Svensk rättspraxis

 

Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1989–1992

 

 

Av justierådet BERTIL BENGTSSON

Översikt av innehållet:

 

1 FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ANSVAR 771 1.1 Principalansvar 771 1.2 Bristfälliga anordningar 772 1.3 Produktansvar 772 1.4 Miljöfarlig verksamhet,

grannelagsrätt m. m. 772 1.5 Sjukvård 774 1.6 Väghållares ansvar och väg-

trafik i övrigt 774 1.7 Arbetstagare 775 1.8 Barn 775 1.9 Psykiskt abnorma 775 1.10 Förmyndare 776 1.11 Hundar 776 1.12 Va-lagen 776 1.13 Myndighetsutövning 776 1.14 Ren förmögenhetsskada i

övrigt 778 1.15 Förtal 779 1.16 Nödvärn 779

1.17 Skada i vissa

kontraktsförhållanden 779 1.18 Grov vårdslöshet 781

 

2 SKADESTÅNDET 782 2.1 Kausalitet 782 2.2 Medverkan av den

skadelidande 783 2.3 Jämkning av oskäligt

betungande skadestånd 783 2.4 Personskada: ekonomisk skada

och olägenheter 784 2.5 Ideellt skadestånd i övrigt 785 2.6 Sakskada 787 2.7 Tredjemansskada; skade-

ståndets skyddsändamål m. m. 787

 

3 ÖVRIGA FRÅGOR 789 3.1 Regress 789 3.2 Dröjsmålsränta 789 3.3 Preskription 789 3.4 Processuella frågor 789

 

Fördelningen av de fall som refererats i rättsfallssamlingarna under de senaste åren stämmer med en allmän tendens i domstolarnas arbete: grova brott mot person tar allt större utrymme, och särskilt storleken av ideellt skadestånd vållar här problem. I övrigt är prejudikaten mera spridda; framför allt det allmännas ansvar vid myndighetsutövning har dock aktualiserats i flera viktiga HD-domar. — Liksom i tidigare översikter1 har jag tagit med vissa domar angående skada i kontraktsförhållanden. Utöver rättsfall i NJA behandlas här hovrättsavgöranden refererade i publikationen Rättsfall — Försäkring och skadestånd (RFS), som dock än så länge inte täcker år 1992, och i serien Rättsfall från hovrätterna (RH). Ett par domar från 1993 nämns i korthet.

1. Förutsättningar för ansvar
1.1 Principalansvar. Bestämmelsen om arbetsgivarens ansvar i 3 kap. 1 § SkL tycks inte vålla så stora problem i praktiken, frånsett att det ibland lär förekomma tvister om arbetstagares brottsliga handlingar företagits i ”tjänsten”; refererade rättsfall av denna typ saknas dock från de aktuella åren. En annan besvärlig fråga kan vara var arbetsgivaransvaret skall placeras vid inhyrning av arbetskraft och samverkan mellan olika företag. När det gällde ansvaret mot tredje man har detta tidigare prövats i NJA 1979 s. 773 (se härom i SvJT 1981 s. 520). Att bedömningen inte blir helt densamma när den inhyrda arbetstagaren vållar skada på egendom tillhörig arbetstagarens medkontrahent framgår av NJA 1992 s. 21. Ett bolag

 

1Närmast föregående översikt i SvJT 1990 s. 54 ff.

som drev en stenkrossningsanläggning hyrde en svetsare för vissa uppgifter hos anläggningen. Svetsaren vållade brandskada på anläggningen. Svetsningsföretaget ansågs ansvarigt, varvid HD betonade att det avgörande inte var om svetsaren faktiskt inlemmats i medkontrahentens verksamhet liksom dennes arbetstagare — den synpunkt som enligt motiven till 3 kap. 1 § SkL framstår som väsentlig när tredje man vållats skada — utan svetsningsföretagets kontraktsrättsliga plikt att ställa kvalificerad arbetskraft till motpartens förfogande, vilken denne inte behövde närmare instruera eller övervaka. Resonemanget belyser att enligt de (icke lagfästa) grundsatser som reglerar det kontraktsrättsliga principalansvaret rekvisitet ”i tjänsten” i 3 kap. 1 § ersätts med ett krav på visst samband mellan den skadegörande handlingen och avtalsförhållandet; det kan medföra att kontraktsansvaret i en del situationer går något längre än den utomobligatoriska skadeståndsskyldigheten.

 

1.2 Bristfälliga anordningar. Närmast under denna rubrik faller RH
1991:98 (RFS 1991:14). En kvinna förde skadeståndstalan mot innehavaren av en friluftsanläggning, sedan hon med en s. k. sittlapp kört på en stubbe i en backe som låg inom anläggningen men inte var uttryckligen upplåten för pulkaåkning eller liknande. Skadeståndstalan ogillades i brist på styrkt vållande hos anläggningen, varvid bl. a. framhölls att åkningen inte var särskilt riskfylld. Möjligen skulle oaktsamhet ändå ha ansetts föreligga, om backen upplåtits mot avgift. (Jfr NJA 1987 s. 222.)

 

1.3 Produktskada. Som bekant har strikt produktansvar för personskada och för egendomsskada tillfogad konsument numera införts genom 1992 års produktansvarslag. När denna lagstiftning redan var på väg, övergav HD i NJA 1989 s. 389 sina tidigare betänkligheter mot ett sådant ansvar för personskadornas del och ålade Stockholms stad skadeståndsskyldighet mot en lärare, som vid skolmåltid fått salmonellasmitta genom mat från stadens centralkök. Avgörandet har inte samma intresse efter den nya lagstiftningen (frånsett vid offentlig verksamhet, som enligt lagens 1 § inte omfattas); resonemangen tar främst sikte på skadliga livsmedel och får nog inte betydelse i fråga om sådana sakskador som faller utanför den nya lagen. Det lär knappast heller vara möjligt att kringgå begränsningarna i skadestånd enligt produktansvarslagen — t. ex. dess mindre generösa regel om medvållande vid personskada (10 §) — genom att hänvisa till icke lagfästa rättsprinciper om strikt ansvar; avsikten lär vara att lagen exklusivt reglerar dessa frågor, när inte vållande kan åberopas. (Jfr prop. 1990/91:197 s. 87 och Agell i Festskrift till Bertil Bengtsson, 1993, s. 21 ff.). — Se om produktskada också NJA 1990 s. 608 (nedan 2.1).

 

1.4 Miljöfarlig verksamhet, grannelagsrätt m. m. NJA 1992 s. 896 gällde tillämpning av miljöskadelagen (MSkL) i ett fall där sprängningar orsakat sprickor i fasadputsen i en närliggande fastighet. HD ansåg inte sprängningsarbetet ha varit sådant att ersättningsskyldigheten varit begränsad med hänsyn till störningens orts- eller allmänvanlighet (1 § 3 st. MSkL). Bedömningen, som inte togs upp i referatrubriken, är inte så överraskande; man kan sätta ifråga om någonsin störningar som medför

skador av detta slag skäligen bör tolereras (jfr prop. 1985/86:83 s. 41). — Vidare fann domstolen övervägande sannolikhet föreligga för att sprickbildningarna utlösts av sprängningarna; det måste dock antas att en bidragande skadeorsak varit att fasadputsen varit i mindre gott skick och nära brottgränsen. Sprängningsföretaget ansågs skäligen böra svara för halva skadan. Inskränkningen i ansvaret grundades alltså på bristande kausalitet, inte på MSkL:s toleransregel. Bevisbördan för att skadan till någon del orsakats av förhållanden på skadelidandens sida har tydligen lagts på svaranden, något som stämmer väl med MSkL:s förarbeten (jfr a. prop. s. 47).
    Eftersom flertalet fall av någorlunda farlig verksamhet numera omfattas av lagstiftning om strikt ansvar — särskilt efter tillkomsten av 1986 års miljöskadelag — är det inte så ofta som det blir aktuellt att utan lagstöd ålägga sådant ansvar på grund av allmänna rättsprinciper. NJA 1991 s.
720 ger dock exempel på detta i en situation som liknar en miljöskada men inte faller under 1986 års lag. Innehavaren av fjärrvärmeanläggning har ansetts böra svara strikt, sedan vattenutsläpp från anläggningen skadat en lokal. HD åberopade utvecklingen mot ett strikt ansvar i lagstiftningen samt anförde i fråga om det aktuella fallet en mängd skäl för en sådan lösning: bl. a. likheten med störningar enligt miljöskadelagen, att skadan vanligen drabbade någon som direkt eller indirekt stod i ett kontraktsförhållande till den som drev anläggningen, anläggningshavarens faktiska monopolställning, möjligheten till ansvarsförsäkring och den stimulans ett strängt ansvar borde ge att öka anläggningarnas säkerhet (alltså hänsyn till s. k. ekonomisk prevention). Man hänvisade också till att motsvarande ansvar förelåg enligt norsk och dansk rättspraxis. — Utgången verkar ganska naturlig även utan denna uppsjö av argument, som närmast ger intrycket att strikt ansvar utan lagstöd bara kan komma i fråga i sällsynta undantagsfall. Det kan framhållas att HD haft vissa processuella problem att komma fram till sitt prejudikat, eftersom den skadelidande från början grundat sin talan på fingerad culpa. — Rättsfallet har kommenterats av Jan Hellner i Juridisk tidskrift 1991–92 s. 646 ff.
    En av de bagatellartade tvister som inte är ovanliga i grannförhållanden togs upp i NJA 1990 s. 71. En fastighetsägare lät mot sin grannes vilja klippa en häck i tomtgränsen på ett sätt som försämrade grannens skydd mot insyn på tomten; då även grannens del av häcken klipptes, var det ett olovligt besittningsintrång. Eftersom häcken klipptes på det sätt som under många år varit brukligt ansågs emellertid klipparen kunna fordra att häcken även fortsättningsvis skulle hållas klippt på detta vis, och han befanns därför inte vara skadeståndsskyldig på grund av åtgärden; HD åberopade här den allmänna principen om ömsesidig hänsyn mellan grannar som kommit till uttryck i 3 kap. 1 § JB. Principen innebär tydligen bl. a. ett lindrat ansvar för intrång som är ett naturligt led i bruket av grannens fastighet. — I RFS 1991:16 har motsvarande hänsynsprincip åberopats som skäl för ansvar, när som en följd av markarbeten en grannfastighet skadats genom ändrad grundvattennivå; vållande har ansetts föreligga. (Skadan vållades år 1985; se nu 3 § 1 st. 3 MSkL.) En tveksam fråga är om strikt ansvar kan åläggas i grannförhållanden när det inte kan grundas på miljöskadelagen eller andra lagregler. (Jfr

Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl. 1985 s. 143.) I RH 1989:74 tycks hovrätten ha haft en sådan uppfattning. Ett träd på en grannfastighet hade blåst ned och blockerat en garageutfart. Skadestånd utdömdes för kostnaden att få fri passagen, vilket tydligen grundades på allmänna principer om ansvar i grannförhållanden; med hänsyn till intrångets art och uppkomst ansågs det ersättningsberättigande ifråga om rimliga och enkla åtgärder för att få bort trädet. Culpa åberopades inte uttryckligen vare sig av den skadelidande eller domstolen; om man menat att oaktsamhet ändå kunnat presumeras i sådana fall är ovisst (men mindre sannolikt). Det skulle annars vara fråga om ett begränsat ansvar oberoende av vållande, något som kan anses vara en ganska rimlig lösning i dessa situationer.

 

1.5 Sjukvård. Skadestånd vid sjukvård blir inte så ofta aktuellt idag, då patientförsäkringen täcker flertalet skador i dessa sammanhang. NJA
1990 s. 442 rörde en operationsskada från år 1970, då en läkare skar av en nervtråd utan att ha nämnt för patienten att detta kunde bli aktuellt; patienten ansågs därför inte ha ens underförstått ha lämnat vederbörligt samtycke till åtgärden. Åtgärden var emellertid medicinskt adekvat och kunde väntas medföra nytta för patienten; den fick därför anses försvarlig och kunde inte grunda skadeståndsskyldighet för läkarens arbetsgivare (landstinget). — Frågan är om det förhållandet, att läkaren brustit i en förhållningsregel som påkallats av hänsyn till patientens självbestämmanderätt och integritet, kan anses ha medfört ansvar för en annars fullt korrekt åtgärd; man kan, om man uppskattar den sortens resonemang, säga att regelns ”skyddsändamål” inte omfattar skador i sådana sammanhang (jfr 2.7 nedan). I litteraturen har man haft delade meningar om bedömningen; se i Juridisk tidskrift 1990–91 å ena sidan Agells utförliga kritik s. 439 ff., där bl. a. vikten av patientens självbestämmanderätt betonas, å andra sidan Hellner s. 747 ff. För egen del anser jag nog HDs (och Hellners) bedömning rimlig, trots att min uppfattning i dessa frågor annars brukar ligga nära Agells. I RFS 1991:15 har skadeståndstalan mot ett landsting ogillats, sedan otillräcklig övervakning av ett nyfött barn lett till skador; oaktsamhet ansågs inte styrkt.

 

1.6 Väghållares ansvar och vägtrafik i övrigt. Frågan om väghållares ansvar och samtidigt ett omstritt jämkningsproblem kom upp i NJA 1990 s. 569. En bil hade skadats genom att köra ned i en grop, sannolikt uppkommen genom ett nyfallet kraftigt regn. Enligt HDs majoritet (4 JR) var vägverket vållande till olyckan genom att underlåta att under uppehåll i pågående vägarbete varna passerande vägtrafikanter. Fast den skadelidande inte ansågs medvållande, jämkades skadeståndet till hälften enligt 18 § 2 st. trafikskadelagen. Här användes alltså samma princip som i NJA 1985 s. 309, där en bil sammanstött med en vårdslös cyklist — ett rättsfall som främst bygger på ett motivuttalande till trafikskadelagen men kritiserats i litteraturen särskilt av Hellner (bl. a. i Juridisk tidskrift 1991/92 s. 262 ff.; se däremot Dufwa i samma tidskrift 1990–91 s. 456 ff. och Agell i Festskrift till Grönfors s. 9 ff.). Eftersom jag själv var med i 1985 års fall (och tidigare förordat lösningen i litteraturen) vill jag gärna

framhålla, att jag knappast skulle ha gjort en motsvarande jämkning när vägverket ansvarade som när skadan vållats av en cyklist. Som Dufwa framhåller bör inte situationerna behandlas på samma vis. — Lagregeln föreslogs nyligen bli ändrad så att försäkringsförhållandena kan beaktas — i mitt tycke en rimlig lösning, som bör tillåta att också ”självförsäkring” hos den ansvarige (t. ex. staten) medför fullt skadestånd. En sådan regel borde vara något lättare än den tidigare principen att förstå för allmänheten. Förslaget föll dock i riksdagen.
    I RFS 1989:30 har vägverket gjorts ansvarig när en bil skadats på en vägsträcka som översvämmats vid islossning i Torne älv; att man underlåtit att bevaka eller stänga av vägen ansågs som oaktsamt. Skadeståndet jämkades till hälften på grund av bilförarens medvetna risktagande.
    Kollisionsolyckor, som tidigare var så vanliga i rättsfallssamlingarna, har bara förekommit i några hovrättsfall. RH 1990:24 gällde en kollision mellan två bilar, sedan ena föraren sökt väja för en ren. I RH 1992:38 bedömdes en sammanstötning mellan en lastbil och en väghyvel; skadeståndet jämkades till hälften på grund av vållande på båda sidor, trots att lastbilen på grund av sin högre hastighet ansågs utgöra en större trafikfara.

 

1.7 Arbetstagare. Ett alldeles speciellt fall av arbetstagaransvar kom upp i
NJA 1990 s. 231. En tingsrättslagman hade rutinmässigt låtit anslå ett protokoll från ett sammanträde med tingsrättens kollegium, vartill fanns fogat en promemoria där ett kränkande uttalande om en anställd återgavs. HDs majoritet (3 JR) ansåg honom ha gjort sig skyldig till förtal, varvid uppsåtskravet var uppfyllt trots att han antogs inte ha särskilt tänkt på uttalandet; synnerliga skäl ansågs dock inte föreligga för skadeståndsansvar enligt 4 kap. 1 § SkL mot den anställde. Utgången ter sig naturlig bl. a. med tanke på sitt uppsåtsbegreppet här utsträckts mycket långt. RH 1990:51 gällde skadeståndsansvar för en polis, som i strid med gällande föreskrifter lämnat en plånbok obevakad på ett skrivbord i polisstationen. Polismannen dömdes till straffansvar för vårdslös myndighetsutövning, men regresstalan från Rikspolisstyrelsen — som fått utge ca 12 000 kr till plånbokens ägare — ogillades med stöd av 4 kap. 1 §. Det framhölls, att handlingssättet närmast berott på obetänksamhet och okunnighet om gällande regler och att polisen haft underordnad ställning, varför synnerliga skäl för ansvar saknades. Bedömningen är ganska välvillig särskilt med tanke på att oaktsamheten betraktades som grov. Tydligen har preventionshänsyn ansetts tillgodosedda genom straffansvaret, och andra rättspolitiska skäl för skadestånd blir sällan aktuella i dessa situationer.

 

1.8 Barn. I RH 1991:2 (RFS 1991:43) nedsattes skadeståndet med stöd av 2 kap. 2 § SkL för en 16-åring, som i samband med biltillgrepp och rattfylleri av vårdslöshet skadat den försäkrade bilen, från ca 64 000 kr till 30 000 kr; härvid framhölls att han inte haft för avsikt att skada bilen. Bedömningen stämmer väl med vissa resonemang bakom jämkningsregeln i 6 kap. 2 § SkL (jfr 2.3 nedan).

 

1.9 Psykiskt abnorma. I RH 1989:71 hade en kvinna, under inflytande av själslig abnormitet jämställd med sinnessjukdom, gjort sig skyldig till ett trettiotal grova bedrägerier; skadestånd yrkades med ca 1,4 milj. kr. Fast hon själv berett sig vinning motsvarande beloppet nedsattes skadeståndet enligt 2 kap. 3 § SkL till 30 % av det yrkade. Hovrätten åberopade att hon inga medel hade kvar att betala skadestånden, att hon aldrig skulle kunna betala dem och att full skadeståndsskyldighet skulle i hög grad försvåra hennes rehabilitering; inte heller de skadelidandes behov talade mot jämkning. — Hade det i stället varit fråga om jämkning enligt 6 kap. 2 § SkL (se nedan 2.3), hade förmodligen omständigheterna inte ansetts motivera jämkning, med tanke på att det gällt övervägda brott och på den vinning hon haft av dem.

 

1.10 Förmyndare. RH 1989:103 (RFS 1989:55) gällde skadeståndstalan mot förmyndare enligt 13 kap. 9 § föräldrabalken. Talan ogillades i brist på styrkt vårdslöshet; omständigheterna var ganska speciella (det gällde en handikappad flicka på en institution som föräldrarna gett pengar vilka hon inte kunnat hantera).

 

1.11 Hundar. I NJA 1990 s. 80 har den omständigheten, att en avelstik efter betäckning av en lösdrivande hanhund blivit dräktig med blandrasvalpar, ansetts utgöra sakskada, vilken var ersättningsgill enligt 6 § lagen om tillsyn av hundar och katter. Domskälen kan tyda på att det avgörande varit att det skett en fysisk förändring med tiken; i så fall synes man ha dragit upp en lämplig och någorlunda lättillämpad gräns mellan skadetyperna i situationer av detta slag. En annan fråga är om förhållandet bör vara avgörande för skadeståndsansvaret. Motiven till lagen talar för att fysiska skador avsetts (NJA II 1944 s. 64), och det är knappast så praktiskt att hundar orsakat ren förmögenhetsskada; men om så skulle vara fallet — en arg hund skrämmer t. ex. bort gäster från en restaurang och orsakar ägaren ekonomisk förlust — kan man diskutera om det finns något skäl att hålla skadan utanför det strikta ansvar som lagstiftaren funnit rimligt. Risken bör utan större svårigheter kunna inkluderas i ansvarsförsäkringen.

 

1.12 Va-lagen. Lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (valagen) ger ibland upphov till principiellt intressanta skadeståndsfrågor. I
NJA 1991 s. 580 var dock den väsentliga frågan av mera speciell art, nämligen om en allmän va-anläggning uppfyllt skäliga anspråk på säkerhet enligt lagen och anläggningens huvudman därför skulle gå fri från ansvar för en översvämningsskada (jfr de något diskutabla uttalandena i NJA 1984 s. 721, omtalade i SvJT 1985 s. 659 f.). I det aktuella målet ansågs inte kraven uppfyllda, och skadestånd utgick. Två ledamöter framhöll i ett särskilt yttrande att skälighetsfrågan måste bedömas också från fastighetsägarnas synpunkt och att ansvarsregeln borde tolkas relativt generöst mot dem; vad majoriteten närmare ansett om denna fråga framgår inte av domen.

 

1.13 Myndighetsutövning. Frågor om det allmännas ansvar för skada vållad vid myndighetsutövning har blivit aktuella i flera prejudikat under

perioden; de rör visserligen skador inträffade före 1989 års ändringar i SkL (då bl. a. den s. k. standardregeln i 3 kap. 3 § avskaffades), men flertalet har ändå väsentlig betydelse också i dagens rättsläge. Fast det pågår lagstiftningsarbete på området (se SOU 1993:55), är det ovisst när det statsfinansiella läget anses medge att man genomför de skärpta ansvarsregler som föreslås. Ett ganska viktigt avgörande är NJA 1989 s. 191 där staten ansågs ansvarig — t. o. m. enligt regler om presumtionsansvar — för att ett varv brustit i vård av en kvarstadsbelagd båt med utrustning; vården hade utövats för statens räkning och ingått som led i dess myndighetsutövning. Efter denna dom, som gick emot ett uttalande av lagrådet i utsökningsbalkens motiv, kan man anta att staten och kommunerna i åtskilliga andra sådana sammanhang svarar för självständiga uppdragstagares vållande. (Se om frågan Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 1990, s. 46 f., 88 f.) — Jfr också NJA 1991 s. 138 (behandlat i 2.8 nedan).
    I NJA 1989 s. 607 ansågs staten inte ha något skadeståndsansvar för förkommen egendom såsom för omhändertagen sak, eftersom egendomen inte bevisligen var i statens vård; det gällde pengar som stulits i en olåst villa, sedan ägaren gripits och förts till polisstationen i samband med husrannsakan. Polisen hade emellertid anförtrott vården av villan till en bekant till ägaren, och något vållande var inte styrkt. Om presumtionsansvar blev alltså inte fråga.
    Statens ansvar för kronofogdes myndighetsutövning kom upp i NJA
1990 s. 137, där denne låtit växla kvarstadsbelagda medel från USA-dollar till svenska kronor utan kvarstadsparternas samtycke; när sedan kronan oförmodat devalverades uppkom ekonomisk förlust för ena parten. Skadestånd utdömdes på grund av vållande enligt 3 kap. 2 § SkL; eventuellt var staten också redovisningsansvarig på civilrättslig grund för de omhändertagna medlen — något som hovrätten ansåg — men den frågan prövade inte HD. Devalveringen var visserligen enligt HD oförutsebar, men eftersom växlingen var felaktig, ansågs ansvaret omfatta också skada av denna anledning — alltså ett slags casus mixtus-ansvar. (Jfr om rättsfallet Bengtsson, a. a. s. 91, 108.) Flera skadeståndsfrågor av principiellt intresse prövades i NJA 1990 s.
705, som rörde ansvar för en kommun. Hälsovårdsinspektören hade i en skrivelse till en villaägare felaktigt påstått, att dennes fastighet med hänsyn till förekomsten av radon utgjorde en sanitär olägenhet, och rekommenderat att installera ett värmeåtervinningssystem. Sedan felaktigheten upptäckts, krävde villaägaren ersättning för installationskostnaden. Skrivelsen innebar visserligen bara ett råd men ansågs (på goda grunder) lämnad vid myndighetsutövning och medföra ansvar enligt 3 kap. 2 § SkL. — Kommunen hade vidare invänt att någon skada inte uppkommit, eftersom villaägaren i själva verket haft nytta av att systemet installerats; det klassiska problemet om ”compensatio lucri cum damno” blev alltså aktuellt. HD godtog emellertid inte denna invändning, varvid framhölls att installationen inte visats leda till någon bestående värdeökning på fastigheten eller i övrigt medfört någon ekonomisk fördel för ägaren. I princip ansågs alltså sådana förmåner kunna avräknas från skadan.

(Denna fråga belyses närmare i ett särskilt yttrande av JR Nilsson; se också utförliga litteraturhänvisningar under referatet.) Också RH 1989:3 rörde frågan om en uppgift lämnats vid myndighetsutövning. Här hade en änka vid kontakt med riksförsäkringsverket fått beskedet att hon trots nytt samboende kunde behålla viss rätt till livränta; ett engångsbelopp skulle utgå om hon gifte sig innan samboendet varat två år. Tjänstemannen glömde att säga att äktenskapet måste ingås innan hon fyllt 60 år; nu gifte hon sig för sent och miste helt livräntan. Trots att de missvisande upplysningarna inte lämnats i anslutning till något aktuellt ärende ansågs de ha sådan betydelse för änkan och sådant nära samband med verkets kommande beslut om livräntan att de lämnats vid myndighetsutövning. Skadestånd utgick, något som stämmer väl med rättsfallet NJA 1985 s. 696 I och rättsutvecklingen därefter. I allmänhet framstår det nog som otillfredsställande att låta det allmänna gå fritt vid oaktsamma uttalanden av tjänstemän på den grund att erforderligt samband med myndighetsutövning saknas. (Jfr även SOU 1993:55, nya 3:3 SkL, där en utvidgning av det allmännas ansvar för oaktsamma meddelanden från myndighet föreslås.) I RH 1992:45 har en kommun ansetts i princip ansvarig för underlåtenhet av byggnadsnämnden att i ett bygglovärende granska byggnadens placering i förhållande till gällande detaljplan. Då skada inte ansetts styrkt har dock kravet ogillats. RH 1992:13 gällde skadeståndstalan mot staten, ett landsting och en kommun sedan en femårig pojke omhändertagits på grund av grundlösa misstankar om misshandel från faderns sida; fadern fick en allvarlig chockskada och krävde skadestånd. Hovrätten fann staten och landstinget ansvariga på grund av felbedömningar av olika läkare, vilka ansågs ha skett vid myndighetsutövning. Ersättning utgick — utom för ekonomisk skada — för sveda och värk och för stadigvarande men.

 

1.14 Ren förmögenhetsskada i övrigt. I NJA 1989 s. 796 hade en person felaktigt intygat att han köpt en båt, som levererats och godkänts; härigenom fick en bedragare möjlighet att sälja den i själva verket obefintliga båten till ett finansbolag. Bolaget yrkade skadestånd av den förre under hänvisning till att det osanna intygandet utgjorde brott (jfr 2 kap. 4 § SkL). Han invände att adekvat kausalitet saknades mellan intygandet och bolagets skada och att skadeståndet på grund av medvållande borde jämkas till noll — bolaget hade underlåtit att kontrollera förhållandena. HDs majoritet fann att adekvans förelåg och att svaranden måste ha insett risken för att förfarandet skulle medföra skada för bolaget; han var alltså skadeståndsskyldig. I fråga om medvållande anfördes, att när en avtalspart på detta vis drabbades av en ekonomisk förlust genom en motparts brottsliga handlande, jämkning bara borde komma i fråga om den skadelidande påtagligt åsidosatt normala aktsamhetskrav; detta var inte fallet här, varför fullt skadestånd utdömdes. 2 JR fann bolaget så oaktsamt att skadeståndet borde jämkas kraftigt (från ca 140 000 kr till 30 000 kr). Regeln om ansvar för ren förmögenhetsskada har alltså tillämpats även i en situation där det kan framstå som mera tvivelaktigt

än vid förmögenhetsbrott om straffbestämmelsen avser att skydda den skadelidandes intresse. (Domen kritiseras av Kleineman i Juridisk tidskrift 1989–90 s. 650 ff.) Bestämmelsen i 2 kap. 4 § SkL blev också aktuell i RH 1990:43, där ett yrkande av ett försäkringsbolag att få ut ersättning för utredningskostnader till bemötande av bedrägliga påståenden av en försäkringstagare ogillats, tydligen då de ansågs som normala administrationskostnader vid skadereglering (jfr NJA 1989 s. 251, omtalat nedan i 2.7). På samma sätt bedömdes ett liknande krav i RFS 1991:46. Motsatt utgång blev det emellertid i RFS 1989:33, och rättsläget får anses oklart; här kan ju inte bara den brottsliga gärningen utan också det kontraktsförhållande som föreligger mellan parterna tala för en längre gående ersättningsskyldighet än vid kostnader för utredning av utomobligatoriska skadeståndsanspråk. Man kunde tänka sig, att försäkringsavtalet förutsätter att försäkringsbolaget normalt står för utredningskostnader av denna typ men att detta inte gäller sådana som omedelbart föranletts av ett försök att bedra motparten.
    Ett närmast utomobligatoriskt krav på ersättning för ren förmögenhetsskada bedömdes i RH 1991:8 (RFS 1991:42). En speditör, som bara åtagit sig att förtulla visst gods och meddela en transportansvarig om godsets ankomst, hade ådragit sig kostnader vid återtransport av en container och krävde nu skadestånd av transportören. Hovrätten ansåg honom inte berättigad till detta på fraktavtalets grund, och om brottslig handling var inte fråga; skadeståndstalan ogillades alltså. (Domen har diskuterats av Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993, s. 84 f., 130.)

 

1.15 Förtal. RH 1992:58 gällde en suppleant i en social distriktsnämnd som till socialnämnden anmält att ett barn i ett grannhus tycktes bli illa behandlat, och kommit med anmärkningar mot förhållandena i moderns lägenhet. Det ansågs inte försvarligt att lämna uppgifterna, som saknade tillräckligt underlag, och skadestånd utdömdes med 2 000 kr för förtal. — Se även NJA 1990 s. 231, omtalat i 1.7 ovan, och NJA 1991 s. 155 (tryckfrihetsmål).

 

1.16 Nödvärn. I NJA 1990 s. 210, refererat av straffrättsliga skäl, friades en invandrare från straff på grund av nödvärnsexcess, sedan han i försök att freda sig knivskurit en angripare. I skadeståndsdelen yttrade HD bara, att skadeståndskravet enbart grundade sig på att den tilltalade begått en brottslig gärning och att 24 kap. 5 § 1 st. utgjorde en obligatorisk straffrihetsregel; skadeståndstalan ogillades därför. Det har med visst fog satts ifråga om yrkandet inte kunde ha bifallits ifall det grundats på culpa (Reldén i SvJT 1992 s. 669 f.). Skadeståndstalan, som fördes av åklagaren, lär inte ha kunnat uppfattas på detta vis.

 

1.17 Skada i vissa kontraktsförhållanden. Här tar jag bara upp några få avgöranden om ansvar i kontrakt; flertalet kan tänkas ha visst intresse också i andra skadeståndsrättsliga sammanhang. Det gäller bl. a. hyresfallet NJA 1991 s. 476. Frågan var om hyresgästen svarade enligt 12 kap. 24 § JB för vattenskada, som orsakats av att ett i hyreslägenheten uppställt akvarium gått sönder. Det står klart att hyresvärden i princip har

bevisbördan för att vållande på hyresgästens sida förekommit, men ibland kan denna anses fullgjord redan genom omständigheterna vid skadan (se t. ex. NJA 1975 s. 657, om skada på ett badkar). Den aktuella skadan ansågs inte vara en skada som typiskt sett uppkommer genom ovarsamhet, och vållande ansågs ej bevisat; skadeståndstalan ogillades. Den angivna principen om bevislättnad (som har motsvarighet i den engelska grundsatsen ”res ipsa loquitur” och den tyska ”Beweis des ersten Anscheins”) får tydligen begränsas till vissa speciella situationer, där det är särskilt troligt att bara svaranden kunnat påverka skadeförloppet. — Jfr om delvis liknande beviskravsfrågor det utpräglat kontraktsrättsliga fallet NJA 1991 s. 481 med bl. a. ett tänkvärt särskilt yttrande av JR Nilsson och åtskilliga litteraturhänvisningar. RH 1991:13 (RFS 1991:41) rörde skadeståndsskyldighet för ägaren av en frisersalong mot en kund vars trumhinna skadats i samband med permanentbehandling. Hovrätten ansåg vållande föreligga, varvid bl. a. anfördes att den behandlande hårfrisörskan var okvalificerad, att det rörde sig om ett preparat som klassats som vådligt och att det gällde skada på konsument. Möjligen har man här beaktat de stränga reglerna om strikt ansvar och presumtionsansvar enligt 31 och 32 §§ konsumenttjänstlagen, fast de inte blir direkt tillämpliga vid personskada som drabbar konsumenten. (Jfr om analogier SOU 1979:36 s. 109, 121; se även Bengtsson, 14 uppsatser (1992) s. 162 med not 51.) — I RH 1990:13 har skadeståndstalan på grund av påstådda fel i tandläkarbehandling ogillats i brist på styrkt vållande.
    I RH 1991:1 (RFS 1991:44) hade en elev i ett skolhem efter avslutad skolgång fått tillfälligt ställa in viss egendom i ett låst källarutrymme för en kortare tid. Sedan egendomen stulits, krävde han skadestånd enligt regler om presumtionsansvar vid förvaring; motparten skulle alltså visa att inte vållande förelåg. Något avtal om förvaring ansågs dock inte styrkt, och skadeståndstalan ogillades därför. Onekligen passar det stränga presumtionsansvaret illa vid benefika tjänster av detta slag. Det utesluter inte att redan skadeförloppet ibland kan ge stöd för att ett vållande föreligger (jfr vad som nyss sades om ”res ipsa loquitur”), t. ex. när en sak under annans kontroll råkar ut för en sakskada. Men detta kan knappast bli aktuellt vid stölder ur låsta utrymmen när inte någon särskild tillsynsplikt avtalats. I dessa fall, som ofta ligger närmare upplåtelser av nyttjanderätt än förvaring, lär ägaren normalt få visa mera konkret oaktsamhet hos motparten, t. ex. att han lämnat utrymmet öppet och obevakat. NJA 1992 s. 326 rörde hyresvärds skadeståndsskyldighet mot hyresgäst enligt 12 kap. 11 och 16 §§ JB. Det där föreskrivna presumtionsansvaret ansågs omfatta störningar genom nedfallande föremål och buller som hyresgästen utsatts för på grund en idrottsklubbs energiska träning i våningen ovanför — alltså på grund av en annan hyresgästs verksamhet. HD hänvisade här till NJA 1934 s. 190, som dock gällde ansvar på grund av styrkt vållande enligt äldre lagstiftning. Utgången förefaller i varje fall rimlig.
    Flera avgöranden har gällt rådgivning av revisorer. I NJA 1992 s. 58 utdömdes skadestånd på grund av bristande omsorg, likaså i NJA 1992 s.

243, där det var tvistigt om alls ett uppdrag i egentlig mening uppkommit. Motsatt utgång blev det i NJA 1992 s. 502, där revisorn inte ansågs försumlig genom att vid en allmänt hållen, preliminär diskussion underlåta att ta upp ett speciellt skatterättsligt problem som uppkom vid en tilltänkt transaktion.
    På kontraktsrättens område ligger också en rad fall av skadeståndstalan mot fastighetsmäklare för olika försummelser (NJA 1991 s. 43: NJA
1991 s. 625, med uttalanden av intresse om skadeståndet, som fastställs enligt en differensbedömning; NJA 1991 s. 725, där bl. a. frågan om medvållande kom upp). — I RH 1989:33 (RFS 1989:44) har ogillats en skadeståndstalan mot aktiebolag, vilken grundats på fastighetsmäklarlagen, eftersom bara fysiska personer kan vara fastighetsmäklare i lagens mening. Tydligen har inte allmänt civilrättsliga principer ansetts tillämpliga; något uppdragsförhållande till själva aktiebolaget skulle alltså inte föreligga. — I sammanhanget kan också nämnas NJA 1992 s. 782, som — bland många andra frågor — rörde försäkringsmäklares skadeståndsansvar. Talan bifölls på grund av försummad information om visst premievillkor.
    Vid dålig rådgivning och liknande försummelser i olika uppdragsförhållanden kan tvekan uppkomma om hur skadeståndet skall beräknas; hur skulle uppdragsgivarens ekonomiska situation ha sett ut ifall han fått ett korrekt råd? I ett par av de nämnda fallen (NJA 1991 s. 625; NJA 1992 s. 58) har det ansetts räcka att den skadelidande visar att han orsakats en skatteutgift som han annars inte skulle ha haft; skadan får då anses ha motsvarat utgiften, om inte motparten gör sannolikt att skadan blivit mindre. Det är tveksamt, i vad mån samma princip kan användas i andra situationer där ersättning krävs för ren förmögenhetsskada; som skäl för principen åberopades i 1991 års fall att en bevisskyldighet för framtida faktorer skulle stå i strid med fastighetsmäklarlagens syfte. Det är möjligt att man ibland får kräva att den skadelidande gör sannolikt att han lidit hela den påstådda förlusten; i andra fall får man förmodligen i stället falla tillbaka på en skälighetsbedömning enligt 35 kap. 5 § RB (jfr en skiljaktighet i 1991 års fall), om inte inverkan på den skadelidandes förmögenhet är klarlagd. Frågan skulle behöva undersökas närmare.
    Skadestånd på grund av culpa in contrahendo aktualiserades i NJA
1990 s. 745, där skadeståndstalan ogillades. Här kan slutligen nämnas NJA 1991 s. 217, som rör strikt ansvar för ren förmögenhetsskada i kontraktsförhållande; att utbetalning från ett bankkonto försenats i 1–2 timmar har ansetts medföra skadeståndsskyldighet oberoende av vållande för en skada, som ansetts förutsebar för banken. Avgörandet kan ha visst intresse bl. a. för frågan om begränsning av ansvaret i avtalsförhållanden, där knappast allmänna principer om adekvans har helt samma innehåll som utanför kontraktsförhållanden. (Jfr numera 67 § 2 st. 4 och 70 § 2 st. i 1990 års köplag, två regler om förutsebarhet som också kunde förtjäna en särskild diskussion men inte kan tas upp i detta sammanhang.)

 

1.18 Grov vårdslöshet. NJA 1992 s. 130 gällde den praktiskt viktiga frågan hur begreppet grov vårdslöshet skall bestämmas — i detta fall dess inne-

börd enligt de allmänna entreprenadvillkoren (AB 72), men bedömningen lär också ha mera allmänt intresse. Regeln i fråga föreskrev att entreprenören ansvarade för dolda fel och brister efter garantitidens utgång i den mån de visades ha sin grund i grov vårdslöshet hos entreprenören. Frågan var, om bristfällig infästning av innertaket till en skola, vilket medförde att taket så småningom rasat, var att bedöma på detta vis. HD fann det naturligt att söka ledning i civilrättsliga lagbestämmelser där begreppet används, och nämnde bl. a. fall av medvållande (6 kap. 1 § SkL), nedsättning av försäkringsersättning, vissa bestämmelser om begränsning av transportansvaret samt lagstiftning på köp- och tjänsteområdet om möjlighet att åberopa fel efter utgången av en garantitid. Härvid fann man — enligt min mening med full rätt — att den restriktiva tolkningen av begreppet vid medvållande och i försäkringsrätten, vilken motiverats av hänsyn till den ersättningsberättigade, inte borde bli avgörande i kommersiella avtalsförhållanden på andra områden; man borde i princip kunna beakta även andra kvalificerade avvikelser från normal aktsamhet än ett medvetet risktagande. I det aktuella fallet hade inte förekommit något sådant risktagande, men särskilt med hänsyn till att det förelåg en uppenbar risk för personskador befanns vårdslösheten vara grov. (Jfr nu Ds 1993:39, där 4 kap. 9 § i förslaget till ny försäkringsavtalslag ger en definition som anknyter till medvetet risktagande; i detta fall är det närmast fråga om en utvidgning av begreppet, som det tolkats på försäkringsområdet.) — Frågor om begreppet grov vårdslöshet har nyligen ingående analyserats av Bo von Eyben i ett referat till Nordiska juristmötet 1993.

 

2. Skadeståndet
2.1 Kausalitet. Om konkurrerande skadeorsaker var fråga i NJA 1992 s.
740 I och II, som gällde följderna av misshandel; i båda målen gjordes en invändning om att tidigare sjukdomstillstånd delvis orsakat den skadelidandes besvär. HD fann övervägande sannolikhet för att besvären i vart fall utlösts av misshandeln, och av utredningen framgick inte att det tidigare sjukdomstillståndet medverkat till dem. Sedan man väl konstaterat att den utlösande faktorn varit misshandeln, har alltså bevisbördan gått över på svaranden. Resonemanget stämmer såtillvida med det miljörättsliga avgörandet NJA 1992 s. 896 (ovan i 1.4). (Jfr om rättsfallet Conradi i Juridisk tidskrift 1992–93 s. 916 ff.) — Vidare kan nämnas det närmast köprättsliga fallet NJA 1990 s. 608, där sjuka inköpta höns slaktades tillsammans med andra höns, hos vilka en annan smittsam sjukdom förekom; skadan ansågs därför till en del bero på omständigheter som inte säljaren svarade för, och dennes ansvar bestämdes till hälften av skadan.
    I RH 1991:27 krävde en möbeltrafikant skadestånd av två personer, som dömts för häleri resp. häleriförseelse beträffande möbler stulna under en transport, för extra kostnader för övertidsarbete när nya möbler skulle levereras till kunden. I fråga om den förre svaranden, som tagit hand om partiet i omedelbar anslutning till stölden, fann hovrätten vederbörligt orsakssamband föreligga och dömde ut skadestånd; talan ogillades däremot mot den andre, som tagit befattning med möblerna i

senare led, eftersom följdskadan inte ansågs ligga tillräckligt nära huvudbrottet. Här har alltså skadeföljder som måste anses både typiska och förutsebara ändå bedömts som inadekvata, på den grund att de varit alltför avlägsna. Utgången går att förena med adekvansläran — den ger som bekant utrymme för åtskilligt — och verkar inte orimlig; men man kanske ändå kan känna någon tvekan om den skulle ha stått sig i högre instans. (Vissa liknande frågor har berörts nedan under 2.7.) Problem angående adekvat kausalitet i kontraktsförhållanden kom upp i det förut nämnda fallet NJA 1991 s. 217 (ovan i 1.17; se även NJA
1989 s. 796 i 1.14). Om beviskravet för orsakssamband se allmänt NJA
1991 s. 481 (också omtalat i 1.17, där vidare har berörts vissa avgöranden om beviskravet angående skadans omfattning).

 

2.2 Medverkan av den skadelidande. Även här kan hänvisas till det nyss refererade fallet NJA 1989 s. 796 (ovan i 1.14), angående medvållande vid uppsåtligt brott. (Jfr om denna fråga Bengtsson, Om jämkning av skadestånd s. 88.) Och den kontroversiella frågan om jämkning enligt 18 § 2 st. trafikskadelagen behandlades som nämnt i NJA 1990 s. 569 (refererat under 1.6).
    I NJA 1991 s. 567 hade en älgjägare av vårdslöshet dödat en hund som en annan jägare använde vid jakten. Som skäl för jämkning av skadeståndet åberopade skadevållaren att hunden använts vid jakten fast den inte var försäkrad. HD framhöll att på grund av hundens ålder det inte varit möjligt att försäkra den, men att detta inte borde hindra att den användes vid jakt; dess värde 12 700 kr var inte heller så högt att det framstod som vårdslöst att använda den som löshund vid jakten. Någon jämkning skedde alltså inte. — Utgången måste anses naturlig, även om jämkning på grund av ett särskilt högt värde hos hunden tydligen inte varit utesluten (jfr NJA 1957 s. 499). Däremot kan HD knappast antas ha delat den uppfattning som tidigare hävdats, att redan underlåtenhet att försäkra dyrbar egendom kunde leda till jämkning. Sådana synpunkter var aktuella särskilt på 1970-talet (jfr SOU 1975:103), och de fick en sentida återklang i förarbetena till konsumenttjänstlagen (prop. 1984/85:110 s. 284 f.); men de är svårförenliga med den för tillfället rådande uppfattningen om ägares rättigheter. Snarare tycks man nu vilja helt bortse från den skadelidandes försäkringsskydd när skadeståndsfrågan bedöms (jfr Ds 1993:39 s. 203 ff.). Här, som på en del andra områden inom civilrätten, märks en tendens i varje fall hos lagstiftaren att anknyta till det mera konventionella synsätt som var vanligt före 1960- och 1970-talens reformperiod.

 

2.3 Jämkning av oskäligt betungande skadestånd. Jämkning enligt 6 kap. 2 § SkL har blivit aktuellt i flera mål även under denna period, oftast på grund av uppsåtliga brott. I tidigare rättsfallsöversikter har bestämmelsen omtalats som ”den allmänna jämkningsregeln”. Som Dufwa framhållit i arbetet Flera skadeståndsskyldiga (under publicering), är dock den termen något missvisande, eftersom regeln ingalunda är allmän utan användbar bara under ganska speciella förhållanden; ”den ekonomiska jämkningsregeln” vore mera träffande.

NJA 1990 s. 196 rörde ett fall av ganska alldaglig misshandel på en dansrestaurang, som dock medförde så allvarlig skada att skadeståndskravet uppgick till 600 000 kr — ett belopp som i sig ansågs oskäligt betungande för den ansvarige. HD anförde, att den skadelidande kunde väntas få ersättning av staten enligt brottsskadelagen i den mån skadestånd inte kunde utges av den ansvarige, och att hans ersättningsbehov därför inte var något skäl mot jämkning. Som huvudregel borde enligt HD skadestånd inte nedsättas vid våldsbrott av detta slag, men följderna var betydligt allvarligare än normalt vid misshandel som den aktuella, och det var väsentligt för svarandens definitiva återanpassning i samhället att han inte drabbades av så stor skadeståndsskyldighet. Skadeståndet jämkades därför till 200 000 kr. Som alltid i mål av denna typ kan man tveka om det valda beloppet var det rimligaste (jfr Erland Strömbäck i Juridisk tidskrift 1990–91 s. 452 ff.).
    Till annat resultat kom HD i NJA 1992 s. 664, där det i HD gällde försäkringsbolags krav mot två personer på grund av ett stort antal stölder från byggarbetsplatser; kraven uppgick till ca 528 000 resp. 720 000 kr, och därutöver hade de att betala ca 200 000 kr till andra målsägande. HD konstaterade att skadeståndsskyldigheten visserligen med hänsyn till deras ekonomiska förhållanden framstod som oskäligt betungande och utgjorde ett starkt hinder för deras återanpassning i samhället; de hade emellertid under flera år systematiskt och närmast yrkesmässigt begått stöldbrott med insikt om den skada den vållat i varje särskilt fall och haft ett utbyte motsvarande yrkade skadeståndsbelopp, och i sådana fall kunde jämkning ske bara i rena undantagsfall, vilket inte förelåg här. — Bedömningen stämmer väl med syftet bakom regeln; meningen lär aldrig ha varit att jämka skadestånd vid övervägd vinningsbrottslighet av denna typ.
    Ett exempel på fall där också jämkning kan förekomma enligt motiven är RH 1990:16 (RFS 1990:22), där en 19-årig rattfyllerist av oaktsamhet skadat bl. a. en olovligen tillgripen bil och en vaktlokal som han körde på. Skadeståndet nedsattes från ca 300 000 kr till 75 000 kr, varvid åberopades att skadan vållats oavsiktligt och att det var angeläget att hans anpassning inte äventyrades. — Däremot har inte jämkning skett i RFS
1990:37, där en 19-åring som i begränsad omfattning medverkat vid ett försök till biltillgrepp krävts på ett skadestånd om ca 9 000 kr; också denna bedömning verkar rimlig, bl. a. med tanke på beloppets måttliga storlek.

 

2.4 Personskada; ersättning för ekonomisk skada och för olägenheter. NJA 1991 s. 662 gällde bestämmandet av skadestånd för inkomstförlust enligt 5 kap. 1 § 2 st. SkL. Från svarandens sida invändes att den skadelidande under viss tid (då han var 20–24 år) borde ha kunnat skaffa sig högre inkomster än vad han faktiskt erhållit efter skadan. Invändningen godtogs inte; HD framhöll att han inte varit arbetsovillig och att han visserligen med en bättre planering av arbetssökandet kunnat få fast anställning med godtagbar inkomst tidigare än nu men att bl. a. med hänsyn till hans ålder detta inte kunde läggas honom till last i sammanhanget.

NJA 1992 s. 642 rörde bl. a. ersättning för framtida kostnader för arbetskläder när personskada medfört en viss invaliditet (knäskada), en ersättningstyp som inte kan omprövas enligt 5 kap. 5 § SkL. HD ansåg att man vid prövningen av bevisningen rörande framtida skada borde förfara på i huvudsak samma sätt som då det gällde framtida inkomstförlust, vilket innebar att utredningen angående redan liden skada skulle få stor betydelse. — Vidare uppkom frågan om den skadelidande kunde ersättas för att han inte längre kunde syssla med sportdykning på fritiden, något som haft stor betydelse för honom. HD hänvisade till inställningen i fråga om mistad rekreation (jfr nedan i 2.6 om NJA 1992 s. 213) och ansåg särskild ersättning för olägenheter böra utgå med ett årligt belopp av 500 kr. (Bedömningen kritiseras av Hellner i Juridisk tidskrift 1992–93 s. 692 ff.).

 

2.5 Ideellt skadestånd i övrigt. Frågan om skadestånd för lidande och för sveda och värk vid grova brott mot person har kommit upp i åtskilliga domar under de senaste åren; det gäller måltyper som med tiden fått allt större frekvens i domstolarnas praxis, om också skadeståndsfrågorna brukar komma i skymundan för bevisproblemen och frågan om påföljd. — Om denna typ av skadestånd pågår lagstiftningsarbete (se delbetänkandet SOU 1992:84, om ersättning för kränkning genom brott), och en del av avgörandena kanske därför mister sitt mesta intresse ganska snart.
    I NJA 1990 s. 186 hade en kvinna, som greps av en kvinnlig polis, bitit henne i handen och för att skrämma henne påstått sig vara HIV-smittad. Skadestånd utdömdes både enligt 1 kap. 3 § för lidande tillfogat genom brott — uttalandet hade ju skett i nära anslutning till misshandeln — och enligt 5 kap. 1 § för sveda och värk, avseende det psykiska lidande som tillfogades polisen. HD utdömde sammanlagt 10 000 kr, utan att skilja posterna åt.
    I NJA 1992 s. 446 utdömdes ideellt skadestånd på grund av omfattande sexuella övergrepp mot dotter, bl. a. grov våldtäkt, med 100 000 kr för kränkning enligt 1 kap. 3 § SkL och med 30 000 kr för sveda och värk (i anledning av allvarliga psykiska problem), däremot inte för lyte och men. NJA 1991 s. 766 rörde bl. a. krav på ersättning för psykiskt lidande mot en svartsjuk man som försökt döda en f. d. flickvän och en annan man med ett flertal knivhugg. HDs ståndpunkt innebar här en viss utvidgning av rätten till ersättning i sådana fall. Vad angick ersättning enligt 1 kap. 3 §, framhöll HD att ersättningsnivån på senare år successivt höjts och att det låg i linje med denna utveckling att den fick uppgå till belopp, som åtminstone i någon mån kunde bidra till att ge ett brottsoffer upprättelse för det lidande han drabbats av; det gällde särskilt vid brott med högt straffvärde som vittnade om betydande hänsynslöshet eller rentav grymhet hos gärningsmannen och som till följd härav måste ha medfört mycket stort lidande. I det aktuella fallet framhölls bl. a. den starka dödsångest de skadelidande måste ha känt och att brottet innefattade en synnerligen allvarlig kränkning av den angripnes människovärde; med utgångspunkt i allmänt rådande sociala och etiska värderingar var det naturligt att döma ut ett förhållandevis högt

skadestånd för personligt lidande, här 70 000 till envar av de skadelidande. Två skiljaktiga ledamöter kom i stället till 40 000 kr. I ett särskilt yttrande betonade en av dem (JR Vängby) bl. a. att det var omöjligt att värdera mänskligt lidande i pengar, att lidandet inte kan sägas bli botat genom en penningersättning, samt att det inte fanns skäl att utdöma en särskilt hög ersättning av preventionshänsyn, som tillgodosågs redan genom straffet; skadeståndet betalades normalt genom brottsskadeersättning eller försäkring. — Resonemanget kan verka både rationellt och rimligt, men frågan är om det inte i fall av denna typ kan vara skäl att låta också hänsyn till en allmän rättsuppfattning spela in: skadeståndet bör inte vara så lågt att det kan framstå som stötande för de flesta. — Beträffande ersättning för sveda och värk, som avsåg livshotande skador med bl. a. sjukhusvård och allvarliga psykiska besvär som följd, skedde en värdering med utgångspunkt i trafikskadenämndens tabell; detta ledde till skadestånd om 30 000 kr för var och en av de skadade. Psykiskt lidande som var ett led i ett akut sjukdomstillstånd ansågs falla under denna ersättningspost.
    Också NJA 1992 s. 541 gällde skadestånd för lidande, här på grund av grov misshandel. HD utdömde 75 000 kr, varvid bl. a. åberopades att misshandeln — vartill den skadelidande själv varit utan skuld — medfört fara för hans liv, innefattat en avsevärd hänsynslöshet och ägt rum i hans bostad; den innebar en högst avsevärd kränkning av hans integritet. Härtill kom att den medfört stark dödsångest och även efteråt stort obehag, varvid också skulle beaktas den starka oro han känt för sin fyraårige son. HD har alltså vägt samman en rad förhållanden av olika slag — flera än i 1991 års fall. Bedömningen visar hur svår uppskattningen av skadeståndet är i sådana fall, där man inte som vid sveda och värk kan utgå från vissa tabeller. — Att dessa inte är helt tillfredsställande vid alla typer av personskada framgår åtminstone enligt min mening av det färska plenummålet NJA 1993 s. 41 II, där dock skadeståndets storlek inte var den väsentliga frågan; skada som den där aktuella — efterlevandes psykiska besvär — borde snarare ersättas enligt 1 kap. 3 § som lidande (jfr det särskilda yttrandet och Hellner i SvJT 1993 s. 455 f.).
    I NJA 1991 s. 83 har ersättning för misshandel och våldtäkter mot sambo bestämts i ett för allt till 70 000 kr för lidande och sveda och värk. — Beträffande ersättning för sveda och värk har HD i NJA 1992 s. 740 I klargjort att vid ersättningens bestämmande hänsyn inte kunde tas till brottets beskaffenhet (misshandel). Ersättning utgick emellertid samtidigt enligt 1 kap. 3 § för kränkning (med 5 000 kr). HD har härigenom definitivt tagit avstånd från ett ofta kritiserat resonemang i rättsfallet NJA 1962 s. 458, där domstolen fäste avseende vid att sveda och värk orsakats av brottslig gärning av synnerligen svår beskaffenhet. Sådana synpunkter kan nu bara beaktas vid tillämpning av 1 kap. 3 §. — I NJA 1992 s. 740 II, också om misshandel, bestämdes ersättning för lidande till samma belopp, medan man hade delade meningar om storleken av ersättningen för sveda och värk och men genom psykiskt och fysiskt lidande till följd av brottet. — I RH 1989:116 har ersättning för grov våldtäkt med risk för HIV-smitta, vilken medfört psykiskt lidande under ett halvt år, utgått med 30 000 kr för lidande och med 70 000 kr för

sveda och värk. — Och i RH 1991:92 (RFS 1991:35) har ersättning för lidande bestämts till 30 000 kr och för sveda och värk till 10 000 kr vid incest med 15-årig dotter, varvid beaktats att hon själv tagit initiativet.
    I RH 1990:64 gick hovrätten ifrån sedvanliga tabeller och utdömde 60 000 kr för ersättning för sveda och värk samt lyte och men när det gällde att kompensera psykiskt lidande, tydligen stor oro och stort obehag, på grund av en operation i huvudet som visade sig gjord helt i onödan. — I RH 1990:70 bestämdes ersättning enligt 1 kap. 3 § för upprepad misshandel och olaga hot mot sambo till 20 000 kr. — RH
1991:102 gällde ersättning för sveda och värk och lidande till två späda barn (1 månad resp. 1 år), vilka utsatts för grov misshandel av sin far. Hovrätten ansåg skadeståndet böra bestämmas med beaktande av normal ersättning för sexualbrott mot små barn, fast till något lägre belopp. En individuell värdering blir naturligtvis särskilt besvärlig när det gäller så små barn; en schablonbedömning lär vara det enda möjliga i praktiken. (Se även det färska avgörandet NJA 1993 s. 138.)— Jfr också RFS
1990:45 (ersättning till mindre barn för sexuellt utnyttjande m. m.).
    Ett i massmedia uppmärksammat fall var RH 1991:35 (RFS 1991:38), där skadestånd för våldtäkt enligt 1 kap. 3 § av hovrättens majoritet sänktes från 25 000 kr till 10 000 kr; härvid framhölls bl. a. att den skadelidande var prostituerad och fortsatt att prostituera sig efter våldtäkten. Det senare skälet för nedsättningen lär såtillvida stämma med gällande rätt som man i allmänhet tar hänsyn till bl. a. hur stora psykiska skadeverkningar kränkningen medfört; om det förra, som minoriteten tog avstånd ifrån, kan man ha delade meningar. (Jfr om dessa frågor SOU 1992:84 s. 239 ff., 271 f.) I RH 1989 s. 355 ff. redovisas ytterligare ett stort antal hovrättsdomar angående sexualbrott där skadestånd har utdömts. Rörande 1 kap. 3 § kan vidare nämnas att ett skadestånd om 1 000 kr utdömts från en tilltalad som uppträtt hotfullt mot en 15-årig flicka vid stöld av hennes cykel (RH 1989:52), och att ersättning med 2 000 kr utgick till en person som kallats för ”jävla svartskalle”, vilket ansågs som förolämpning enligt 5 kap. 3 § 1 st. brottsbalken (NJA 1989 s. 374). Se också RFS 1990:3 (olaga hot).

 

2.6 Sakskada. I NJA 1992 s. 213 krävde ägaren av en skadad bil (och hans hustru) ersättning enligt SkL för förlust av tre semesterdagar och visst personligt besvär med anledning av skadan på bilen under semesterresa; det var alltså varken fråga om stilleståndsersättning eller utgifter i anledning av skadan. HD biföll yrkandet, varvid framhölls att följdskadan var tillräckligt betydande för att skadestånd skulle kunna utgå. Man kunde här hänvisa till inte bara doktrinuttalanden utan också att ersättning av denna typ utdömts i NJA 1945 s. 440 och även i NJA 1979 s. 670 (ej refererat på denna punkt) samt att ansvaret enligt 31 § konsumenttjänstlagen och 32 § konsumentköplagen omfattar liknande olägenheter. Det var alltså inte fråga om något klart avsteg från tidigare rättsläge. Det är något oklart var nedre gränsen går för skadestånd vid förlust av fritid; bara en förstörd söndag lär dock knappast berättiga till ersättning.

I NJA 1991 s. 269 har ersättning till en skadelidande som frånlurats en klocka ansetts böra bestämmas till klockans återanskaffningsvärde, trots att han vid tillfället varit beredd att sälja den för 9 000 kr lägre pris. I RH 1990:32 ansågs vid värderingen av skada genom att ett alléträd olovligen fällts ersättning böra utgå för återplantering av ett liknande träd jämte mistat skönhetsvärde.

 

2.7 Tredjemansskada; skadeståndsregelns skyddsändamål m. m. En speciell fråga om tillämpning av den kända regeln, att rent ekonomisk skada tillfogad tredje man inte ersätts, blev aktuell i NJA 1991 s. 650. En fastighetsägare som skjutit två älgkalvar på sin villatomt behövde inte utge ersättning för skada på älgbeståndet på kringliggande jaktmarksområde. Man skiljer här på fall där skadan inträffar på jakträttsinnehavarens egen mark och fall där villebrådsbeståndet skadas på annans mark, vilket lär betraktas som en sorts icke ersättningsgill tredjemansskada (jfr NJA 1944 s. 417). Som i så många andra fall där tredjemansskadeprincipen åberopas kan bedömningen snarast motiveras med behovet av en klar gränsdragning, medan den från andra synpunkter kan te sig mindre rimlig. Det aktuella fallet illustrerar de ganska säregna konsekvenser principen kan få. (Jfr om frågan senast Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp II, 1991, s. 323 f., 329 med hänvisningar.) Om en form av tredjemansskada var också fråga i RFS 1991:47, där mödrar till två döttrar, som utsatts för sexualbrott, ansetts inte kunna kräva ersättning för psykiskt lidande och ekonomisk förlust i anledning av brotten. Skadeståndstalan har ogillats, under hänvisning bl. a. till NJA 1979 s. 620. Detta rättsfall är visserligen överspelat genom plenimålen NJA 1993 s. 41 I och II, men dessa rörde skadeståndskrav av närstående till uppsåtligt dödade, och det är ovisst om rättsläget ändrats i sådana fall som hovrätten bedömde; troligen gäller alltjämt huvudregeln att tredje man här inte har rätt till skadestånd (se domskälen i plenidomarna). — Jfr angående norsk rätt Nygaard, Skade og ansvar (4 utg. 1992) s. 99 f., 359 ff.
    Ett klassiskt skadeståndsrättsligt problem är frågan om vilka intressen som skyddas av den handlingsnorm som åsidosatts vid ansvar på grund av vållande (något som ofta diskuteras också under rubriken ”skadeståndets skyddsändamål”). Det anses få särskild betydelse vid skadestånd på grund av myndighetsutövning; frågan vad olika handlingsregler för offentliga tjänstemän egentligen skall tillgodose för ändamål kan ju ofta vara tveksam. (Jfr Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen s. 108 ff. och SOU 1993:55 s. 234 ff.) I NJA 1991 s. 138 kom problemet upp; vid obligatorisk bilbesiktning hade AB Svensk Bilprovning (för vars vållande staten svarar, se 3 kap. 2 § SkL) förbisett en sprickbildning i en balk, vilket lett till skada på en husvagn som kopplats till bilen. Från statens sida invändes att kontrollen inte avsetts vara ett skydd mot sådana skadehändelser. HD framhöll att den nämnda principen ansetts ha sin huvudsakliga betydelse när det gällt ren förmögenhetsskada och sällan fått aktualitet vid person- eller sakskada, samt att kontrollbesiktningens syfte måste anses vara också att tillgodose fordonsägarens eget intresse av trafiksäkerhet; skadestånd utdömdes.

Varken utgången eller motiveringen är på något sätt överraskande (vilket man lär ha ansett på sina håll). Att principen ansetts kunna bli aktuell i svensk rätt är naturligt, med hänsyn till den uppmärksamhet som den fått i SkL:s motiv till reglerna om skadestånd vid myndighetsutövning; att den inte tillämpats i målet är också mycket rimligt, med tanke på hur skadan tillgick.
    Den tänjbara principen om skadeståndsregelns skyddsändamål kunde också ha blivit aktuell i NJA 1989 s. 251; i varje fall anser Hellner den kunna åberopas i liknande situationer (Skadeståndsrätt s. 172 f.). Särskilt när staten, kommun eller ett storföretag drabbas av skada, kan man ibland tveka om administrationsarbete för att behandla skadeståndsanspråket kan anses som ersättningsgill följdskada; här bortses då från utgifter som kan behandlas som rättegångskostnader. Frågan kom tidigare upp i NJA 1983 s. 209, där en kommuns kostnad av detta slag inte ansågs kunna ersättas; i 1989 års fall, som rörde en trafikskada, kunde emellertid kommunen påvisa att hanteringen av sådana skadefall medfört en viss preciserad merkostnad för kommunen. Trots detta ansågs inte kostnaden ersättningsgill heller i detta fall; det framhölls att (i den mån det inte var fråga om inkassokostnad enligt 1981 års lag härom) det gällde rutinmässiga åtgärder, normalt av ringa omfattning, vilka brukar förekomma vid de allra flesta skadefall. — Hur gränsen skall gå för vad som här är ersättningsgillt är oklart. Sannolikt blir det avgörande just om det gäller helt ordinära ärenden inom organisationen i fråga, vilka inte behöver resultera i ett skadeståndskrav. (Jfr även det särskilda yttrandet i målet, där inte heller principen om skyddsändamålet berörs.) Frågan om skyddat intresse skymtar som nämnt även i en del andra fall från perioden, där dock principen inte åberopats uttryckligen. Särskilt gäller det ren förmögenhetsskada (jfr bl. a. NJA 1989 s. 796, omtalat i 1.14 ovan). Det är klart att man ibland kan behöva en grundsats av detta slag att hänvisa till i situationer, där ersättning tycks mindre rimlig men inte någon annan allmän princip om inskränkning av ansvaret — t. ex. om medvållande eller adekvans — finns att tillgå. Som jag ser saken kan det dock ofta vara betänkligt att falla tillbaka på ett så lösligt resonemang som detta utan stöd av lag. Åtminstone tills vidare — frågan håller på att behandlas ingående i en doktorsavhandling — bör en domstol nog vara återhållsam när det gäller att ta fasta på invändningar av detta slag.

 

3. Övriga frågor
3.1 Regress. Regressrätt från utländskt försäkringsbolag på grund av trafikolycka i Sverige har blivit aktuell i NJA 1990 s. 726 (regress enligt 19 § 2 st. andra meningen trafikskadelagen för sjukvårdskostnad) och NJA
1990 s. 734 (regress för utgiven ersättning för inkomstförlust; även lagvalsfråga).

 

3.2 Dröjsmålsränta. Frågan när fordran på skadestånd för kostnader och olägenheter vid personskada förfallit till betalning har bedömts i NJA
1991 s. 796, där den skadelidande ansågs inte ha gått med på en annan utgångspunkt för ränteberäkningen genom senare uppgörelse med för-

säkringsbolaget om skadeståndets storlek. (Jfr om sådana frågor Edvard Nilsson i Festskrift till Bertil Bengtsson, 1993, s. 371 ff.)

 

3.3 Preskription. I NJA 1992 s. 829 ansågs fastställelsetalan av skadeståndsskyldighet för viss skada ha brutit preskription enligt 12 kap. 61 § jordabalken beträffande anspråket.

 

3.4 Processuella frågor. Regeln om förbud mot skadeståndstalan grundad bl. a. på vissa domstolars beslut i 3 kap. 7 § SkL har i NJA 1991 s. 794 betraktas som en processuell bestämmelse; ändring i denna har ansetts tillämplig omedelbart efter att ändringen trätt i kraft, när HD bedömde om man kunde ta upp en skadeståndstalan grundad på äldre förhållanden.
    I NJA 1992 s. 612 har bestämmelserna i 14 kap. 7a § RB om förening av mål inte ansetts möjliga att tillämpa när det gäller förening av åtal för brott med talan om skadestånd i anledning av brottet (onekligen en brist i lagstiftningen).