Aktuella spörsmål

 

 

Några anteckningar om preskription av skadestånd
1. En person kan bli skadeståndsskyldig även för skador som uppstår sent i förhållande till tidpunkten för den skadegörande handlingen. Dessa skador kallas ofta sena skador. Några fall där sådana skador och med dem sammanhängande skadeståndsskyldighet kommit under domstols prövning finns refererade i Nytt Juridiskt Arkiv.1 Den ur dessa rättsfall härledda regeln om skadestånds preskription har, sedan lång tid, varit den att preskriptionen börjar löpa från tidpunkten för den skadegörande handlingen.2 (Preskriptionsavbrott sker, dels från gäldenärens sida genom erkännande och erläggande av betalning, dels genom att borgenären erinrar eller kräver gäldenären eller genom att borgenären anhängiggör talan på visst sätt, se 5 § PreskL. Det är väsentligt med avseende både på gäldenärens och borgenärens preskriptionsavbrott, att fordringen, vars preskription avbryts, är identifierbar och kan skiljas från andra fordringar som kan finnas mellan samma parter.3 Har preskriptionsavbrott skett löper ny preskriptionstid. Utgångspunkten för denna varierar, beroende på om avbrott skett under medverkan av något rättsvårdande organ eller inte, se 6 § och 7 § PreskL) Efter den skadegörande handlingen har den skadelidande tio år på sig att göra sitt skadeståndskrav gällande mot skadevållaren. Gör han inte det förlorar han sin rätt till ersättning om gäldenären anför preskription som grund för ogillande av borgenärens talan. Regeln kan synas naturlig mot bakgrund av preskriptionens syfte, vilket varit att tillgodose kravet på förutsebarhet och att domstolarna inte skall belastas av rättegångar med alltför gamla bevismedel. Tillämpas denna regel på skadeståndskrav som avser ersättning för skador som ännu inte uppstått när preskriptionstiden runnit ut kan följderna bli olyckliga. Avsikten med den fortsatta framställningen är att något belysa dessa problem. Som åskådningsexempel kommer även att användas rättsfall, där preskription inträder p. g. a. en preskriptionsregel i annan lag än den som ges 1862 års förordning eller i preskriptionslagen.

 

2. Stefan Lindskog, författare till en modern framställning om preskription anger sex olika ändamål preskriptionsinstitutet skall tillfredsställa, vilka Lindskog indelar i två grupper.4 Det är enligt Lindskog för det första fråga om partsintressen; borgenärsintresset, befriandeintresset och klargörandeintresset.

1 Se NJA 1874 s. 419, NJA 1876 s. 164, NJA 1887 s. 293, NJA 1896 s. 505, NJA 1899 s. 414, NJA 1903, 368, NJA 1928 s. 105, NJA 1967 s. 577, NJA 1969 s. 274. NJA 1899 s. 414, NJA 1903 s. 368, NJA 1967 s. 577 är omnämnda av S. Lindskog, Preskription s. 377–378. 2 Regeln om tioårig preskription från fordringens tillkomst fanns först i 1862 års förordning om tioårig preskription och har därefter tagits in under paragraf 2 st 1 i den nya Preskriptionslagen (1981:130). Om utgångspunkten för preskription se Lindskog, ibid, s. 377. Preskriptionslagen kallas i fortsättningen PreskL. 3 Se Lindskog, a.a., s. 217. 4 Se Lindskog, ibid, sid. 52 ff.

Det förstnämnda avser borgenärens intresse av att vara bibehållen i sin materiella rätt, det andra avser gäldenärens intresse av att inte behöva spara bevismedel alltför lång tid och det tredje intresset avser gäldenärens intresse av att erhålla kunskap om borgenärens syn på rättsförhållandet dem emellan. I den andra gruppen förekommer preskriptionens tre samhälleliga funktioner. Bevisbegränsningsfunktionen medför att rättegångar med alltför gamla bevismedel inte skall komma inför domstolarna, avvecklingsfunktionen har den innebörden att skuldförhållanden avvecklas inom rimlig tid och anpassningsfunktionen medför att det faktiska rättsläget anpassas till ett presumtivt rättsläge. Sistnämnda rättsläge är det rättsliga förhållandet som föreligger när inte rättsfakta med tillräcklig styrka pekar på ett annat rättsläge.

 

3. Gällande rätt framgår i allt väsentligt av tre rättsfall, NJA 1887 s. 293, 1899 s. 414 och 1903 s. 368 för vilka en redogörelse lämnas nedan. Samtliga dessa rättsfall har tillkommit innan PreskL trädde i kraft den 1 juli 1981, men de äger alltjämt giltighet.
    I NJA 1887 s. 293 väcktes åtal mot två makar för mordbrand, som påstods ha varit anlagd den 17 september 1867. En av de åtalade påstods ha anlagt ytterligare en brand den 4 november 1886.
    Rådhusrätten dömde mannen men inte kvinnan. Rådhusrätten fann vidare att försäkringsbolagets skadeståndskrav hade preskriberats eftersom preskriptionsavbrott inte skett och mer än tio år gått sedan den brottsliga gärningen begicks eller försäkringsersättningen utbetalades. Hovrätten fastställde, med en dissens, rådhusrättens dom. Den dissiderande ledamoten motiverade sin avvikande mening på så sätt att försäkringsbolaget ej kunnat åläggas att bevaka sin rätt förrän fordran tillkommit vilket kunnat ske först när mannens betalningsansvar gentemot bolaget fastställts. Högsta domstolen fastställde hovrättens dom. En dissiderande ledamot fann, på tre grunder, att skadeståndskravet inte preskriberats. Enligt PreskL hade utgången blivit den motsatta. I 3 § PreskL stadgas att skadestånd med anledning av brott inte preskriberas förrän tiden för åtalspreskription löpt ut. Detta konstaterande rubbar dock inte den principiella frågan: om utgångspunkten för preskriptionen är tiden för den skadegörande handlingen, krävs att vid den tidpunkten en fordran föreligger. Hur ser denna fordran ut? (Om skadeståndsfordringen uppkommer vid tiden för den brottsliga handlingen eller försäkringsersättningens utbetalande spelar i detta sammanhang mindre roll.) Förpliktelsen att betala torde ha funnits; gäldenären bör ha varit väl medveten om att försäkringsbolaget rätteligen borde anses ha en fordran mot honom. Rätten att kräva ersättning var dock inte känd för försäkringsbolaget, som inte heller i rätt tid kunde göra sin fordringsrätt gällande. Sålunda måste Högsta Domstolen ha ansett att den mot förpliktelsen svarande fordringsrätten fanns på ett objektivt plan, oberoende av försäkringsbolagets kunskaper och möjlighet att agera till skyddande av sin rätt. Det är uppenbart att den avvikande meningen i hovrätten bestämdes av ett förkastande av en sådan tanke; enligt den dissiderande ledamoten bör borgenären ha möjlighet att agera för att tillvarata sin

rätt, innan preskriptionstid skall anses börja löpa. Även för den i Högsta Domstolen avvikande meningen torde försäkringsbolagets brist på kunskap om fordringen ha spelat en roll. Dissidenten grundar dock sin mening på ett mer allmänt resonemang om skadeståndsfordringar med anledning av brott varom talan föres i samband med talan om ansvar för brottet.
    Axel Adlercreutz gjorde i Nordisk Gjenklang en undersökning om utgångspunkten för preskription avseende villkorade fordringar.5 Det förelåg enligt honom två strömningar; en huvudströmning enligt vilken förefinnandet av fordringens grundrekvisit, t. ex. ett avtal, är en tillräcklig förutsättning för att en fordran skall anses uppkommen. Från denna tidpunkt börjar även preskriptionstiden löpa. Det räcker alltså att fordringen är ”potentiell”. Underströmningen vill se termen fordran preciserad så, att i stort sett alla rekvisit för en fordran skall vara för handen; saknas något annat rekvisit än förfallotid har en fordran inte tillkommit och preskription enligt den dåvarande förordningen härom löper inte. — Med Adlercreutz’ terminologi återspeglar sig huvudströmningen i majoriteternas vota medan minoriteterna uppvisar det tänkesätt som kännetecknar underströmningen.
    I rättsfallet NJA 1899 s. 414 utfärdade en domare ett gravationsbevis den 13 mars 1883. Gravationsbeviset var felaktigt på det sättet att en inteckning inte var upptagen i beviset. Felet uppdagades vid en exekutiv auktion 1896 i samband med att ett gravationsbevis uppvisades som utfärdats i april samma år. Domaren stämdes inför Svea Hovrätt av advokatfiskalen, som yrkade bl. a. att domaren måtte förpliktas utge skadestånd till den person som i förlitan på det oriktiga gravationsbeviset lånat ut pengar mot säkerhet i fastigheten. Preskriptionsinvändning gjordes. Hovrätten biföll, med en avvikande mening, advokatfiskalens skadeståndstalan. Enligt dissidenten började preskriptionstiden löpa med början då det oriktiga gravationsbeviset utfärdades. Majoriteten i Högsta Domstolen fann att fordringen preskriberats eftersom något preskriptionsavbrott inte skett under de tio år som förflutit sedan utfärdandet. En ledamot var skiljaktig och fastställde hovrättens dom.
    I och för sig fanns även i detta rättsfall en koppling till frågan om skadestånd med anledning av brott; domarens misstag hade kunnat rättfärdiga en ansvarstalan p. g. a. försummelse i tjänsten. Denna ansvarstalan hade emellertid preskriberats. Rättsfallet är inte helt lätt att tolka. Med tanke på att rätten till ersättningstalan preskriberats enligt regler rörande fordringspreskription måste Högsta Domstolen ha funnit att en fordran tillkom vid utfärdandet av det oriktiga gravationsbeviset 1883. Man frågar sig dock hur denna fordran såg ut; vem var borgenär i fordringsförhållandet och hur stort var kapitalbeloppet? Varken gäldenären eller borgenären skulle komma att, i tiden efter utfärdandet av gravationsbeviset ta hänsyn till detta fordringsförhållande: borgenären kommer att låna ut pengar på felaktiga premisser och gäldenären kommer att fortsätta sin dagliga

 

5 Nordisk Gjenklang, Oslo 1969, ”Avtalet och fordringen, särskilt vid varaktiga avtal”, s. 293–308.

verksamhet utan att ägna gravationsbeviset en tanke. Gäldenären kommer inte att planera sin ekonomi med hänsyn till borgenärens fordringsrätt och borgenären kommer inte att kunna använda sig av de medel rättsordningen ställer till hans förfogande för bevarande av sin rätt. Man kan enligt min mening inte heller jämföra ett sådant fordringsförhållande med en villkorad fordran; i sistnämnda fall känner ju parterna till den andres existens och att där finns en eventuell förpliktelse resp. rättighet. Problemet med skadeståndsfordringar är ju, att varken borgenären eller gäldenären vill vara delaktiga i ett sådant fordringsförhållande. Detta medför att frågorna om bevisning rörande fordringen, om fordringens art och andra därmed sammanhängande frågor ter sig annorlunda än när fordringsförhållandet är ett resultat av viljeförklaringar. I själva verket torde det ofta vara så att det första indiciet på att en skadeståndsfordran föreligger är att en skada uppkommit. Först när skadan uppkommer kan man överväga att dra slutsatsen att ett fordringsförhållande är för handen.
    Eftersom det kan vara av intresse, vill jag citera Högsta domstolens motivering:”...; och enär den rätt till ersättningstalan mot <domaren> (förf. ändring), som kunnat grundas å ifrågavarande gravationsbevis inlupna oriktighet, uppkommit, när beviset till Björkman utlämnades; ...” Högsta domstolen skriver i sin motivering inte uttryckligen att en fordran har uppkommit. Domstolen anför att den skadelidandes rätt till ersättningstalan uppkommit 1883. Denna formulering av det i målet föreliggande problemet kan leda läsaren till att tro, att det Högsta Domstolen ville uppnå inte var att bestämma preskriptionen av en i pengar bestämd fordran, utan att mer allmänt uttala sig om hur länge en skadelidande kan göra gällande sitt skadeståndsanspråk. Naturligtvis kan en rätt till en ersättningstalan ha ett penningvärde, men som framgår av redogörelsen ovan, är borgenären inte inriktad på att tillvarata denna tillgång. När preskriptionsbegreppet används på detta sätt, syns det avlägsna sig från fordringsrättens inre kärna till dess periferi.
    Utgången i målet bör, enligt min mening, kunna förklaras med att Högsta Domstolen tagit hänsyn till kravet på förutsebarhet och gäldenärens intresse av att inte bli besvärad med rättegångar angående händelser vilka ligger långt tillbaka i tiden.
    Det bör kanske också observeras, att skadeståndsanspråket riktades mot en person som tjänstgjorde i ett statligt organ och att fordringsanspråket sålunda hade en offentligrättslig prägel. Så tillvida synes alltså privaträttsliga och offentligrättsliga anspråk ha likställts. Denna fråga uppmärksammades dock inte i rättsfallet.
    I rättsfallet NJA 1903 s. 368 stämde den 18 juli 1901 änkan efter en eldare Kungl. järnvägsstyrelsen med yrkande om årligt underhåll. Hennes man avled den 26 juli 1899 i sviterna efter en skada han ådrog sig genom ett fall från ett lokomotiv den 13 februari 1888. Fram till sin död var han anställd av Kungl. järnvägsstyrelsen och erhöll lön, även om han inte alltid kunde arbeta.
    Kungl. järnvägsstyrelsen invände att änkans fordran var preskriberad, en invändning som rådhusrätten inte godtog.

Hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta Domstolen, fann att talan borde ha anhängiggjorts inom två år från den 13 februari 1888, varför änkans talan ogillades. En ledamot avvek i fråga om motivering, men inte i fråga om slutet.6 I och för sig utgav Kungl. järnvägsstyrelsen lön till eldaren, även under den tid han inte arbetade. Orsaken till att dessa betalningar inte hade preskriptionsavbrytande verkan torde ha varit att det inte kunde fastställas att Kungl. järnvägsstyrelsen avsett att tillgodose eldarens skadeståndsanspråk, dvs fordringens identitet var inte tillräckligt klarlagd.
    Tolkningen av rättsfallet är inte helt enkel, då motiveringarna är synnerligen knapphändiga. Högsta Domstolen konstaterar att talan om skadestånd för skada bort anhängiggöras senast inom två år från dödsfallet och att så inte har skett.
    Man torde kunna dra den slutsatsen ur rättsfallet, att när en skada leder till följdskada (tredjemansskada i detta fall), preskriptionens utgångspunkt är uppkomsten av den första skadan. Lindskog skriver, i annat sammanhang, att preskriptionen enligt svensk rätt börjar löpa när gäldenären utför den för grundläggandet av förpliktelsen första handlingen. Han kallar detta för första rättsfaktumets princip.7 Denna princip torde ha tillämpats i detta rättsfall.
    Det syns mig som om hovrätten och majoriteten i Högsta Domstolen funnit, att höftskadan i sig, med hänsyn till de framtida konsekvenserna, vore en ersättningsgill skada, eller åtminstone en skada varom en talan kunde föras, eventuellt i form av en fastställelsetalan, trots att någon mätbar skada för änkan inte uppkommit förrän efter mannens död. Härigenom skulle bevisning ha säkrats och ett ”vanligt” fordringsförhållande ha etablerats. Vidare skulle gäldenären härigenom ha fått en överblick över sina utestående förpliktelser. Men, om man utgår från partsställningen i målet, hade hustrun inom den ursprungliga preskriptionstiden kunnat anhängiggöra t. ex. en fastställelsetalan? Jag ställer mig tveksam härtill; mannen, den omedelbart skadelidande, var ju fortfarande vid liv.8 Högsta Domstolens resonemang liknar det som förts i de två redan diskuterade rättsfallen. Domstolen konstaterar att en skada uppkommit och att där finns en skadevållare. Sedan lägger man ut en lagstadgad preskriptionstid, antingen tio år från den skadegörande handlingen eller som i detta fall två år från skadans uppkomst. Har längre tid än denna förflutit innan fordran görs gällande, konstaterar man att så är fallet och godtar preskriptionsinvändningen alldeles oavsett borgenärens kunskaper. I detta fall finner jag det dock lite svårare än eljest att följa Högsta Domstolens argumentation. För eldaren uppstod ingen omedelbar skada i ekonomiskt hänseende p. g. a. fallet; han var fortsatt anställd och erhöll lön. Änkan däremot, som stod utan försörjning efter mannens död, väckte talan inom två från hans bortgång. Hennes fordran mot Kungl. järnvägsstyrelsen uppstod inte förrän mannen gick bort.

6 Det är här fråga om preskription enligt den särskilda lagen ang. ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift d. 12 mars 1886, som stadgade en preskriptionstid om två år från den dag då skadan timade. 7 Lindskog, s. 363 ff. 8 P. O.Ekelöf, Rättegång II, 5:e upplagan, s. 104 ff.

Liksom domstolarna gjort i de ovan nämnda rättsfallen bortser de — i detta fall helt — från borgenärsidan av fordringen. Ändå använder domstolarna begreppet preskription som alltså förutsätter en fordran.
    Även denna fordran torde ha haft en viss offentligrättslig prägel eftersom Kungl. järnvägsstyrelsen torde ha tillhört den statliga förvaltningen.

 

4. I detta avsnitt vill jag något beröra resultatet av rättsfallsanalyserna för att belysa och möjligen problematisera de funktioner och de intressen för vilka redogjorts i avsnitt 2.
    Av NJA 1887 s. 293 torde framgå, att en fordran kan preskriberas även om gäldenären varit medveten om förpliktelsens existens, låt vara att preskriptionstiden för skadestånd med anledning av brott numera samordnats med tiden för åtalspreskription. Ett av syftena med preskription är ju att ge klarhet och översiktlighet, dels allmänt som ett sätt att framtvinga ordnade förhållanden i den allmänna ”rättssamfärdseln”, dels individuellt för borgenär och gäldenär, så att de kan överblicka sina fordringar och förpliktelser. Om emellertid gäldenären äger kunskap om utestående förpliktelser, har han sådan kunskap att han kan planera sin ekonomi och avsätta medel för att möta dessa förpliktelser, alldeles oavsett om borgenären äger kännedom om sin rättighet eller inte. Därmed bortfaller, i detta sammanhang, ett av syftena med preskription, nämligen att gäldenären inte skall bli överraskad av fordringsanspråket. Vilket syfte tillgodoser då preskriptionen i ett sådant fall? Möjligen skulle man kunna hävda att bevisningen om fordringens existens blir sämre ju längre tiden går från dess tillblivelse. Vidare kan det anses vara ett samhälleligt intresse att inte alltför gamla fordringar görs gällande. När det gäller den första grunden, kan man fråga sig om man axiomatiskt bör utgå ifrån att bevisningen blir sämre ju längre tiden går. Huvudsakligen tre fall kan tänkas, då bevisningen blir bättre ju längre tiden går. 1.) När skada inte uppkommer förrän efter lång tid; vad skall bevisas så länge där inte finns någon skada? 2.) När klarhet om orsakssambandet mellan skada och skadegörande handling inte erhålles förrän efter lång tid. 3.) När gäldenären är okänd för borgenären, varför den förstnämnde inte kan bidra med kunskaper. När det gäller frågan om samhällets intresse av att alltför gamla fordringar inte bör kunna göras gällande, kan man fråga sig vari detta intresse består. Under förutsättning att bevisningen om fordringen är hållbar och gäldenären har haft kännedom om sin förpliktelse är det tveksamt om detta intresse skall ges självständig betydelse vid sidan av borgenärens intresse av att gäldenären inte genom mer eller mindre illojala förfaranden omöjliggör borgenärens rätt. Det kan härvidlag antecknas, att PreskL som den nu är utformad kan ge utrymme för prövning även av preskriberade fordringar, åtminstone prejudiciellt. Detta beror på att PreskL tillåter en borgenär att ta i anspråk en pant för en fordran som preskriberats eller att kvitta en fordran som preskriberats. En stor mängd frågor sammanhänger med borgenärsintresset. Hur skall den presumtivt skadelidande agera i praktiken för att tillvarata sin rätt gentemot gäldenären och undvika preskription? Skall en person som t. ex. har beställt ett gravationsbevis från tingsrätten anhängiggöra

en talan eller på annat sätt åstadkomma preskriptionsavbrott, enbart för säkerhets skull? Detta blir konsekvensen av rättsfallet från 1899. Detta tycks mig inte stå särskilt väl i samklang med svensk preskriptionslagstiftning, som skall vara enkel och lätt att tillämpa. Vidare framgår av rättsfallet från 1903 att situationer kan uppkomma där en borgenär helt enkelt inte har juridiska möjligheter att göra sin rätt gällande; änkan befann sig inte i den rättsliga positionen att hon kunde åstadkomma preskriptionsavbrott.
    Samtidigt är det uppenbart att en borgenär inte bör kunna göra gällande en fordran under en alltför lång tid. Detta illustrerades på ett iögonfallande sätt för några år sedan, då det framkom att läkemedlet ”Magnecyl” hade biverkningar. Dessa var lyckligtvis positiva, men antag att en biverkan i stället hade befunnits vara att läkemedlet hade en cancerframkallande effekt. Utan begränsning skulle alltså de flesta innevånare i den industrialiserade världen jämte några hundra miljoner i den övriga världen kunna anhängiggöra talan mot läkemedelsbolagen för utfående av skadestånd. En sådan ordning vore inte önskvärd enligt mitt förmenande.
    Vidare kan man fråga sig vilka ändamålsöverväganden som ligger bakom bestämningen av preskriptionstidernas längd. Den allmänna preskriptionstiden har varit tio år ända sedan år 1800, då genom en förordning den dittills gällande preskriptionstiden på tjugo år förkortades till tio, se förordning den 13 juni 1800. Förkortningen av preskriptionstiden motiverades i huvudsak med, att den 20-åriga preskriptionstiden gav alltför stort utrymme för illojala förfaranden från mindre nogräknade borgenärers sida. Sedan 1957, då det första betänkandet rörande ny preskriptionslag gavs (SOU 1957:11), har ett flertal utredningar och propositioner lagts fram.9 Utredningen och propositionen från mitten av 1970-talet innefattade ändringar i PreskL, som medgav större hänsynstagande till fordringsägarens, ibland osäkra, position. I propositionen till den nu gällande PreskL hänvisades läsaren till kommande särregleringar ifråga om sena skador. Problemen med dessa skulle lösas genom en reglering inom det område där de uppkom. I övrigt torde problemen med de sena skadorna inte ha större praktisk betydelse.10 Ur teoretisk synvinkel kvarstår emellertid problemet med de sena skadorna, åtminstone ur borgenärens synvinkel.
    Rättsfallen illustrerar den omständigheten att borgenären inte är medveten om sin fordran och av denna anledning inte kan tillvarata sin rätt. PreskL uppställer inte heller något subjektivt rekvisit i förhållande till existensen av en fordran och så tillvida kan naturligtvis en fordran preskriberas även om inte borgenären haft möjlighet att tillvarata sin rätt. Å andra sidan kan det tänkas ligga i fordringsförhållandets natur att båda parter har kunskap om denna relation, ty vad är ett fordringsförhållande i allmänhet annat än resultatet av ett ömsesidigt givande och tagande. Ett fordringsförhållande i allmänhet är ju resultatet av ett frivilligt ingånget avtal, ett lån, ett köp eller dylikt, medan de relationer som uppstår p. g. a. skadegörande handlingar ofta är oönskade t. o. m.

 

9 PM Ds Ju 1975:11, Prop. 1976/77:5, PM Ds Ju 1977:14, Prop. 1979/80:119. 10 Prop. 1979/80:118, s. 41 f.

av båda parter. Denna omständighet ställer på sin spets frågan, hur mycket kunskap man skall tillskriva borgenären och hur mycket aktivitet man skall kräva att han utvecklar för tillvaratagandet av sin rätt. Det är ingen lycklig ordning att en fordran kan preskriberas vid en tidpunkt då borgenären saknar kunskap och mänskligt sett inte heller kan skaffa sig kunskap om fordringens existens; men i en tid då även rättslivet internationaliseras kan frågan inte avgöras innan en grundlig genomgång har gjorts, framför allt av svensk rätt men även av annan utländsk lagstiftning på området.
Herbert Jacobson