Litteratur

 

 

Ny juridisk litteratur

Civilrätt

THÉRÈSE BJÖRKHOLM, Liberté and Loi. A Reading in the Political and Legal Philosophy of Jean Jacques Rousseau (akademisk avhandling, stencil 258 sidor, Uppsala Universitet, 1994).

Att nalkas det storslagna
”Social rättvisa är en storslagen tanke.” Så ungefär lyder inledningsorden i Michael Walzers Spheres of Justice, en av de mest uppmärksammade framställningarna om rättvisa under senare tid. Walzer tycks mig vilja säga två olika saker med detta påstående. Rättvisa är en stor tanke i den meningen att den står för människans anspråk på att vara myndig. När vi formulerar oss i termer av social rättvisa är det som om vi lyfter oss själva i håret. Vi konstaterar om vår tillvaro att den inte bara är. Vi tar oss för att fundera över hur den egentligen bör vara. Rättvisa är dessutom en stor tanke i en mer näraliggande och precis bemärkelse. Det rör sig om en idé som inte tycks göra halt inför någonting. Den kan appliceras på snart sagt allting, och den kan tillämpas på helheten, på samhället i dess totala sammanhang.
    Självfallet inbjuder en sådan tanke till mycket storslaget teoretiserande. Vår egen tid kan ståta med John Rawls’ A Theory of Justice, ett slags intellektuellt monument, som förmodligen kommer att sysselsätta den politiska filosofin i åtskilliga decennier. Vi må ha våra personliga favoriter bland de rättviseteoretiker som radat upp sig i idéhistorien. Kanske attraheras vi av tankekraft, skärpa och konsekvens, och har då fastnat för någon tänkare i den hobbesianska traditionen eller, som alternativ, den moraliskt uppfordrande Kant. Allra troligast är väl emellertid att vi fastnat för nyansrikedomen och närheten till våra egna problem hos John Stuart Mill. Hur det än är med den saken tvingas vi ändå medge att nästan ingen kan mäta sig med Jean-Jacques Rousseau och hans teori om allmänviljan i fråga om storslagenhet.
    I denna storslagna miljö valde Thérèse Björkholm att placera in sitt avhandlingsämne. Hon valde, vad jag kan förstå, frivilligt att tillbringa ett antal år tillsammans med Jean-Jacques Rousseau och resultatet har blivit en egen uttolkning av hans politiskt filosofiska tänkande i form av avhandlingen Liberté and Loi. A Reading in the Political and Legal Philosophy of Jean Jacques Rousseau. Björkholm är ingalunda först om att försöka lägga beslag på Rousseau. Rader av idéhistoriker, filosofer, statsvetare och andra idéforskare har genom åren, under de drygt två sekel som passerat sedan Rousseaus död, gjort anspråk på att ha hittat nyckeln till förståelse av hans filosofi. Även om man bortser från storslagenhet är det således av viss betydelse att vi noga prövar vad Björkholm har kommit fram till.

 

Argumentet och dess underbyggnad
Det uttalade syftet med Thérèse Björkholms avhandling är att undersöka Rousseaus tänkande uppfattat som ett bidrag till en klassisk rättsfilosofisk diskussion. Mindre tydligt uttalat finns nog också syftet att påvisa Rousseaus betydelse för eller hans centrala plats inom ramen för en liberal rättsfilosofisk tradition. I detta ligger också en polemik mot den Rousseau-tolkning som numera kanske kan sägas vara den gängse. Särskilt i läroböcker och populärframställningar har Rousseau kommit att bli själva sinnebilden för pöbelvälde och för det slags totalitära tänkande med demokratiska anspråk som vi så väl känner från vårt eget århundrade. Rousseaus politiska filosofi framstår enligt en sådan tolkning nästan per definition som motsatsen till ett liberalt konstitutionellt förhållningssätt och till själva idén om en rättsstat.1 Avhandlingen har en tämligen konventionell uppläggning. Björkholm ödar inte heller något större utrymme åt de metodiska övervägandena. Med tanke på att resonemangen i inledande metodkapitel ofta tenderar att avlägsna sig från de faktiska metodproblem som aktualiseras av den konkreta undersökningsupgiften, känns detta närmast befriande. Som läsare vill man som regel snabbt komma in i själva undersökningen. Det är otvivelaktigt en mycket god tanke att inte i onödan krångla till utgångspunkterna för en analys. Det kan dock inte tas som ursäkt för att man inte noga tänker igenom det egna företaget. Jag återkommer senare till vissa brister i avhandlingen, som eventuellt kan tänkas ha sin grund i ett sådant metodiskt ”lättsinne”. Låt mig så här inledningsvis bara göra några noteringar om den metod som faktiskt kommer till användning i avhandlingen.
    Vad gäller det huvudsakliga materialet är utgångspunkten enkel men uppfordrande: I princip allt som Rousseau skrev skall beaktas och en viss text skall ges utrymme i analysen i den mån den har något att tillföra. Men givetvis är det Om samhällsfördraget (Du contrat social) från 1762 som främst står i förgrunden. Förutom Emile (Émile ou de l’education), som också publicerades 1762, så används dessutom särskilt Breven skrivna från berget (Lettres écrites de la montagne) för att precisera tolkningen av Rousseau. Det senare är en text som Rousseau skrev 1764 i syfte att försvara sig mot de anklagelser han drabbades av efter publiceringen av Om samhällsfördraget och Emile. Allmänt sett finns inga skäl att misstro Björkholms förtrogenhet med källmaterialet, men ett par små noteringar bör ändå göras: Det är förvånande, men därför inte nödvändigtvis fel, att en så klassisk text som Avhandlingen om ojämlikheten mellan människorna (1755) får spela en ovanligt liten roll. Och det är, särskilt med tanke på dess tillkomsthistoria, lika förvånande och därtill kanske även en aning

 

1 Den klassiska referensen är här J. L. Talmons The Origins of Totalitarian Democracy (London: Secker & Warburg, 1952). Kanske är det överdrivet att tala om den gängse bilden av Rousseau. I den moderna Rousseaulitteraturen är Talmons uttolkning nämligen närmast en minoritetssynpunkt. Föreställningen om Rousseau som föregångare till den ”totalitära demokratin” lever dock kvar och är mycket väl företrädd, nästan dominerande, i idéhistoriska läroböcker och översikter. Den skolbildande framställningen torde här vara George H. Sabines och, i senare upplagor, Thomas L. Thorsons A
History of Political Theory (Fourth edition, Hinsdale, Ill.: Dryden Press, 1973, 1937).

 

vanskligt att Breven skrivna från berget får spela en ovanligt stor roll i Björkholms bevisföring.2 För att tolka Rousseau använder sig Björkholm av både klassiska tänkare och moderna teoretiker. Tillvägagångssättet är det vanliga. Från dessa andra tänkare hämtas löpande i framställningen begreppskategorier, som nyttjas som ett slags analysscheman för att ge kontrast åt och för att fixera Rousseaus position. En sådan tolkningsmetod (idéhistoriskt informerad rationell rekonstruktion) är på sätt och vis den traditionella eller gängse genren inom politisk filosofi. Man kan konstatera att traditionen i allt väsentligt förvaltas väl av Björkholm. Men det bör ändå påpekas att metoden rymmer vissa vanskligheter. Den förutsätter att åtminstone merparten av tänkarna redan är fixerade, att vi gör samma tolkning av de idéer som används som kategorischeman och för kontrasteringar.3 Framställningen i Liberté and Loi är disponerad tematiskt. Björkholm behandlar systematiskt de centrala komponenterna och begreppen i Rousseaus filosofi. Hon börjar med frihet i dess olika aspekter, avverkar sedan Rousseaus resonemang om moral och sedvänja (tradition) och ägnar sedan merparten av analysen åt de idéer som mer berör rättsfilosofi och statsrättsliga problem. Här behandlas således bl. a. begrepp som rättvisa, suveränitet och, givetvis, allmänvilja. Avhandlingen slutar med en analys av Rousseaus föreställning om lag eller rätt, och Björkholm har därmed också knutit ihop sin egen idémässiga tråd. Resultatmässigt bör man understryka att avhandlingen tillhandahåller en tolkning av Rousseau där han framstår som både mer sammanhängande eller konsistent och mer liberal än vad som hävdas enligt de gängse Rousseautolkningarna. Björkholm kan därmed också hävda att hon har påvisat att Rousseaus betydelse för en liberal västerländsk idétradition där demokrati och rättsstat fås att harmoniera. Avhandlingens huvudsynpunkt kan kortfattat ges följande formulering: Rousseau sökte utforma grunddragen i en rättslig ordning där fria och jämlika medborgare under demokratiska beslutsformer nyttjar rätten för att främja sin och andras frihet. Rousseau tänkte sig att det goda samhället skulle fungera

 

2 Björkholms behandling av dessa båda källor kan jämföras med framställningen i N. J. H. Dents A Rousseau Dictionary (Oxford: Blackwell, 1992). I detta nya uppslagsverk över Rousseau hävdas helt enkelt att Breven skrivna från berget inte tillför något väsentligt. 3 Det är nästan ingenting som stör i detta avseende. Egentligen vill jag bara opponera mot tolkningen av Constant (s. 42 ff.). Det påstås att Constants distinktion mellan två frihetsbegrepp, ”liberté des anciens” och ”liberté des modernes” (i avhandlingen ”liberté politique” respektive ”liberté civile”), står förebild för Berlins åtskillnad mellan positiv och negativ frihet. Det kan nog stämma. Däremot är det tveksamt om Constant själv verkligen lånar sig till det slags kalla krigs-filosofi, som begreppsparet positiv och negativ frihet ofta brukats för. Jag skulle tvärtom vilja hävda att Constant för egen del i hög grad står för det nyanserade synsätt som Björkholm själv pläderar för. I sin klassiska föreläsning från 1819 där de två typerna av frihet jämförs betonas just faran av att den ena framhävs på den andras bekostnad och vikten av att se dem i ett sammanhang. Huvudsynpunkten är att de två friheterna måste kombineras. Björkholms tolkning utgår visserligen från en annan text av Constant (från 1814) och där påminner Constant mer om Berlin i sitt sätt att resonera om de båda typerna av frihet. Så till vida är hennes resonemang korrekt. Problemet är emellertid att det är föreläsningen från 1819 som brukar uppfattas som den klassiska utläggningen från Constants sida.

 

 

som ett självförstärkande system. Jämlika och fria medborgare med allmänanda skapar institutioner och beslutar om lagar som upprätthåller jämlikheten, värnar om friheten och främjar allmänandan.

 

Vad har Björkholm bidragit med?
En omedelbar fråga som infinner sig efter läsningen av Thérèse Björkholms avhandling är vad som egentligen är hennes eget bidrag. Hennes tes eller huvudsynpunkt är på ett allmänt plan inte helt originell. Den påminner t. ex. om den kantianskt inspirerade uttolkning som gillesocialisten Cole gör i introduktionen till sin engelska översättning av Du contrat social.4 Och sedan lanseringen av idén om Rousseau som föregångare till den totalitära demokratin har flera forskare tagit som sin uppgift att försöka rädda honom undan olika typer av vantolkningar.5 Däremot kan det mycket väl vara så att ingen av dessa tidigare uttolkningar riktigt kan mäta sig med Björkholms ifråga om systematik och konsekvens. Problemet är att en läsare har svårt att mera precist avgöra vari detta bidrag i så fall består. Det kommer sig bland annat av att författaren själv inte på något sätt har underlättat för läsaren. Vad som saknas är först och främst en diskursanknytning, där man får reda på hur tidigare forskare har resonerat. I stället förklarar Björkholm i sin inledning att hon inte har velat förhålla sig till andra tolkningar (s. 8). Det har inte varit praktiskt möjligt, säger hon. Men är det inte i själva verket nödvändigt att uttalat eller outtalat lägga upp en studie av detta slag som ett angrepp på andras tolkningar? Hur skall läsaren annars veta om man har något att tillföra? Det enda läsaren bjuds är ett mycket kort resonemang (s. 9) där avhandlingsförfattaren först avfärdar den hegelianska tolkningen av Rousseau som totalitär demokrat och därefter avvisar varje slags psykologiserande eller personbiografisk uttolkning av Rousseaus texter. Även om man till nöds kan förstå vad som avses är dessa markeringar alltför kortfattade för att ge någon vägledning under själva textanalysen.6 Här skulle jag helt enkelt ha önskat en större tydlighet. Och det gäller inte enbart en formalitet. Det handlar om att vårda sig om sin egen problemställning. Genom att inledningsvis klargöra vad man har för avsikt att bidra med kan man nämligen fånga läsarens intresse. Men ännu viktigare är att man också ger läsaren bättre möjligheter att bedöma värdet av detta bidrag.
    Ett sätt för läsaren att hantera detta problem är att inrikta sig på några klassiska stridsfrågor när det gäller Rousseaus politiska filosofi. I det följande har jag därför för avsikt att belysa några sådana centrala tolkningsproblem. Frågan är dels om och hur Björkholm tar ställning i dessa tvister, dels om hon har några goda argument för sina ställningstaganden.

 

4 Cole, G. D. H. 1973 (1955), ”Introduction”, i Rousseau, Jean-Jacques. The Social Contract and Discourses. London: Dent, Everyman’ s Library. 5 Se särskilt MacAdam, James. 1967. ”What Rousseau Meant by the General Will”, Dialogue 5, 498–515. 6 En detalj i sammanhanget är att man kan undra om Björkholm lever som hon lär. Såvitt jag kan förstå tar hon på ett ställe själv hjälp av ett slags psykologiserande tolkning (s. 41, not 131). Det ser inte riktigt bra ut att man är sträng mot andra men tillåter sig själv friheter när det så passar.

 

Är idén om en allmänvilja intellektuellt begriplig?
Den oenighet och förvirring som alltjämt råder kring Rousseaus tänkande har åtminstone till en del sin grund hos Rousseau själv. Hans texter rymmer en rad drastiska och svåruttolkade formuleringar, vars syfte snarast torde ha varit att väcka uppmärksamhet. Med facit i hand kan vi konstatera att Rousseau i så fall varit synnerligen framgångsrik. Men det pris han fått betala har varit högt. Hans tankar har inte bara blivit utnyttjade för politiska ändamål som han själv förmodligen stod främmande inför. Rousseau har också anklagats för intellektuell oreda och filosofisk mystifiering. Inte minst gäller detta själva idén om en allmänvilja.
    En första fråga gäller givetvis begreppets innebörd. Här kommer Thérèse Björkholms mycket generösa läsning till sin rätt. Rousseau tycks ha varit fångad av en vilja att provocera, han är otvivelaktigt svag för drastiska formuleringar och han uttrycker sig förvisso inte alltid glasklart. Tack vare att Björkholm avstår från att ta hem enkla poänger gentemot Rousseau, lyckas hon dock visa att begreppet allmänvilja inte alls skall uppfattas som en mystifiering av kollektiva aktörer utan tvärtom kan ges en tämligen rimlig innebörd. I den gemensamma rollen som medborgare eller medlemmar i en sammanslutning av jämlikar har vi vissa intressen gemensamt med alla andra medborgare. Det hindrar inte att vi därutöver också kan ha en enskild vilja, vissa privata intressen, som skiljer sig från den opartiska allmänviljan. Idag finner vi inget konstigt i detta. Vi känner till denna spänning mellan olika drivkrafter och principer alltför väl. Den gör sig ständigt påmind både i vardagen och det offentliga livet.
    Det framstår inte heller som något mystiskt att som Rousseau hävda att lagar eller gemensamma regler idealt sett skall vara opartiska, dvs. vara grundade på allmänviljan och inte på någon enskild individs privata intressen. Genom att kontrastera allmänviljan mot summan av alla enskilda viljor kunde Rousseau dessutom fästa vår uppmärksamhet på att den osynliga handen har en ”baksida”. Tillvaron är inte så enkel att vi alltid kan räkna med en perfekt marknadssituation där alla våra särintressen harmonierar och automatiskt leder till det gemensamma bästa (Paretooptimalitet). Idag har denna insikt blivit vetenskapligt allmängods och vi kan tack vare modern rationalistisk teori precisera flera olika modeller för mänsklig interaktion där individuell rationalitet inte alltid harmonierar med kollektivets gemensamma önskemål.7 Men när vår tids ekonomer noterar att en nyttighet är problematisk därför att den har karaktären av kollektiv vara, är de förmodligen sällan varse att de på nytt formulerar kärnan i Rousseaus idé om allmänviljan.
    Björkholm ägnar ett särskilt kapitel åt Rousseaus idé om allmänviljan. Ett genomgående inslag är här att analysen drar nytta av modern littera-

 

7 Jag syftar här givetvis på spelteori och den diskussion som förts under senare år bland annat om den välkända spelmodellen ”fångarnas dilemma”. Björkholm antyder i förbigående att hon är medveten om att spelteorin hade kunnat utnyttjas som tolkningsinstrument. Eftersom hon inte lägger någon större vikt på att idékritiskt nagelfara Rousseaus text, kan jag dock förstå att hon avstått från detta. Huvudpoängen i Rousseaus framställning kan också mycket väl presenteras utan spelteorins formaliserade modeller.

 

 

tur om rättvisa. Huvudintrycket är att denna koppling framstår som mycket fruktbar. Rousseaus föreställning om rättvisa låter sig väl förstås i ljuset av den diskussion som följt i spåren av Rawls A Theory of Justice,8 vilket möjligen beror på att vi fortfarande, än idag, är upptagna av de problem som Rousseau först satte fingret på. Särskilt jämförelsen med Rawls hade med fördel kunnat drivas längre.9 Björkholm gör en åtskillnad mellan två olika teorier om allmänviljan, en normativ och en positiv (se s. 205). Rousseaus resonemang om allmänviljan består dels av argument för att vi bör ansluta oss till allmänviljan som normativ princip, dels av vissa idéer om vad som kan garantera eller vad som fordras för att allmänviljan skall kunna förverkligas. I det förstnämnda fallet blottläggs tydligt att Rousseau laborerar med delvis olika föreställningar om rättvisa. Redan i inledningen av Om samhällsfördraget deklarerar Rousseau att han har för avsikt att ”förena det rätten tillåter med det som intresset föreskriver, för att inte skilja på rättvisa och nytta”. I sin plädering för allmänviljan återkommer denna dubbla motivationsgrund i form av två skilda argumentationslinjer.10 Å ena sidan utvecklar Rousseau en föreställning om rättvisa som opartiskhet:

 

Även om det inte är omöjligt att en enskild vilja på någon punkt stämmer överens med allmänviljan, så är det åtminstone omöjligt att denna överensstämmelse är varaktig och bestående, ty den enskilda viljan strävar enligt sin natur efter fördelar, den allmänna viljan efter jämlikhet. (bok II, kap. 1, sid. 39)11

Å andra sidan finns också hos Rousseau en idé om rättvisa i termer av reciprocitet eller ömsesidiga fördelar.

 

De förpliktelser som binder oss vid samhällskroppen är bindande bara därför att de är ömsesidiga, och till sin natur är de sådana att när man uppfyller dem kan man inte arbeta för andra utan att också arbeta för sig själv. Varför är allmänviljan alltid riktig och varför vill alla alltid lyckan för var och en — om inte därför att det inte finns någon människa som inte kan tillägna sig detta ord var och en, och som inte tänker på sig själv när han röstar för alla? Vilket bevisar att den rättsliga jämlikheten och det rättvisebegrepp som den jämlikheten skapar har sin rot i att var och en sätter sig själv främst och följaktligen har sin natur i människans natur; (II, 4, s. 45)

 

Som uttolkning av Rousseaus författarskap har jag här inget att invända mot Björkholms framställning. För egen del — och det handlar inte

8 I detta sammanhang bör det påpekas att Björkholm själv på en punkt korrigerade sin text under disputationen. Rawls beskriver sin teori om rättvisa i termer av ”pure procedurial justice”, men i fotnot 838 på s. 218 skall det slås fast att Rousseaus teori om allmänviljan bör uppfattas som en idé om ”imperfect procedurial justice”. 9 Jag har t. ex. i åtanke en av de textpassager i Om samhällsfördraget som ofta brukar förorsaka huvudbry. När Rousseau förklarar innebörden av ”samhällspakten” (I, 6, s. 28) konstaterar han först ”att varje enskild medlem fullständigt uppger sig själv och alla sina rättigheter till förmån för hela gemenskapen”. Därefter följer ett förtydligande: ”Ty eftersom var och en överlämnar sig helt och hållet, är villkoret för det första detsamma för alla, och då villkoret är detsamma för alla ligger det inte i någons intresse att göra det betungande för de övriga.” Vore det inte möjligt att uttyda detta som att Rousseau försöker utveckla ett resonemang liknande Rawls’ idé om att de kontraktsslutande parterna placeras bakom en okunnighetens slöja? 10 Se här Brian Barrys Theories of Justice (Hemel Hempstead: Harvester-Wheatsheaf, 1989), där huvudsynpunkten är att oklarheterna hos Rawls har sin grund i att han här och var blandar in ”rättvisa som ömsesidiga fördelar” i en teori som bäst bör preciseras i linje med ”rättvisa som opartiskhet”. 11 Jag väljer att citera från Sven Åke Heeds och Jan Stolpes nya svenska översättning (Natur och Kultur, 1994).

 

enbart om en rent personlig smakfråga — hade jag emellertid helst sett att Björkholm inte låtit sig nöja med att klargöra vad som står i Rousseaus text. Jag hade därutöver önskat att hon ställt frågan om det handlar om en intellektuellt hållbar position: Kan vi dra slutsatsen att Rousseau lyckas med sin föresats att ”förena det rätten tillåter med det som intresset föreskriver”?

 

Kan demokrati vara en garant för allmänviljans förverkligande?
Frånvaron av idékritik — jag skulle nog till och med vilja kalla det för en brist — blir än mer påtaglig i analysen av Rousseaus positiva teori. Björkholm redovisar grundligt att Rousseau, liksom Rawls, förutsätter att vi som medborgare delar en gemensam ”sense of justice”. Hon påtalar också, men här är analysen inte fullt så utförlig, att Rousseau presenterade flera olika statsrättsliga konstruktioner som alla syftade till att garantera allmänviljans förverkligande. Av särskilt intresse är hans författningspolitiska överväganden i den fjärde och sista boken av Om samhällsfördraget. Här finner vi i kapitlen 3–8 mer eller mindre utvecklade diskussioner om valsystem, valkretsindelningar, författningsdomstol, undantagstillstånd, censur och statsreligion. Den måhända allra mest centrala tanken handlar dock om demokrati i bemärkelsen majoritetsstyre och går ut på att det finns ett samband mellan majoritetens vilja och allmänviljan.

 

Förutom detta grundfördrag är majoritetens röst alltid förpliktande för alla de andra; det är en konsekvens av själva fördraget. Men då kommer frågan hur en människa kan vara fri och tvingad att foga sig i viljeyttringar som inte är hans egna. Hur kan de som inte är överens vara fria och underkastade lagar som de inte har samtyckt till? Jag svarar att frågan är illa ställd. Medborgaren samtycker till alla lagarna, även till dem som man antar mot hans vilja, och även till dem som bestraffar honom när han vågar bryta mot någon av dem. Alla statsmedlemmarnas konstanta vilja är allmänviljan; det är genom den som de är medborgare och fria. (not) När man föreslår en lag i folkförsamlingen frågar man inte direkt om ledamöterna antar eller förkastar förslaget, utan om det stämmer överens eller icke stämmer överens med allmänviljan, som är deras. När var och en röstar är det om den frågan han uttalar sig, och på grundval av röstsammanräkningen förkunnas allmänviljan. Så när en uppfattning som går rakt emot min uppfattning segrar, bevisar detta ingenting annat än att jag hade misstagit mig och att det som jag ansåg var allmänviljan inte var det. Hade min enskilda uppfattning segrat hade jag gjort något annat än det jag velat — och då hade jag inte varit fri. (IV, 2, s. 123 f.)

Rousseaus uppfattning kan tyckas vara nog så tydlig. Majoritetsbeslut kan i en mycket direkt mening fungera som en garanti för allmänviljans förverkligande. Om medborgarna har det allmänna bästa för ögonen blir demokratiskt beslutade lagar ett konkret uttryck för den allmänvilja som ”alltid har rätt”.
    Björkholm redogör utförligt för detta resonemang (s. 62 f.), men när hon tillfogar sin egen sammanfattande kommentar väljer hon att undvika det som är kontroversiellt. Hon tar i stället fasta på den reservation som Rousseau själv tillhandahåller:

 

Detta förutsätter visserligen att majoriteten alltjämt inrymmer alla kännetecken på allmänviljan. När det inte längre är på det sättet finns det inte längre någon frihet, vilken ståndpunkt man än intar. (IV, 2, s. 124)

 

 

 

Björkholm nöjer sig således med att enbart konstatera att man är bunden av en lag endast under förutsättning att lagen är ett uttryck för det allmänna intresset. Så menade nog också Rousseau, men han hävdar något mera precist, nämligen att majoritetens uppfattning — åtminstone under vissa bestämda förutsättningar — kan vara ett uttryck för allmänviljan. Rousseau trodde verkligen att han funnit mekanismerna i den konstitution som förmår garantera att allmänviljan förverkligas. Och det är bland annat just detta som gör att Rousseaus idé om folksuveränitet inte är någon alldeles vanlig och enkel demokratitanke, där majoritetsstyre enbart förordas som ett slags uppenbar lösning på problemet att finna den bästa och mest rättvisa beslutsmetoden.
    Detta är också, vill jag hävda, precis en sådan punkt där man önskar att en idéanalytisk forskare går ett steg längre och inte nöjer sig med att enbart redovisa andras tankar, utan även tar sig för att ställa kritiska frågor till textmaterialet. Rousseaus idé att allmänviljan kan utläsas via majoritetens ställningstaganden är givetvis praktiskt tilltalande för så vitt att majoritetsviljan framstår som ett mer brukbart kriterium än allmänviljan. Men den omedelbara frågan är givetvis om det alls är möjligt att fastställa ett sådant samband mellan majoritetens vilja och allmänviljan eller om detta i själva verket är en helt befängd tanke.
    I förstone kan man kanske tycka att vore ideologiskt tilltalande om det verkligen gick att etablera en koppling mellan demokratiskt beslutsfattande och allmänintresset. Men frågan är om demokratin mår bra av ett sådant försvar. Problemet med en sådan idé är nämligen att den även inbjuder till dogmatism — om allmänviljan alltid har rätt, så har ju även majoriteten alltid rätt — och att den kan tjänstgöra som en av grundstenarna i tolkningen av Rousseau som totalitär demokrat. För den liberala uttolkningen av Rousseau är detta givetvis mycket bekymmersamt. I likhet med Björkholm anser jag att Rousseau ofta har drabbats av rena vantolkningar, men för att undkomma sådana övergrepp kan man inte välja att undvika de sidor hos Rousseau som är problematiska. Det är inte någon bra strategi ens om syftet är att beskydda Rousseau från framtida övergrepp. Faktum kvarstår att inte bara Rousseau utan även Condorcet och flera andra upplysningstänkare hyste föreställningar av detta slag. Inspirerade av Newtons landvinningar inom fysiken och med den euklidiska geometrin som förebild pågick under 1700-talet en diskussion om hur man kan åstadkomma ”det gemensamma bästa” med hjälp av voteringstekniska arrangemang. Den enda rimliga lösningen är i stället att ta hjälp av modern teoribildning och mödosamt rekonstruera den politiska geometri Rousseau och hans samtida var på spåret.12

 

12 Det finns under rubriken ”Social Choice Theory” en rik litteratur som behandlar just detta. Särskilt relevant är William H. Rikers Liberalism Against Populism. A Confrontation Between the Theory of Democracy and the Theory of Social Choice (San Francisco: Freeman and Company, 1982). Det finns också en intressant idéhistorisk koppling till Condorcet som kortfattat belyses av Duncan Black i Theories of Committees and Elections (Cambridge: Cambridge University Press, 1958), s. 164 f., samt av Brian Barry i Political Argument (London: Rouledge & Kegan Paul, 1965), note A, s. 292 f. och Justice as Impartiality (Oxford: Oxford University Press, 1995), s. 148.

 

Är den fria debatten och pluralismen ett hot mot allmänviljan?
Rousseaus tänkande har ständigt varit en källa till ideologisk förvirring. Redan under sin livstid fick han bevittna att de egna skrifterna blev föremål för motstridiga uttolkningar. Och fastän själv i väsentliga avseenden en vän av upplysningen lyckades han med konststycket att komma på kant med Voltaire och andra ledande upplysningsfilosofer. Vanligen har Rousseau uppfattats som en politisk radikal av närmast socialistiskt snitt, men det är också fullt möjligt att spåra vissa konservativa inslag i hans skrifter.13 Mot bakgrund av att dagens diskussion bland ”communitarians” rymmer liknande spänningar är detta inte alls förvånande. Att Rousseau dessutom uppvisar vissa typiskt liberala inslag är kanske inte heller så konstigt. För vissa idéhistoriker bekräftar detta bara bilden av Rousseau som en ideologisk virrpanna.
    Det anmärkningsvärda med Thérèse Björkholms uttolkning av Rousseaus tänkande är emellertid inte att hon lyckas urskilja en del liberala stänk. Det intressanta är att hon presenterar en liberal tolkning som är förhållandevis fri från ideologiskt störande inslag. Om man får tro Björkholm finns ingenting annat än illvilliga vantolkningar som kan förstöra bilden av en konsistent och genomtänkt vänsterliberal av närmast Rawlskt snitt. Även om Rousseau själv knappast är helt fri från skuld till oklarheterna i sina egna texter, är även jag benägen att tro att mycket av förvirringen kring Rousseau kan tillskrivas den politiserade läsning hans skrifter drabbats av. Det är mycket tveksamt om det går att rekonstruera en alltigenom konsistent tänkare, men med en rimligt generös läsning av Rousseau kan man nog — här delar jag Björkholms uppfattning — blottlägga en förhållandevis genomtänkt politisk filosofi och samhällssyn. För egen del finner jag det dock vanskligt att så till den grad grunda ett sådant företag på de liberala elementen i Rousseaus tänkande. Det må vara att hans syn på majoritetsviljan kan räddas undan anklagelserna om totalitärt tänkande. Men jag är snarare beredd att argumentera för hypotesen att han kan uppfattas som en förespråkare för en måttlig ”communitarianism” av vänsterinriktat slag (som t. ex. Michael Walzer).14 Det bekymmersamma för den konsekvent liberala uttolkningen av Rousseau är nämligen att de icke-liberala eller ”totalitära” dragen också kommer till uttryck i ett annat sammanhang som kan sägas röra den politiska kärnan i liberalismen. Det brukar, närmare bestämt, hävdas att Rousseau var motståndare till fri debatt, maktkontroll och pluralism över huvud taget.
    Detta är inget tolkningsproblem som Björkholm undviker. Hon synes tvärtom vara klar över att det handlar om ett slags lackmustest för den grad av liberalism som Rousseau kan tillskrivas. Hela hennes avhandling kan uppfattas som ett argument för att fria Rousseau från de totalitära anklagelserna. I det följande har jag emellertid valt att särskilt uppmärksamma tre olika passager som lämpar sig för en mer precis ideologisk positionsbestämmning.

13 Se Osborn, Annie Marion. Rousseau and Burke. A Study of the Idea of Liberty in Eighteenth-Century Political Thought (London: Oxford University Press, 1940), som påtalar likheterna mellan Burke och Rousseau. 14 Denna idé finns utvecklad i Ludvig Beckmans uppsats ”Om att rättfärdiga en teori om rättvisa” (stencil, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, 1995).

 

 

Följande citat används av Björkholm för att belägga Rousseaus syn på yttrandefriheten (se s. 222 f.):

 

Av det sagda bör det framgå att det som gör viljan allmän inte så mycket är antalet röster som det gemensamma intresse som förenar dem; ty under denna ordning underordnar sig var och en de villkor som han ålägger de andra. Där finns en beundransvärd överenstämmelse mellan intresse och rättvisa, som ger de gemensamma överläggningarna en rättvis karaktär, vilken försvinner när man diskuterar varje enskild fråga, ty då finns det inte något gemensamt intresse som förenar domarens måttstock och målsägarens och gör dem identiska. (II, 4, s. 47)15

Björkholms tanke är att Rousseau här klargör att fri och kritisk debatt är en nödvändig förutsättning för att allmänviljan skall kunna förverkligas. Men Björkholm läser in alltför mycket i denna formulering. Uppenbart är att huvudsynpunkten handlar om skillnaden mellan generell lagstiftning (och därmed allmänviljan), som verkar universellt och i princip gäller lika för alla, och diskretionära ställningstaganden i enskilda ärenden, som ger utrymme för hänsyn till särintressen. Som mest kan vi här utläsa att Rousseau utgick från att lagstiftning måste föregås av något slags gemensam överläggning. Citatet ger däremot inget belägg alls för att Rousseau ställde några särskilda krav av liberalt snitt på hur överläggningarna skulle gå till.
    I kapitlet om ”Liberté Civile” behandlas bland annat Rousseaus syn på rättssäkerhet, den enskildes integritet och skydd mot rättsövergrepp. Ett längre resonemang om individens skyldighet att underordna sig rättvisan ger Björkholm anledning att kommentera den kanske allra mest beryktade formuleringen i Om samhällsfördraget:

 

... vem som än vägrar lyda den allmänna viljan kommer han att tvingas till det av hela kroppen, vilket endast betyder att man kommer att tvinga honom att vara fri. (I, 7, s. 32)

Att bli tvingad att vara fri kan synas vara ett praktexempel på ett slags orwellskt nyspråk. Och visst handlar det om en drastisk och provocerande formulering. Men Björkholm visar här övertygande (se s. 52 ff.), att den bakomliggande tanken är fullt rimlig och helt i överensstämmelse med ett ganska ”normalt” eller liberalt rättsfilosofiskt synsätt på de förpliktelser vi som medborgare har gentemot rättvisa och legitima politiska institutioner. Så långt gör Björkholm ett mycket gott arbete. Efter det att Rousseau även här har befriats från anklagelserna om totalitära tendenser tar hon emellertid ytterligare ett steg. På grundval av Rousseaus ”försvarstal” i Breven skrivna från berget vill Björkholm dessutom göra gällande att Rousseau faktiskt förespråkade en mycket konsekvent och särskilt för sin tid, förmodar jag, mycket långtgående rättsliberal uppfattning om vilka rättigheter individen kan åberopa till skydd för sin integritet och mot rättsövergrepp.
    Jag skulle kunna godta även denna tolkning. I synnerhet tanken att rättsliga procedurer skall präglas av öppenhet och lika behandling synes stå i god samklang med centrala resonemang i Om samhällsfördraget där Rousseau preciserar innebörden av allmänviljan. Den avgörande frågan är hur vi metodiskt sett skall bedöma värdet av Breven skrivna från berget. I

15 Den svenska översättningen använder egentligen gemensamma beslut för den franska originaltextens ”délibérations communes”.

 

Rousseau-litteraturen avfärdas texten vanligtvis med kommentarer om att Rousseau här mest talar i egen sak. Björkholm anser däremot uppenbarligen att den bör uppfattas som ett viktigt förtydligande av den teori som presenterats i Om samhällsfördraget. Och kanske är det så att Björkholm här har rätt alldeles oavsett om Rousseau talar i egen sak, vilket han åtminstone delvis gör. Till förmån för Björkholms tolkning talar bland annat att Rousseau inte alls uppträder som en opportunist i sitt ”försvarstal”. Det rör sig definitivt inte om några politiska eftergifter till de makthavande. Problemet för mig som läsare är att jag inte ens ges möjligheten att låta mig övertygas. I avhandlingen saknas den metodiskt inriktade argumentation som är en förutsättning för ett ställningstagande.
    Frågan om Rousseaus inställning till pluralism eller organisatorisk mångfald och konkurrens leder oss delvis in på samma metodiska problem (se s. 219 ff.). I Om samhällsfördraget ger Rousseau uttryck för en ganska kritisk syn på fraktionsbildningar.

 

För att allmänviljan ska kunna uttalas tydligt är det alltså viktigt att det finns någon enskild samfällighet i staten och att varje medborgare enbart röstar för sig själv ... Och om det finns enskilda samfälligheter måste man öka deras antal och förhindra ojämlikhet mellan dem, ... Endast dessa åtgärder kan leda till att allmänviljan alltid är upplyst och till att folket inte misstar sig. (II, 3, s. 43 f.)

Rousseaus huvudsynpunkt är att allmänviljans förverkligande förutsätter jämlikhet i politiskt avseende. Problemet med fraktioner, som i detta fall kan representeras av såväl partier som organisationer, är att de ger upphov till maktskillnader. Rousseau påtalar här ett förhållande som är mycket centralt när vi idag försöker blottlägga hur den politiska makten är fördelad. I svensk statsvetenskap har således diskussionen bland annat handlat om hur det demokratiska regelverket modifieras och perverteras av korporativa arrangemang och informella organisatoriska nätverk. Precis som vissa av dagens samhällsdebattörer frågar sig Rousseau om det finns anledning att göra ingrepp i organisationsväsendet. Hans rekommendation är knappast totalitär — han förordnar inte något förbud — men den kan inte heller sägas vara helt nöjaktig från strikt liberal synpunkt. Rousseaus resonemang om pluralism och organisationsväsende är nämligen påtagligt instrumentellt. Det går inte att utläsa något principiellt ställningstagande till pluralism och organisationsfrihet i Om samhällsfördraget.
    Björkholm tar också här hjälp av Breven skrivna från berget för att belägga en mer principiellt liberal hållning hos Rousseau. Och kanske kan vi godta en sådan tolkning även i detta fall. Vid sidan av det rent metodiska problemet löper emellertid Björkholm denna gång ytterligare en risk. Hennes framställning är näst intill oklanderlig. Den ger en god presentation av Rousseaus tankegång och rymmer dessutom en rad insiktsfulla kommentarer. Men jag är inte alls tillfreds med slutet på berättelsen. Det må vara att det också här är rätt att ge Rousseau godkänt som liberal. Det kan emellertid inte vara rätt att på denna punkt reducera honom till en liberal dussintänkare. Huvudpoängen bör vara Rousseaus ambivalens, som här inte alls är sprungen ur någon tankeoreda utan tvärtom kommer sig av hans insikter om organisationsväsendets

 

 

faror för demokratin. Hans ambivalens i detta avseende är också ett gott exempel på den Rousseau som fortfarande gäckar alla försök till entydig ideologisk bestämning.

 

Är idén om folksuveränitet förenlig med en författningsdomstol?
Rousseau har med rätta uppfattats som en folksuveränitetens apostel. I den författningspolitiska idéhistorien står han som representant för idén om en radikal medborgarstyrelse. Det var som sådan han lyftes fram som ideolog och inspiratör under den franska revolutionen. Den som i stället har intresserat sig för konstitutionalismens principproblem har som regel sökt lärdomar på annat håll; det praktiska handledarrådet är att studera idéerna bakom den amerikanska revolutionen snarare än den franska.
    Idag vet vi att demokratin och rättsstaten eller konstitutionalismen fungerar tämligen bra tillsammans. Den moderna folkstyrelsen representerar en ganska lyckosam kombination av folksuveränitet och rättsstat. Idémässigt rör det sig emellertid om två skilda föreställningar om relationen mellan de styrande och de styrda. I det ena fallet handlar det om att folket bemäktigar sig staten och i det andra om att folket skyddas mot maktmissbruk genom att staten blir bunden och begränsad.
    Allmänt sett råder ingen tvekan om vilken position Rousseau intog i denna idémässiga konflikt. Från Om samhällsfördraget kan vi exempelvis hämta följande:

 

Men suveränen kan inte säga: Det som den och den människan kommer att vilja i morgon, det kommer jag också att vilja. Ty det är orimligt att viljan ger sig bojor för framtiden, och ingen vilja kan gå med på något som går emot den viljande varelsens bästa. (bok II, kapitel 1, s. 40)

 

Noga räknat innebär konstitutionalismen att folket just ålägger sig en rad sådana ”bojor för framtiden”. Vi kan alla anse att det är klokt att ha en konstitution som bygger in ett slags tröghet och förutsägbarhet i det politiska beslutsfattandet. Men detta innebär samtidigt att vi då också tillåter historien att utöva ett slags diktatur över samtiden. För Rousseau, om någon, borde detta framstå som ett problem.
    I en framställning där huvudpoängen är att Rousseau bör lyftas fram i ljuset som en betydelsefull rättsfilosofisk klassiker tycker man att just denna idémässiga konflikt borde vara central. Björkholm har emellertid inte velat konfrontera sin Rousseau med sådana problem. Hon noterar visserligen i avhandlingen (s. 180) att Rousseau tänker sig ett slags författningsdomstol, ett system med ”judicial review” i form av ett tribunat som övervakar konstitutionen. Men hon tycks inte ha funderat över om detta alls är möjligt att kombinera på ett konsistent sätt med Rousseaus närmast extrema renodling av folksuveränitetstanken. Man kan invända att detta är väl generöst mot Rousseau. Underlåtenheten innebär dessutom att Björkholm för sin egen del missar ett intressant tolkningsproblem.

 

 

Finns det ett drag av elitstyrelse hos den radikale deltagardemokraten?
Ett av de mest omdiskuterade kapitlen i Om samhällsfördraget bär den något missvisande rubriken ”Om lagstiftaren”, vilket för övrigt har bidragit till att hålla diskussionen igång. Det problem Rousseau adresserar gäller, allmänt sett, hur man över huvud taget skall kunna introducera allmänviljans principer i ett samhälle. Finns det någon som kan tänkas vilja ta ansvar för det slags opartiska förhållningssätt som allmänviljan förutsätter? Just på denna punkt framstår Rousseau som synnerligen realistisk. Han är klar över att vi som individer har intressen som gör att vi inte är att lita på:

 

För att upptäcka de bästa samhällsprinciperna som lämpar sig för nationerna skulle det krävas en överlägsen intelligens, som såg människornas alla lidelser men inte erfor någon av dem; som inte hade något samband med vår natur men kände den i grunden; vars lycka inte vore beroende av oss men som ändå gärna ville ägna sig åt vår lycka; ja, som under tidens gång skulle skaffa sig en avlägsen ära och som kunde arbeta i ett sekel men njuta i ett annat. Det skulle krävas gudar för att ge människorna lagar. (II, 7 s. 54)

Just dessa formuleringar har tagits som bevis för att Rousseau på en avgörande punkt valde att misstro folket: För att få till stånd ett samhälle där folkets genuina vilja har möjlighet att få råda fordrades att folket initialt underordnades en makt helt utanför dess kontroll.
    Björkholms förslag till uttolkning av denna idé om lagstiftaren är att det enbart rör sig om en tankekonstruktion (s. 101 f.). Det är säger hon inte fråga om någon instruktionsbok för lagstiftning eller författningspolitik, utan en påminnelse till folket om vad ett välordnat och rättvist samhälle kräver av dem. Därmed anser hon också att hon tillbakavisat den elitistiska uttolkningen av Rousseau, som ofta brukar ta fasta på just detta kapitel.
    Själv är jag inte alls övertygad av Björkholms argumentation på denna punkt. Hon skriver här och var att Rousseau förmedlar djupa insikter om fundamentala problem. I kapitlet om lagstiftaren tror jag att Rousseau gör anspråk på just detta, men frågan är om inte budskapet är ett annat och mer precist och konkret än det Björkholm läser in? Enligt min uppfattning handlar det också om ett slags misstro mot folkviljan, även om Rousseaus alternativ kanske inte förtjänar benämningen elitistisk. Misstron mot den rena folkviljan kommer i stället till uttryck i form av en maktdelningstanke:

 

Lagstiftaren är i alla avseenden en enastående människa i staten. Han bör visserligen vara det genom sin begåvning, men minst lika mycket genom sin uppgift. Här är det inte fråga om verkställande myndighet, inte heller om suveränitet. Denna uppgift, som upprättar republiken, ingår inte i dess upprättade författning. Det är en specifik och överlägsen funktion, som inte har någonting gemensamt med människornas välde, för om den som styr över människorna inte får styra över lagarna, får den som styr över lagarna inte heller styra över människorna. Annars skulle hans lagar bli redskap för hans lidelser och ofta bara permanenta hans orättvisor och han skulle aldrig kunna undvika att enskilda åsikter skadade det heliga i hans verk. (II, 7, s. 55 f.)

Jag skulle vilja hävda att Rousseau här faktiskt lanserar en idé om hur man bäst bedriver författningspolitik. Budskapet är att vi, i brist på gudar, bör förlita oss på politiskt oberoende professorer i statskunskap och juridik när vi bestämmer oss för en ny konstitution. Budskapet inne-

 

 

håller den bestämda tanken att författningspolitik inte bör överlåtas till politikerna.
    Trots att vi som utgångspunkt har ett ovanligt realistiskt anslag är också avsnittet om lagstiftaren ett exempel på att Rousseau allt som oftast hamnade i påtagligt idealistiska idékonstruktioner. Visserligen går det att anföra argument för hans idé: Vi vet att även författningspolitik innehåller ett betydande mått av ren intressepolitik. Om till exempel den sittande presidenten har en betydelsefull roll när en ny konstitution utformas, kan man räkna med att den nya konstitutionen ger presidenten en mycket stark ställning. Men mot detta kan man ställa väl så goda skäl för att ansvariga politiker bör finnas med. Att utforma en ny konstitution fordrar det slags realism som endast praktisk statsmannakonst kan erbjuda. Min egen slutsats är att även detta tolkningsproblem illustrerar att Björkholms framställning hade mått bra av en dos idékritik. Jag efterlyser helt enkelt en större distans till Rousseaus tankevärld.

 

Har Björkholm presenterat övertygande argument för sin tolkning?
Thérèse Björkholms avhandling påminner om ett omsorgsfullt lagt pussel. Hennes idéanalytiska forskningsarbete imponerar genom den noggrannhet och varsamhet varmed hon har granskat och placerat de enskilda bitarna i Rousseaus tänkande. Det är också just detta, att hon fått pusslet att stämma, som är hennes starka argument. Hennes liberala uttolkning av Rousseau är inte någon enkelt tillrättalagd konstruktion. Den framträder genom en systematisk läsning av ett omfattande källmaterial.
    Idéanalytiskt forskningsarbete skiljer sig emellertid från pusselbyggandet i ett väsentligt avseende. I ett vanligt pussel är både utseendet och placeringen av varje enskild bit entydigt bestämd. Forskaren formar däremot i någon mån själv sina tolkningsbitar. Det förhållandet att man till slut får sitt tolkningspussel att stämma blir därmed inte det helt utslagsgivande argumentet för dess riktighet. Och det är precis här som jag har försökt lokalisera ett antal svagheter i Björkholms framställning.
    Min kritik kan i grova drag sammanfattas i två snarlika invändningar:
1. Jag anser att Björkholm är alltför generös mot sin egen argumentering. Hon tar ibland för lätt på de tolkningsproblem som källmaterialet innehåller och hon undviker nästan genomgående att konfrontera sina egna slutsatser med andras alternativa tolkningar.
2. Jag anser dessutom att Björkholm är alltför generös mot Rousseaus argumentering. Hon visar alltför mycket pietet för det storslagna och hennes framställning riskerar ibland att glida över i ett slags musealt förhållningssätt till den politiska filosofins klassiker. 

    Resultatet av denna missriktade generositet är helt enkelt att avhandlingens slutsatser blir mindre övertygande. Inte heller gagnas Rousseau. Björkholm lyfter förtjänstfullt fram Rousseaus idémässiga släktskap med modern liberalism och hon demonstrerar förvisso att det fortfarande finns skäl att vända sig till Rousseau för att begrunda den politiska filosofins grundproblem. Men hon driver alldeles bestämt sin synpunkt alltför långt. Rousseaus stora förtjänst är hans förmåga att ställa rätt problem. Ingen kan ta ifrån honom hans storhet i det avseendet. Och den ger oss

 

en fullt tillräcklig anledning att ständigt återvända till och på nytt fördjupa oss i hans efterlämnade skrifter. Däremot vill jag nog hävda att vi även fortsättningsvis gör bäst i att förhålla oss skeptiska till den storslagna lösning Rousseau hade att erbjuda.
Jörgen Hermansson