Domstolarna granskar vittnespsykologer
Socialstyrelsen har upphört med att granska vittnespsykologiska utlåtanden enligt beslut den 18 november 1991 (Dnr. 443-268/91). Detta innebär att domstolarnas eget granskningsansvar nu blir tydligare. Vittnespsykologiska utredningar är ett hjälpmedel i domstolarnas bevisvärderingsarbete. Granskningen är därför en självklar uppgift för domstolen själv och för parterna. Regeringsrätten har tidigare fastställt att vittnespsykologiska utredningar inte är en del av hälso- och sjukvården. Regeringsrätten skrev: ”Den legitimerade psykologens åtgärd att som vittnespsykolog avge det aktuella utlåtandet /.../ innefattar inte vård av patienter. Åtgärden faller därför inte under sådan yrkesutövning som omfattas av socialstyrelsens tillsyn enligt 2 § tillsynslagen.” (Dnr. 2599-1985, beslut 1986-11-28). Det är därför helt naturligt att socialstyrelsen inte granskar sådana utredningar. Socialstyrelsen har ingen egen kompetens i vittnespsykologi men kan som på andra specialområden anlita vetenskaplig expertis. Detta görs regelmässigt av socialstyrelsens rättsliga råd och så länge vittnespsykologiska utredningar granskades av rådet fungerade detta bra. För ett par år sedan slutade rättsliga rådet att granska vittnespsykologiska utredningar eftersom de inte ingår i hälso- och sjukvården. Sedan dess har en annan byrå inom socialstyrelsen ändå flera gånger åtagit sig granskningar, men med blandat resultat. Inte sällan har granskningarna dragit ut på tiden i mer än ett år och flera gånger har utomstående personer anlitats som saknat grundläggande vetenskaplig kompetens, dvs. åtminstone doktorsexamen. De experter som anlitas av rättsliga rådet brukar vanligen ha docent- eller professorskompetens. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det en väsentlig fördel att granskningsansvaret nu otvetydigt kommer att åligga domstolen själv. Rättsliga rådets diskussioner i enskilda ärenden är inte offentliga och varken domstol eller parterna har möjlighet att värdera argumenten. Professor Sten Levander som är ledamot av rådet har påpekat att denna brist på insyn är främmande för den offentlighetsprincip som är grunden för rättsliga prövningar. Detta kan möjligen accepteras när det gäller att bedöma lagöverträdares hälsotillstånd men i bevisvärderingsfrågor är det oacceptabelt. Professorn i rättspsykiatri Lars Lidberg hävdade i Svenska Dagbladet den 13 december 1991 att det är angeläget att socialstyrelsens rättsliga råd blir föremål för översyn. Han ifrågasatte rättsliga rådet för att handläggningen är hemlig, för att besluten inte motiveras och för att parterna inte har någon möjlighet att göra sig hörda. Inte ens föredragningspromemorian lämnas ut. Lidbergs uppfattning är att ”i de fall då domstolen är tveksam om en rättspsykiatrisk undersökning bör den inhämta ett utlåtande från en annan expert, så som sker i USA. Detta skulle innebära att domstolarna öppet och med tydliga skäl kan avgöra och motivera sina domslut /.../ Lagstiftning med förankring i 1800-talets ofelbara centralbyråkratiska förmynderi bör inte kvarstå inom den nya psykiatrin.” När det gäller vittnespsykologiska utredningar har domstolarna både rättighet och skyldighet att granska utredningarna, och de har enligt min mening också kompetens att göra denna granskning. I vetenskapliga

rapporter, däribland vittnespsykologiska utlåtanden, skall slutsatserna vara så väl dokumenterade att läsaren själv kan bilda sig en uppfattning om slutsatsernas hållbarhet. Vittnespsykologiska utlåtanden skall dessutom skrivas på ett sådant sätt att även lekmän bör kunna följa och värdera argumenteringen. Utöver den oundgängliga granskningen av sakkunnigutlåtandet bör domstolen också granska den sakkunniges formella kompetens. Den garanti som ligger i universitetsexamina måste beaktas i högre utsträckning än vad som nu sker. Den vetenskapliga grundexamen som bör krävas av sakkunniga vittnespsykologer är doktorsexamen. Därutöver måste krävas universitetsutbildning i vittnespsykologi. Det har visat sig att privata kurser i vittnespsykologi för vetenskapligt oskolade psykologer har medfört bristfälliga utredningar, där underlaget för slutsatserna inte redovisas tillräckligt tydligt, vilket medför risk för felaktiga slutsatser. Vittnespsykologen bör också vara legitimerad psykolog, vilket innebär att den sakkunnige arbetat minst ett år som psykolog. Om utredningen gäller barn bör vittnespsykologen också ha praktisk erfarenhet från vittnespsykologiska utredningar med barn. Självfallet är det i dessa fall också nödvändigt med kunskap i barnpsykologi, men det har visat sig att psykologer som huvudsakligen har sin praktiska erfarenhet från behandlingsarbete med barn har svårare att tillämpa den strikt opartiska och vetenskapliga metod som en vittnespsykologisk utredning bygger på. I behandlingsarbetet anses det viktigt att ”tro på” barn, som misstänks ha blivit utsatta för sexuellt övergrepp. Det anses ha en gynnsam terapeutisk effekt. När en behandlande psykolog får ett sakkunniguppdrag kan det därför vara svårt att överge detta förhållningssätt. Så länge tillgången på kvalificerade vittnespsykologer är lägre än efterfrågan kan kompromisser om kompetenskraven bli nödvändiga, men kravet på universitetsutbildning i vittnespsykologi är oundgängligt. Även om grundkompetensen är tillräcklig kan utlåtandet från en vittnespsykolog innehålla brister eller misstag; vittnespsykologer är inte ofelbara, lika litet som andra yrkesgrupper. Därför krävs att utlåtandet redovisar materialet så objektivt och utförligt att domstolen och parterna kan värdera argumenteringen. Brister i denna form av objektivitet märks ofta i utlåtanden av sakkunniga som inte behärskar den vittnespsykologiska metoden (utsageanalysen). Om utlåtandet inte tydligt redovisar underlaget för slutsatserna och därför ger anledning till tvivel kan domstolen själv anlita en utomstående sakkunnig. Även parterna får ett ökat ansvar att granska utlåtandet och den sakkunniges vetenskapliga kompetens. Socialstyrelsens förändrade praxis måste därför välkomnas. Rättssäkerheten har allt att vinna på att granskningen av sakkunnigutlåtanden sker inom ramen för den offentliga domstolsprocessen.
Nils Wiklund