DENNIS TÖLLBORG. Under cover. Den svenska säkerhetspolisen och dess arbetsmetoder. Norstedts juridikförlag. Stockholm 1991. 142 s.
Efter en inledning och en beskrivning av den svenska säkerhetspolisen innehåller boken en redogörelse för och diskussion om säkerhetspolisens arbetsmetoder. Boken avslutas med ett kapitel betitlat: Den onda cirkeln. Av denna bok, liksom av andra arbeten av Dennis Töllborg, framgår att Töllborg utan tvekan har goda kunskaper om den svenska säkerhetspolisen. Lika tveklöst är att Töllborg är mycket kritisk till SÄPO och dess verksamhet. Till yttermera visso kan Töllborg inte avhålla sig från att låta denna kritiska inställning genomsyra framställningen. Detta manar visserligen läsaren till en välgörande vaksamhet, men i gengäld förtar den — åtminstone framförd så nyansfritt som här — i viss mån värdet av det som sägs. Töllborgs misstänksamhet tar sig dessutom ofta uttryck i en sorts sarkastisk jargong, något som minskar stringensen och är svårartat tröttande i längden. Exempelvis säger sig Töllborg (s. 14) vara övertygad om ”att varje seriöst arbetande jurist många gånger har upptäckt att korruption är ett inte alldeles ovanligt fenomen även i Sverige”, och ett påstående om att SÄPO sprider politisk desinformation riktad mot vänstern bekräftar han (s. 113) med att ”SÄPO är bara alldeles för skickliga i sitt handhavande med den svenska pressen”. Boken handlar alltså om SÄPO:s arbete ”under cover” eller, för att använda ett vanligare uttryck, SÄPO:s användning av s. k. okonventionella spaningsmetoder. Vid läsningen av boken får man uppfattningen att Töllborgs utgångspunkt är att säkerhetspolisiär verksamhet i princip kan bedrivas i samma öppna och sympatiska former som kvarterspolisarbete. Han ser visserligen det demokratiska dilemmat med SÄPO:s verksamhet, men hans felaktiga utgångspunkt gör att han drar halsbrytande slutsatser. Det är faktiskt inte riktigt så enkelt att en säkerhetstjänst kan upphöra med att arbeta ”under cover” bara därför att sådana arbetsmetoder innebär demokratiska risker. Detta är tvärtom stötestenen och Töllborg bör här fråga sig: Vad kan anledningen vara till att alla länder har säkerhetstjänster som arbetar med okonventionella metoder? Har något annat land lyckats finna på ett bättre styr- och kontrollsystem beträffande säkerhetstjänsten än Sverige? En del av vad Töllborg skriver har han också fått om bakfoten. Något beror väl detta på att han — naturligt nog — i första hand är hänvisad till öppet material, men inte alltid. Med hänvisning till uppgifter i SÄPO-kommitténs slutbetänkande (SOU 1990:51) säger Töllborg sålunda (s. 54) att det i personalkontrollärenden år 1989 utlämnades uppgifter från SÄPO:s register i ca 100 fall och att detta innebar ”att närmare hundratalet människor detta år gick miste om en tjänst eller ett uppdrag”. Detta är inte korrekt. Redan bestämmelsen i personalkontrollkungörelsen (20 §) om att det är anställningsmyndigheten som självständigt avgör vilken betydelse i anställningshänseende som skall tillmätas de utlämnade uppgifterna borde ha manat Töllborg till försiktighet. I själva verket påverkade de