Radio Nova, reklamen, regeringsformen och Europakonventionen
Radio Nova kallas en radiostation i Vagnhärad som används av Östra Sörmlands Närradioförening. Närradioföreningen består av ett antal lokala ideella medlemsföreningar. Två av dessa — Röda Korsets Ungdomsförbund, Gnesta, och Moderata Samlingspartiet, Trosa/Vagnhärad — miste i juli 1990 sina sändningstillstånd för en tid av ett år efter beslut av närradionämnden. Anledningen till att sändningstillstånden återkallades var att kommersiell reklam förekommit i föreningarnas program, ett förhållande som i och för sig är ostridigt. Kommersiell reklam får inte sändas i närradio enligt 10 § närradiolagen. Enligt 13 § får tillstånd att sända närradio återkallas, om tillståndshavande sammanslutning bryter mot föreskrifterna i 10 §. I 13 § andra st. sägs att ”(n)är ett tillstånd återkallas får närradionämnden bestämma en tid om högst ett år inom vilken sammanslutningen inte får söka nytt tillstånd”. Röda Korsets Ungdomsförbund, Gnesta, och Moderata Samlingspartiet, Trosa/Vagnhärad företrädda av Östra Sörmlands Närradioförening (i fortsättningen för enkelhetens skull tillsammans kallade Radio Nova) överklagade radionämndens beslut till kammarrätten och, när besvären inte bifölls där, till regeringsrätten som emellertid i början av detta år vägrade meddela prövningstillstånd. Radio Nova har enligt egen uppgift fört ärendet vidare till den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Enligt Radio Nova strider förbudet mot reklam i närradion mot reglerna till skydd för yttrandefriheten i den svenska regeringsformen — 2 kap. 1, 12 och 13 §§. Radio Nova anser också att reklamförbudet strider mot artikel 10 till skydd för yttrandefriheten i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europakonventionen). Radio Nova anser vidare att reklamförbudet strider mot artikel 19 om yttrandefrihet i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FN-konventionen). Här kommer jag endast att gå närmare in på europakonventionens regler.

 

Regeringsformen
Närradionämnden grundade sin bedömning av reklamförbudets grundlagsenlighet i Radio Nova-fallet på ett tidigare regeringsrättsavgörande angående kommersiell reklam i närradiosändning (RÅ 1983 2:5). I detta avgörande konstaterar regeringsrätten inledningsvis att de aktuella sändningarna måste anses ha skett i näringsverksamhet eftersom Skånepartiet-Malmö, som det handlade om den gången, ”genom närradion mot betalning vidarebefordrat enskilda annonsörers utbud av varor och tjänster”. Enligt 2 kap. 13 § 1 st. regeringsformen, som citeras av regeringsrätten, får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas genom lag. Motivet till denna bestämmelse, skriver regeringsrätten, är just att möjliggöra en minskning av spridningen av kommersiell reklam. Vidare konstaterar regeringsrätten beträffande hur långt begränsningarna får gå utan att det uppstår en konflikt med föreskrifterna i 2 kap. 12 § 2 st., att det är klart att ”vissa begränsningar i det fria meddelandet av upplysningar vid marknadsföring av varor och tjänster är godtagbara i ett demokratiskt samhälle”.

För att ta ställning till om det generella förbudet mot reklam i närradion är en godtagbar begränsning i ett demokratiskt samhälle tittade regeringsrätten på ändamålet med närradioverksamheten. Ändamålet är att ge lokala sammanslutningar en möjlighet att inom orten sända meddelanden om sin verksamhet och i övrigt ge spridning åt sitt budskap. För att trygga att närradion används för detta ändamål måste förbud mot sändningar i annat syfte anses tillåtliga, anser regeringsrätten. Regeringsrätten anser vidare att förbudet mot kommersiell reklam inte går utöver det som behövs för att bevara angiven karaktär åt närradioprogrammen och således uppfyller kravet på proportion mellan begränsning och ändamål enligt 2 kap. 12 § 2 st. regeringsformen. Härefter följer en central bedömning: ”Den omständigheten att förbudet mot kommersiell reklam berövar (Skåne)partiet möjligheten att genom annonsbetalda sändningar i närradio finansiera sin verksamhet kan icke anses innefatta ett hot mot den fria åsiktsbildningen.” (Den fria åsiktsbildningen utgör en av den svenska folkstyrelsens grundvalar enligt regeringsformen 1 kap. 1 § 2 st.) Ej heller kan förbudet på annan grund anses oförenligt med svensk rätt, anser regeringsrätten. Innan vi går över till yttrandefriheten enligt europakonventionen kan en kuriositet i kammarrättens dom i Radio Nova-fallet nämnas. Kammarrätten hänvisar först till den refererade regeringsrättsdomen RÅ 1983 2:5. Härefter konstaterar kammarrätten lakoniskt att europakonventionen inte är omedelbart tillämpbar som gällande svensk rätt och att med hänsyn härtill reklamförbudet inte lagligen kan åsidosättas av kammarrätten. Uttalandet skulle kunna tolkas som om kammarrätten i själva verket ansåg att reklamförbudet strider mot europakonventionen och att kammarrätten följaktligen skulle ha åsidosatt reklamförbudet om den kunnat tillämpa konventionen. Bortsett från hur en prövning enligt konventionen hade utfallit, ter det sig mer och mer otidsenligt att vidhålla uppfattningen att europakonventionen inte är direkt tillämpbar i svenska domstolar.

 

Europakonventionen och ”commercial speech”
Vad säger då europakonventionen om yttrandefriheten? I artikel 10 stadgas följande:

 

1. Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel förhindrar icke en stat att kräva tillstånd för radio, televisions- eller biografföretag. 2. Enär utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, må det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder, som äro angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggandet av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av annans goda namn och rykte eller rättigheter, förhindrandet av att förtroliga underrättelser spridas, eller upprätthållandet av domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Radio Nova stödjer sig på att europakommissionen och europadomstolen numera har uttalat att även ”commercial speech” (kommersiellt tal, inkluderande skrift) i princip skyddas av artikel 10. Det var i målet X och Scientologikyrkan mot Sverige angående annonsering för en s. k. E-

mätare som kommissionen slog fast att ”kommersiellt tal” ligger inom artikel 10:s gränser.1 Kommissionen tillade emellertid att skyddet för kommersiellt tal är svagare än för ”politiskt tal”, i vid mening, vilket är det värde som skyddet för yttrandefrihet i konventionen är tänkt för i första hand. Kommissionen tog vid bedömningen också hänsyn till att i de flesta europeiska länder som ratificerat konventionen finns konsumentskyddslagstiftning som på något sätt inskränker det fria flödet av kommersiell information i form av förbud mot vilseledande reklam.2 Kommissionen ansåg sammanfattningsvis att när det gäller att bedöma huruvida en viss begränsning av yttrandefriheten verkligen är ”nödvändig” i ett demokratiskt samhälle (jfr artikeltexten) så skall en mindre strikt bedömning göras när det gäller kommersiell jämfört med politisk information, dvs. det skall vara (ännu) svårare för staterna att begränsa den politiska yttrandefriheten än den kommersiella. Kommissionen avvisade X och Scientologikyrkans ansökan såsom uppenbart ogrundad (artikel 27:2). En aspekt av Scientologikyrkefallet som skulle kunna tyckas intressant i förhållande till Radio Nova-fallet är att europakommissionen vad beträffar proportionen mellan mål (att skydda konsumenternas rättigheter) och medel (förbud mot vissa formuleringar i annonserna för E-mätaren) uttalade att eftersom marknadsdomstolen, som det rörde sig om i detta fall, inte hade förbjudit all reklam för E-mätaren utan bara hade krävt att Scientologikyrkan skulle ändra vissa formuleringar i annonsen, så kunde myndigheternas inblandning i yttrandefriheten inte anses oproportionerlig, utan var tillåten.3 I förhållande till fallet Radio Nova skall följande anmärkningar göras beträffande det konstaterade principiella skyddet av kommersiellt tal enligt europakonventionen. För det första har kommissionen och domstolen hittills bedömt ingripanden mot viss föreliggande kommersiell information. Genom Markt Intern Verlag-domen har domstolen dessutom, enligt vissa av de skiljaktiga, i praktiken kraftigt begränsat den ”kommersiella yttrandefriheten”. Europaorganen har inte mot bakgrund av skyddet för kommersiellt tal tagit ställning till förbud mot reklam överhuvudtaget. Det tycks vara så att kommissionens och domstolens skydd av kommersiellt tal endast gäller under förutsättning att kommersiell information i och för sig är tillåten, exempelvis i närradion, enligt nationella bestämmelser. I Radio Novas fall torde således åberopandet av

 

1 Ansökan nr 7805/77, kommissionsbeslut datum 5 May 1979, Yearbook of the European Convention on Human Rights, vol. XXII (1979), s. 244. Ett likartat svenskt fall med samma utgång var Liljenberg m. fl. mot Sverige, kommissionsbeslut 1983. Frågan om ”kommersiellt tal” har varit uppe till prövning vid två ytterligare tillfällen i kommissionen och domstolen i Barthold- och Markt Intern Verlag-målen, domar 1985 respektive 1989. 2 Jfr regeringsrättens dom (RÅ 1983 2:5). Andra begränsningar man kommer att tänka på är förbud mot alkohol- och tobaksreklam och ett förbud som kanske kommer att införas i Sverige mot könsdiskriminerande reklam. 3 Bedömningen av proportionen mellan mål och medel ingår alltid som ett led i kommissionens och domstolens bedömning av om en viss inskränkning i yttrandefriheten är ”nödvändig”. Denna praxis grundlades i Handyside- och Sunday Timesdomarna, 1976 respektive 1979. En sådan proportionalitetsbedömning skall också göras enligt den svenska regeringsformen 2:12 st. 2.

den kommersiella yttrandefriheten vara irrelevant. Några distinktioner liknande dem som kommissionen gjorde i Scientologikyrke-fallet mellan förbud mot all reklam för E-mätaren och förbud mot vissa formuleringar i reklamen blir således inte aktuella. För det andra har det hittills i kommissionen och domstolen rört sig om kommersiell information i tidningar.

 

Reklamförbud i radio
I fallet Radio Nova gäller det kommersiell information i radio och situationen för tryckta medier å ena sidan och radio och TV (och biografer) å den andra är sinsemellan något olika enligt europakonventionens artikel 10. I artikel 10 paragraf 1 sista meningen stadgas nämligen att ”(d)enna artikel förhindrar icke en stat att kräva tillstånd för radio, televisions- eller biografföretag”. Detta innebär att staterna har lagliga möjligheter till längre gående kontroll av radio och TV-medierna än de tryckta medierna. Det är sannolikt mot bakgrund av denna regel om tillstånd som reklamförbudet i närradion kommer att prövas av europaorganen. Och det är dessutom sannolikt att kommissionen kommer att betrakta reklamförbudet såsom konventionsenligt.4 I ett tidigare fall, X och föreningen Z mot Storbritannien, som rörde förbud mot politisk reklam i brittisk TV, uttalade kommissionen, att stadgandet om tillstånd i artikel 10:1 innebär att när staten delar ut tillstånd, den har rätt att underkasta radion och TV:n vissa regleringar.5 I detta sammanhang skall olika medlemsländers praxis tagas i beaktande, säger kommissionen, och fortsätter: ”Det står klart att ett antal av dessa länder inte tillåter någon reklam alls i radio och TV, medan andra medlemsstater tillåter sådan reklam, men har lagt fast regler rörande vilken sorts reklam som är tillåten.” Kommissionen finner därefter att det är tillåtet att, som var aktuell i fallet i fråga, förbjuda vissa reklamkategorier. Slutsatsen ligger nära till hands att kommissionen skulle ha godkänt ett totalförbud mot reklam i radio och/eller TV också.

 

Statligt monopol
En annan aspekt av reklamförbudet i närradion är emellertid frågan om den möjliga konflikten mellan statligt radiomonopol och den åsiktspluralism — eller fria åsiktsbildning som det heter i den svenska regeringsformen — som skyddet av yttrandefriheten i europakonventionen är avsett att garantera. Regeringsrätten tangerade denna frågeställning i målet RÅ 1983 2:5 som vi kunde se ovan.6 Betydelsen för ett demokratiskt samhälle av åsiktspluralism har betonats många gånger av europaorganen.7 I Lingens-domen 1986 har domstolen sagt att pluralism är

 

4 Jfr dock G. Cohen-Jonathan, La convention européenne des droits de l’homme, 1989, s. 455–463, som tycks ha en annan uppfattning. 5 Ansökan 4515/70, kommissionsbeslut 12 juli 1971, Collection of decisions, vol. 38, 1972, s. 86. 6 ”Den omständigheten att förbudet mot kommersiell reklam berövar partiet möjligheten att genom annonsbetalda sändningar i närradio finansiera sin verksamhet kan icke anses innefatta ett hot mot den fria åsiktsbildningen.” 7 T. ex. i Handyside-, Lingens- och De Geillustreerde Pers-fallen, domar 1976, 1986 respektive kommissionsrapport 1976. I det senare fallet antyder europakommissionen

särskilt viktigt vad gäller pressen. I fallet Radio Nova skulle man icke desto mindre kunna argumentera för att informations- och åsiktspluralism är lika viktig på radioområdet och att pluralism här förutsätter oberoende reklamfinansierade radiostationer. Chanserna till framgång med en sådan argumentation är emellertid också tämligen små. Kommissionen har nämligen redan prövat frågan om monopol på radio- och TV-området och kommit till ett för Radio Nova negativt resultat. I fallet X mot Sverige, som gällde klagomål över det svenska radio- och TV-monopolet och det hot detta påstods utgöra mot demokratin, hänvisar kommissionen till tillståndsregeln i artikel 10:1, återigen, och konstaterar att denna regel inte stadgar huruvida sådana (radio-, TV- eller biograf-) företag som där nämns skall organiseras som privata eller statliga företag eller huruvida de kan ges monopolställning inom sitt verksamhetsområde eller om det samtidigt måste finnas konkurrerande företag.8 Kommissionen säger vidare att när den tolkar artikel 10:1, den finner det nödvändigt att ta hänsyn till de olika medlemsländernas praxis (jfr ovan). Ur denna synvinkel, fortsätter kommissionen, blir det uppenbart att, både när konventionen upprättades och för närvarande, 1968, ett stort antal medlemsstater faktiskt har ett system med statliga monopolföretag för radio och TV. Kommissionen finner därför att artikel 10:1 sista meningen inte kan förstås som på något sätt uteslutande ett statligt radio- eller TV-monopol som sådant och att något brott mot europakonventionen från den svenska statens sida därför inte ägt rum. Kommissionen upprepar detta principiella ställningstagande i fallet X mot Storbritannien, 1972.9 I ett senare fall, Sacchi-fallet från 1976, tycks emellertid kommissionen ha omprövat sin inställning beträffande statliga monopol på etermedieområdet. Det är åtminstone de kända konventionsuttolkarna van Dijks och van Hoofs bedömning.10 I Sacchi-fallet, som gällde statligt TVmonopol, hänvisar kommissionen till fallet X mot Sverige ovan, men säger sedan att den trots detta prejudikat inte nu skulle vara beredd att bara vidhålla sin ståndpunkt utan vidare överväganden. Det är detta uttalande som ligger till grund för van Dijks och van Hoofs antagande att kommissionen ändrat sig. Anledningen till kommissionens omprövningsvilja skulle vara att Sacchi-fallet gällde lokala TV-sändningar och att ett statligt monopol ur teknisk och ekonomisk synpunkt inte är lika motiverat lokalt som nationellt.11 Frågan ställdes emellertid aldrig på sin spets eftersom kommissionen avvisade Sacchis talan på grund av att alla inhemska rättsmedel inte hade uttömts (artikel 26). Van Dijk och van

 

att en stat skulle kunna göra sig skyldig till brott mot artikel 10 genom ett obefogat statsmonopol över nyheter. 8 Ansökan 3071/67, kommissionsbeslut 7 februari 1968, Yearbook of the European Convention on Human Rights, vol. XI, 1968, s. 456. 9 Ansökan 4750/71, kommissionsbeslut 20 mars 1972, Collection of decisions, vol. 40, 1972, s. 29. 10 P. van Dijk och G. J. H. van Hoof, Theory and practice of the European convention on human rights, 1990, s. 419. 11 G. Malinverni, ”Freedom of information in the European convention on human rights and in the international covenant on civil and political rights”, Human Rights Law Journal, vol. 4, 1983, s. 459.

Hoof anser i vilket fall som helst att ett statligt etermediemonopol — eller, som de säger, ”ett sådant ’ingripande från offentlig myndighet’”, som helt eller så gott som helt skär av allmänhetens möjligheter att mottaga information från oberoende källor med hänsyn till ett visst massmedium” — även om det inte verkar strida mot artikel 10:s ordalydelse, allvarligt strider mot andan i artikel 10.12 I ett senare fall, Föreningen X mot Sverige från 1982, tangerar kommissionen återigen frågan om det statligt radio- och TV-monopol.13 Den går inte in i någon sakprövning här heller på grund av att klagaden ”personligen” inte kunde sägas ha varit utsatt för någon rättighetskränkning, i form av att ha nekats tillstånd att etablera ett eget TV-företag, vilket krävs för att kommissionen skall kunna ta upp fallet enligt artikel 25:1. Europakonventionen tillåter inte klagomål å folk i allmänhets vägnar; ”(k)ommissionen behöver i följd härav inte pröva huruvida ett statligt TV-monopol i sig är konventionsenligt.” Det är osäkert om detta uttalande kan tolkas i någon rikting. Ett annat uttalande av kommissionen i fallet Föreningen X mot Sverige som är värt att notera är följande. Kommissionen konstaterar först att artikel 10:1, som vi redan vet, möjliggör för en stat att kräva tillstånd för radio-, TV- och biografföretag. Denna regel innebär naturligtvis, fortsätter kommissionen, att yttrandefriheten av praktiska orsaker får en mer begränsad räckvidd i stater som kräver sådana tillstånd för radio och TV-företag, t. ex. Sverige. ”Det bör emellertid uppmärksammas”, betonar kommissionen, ”att en stat som skapar ett system där tillstånd krävs har speciella skyldigheter att tillse att rättigheterna enligt artikel 10 i konventionen förblir skyddade.” Med ledning av detta och tidigare, ovan refererade, uttalanden skulle man kunna dra slutsatsen att kommissionen visserligen anser att massmediepluralism är viktigt, men att yttrandefriheten som pluralismen är tänkt att förstärka och som staten under alla omständigheter är skyldig att värna, inte nödvändigtvis behöver tillförsäkras medborgarna genom att det statliga monopolet bryts upp och att således oberoende reklamfinansierade radiostationer typ Radio Nova varken i teorin eller i praktiken är oundgänglingen nödvändiga för den fria åsiktsbildningen. En viss reservation angående kommissionens monopolvänlighet kanske får inskjutas med anledning av van Dijks och van Hoofs deklarerade uppfattning att en åsiktsförskjutning skulle ha ägt rum i kommissionen. En förutsättning för att Radio Nova-fallet alls skall prövas i detta ljus är förstås att man, såsom hade behövts i Föreningen X mot Sverige, visat sig ha varit direkt utsatt för en rättighetskränkning enligt artikel 25:1, vilket är tveksamt. Ett ytterligare argument mot nödvändigheten av reklamfinansiering till stöd, i förlängningen, för friare åsiktsbildning skulle möjligen kunna vara att när reklamen börjar komma in i allt fler medier, som t. ex. i svensk TV, med den styrning som det också kan innebära, det tvärtom skulle gagna pluralismen att behålla vissa medier eller vissa delar av vissa

 

12 Se i not 10 a. a. s. 419. 13 Ansökan 9297/81, kommissionsbeslut 1 mars 1982, Decisions & Reports, vol. 28, s. 204.

medier (typ den ideella föreningsnärradion) reklamfria. Ett annat möjligt argument mot nödvändigheten av reklamfinansiering i Radio Novafallet är att det finns andra oberoende reklamfinansierade massmedier som alternativ till radion, vilket garanterar erforderlig pluralism. På sikt är det inte otroligt att reklam vilket fall som helst kommer att tillåtas också i radion i Sverige, snarare tvärtom, men orsaken till detta kommer sannolikt inte att vara ett avgörande enligt europakonventionen. Frågan om reklamfinansiering och pluralism i förhållande till Radio Nova-fallet har för övrigt tagits upp av den brittiska yttrandefrihetsorganisationen ”Article 19” i en rapport som organisationen skickat till FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna. Kommittén övervakar efterlevnaden av FN-konventionen och hade Sverige på agendan i slutet av mars. Article 19 ställer sig i sin rapport något skeptiskt till nödvändigheten av det generella svenska förbudet mot reklam i närradion och undrar om inte detta tar ifrån de lokala radiostationerna inkomster som behövs för att göra kvalitetsprogram. Rapporten togs dock inte upp till diskussion av FN-kommittén. Noteras bör att artikel 19 i FN-konventionen inte innehåller något stadgande om rätten för en stat att kräva tillstånd för radio- och TV-företag vilket åtminstone teoretiskt skulle kunna leda till en något annorlunda och mindre ”statsvänlig” bedömning på grundval av denna konvention.

 

Återkallelse av sändningstillstånd som påföljd
En sista aspekt av det hittills refererade Radio Nova-fallet som kommer att tas upp här är frågan huruvida återkallelsen av sändningstillstånden under ett år för de aktuella tillståndshavarna i sig kan anses vara konventionsenligt eller om förbudet att sända under så pass lång tid strider mot yttrandefriheten. Radio Nova pekar självt på att sändningstillstånden återkallats under ett valår och att det i ett av fallen rör sig om ett oppositionsparti, moderata samlingspartiet. (I senare fall har sändningstillstånden dessutom återkallats för centern och folkpartiet.) Att tillståndet drogs in på maximal tid berodde enligt närradionämndens beslut på närradions speciella, ideella ändamål och på att det rört sig om omfattande, avsiktliga och systematiska sändningar av kommersiell reklam. Det ligger något i vad Radio Nova anför mot sanktionen i form av sändningsförbud under en relativt lång period. Men mer betydelsefullt för en bedömning enligt europakonventionen blir nog dels att det trots allt finns alternativa informations- och åsiktskanaler för de berörda parterna och dels att t. ex. inte hela närradioföreningen beläggs med sändningsförbud som bestraffning. Alla möjligheter för Röda Korsets Ungdomsförbund och Moderata Samlingspartiet att informera befolkningen i Gnesta respektive Trosa/Vagnhärad om sin verksamhet eller sina idéer har inte avskurits i och med att tillstånden att sända närradio dragits in, även om detta i och för sig är en kraftig sanktion för den enskilda lokala sammanslutningen. Den grundläggande prövningen enligt europakonventionen förblir huruvida reklamförbudet i närradion är konventionsenligt i sig. Om reklamförbudet skulle betraktas som lagligt torde man

även kunna acceptera kännbara om än inte orimliga sanktioner som har till syfte att sätta kraft bakom förbudet.14

Individuellt sändningstillstånd
I tillägg till frågan om förbudet mot reklam har Radio Novas stationschef, tillika sekreterare i närradioföreningen, själv klagat till europakommissionen över att han, efter ansökan i närradionämnden och vederbörliga överklaganden, personligen inte beviljats sändningstillstånd för närradio. Han har härvid åberopat att yttrandefriheten är individuell och att således inte bara ideella föreningar och organisationer skall beviljas tillstånd att sända närradio. I detta fall tycks det vara klart att kravet på påstådd personlig rättighetskränkning enligt artikel 25 är uppfyllt, varför avvisning på den grunden inte torde kunna komma ifråga. Här blir tillståndsregeln i artikel 10:1 uppenbarligen tillämplig återigen. Frågan om tillstånd att sätta upp en kommersiell radiostation har prövats tidigare av kommissionen i fallet X mot Storbritannien.15 Kommissionen konstaterar i detta fall att det, vid tiden för avgörandet, 1972, förelåg ett brittiskt totalförbud mot kommersiella radio- och TV-sändningar. Kommissionen hänvisar till avgörandet i fallet X mot Sverige (jfr ovan) i vilket den sade att möjligheten för en stat att kräva tillstånd enligt artikel 10:1 inte kan tolkas såsom uteslutande ett statligt radio- och TV monopol i sig. Härefter följer ett för Radio Novas stationschef viktigt och, för den händelse kommissionen trots allt inte skulle vara beredd att ompröva sin gamla praxis trots van Dijks och van Hoofs teori om motsatsen, förödande uttalande: ”Kommissionen finner i föreliggande fall att denna (tillstånds)regel skall tolkas såsom tillåtande de brittiska myndigheterna att förbjuda privata radio- och TV-sändningar inom Storbritannien.” Inget brott mot europakonventionen hade ägt rum när Storbritannien vägrade X tillstånd att sända privat kommersiell radio. När en stat vägrar någon ett sändningstillstånd är den således inte enbart hänvisad till begränsningsgrunderna av yttrandefriheten enligt artikel 10:2, men den måste dock göra en rimlig och icke-diskriminerande prövning.16 Kommissionen är i fallet X mot Storbritannien inne på den av X åberopade artikel 14, angående att åtnjutandet av alla fri- och rättigheter som angivs i konventionen skall tryggas utan åtskillnad av något slag, men konstaterar att någon diskriminering mellan individer inte ägt rum. X hade åberopat att privata kommersiella radiostationer var tillåtna på the Isle of Man, som också tillhör Storbritannien, och att en otillåten diskriminering därför ägde rum mellan det engelska folket och folket på the Isle of Man (the Manx people). Kommissionen konstaterar bara att the Isle of Man har en annorlunda juridisk status än Storbritannien i övrigt och att det är denna status som ger upphov till olika system för tillståndsgivning för radio- och TV-företag i de två territorierna, punkt slut. Några teoretiskt möjliga argument för att kommissionen skulle kunna ha en annan inställning till statliga mediemonopol idag, förutom aukto-

 

14 Jfr analogivis not 3 om europaorganens proportionalitetsbedömning. 15 Se not 9. 16 Se not 10, samma sida.

riteterna van Dijks och van Hoofs uppfattning, är att den allmänna samhällsutvecklingen i Europa gått bort från kollektivism och statlig inblandning på olika områden och mot individualism och privat verksamhet av olika slag. Fler och fler stater tycks också ha avskaffat de statliga mediemonopolen vilket skulle kunna påverka kommissionens hänsynstagande till den praxis som för tillfället råder i de olika medlemsstaterna (jfr fallen X och föreningen Z mot Storbritannien, 1971 och X mot Sverige, 1968).17 En viss uppluckring av det statliga svenska etermediemonopolet kan ju för övrigt sägas ha skett redan genom införandet av närradion. Det faktum att man i Sverige numera kan motta privata kommersiella TV-sändningar samt att en svensk reklamfinansierad TV-kanal snart kommer att sättas igång, skulle å ena sidan kunna försvaga eventuella tidigare argument mot svenska privata radiosändningar, men å andra sidan också förstärka dem i enlighet med det omvända pluralismargument som framfördes ovan i samband med frågan om förbudet mot reklam i etermedierna. Dessa spekulationer är emellertid högst hypotetiska. Det är sammanfattningsvis en öppen fråga om kommissionen kommer att vara beredd att ompröva sin tidigare ”statsvänliga” tolkning av tillståndsregeln i artikel 10:1 vad gäller reklam och monopol på radio- och TV-området. Det ligger närmare till hands att tro att kommissionen kommer att hålla sig till sin tidigare ståndpunkt att det är staternas egen sak att, inom rimliga och icke-diskriminerande gränser, avgöra till vilka de vill bevilja sändningstillstånd och på vilka villkor. Naturligtvis är staterna i vilket fall som helst skyldiga att värna yttrandefriheten och pluralismen. En fråga som knappast ens kan betraktas som öppen är om kommissionen och senare eventuellt domstolen skulle vara beredda att slå fast att även individer skall ha rätt till sändningstillstånd, vilket Radio Novas stationschef åberopar. Visserligen pågår som det påpekades ovan en utveckling bort från statliga monopol och mot ”privata alternativ” som skulle kunna ha påverkat kommissionen, men att europaorganen skulle inskränka staternas manöverutrymme under artikel 10:1 så till den grad att de föreskriver att också individer skall vara principiellt berättigade till sändningstillstånd är föga troligt.
Inger Österdahl

 

17Europadomstolen noterar i förbigående utvecklingen bort från statliga etermediemonopol i Radio Groppera-domen 1990.