Tjeckoslovakisk rätt på väg mot marknadsekonomi

 

 

Av professor MICHAEL BOGDAN1

I. Inledning
Före det kommunistiska maktövertagandet 1948 tillhörde tjeckoslovakisk rätt ur komparativrättslig synvinkel den romansk-germanska (kontinentala) rättsfamiljen. Det som idag är Tjeckoslovakien var fram till första världskriget en del av den österrikiskungerska monarkins territorium, men rättsordningen där var inte helt enhetlig. Det som blev Tjeckoslovakiens större, tjeckisktalande område (Böhmen och Mähren) utgjorde före självständighetsdagen den 28 oktober 1918 en del av Österrike och ärvde därför österrikisk rätt, inklusive den österrikiska civilkoden av 1811 (AGBG). Slovakien hade däremot varit en del av Ungern och bibehöll bl. a. en civilrätt som till stor del var grundad på sedvänja. Denna rättsliga dualism präglade Tjeckoslovakien ända fram till den första kommunistiska kodifikationsvågen kring 1950, då landet fick en i stort enhetlig rätt av ”socialistisk” typ, i huvudsak uppbyggd enligt sovjetiska förebilder.
    Av naturliga skäl var de sistnämnda rättsreglerna anpassade till ett planekonomiskt system och saknade det mesta av den juridik som oundgängligen behövs i en marknadsekonomi. Praktiskt taget all industri och handel nationaliserades och bönderna tvingades att ingå i jordbrukskooperativ liknande sovjetiska kolkhozer. Vad förstatligande av produktionsmedel beträffar gick Tjeckoslovakien längre än vissa andra öststater, eftersom man inte ens tolererade små privata hantverkare och dylikt.
    Socialismens ekonomiska misslyckanden ledde mycket snabbt till en allmän brutalisering av rättsordningen, också på papperet men i synnerhet i praxis (här kan det räcka med att omnämna den ökända Slánsky-processen). Brutaliseringen berodde icke minst på att man ständigt var på jakt efter de ”sabotörer” som antogs vara anledningen till att de i marxistiska handböcker utlovade ekonomiska framgångarna helt enkelt uteblev. I fråga om politiskt och

 

1 Denna uppsats, vilken återspeglar rättsutvecklingen t. o. m. mars 1991, bygger till stor del på upplysningar och intryck förvärvade under författarens studievistelse som Svenska Institutets s. k. korttidsstipendiat hos Tjeckoslovakiens vetenskapsakademi och Juridiska fakulteten vid Karlsuniversitetet i Prag.

kulturellt förtryck skilde sig Tjeckoslovakien inte nämnvärt från de övriga länderna i östblocket.
    Rättsutvecklingen stod inte stilla under kommunisternas drygt 40 år vid makten. De mer och mer uppenbara bristerna och misslyckandena ledde till ständiga förändringar i form av olika slags reformer, dock utan att vidröra själva planekonomin och därmed grundorsaken till svårigheterna, vilka gömdes bakom självbedrägligt prat om imaginära framgångar. År 1960 antogs exempelvis en ny grundlag med anledning av att landet med pompa och ståt förklarats ha passerat det folkdemokratiska stadiet och uppnått socialismen; kommunistpartiets dåvarande generalsekreterare Novotny utlovade att redan dåtidens ungdomar under sin livstid skulle få uppleva det kommunistiska paradiset. De ständiga omorganiseringarna och skenreformerna fortsatte, varvid det alltid var den senaste reformen som entusiastiskt förklarades utgöra patentlösningen på alla problem. En ny lagstiftningsvåg vidtog under den första halvan av sextiotalet, med bl. a. en helt ny uppsättning stora koder, därav flera av tvivelaktig kvalitet. Självfallet hade rättsutvecklingen under den kommunistiska tiden även vissa positiva drag, såsom att den inom familjerätten jämställde kvinnor och män samt alla barn oavsett äktenskaplig eller utomäktenskaplig börd.
    Det mest negativa följderna för rättssystemet av det 40-åriga kommuniststyret hade måhända inte så mycket med rättsordningens materiella innehåll att göra. Det handlade i stället om själva inställningen till och respekten för idén om en rättsstat. Respekten för rättsordningen blev allvarligt undegrävd, eftersom det var ganska uppenbart för envar att landet trots alla stolta förklaringar om ”socialistisk legalitet” i verkligheten inte styrdes genom rättsordningen. Makthavarna visade ofta en nedlåtande attityd och nonchalans till rättssäkerheten. Medborgarna lärde sig snabbt att lagens bokstav inte vägde särskilt tungt i jämförelse med interna politiska instruktioner, inflytelserika kontakter eller t. o. m. rent godtycke. Partiets och följaktligen även allmänhetens inställning till rättsordningen fick exempelvis till följd att medborgarnas ansökningar, uppvaktningar och klagobrev började riktas till olika partiorgan och partifunktionärer, i stället för till de formellt kompetenta statsorganen.
    Vid tiden för den demokratiska revolution, som ägde rum i november 1989, var Tjeckoslovakien således ett land med ett rättssystem och en rättskultur som i flera avseenden var oförenliga med den nya regimens två deklarerade huvudmålsättningar: att införa

politisk demokrati av västerländsk modell och att omvandla näringslivet i en fungerande marknadsekonomi.
    Enklast att genomföra var de politiska reformerna. Redan inom ett par veckor efter novemberrevolutionen upphävdes den bestämmelse i 1960 års grundlag som garanterade kommunistpartiets ledande roll i staten (den tjeckoslovakiska grundlagen kan ändras genom ett enda parlamentsbeslut, som dock kräver kvalificerad majoritet). Genom extraordinära grundlagstillägg av engångsnatur (nr 183/1989 och 14/1990) möjliggjordes redan i början av 1990 ett byte av ungefär hälften av parlamentets ledamöter utan att allmänna val behövde hållas.2 Nya politiska partier etablerade sig på rekordtid på grundval av den nya lagen nr 15/1990 om politiska partier, nya vallagar infördes och i början av juni 1990 genomfördes de första fria parlamentsvalen.3 Det då valda parlamentets mandatperiod är blott tvåårig, vilket motiveras med att man på ett halvt år inte hade hunnit demokratisera landet till sådan grad att valen kunde förväntas återspegla väljarkårens verkliga vilja.
    Till de politiska reformerna kan hänföras även de genom lagen nr 119/1990 reglerade omfattande omprövningarna av flera hundra tusen politiska respektive politiserade brottmålsdomar meddelade under kommunistregimens tid. Till detta kommer, enligt den i februari 1991 utfärdade s. k. extrajudiciella rehabiliteringslagen (nr 87/1991),upphävande av en mängd olika typer av repressiva förvaltningsakter såsom politiskt betingade avskedanden, uteslutningar ur skolor och inkallelser till militära arbetsläger. Dödsstraffet avskaffades i maj 1990. På det symboliska planet ströks socialismen ur landets officiella beteckning, men namnfrågan visade sig även i övrigt vara utomordentligt känslig på grund av de plötsligt tillåtna nationalistiska strömningarna, i synnerhet i Slovakien. Tjeckoslovakien bytte därför namn ett par gånger under några veckor, för att slutligen (tills vidare?) heta ”Den tjeckiska och slovakiska federativa republiken”. Landet har i och för sig redan sedan slutet av sextiotalet varit en federation bestående av en tjeckisk och en slovakisk delrepublik (den enda av Pragvårens reformer som överlevde Husáks ”normalisering”), men detta var mer eller mindre en formalitet, ty den verkliga makten låg hos det hårt centraliserade kommunistpartiet. Den nu pågående reformprocessen, i synnerhet den s. k. kompetenslagen nr 556/1990, har givit delrepublikerna betydligt större reella maktbefogenheter, icke

 

2 Se därom Peter Bugge, ”Tjekkoslovakiet mellem klasseret og retssamfund”, i Retfaerd nr 51, 1990, s. 52–64, på s. 58. 3 Om detta val och valsystemet i övrigt se Helmut Slapnicka, ”Die Entwicklung des Wahlrechts in der Tschechoslowakei seit dem Zweiten Weltkrieg”, Osteuropa-Recht 1990, s. 237–250, på s. 248–250.

minst på lagstiftningsområdet. De lagar som omnämns i detta arbete är dock alla federala om ej annat är särskilt angivet. För närvarande arbetar man på en ny federal grundlag och på grundlagar för de två delrepublikerna; i avvaktan på dessa har den nuvarande federala grundlagen kompletterats med en ”Lista över grundläggande rättigheter och friheter” (nr 23/1991), avsedd bl. a. att skydda det nya demokratiska politiska systemet. I samma riktning verkar även Tjeckoslovakiens medlemskap sedan februari 1991 i Europarådet, med därmed sammanhängande anslutning till den Europeiska människorättskonventionen, inklusive individuell klagorätt (träder i kraft i juni 1991).
    Omvandlingen av det ekonomiska styrsystemet utgör utan tvekan den svåraste utmaningen för den nya regimen, låt vara att den stundom hamnar i skuggan av de rent politiska spörsmålen. Att avskaffa marknadsekonomin har i många länder visat sig vara en ur juridisk synvinkel enkel uppgift: något eller några få dekret, varigenom näringslivet förstatligas och underkastas en byråkratisk centralstyrning, kan införa planekonomi nästan över en natt. Dyrköpta erfarenheter visar idag att en omdaning åt andra hållet inte kan genomföras lika lätt med ett pennstreck. En fungerande marknadsekonomi bygger nämligen på en rad förutsättningar, till vilka även hör ett ganska sofistikerat juridiskt regelkomplex och en rättskultur som gör det möjligt för de rättsliga reglerna att verkligen uppfylla sin funktion. Några erfarenheter av framgångsrikt avslutade omdaningar från plan- till marknadsekonomi existerar ej. Det finns visserligen mycket kunskap att hämta från de utvecklade marknadsekonomierna i Väst, till exempel i fråga om utformningen av modern affärsrätt, men dessa erfarenheter bygger delvis på annorlunda ekonomiska och historiska premisser och kan dessutom knappast bidra med något i fråga om själva övergångsproblematiken. Ett såväl juridiskt som ekonomiskt problem av stora mått är exempelvis privatiseringen av de befintliga företagen, något som det i denna skala finns praktiskt taget inga erfarenheter av. Tjeckoslovakien är naturligtvis inte det enda land som brottas med dessa svårigheter, utan liknande reformer genomförs även i ett antal andra f. d. östblocksstater. Med hänsyn till att reformprocessen i dessa länder äger rum på en och samma gång och i högt tempo har de dock näppeligen någon större glädje av varandras erfarenheter.
    Det bör i detta sammanhang understrykas att den beslutade övergången till marknadsekonomi inte är en följd av några illusioner om marknadsekonomin som en problemlös idyll. Den nya regimen har upprepade gånger klargjort för befolkningen att

marknadsekonomin har sina avigsidor, men den påpekade samtidigt att marknadsekonomin icke desto mindre är överlägsen de andra kända systemen och att den måste tas med sina såväl positiva som negativa konsekvenser. Den federala regeringen antog den 30 augusti 1990 ett omfattande dokument med titeln ”Scenariot för den ekonomiska reformen”, där man beskrev sina idéer och planer på det ekonomiska området.
    Jag skall i det följande försöka att ge en överblick över det nya Tjeckoslovakiens hittillsvarande utveckling avseende de juridiska aspekterna på övergången till marknadsekonomi. Den höga lagstiftningstakten tvingar mig att koncentrera uppmärksamheten på utvecklingens viktigaste drag. Varje framställning blir på grund av samma höga lagstiftningstempo dessutom oundvikligen snabbt föråldrad. Åtskilliga av de redan genomförda eller inom kort förväntade lagreformerna är för övrigt redan från början avsedda att få en relativt kortvarig giltighet. En del kommer att inarbetas i stora lagverk som exempelvis en ny civilkod och en ny handelskod.

 

II. Återinförande av näringsfriheten
Näringsfriheten (rätten att starta och driva privata företag) återinfördes i Tjeckoslovakien genom lagen nr 105/1990 ”om medborgarnas privata företagande”. Enligt 1 § i denna näringsfrihetslag har medborgarna med undantag av vissa specialområden rätt att ägna sig åt privat företagsamhet. Bland undantagen bör här nämnas juridiska tjänster, ty advokatverksamhet regleras i särskilda lagar som bygger på advokatmonopol (se avsnitt IX nedan). Näringsfrihetslagen ger medborgarna också rätt att i förvärvssyfte slå sig samman och bilda bolag. En företagare har rätt att i samma syfte anställa obegränsat antal arbetstagare (4 §) och förvärva tillgångar utan någon begränsning (5 §). Med hänsyn till att Tjeckoslovakien, trots den centrala detaljplaneringens kollaps, under en övergångstid får leva med vissa planekonomiska inslag är det av betydelse att privata företagare inte får åläggas förpliktelser i den statliga planen (3 §), vilket innebär att de i princip förväntas fatta de ekonomiska besluten på egen hand och på egen risk.
    För att bli egen företagare behöver medborgaren inget tillstånd. Däremot krävs registrering, som i sin tur förutsätter att vissa villkor är uppfyllda, såsom att personen i fråga är myndig och ostraffad (6 och 7 §§). Näringsidkaren får ej verka utanför det näringsområde respektive de näringsområden som angivits vid registreringen. Förvägras registrering kan beslutet överklagas, först hos högre förvaltningsorgan men slutligen även hos allmän domstol (28 §). Företagande i större skala kräver en ytterligare registrering i före-

tagsregistret (13 §). Varje företagare skall ha obligatorisk ansvarsförsäkring och ordentlig bokföring (22 och 25 §§).
    Näringsfriheten åtnjuter numera även grundlagsskydd. Den redan omnämnda ”Lista över grundläggande rättigheter och friheter”, vilken utgör ett slags tillägg till den nuvarande grundlagen, stadgar i art. 26(1) att envar har rätt att starta och driva företag, låt vara att närmare villkor och gränser för näringsfriheten får uppställas i lag. Äganderätten skyddas också (art. 11).

 

III. Återupplivande av associationsrätten
En utvecklad marknadsekonomi förutsätter att enskilda företagare kan bilda bolag och andra juridiska sammanslutningar för att slippa personligt ansvar och/eller anskaffa delägare med riskvilligt kapital. Den klassiska huvudtypen av bolag i utvecklade länder är aktiebolag. Tjeckoslovakien hade även under den kommunistiska tiden en aktiebolagslag (nr 243/1949), som dock antogs av den då relativt färska kommunistregimen i syfte att likvidera de befintliga bolagen snarare än för att säkra aktiebolagsformens överlevnad. Lagen var utomordentligt kortfattad (ett par sidor i den officiella författningssamlingen) och utgick tydligen från antagandet att aktiebolagen var statsägda: något minoritetsskydd var det exempelvis inte tal om. Ett särskilt myndighetstillstånd (koncession) krävdes för bildande av varje enskilt bolag. Antalet aktiebolag var under kommunisternas tid mycket litet och de användes huvudsakligen inom utrikeshandeln.
    Den nya aktiebolagslagen nr 104/1990 syftar till att återge aktiebolagsformen dess naturliga och centrala roll inom den marknadsorienterade företagsamheten.4 Lagen består av 93 paragrafer och är mer kortfattad än exempelvis den svenska aktiebolagslagen, men den är samtidigt betydligt mer detaljerad och avancerad än 1949 års tjeckoslovakiska aktiebolagslag. Genom registrering i företagsregistret uppstår aktiebolaget som en självständig juridisk person (27 §). Något myndighetstillstånd (koncession) krävs ej. Bolaget äger sina tillgångar och aktieägarna ansvarar inte för dess förpliktelser (1 och 2 §§). Aktiekapitalet skall uppgå till minst 100 000 tjeckoslovakiska kronor, vilket i skrivande stund motsvarar ca 20 000 svenska kronor men är icke desto mindre ett avsevärt belopp för tjeckoslovakiska förhållanden. Ett aktiebolags högsta organ är bolagsstämman (42 §), som väljer såväl styrelse (50 §) som

 

4 Om den nya lagen se Josef Zeller, ”Neues Aktiengesetz der CSFR”, i Recht der internationalen Wirtschaft (RiW) 1990, s. 626-627. En inofficiell engelsk översättning av lagtexten, tillsammans med korta inledande anmärkningar, har utgivits av den tjeckoslovakiska handels- och industrikammaren (Czechoslovak Chamber of Commerce and Industry, 1990).

ett kontrollråd (55 §) och minst en revisor (61 §). I stora bolag med mer än 200 anställda väljer dessa en tredjedel av kontrollrådet (55 §). Enmansbolag är tilllåtna (62 §), vilket i den tjeckoslovakiska juridiska debatten motiverats bl. a. med behovet av att kunna omvandla de statsägda företagen i helt statsägda aktiebolag innan de skall privatiseras (se avsnitt IV nedan).
    Andra bolagsformer än aktiebolag infördes under våren 1990 genom en revision (lagen nr 103/1990) av den s. k. ekonomiska koden av 1964. Denna kods existens beror på att den tjeckoslovakiska kommunistregimen, till skillnad från exempelvis Sovjetunionens, valde att betrakta regleringen av avtals- och andra förhållanden mellan de ”socialistiska” företagen som ett rättsområde för sig, skilt från bl. a. civilrätten. Detta särskilda rättsområde, betecknat ”ekonomisk rätt”, kan sägas ha utgjort en motsvarighet till västvärldens affärsrätt, men det var naturligtvis anpassat till planekonomins behov. Den tjeckoslovakiska tappningen av planekonomin, på samma sätt som systemet i de övriga öststaterna, lämnade visst utrymme för avtal mellan företagen och bibehöll ett slags ”marknad” där företagen köpte från och sålde till varandra i utbyte mot pengar, låt vara att det mesta, inklusive prissättningen och produktionsinriktningen, bestämdes centralt på ett för företagen bindande sätt och att företagens mål inte var att uppnå framgång på denna marknad utan att uppfylla planen. Med hänsyn till att hela näringslivet uppfattades som en enda statskontrollerad koncern var den rättsliga regleringen av företagens mellanhavanden mycket enkel och eventuella tvister löstes genom ett förenklat förfarande inför ett slags förvaltningsdomstolar (s. k. arbitrazförfarande). Den nya regimen har hittills inte upphävt den ekonomiska koden utan omarbetar den för att den skall anpassas till marknadsekonomins och det privata företagandets behov; under 1991 avser man dock att anta en helt ny heltäckande handelskod. Bland de hittills genomförda nyheterna i den ekonomiska koden kan nämnas ett antal tilläggsparagrafer (106a–106zj §§) om olika typer av handelsbolag. Förutom bolagsformer motsvarande svenskt handelsbolag och kommanditbolag återinför reformen bl. a. en bolagsform med begränsat ansvar för bolagsmännen liknande det tyska GmbH. Den sistnämnda företagstypen var den vanligaste bolagsformen i Tjeckoslovakien före kommunisternas maktövertagande och den kommer förmodligen att få stor betydelse också i framtiden. Stamkapitalet vid denna bolagsform skall enligt 106n § uppgå till minst 100 000 tjeckoslovakiska kronor, dvs. det råder samma minimigräns som för aktiebolag. S. k. tysta bolag, konsortier och gemensamma bolag regleras också i den

nyreformerade ekonomiska koden, som även återinför möjligheten att grunda stiftelser som självständiga juridiska personer (389b §).
    En särskild lag nr 111/1990 behandlar de statliga företagens associationsrättsliga ställning inom den spirande marknadsekonomin. Dessa regler är av stor betydelse fram till de statliga företagens privatisering (se avsnitt IV nedan). Även därefter kommer det säkerligen att finnas en icke obetydlig statlig företagsamhet, men det är f. n. ovisst vilka associationsrättsliga former den kommer att använda sig av. Lagens 2 § understryker att ett statligt företag agerar självständigt för egen räkning och självt ådrar sig den med företagandet sammanhängande risken. Lagens 3 § tillägger att staten styr sina företag medelst rättsliga föreskrifter och att inblandning i eller begränsning av företagens verksamhet endast får ske enligt lag. Om statliga styrorgan genom sina ingrepp vållar företaget skada är de skyldiga att ersätta den (5 §). Företagens vinst beskattas, men återstoden av vinsten disponeras av företaget självt (8 §). Företaget är en självständig juridisk person (5 §), låt vara att dess tillgångar är statlig egendom (6 §). Företagets organ är direktören och kontrollrådet (18 §), men de viktigaste besluten rörande företagets existens fattas av ”grundaren”, som är ett statligt organ (22 §). ”Grundaren” utser direktören och hälften av kontrollrådet, medan resten av kontrollrådet utses av de anställda (19–20 §§). Statliga utrikeshandelsföretag är underkastade särskild reglering i 13–15e §§ i lagen om ekonomiska relationer med utlandet (se avsnitt VII nedan).
    Det mesta av Tjeckoslovakiens jordbruk, närmare bestämt nästan allt jordbruk som inte är direkt statsägt, bedrivs alltjämt av stora jordbrukskooperativ, varav de flesta skapades genom tvångskollektivisering under kommunistregimens första decennium. Den nya regimen har gjort det möjligt för kooperativmedlemmar, vilka så önskar, att ta sin jord ut ur kooperativet och etablera sig som självägande bönder. Det verkar dock som om flertalet jorbrukare inte har sådana planer, vilket torde bero bl. a. på att de flesta kooperativmedlemmarna har blivit specialiserade på vissa arbetsmoment och numera skulle ha svårt att klara en gård. Lagen 162/1990 ”om jordbrukskooperationen” behandlar bl. a. kooperativens associationsrättsliga aspekter.5 Lagens 2 § understryker att medlemskapet är frivilligt. Enligt samma paragraf är kooperativet en självständig juridisk person, styrd av medlemmarna genom medlemsmöten och de där valda organen, såsom styrelsen (som väljer

 

5 Andra typer av kooperativ, bl. a. konsument- och producentföreningar, regleras i lagen nr 176/1990.

kooperativets ordförande) och kontrollkommissionen (14–23 §§). Lagen reglerar medlemsfrågor, inklusive medlemsförmåner och utträde. Den som icke längre är medlem kan återkräva den jord som han respektive hans förfäder har bidragit med vid inträdet; är återlämnandet av olika skäl inte möjligt har han rätt till motsvarande ersättningsägor (50 §). På åtskilliga punkter hänvisar lagen till det berörda kooperativets egna stadgar. På sikt föreslås kooperativens omvandling till ett slags andelsföreningar, där medlemmarnas andelar skall bero på såväl den enskilde medlemmens insättning av jord som hans under åren gjorda arbets- och kapitalinsatser.
    Det mesta av associationsrätten kommer förmodligen att överföras till den planerade handelskoden.

 

IV. Restitution och privatisering
Som redan har nämnts kontrollerades praktiskt taget hela näringslivet fram till novemberrevolutionen 1989 av staten, som även formellt ägde den helt övervägande delen av produktionsmedlen (resten ägdes formellt av kooperativ och dylikt). Den stora statliga sektorn hade uppstått först och främst till följd av omfattande allmänna ersättningslösa nationaliseringar genomförda redan på fyrtiotalet, men en del härrörde ur senare egendomsberövanden av närmast konfiskatorisk beskaffenhet. Under årens gång har statliga tillgångar med olika ursprung naturligtvis ofta blandats samman och staten har dessutom gjort betydande nyinvesteringar vilka över huvud taget inte kan hänföras till någon bestämd ursprunglig privat ägare.
    Den nya regimen har beslutat dels att såvitt möjligt undanröja de kommunistiska egendomsbeslagen genom återlämnande (restitution) av egendom (i vissa fall dess värde) till de ursprungliga ägarna respektive dessas arvingar, dels att med vissa undantag privatisera de statliga företagen. Medan syftet med restitutionen är att gottgöra de ursprungliga ägarna för orättmätiga övergrepp syftar de sistnämnda åtgärderna till att omvandla landets ekonomiska system. Privatiseringen avses dock inte bli hundraprocentig, eftersom vissa verksamhetstyper anses böra förbli i statlig regi eller överföras till de ombildade kommunerna, vilka i framtiden blir betydligt självständigare än hittills. Restitutionen påbörjades under hösten 1990 med den s. k. restitutionslagen (”lagen om lindrande av vissa oförrätter avseende förmögenheter”, nr 403/1990), varigenom man beslöt att återlämna tillgångar konfiskerade på grundval av två författningar utfärdade 1959 samt viss egendom konfiskerad efter 1955 på

grundval av 1948 års nationaliseringsdekret. Det faktiska genomförandet av denna lag förväntas bli avslutat under 1991. Restitutionslagen täcker bara en bråkdel av de kommunistiska egendomsbeslagen, men i februari 1991 utfärdades den mera heltäckande och betydligt mera omdiskuterade ”lagen om extrajudiciell rehabilitering” (nr 87/1991), i syfte att gottgöra många olika slags oförrätter som drabbat fysiska personer under kommunisttiden (lagen omnämndes redan i avsnitt I ovan). Viktigast i förevarande sammanhang är att efter den s. k. Pragkuppen (den 25 februari 1948) ersättningslöst exproprierad egendom skall återlämnas respektive ersättas i pengar under i lagen närmare angivna förutsättningar. Inget annat f. d. kommunistland synes ha antagit en så långtgående restitutionsplan. Det rör sig om mycket stora värden och det har diskuterats huruvida dagens Tjeckoslovakien egentligen har råd och moralisk skyldighet att på detta sätt ta ansvar för kommunisttidens övergrepp. I de fall där ersättning sker i pengar förutser lagen att endast 30 000 tjeckoslovakiska kronor (ca 6 000 SEK) per person utbetalas kontant, medan resten ges i form av statsobligationer. Utrymmet tillåter inte en närmare beskrivning av restitutionslagens och rehabiliteringslagens regler, vilka behandlar många principiellt intressanta och besvärliga spörsmål, exempelvis avräkning i fråga om förändringar under de gångna åren i egendomens värde. Jordbruksmark omfattas inte av dessa lagar, men enligt ett i början av 1991 framlagt förslag till jordlag skall även statliga jordegendomar, härrörande från konfiskationer allt sedan fyrtiotalet, återlämnas till de ursprungliga ägarna; återstående mark i statens ägo skall förvaltas av fonder vilka kan överlåta eller upplåta den till privata intressenter.
    Själva privatiseringsreformen, som avser tillgångar vilka ej omfattas av de beskrivna restitutionerna, bygger på tanken att Tjeckoslovakiens statsägda näringsliv på ett eller annat sätt måste överföras i privata händer om övergången till marknadsekonomin skall kunna tas på allvar. Detta är dock ingalunda en lätt uppgift. Till att börja med är de statliga företagens verksamhet av många olika slag, alltifrån småbutiker till stora industrikomplex. Den inhemska befolkningen saknar dessutom kapital som den skulle kunna använda till inköp av större företag (det fåtal medborgare som är mycket förmögna har i regel förvärvat sin förmögenhet under kommunistregimens dagar på ett sätt som gör att allmänheten inte skulle godta att dessa människor skulle tillåtas att köpa upp företagen). Icke heller har de tjeckoslovakiska bankerna någon möjlighet att till befolkningen låna ut belopp av denna storleksordning.

Att sälja det mesta av landets näringsliv till utländska händer vore icke en politiskt gångbar väg.
    Med hänsyn till företagens varierande storlek och betydelse har man valt att privatisera på två sätt, betecknade den ”lilla” och den ”stora” privatiseringen. Den ”lilla” privatiseringen, beslutad genom lagen nr 427/1990, avser små butiker, restauranger, verkstäder och andra småföretag. Dessa skall säljas på auktion mot kontant betalning. En mycket kontroversiell fråga var huruvida man inte borde ge de hittillsvarande anställda förköpsrätt till deras arbetsplatser, men denna tanke har avvisats. I fråga om livsmedelsbutiker får köparen förpliktigas att under ett års tid driva butiken vidare, bl. a. därför att man befarar köpare som huvudsakligen är ute efter begärliga lokaler vilka de vill använda för andra ändamål. Brott mot dylika åtaganden beivras med höga böter. Den ”lilla” privatiseringen påbörjades i januari 1991 och man hoppas att den skall hinna bli genomförd, åtminstone i huvudsak, redan under innevarande år.
    Den ”stora” privatiseringen, beslutad av det federala parlamentet den 26 februari 1991 (lag nr 92/1991), är naturligtvis den besvärligaste. Enligt lagen skall man i varje företag utarbeta ett detaljerat privatiseringsprojekt, som kräver statligt godkännande. Möjlighet till underhandsförsäljning eller försäljning på auktion finns, men flertalet projekt kommer förmodligen att bygga på den s. k. kupongmetoden. Denna går ut på att varje vuxen tjeckoslovakisk medborgare med hemvist i Tjeckoslovakien för ett mycket lågt pris av staten erbjuds ett antal ej överlåtbara värdekuponger (s. k. investeringskuponger), vilka han eller hon kan använda för att enligt eget val förvärva aktier i de för ändamålet bildade aktiebolagen. Dessa bildas av en särskild jättestiftelse (fond) som dessförinnan övertagit de statliga företagen respektive deras egendom (i vissa fall har man fonder på delrepubliknivå). Tanken är att 40– 80 % av varje företag skall privatiseras på detta sätt. Återstoden stannar i statens ägo eller kan erbjudas utländska investerare. Lagen reglerar inte i detalj investeringskupongernas pris, mängd och användningssätt, utan hänvisar i 46 § till (ännu ej utfärdade) regeringsdekret. I pressen talas om att aktierna skall auktioneras ut (mot betalning i kuponger). En tid senare skall en någorlunda fri aktiemarknad öppnas. Ett stort problem i sammanhanget utgörs av bristen på allmänt tillgänglig information som skulle möjliggöra för medborgarna att fatta rationella investeringsbeslut. Såvitt man vet idag kommer företagen att genomföra denna jättelika aktieemission utan att behöva utge prospekt eller på annat sätt upplysa marknaden om sitt ekonomiska läge. Endast några få invigda

känner exempelvis till de miljöskador som orsakats och orsakas av ett visst företag och som i en nära framtid kan leda till stora skadeståndsförpliktelser eller t. o. m. verksamhetsnedläggning. Det under kommunisttiden rådande prissystemet med av centrala byråkrater godtyckligt fastställda konstlade priser har lett till att ingen, inte ens företagsledningen, vid årsskiftet 1990/1991 visste hur företaget skulle klara sig på en fri marknad med fri prissättning (att ett företag dittills har gått med stora överskott kan helt enkelt ha berott på att priset på dess produkter har varit för högt, medan kroniska underskott kan ha uppkommit även hos mycket välskötta och effektiva företag när priset fastställts för lågt).
    En mot privatiseringstrenden skenbart stridande åtgärd var förstatligande av kommunistpartiets och det kommunistiskt styrda ungdomsförbundets tillgångar. Detta skedde i november 1990 genom två lagar med grundlagskaraktär (nr 496 och 497/1990). Det garanterades samtidigt att ungdomsförbundets egendom uteslutande skulle användas till barns och ungdoms fromma. Kommunistpartiet fick som ett slags ”beneficium” behålla viss egendom som det bedömdes behöva för sin fortsatta verksamhet som lagligt politiskt parti.

 

V. Omvandling av arbetsrätten
Arbetsrätten tillhör de delar av juridiken som redan undergått mycket radikala förändringar, såväl i fråga om rättsförhållandet mellan arbetsgivarsidan och fackföreningarna (den kollektiva arbetsrätten) som beträffande det enskilda anställningsförhållandet.
    Den till namnet alltjämt gällande arbetskoden av 1965 utgjorde i sin ursprungliga form i praktiken ett detaljerat arbetsreglemente för landets hela näringsliv; den nya regleringen skall bestå av ramlagar med minimiskydd för de anställda och överlåta detaljerna åt bl. a. kollektivavtal. Man blev snabbt tvungen att genom lagen nr 120/1990 lösa de tidigare okända problem som sammanhänger med att det i stället för en enda kommuniststyrd fackförening numera kan finnas flera oberoende fackföreningar på en och samma arbetsplats. Den tjeckoslovakiska grundlagens redan omnämnda ”Lista över grundläggande rättigheter och friheter” garanterar i sin art. 27 fackföreningarnas oberoende ställning och förbjuder såväl statlig begränsning av antalet fackföreningar som privilegierande behandling av vissa fackföreningar på de övrigas bekostnad. Ett särskilt federalt organ, kallat ”rådet för ekonomiskt och socialt samförstånd” och bestående av sju representanter för staten, sju fackföreningsrepresentanter och sju företrädare för

arbetsgivarintressen, har bildats bl. a. för att vara en konsultationsinstans beträffande principiella spörsmål inom den ekonomiska och sociala politiken. Inom ramen för detta råd undertecknades den 28 januari 1991 det första årliga ”generalavtalet”, som är ett slags ramavtal om bl. a. minimilöner (f. n. ca 400 SEK), bindande för kollektivavtal på hela arbetsmarknaden. Lönesättningen, även inom den privata sektorn, är fortfarande till viss del reglerad genom statliga förordningar, låt vara att dessa numera lämnar stort utrymme åt kollektiv- och anställningsavtal.
    Den 4 och 5 december 1990 antog parlamentet tre lagar varigenom den tjeckoslovakiska arbetsrätten tog ett avgörande steg mot marknadsekonomi. En av de tre lagarna, den s. k. sysselsättningslagen (nr 1/1991), reglerar arbetslöshetsunderstöd och myndigheternas sysselsättningspolitik. Betecknande är att det traditionsrika begreppet ”rätt till anställning” i lagens 1 § numera definieras som rätt till kostnadsfri arbetsförmedling, rekvalifikation (omskolning) eller arbetslöshetsunderstöd, dvs. inte som rätt till verklig anställning. I form av arbetslöshetsunderstöd erhåller den arbetssökande ca 60 % av tidigare lön. Med hänsyn till den låga allmänna lönenivån i Tjeckoslovakien måste dessa understöd betraktas som mycket knappa, låt vara att de har en minimigräns om f. n. 1 440 tjeckoslovakiska kronor (ca 300 SEK), motsvarande den lägsta pensionen. Karenstiden i fråga om arbetslöshetsunderstöd är 7 dagar. Arbetslösheten förväntas under 1991 stiga till 300 000–400 000 personer, motsvarande ca 5 % av den arbetsföra befolkningen.
    Den andra lagen (nr 2/1991) handlar om kollektiva förhandlingar, kollektivavtal och kollektiva stridsåtgärder. Liksom i Sverige är kollektivavtal bindande icke blott för de avtalsslutande parterna utan även för deras medlemmar. Kollektivavtal gäller också för oorganiserad arbetskraft. Ett kollektivavtal kan vidare av den tjeckiska eller slovakiska delrepublikens ministerium för arbete och sociala angelägenheter förklaras gälla även för arbetsgivare vilka inte är medlemmar i den avtalsslutande arbetsgivarorganisationen, i vilket fall meddelande därom publiceras i den officiella författningssamlingen. Strejker är tillåtna endast efter misslyckad medling och endast för att framtvinga ett kollektivavtal. Under kollektivavtalets giltighetstid råder fredsplikt och tvister om avtalstolkning och avtalsbrott skall lösas med hjälp av skiljemän, vilka även skall användas under avtalslöst tillstånd när de berörda arbetstagarna saknar strejkrätt (bl. a. domare, åklagare, soldater, poliser och viss sjukvårdspersonal). Av intresse är att en fackförening får besluta om strejk endast med samtycke från minst

hälften av medlemmarna. Sympatistrejker är i princip tillåtna, dock ej om de sympatistrejkandes arbetsgivare saknar möjlighet att påverka utgången av primärkonflikten. En olovlig strejk synes inte medföra någon skadeståndsskyldighet för de enskilda arbetstagarna. Lagen erkänner också arbetsgivarens rätt till lockout, men förpliktar honom att under lockouttiden betala arbetstagaren hälften av dennes lön. Detta måste ses mot bakgrund av att tjeckoslovakiska fackföreningar än så länge saknar ekonomiska möjligheter att stödja lockoutade arbetstagare och att arbetstagarna, på grund av låga inkomster och bristande förmögenheter, annars helt skulle sakna motståndskraft mot den påtryckning som en lockout innebär.
    Den tredje lagen (nr 3/1991), som formellt endast medför vissa ändringar i 1965 års arbetskod, behandlar bl. a. arbetstagarnas deltagande i företagens styrning. Denna fråga har vållat en animerad debatt, där anhängarna till en snabb övergång till marknadsekonomi uttryckte farhågor om att begränsningar i arbetsgivarens bestämmanderätt skulle avskräcka utländska investerare och menade att arbetstagarnas medbestämmande endast bör utövas kollektivavtalsvägen. Den slutliga lagtexten (den nya lydelsen av arbetskodens 18–23 §§) tillerkänner fackföreningarna endast ett marginellt medinflytande. Trots att lagen fastställer arbetstagarnas rätt att genom sina fackföreningar hållas informerade om företagets utveckling betraktas den som ett nederlag för fackföreningarna.

 

VI. Skapande av marknadsrätten
Som en av de första viktigare lagarna inom marknadsrättens område antogs i december 1990 en prislag (nr 526/1990). Enligt lagens 1 och 2 §§ bestäms priserna på den tjeckoslovakiska marknaden i princip genom avtalsparternas överenskommelse, men statliga ingripanden i prisbildningen tillåts i sådana fall där marknaden hotas av konkurrensbegränsningar eller när det råder en ”extraordinär marknadssituation”. Genom en allmänt hållen generalklausul förbjuder 2 § dessutom såväl säljare som köpare att utnyttja sin ekonomiskt starka ställning till att framtvinga orimligt höga respektive orimligt låga priser. Lagen ställer i 3–10 §§ en hel arsenal åtgärder till myndigheternas förfogande, alltifrån fastställande av helt fasta priser till prisstopp, maxi- och minimipriser, anmälningsplikt vid prishöjningar m. m. De prisreglerade varorna räknas upp i en särskild tillämpningskungörelse. I prislagens förarbeten underströks att den bygger på erfarenheter från utländska redan fungerande marknadsekonomiska system och att

prisernas liberalisering inte är liktydig med godtycke. Prislagen förväntas i viss grad motverka prishöjningar föranledda av de faktiska monopol som många företag åtnjuter som arv från planekonomins dagar. Icke desto mindre har Tjeckoslovakien under det första kvartalet 1991 fått uppleva en prishöjningsvåg i minst 30procentklassen. Detta var dock väntat av befolkningen som, av insändarspalterna att döma, har haft svårare att förlika sig med att samma vara numera kan betinga olika priser i olika affärer.
    Nya bestämmelser mot illojal konkurrens har införts i den ekonomiska koden (119d §) och de kommer i vidareutvecklad form att överföras till den planerade handelskoden. Ännu viktigare är den i februari 1991 antagna nya konkurrenslagen, eftersom det tjeckoslovakiska näringslivet som sagt till stor del består av under kommunisttiden uppbyggda stora monopolföretag, vilkas övergång i privat ägo i sig inte löser monopolproblemet. Den nya lagen är klart påverkad av EG-rätten och är betydligt hårdare än den relativt menlösa svenska konkurrenslagen. Den tjeckoslovakiska lagen bygger exempelvis på den s. k. förbudsprincipen, som i princip förbjuder alla konkurrensbegränsande avtal och samordnade förfaranden, medan den svenska lagens s. k. missbruksprincip förutsätter att en konkurrensbegränsnings skadlighet måste fastställas i varje enskilt fall. Den tjeckoslovakiska lagen nöjer sig dessutom inte med höga böter utan ålägger i sin 17 § det företag som brutit mot lagen att ersätta därav vållad skada. Särskilda konkurrensmyndigheter har skapats på såväl federal som delstatlig nivå. Lagens 19 § förpliktigar statliga organ att i samband med de statliga företagens bolagisering och privatisering se till att gamla monopol slås sönder och nya undviks. På varumärkesrättens område har Tjeckoslovakien en relativt modern lag (nr 174/1988), som dock av kommunistregimen infördes mera för att uppfylla landets konventionsförpliktelser än för att reglera varumärken som konkurrensmedel på en verklig marknad. Antalet registreringsansökningar från såväl inhemska som utländska företags sida under 1990 har emellertid i förhållande till 1989 ökat med hela 280 %, vilket har lett till handläggningstider på upp till nio månader.
    En ny patent- och mönsterlag (nr 527/1990) antogs i slutet av 1990 och trädde i kraft den 1 januari 1991. Lagen bekräftar uppfinnares ensamrätt till patentet och hans rätt att genom avtal fritt överföra eller upplåta sin rätt till annan.

 

VII. Ny reglering av ekonomiska relationer med omvärlden
Under kommunisttiden rådde ett strängt statligt monopol på all utrikeshandel. Detta var inget anmärkningsvärt, ty praktiskt taget hela näringslivet låg i statens händer. Utrikeshandelsmonopolet var dock hårdare och mera centraliserat än så: vanliga statliga företag inom landet hade inte rätt att bedriva handel med utlandet, utan denna rätt var förbehållen särskilda specialiserade utrikeshandelsföretag, vilka utgjorde ett slags buffert mellan den fria världsmarknaden och den såväl prismässigt som i andra avseenden deformerade inrikesmarknaden. De tillverkande företagen fick således inte någon känning av pris- och strukturförändringar på världsmarknaden, vilket är en av huvudanledningarna till den tjeckoslovakiska industrins efterblivenhet och bristande effektivitet. Den nya regimen har klart deklarerat sitt långsiktiga mål att helt öppna den tjeckoslovakiska ekonomin för omvärlden.
    Ett av de första stegen inom ramen för övergången till marknadsekonomi var att den nya regimen ändrade lagen nr 42/1980 om ekonomiska relationer med utlandet6 och gav även de vanliga företagen rätt att ge sig ut på världsmarknaden. Sakkunskapen hos dessa företag om utrikeshandel är dock närmast obefintlig, vilket skapar utrymme för de kvarlevande utrikeshandelsföretagen att erbjuda sina tjänster som återförsäljare, kommissionärer eller agenter. En särskild förordning (nr 265/1990) reglerar etablering av utländska företags handelsrepresentationer i Tjeckoslovakien.
    Även privata företag, inklusive enskilda näringsidkare, kan numera bedriva utrikeshandel, förutsatt att de är registrerade i företagsregistret. Endast i vissa fall krävs särskilt tillstånd, såsom när verksamheten avser arbetskraftsförmedling, sjöfart eller handel med vissa särskilt uppräknade produkter, t. ex. olja och vapen (förordning nr 27/1991).
    Den tidigare extremt stränga valutaregleringen liberaliserades något genom en valutalag utfärdad i december 1989, bara några veckor efter kommunistregimens fall (nr 162/1989). Denna lag ersattes ett år senare av den nuvarande valutalagen (nr 528/1990), som med verkan från den 1 januari 1991 införde en viss, låt vara begränsad, ”inre konvertibilitet” för den tjeckoslovakiska kronan. Detta innebär i grova drag att tjeckoslovakiska företag i princip även utan valutatillstånd får ingå betalningsförbindelser vis-à-vis valutautlänningar och att bankerna är skyldiga att för uppfyllelse av

 

6 En med inledande anmärkningar försedd inofficiell engelsk översättning av lagens ändrade lydelse har utgivits av den tjeckoslovakiska handels- och industrikammaren (1990).

dessa förbindelser ställa utländsk valuta till företagens förfogande till betalningsdagens kurs (13 §). I gengäld är dessa företag skyldiga att inom 30 dagar erbjuda sina valutaförvärv till en tjeckoslovakisk bank i utbyte mot tjeckoslovakiska kronor. Denna nya reglering innebär bl. a. att löpande betalningar till utlandet i samband med import inte längre skall hindras av valutaregler. I takt med stabiliseringen av Tjeckoslovakiens ekonomi skall valutalagen genomgå ytterligare liberaliseringar.
    Redan den gamla kommunistregimen tillät inom ramen för sina halvhjärtade reformförsök joint ventures samägda av tjeckoslovakiska och västerländska företag. Joint ventures reglerades i början genom ett opublicerat regeringsdekret av 1985, men detta har inte utövat någon större dragningskraft på de utländska investerarna: icke fler än ett dussin joint ventures har blivit godkända och ännu färre har blivit aktiva före hösten 1988, då en särskild lag om företag med utländskt deltagande utfärdades (nr 173/1988). Lagen, som var relativt liberal för sin tid, liberaliserades ytterligare av den nya regimen (lag nr 112/1990).7 Egentligen är lagens rubrik missvisande när den talar om företag med utländskt deltagande, eftersom lagen tillåter och tillämpas även på helt utlandsägda företag (tjeckoslovakiska jurister talar om ”hundraprocentigt utländskt deltagande”). Det gemensamma eller helt utlandsägda företaget skall ha formen av en tjeckoslovakisk juridisk person, vars tillkomst, interna rättsförhållanden och upphörande skall vara underkastade tjeckoslovakisk rätt (2 och 3 §§). Det federala finansdepartementets tillstånd är än så länge en nödvändig förutsättning för företagets bildande (5 §), men en avsevärd begränsning av tillståndskravet övervägs för närvarande. Vid tillståndsprövningen tas hänsyn till den tjeckoslovakiska ekonomins intressen (7 §). Etablering är i princip möjlig i alla näringsgrenar med undantag av områden viktiga ur försvars- och säkerhetssynpunkt. För att undvika byråkratiska dröjsmål stadgar lagens 7 § också att tillståndsfrågan skall avgöras inom 60 dagar. Företaget får ej åläggas skyldigheter i den statliga planen (9 §), men det är som valutainlänning i princip underkastat den

 

7 En kortfattad kommentar på engelska avseende den reviderade lagen, inklusive en inofficiell översättning av dess fulla text, har publicerats av den tjeckoslovakiska handels- och industrikammaren, se Bohuslav Klein, Pavel Holec och Pavla Henzlová, Act on the Enterprise with Foreign Property Participation (Short Commentary — Revised Version), Czechoslovak Chamber of Commerce and Industry: Prague 1990. Samma engelska översättning av lagtexten finns också i 29 International Legal Materials 1047–1053 (1990), med inledande anmärkningar av James C. Connor. Se vidare Hertha Ullmann-Czubak, ”Joint Ventures in der CSFR”, i Recht der internationalen Wirtschaft (RiW) 1990, s. 687–688; Walther Skaupy, ”Die neuen tschechoslowakischen Gesetze zum Übergang in die Marktwirtschaft”, i Recht der internationalen Wirtschaft 1990, s. 716–718.

tjeckoslovakiska valutaregleringen. Den utländske investeraren är berättigad att överföra sin andel av vinsten till utlandet, dock endast ur företagets egna medel i utländsk valuta (denna begränsning i lagens 20 §, avsedd att stimulera företagets exportansträngningar, förlorar naturligtvis sin betydelse i samma takt som den tjeckoslovakiska kronan blir konvertibel). Joint ventures åtnjuter viss privilegierad behandling i skattehänseende jämfört med de helt tjeckoslovakiskt ägda företagen. Ett särskilt stadgande i 22 § skyddar företaget mot ersättningslös expropriation: det stadgas att ersättningen skall motsvara förmögenhetens ”verkliga värde” och vara fritt överförbar till utlandet. Tjeckoslovakien har redan hunnit att med en rad västländer (dock ej Sverige) ingå bilaterala investeringstraktater vilka bekräftar dylikt skydd även på det folkrättsliga planet. Den handelskod, som håller på att utarbetas, föreslås innehålla en ny reglering av utländska investeringar, vilken skall vara mycket kortfattad och begränsa restriktionerna till ett minimum. Målet är att i alla avseenden behandla tjeckoslovakiska företag med utländska ägarintressen enligt samma regler som gäller för tjeckoslovakiskt ägda företag.
    Under kommunisttiden drabbades Tjeckoslovakien av västalliansens hårt övervakade förbud mot viss teknologiexport till öststaterna. Dessa restriktioner har nu i princip tagits bort, men en förutsättning är att Tjeckoslovakien inte skall användas som transitland för att undgå utförselförbud riktade mot tredje land. En särskild lag (nr 547/1990) har därför infört mycket kännbara företagsböter och straff på upp till åtta års fängelse för företag respektive personer som bryter mot utförselreglerna.8 Under 1990 års sista dagar påbörjades förhandlingar mellan Tjeckoslovakien och EG, syftande till ett associeringsavtal som enligt den tjeckoslovakiska sidans förhoppningar så småningom skall vidareutvecklas till ett frihandelsavtal och på längre sikt skall bana vägen för ett fullvärdigt EG-medlemskap.

 

VIII. Andra rättsområden
Praktiskt taget alla rättsområden berörs av övergången till marknadsekonomin. Även familjerätten påverkas, vilket framgår bl. a. av 16 § i den tidigare diskuterade näringsfrihetslagen, som reglerar de problem som uppstår i makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden när en av dem blir enskild näringsidkare. Straffrätten har redan delvis anpassats till de nya behoven, genom att i öststater traditionella brott som olovligt företagande och spekulation samt det särskilt starka skyddet för ”socialistisk” egendom har försvunnit.

 

8 Jfr den svenska förordningen (1986:89) om förbud mot viss utförsel.

Straffrätten måste i framtiden i stället orientera sig mot tidigare okända eller mycket sällsynta typer av brottslighet, såsom avancerade skattebedrägerier, insiderhandel och narkotikahandel (handlingar av den sistnämnda typen stimuleras av öppna gränser och av de första stegen mot den tjeckoslovakiska kronans konvertibilitet).
    Bland de större ej avslutade lagstiftningsprojekten kan nämnas införande av insolvensrätten. Den nuvarande tjeckoslovakiska insolvensrätten består av tre paragrafer (352–354 §§) i 1963 års civilprocesskod, vilka är helt otillräckliga i ett system där företagen tävlar utan ett statligt skyddsnät.
    Ett skattesystem av västerländsk modell måste ersätta den oöverskådliga djungeln av effektivitetshämmande avgifter och subventioner. På sikt vill man införa en mervärdeskatt och även beträffande andra indirekta skatter anpassa sig till det system som blir rådande i EG efter den 1 januari 1993. Den tjeckoslovakiska befolkningen får även stifta bekantskap med årliga självdeklarationer. Ett viktigt steg på vägen mot ett nytt skattesystem utgörs av den redan antagna lagen nr 389/1990 om skatt på befolkningens inkomster. Trots sin benämning täcker denna lag ej skatter på löneinkomster, vilka regleras särskilt, utan inriktar sig på beskattningen av de enskilda näringsidkarnas vinst. Den högsta marginalskatten är därvid 55%, men denna inträder först vid extremt höga inkomster. Vid vanligare inkomster är marginalskatten 25–35 %. Lagen förväntas att inom två år bli ersatt av ett heltäckande nytt skattesystem. Särskilda lokala skattemyndigheter (s. k. finansbyråer och finansdirektorat) har skapats med verkan fr. o. m. den 1 januari 1991.
    För att underlätta anskaffning av riskvilligt kapital behövs lagar om värdepappershandel och börs. En skuldebrevslag, som möjliggör utfärdande av för storskalig handel (inklusive börshandel) avsedda obligationer, har redan antagits (nr 530/1990). Minst en aktiebörs skall enligt planerna invigas i början av 1992, men börslagen befinner sig än så länge på förslagsstadiet. Förslaget är utformat så att lagen inte skall hindra en framtida övergång till en datoriserad aktie- och obligationsmarknad. Av särskilt intresse är att förslaget också innehåller moderna regler mot insiderhandel.

 

IX. Omdaning av rättsapparaten
Den stora reformen avseende rättsordningens materiella innehåll kräver också en omdaning av hela rättsmaskineriet och förändring av juridikens roll i samhället.
    På längre sikt är förändringarna i juristutbildningen av största betydelse. Utbildningen vid de f. n. fyra juridiska fakulteterna (i Prag, Brno, Bratislava och Kosice) har rensats från obligatoriska

studier av marxism-leninismen och man satsar med stor entusiasm på att i stället erbjuda kunskaper och färdigheter användbara i ett modernt pluralistiskt samhälle med marknadsorienterat ekonomiskt system. Svårigheterna är dock många, alltifrån bristen på kunniga och icke-diskrediterade lärare till bristen på aktuell juridisk litteratur. Medan bristen på västerländsk juridisk litteratur numera endast beror på pengabrist, är bristen på modern inhemsk litteratur i första hand en följd av att man ännu inte hunnit publicera verk som behandlar det nya rättsläget; författarna avvaktar dessutom den stora juridiska omdaningens slutförande. På marknaden finner man dock redan många privat utgivna broschyrer och handböcker avsedda för de privata företagarna och innehållande elementära beskrivningar av de nya lagarna om företagande, aktiebolag, skatter, bokföring m. m. Författarna till dessa skrifter har dock ibland alltför bråttom att ge ut sina alster, vilket har lett till talrika felaktigheter, stundom beroende på att beskrivningen grundas på propositionsförslaget snarare än på den definitiva lagtexten.
    Vissa med kommunistregimen förknippade lärare vid de juridiska fakulteterna har rensats bort. Det rörde sig icke sällan om äldre professorer som redan nått pensionsåldern eller om yngre befattningshavare tillsatta under kommunisttiden på rent politiska meriter. Den officiella motiveringen är att dessa lärare helt enkelt blev oanvändbara, eftersom de saknade studenternas och kollegernas förtroende och inte var kapabla att undervisa om det nya rättsläget. Några har förflyttats till olika forskningsinstitutioner.
    Den nya samhällsordningen kommer att kräva betydligt fler kvalificerade jurister än den gamla och tidningarnas anställningsannonser vittnar om en högkonjunktur för juristskrået. Detta beror i huvudsak på näringslivets behov av juridisk expertis i den framväxande marknadsekonomin men också på motsvarande behov hos domstolar och andra myndigheter som skall vara verksamma på det ekonomiska området. Enbart lagen om extrajudiciell rehabilitering (se avsnitt IV ovan) beräknas ge upphov till 200 000 processer i den tjeckiska delrepubliken, där antalet yrkesdomare f. n. understiger 1 500. Utvecklingen kommer förhoppningsvis att leda till en välbehövlig höjning av de tjeckoslovakiska kollegernas anseende och inkomster. Myntet har dock också en baksida. Man har redan kunnat notera en flykt av erfarna domare och andra inom justitieapparaten verksamma jurister till den privata sektorn, detta utöver de komprometterade domare och åklagare som blev tvungna att avgå. Domstolarna arbetar ofta under ovärdiga villkor, i sönderfallande lokaler och utan moderna tekniska hjälpmedel.

Tidningarna skriver om behovet av att höja domarnas och åklagarnas status och löner, men statens kassa är skral. Tilläggas kan att domare och åklagare numera inte får vara medlemmar i något politiskt parti.
    Tillkomsten av nya respektive nygamla rättsområden i samband med återinförandet av marknadsekonomin håller på att skapa åtskilliga nya arbetsplatser för de tjeckoslovakiska juristerna, såsom förvaltningsdomstolar, skattemyndigheter och konkurrensmyndigheter. I slutet av februari 1991 beslöts om inrättande av en författningsdomstol. Nyrekryteringsbehov kommer att uppstå i samband med den planerade tillkomsten av särskilda affärsdomstolar (handelsrätter), avsedda att ersätta de hittillsvarande arbitraz-domstolarna (se avsnitt III ovan). Arbitraz-proceduren har dock redan gjorts mera lik ett domstolsförfarande, bl. a. genom stärkande av arbitraz-organens självständighet, utveckling av jävsregler och införande av överklagandemöjligheter och kollegiala arbitraz-domstolar för komplicerade mål.
    Av samtliga juristkategorier berördes advokaterna mest av de nya vindarna. Advokaterna, vilka före novemberrevolutionen var tvångsorganiserade i särskilda kooperativ och de facto fungerade som statsanställda, fick genom nya advokatlagar icke blott möjlighet utan även skyldighet att fr. o. m. den 1 juli 1990 fortsätta sin verksamhet som egna företagare. Advokaternas verksamhet regleras av två nästan identiska delstatliga lagar, en för den tjeckiska delrepubliken (nr 128/1990) och en för den slovakiska delrepubliken (nr 132/1990). Arvodessättningen behandlas på motsvarande sätt i två delstatliga kungörelser (nr 270/1990 respektive 240/1990). Systemet bygger på advokatmonopol, dvs. endast en advokat (medlem i den tjeckiska eller slovakiska advokatkammaren) får yrkesmässigt ägna sig åt att ge juridiska tjänster åt allmänheten. En jurist som uppfyller de lagstadgade kraven, däribland viss erfarenhet och ett särskilt advokatprov, har dock rätt att bli advokat och några antalsbegränsningar är icke tillåtna. Det finns vissa lagstadgade undantag från advokatmonopolet. Det viktigaste undantaget utgörs av de s. k. kommersjuristerna, vilka endast får vara verksamma inom affärsjuridiken.9 Det fria tillträdet till advokatyrket och det förväntade stora behovet av advokattjänster har medfört en veritabel explosion av antalet advokater. Under de första fem månaderna efter de nya reglernas tillkomst ökade antalet advokater i den tjeckiska delrepubliken med över 40 % (från ca 700 till över 1 000). Den tjeckiska advokatkammaren

 

9 Om hela den tjeckoslovakiska advokatreformen se närmare Michael Bogdan i Advokaten 1990, s. 306–309 och 343.

höll sin första konferens i början av december 1990, då medlemmarna valde kammarens organ och antog ett antal interna föreskrifter (bl. a. ett disciplinreglemente och regler om advokatprov).

 

X. Avslutande synpunkter
Det kommer att ta flera år innan de sista resterna av det gamla systemet har gallrats ut ur den tjeckoslovakiska rättsordningen. De ovannämnda stora och delvis redan slutförda reformerna måste kompletteras med åtskilliga andra rättsliga reformer. En stor del av dessa befinner sig i skrivande stund på planeringsstadiet. Många omnämns i den federala regeringens ekonomiska ”Scenario” (se avsnitt I ovan). Vid den federala regeringen har bildats ett särskilt s. k. ”legislativt råd” bestående av ministrar med kompetensområden med juridisk anknytning, representanter för högsta domstolen och riksåklagarämbetet samt delrepublikernas motsvarande organ. För att skynda på reformerna arbetar det federala parlamentet under ett slags undantagstillstånd, innebärande vissa avvikelser från normala rutiner. Den extremt snabba lagstiftningstakten medför att resultatet inte alltid är av högsta kvalitet. Det förekommer att nya författningar måste ändras redan efter några få veckor, ibland t. o. m. med retroaktiv verkan. Ett annat problem är att lagtexterna inte hinner komma ut i den officiella författningssamlingen innan de enligt sin ordalydele skall träda i kraft.
    Det är mycket svårt att på det nuvarande stadiet utvärdera de stora juridiska reformer som utgör såväl en förutsättning för som en följd av Tjeckoslovakiens övergång till ett marknadsinriktat ekonomiskt system. Huvudkriteriet vid värderingen måste vara den grad i vilken de juridiska reformerna verkligen tjänar sitt syfte att möjliggöra en framgångsrik radikal ekonomisk omvälvning i ordnade former med minsta möjliga antal icke önskvärda bieffekter.
    Facit i handen får vi först om några år, men jag kan icke låta bli att redan idag beundra det omfattande och ambitiösa arbete som de tjeckiska och slovakiska juristerna hittills har lagt på uppgiften, icke sällan under ganska svåra arbetsförhållanden. Jag är övertygad om att deras insatser, tillsammans med liknande prestationer av våra kolleger i de andra f. d. öststaterna, är av historisk betydelse och i framtiden kommer att få en ärorik plats i läroböckerna om den europeiska rättsutvecklingen.