvarligt äventyras av ett fängelsestraff. Ett starkt behov av stöd i form av övervakning ansågs föreligga. En överläkare ådömdes i NJA 1984 s. 447 villkorlig dom jämte dagsböter för rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Med hänsyn till mannens psykiska tillstånd ansågs särskilda skäl föreligga att, trots brottslighetens art, inte ådöma frihetsberövande påföljd. En kvinna med uttalade suicidaltankar och med ett alkoholmissbruk med karaktär av s. k. sekundär alkoholism dömdes i NJA 1985 s. 258 till villkorlig dom och dagsböter. Hon hade fört bil, bl. a. på motorväg, med en alkoholkoncentration i blodet av 2,81 promille. Skyddstillsyn ansågs inte påkallad för att avhålla kvinnan från fortsatt brottslighet. Samma bedömning gjordes i NJA 1989 s. 688 beträffande en kvinna som fört bil med en alkoholkoncentration av 3,18 promille. Hon hade genomgått en framgångsrik behandling bl. a. enligt Minnesotamodellen. Påföljden bestämdes till villkorlig dom och dagsböter; ett fängelsestraff skulle äventyra resultaten av behandlingen. I NJA 1985 s. 570, där en 19-årig man fört bil en kortare sträcka med en alkoholkoncentration i blodet strax över 1,5 promille, motiverades valet av

icke frihetsberövande påföljd med att han handlat i vad han uppfattade som en nödsituation och att det rått obetydlig trafik samt vidare mannens ålder och grad av berusning. Inte heller här ansågs risk för fortsatt brottslighet — och således behov av skyddstillsyn — föreligga. I det ovan vid BrB 23 kap. omtalade fallet NJA 1985 s. 496 ådömdes den ene av två vid en bilolycka skadade ynglingar — den andre hade avlidit av skadorna — villkorlig dom och dagsböter för medhjälp till rattfylleri. Tillräckliga skäl att inte döma till frihetsberövande påföljd ansågs föreligga då det inte kunde uteslutas att omständigheterna kring mannens medverkan — vilka inte kunde klarläggas — varit sådana att denna tedde sig mindre straffvärd. Två ledamöter ville fastställa hovrättens dom på fängelse 1 månad. Skyddstillsyn ådömdes i NJA 1987 s. 175 en man som återfallit i rattfylleribrott. Mannen hade en psykiatrisk särprägel och det förelåg en dokumenterad självmordsrisk.
    Den 1 juli 1990 infördes ny lagstiftning angående trafiknykterhetsbrott (SFS 1990:149). Promillegränsen sänktes till 0,2 promille (resp. 0,10 milligram). Lagen skiljer numera mellan rattfylleri och grovt rattfylleri, varvid vid bedömningen huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas bl. a. om alkoholhalten varit minst 1,5 promille (resp. 0,75 milligram). I NJA
1990 s. 772 fann HD att förutvarande straffbestämmelser skulle tillämpas på ett rattfylleri begånget i februari 1989 men att det nya synsätt angående påföljdsval som kommit till uttryck vid lagändringen skulle tjäna till ledning även när det gällde trafiknykterhetsbrott begångna före ikraftträdandet. HD konstaterar således att den nya lagstiftningen i fråga om val av påföljd innebär en mildring. Enligt de ett och ett halvt år tidigare införda nya reglerna om påföljdsval skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för att välja fängelse får den dock beakta bl. a. brottslighetens straffvärde och art. I propositionen till de nya rattfylleribestämmelserna (prop. 1989/90:2 s. 40) uttalas, att straffvärdet för grovt rattfylleribrott normalt inte är så högt — nämligen motsvarande ett års fängelse (se prop. 1987/88:120 s. 100) — att detta i och för sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande påföljd. Beträffande frågan i vilken utsträckning rattfylleribrottets art bör få lägga hinder i vägen för att välja en annan påföljd än fängelse måste enligt departementschefen i propositionen till de nya rattfylleribestämmelserna en avgörande faktor vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit. Har gärningsmannen genom sitt körsätt, den omfattning körningen haft eller varit avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid körningen eller genom andra sådana omständigheter visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet innebär detta en stark presumtion för fängelse. Har inga sådana omständigheter förelegat bör enligt statsrådet normala principer för påföljdsval kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som dittills varit fallet. Genom detta uttalande markerades en förändring i förhållande till vad som hävdades så sent som vid införandet av de nya påföljdsvalsreglerna ett och ett halvt år tidigare. Därvid hette det fortfarande att rattfylleri var en brottstyp vid vilken brottets art motiverade fängelse (prop. 1987/88:120 s. 100). Den åtalade mannen hade vid utfart från en parkeringsplats kört på två bilar och stoppats av polis efter

cirka 300 m. Han uppgav att han bara tänkt föra bilen ett par hundra meter. Körningen ägde rum i ett bostadsområde med ringa trafik vid en tidpunkt då få personer vistades ute. Alkoholhalten uppgick till 2,27 promille. Mannen ansågs inte ha visat uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet och ådömdes villkorlig dom jämte dagsböter. I NJA
1990 s. 796 hade körningen likaså avbrutits snabbt, efter det att två parkerade bilar påkörts, och den tilltalade hade uppgivit att han endast avsett att flytta bilen en kort sträcka. Oavsett hur det förhållit sig med den saken fick mannen dock enligt HD anses ha visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet genom att i sitt kraftigt berusade tillstånd föra bilen på den livligt trafikerade platsen. Mannens promillehalt uppgick till 2,55. Han var beredd att genomgå behandling för alkoholmissbruk, och HD dömde honom till skyddstillsyn med behandlingsföreskrifter jämte dagsböter.

 

(Forts. TBL m. m.)
Fallet NJA 1984 s. 659 bekräftar den i NJA 1976 s. 6 fastslagna ståndpunkten att ansvar enligt 5 § förutsätter åtminstone eventuellt uppsåt till att trafikolycka inträffat och preciserar detta när fråga är om påkörning av parkerat fordon. För att trafikolycka i sådant fall skall anses ha uppkommit fordras att skada av något slag orsakats. Den tilltalade måste ha haft åtminstone eventuellt uppsåt i detta hänseende. I NJA 1988 s. 444 hade föraren av en påkörd bil följt efter den påkörande lastbilschauffören, förklarat för honom vad som hänt och begärt att han skulle uppge sitt namn, vilket han vägrat göra med motiveringen att någon sammanstötning aldrig ägt rum. HD konstaterade, att mannen måste ha insett att vad kvinnan påstod kunde vara riktigt, men fann det inte styrkt att han skulle ha vägrat uppge sitt namn om han varit säker på att en sammanstötning inträffat. Att en påkörning skett avsiktligt fritar inte från ansvar för obehörigt avvikande, konstaterade HD i NJA 1990 s. 319. Syftet med bestämmelsen torde främst ha varit att bereda den som åsamkats skada vid en trafikolycka möjlighet att kräva ersättning av skadevållaren.
    För att förverkande av fordon enligt 7 § trafikbrottslagen skall kunna ske fordras, konstaterade HD i NJA 1988 s. 80, inte bara en risk för återfall utan också att just ett förverkande uppenbart behövs för att förebygga nya trafikbrott. Den åtalade mannen förfogade över ett flertal andra bilar, varför förverkande kunde synas vara en föga effektiv åtgärd för att hindra fortsatt lagtrots. Det kan emellertid inte ha varit lagstiftarens mening, anförde HD, att en förverkandeåtgärd skall få bero av om den tilltalade redan har eller lätt kan skaffa sig tillgång till andra fordon. Åtgärden är ett medel ägnat att öka respekten för gällande regler.
    I fråga om lokala trafikföreskrifter finns särskilda straffbestämmelser. Straff bör med hänsyn härtill inte ådömas för överträdelse av 7 § vägtrafikkungörelsen när vägtrafikant åsidosätter anvisning för trafiken meddelad genom vägmärke som grundar sig på lokal trafikföreskrift, detta även om de speciella straffbestämmelserna inte är tillämpliga i det aktuella fallet; NJA 1987 s. 676. På motsvarande sätt får, uttalade HD i NJA 1990 s.
789 I, anses gälla att reglerna om bashastighet och den därtill knutna straffbestämmelsen sätts ur spel om det för den aktuella vägsträckan har

meddelats en lokal trafikföreskrift eller en föreskrift av trafiksäkerhetsverket om annan hastighet än bashastigheten, oavsett om föreskriften har tagits in i kommunens liggare eller ej. I NJA 1990 s. 789 II förelåg den speciella situationen att den lokala trafikföreskrift som överträtts inte inneburit någon avvikelse från vad som annars skulle ha gällt till följd av reglerna om bashastighet. Då hastigheten utmärkts genom vägmärken i behörig ordning ansågs ansvar kunna ådömas för överskridande av bashastigheten.
    I NJA 1986 s. 521 var fråga huruvida ansvar enligt 163 § — numera 164 § — vägtrafikkungörelsen för överskridande av högsta tillåtna boggitryck förutsätter uppsåt då föraren är ägare av fordonet. Ansvar skall enligt bestämmelsen ådömas ägaren av fordonet om denne inte visar att förseelsen berott på omständigheter som han ej kunnat råda över. Detta culpaansvar skall enligt HD gälla även då ägaren själv fört fordonet. Jämför ovan NJA 1986 s. 392 ang olovlig körning.

 

Uppbördslagen.
Ansvar för uppbördsbrott förutsätter uppsåt eller grov oaktsamhet. I NJA 1985 s. 13 hade en verkställande direktör underlåtit inbetalning av innehållna skattebelopp under två uppbördsterminer. Bolaget hade kommit på obestånd, och han hade uppfattat ett besked från en advokat så, att inbetalning skulle kunna leda till straffansvar för mannamån mot borgenärer. HD konstaterade att sådant ansvar inte hade kunnat komma i fråga men att direktören inte handlat grovt oaktsamt då han nöjt sig med beskedet från den på konkursrättens område erfarne advokaten och rättat sitt fortsatta handlande därefter.

 

Varusmugglingslagen.
I NJA 1985 s. 281 refereras två mål om ansvar enligt varusmugglingslagen. I båda fallen hade den tilltalade varit ovetande om att införande av godset (en personbil respektive en diamant) medförde avgiftsskyldighet och därför fört in detta utan att ge det tillkänna. Frågan huruvida ansvar enligt 1 § 1 st. varusmugglingslagen förutsätter att gärningsmannen har uppsåt omfattande att gärningen är en överträdelse av bestämmelser i lagen besvarades av HD:s majoritet nekande. Man tog fasta på ett uttalande i förarbetena till lagen, där departementschefen hävdar att man såväl vid villfarelse om förhandenvaron eller innebörden av ett import- eller exportförbud som vid villfarelse om en varas egenskap att vara underkastad tull- eller avgiftsplikt bör tillämpa ”de allmänna grundsatser som utbildats inom straffrätten och att straffrihet inträder allenast då misstaget är ursäktligt” (prop. 1960:115 s. 61). Detta uttalande tar således sikte på 1 § varusmugglingslagen i dess helhet. HD ansåg emellertid att legalitetsprincipen lägger hinder i vägen för att uppfatta 2 st. om vilseledande i samband med tullbehandling så, att förekomsten av tull- eller avgiftsskyldighet respektive import- eller exportförbud inte skulle behöva vara täckt av uppsåt. Den av departementschefen anvisade tillämpningen för fall av rättsvillfarelse kunde därför inte godtas när det gällde gärningar som straffbeläggs i 1 § 2 st. Därmed uppnåddes

likformighet i behandlingen av villfarelse vid lämnande av oriktiga uppgifter i skatte- och tullsammanhang, vilket är tillfredsställande. Mindre tillfredsställande måste det anses vara att villfarelse bedöms olika enligt de två styckena i 1 § varusmugglingslagen. En annan lösning på denna fråga är dock att vänta; se dir Fi 1986:5. Två justitieråd ansåg att förarbetsuttalandet inte heller borde tillämpas på 1 st, utan att man istället borde ta fasta på departementschefens grundläggande inställning att närbesläktade förfaranden borde ges en enhetlig bedömning. De ansåg i ett av fallen villfarelsen inte heller utgöra grov oaktsamhet, varför 5 § inte var tillämplig. Se om dessa fall bl. a. SOU 1988:7 s. 177 ff. samt Ragna Ferneman-Heurgren i SvJT 1986 s. 119 ff. NJA 1985 s. 43 belyser det s. k. företagaransvaret. Verkställande direktören i ett aktiebolag frikändes från ansvar enligt 5 § jämförd med 4 § 1 varusmugglingslagen för att gods, som varit underkastat införselförbud, kommit ut i den fria rörelsen. Godset hade dirigerats till ett annat företag, som bearbetat det och återställt det till bolaget. Enligt HovR hade den felaktiga behandlingen av varan sin orsak främst i bristande noggrannhet vid handhavandet av tull- och licensärendena och brister i bolagets organisation bestående däri att skilda avdelningar svarat för dessa frågor utan sådan samordning dem emellan att erforderlig rutin funnits för kontroll av att förfogandeförbud vederbörligen iakttogs. För dessa förhållanden var VD ytterst ansvarig, och omständigheterna var enligt HovR sådana att denne måste anses ha av grov oaktsamhet föranlett överträdelsen. HD fann däremot annat inte visat än att bolaget haft en genomtänkt organisation för behandling av licens- och tullärenden och att handläggningen på skilda avdelningar i praktiken innebar en dubbel kontroll av importärenden. Att det aktuella varupartiet kommit att undandras denna dubbla kontroll berodde på misstag av enskilda befattningshavare på såväl inköpsavdelningen som tull- och speditionsavdelningen. Den bristande noggrannhet dessa befattningshavare visat prov på berodde såvitt visat inte på sådana brister i VD:s ledning av företaget att det kunde läggas denne till last som grov oaktsamhet. Bedömningen måste ses mot bakgrund av 8 kap. 6 § aktiebolagslagen, som ålägger VD en skyldighet att handha den löpande förvaltningen samt att sörja för att bolagets bokföring fullgörs i överensstämmelse med lag och att medelsförvaltningen sköts på ett betryggande sätt. Härur kan härledas en löpande övervakningsplikt för VD för att lagöverträdelser inte sker i bolagets verksamhet. Sådana lagöverträdelser hade visserligen förekommit i fallet, men omständigheterna var sådana att det i varusmugglingslagen uppställda kravet på grov oaktsamhet inte var uppfyllt.
    Se om försök till varusmuggling NJA 1989 s. 456, varom vid BrB 23 kap.
    I resningsärendet NJA 1985 s. 540 slog HD fast att förverkandereglerna i 9 § varusmugglingslagen inte är tillämpliga vid brott mot 5 § i lagen. Fallet torde ha varit av samma karaktär som de i NJA 1985 s. 281 refererade, dvs. fall av villfarelse rörande tull- eller avgiftsplikt. HD:s ståndpunkt i förverkandefrågan gör att bedömningen i dessa fall — att villfarelse inte friar från ansvar för uppsåtligt brott enligt 1 § 1 st. — får ytterligare en för den tilltalade mycket ingripande konsekvens. I NJA

1989 s. 78 valde emellertid HD att ogilla förverkandeyrkandet i en sådan situation med motiveringen att förverkande (av en moped) skulle vara uppenbart obilligt.

 

Upphovsrättslagen m. m.
I NJA 1985 s. 893, det s. k. manifest-målet, hade intrång i författares upphovsrätt skett genom en kulturpolitisk artikel i en dagstidning. HD fastställde HovR:s dom mot tidningens kulturredaktör och dess chefredaktör (ansvarige utgivare) enligt 2 § och 53 § 1 st. upphovsrättslagen efter ett ingående resonemang om domstolars befogenhet att utan uttryckligt lagstöd förklara ett annars straffbart handlande straffritt. En sådan befogenhet måste anses tillkomma domstolarna, dock att den måste utnyttjas med största försiktighet och endast i speciella undantagsfall, nämligen då den uppkomna situationen är atypisk och knappast förutsedd av lagstiftaren samt starka motskäl kan åberopas mot en kriminalisering. I fall där fråga är om författares grundlagsskyddade rätt till sitt verk kan dock en sådan befogenhet för domstolarna endast tänkas i situationer som har beröringspunkter med de nödsituationer som enligt 24 kap. 4 § BrB leder till straffrihet. I det aktuella fallet stod enligt HD intresset av yttrandefrihet inte i sådan bjärt motsättning till skyddet för upphovsrätten som det då måste vara fråga om.
    S. k. företagaransvar för brott mot upphovsrättslagen utdömdes i NJA 1985 s. 909 mot den ene av en tidnings två chefredaktörer, tillika ansvarig utgivare. Ansvar för sådant brott måste enligt HD kunna utkrävas inte bara av en redaktionsmedlem som aktivt medverkat vid tillkomsten av ett tidningsinslag som inneburit intrång i upphovsrätt utan även av någon med ledande ställning inom tidningsföretaget på den grunden att tillsynen över att lagöverträdelser på upphovsrättsområdet inte begås i verksamheten har varit otillräcklig. Härför talar även hänsynen till det tryckfrihetsrättsliga anonymitetsintresset. Vem som skall bära detta ansvar kan inte anges generellt, men ofta blir det ansvarige utgivaren som kommer i fråga. HD konstaterade att den tilltalade grovt oaktsamt åsidosatt vad som ålegat honom. En invändning om delegation godtogs inte, då det saknats klar och tydlig instruktion om uppgiftsfördelningen mellan olika befattningshavare vid prövningen av upphovsrättsliga frågor och utrymme funnits för missförstånd och osäkerhet om vem som i varje särskilt fall skulle ta ställning i en sådan fråga.
    I NJA 1989 s. 315 fann HD att två teckningar inte kunde betraktas som kopior av som förlaga använda fotografier då de saknade de särskilda fotografiska egenskaperna i förlagorna. Ansvar enligt 16 § 1 st. jämförd med 1 § lagen om rätt till fotografisk bild ogillades.

 

Naturvårdslagen.
För området Östra Kullaberg i Skåne gäller av länsstyrelsen med stöd av 8 och 10 §§ naturvårdslagen utfärdade föreskrifter. Enligt dessa får — utom för visst ändamål — nybyggnad inte ske inom området. Förbudet fick enligt HD i NJA 1986 s. 572 anses riktat ej endast mot markägaren och andra sakägare till fastigheter inom området utan mot envar. Ansvar

ådömdes enligt nämnda lagrum samt 16 § 1 st. och 37 § 1 st. 1 och 2 naturvårdslagen en konstnär för uppförandet av ett konstverk av stora mängder hopspikad drivved.
    Ansvar för nedskräpning enligt 37 § 1 s. 7 jämfört med 23 § naturvårdslagen ådömdes i NJA 1986 s. 546 en renägare som låtit rester av hö ligga kvar i naturen efter utfodring av renar. Nedskräpningen var till sin karaktär och omfattning att anse som icke ringa och således straffbar.

 

Narkotikastrafflagen.
En 19-årig yngling, som sålt två bitar cannabisharts och därvid innehaft ytterligare 3,2 gram av samma vara, ansågs i NJA 1989 s. 837 inte ha bjudit ut det senare till försäljning. Försäljningen och innehavet bedömdes som två gärningar, var och en ringa brott. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn.
    Innehav vid en stor mängd tillfällen av narkotika i mängder som åtgått för egen omedelbar konsumtion bedömdes i NJA 1986 s. 736 som ett antal från varandra fristående brott, med ett undantag rubricerade narkotikaförseelse.
    I NJA 1985 s. 164 bedömdes, vid en sammanvägning av omständigheterna, överlåtelse av 200 g amfetamin som icke grovt narkotikabrott. Kvinnan hade visserligen överlåtit narkotikan till en person som enligt vad hon kände till sysslade med narkotikahandel och som hon tidigare bistått med att skaffa narkotika, hon hade själv gjort sig en god förtjänst på affären och hon missbrukade vid den aktuella tiden inte själv narkotika. Hennes handlande framstod emellertid mera som ett utslag av omognad och tanklöshet än av hänsynslöshet.
    I NJA 1987 s. 680 hade en man, i samråd med två andra, rest till Turkiet medförande egna pengar för att köpa ett parti narkotika och sedan överlåta den i Sverige. Han hade avstått från att invänta en avtalad leverans och återvänt med oförrättat ärende efter att han fått anledning misstänka att polisen i Stockholm upptäckt vad som var på gång och han funnit uppdraget förenat med oförutsedda svårigheter. Hans åtgärder ansågs inte utgöra narkotikabrott enligt 1 § 5 men däremot försök till grovt narkotikabrott. Pengarna förverkades enligt 6 § 2 st. andra meningen. Se om bedömningen som försök Beckman m. fl., Brottsbalken jämte förklaringar, band II, 6 uppl. 1990 s. 590 samt om förverkandet Hoflund i SvJT 1987 s. 698.
    Se om påföljdsvalet vid narkotikabrott enligt 1 § 4 och 5 NJA 1987 s.
156, varom vid BrB 30 kap. Se även NJA 1985 s. 726, varom vid BrB 23 kap., samt NJA 1989 s. 498, varom vid BrB 2 kap.

 

Lagen med förbud mot professionell boxning.
Enligt 1 § lagen om förbud mot professionell boxning gäller förbud att här i riket delta i tävlings-, uppvisnings- eller träningsmatch i professionell boxning. I NJA 1985 s. 788 fann HD att en professionell boxares slagträning med sparringpartner innebar överträdelse av förbudet. Ordföranden i den boxningsklubb som upplåtit lokaler för träningen fälldes till ansvar enligt 2 § i lagen.

Skattebrottslagen.
I NJA 1986 s. 105 hade en åkeriägare till beskattningsmyndigheten ingett avstämplingskort som upptog oriktiga körsträckor och därigenom fått för låg kilometerskatt med omkring 15 000 kr. Frågan huruvida korten avgetts till ledning för myndighets beslut i fråga om skatten trots att påförande av skatten skett genom automatisk databehandling utan beslut av beskattningsmyndigheten besvarades av HD jakande med hänvisning till uttalanden av departementschefen i prop. 1975/76:181 s. 34. Förfarandet bedömdes som ett brott för varje skatteperiod. Brotten var var för sig, om enbart beloppen beaktades, att anse som ringa. Med hänsyn till att mannen olovligen bytt apparaturen och systematiskt satt kilometerräknaren ur funktion fram till dess det upptäckts vid en poliskontroll samt till att det sammanlagda beloppet inte varit ringa bedömdes ettvart av brotten som skattebedrägeri. — Fullbordanspunkten såvitt gäller skattebrott som påverkat beslut vilka har upptagits i skattelängden är enligt HD i NJA 1987 s. 201 den dag då debetsedel senast skall ha kommit den skattskyldige till del, nämligen den 15 december under taxeringsåret. Denna ordning hade förordats i doktrinen (Thornstedt – Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 5 uppl. 1986 s. 33). För de skattebrott som inte i enlighet med nämnda bedömning preskriberats och vilka avsåg undandragna skatter och avgifter på 62 200 kr respektive 87 405 kr, dömdes för skattebedrägeri till — av individualpreventiva skäl — villkorlig dom jämte dagsböter.
    Mot bakgrund av att taxeringsnämnden prövar frågan om skönstaxering genom en särskild prövning varje år, fristående från tidigare taxeringar, ansågs i NJA 1987 s. 802 fara ha förelegat för att en skattskyldig vid skönstaxering vissa år skulle komma att påföras lägre inkomst än som skett vid tidigare års skönstaxeringar. Vid dessa, som avsett inkomst av rörelse, hade föreskrivna egenavgifter debiterats den skattskyldige. Han blev sedan eftertaxerad för inkomst av tjänst. Vid prövningen av om och i vad mån fullbordat skattebrott förelåg räknades de vid skönstaxeringarna debiterade egenavgifterna den skattskyldige till godo.
    Den grundläggande principen om åklagarens bevisbörda har i mål om skattebedrägeri ansetts icke omfatta kvittningsinvändningar som varit så vaga och föga konkretiserade att de varit undandragna möjligheten till kontroll (se NJA 1980 s. 359 I, varom i SvJT 1985 s. 379). Invändningar av sådant slag kan därför lämnas utan avseende vid domstols bedömning av den påstådda brottsligheten. Systemet med mervärdeskatt är emellertid, konstaterade HD i NJA 1988 s. 292, på ett annat sätt än vad som är fallet vid t ex inkomstskatt för en enskild person, präglat av automatik. Den tilltalade fick i brottmålet, i motsats till vad som varit fallet i KammarR, tillgodoräkna sig sådana, icke styrkta, ytterligare kostnader som han uppenbarligen inte kunnat undgå i sin verksamhet. NJA 1984 s. 384 rör gränsdragningen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse. Undandragande av ett skattebelopp om drygt 7 000 kr vid 1979 års taxering var enligt HD inte att bedöma som skattebedrägeri redan med hänsyn till beloppets storlek; beloppsgränsen bör allmänt sett

ligga betydligt högre än vad som gäller vid ringa förmögenhetsbrott enligt BrB. Jfr även det ovan omnämnda NJA 1986 s. 105.
    I NJA 1984 s. 520, som rörde åtal för vårdslös skatteuppgift genom oriktiga mervärdeskattedeklarationer, konstaterade HD att flera felaktiga uppgifter beträffande en och samma redovisningsperiod utgör en gärning vid bedömande av kravet i 5 § att gärningen rört betydande belopp. Gärningsenheten torde vara att bedöma på samma sätt vid skattebedrägeri; se Thornstedt-Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 5 uppl. 1986 s. 35. Vid en bedömning enligt skattebrottslagen kan, enligt ett uttalande i förarbetena (prop. 1971:10 s. 233), gränsen för det skattebelopp som skall ha undandragits sättas lägre än annars när det är fråga om upprepad brottslighet. I NJA 1984 s. 520 konstaterar HD dock, att begreppet betydande belopp i 5 § är ett objektivt brottsrekvisit som måste hänföra sig till den särskilda gärningen. I allmänhet torde gränsen kunna sättas till ungefär ett basbelopp.
    I NJA 1985 s. 553 prövades frågan huruvida en försummelse av arbetsgivare att avge korrekt uppbördsdeklaration uppfyller kravet på fara i 7– 9 §§ skattebrottslagen. Med den ordning som numera tillämpas för tillgodoräknande av innehållna preliminärskattebelopp kan en sådan försummelse inte i och för sig föranleda någon fara för ett oriktigt tillgodoräknande av skattebelopp för de anställda. Uppbördsdeklarationen har emellertid fortfarande betydelse när det gäller att konstatera om arbetsgivaren har fullgjort sin betalningsskyldighet. Försummelse kan medföra att skatt inte kommer att påföras honom med rätt belopp. Om det föreligger en konkret risk härför är det i skattebrottslagen uppställda farerekvisitet uppfyllt. Bedömningen skall ske med hänsyn till förhållandena när förseelsen begås, dvs. vid den tidpunkt då deklarationen skall avlämnas. Om myndigheterna senare, genom att arbetsgivaren inger kontrolluppgift, får underlag för en korrekt debitering, inverkar detta inte på farebedömningen. Ingivande av kontrolluppgifter innebär inte heller något frivilligt tillbakaträdande enligt 12 § skattebrottslagen, detta redan av det skälet att därav inte framgår hur avdragen fördelar sig på de olika uppbördsperioderna.

 

Datalagen.
Vid en valnämnd i en kommun hade förts personregister utan erforderligt tillstånd enligt datalagen. Åtal väcktes mot valnämndens ordförande enligt 2 § och 20 § 1 datalagen. HD anförde att de principer för s. k. företagaransvar som utbildats i rättspraxis för det privata näringslivet får tjäna som utgångspunkt också på den kommunala sektorn. Måhända är dock möjligheten att delegera ansvar där något mindre omfattande; vid bedömningen av om delegation kunnat ske får omständigheterna i det särskilda fallet tillmätas betydande vikt. Ordföranden ansågs ha haft rätt att utgå från att chefen för nämndens kansli hade sett till att erforderligt tillstånd lämnats, och han frikändes från ansvar; NJA 1987 s. 426.

 

Vapenlagen.
I NJA 1984 s. 266 fann HD att innehav av lösa pipor — vartill får räknas även pipämnen och andra liknande föremål som lätt kan fås att fungera i ett skjutvapen — kräver tillstånd oavsett om de tillhör ett icke tillståndspliktigt vapen. Ansvar utdömdes för olaga vapeninnehav. Att överlåta vapendelar som enkelt och snabbt kunnat sättas ihop till ett skjutklart vapen har i NJA 1987 s. 643 bedömts som överlåtelse av vapen och medfört ansvar för överlåtaren enligt 37 § 1 st. 2 vapenlagen. Innehav av en ombyggd startpistol bedömdes i NJA 1988 s. 657 som ringa brott med hänsyn bl. a. till vapnets grad av farlighet, särskilt den förhållandevis låga anslagsenergin, och hur det huvudsakligen förvarats; detta även med beaktande av de synpunkter som föranlett en skärpning av tillståndskravet för sådana vapen (SFS 1987:1008). Som ringa brott bedömdes också innehav av ett hagelgevär, vars tändspetsar inte fanns i behåll.

 

Aktiebolagslagen.
NJA 1986 s. 56 avsåg brott mot det s. k. låneförbudet i 12 kap. 7 § aktiebolagslagen. Överträdelserna, som sammanlagt avsåg ett belopp om 761 611 kr, hade skett uppsåtligen och någon säkerhet hade inte ställts. Då viktiga intressen från både allmän och enskild synpunkt allvarligt åsidosatts ansågs fängelsepåföljd — 1 månad — av allmänpreventiva skäl påkallad.

 

Lotterilagen.
En supporterklubb försökte förverkliga sitt ändamål att stödja en slalomklubb genom olika slags verksamhet, bl. a. anordnande av ett lotteri. Då detta haft måttlig omfattning och anordnats för en begränsad personkrets med klar gemenskap kunde det enligt HD inte anses som jämställt med lotteri anordnat för allmänheten. Åtalet enligt 1 och 8 §§ lotteriförordningen — numera 4 och 28 §§ lotterilagen — ogillades; NJA 1986 s. 35.

 

Utlänningslagen.
Se NJA 1989 s. 492, varom vid BrB 14 kap.
    Utvisning på grund av brott förutsätter att det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att utlänningen kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller att brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar. I NJA 1985 s. 521 ansågs ett rån, utan vapen, i ett gatukök inte vara ett brott av så kvalificerat slag att det borde föranleda utvisning. Synnerliga skäl för utvisning — jämför numera 4 kap. 10 § 2 st. utlänningslagen — ansågs i NJA 1986 s. 324 inte föreligga beträffande en finländsk medborgare, som bott i Sverige i mer än fem år och fällts till ansvar för grov misshandel och misshandel.
    Genom 1937 års utlänningslag infördes fängelse i straffskalan vid försvårande omständigheter för brott av det slag som nu regleras i 10 kap. 2 § 1 st. 3. Några särskilda överväganden rörande bedömningen av sådana fall redovisades inte. Motsvarande straffbestämmelse har tagits in i senare utlänningslagar. Att en flykting förtiger att han har permanent

uppehållstillstånd i ett annat land får, konstaterade HD i NJA 1990 s. 761, anses som ett tämligen typiskt fall av sådana åtgärder som straffbestämmelsen avser. HovR:s domslut, vari straffet bestämts till dagsböter, fastställdes. En man dömdes i NJA 1986 s. 607 för brott mot 96 § 2 st. 4 i då gällande utlänningslag, vilken bestämmelse motsvaras av 10 kap. 5 § i nuvarande lag. Mannen hade visserligen inte planlagt eller organiserat flyktingarnas resor till Sverige i den meningen att han påverkat dem att resa hit, men han hade genom en organiserad verksamhet främjat deras inresa. Till ansvar enligt nämnda lagrum dömdes även i NJA 1990 s. 115. Frågan var där huruvida vinningssyfte förelegat. HD fann så vara fallet; mannen hade haft sin försörjning av verksamheten. Två ledamöter var av skiljaktig mening. Se om fallet Madeleine Löfmarck i Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 1990/91 s. 110 ff.
    I NJA 1989 s. 131 var fråga om föreskrifterna om s. k. kommunarrest i utlänningslagen är förenliga med regeringsformen, tolkad med hänsyn till Europakonventionen. HD fann att inskränkningen i rörelsefrihet vid den tid åtalet avsåg inte hade varat så länge och haft sådana verkningar att förhållandena kunde jämställas med ett frihetsberövande. Mot åtalet för brott mot anmälningsplikten kunde därför inte åberopas reglerna i regeringsformen. Överträdelsen, som utgjorde återfall, hade sådant straffvärde att fängelsestraff skulle utdömas. Se om fallet Håkan Strömberg i Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 1989/90 s. 324 ff. Inte heller i NJA 1990 s. 636 ansågs kommunarrest — som varat i närmare fem år — så långtgående att den var att betrakta som ett frihetsberövande. Med hänvisning till ett nytt regeringsbeslut enligt vilket de två personerna fick vistas i hela riket fick omständigheterna kring deras vägran att efterkomma tidigare beslut anses mildrande. Påföljden bestämdes till böter. Två ledamöter ville döma till fängelse.
    Se även NJA 1984 s. 236, varom ovan vid BrB 1 kap.

I Översikten behandlade rättsfall

 

NJA 1984 s. 80 198 NJA 1984 s. 137 203 NJA 1984 s. 236 186, 217 NJA 1984 s. 266 215 NJA 1984 s. 315 192 NJA 1984 s. 384 214 NJA 1984 s. 415 207 NJA 1984 s. 447 207 NJA 1984 s. 512 192, 193 NJA 1984 s. 520 215 NJA 1984 s. 564 193, 205 NJA 1984 s. 637 207 NJA 1984 s. 659 209 NJA 1984 s. 665 194 NJA 1984 s. 707 188 NJA 1984 s. 710 195, 203 NJA 1984 s. 745 206 NJA 1984 s. 751 191 NJA 1984 s. 889 191 NJA 1984 s. 903 187 NJA 1984 s. 922 200 NJA 1984 s. 928 186 NJA 1985 s. 13 210 NJA 1985 s. 43 211 NJA 1985 s. 164 213 NJA 1985 s. 226 197 NJA 1985 s. 258 207 NJA 1985 s. 281 I, II 186, 210, 211 NJA 1985 s. 316 205 NJA 1985 s. 384 191 NJA 1985 s. 444 191 NJA 1985 s. 475 206 NJA 1985 s. 496 200, 208 NJA 1985 s. 502 198 NJA 1985 s. 510 188 NJA 1985 s. 521 216 NJA 1985 s. 529 196 NJA 1985 s. 540 211 NJA 1985 s. 544 187, 192, 199 NJA 1985 s. 553 215 NJA 1985 s. 570 207 NJA 1985 s. 594 203 NJA 1985 s. 622 185 NJA 1985 s. 726 201, 213 NJA 1985 s. 757 185 NJA 1985 s. 774 197 NJA 1985 s. 788 213 NJA 1985 s. 796 193, 205 NJA 1985 s. 851 206 NJA 1985 s. 893 212 NJA 1985 s. 909 212 NJA 1985 s. B 4 206 NJA 1986 s. 35 216 NJA 1986 s. 56 216 NJA 1986 s. 78 202

NJA 1986 s. 105 214, 214 NJA 1986 s. 127 190 NJA 1986 s. 234 193, 196 NJA 1986 s. 262 188 NJA 1986 s. 324 216 NJA 1986 s. 350 192, 194 NJA 1986 s. 374 193 NJA 1986 s. 392 186, 206, 210 NJA 1986 s. 414 190 NJA 1986 s. 489 207 NJA 1986 s. 511 206 NJA 1986 s. 521 207, 210 NJA 1986 s. 525 205 NJA 1986 s. 546 213 NJA 1986 s. 550 197 NJA 1986 s. 572 212 NJA 1986 s. 607 217 NJA 1986 s. 637 196 NJA 1986 s. 736 213 NJA 1986 s. 779 194, 195 NJA 1986 s. 802 200 NJA 1987 s. 33 188 NJA 1987 s. 64 191 NJA 1987 s. 130 195, 203 NJA 1987 s. 148 189 NJA 1987 s. 156 203, 213 NJA 1987 s. 175 208 NJA 1987 s. 187 189, 206 NJA 1987 s. 201 214 NJA 1987 s. 215 194, 198 NJA 1987 s. 237 205 NJA 1987 s. 285 I, II 185, 190 NJA 1987 s. 336 190 NJA 1987 s. 388 194 NJA 1987 s. 426 215 NJA 1987 s. 459 202 NJA 1987 s. 473 186 NJA 1987 s. 490 189 NJA 1987 s. 604 199 NJA 1987 s. 643 216 NJA 1987 s. 655 201, 202 NJA 1987 s. 676 209 NJA 1987 s. 680 213 NJA 1987 s. 757 203 NJA 1987 s. 771 186 NJA 1987 s. 802 214 NJA 1987 s. 825 187 NJA 1988 s. 26 198 NJA 1988 s. 40 191 NJA 1988 s. 55 203 NJA 1988 s. 80 209 NJA 1988 s. 118 185, 198 NJA 1988 s. 156 203 NJA 1988 s. 248 203 NJA 1988 s. 279 191

NJA 1988 s. 292 214 NJA 1988 s. 321 191 NJA 1988 s. 351 195 NJA 1988 s. 383 195 NJA 1988 s. 413 203 NJA 1988 s. 444 209 NJA 1988 s. 481 195 NJA 1988 s. 495 201 NJA 1988 s. 586 188 NJA 1988 s. 657 216 NJA 1988 s. 665 198 NJA 1988 s. 692 192 NJA 1988 s. 701 192 NJA 1989 s. 12 204 NJA 1989 s. 31 206 NJA 1989 s. 78 211 NJA 1989 s. 97 188 NJA 1989 s. 131 217 NJA 1989 s. 165 I, II 205 NJA 1989 s. 263 188 NJA 1989 s. 308 197, 201 NJA 1989 s. 315 212 NJA 1989 s. 374 190 NJA 1989 s. 456 199, 211 NJA 1989 s. 464 203 NJA 1989 s. 492 196, 216 NJA 1989 s. 498 186, 199, 213 NJA 1989 s. 552 189, 206 NJA 1989 s. 564 204 NJA 1989 s. 570 186, 194 NJA 1989 s. 629 206 NJA 1989 s. 656 196 NJA 1989 s. 688 207 NJA 1989 s. 796 197 NJA 1989 s. 807 206 NJA 1989 s. 810 193 NJA 1989 s. 829 191 NJA 1989 s. 837 213 NJA 1989 s. 847 I, II 206 NJA 1989 s. 870 204 NJA 1990 s. 9 193 NJA 1990 s. 46 187 NJA 1990 s. 84 I, II 204 NJA 1990 s. 115 217 NJA 1990 s. 159 204 NJA 1990 s. 175 198 NJA 1990 s. 210 201 NJA 1990 s. 231 190 NJA 1990 s. 315 189 NJA 1990 s. 319 209 NJA 1990 s. 351 193 NJA 1990 s. 354 200 NJA 1990 s. 370 201 NJA 1990 s. 484 I, II, III 187 NJA 1990 s. 492 188 NJA 1990 s. 521 204 NJA 1990 s. 542 199

NJA 1990 s. 578 204 NJA 1990 s. 622 204 NJA 1990 s. 636 217 NJA 1990 s. 743 191 NJA 1990 s. 761 216 NJA 1990 s. 772 205, 208 NJA 1990 s. 776 189, 203 NJA 1990 s. 789 I, II 209 NJA 1990 s. 796 205, 209

SAKREGISTER

 

aga 188 alternativa handlingsförlopp 200 automatmissbruk 191 avbetalningsgods 192

 

beslagsprotokoll 196 betalkort 192 betydande belopp 215 billighet 211 brottsprovokation 186, 199

 

delegation 212, 215 dubbelkriminalisering 186

 

egentlig rättsvillfarelse, se villfarelse eventuellt uppsåt 185, 209, 209

 

fara i bevishänseende 197 faktisk villfarelse, se villfarelse främja 200 företagaransvar 211, 212, 213. 215 förlag 205 förmå 191 försvarlighet 190, 190, 201

 

hjälpmedel för brott 205

 

inbrott 189

 

kommunarrest 217

kommunal kompetens 198 konkret fara 189 konkurrens 189, 192, 193, 209, 213, 213 kontraktsvård 203 kontrollmärke 196

 

legalitetsprincipen 191, 196, 205, 205, 210 lydnadsplikt 201 låneförbudet 216

 

myndighetsutövning 198, 198

 

oegentlig rättsvillfarelse, se villfarelse

 

påföljdseftergift 197

 

registreringsskylt 196

 

sparbankskort 192 subjektivt krav 206, 210, 210

 

underlåtenhet 189, 197, 201, 202 uppsåt 206 — se även eventuellt uppsåt urkund 196

 

villfarelse 186, 197, 207, 210, 211

 

ägnat att 190