ULF STRIDBECK: Från kontrakt till social rättighet. En analys av förhållandet mellan eldistributör och abonnent. Lund Studies in Law and Society 2. Lund University Press. Lund 1992. Akad. avh. 391 s.

 

1. I likhet med övriga delar av rättsordningen förändras kontraktsrätten. Under de senaste årtiondena har det såväl i Norden som internationellt pågått en kontraktsteoretisk debatt i vilken man i grunden ifrågasatt de traditionellt dominerande lärorna. Man har påstått, på varierande grunder och med varierande intensitet, att ett paradigmskifte håller på att äga rum, eller åtminstone borde äga rum inom kontraktsrätten. Andra ser naturligtvis detta som mer eller mindre rent nonsens: det att det skett en utveckling på olika områden behöver inte nödvändigtvis leda till ett tal om nya paradigm.
    Ulf Stridbecks avhandling är anknuten till denna aktuella debatt. Det är en avhandling med direkt relevans för diskussionen om avtalsparadigmets utveckling. Författaren ansluter sig här till dem som anser en djuptgående förändring ha inträffat eller böra inträffa. Analysen är dessutom av speciellt intresse därför att den generella problematiken belyses genom ett konkret exempel, elkontraktet. En av bokens förtjänster är just att den ofta alltför abstrakta kontraktsteoretiska debatten förs ner på ett konkret plan.
    Boken är modern också därför att författaren inte behandlar juridiken och de enskilda rättsområdena som några slutna system. Boken är såväl tvärdisciplinär som tvärvetenskaplig.Vid sidan av kontraktsrätten belyses förvaltningsrättsliga samt straff- och skadeståndsrättsliga frågeställningar.Tvärvetenskapligheten innebär åter att frågeställningen inte blott är rättsdogmatisk utan även rättssociologisk. Analysen avser både de rättsliga relationerna mellan abonnenter och eldistributörer och deras faktiska relationer. Därtill ges vidare utblickar angående olika slag av kopplingar mellan eldistributionsrätten och samhället. Synvinklarna är så många att arbetet ställvis inte blott är modernt utan snarare framstår som postmodernt till sin uppläggning.
    Den positiva ambitionen att göra en tvärvetenskaplig undersökning har naturligtvis, som alltid när det gäller tvärvetenskapliga arbeten, medfört vissa metodproblem. Redan här vill jag gärna framhålla att dessa problem huvudsakligen är en följd just av den tvärvetenskapliga angreppsvinkeln, som ju i sig måste uppfattas som i högsta grad berömdvärd. Det är naturligtvis lättare att undvika metoddiskussion om man blott skriver en standardavhandling enligt tidigare modeller. En sådan standardavhandling är det definitivt inte fråga om.

 

2. Som bakgrund till kritiken är det skäl att i korta drag återge huvuddragen i arbetet. Författaren strävar till att ur en såväl rättsdogmatisk som rättssociologisk synvinkel analysera rättsförhållandet mellan abonnenter och eldistributörer. Detta vill han göra ”ur ett abonnentperspektiv” (s. 70). Abonnentintressena formar författarens grundperspektiv (s. 68).
    I enlighet med frågeställingen ligger tyngdpunkten i arbetet vid de kontraktsrättsliga frågorna och därtill anknutna procedurala spörsmål. Personligen uppfattar jag mot bakgrund av frågeställningen kapitlen 7 (Abonnenternas rättsfrågor), 10 (Det processuella abonnentskyddet)

och 11 (Elektricitet en social rättighet?) som de mest centrala avsnitten, trots att författaren (på s. 33) har en något annan uppfattning. Övriga kapitel ger snarare bakgrundsfakta eller avser bifrågor — stundom t. o. m. med mycket avlägsen anknytning till bokens huvudtema.
    Kapitel 7 utgör en problemanlys. Här söks svaret på frågan, vilka rättsliga problem som möter abonnenterna och hur de kan lösas. Författaren tar upp bl. a. spörsmål om eldistributörens kontraheringsplikt, om preliminärdebitering och återbetalning av felaktigt debiterade avgifter, om eldistributörens ansvar för driftstörningar, om dennas möjlighet att genomföra ensidiga avtalsändringar samt sist, men icke minst, om distributörens avstängningsrätt. Det är fråga om en god probleminventering, där också författarens egna empiriska undersökning utnyttjas. Läsaren får inte bara veta hur problemen juridiskt kan angripas, utan han ges också empiriska uppgifter om förekomsten av olika rättsliga problem. Dessa uppgifter bygger på en enkät som författaren riktat till alla i Sverige verksamma eldistributörer.
    I kap. 10 presenteras de procedurala vägarna att komma till rätta med problemen. Delvis möter här en relativt allmän beskrivning av rättsskyddsorganen. Dock lyckas författaren på många ställen presentera en konkret analys av de olika organens och procedurernas betydelse just för abonnentens rättsskydd. Här analyseras också verksamheten i de speciella rättsskyddsorganen på elområdet, framför allt Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Kapitlet ger den nödvändiga funktionella synvinkeln på författarens frågeställning.
    I kapitel 11 lever författaren slutligen ut sitt perspektivval. Slutkapitlet är inte något intetsägande de lege ferenda-avsnitt av standardmodell, utan en på generella överväganden begrundad analys av vad en social elkontraktsrätt skulle kunna innebära — i slutvisionen sprängs t. o. m. ramarna för kontraktsrätten när författaren pläderar för en övergång från kontrakts- till statuspräglat tänkande på detta område.
    I slutkapitlet sammanfattar författaren också de mer praktiska rekommendationer avhandlingen gett honom anledning att anföra (s. 332 f.):

 

— obligatorisk anmälan till socialtjänsten då avstängning övervägs
— införande av sociala hänsyn genom rättsinstitutet ”social force majeure”
— enhetligt processuellt abonnentskydd
— starkare offentligrättslig intervenering, utökad myndighetskontroll
— att möjligheter till grupptalan införs så att en eldistributörs samtliga abonnenter får del av det resultat som ett beslut leder till
— en enhetligare reglering av eldistributionsfrågor i form av en samlad lag”

3. Avhandlingens frågeställning är, som jag redan konstaterat, mångbottnad. En läsare, som söker en klar frågeställning, har det inte lätt. Man stöter i början på alltomfattande beskrivningar av följande typ (s. 42):

 

Från kontrakt till social rättighet är dels ett kontraktsrättsligt tema, dels ett rättssociologiskt tema. Kontraktsrättsligt handlar det om avtalsparterna (distributören–abonnenten) och deras rättigheter och plikter (betalning — elektricitet/icke-betalning — avstängning). Rättssociologiskt handlar Från kontrakt till social rättighet om fördelning av välfärd (elektricitet) ... Ett rättssociologiskt studieområde blir då att studera den rättsliga interveneringen mellan parterna, dvs. om och hur rätten griper in mellan parterna för att skydda den

svagare av dem. Här är styrning av ett mycket speciellt konsumentförhållande temat. Vi kommer därmed in på lagstiftningsteknik (materiella regler, processuella regler och konstituerande regler), konsumentskydd, insyn och kontroll, abonnenten i gränslandet mellan offentlig rätt och civilrätt. Det rättssociologiska glider även över i ett rättspolitiskt de lege ferenda resonemang om rättsinstitutet social force majeure.

 

Som tidigare framgick, vill författaren helt enkelt ”analysera rättsförhållandet mellan abonnenter och distributörer ur ett abonnentperspektiv” (s. 70). Vad man saknar är en angivelse av en eller flera klara hypoteser eller problem som författaren vill ta ställning till. Detta är dock en kritik som inte blott drabbar författaren utan mycken juridisk forskning. Man besvärar sig inte med att ställa upp klara forskningsproblem, utan söker mer brett att kartlägga ett normativt område. Stridbecks avhandling har på denna punkt gemensamma drag med traditionell rättsforskning: det är primärt fråga om probleminventering.
    Frågeställningen betonar i varje fall abonnentperspektivet. I juridisk forskning kan ett sådant perspektivval uppfattas på olika sätt. Å ena sidan kan man i rättskritisk anda sträva att visa att gällande rätt inte tillgodoser den omhuldade gruppens (de svagas, abonnenternas osv.) intressen. Detta kan kombineras med förslag till ändringar i gällande rätt. Å andra sidan kan man i alternativdogmatiskt syfte söka visa att redan gällande rätt innehåller element som kan utnyttjas emancipatoriskt. Dessa två till synes motsatta angreppsvinklar är inte lätta att förena. Stridbeck försöker göra det, vilket ställvis medfört problem. Jag får återkomma till ett exempel härpå senare (p. 5).

 

4. De metodfrågor som kan diskuteras i anslutning till avhandlingen sammanhänger med dess tvärvetenskapliga uppläggning. Det är avhandlingens speciella styrka att de kontraktsrättsliga problemen diskuteras inte blott på normativ nivå; läsaren bibringas också uppgifter om hur verkligheten ser ut. Som ett exempel kan nämnas kontrasteringen av möjligheterna att ta sociala hänsyn enligt den normativa teorin (s. 312 ff.) med praktiken (s. 316 ff.).
    Det som i någon mån saknas är följande steg. Konfrontationen mellan de två planen är ofta kort eller blott underförstådd. Kunskapen om verkligheten kunde ha utnyttjats mer aktivt, i överensstämmelse med frågeställningen, för en konkret kritik av rätten och för en utveckling av rätten.
    Ett par exempel kan belysa detta. På s. 163 redogör författaren för de generella principer som antas förutsätta att standardvillkor blir del av det enskilda avtalet blott om motparten haft möjlighet att stifta bekantskap med dem vid avtalsslutet. Härefter visas med hjälp av den empiriska studien att en sådan möjlighet sällan föreligger i praktiken. De möjliga normativa konsekvenserna av denna motsättning analyseras inte explicit.
    På s. 318 ff. refereras eldistributörernas intressanta svar på frågan när de eventuellt utövar social prövning i samband med avstängningsrätten. Om dessa svar systematiserats kunde de ha givit argument för en diskussion kring de normativa principerna angående avstängningsrätten. Exempelvis vid tillämpningen av 36 § AvtL kan ju visst hänsyn tas till branschpraxis, åtminstone som argument för jämkning.

Det är för övrigt ett generellt drag hos författaren att han är återhållsam med att presentera egna slutsatser. Han låter hellre materialet tala för sig självt.
    Detta förklarar också den rättskällelära författaren använder sig av. Gällande rätt syns vara något som framför allt kan utläsas ur rättspraxis. Explicit jämställs gällande rätt på detta sätt med praxis t. ex. på s. 32 och 59. I tillägg till denna i realistisk anda på rättspraxis baserade gällande rätt opererar författaren med en ”law in action”-gällande rätt, dvs. han försöker ”med hjälp av empirin läsa ut vad som betraktas som gällande rätt i den praktiska tillämpningen” (s. 32).
    Man kan ställa frågan hur en sådan realistisk/empiristisk syn på gällande rätt är förenlig med den emancipatoriska doktrin som författaren också bekänner sig till. Elementen är inte nödvändigtvis oförenliga. Författaren antydde själv under disputationen att en förklaring kunde sökas längs de linjer som skissats upp i moderna teorier om rättslig pluralism och polycentri. Detta förefaller riktigt, men kunde kanske ha explikerats närmare i boken.

 

5. Det källmaterial författaren utnyttjat är brett. Både samhällsteoretisk, rättsdogmatisk och sociologisk litteratur, egna empiriska undersökningar, rättspraxis, intervjuer, normmaterial av lägre rang etc. kommer till användning. Författaren bemödar sig verkligen att se inte blott the law in the books utan även the law in action.
    En liten anmärkning kan man dock göra beträffande den rättsvetenskapliga litteratur som kommit till användning. Urvalet har huvudsakligen dikterats av huruvida författarna ifråga direkt tagit ställning till eldistributionsfrågor. Däremot utnyttjas den allmänna kontraktsrättsliga litteraturen rätt sparsamt. Exempelvis i de allmänna avtalsrättsliga avsnitten på s. 157 ff. bygger framställningen huvudsakligen blott på tre författare — Ulf Bernitz, Kurt Grönfors och undertecknad — vilket förvisso ger en alltför torftig bild av den svenska och nordiska kontraktsrättsliga debatten.
    Av det straffrättsliga kapitlet (s. 249 ff.) bibringas man också närmast intrycket att det i Sverige över huvud taget inte existerar någon straffrättslig litteratur som är värd att nämnas. Presentationen av den kontraktsrättsliga baslitteraturen blir dessutom mer otillgänglig genom att den ges på flera olika ställen i boken från något olika perspektiv. Särskilt problematisk i detta hänseende är relationen mellan 5 och 11 kapitlet. Författaren strävar att presentera en mer ”traditionell” uppfattning om de standardavtalsrättsliga frågorna i det förstnämnda kapitlet, medan en modern, avvikande syn beskrivs i kapitel 11. Försöket att indela den kontraktsrättsliga doktrinen på detta sätt har uppenbart samband med den dubbla syn på gällande rätt (empiristisk/emancipatorisk) som enligt vad som nämndes ovan kan spåras i avhandlingen.
    Även om man kan förstå författarens strävan att särskilja olika kontraktsrättsliga perspektiv på det nyssnämnda sättet, förefaller tanken inte lätt att förverkliga på ett hållbart sätt. Av författarens tre huvudkällor återfinns Grönfors och undertecknad både i det traditionella och det

moderna kapitlet (Bernitz har förpassats främst till det förstnämnda). Inte heller sakligt håller indelningen. Av not 4 på s. 162 framgår att författaren med den traditionella synen avser ett formellt avtalsparadigm, medan det ”materiella” avtalsparadigmet avses beskrivas i det moderna 11 kapitlet. Trots detta presenteras redan i 5 kapitlet t. ex. Grönfors’ i högsta grad materiella tolkningslära (s. 170 ff.) liksom också starkt materiella standardavtalsrättsliga synpunkter (s. 164, 165).

 

6. Författaren nöjer sig inte med att konkret analysera elkontraktet. Han slår också ett slag för utvecklingen av en ”elrätt” både som ett särskilt forskningsområde (s. 24 ff.) och som ett skilt rättsområde (s. 32).
    Det kan ifrågasättas, huruvida en sådan begreppsutveckling är önskvärd. Man måste naturligtvis hålla med författaren att det är meningsfullt att studera de olika rättsregler som gäller eldistribution i ett sammanhang. En sådan problemcentrerad forskning förutsätter dock knappast i sig en rättssystematisk begreppsutveckling. Skall man ta talet om ett eget rättsområde på allvar måste det implicera ett påstående att området täcks av egna rättsprinciper eller är ägnat att analyseras på grundval är särskilda teorier och/eller med hjälp av egna metoder (jfr kvinnorätten). Jag är inte övertygad om att ”elrätten” har denna kvalitet.
    Man kan naturligtvis säga, att detta blott är en fråga om språkbruk, som inte skall tas så allvarligt. Dock förefaller författaren gå längre då han påstår: ”Varken straffrättens eller skadeståndsrättens allmänna principer är tillämpliga på elektriska förhållanden” (s. 28). Detta är svårt att instämma i.
    Elrättens egenart motiveras också med att elkontraktet är en särskild avtalstyp (s. 26). Denna fråga analyseras noggrannare senare i avhandlingen (s. 167 ff.). Konklusionen blir (s. 169):

 

Min studie av de svenska elenergiavtalen leder i riktning mot att det är en särskild avtalstyp där många klassiska rättsfrågor rörande standardavtal, friskrivningsklausuler, kontraheringsplikt, monopol, förvaltningsrätt osv. ställs på sin spets.

Författarens analys av denna utgångspunkt är inte helt lätt att få grepp om. Detta beror delvis på att författaren inte klarlägger vad han avser med att åsätta relationen stämpeln ”särskild avtalstyp” och delvis på att två frågor behandlas samtidigt: kontraktets relation till den civilrättsliga kontraktstypologin å ena sidan och det offentligrättsliga elementets betydelse å den andra.
    Vad beträffar den förstnämnda frågan kompliceras läsningen ytterligare av att framställningen återkommer till den ett flertal gånger. Som ovan framgick beskrivs relationen som en särskild avtalstyp på s. 169. I linje härmed ligger citatet av Westman på s. 181, enligt vilket elleverans inte utgör köp, fastän köplagen mången gång analogivis kan tillämpas. Läsarens förvåning blir därför stor när författaren på s. 197 f. anger att köplagen — såväl den nya som den gamla — är tillämplig på elleveranskontraktet. På s. 219 sker så slutligen en återgång till det ursprungliga synsättet, att ”man måste vara försiktig med analogier till köplagens regler”. De argument som ges härför (s. 218) är i och för sig goda.

 

7. Boken avslutas med en kort vision. Lösningarna till abonnenternas problem bör inte alls sökas i kontraktsrätten (s. 336):

 

På grund av att eldistributionssystemet präglas av det dubbla tvånget ligger inte botemedlet i att införa diverse rättigheter hämtade från klassisk civilrätt. Eldistributionssystemet är ett statussystem. I ett statussystem finns det egentligen inte några ”parter” och i vart fall kan dessa parter aldrig bli ”jämställda”. Målet måste istället vara att garantera att alla med en viss status (bosatta i Sverige) får tillgång till den centrala livsnödvändighet som består av hushållsel och att försöka se till att alla med denna status också bidrar till kostnaderna. Det är alltså fel att på detta område tillämpa påföljder hämtade från kontraktsrätten, t. ex. avstägning vid bristande betalning.

Man kan gott förstå författarens resonemang. Det är fråga om en slutkläm som inspirerar till vidare tänkande. Samtidigt ger den naturligtvis i sin korthet upphov till många frågor.
    Dels kan man ställa spörsmålet om relationen mellan slutklämmen och de tidigare avsnitten i 11 kap., där författaren propagerar för utvecklingen av en social elkontraktsrätt eller — som författaren säger — en ”teleologisk” kontraktsrätt (de exempel härpå som presenteras på s. 328 f. är för övrigt illa valda). Är det kanske fråga om olika kort- och långsiktiga strategier? Vidare inställer sig den centrala knäckfrågan: är omdefinieringen av relationen till en statusrelation nödvändigtvis en förbättring ur abonnentens perspektiv? De medeltida statusrelationerna präglades knappast av någon stor hänsyn till de underställdas intressen och också i dag är det knappast så att de mer statusbetonade offentligrättsliga relationerna mellan undersåtarna och det offentliga genomgående är präglade av ett starkt skydd för de förstnämnda. Som exempelvis viss nyare finsk rättspraxis rörande bankernas möjlighet att höja ränta (HD 1992:50) visar, kan ett upprätthållande av formella kontraktsrättsliga principer stundom skydda den svagare bättre är ett statuspräglat tänkande (som bankerna försökte göra gällande). Härmed är inte sagt, att Stridbecks vision vore felaktig. Den måste emellertid utarbetas betydligt för att kunna riktigt bedömas.

 

8. I formellt hänseende skulle avhandlingen ha vunnit på att genomarbetas ytterligare. Den starkaste kritik som kan riktas mot arbetet avser just framställningssätt m. m.
    Även om jag som finländare gärna vore återhållsam med att kommentera språket i en svensk avhandling, måste jag likväl notera, att en finputsning hade varit på sin plats. De klara språkfelen är relativt vanliga (blott i kap. 3 påträffas t. ex. ofullständiga satser på s. 85, 94 och 105, genusfel på s. 78, ordföljdsfel på s. 80 och syftningsfel på s. 86 och 96) och klumpiga formuleringar med onödiga substantiveringar och dylikt förekommer då och då.
    Irriterande är också sättet att behandla samma frågor flera gånger i olika sammanhang. Behandlingen av relationen mellan elkontraktet och köprätten, som nämndes ovan, är ett exempel härpå. Det finns flera. Läsaren kan t. ex. förundra sig över förhållandet mellan avsnittet om avtalsplikt (s. 165) och kontraheringsplikt (s. 199 ff.) och mer generellt mellan den allmänna avtalsrättsliga framställningen på s. 176 ff. (som

överraskande nog finns i kapitlet om elabonnemangets historiska utveckling) och det standardavtalsrättsliga 5 kapitlet.
    Också i övrigt ger avhandlingen ställvis ett splittrat intryck. Sambanden mellan de olika delarna åskådliggörs inte tillräckligt.

 

9. Trots denna kritik och trots att man naturligtvis som alltid kan ifrågasätta resultaten i detaljer är huvudintrycket av avhandlingen — särskilt då man vid andra läsningen kan bortse från de framställningsmässiga bristerna — positivt.
    Författaren har som framgått velat belysa sitt forskningsobjekt från flera olika synvinklar. Avhandlingens tvärvetenskapliga målsättning förutsätter ett speciellt mod hos författaren, då de krav som ställs på avhandlingen ökar med antalet synvinklar. De svårigheter som sammanhänger med en sådan bred angreppsvinkel har författaren dock huvudsakligen lyckats övervinna. Avhandlingen förmedlar en mångsidig bild av elleveranskontraktet och de problem som ansluter sig därtill.
    De mindre brister i detaljskärpan som jag påtalat och de frågetecken rörande den juridiska metoden och materialet som jag antecknat sammanhänger delvis uppenbart med den tvärvetenskapliga frågeställningen. De förtar inte intrycket av avhandlingen som en god vetenskaplig prestation. Det är bara så att det är fakultetsopponentens otacksamma uppgift att ta fram bristerna snarare än förtjänsterna. I egenskap av opponent har jag inte haft några svårigheter att föreslå ett godkännande av avhandlingen för juris doktorsexamen.
Thomas Wilhelmsson