Situationell brottsprevention

 

 

Av docent JOHANNES KNUTSSON

Artikeln redogör för en ny inriktning inom brottspreventionen; den situationella ansatsen. Utgångspunkten är att brott kan förebyggas genom att möjligheterna till att begå brott begränsas genom att exempelvis försvåra genomförandet eller öka riskerna. Brottsförebyggande rådet har haft en central roll i Sverige och även i övriga Norden när det gäller forskning omkring detta slags åtgärder. De svenska erfarenheterna av situationell prevention är goda, eftersom utvärderingarna i allmänhet visar positiva resultat.

 

Inledning
Inom brottspreventionen brukar man tala om två former av prevention — social och situationell.1 Med social prevention menas åtgärder inriktade mot de faktorer eller processer som gör vissa grupper eller personer disponibla för brott.2 Det kan röra sig om insatser för barn som växer upp i utsatta miljöer (”tidig prevention”), kurativa åtgärder inom skolan etc. Man vill neutralisera inflytandet av de kriminogena faktorerna.
    För den situationella preventionen är målet mer modest; genom att förändra olika situationella omständigheter, vill man få människor att låta bli att begå brottsliga handlingar. Man antar att brott i stor omfattning inte (enbart) är ett utslag av en i social position eller personlighet djupt inbäddad benägenhet att begå brott, utan på mer omedelbara motivationer som hänger samman med hur den konkreta situationen är utformad och hur den uppfattas. Detta framgår tydligt av den definition på situationell prevention

 

1 Bottoms A., Crime Prevention Facing the 1990s, Policing and Society, 1:90 1990. Tonry och Farrington talar om fyra preventionsformer: straffrättslig, utvecklings, situationell och ”samhällsprevention”. Med straffrättslig menas förebyggande effekter av lagstiftning och brottsbeivring, med utvecklings ansträngningar att förebygga utvecklingen av en brottsbenägenhet hos individer och med samhällsprevention interventioner som syftar till att ändra de sociala förhållanden som påverkar brottsligheten i boendeområden. De olika preventionsformerna är inte helt avgränsade gentemot varandra, utan är delvis överlappande. I detta sammanhang räcker det med tvådelningen ovan, där social prevention inbegriper utvecklings- och samhällsprevention. Tonry M. & Farrington D., Strategic Approaches to Crime Prevention. I. Tonry M. & Farrington D. (red.), Building a Safer Society, Strategic Approaches to Crime Prevention, Crime and Justice: An Annual Review of Research vol. 19, Chicago 1995. 2 Gladstone F., Co-ordinating Crime Prevention Efforts, Home Office Research Study no. 62, London 1980.

som Ronald V Clarke — en av perspektivets pionärer och dess främste förespråkare — ger: ”Situationell prevention utgörs av möjlighetsreducerande åtgärder som (1) inriktas mot specifika former av brott, vilket (2) innebär hanterandet, utformningen eller manipuleringen av den omedelbara miljön på ett så systematiskt och permanent sätt som möjligt, för att (3) öka ansträngningen och riskerna vid brott samt att minska utbytet så som det uppfattas av en vid kategori av brottslingar.”3

 

Preventionsbegreppet
Prevention betyder att något förväntat — i detta fall brott — skall förhindras att inträffa. Om den förebyggande åtgärden uteblev, skulle brottet äga rum.
    Eftersom området är tämligen nytt med en mängd olika aktörer, finns inte något enhetligt preventionsbegrepp, godtaget av alla. Särskilt för polisen kan detta vara problematiskt. Det hänger samman med att polisen brukar särskilja den preventiva verksamhetsformen från den repressiva. Den preventiva har en orientering framåt i tiden och syftar till att förebygga brott och hindra störningar av den allmänna ordningen. Repressiv polisverksamhet riktar sig däremot bakåt i tiden. Den kommer in vid redan inträffade händelser och har ett reparativt syfte, men förväntas även ha preventiva effekter.4 Det sistnämnda är centralt: Ett primärt syfte med repression är just prevention.
    Ganska ofta används vid brottsprevention ett medicinskt preventionsbegrepp, där man talar om primär, sekundär och tertiär prevention.5 Primär prevention innebär ”äkta” förebyggning; brott uppkommer överhuvudtaget inte. Sekundär prevention är inriktad på att förmå sådana som annars skulle begå brott att förbli laglydiga. Vid tertiär förebyggning strävar man efter att förkorta kriminella karriärer, minska allvarligheten i brotten eller förebygga återfall.
    Men inom hälsopreventionen sker fokuseringen till ohälsa, vilket till skillnad från brott huvudsakligen är ett icke-intentionellt fenomen. Människor vill vanligen inte bli sjuka, medan brottsliga handlingar begås med avsikten att vilja uppnå något. Inom rättsvården utgår man från att tertiärpreventiva insatser i form av straff får förebyggande effekter utöver de som erhålles för dem som åtgärden direkt riktas gentemot. Via allmänpreventionen antas således tertiärpreventiva åtgärder ge upphov till primärpreventiva effekter. En tertiärpreventiv åtgärd kanske inte leder till en tertiärpreventiv effekt (den straffade avhåller sig inte

 

3 Clarke R. V. G. (red.), Situational Crime Prevention — Successful Case Studies, New York 1992 s. 4 (min översättning). 4 Sjöholm E., När får polisen ingripa?, Stockholm 1978. 5 Se t. ex. Lab S., Crime Prevention, Approaches, practices and evaluations, 1988.

från fortsatt brottslighet), men väl till en primärpreventiv (andra avhåller sig). Därför skapar användningen av ett medicinskt preventionsbegrepp problem.
    I en diskussion om den polisiära brottspreventionen föreslås att utgångspunkten för en definition kan vara vad som är gemensamt för olika brottspreventiva åtgärder, nämligen att påverka motivationen att begå brott.6 Det kan ske genom påverkning av den mer grundläggande motivationen — disposititionen för brott — eller den mer omedelbara, som hänger samman med situationen. Polisens åtgärder kan vara inriktade gentemot (potentiella) gärningsmän eller situation, med en fokusering på det förstnämnda. Men en väsentlig del av gärningsmannainriktade åtgärder har en situationell komponent; t. ex. övervakningsverksamhet eller insatser mot lokala ordningsproblem.
    Ett ambitiöst försök att utveckla en fungerande och täckande definition har gjorts av Paul Ekblom vid Home Office i England. Hans definition lyder på följande sätt:

 

”Brottsprevention innebär interventionen i mekanismer som orsakar brottsliga händelser.”7

En styrka hos denna definition är att den riktar uppmärksamheten mot mekanismer som motverkar brott och att man måste kunna göra troligt att de griper in i de orsakskedjor som leder till brottsliga handlingar. Ekblom pekar på omedelbara orsaker till brott, men lägger också vikt vid avlägsna. De omedelbara orsakerna är direkt kopplade till den konkreta handlingen och är i allmänhet nära i såväl tid som rum. En orsakskedja som t. ex. börjar i någon social omständighet får alltid sin effekt via en omedelbar orsaksmekanism och det är på de omedelbara som Ekblom fokuserar.
    Inom den situationella ansatsen skiljer man mellan det som gör vissa personer benägna att begå brott (involvement) och omständigheter som är förknippade med de situationer i vilka brott utspelas (event).8 Ekbloms uppdelning i avlägsna orsaker, skilda i tid och rum från handlingen, och omedelbara, vilka är i fokus vid situationell prevention, gör hans definition särskilt lämpad för den situationella ansatsen.

 

 

6 Knutsson J., Polisen och brottspreventionen, Stockholm 1984. 7 Ekblom P., Proximal Circumstances: A mechanism-based classification of crime prevention. I. Clarke R. V. G. (red.), Crime Prevention Studies. vol. 2, New York 1994 s. 194 (min översättning). 8 Cornish D. B. & Clarke R. V. G., Modeling Offenders´ Decisions: a Framework for Research and Policy. I. Tonry M. & Morris N. (red.), Crime and Justice: An Annual Review of Research, vol. 6, Chicago 1985.

Perspektivets utveckling
Formuleringen av detta perspektiv är i stor utsträckning knuten till en grupp forskare som arbetade vid Home Office i slutet av 1970talet och början av 80-talet, med Ronald V Clarke som pådrivande. Ett centralt arbete är Designing out Crime, där utgångspunkterna för den situationella preventionen finns formulerade.9 Utvecklingen i USA har varit annorlunda när det gäller det situationella preventionstänkandet. Ray Jeffrey hävdade att det är miljön i vilken brotten äger rum som måste ändras; dels så att det fysiskt sett blir svårare att begå brott, dels så att människor på ett naturligt sätt kontrollerar varandra.10 Oscar Newman lanserade ”defensible space”-begreppet med likartad utgångspunkt.11 Newman menar att utformningen av boendemiljöerna påverkar i vilken grad de uppfattas som tillhörande de boende och därmed deras beredvillighet att utöva social kontroll. Dessa ideér fick dock inte något starkare genomslag i den amerikanska diskussionen.
    Ett viktigt centrum för perspektivet har dock sedan 90-talets början etablerats vid School of Criminal Justice vid Rutgers i USA. Där finns både Ronald V Clarke, som lämnat England, och Marcus Felson, vilka är de främsta talesmännen för den situationella ansatsen.
    I Holland påbörjades ett målmedvetet arbete vid Justitiedepartementet under 80-talets mitt med en rejäl satsning på brottsprevention. Satsningen avsåg inte bara som tidigare social prevention riktad mot ungdomar i riskzonen, utan även offerstödjande åtgärder samt situationell prevention.12 När ekonomiska bidrag för lokala projekt delades ut, fanns ett villkor om att de skulle utvärderas. Av de ca 200 projekten, vilka huvudsakligen avsåg åtgärder mot vandalism, snatteri och cykelstöld, har utvärderingarna bedömts som tillfredsställande i 31 fall. Men de har ändå inneburit att evalueringsforskningen tagit ett kliv framåt.13 Bland de nordiska länderna är det enbart i Sverige som det finns erfarenhet av situationell prevention i den meningen att åtgärder inte bara vidtagits, utan även vetenskapligt blivit utvärderade. Utvecklingen skedde samtidigt med den engelska, men oberoende av den. Varför kom då denna typ av forskning till uttryck endast i Sverige och inte i de övriga nordiska länderna? Viktig är säkerligen den statliga svenska utredningstraditionen, med forskare och forskningsprojekt som knyts till utredningar och kommitteér. Men

 

9 Clarke R. V. G. & Mahew P., Designing out Crime, London 1980. 10 Jeffrey R., Crime Prevention Through Environmental Design, Beverly Hills 1971. 11 Newman O., Defensible Space, New York 1972. 12 Willemse H. M., Developments in Dutch Prevention. I. Clarke R. V. G. (red.), Crime Prevention Studies vol. 2, New York 1994. 13 Junger-Tas J., Policy Evaluation Research in Criminal Justice. I. Studies on Crime & Crime Prevention, Annual Review vol. 2, 1993.

det finns åtminstone två sammanhängande mer specifika förklarande faktorer.

 

Efterfrågan av denna typ av kunskap måste få ett konkret uttryck.
Förmodligen är det trivialt, men det mer allmänna intresset av kunskaper om effektiva brottsförebyggande åtgärder — ofta manifesterat inom den politiska retoriken — måste kanaliseras. I Sverige bildades Brottsförebyggande rådet år 1974 med en forskningsenhet som leddes av en högt kvalificerad sociolog. Enheten hade som en av sina uppgifter att forska omkring brottsprevention. Förste forskningschefen — sociologiprofessor Gösta Carlsson — är central i detta sammanhang. Hans strikta empiriska hållning har allt sedan dess kommit att prägla rådets forskning. Rådet finansierade även under senare delen av 70-talet forskning inom justitiesektorn. Vid rikspolisstyrelsen bedrevs en utvärdering av förbyggande åtgärder med pengar som förmedlades via BRÅ. Rikspolisstyrelsens intresse berodde på att man vid denna tidpunkt inrättat brottsförebyggande enheter inom landets polismyndigheter.
    Även de andra nordiska länderna inrättade brottsförebyggande råd; Danmark år 1971, Norge år 1980 och Finland så sent som år 1989, men ingen av dem hade någon forskningsenhet. Dessutom finansierade de inte forskning på samma sätt och i samma utsträckning som det svenska rådet.

 

Det måste finnas forskare som har intresse av denna typ av forskning.
Åtminstone när det gäller två av de mer aktiva forskarna inom detta fält, båda med olika kopplingar till brottsförebyggande rådet (anställningar och anslag), var besvikelser från deras tidigare forskning en motiverande faktor. Således; erfarenheter från behandlingsforskning,14 med de sedvanliga noll-resultaten, och från det teoretiska-ideologiska fältet med en ”teori” som sade att ansträngningarna från rättsapparaten på det hela taget var kontraproduktiva,15 i kombination med en nyfikenhet om vad som kunde åstadkommas med situationellt orienterade åtgärder, inspirerade dem att göra sina första utvärderingar. Utmärkande för den situationella ansatsen är just att den skall vara relevant för åtgärdspolitiken.16 Det behöver knappast påpekas att forskning av detta slag

 

14 Kühlhorn E., Effekter av behandling, Mölnlycke 1974. Kühlhorn E., Kriminalvård i frihet – en preliminär utvärdering av ett försök i Sundsvall, BRÅrapport 1975:1. Kühlhorn E., Frivård och rehabilitering. BRÅ-rapport 1979:3. 15 Knutsson J., Labeling Theory — a Critical Examination, Report no. 3, The National Council for Crime Prevention, Stockholm 1977. 16 Cornish D. B. & Clarke R. V. G., The Reasoning Criminal – Rational Choice Perspectives on Offending, New York 1986.

förutsätter ett accepterande av ett ”administrativt” forskningsperspektiv.17 När det gäller forskare i de övriga nordiska länderna synes ingen av dem ha reagerat på samma sätt eller ha uppfattat temat som intressant. Något tillspetsat uttryckt: I allmänhet accepterade de resultaten från behandlingsforskningen, men intog en annan hållning när det gäller den mer ideologiska frågan.
    Likheterna mellan Sverige och England i utvecklingen av detta tänkande är slående. Även där spelade olika erfarenheter från forskningen en stor roll för några forskare, liksom deras knytning till en institution med ansvar för forskning om brott och brottsprevention — i detta fall Home Office.18

 

Situationell prevention och kriminologisk teoribildning
Perspektivet anses av dess belackare för att vara ateoretiskt, något som dock är en sanning med modifikation. Jag vill därför utveckla detta tema något. Uppfattningen är korrekt i så måtto att diskussioner om orsaker till brott och kriminologisk teoribildning ofta saknas i undersökningarna. Men självklart finns det mer eller mindre dolda antaganden om orsaker till brott. Det är i synnerhet två teoretiska perspektiv som direkt knyter an till den situationella ansatsen — ”rationellt val”-skolan samt rutinaktivitetsperspektivet.
    I och med att brottslingen i den situationella ansatsen är ”framåtblickande”, har intentioner och gör avvägningar innan han (eller hon) bestämmer sig för att begå brott eller ej, finns ett antagande om att brottslingen har någon form av rationalitet i sitt agerande. Det har lett fram till en variant av ett ”rationellt val”-perspektiv. I några relativt tidiga arbeten utvecklades denna tankegång för att bistå i resonemang om omfördelningseffekter, dvs att blockeringar av möjligheten att begå brott kan leda till att andra objekt angrips.19 Rationalitetsantagandet innebär att det finns en anknytning till den klassiska skolan, formulerad under senare delen av 1700-talet av den italienske filosofen och ekonomen Cesare Beccaria samt den engelske filosofen Jeremy Bentham.20 Enligt denna skola — som givit upphov till allmänpreventionsteorin — antogs

 

17 Young J., Radical Criminology in Britain: The Emergence of a Competing Paradigm, British Journal of Criminology vol. 28 no. 2, 1988. 18 Clarke R. V. G., Situational Crime Prevention. I. Tonry M & Farrington D. (red.), Building a Safer Society, Strategic Approaches to Crime Prevention. Crime and Justice: An Annual Review of Research vol. 19, Chicago 1995 s. 94– 96. 19 Se not 8 samt Cornish D. B. & Clarke R. V. G., Situational prevention, displacement of crime and rational choice theory. I. Heal K. & Laycock G. (red.), Situational Crime Prevention: from Theory to Practice, London 1986. 20 Se Monachesi E., Cesare Beccaria respektive Geis G., Jeremy Bentham. Mannheim, (red.), Pioneers in Criminology, Montclair 1973.

människan vara en rationell viljevarelse och till sin natur en hedonist. Hon sökte sig till sådant som var lustbetonat, undvek obehag och gjorde överväganden för att få bästa möjliga utbyte av sina handlingar. Genom att rikta ett straffhot mot brottsliga handlingar ville man förebygga brott — det brottsliga handlingsalternativet skulle ge ett sämre utfall än det laglydiga.
    Den klassiska skolbildningen har på det hela taget ansetts vara ovetenskaplig inom kriminologin, eftersom den innehåller ett antagande om människan som utrustad med en fri vilja. Det har uppfattats som metafysiskt. Inom kriminologin har allt sedan dess barndom i stället ett deterministiskt människoantagande dominerat. Människan styrs in i brott av faktorer hon själv saknar kontroll över; ett ogynnsamt biologiskt arv, en svår uppväxt i en utsatt hemmiljö eller ett kriminogent samhälle. Mellan den ordinarie kriminologiska teoribildningen och den sociala preventionen finns en tydlig koppling. Teorin anvisar vilka de förklarande kriminalitetsalstrande faktorerna är och som därmed borde påverkas. Effekter av allmänpreventionen har sällan studerats av kriminologer. Ekonomer har emellertid ett antagande om människan som en rationell nyttomaximerare, vilket är förenligt med allmänpreventionsteorin. Med ekonometriska metoder har ekonomer försökt utröna effekter av allmänpreventionen. En föregångsman är nobelpristagaren Gary Becker.21 Den snarlika utgångspunkten med betoning på hur beteendet påverkas av tolkning av situation och förväntade konsekvenser av olika handlingsalternativ, har underlättat mötet mellan ekonomer som studerar brott och forskare som arbetar inom den situationella ansatsen. Ett centralt arbete är här The Reasoning Criminal — Rational Choice Perspectives on Offending, som består av bidrag av just ekonomer och brottsforskare.22 Huvudsakligen brukar två invändningar riktas mot ekonometriska studier om brott. För det första kan inte många av brotten betraktas som ett alternativ till en legal ekonomisk aktivitet; det finns alldeles för många irrationella inslag i en stor del av dem. För det andra tvingas ekonomerna, i brist på annat, använda olika mått som det är mycket tveksamt om de verkligen mäter det de avser att mäta, t. ex. utbyte av brott.
    Inom den situationella ansatsen görs som tidigare nämnts en åtskillnad mellan det som skapar en disposition för brott och den situation i vilket brottet sker. Den process i vilken benägenheten att begå brott uppkommer, löper över en utdragen tidsperiod. Proces-

 

21 Becker G. S., Crime and Punishment: An Economic Approach. I. The Journal of Political Economy vol. 76 no. 2, 1968. 22 Cornish D. B. & Clarke R. V. G., The Reasoning Criminal – Rational Choice Perspectives on Offending, New York 1986.

sen kan delas upp i tre distinkta stadier, som kräver sina skilda förklaringar och som innebär olika beslutssituationer för de berörda. Det första stadiet är det som gör en person villig att börja begå ett visst slags brott, det andra att fortsätta och det tredje att upphöra.23 Men det är händelsen som ansatsen fokuserar på. Gängse kriminologiska teorier skulle emellertid kunna användas för att förklara hur dispositionen uppkommer. I så fall måste det röra sig om teorier som är öppna för situationen som en delförklaringsfaktor och som lämnar utrymme för att brott är intentionella handlingar. Sådana teorier har förekommit då och då, men tillhör undantagen.24 Hirschi25 menar att det endast är en typ av kriminologisk teori som är förenlig med den situationella ansatsen — den s. k. kontrollteorin.26 I den tas motivationen för brott given; den är ett utslag av den mänskliga naturen. Skälet till att de flesta är någorlunda laglydiga, är att individens inneboende egoistiska impulser hålls tillbaka. I ett tidigt arbete pekar Hirschi på den återhållande effekten av de ”sociala band” som knyter individen till den konventionella ordningen.27 I en vidareutveckling av kontrollteorin argumenterar författarna för att den klassiska skolan är vetenskaplig och att den måste tas på allvar.28 Tyngdpunkten i deras variant av kontrollteorin läggs vid brister i uppfostran som leder till försämrad självkontroll. Men de specifika yttringarna i brottsligt beteende antas vara påverkade av hur attraktiva olika brott uppfattas. Den andra teoretiska ansatsen utgörs av rutinaktivitetsperspektivet. Den utgår från att tre element måste sammanfalla i tid och rum för att brott skall uppkomma, nämligen: (1) motiverade gärningsmän, (2) lämpliga objekt och (3) avsaknad av kapabla väktare (någon som direkt eller indirekt kan intervenera).29 Perspektivet har sina rötter i studiet av människans ekologi och i geografi. En

 

23 Se not 8 och 19. 24 T. ex. Matza D., Delinquency and Drift, New York 1964; Briar S. & Piliavin I., Delinquency, Situational Inducements and Commitments to Conformity. I. Social Problems vol. 13, 1965. 25 Hirschi T., On the Compatibility of Rational Choice and Social Control Theories of Crime. I. Cornish D. B. & Clarke R. V. G. (red.), The Reasoning Criminal – Rational Choice Perspectives on Offending, New York 1986. 26 Hirschi menar att inom den kriminologiska huvudfåran har man haft antagandet om människan som ett ”socialt djur” helt formad av sitt sociala kraftfält, något som är oförenligt med synen på människan som rationell. Inom kontrollteorin däremot antas människan sträva efter att tillgodose sina egna inneboende egoistiska behov. Se dock McCord J., Motivational Crime Prevention Strategies and the Role of Opportuity. (red.), Wikström P-O. H.; Clarke R. V. G. & McCord J., Integrating Crime Prevention Strategies: Propensity and Opportunity, BRÅ-rapport 1995:5. 27 Hirschi T., Causes of Delinquency, Berkely 1969. 28 Gottfredson M. & Hirschi T., A General Theory of Crime, Stanford 1990. 29 Cohen L. & Felson M., Social Change and Crime Trends: A Routine Activity Approach. I. American Sociological Review vol. 44, 1979. Felson M., Crime and Everyday Life, Thousand Oaks, 1994.

förändring i brottsligheten kan förklaras av förskjutningar mellan de tre olika elementen. Författarna tog benägenheten för brott som given och förklarade en ökning av brottsligheten med rutinmässiga förändringar i människors mönster att röra sig i tid och rum. Specifikt rörde det sig om bostadsinbrott, där ökningen av enpersonshushåll och kvinnans intåg på arbetsmarknaden lett till fler tomma bostäder under dagtid, dvs att det finns färre kapabla väktare och alltså fler möjligheter till inbrott i bostäder.
    Det finns ett antal likheter mellan denna ansats och ”rationellt val”-perspektivet, men också olikheter. Båda utgår från situationen som en viktig determinant för mänskligt beteende, att analyser måste göras brottsspecifika och att brottslingen visar rationalitet i sitt agerande. Rutinaktivitetsperspektivets förklaringsnivå är dock på samhällsnivån, medan rationellt val-perspektivet är på individnivån. Det senare är även till sitt syfte uttalat praktiskt, medan rutinaktivetsperspektivet primärt haft som ambition att vara en orsaksteori.30

 

Situationell prevention i teorin
Ansatsen som sådan är således inte baserad på någon specifikt teori. Utgångspunkten har varit pragmatisk; att förebygga brott genom manipulering av olika situationsanknutna element. Erfarenheter av dess tillämpning har nu börjat hopa sig. I ett tidigt arbete redovisades åtta olika tekniker.31 Clarke har i en senare framställning extraherat fram tolv.32 Då utvecklingen visat att inte heller de förmådde inrymma alla de använda teknikerna, uppgår de nu till sexton.33 Framväxten av den situationella ansatsens ”teori” kan således i hög grad sägas ha skett induktivt.
    De sexton olika teknikerna redovisas i tabell 1, där beroende på översättningsproblem även engelska beteckningar är angivna. Kolumnerna utgår från de fyra olika grundläggande mekanismerna i den situationella brottspreventionen, nämligen:

 

Ökad ansträngning
Ökade risker
Minskat utbyte
Försvåra bortförklaringar av brott

 

30 Clarke R. V. G. & Felson M., Introduction: Criminology, Routine Activity and Rational Choice. I. Clarke R. V. G. & Felson M. (red.), Routine Activity and Rational Choice, Advances in Criminological Theory vol. 5, New Brunswick 1993. 31 Clarke R. V. G. & Mahew P., Designing out Crime, London 1980. 32 Clarke R. V. G. (red.), Situational Crime Prevention – Successful Case Studies, New York 1992. 33 Clarke R. V. G. (red.), Situational Crime Preventiona and Government Policy, Paper prepared for the Swedish National Council on Crime Prevention, Newark 1995.

Att de tre förstnämnda mekanismerna gör brott till mindre attraktiva handlingar kräver ingen närmare förklaring, men kanske den fjärde. Den står för att det inte skall vara så lätt att bortförklara den kränkning som den brottsliga handlingen innebär.34 Det gäller helt enkelt att se till att den moraliska kostnaden skall vara så stor som möjligt.
    Ett konkret exempel anges för varje teknik. De angivna exemplen kan synas vara triviala, men det finns en tanke bakom det. De visar nämligen att situationell prevention är en naturlig och integrerad del i det dagliga livet. Många av exemplen kräver ingen närmare förklaring, medan andra kan vinna på att utvecklas något.

 

Tabell 1. Den situationella preventionens sexton tekniker35

 

Ökad ansträngningÖkade riskerMinskat utbyteFörsvåra bortförklaringar
Försvåra brottsgenomförandet (Target Hardening)

 

 

sjutillhållarlås

 

Ingångs/utgångskontroller (Entry/Exit Screening)

 

 

uppvisande av väska vid passage av butikskassa

Borttagande av brottsobjekt (Target Removal)

 

 

bakomdiskförsäljning i varuhus

Underlätta regelefterlevnad (Facilitating Compliance)

 

offentliga toaletter

Tillgångskontroll (Acces Control)

 

 

 

portkoder

 

Formell övervakning (Formal Surveillance)

 

 

 

polispatrullering

Identifikation av ägodelar (Identifying Property)

 

 

nummerskyltar på bilar

Kontroll av sådant som främjar brott (Controlling Disinhibitors)

 

alkoholrestriktioner

Avledning av gärningsmän (Deflecting Offenders)

 

 

 

sortering av hejaklackar vid sportevenemang

Övervakning via personal (Surveillance by Employees)

 

 

lärare som rastvakter

 

Borttagande av lockelser (Removing Inducements)

 

 

klotterovänliga ytor

 

Etablering av regler (Rule Setting)

 

 

 

 

moraliska påminnare i affärer om stölder

 

34 Se Sykes G. & Matza D, Techniques of Neutralization: A Theory of Delinquency. I. American Sociological Review vol. 22, 1957; Matza D., Delinquency and Drift, New York 1964. 35 Fri återgivning av tabell 1 från Clarke R. V. G. (se not 33).

Kontroll av sådant som underlättar brott (Controlling Facilitators)

 

 

vapenrestriktioner

 

Naturlig övervakning (Natural Surveillance)

 

 

 

gatubelysning

Borttagande av behållning (Denying benefits)

 

 

koder i bilradio

Ökning av informella sanktioner (Increasing Informal
Sanctions)

 

kampanj för antirasism

 

När det gäller effektivitet av detta slags prevention, går det att göra ett litet kontrafaktiskt tankeexperiment. Vad skulle hända med bilstölder, gatufrid, dråp etc, om registreringsskyltar inte vore obligatoriska, gatubelysning inte fanns eller tillgången på skjutvapen vore fri? Nu är bevisvärdet av dylika tankeexperiment inte särskilt starkt. Desto starkare är värdet av vetenskapliga undersökningar och det är det som är en av ansatsens starka sidor. Den bygger i så hög grad på evaluerade åtgärder.

 

Situationell prevention i praktiken
Sammantaget har nio effektmätande studier av förebyggande situationella åtgärder utförts i Sverige sedan mitten av 1970-talet.36 En sammanställning ges i tabell 2. I andra kolumnen anges typ av åtgärd och vilket slags brott/fenomen som åtgärden riktats gentemot, i den tredje hur undersökningen lagts upp (designen), i den fjärde vad man mätt effekten i (kriterievariablerna), i den femte resultaten och i den sista författarna.
    Studiernas design anges enligt ett schema som föreslagits av Campbell & Stanley.37 Idealsituationen inom utvärderingsforskning är att tillämpa det klassiska experimentet med slumpmässigt indelad experiment- och kontrollgrupp. Inom detta fält är det emellertid ytterst sällan möjligt med en sådan uppläggning. I stället måste olika kompromisser och anpassningar ske, vilka påverkar undersökningarnas validitet dvs. möjligheten att dra slutsatser om eventuella effekter av åtgärderna. Tre av studierna bygger på kombinationer av uppläggningar. I de fyra fall där kontrollgrupp förekommer rör det sig om ickeekvivalenta grupper (ej slumpmässigt uttagna). Engrupps förtest eftertest uppläggningen har använts vid fyra av utvärderingarna och tidsserie i fyra. Det rör sig således om de standarduppläggningar som brukar användas vid

 

36 Möjligen skulle en metodstudie av direktobservationsmetoden (Persson L. G. W., Direktobservation av brott SCB, PM 1975:7) kunna inkluderas, eftersom studien delvis utgörs av ett experiment där effekten av synlig polis på illegala rödljuspasseringar till fots studerades. Då det primära syftet med undersökningen inte var att utvärdera en kriminalitetsförebyggande åtgärd har studien exkluderats. Likaledes har utvärderingar från trafikforskningen uteslutits, eftersom de representerar en annan forskningstradition. 37 Campbell D. & Stanley J., Experimental and Quasi-Experimental Designs for Research, Chicago 1966.

utvärderingar av brottspreventiva åtgärder, med alla de osäkerheter som dessa designer ger upphov till.38 När resultaten av utvärderingar av detta slag bedöms, är den konstruktiva och produktiva hållningen att kombinera en strikt vetenskaplig attityd med sunt förnuft. Utan det senare vore det svårt att komma vidare.
    Det finns en möjlighet att situationell prevention kan ge upphov till omfördelningseffekter, eftersom taktiken går ut på att blockera möjligheterna till brott. I de fall brottsomfördelningsfrågan är relevant, visas även resultatet i kolumn fem med klassificeringen enligt Barr & Pease.39 En omfördelning kan vara elakartad eller godartad. Exempel på elakartad omfördelning skulle vara en brottseskalering, där ersättningsbrottet medför allvarligare konsekvenser och på godartad att brott visserligen förflyttas från en plats till en annan, men att de blir färre.

 

Tabell 2. Utvärderingar av brottsförebyggande åtgärder i kronologisk ordning

 

Typ av åtgärdDesignKriterievariablerResultatFörfattare

1 tillfälliga frihetsberövanden för att förebygga ordningsstörningar

Ickeekvivalent kontrollgrupp

a) omhändertaganden b) anmälda brott

lyckat, godartad omfördelning Kühlhorn40

2 legitimationskontroll vid betalning med check för att förebygga checkbedrägeri

a) Tidsserie b) Ickeekvivalent kontrollgrupp

a) anmälda brott b) registerutdrag för brottslingar

lyckat, inga tecken på omfördelning Knutsson & Kühlhorn41

3 samkörning av dataregister för att förebygga fusk med bostadsbidrag

Engrupps eftertest förändringar i bostadsbidrag lyckat Kühlhorn42

4 märkning av föremål för att förebygga bostadsinbrott

Ickeekvivalent kontrollgrupp a) hushåll drabbade av bostadsinbrott b) återlämnade stulna föremål c) uppklaringsprocent

misslyckat (larm minskade risk för bostadsinbrott)

Knutsson43

 

38 Ekblom P. & Pease K., Evaluating Crime Prevention. I: Tonry M. & Farrington D. (red.), Building a Safer Society. Strategic Approaches to Crime Prevention, Crime and Justice: An Annual Review of Research vol. 19, Chicago 1995. 39 Barr R. & Pease K., Crime Placement, Displacement and Deflection. I. Tonry M. & Morris N. (red.), Crime and Justice: An Annual Review of Research vol. 4, Chicago 1990. 40 Kühlhorn E., Frihetsberövanden och polisen — en utvärdering av lagen om tillfälligt omhändertagande, BRÅ rapport 1976:1. 41 Knutsson J. & Kühlhorn E., När checkbedrägerierna försvann, BRÅ-rapport 1980:4. 42 Kühlhorn E., Fusket med bostadsbidragen — ett exempel på förebyggande brott mot välfärdssamhället. I. Brottsutvecklingen, BRÅ-rapport 1982:4.

5 lördagsstängning av systembutiker för att förebygga fylleri och alkoholrelaterade brott

Tidsserie a) anmälda brott b) omhändertagande för fylleri

lyckat för fylleri och misshandel i hem, godartad omfördelning

Olsson & Wikström44

6 stängning av campingplatser för riskgrupp samt blockering av parkeringsplats för att förebygga ordningsstörning under midsommarfirande

Engrupps förtest eftertest

a) observation av ordningssituation och polisingripanden b) antal omhändertaganden c) uppfattning hos lokala ”nyckelpersoner”

lyckat Björ, Knutsson & Kühlhorn45

7 olika åtgärder för att förebygga stölder i butik a) Tidsserie b) Engrupps förtest eftertest

antal stulna föremål lyckat Carter46

8 kontroll av bilar vid anmälan av bilbrott för att förebygga försäkringsbedrägeri

a) Tidsserie b) Engrupps förtest eftertest

a) antal anmälda brott b) ersättning från försäkringsbolag

lyckat

Ahlberg & Abrahamsson47

9 ”nedslag” i park för att förebygga narkotikalangning

Engrupps förtest eftertest a) ordningssituation b) attityd till polis c) anmälningar om narkotikabrott för narkotikabrottslingar

lyckat, godartad omfördelning Knutsson48

 

Tre av utvärderingarna gäller inte specifika brott, utan kontextspecifika beteenden i form av ordningsstörningar (nr 1, 6 och 9). Men där ingår olika slags brott, t. ex. vandalism, misshandel och narkotikabrott. Två evalueringar gäller stöldbrott; i ett fall bostadsinbrott (nr 4) och i det andra stölder i butik (nr 7). Åtgärder för att förebygga bedrägerier har studerats i tre fall (nr 2, 3 och 8) och i ett fall åtgärder gentemot fylleri och alkoholrelaterade brott (nr 5).
    De tekniker som tillämpats framgår av tablån nedan. Fall nr 6 och 7 förekommer i fler kategorier av den anledningen att det var kombinationer av åtgärder som tillämpades. De vanligaste slagen av åtgärd var formell övervakning, kontroll av sådant som underlättar brott samt kontroll av sådant som främjar brott.

 

43 Knutsson J., Operation Märkning — ett sätt att förebygga bostadsinbrott?, BRÅ-rapport 1984:3. 44 Olsson O. & Wikström P-O. H., Effekter av lördagsstängda systembutiker, Ds S 1984:4. 45 Björ J., Knutsson J. & Kühlhorn E., Midsommarfirandet på Öland — en studie i konsten att förebygga kollektiv oordning, RPS forskning 1991:1. 46 Carter N., Åtgärder mot butiksstölder, Uppsala 1994. 47 Ahlberg J. & Abrahamsson K., Nya anmälningsrutiner vid bilbrott — en utvärdering, BRÅ PM 1994:1. 48 Knutsson J., Polisen i parken — en studie i konsten att upprätthålla ordning, RPS forskning 1995:3.

TeknikFall
Borttagande av brottsobjekt 7 Formell övervakning 1, 3 och 9 Identifikation av ägodelar 4 Avledning av gärningsmän 6 Övervakning via personal 7 Kontroll av sådant som underlättar brott 2 och 8

Kontroll av sådant som främjar brott 5 och 6

Etablering av regler 6 och 7

 

Metodologiskt hållbara utvärderingar ger ofta upphov till pessimism, eftersom det är vanligt med s. k. noll-resultat (några effekter går inte att dokumentera). Just i detta fall stämmer det inte, snarare tvärtom, eftersom av nio utvärderingar åtta visar positiva effekter i den meningen att åtgärderna reducerade de problem de avsåg att minska. I flera fall rörde det sig dessutom om substantiella minskningar.

 

Initiativet till åtgärderna och utvärderingarna
Brottsförebyggande rådets centrala roll framgår av att av de nio utvärderingarna är sex (nr 1, 2, 3, 4, 7 och 8) helt finansierade av rådet och en delvis (nr 6). Dessutom är det en fråga om att etablera en forskningstradition. Med undantag av en utvärdering (nr 7) är det forskare som på ett eller annat sätt varit knutna till rådet som har varit engagerade i projekten. Det är knappast att förvänta att universitetsforskare på eget initiativ skall ägna sig åt detta slags forskning.
    I alla utom ett fall (nr 7) var det praktiker och politiker som såg till att åtgärderna vidtogs. Med tanke på att många av åtgärderna innebär att etiska moment måste beaktas, är detta en viktig punkt. Forskare kan rimligen inte ha ett sådant ansvar.
    Fem av evalueringarna (nr 1, 4, 5, 6 och 8) utfördes på uppdrag av myndigheter. Omvänt innebär det att i nästan hälften av fallen var det forskarnas egen nyfikenhet, möjligen parad med en tanke om att få fram vad de ansåg vara viktig och användbar kunskap, som motiverade dem. Att utvärderingar sker på forskarnas eget initiativ kan ofta vara problematiskt, eftersom forskarna, för att det skall gå att genomföra metodologiskt acceptabla utvärderingar, som regel måste börja sitt arbete i god tid före det att åtgärderna vidtas. Att retrospektivt försöka fånga upp effekter kan vara ett riskfyllt eller t. o. m. omöjligt företag.

Implementeringsproblem
Vissa av åtgärderna var inte enkla att genomdriva — de mötte faktiskt aktivt motstånd beroende på en intressekonflikt hos dem som hade möjlighet att genomföra åtgärderna. Det tycks primärt röra sig om ekonomiska intressen som gjort sig gällande.
    Paradexemplet är införandet av legitimationskontroll vid betalning med check (nr 2). När polisen uppmärksammade den lavinartade ökningen av checkbedrägerierna som följde på deras introduktion som mer allmänt betalningsmedel, inledde rikspolisstyrelsen omgående förhandlingar med representanter för bankväsende och köpmän för att få bukt med problemet. Förhandlingarna blev långvariga och hårda. Först år 1970, efter att ha motsatt sig åtgärderna in i det sista, gick man med på dem.49 Till detta finns ett intressant parallellfall. När konto- och kreditkorten introducerades i slutet av 70-talet började bedrägerierna med dem snabbt att öka. Rikspolisstyrelsen beställde en kartläggning, vilken utgjorde ett underlag vid en förhandling med representanter för köpmannaförbundet och konto- och kreditkortsföretagen.50 Polisen ville med anledning av undersökningens slutsatser införa bättre kontrollrutiner, främst legitimationskontroll. När man inte gick med på det, avbröt rikspolisstyrelsen diskussionen och pekade på möjligheten att gå lagstiftningsvägen. Först år 1985 infördes obligatorisk legitimationskontroll vid köp för belopp över 200 kr. En kvalificerad bedömning är att man därmed hejdade en befarad explosionsartad utveckling av bedrägerier med dylika kort.51 I bägge dessa fall var de ekonomiska förlusterna av bedrägerierna så små, att det av den anledningen inte fanns något intresse för motåtgärderna hos dem som hade möjligheten att genomföra dem. De ansågs skapa besvär och göra betalmedlen mindre attraktiva. De kraftigt ökande kostnaderna för rättsväsendet i form av brottsutredningar och dyrbara lagföringar som brotten gav upphov till, fick solidariskt bäras av skattebetalarna.
    Under en rad år hade midsommarfirandet på Öland skapat ett stort ordningsproblem (nr 6). Polisen hade huvudsakligen bemött det med traditionella metoder i form av intensiv övervakning. En undersökning visade dels att det faktiskt var ett stort problem,52

 

49 Persson C., Utan omsvep, Stockholm 1991, s. 295–296. 50 Knutsson J., Konto- och kreditkortseländet — polisanmälda konto- och kreditkortsbedrägerier i Stockholm år 1979, Stockholm 1980. Även i Knutsson J. & Kühlhorn E., När checkbedrägerierna försvann, BRÅ-rapport 1980:4 s. 75– 95. 51 Ahlberg J., Bedrägeri. I. Ahlberg J. (red.), Brottsutvecklingen 1991, BRÅrapport 1992:2. 52 Knutsson J., Midsommarfirandet på Öland. I. BRÅ:s tidskrift Apropå nr 4 1987.

dels att det fanns en högriskgrupp för urartat midsommarfirande.53 Polisen ville få slut på uppträdandet, centrerat kring ett intensivt alkoholintag. Förhandlingar inleddes med olika representanter från kommunen. Framför allt ville polisen få bort högriskgruppen genom att införa familjecamping, samt genom att blockera en centralt belägen parkeringsplats. Under diskussionens gång svängde de lokala representanterna och tyckte att det egentligen inte var ett så stort problem. Polisen genmälde att de i så fall hade svårt att förstå vad de hade där att göra och hotade med att inte ställa upp. Då ändrade man sig och polisen fick igenom sina krav. Utvärderingen visade följaktligen att det fanns en grupp som ansåg att polisen gick för långt i sitt strävande att får bukt med det urartade firandet; nämligen de som hade ett stort intresse av många besökare under helgen, eftersom de tjänade pengar på dem.54

 

Negativa utfall
Visserligen har, som tidigare påpekats, de flesta åtgärderna varit framgångsrika, men det är även viktigt att ha ett förhållningssätt till utvärderingar med negativt utfall.
    När olika former av kampanjer och åtgärder genomförs, är det många som gör olika former av ”investeringar” som de inte vill förlora; i en karriär, i prestige etc. En rimlig utgångspunkt är därför att praktiker och administratörer primärt är intresserade av resultat som främjar dem. En sådan legitimerande funktion hos forskningsresultat kan leda till besvär för forskarna, med olika försök att neutralisera de oönskade resultaten.55 Detta understryker vikten av att orientera inte bara om åtgärder, utan även utvärderingar till sådana projekt som det finns goda skäl tro skall fungera. Som regel är det bättre att satsa de knappa resurser som står till buds för att i bästa fall få bekräftat att något faktiskt fungerar, än att efter ett mer eller mindre omfattande arbete komma fram till att något inte fungerar.
    Utvärdering nr 4 kunde således inte bekräfta någon som helst förebyggande effekt av en åtgärd — Operation Märkning — som skulle vidtas av enskilda hushåll för att förebygga bostadsinbrott.56

 

53 Knutsson J., Midsommarfirandet i Borgholm speglat med registerdata, Kansli PM 1988:2. BRÅ. 54 Se not 45. 55 Knutsson J., Kriminologisk kunskap och kriminalpolitik. I. Wiklund G. (red.): Nordiska kriminologer om 90-talets kriminalpolitik, Stockholm 1990. 56 Därmed inte sagt att Operation Märkning inte kan fungera i andra kontexter. Laycock (Property Marking: A Deterrant to Domestic Burglar?, London 1985) evaluerade Operation Märkning i tre byar med hög inbrottsfrekvens på landsbygden i Wales (ca 3 ggr högre nivå än i den svenska studien). Efter en massiv kampanj av polisen fick man en mycket hög täckningsgrad (ca 70 %, dvs. mer än den dubbla i jämförelse med den svenska studien). Inbrotten minskade påtagligt för dem som deltog i Operation Märkning. I en senare artikel (Operation Identification, or the Power of Publicity? I. Clarke R. V. G.

Utvärderingen skedde på uppdrag av rikspolisstyrelsen, som ville ha besked om åtgärdens effektivitet. När resultatet väl presenterades, blev det inte accepterat. Rikspolisstyrelsen bestämde sig i stället för att utvärdera utvärderingen; ett projekt som dock rann ut i sanden. Var utvärderingen därmed meningslös eftersom uppdragsgivaren inte använde sig av resultatet på avsett sätt för att fatta beslut om hur man fortsatt skulle förhålla sig till Operation Märkning? Vid en analys av utfallet av evalueringen, konstaterades att utvärderingen sannolikt haft effekt på Operation Märknings fortsatta öde.57 Påverkan har dock skett indirekt. Resultatet blev offentliggjort och känt bland många av aktörerna; t. ex. poliser som skulle förmå människor att delta, respektive människor som var potentiella deltagare. Intresset för Operation Märkning svalnade på ett sätt som troligen inte skulle skett utan utvärderingen. Erfarenheterna visar att också oönskade resultat slår igenom, men att det sker på sikt. En sådan indirekt användning av evalueringsresultat tillhör inte undantaget, utan är snarare regel.58

 

Invändningar mot ansatsen
Flera av argumenten som brukar anföras mot ansatsen kan återföras till dess teoretiska utgångspunkt; nämligen att brottslingar gör val och att olika situationella omständigheter fungerar som determinanter. Invändningarna kan ses som ett utslag av en ideologisk bias, vilken har sitt ursprung i den deterministiska idétraditionen. Det rör sig om tre typer av motargument: Ansatsen är oetisk, den fungerar inte på vanebrottslingar samt ger enbart upphov till brottsomfördelningar.

 

Ansatsen oetisk
En inte ovanlig reaktion på situationell prevention från politiker och ibland även praktiker, är att den inte är en ”äkta” prevention. Orsakerna till kriminalitet antas återfinnas i olika sociala missförhållanden som måste rättas till. Insatserna inom den situationella preventionen skulle således endast riktas mot symptom och inte orsaker. Det kan i och för sig vara sant, men kan knappast vara ett rimligt argument mot att inte vidta åtgärder som fungerar. Den sociala preventionen har dessutom stora svårigheter med att doku-

(red.), Situational Crime Prevention — Successful Case Studies, New York 1992) drog Laycock slutsatsen att resultatet troligen hängde samman med intensiteten i informationen, där även förövarna nåddes. Hon var tveksam till om åtgärden i sig låg bakom nedgången av inbrottsstölderna. 57 Knutsson J., Utvärdering på uppdrag — fallet med Operation Märkning. I. Korreman G.; Nilstun T.; Rieper O. & Rose L. (red.), Anvendelse af evalueringsforskning, Køpenhamn 1988. 58 Beyer J. & Trice H., The Utilization Process: A Conceptual Framework and Synthesis of Empirical Findings. I. Administrative Science Quarterly 27 1982.

mentera sin effektivitet. Visserligen kan det inte uteslutas att det inom en mer eller mindre avlägsen framtid kommer att utvecklas relevanta kunskaper och färdigheter inom det fältet. Men de människor som under tiden slipper att bli utsatta för brott bryr sig nog knappast om, att det var situationell prevention som gjorde att de inte blev brottsoffer. Clarke menar att utgångspunkterna för den situationella och sociala preventionen är så olika, att de i det praktiska brottspreventiva arbetet bör handhas av organisatoriskt särskiljda organ.59 Någon har varnat för att tillämpningen av situationell prevention kan leda till ett trist kontrollsamhälle.60 Till det kan sägas att det finns en fara i allt som tillämpas in extremo. Men samma typ av argument kan även anföras mot social prevention. Nog kan t. ex. en hel del invändningar på etiska grunder anföras mot ”tidig prevention”. Den bygger på att myndigheter gör interventioner mot barn på grundval av prediktioner om förväntade beteenden tio till femton år framåt i tiden.
    I två av fallen där formell kontroll användes som åtgärd (nr 3 och 9), undersöktes även legitimiteten i åtgärden hos allmänheten. I båda fallen accepterades den.

 

Ej tillämpbar på vanebrottslingar
En del menar att situationell prevention bara är tillämplig på sådana slags brott som begås av brottslingskategorier som inte är så kraftigt involverade i brottslighet, utan bara på brottslingar som begår brott i stundens ingivelse — ”opportunistbrottslingar”. Uppfattningen erhåller inget stöd av de svenska erfarenheterna. I sex av fallen (nr 1, 2, 4, 5, 6 och 9) är det klart att åtgärderna avsåg nog så belastade grupper av brottslingar och alla kunde dokumentera positiva effekter. (Fall nr 4 redovisade visserligen ett nollresultat med avseende på egendomsmärkning, men kunde påvisa att beslutet att begå bostadsinbrott påverkades av larm.) Detta argument är näraliggande det som faktiskt brukar anföras som en av de tyngsta invändningarna mot ansatsen, nämligen det om omfördelningar.

 

Situationell prevention ger enbart upphov till brottsomfördelningar
Den vanligast invändningen mot situationell prevention är således att den enbart ger upphov till brottsomfördelningar, eftersom brottslingarnas (förmodade) djupare motiv inte antas bli påverkade. Såväl teoretiskt som empiriskt är frågan om omfördelningar

 

59 Se not 33. 60 Bottoms A., Crime Prevention Facing the 1990s. Policing and Society 1 1990 s. 90.

mycket kvistig, vilket hänger samman med att omfördelningar teoretiskt sett kan ta sig så många olika uttryck.61 Sex olika former av brottsomfördelningar brukar vanligen nämnas:62

 

1. Tidsmässig — brottslingarna ändrar tidpunkten för sina brott från t. ex. helgdag till vardag.
    2. Rumsligt — brottslingarna förlägger sina brott till en annan plats. 3. Mål — brottslingarna angriper andra objekt; t. ex. bostäder utan larm i stället för sådana med.
    4. Metod — brottslingarna ändrar angreppssätt; använder t. ex. skjutvapen vid butiksrån i stället för kniv.
    5. Brottstyp — brottslingarna byter till andra slags brott; från t. ex. bedrägeri till inbrott.
    6. Förövare — brottslingarna ersätts av nya; en narkotikamarknad upprätthålls t. ex. av nya langare när de andra är satta ur spel eftersom de dömts till frihetsberövande straff.

 

Givetvis är en viktig faktor hur pass viktig ingrediens i livsföringen kriminaliteten är för brottslingen. Tillfällighetsbrottslingar kanske upphör, medan kriminella med en asocial livsstil och som för sin försörjning är avhängig av brott, är svårare att påverka. Eck pekar på ”förtrogenhet” som en annan faktor som påverkar sannolikheten för omfördelningar. När förtrogenheten med avseende på plats, tid, mål och beteende är liten, ökar sannolikheten för brottsminskningar. Att behöva ta sig till en ny okänd plats, att bli hänvisad till en annan tid, obekanta mål och att behöva använda en ny teknik, skulle således betyda att risken för omfördelningseffekter blir mindre.
    Även om det kan vara svårt att exakt fastställa om omfördelningar inträffat och storleksordningen av dem, har de dock undersökts i fyra av utvärderingarna. Inte någon av studierna ger stöd för tanken om enkla hundraprocentiga omfördelningar. Tvärtom, i tre fall där denna möjliga effekt studerats, bedömdes den som godartad; dvs att en viss omfördelning ägt rum, men att problemet totalt sett blev mindre (nr 1, 5 och 9). I nr 1 och 9 rörde det sig om rumsliga omfördelningar och i nr 5 om en temporal.
    I ytterligare ett fall (nr 2) togs det för givet att en elakartad omfördelning ägt rum på så vis att de brottslingar som berövats möj-

61 Se Barr R. & Pease K., Crime Placement, Displacement and Deflection. I. Tonry M. & Morris N. (red.), Crime and Justice: An Annual Review of Research vol. 4, Chicago 1990. 62 Reppetto T. A., Crime Prevention and the Displacement Phenomenon. I. Crime & Delinquency 22 1976 s. 166–177 och Eck J., The Threat of Crime Displacement. I. Criminal Justice Abstracts 25 1993.

ligheten till checkbedrägeri, kompenserade sig genom att begå rån och bostadsinbrott, dvs betydligt obehagligare brott. Det gick emellertid inte att påvisa någon brottsomfördelning alls. Undersökningen gav således inget som helst stöd för att en brottseskalering ägt rum.
    Erfarenheterna stämmer väl med de internationella. Eck har granskat 33 studier och Hesseling 55 med avseende på omfördelningseffekter.63 En sammanfattande slutsats från genomgångarna är att omfördelningar är en möjlig, men inte på något sätt en oundviklig konsekvens, som har visat sig vara begränsad såväl till omfattning som till vidd.

 

Vetenskaplig progression
En utgångspunkt för ansatsen är att åtgärderna skall vara specifikt anpassade till en given situation. Utvärderingarna utgörs således av olika fallstudier med klart avgränsade interventioner. Några har haft omfattande datainsamlingar och långa prospektiva observationstider (särskilt nr 4 och 9), medan andra har varit av mindre omfång. Det kan innebära vissa problem när det gäller det ackumulativa elementet i kunskapsproduktionen. För tre av undersökningarna finns det emellertid en tydlig progression där metodologiska erfarenheter från den föregående studien påverkat den nästkommande (nr 1, nr 6 och nr 9). Alla tre gäller polisinsatser mot kollektiva ordningsstörningar.
    I den första studien som genomfördes vid mitten av 70-talet (nr 1), använde författaren samma indikator (antal polisingripanden) på såväl oberoende som beroende variabel, dvs både på det som skulle åstadkomma effekten och effekten. Författaren konkluderade att det krävdes ett mått på ordningssituationen som var oberoende av polisorganisationen.
    Det var ett av skälen till att metoden systematisk social observation64 introducerades i studiet av ordningspolisarbete.65 Erfarenheterna tillämpades därefter vid undersökningen om oroligheten under midsommaren (nr 6). Där användes en variant som låg någonstans emellan systematisk och deltagande observation, utförd av en observatör.66 Vid den uppföljande studien, efter interventionen, var tre observatörer med för att undvika ett beroende av en individs värderingar och uppfattningar. Dessutom utfördes en

 

63 Eck J. a. a. och Hesseling R., Displacement: A Review of the Empirical Literature. I. Clarke R. V. G. (red.), Crime Prevention Studies vol. 3, New York 1994. 64 Reiss A., Systematic Social Observation in Police Research. I. Knutsson J.; Kühlhorn E. & Reiss A. (red.), Police and the Social Order, BRÅ-rapport 1979:6. 65 Knutsson J. & Partanen P., Vad gör polisen?, BRÅ-rapport 1986:2. 66 Se not 52.

intervjuundersökning med ett antal nyckelpersoner från orten, för att även få deras bedömningar. Slutligen, i den senaste utvärderingen (nr 9), gjordes en metodtriangulering för att mäta ordningssituationen. Observationsdata från ett flertal observatörer kombinerades med data från postenkät och intervjuer.
    Jag vill även trycka på den induktiva framväxten av den mer teoretiska förståelsen av de olika tekniker som utnyttjas. Det är således viktigt med olika former av metaanalyser och erfarenhetssummeringar.
    Men det som skulle kunna uppfattas som en svaghet hos ansatsen — inriktningen på avgränsade fallstudier — kan även vara dess styrka. I Sverige har under slutet av 80-talet två mycket stora och kostsamma brottsförebyggande projekt med höga förväntningar påbörjats efter vad som skulle kunna kalla ”utkristalliseringsparadigmet”. Såväl det s. k. Fisksätraprojektet67 som Stockholmsprojektet68 började med omfattande kartläggningsarbeten. Tanken var sedan att olika former av brottspreventiva insatser skulle utkristalliseras och sättas i verket för att därefter bli utvärderade.
    Ingående beskrivningar kan ha ett självständigt värde,69 men vid skrivande tidpunkt (hösten 1997) finns varken definierade åtgärdsprogram, pågående insatser eller några utvärderingsresultat från Stockholmsprojektet. I Fisksätraprojektet visade det sig att det uppstod problem under både utkristalliseringsprocessen och implementeringsfasen; några mer substantiella åtgärder iscensattes inte. Man drog slutsatsen att det visserligen skett en minskning av brotten i någon brottskategori, men att den berodde på en insats som låg utanför projektet.70

 

Den omvända positiva omfördelningseffekten
Kanske något oväntat har det visat sig finnas en omvänd positiv omfördelningseffekt. I somliga fall har brottspreventiva effekter således inträffat utöver de som konkret kan knytas till själva åtgärden. Insatserna mot ordningsstörningarna i parkerna (nr 1 & nr 9) har t. ex. haft verkan långt efter det att polisen upphörde med sina insatser (i fall nr 1 tycks effekten ha varit definitiv och i nr 9 åtminstone ha verkat i två år).

 

67 Sarnecki J., Lokal brottsförebyggande verksamhet. I. BRÅ:s tidskrift Apropå. nr 4 1991. 68 Wikström P-O. H. (red.), Crime and Measures Against Crime in the City, BRÅ-rapport 1990:5. 69 Dolmén L. & Lindström P., Skola livsstil och brott, BRÅ-rapport 1991:3, Wikström P-O. H., Sociala problem och trygghet, BRÅ-rapport 1991:5, Martens P., Familj uppväxt och brott, BRÅ-rapport 1992:1. 70 Sarnecki J. & Ringman K., Fisksätraprojektet, Opublicerat manus, Stockholms Universitet 1995.

En sådan positiv effekt kallas av Clarke och Weisburd för ”fördelsspridning” (diffusion of benefits).71 Den kan hänföras till två mekanismer: Avskräckning och minskad attraktivitet. Vid den förstnämnda överskattar gärningsmännen insatsernas omfattning och därmed även riskerna. De tror t. ex. att polisen fortsatt med sin övervakning eller att även andra platser övervakas.72 Det är emellertid inte bara risk för upptäckt och straff som påverkar beslutet att begå brott, utan även ansträngningen och den förväntade behållningen. En överspillning av minskad attraktivitet även till objekt utöver dem som åtgärden riktas gentemot, utgör den andra typen av fördelsspridning. Gärningsmännen antar att även av åtgärden icke berörda brottsobjekt har blivit influerade. Ett exempel kan vara att man tror att omärkta varor i en butik faktiskt är märkta.
    Vid uppläggningen av utvärderingar är det viktigt att ha denna effekt i åtanke. En rumslig omfördelning från experiment- till kontrollområden kan t. ex. leda till en överskattning av förebyggande effekter, medan en ”fördelsspridning” till kontrollområden kan ge upphov till en underskattning.

 

Analyser av förfaringssätt vid brottens begående
Kännetecknande för framgångsrika förebyggande åtgärder är att de verksamt griper in i de processer som leder till brott. För detta krävs vitala kunskaper om de fokuserade brotten. Diskussionen i detta avsnitt gäller möjligheterna att i förväg — ex ante — göra bedömingar av vilka åtgärder som kan förväntas vara effektiva och hur de skall appliceras. Ahlberg och Knutsson talar om vikten av att analysera ”policyteorin”, dvs. vad det är som antas leda till effekten.73 Analysen går ut på att granska den kedja av händelser som avses leda till den effekt man vill uppnå och att se var i kedjan åtgärden griper in. Även om det rör sig om en helt ny åtgärd, kan det ofta redan finnas substantiell kunskap som avser ett eller flera led i interventionen. Denna kunskap kan brukas för att bilda sig en preliminär uppfattning om effektiviteten.
    Knutsson analyserade således ”teorin” bakom Operation Märkning och tog fram hur och var i händelsekedjan fram till ett bostadsinbrott Operation Märkning rent teoretiskt kunde tänkas påverka förloppet.74 Vid Operation Märkning kunde polisen t. ex.

71 Clarke R. V. G. & Weisburd D., Diffusion of Crime Control Benefits: Observations on the Reverse of Displacement. I. Clarke R. V. G. (red.), Crime Prevention Studies vol. 2, New York 1994. 72 Se Sherman L., Police Crackdowns: Initial and Residual Deterrence. I: Tonry M. & Morris N. (red.), Crime and Justice: An Annual Review of Research vol. 12, Chicago 1990. 73 Ahlberg J. & Knutsson J., Södermalmsmodellen — en utvärdering av ett försök med långtgående förstahandsinsatser vid brott, PHS-rapport 1996:2. 74 Se not 43.

ha använt sig av sina kunskaper om inbrottstjuvar. Erfarna kriminalpoliser vet att inbrottstjuvar framför allt eftertraktar smycken och juveler — föremål som knappast går att märka. Dessa för brottslingarna attraktiva objekt har också ett stort affektionsvärde för offren, till skillnad från TV, stereoapparater o. dyl., vilka är enkla att märka. För en stor del av inbrottstjuvarna är dock dessa föremål inte särskilt intressanta. Operation Märkning kunde således på goda grunder inte förväntas ha någon verkan på de mest kritiska föremålen, vilket givetvis innebär en viktig begränsning. Denna slutsats bekräftades för övrigt av evalueringen.
    Ett sätt att ta fram kunskaper kan vara att intervjua brottslingar om hur de agerar. Bennett redovisar t. ex. utifrån semistrukturerade intervjuer där de intervjuade inbrottstjuvarna även fick se bilder av gator, hus, entreér etc, att det grundläggande initiala beslutet att begå inbrott sällan påverkades av situationella faktorer, medan en viktig faktor för det direkta och konkreta beslutet gällde insyn och överblickbarhet för det tilltänkta brottsobjektet.75 För att få fram kunskaper om butikstjuvars uppträdande lät Carroll och Weaver två grupper av tjuvar — oerfarna och erfarna — redogöra för sina tankar och vilka val de gjorde inne i butiker.76 Metoden går ut på att försökspersonerna lär sig prata in sina tankar och motiv för handlingar (verbala protokoll) i en liten bandspelare medan de agerar. Försökspersonerna sändes sedan in i varuhus med en intention om att stjäla (givetvis endast i tanken). På så vis erhölls information om vad som fungerar som avskräckande eller lockande för orutinerade butikstjuvar respektive för mer erfarna branschkollegor.
    Cornish argumenterar för att en script-teoretisk ansats kan vara ett verktyg för att systematisera kunskaper om olika rutinmässiga beteenden som föregår brottens begående.77 (Script står för en mental representation av kunskaper om människor och situationer.) Inom psykologin används denna ansats som något slags tolkning av mentala processer, men här är det fråga om att använda sig av den i ett pragmatiskt syfte. Scripten finns på olika abstraktionsnivåer, från den universella till den konketa. Via t. ex. antropologiska studier av inbrottstjuvar, kan det vara möjligt att ta fram de olika ”scripten” hos tjuvarna, från det övergripande till det speci-

 

75 Bennett T., Situational crime prevention from the offenders´ perspective. I. Heal K. & Laycock G. (red.), Situational Crime Prevention: from Theory to Practice, London 1986. 76 Carroll J. & Weaver F., Shoplifters Perceptions of Crime Opportunities: A Process-Tracing Study. Cornish D. B. & Clarke R. V. G., The Reasoning Criminal, New York 1986. 77 Cornish D. B., The Procedural Analysis of Offending and its Relevance for Situational Prevention. I. Clarke R. V. G. (red.), Crime Prevention Studies vol. 3, New York 1994.

fika, för att få fram de känsliga punkterna, som dessutom kan vara olika för olika kategorier av inbrottstjuvar.
    Budskapet i detta avsnitt är att det genom mer ingående kännedom om de olika förfaringssätten vid brott går att få fram användbara kunskaper som kan ge anvisningar om hur olika brott skall angripas och var i processen fram till deras begående det skall ske.

 

Utvärderingsmetodologi
I en kritisk genomgång hävdar Ekblom & Pease att det ofta saknas metodologisk redlighet vid utvärderingar av brottsförebyggande åtgärder.78 Även vid acceptabelt upplagda evalueringar finns brister. En orsak är svårigheten att inom detta fält genomföra utvärderingar med experimentella uppläggningar, vilka ger det bästa grundlaget för slutsatser. För det mesta måste avkall göras från den ideala uppläggningen med de konsekvenser de får för den interna validiteten. Ibland väljer forskarna av olika skäl — ytterst möjligen för att behaga uppdragsgivarna — andra kriterievariabler än brott. Vanligt i sådana sammanhang är att använda sig av trygghet, trivsel, uppfattning om programmet etc. Förklaringen kan vara att det är enklare att få ”positiva” resultat med sådana lite mer ”mjuka” indikatorer.79 Det är naturligtvis viktigt att använda så strikta designer som möjligt och att vid val av kriterievariabler hålla fast vid avsedda effekter med åtgärderna.
    Men deras huvudargument är att utvärderingarna bör ha som utgångspunkt ”vetenskaplig realism”. Det räcker inte med enstaka fallstudier med kvasi-experimentella uppläggningar. Inriktningen bör ske på upprepningar av manipulationer med åtgärder, för att därigenom kunna lista möjliga verksamma mekanismer och mönster i utfall och hur de varierar med kontext. På så vis skulle det vara möjligt att närma sig kausalitetsfrågan. Utvärderingarna bör således bli mer teoristyrda och förklarande. Resonemanget understryker vikten av kontinuitet och förfining av utvärderingarna, med krav om att inte bara nöja sig med att fastställa ett samband, utan att även försöka ta reda på vad det var som gav upphov till effekten.

78 Ekblom P. & Pease K., Evaluating Crime Prevention. I: Tonry M. & Farrington D. (red.), Building a Safer Society. Strategic Approaches to Crime Prevention, Crime and Justice: An Annual Review of Research vol. 19, Chicago 1995. 79 För ett illustrativt exempel, se ett experiment som avsåg att förebygga brott hos problemungdomar med hjälp av intensiv moralisk fostran och jagstärkande aktiviteter i skolan. Det visade sig att valet av kriterievariabel och mätmetod påverkade i vilken grad utfallet blev ”positivt” eller ”negativt”. De problemungdomar som fick behandlingen ansåg att den varit mycket bra för dem och att programmet vore nyttigt för alla. Bedömare ansåg att behandlingsgruppen betedde sig bättre än kontrollgruppen. Enligt brottsregistret hos polisen fanns dock inga som helst skillnader i vilken utsträckning ungdomarna, vare sig de fått behandling eller ej, kommit i klammeri med rättvisan. Reckless W. & Dinitz S., The Prevention of Juvenile Delinquency: An Experiment, Ohio 1972.

Situationell prevention och polisverksamhet
Utgångspunkten för detta perspektiv, att försöka finna fram brottspreventiva åtgärder som tillämpas i specifika situationer, samt att därefter undersöka i vad mån de eftersträvade effekterna inträffar, är helt i överensstämmelse med det s. k. problemorienterade arbetssättet.80 Det är knappast en tillfällighet, eftersom polisen är en situationsorienterad organisation. För polisen är således situationen ”arbetsenheten” och effekter av polisverksamheten uppkommer genom manipulationer av olika situationsfaktorer. Som kontrast kan nämnas kriminalvården som har människan som ”arbetsenhet” och som förväntas erhålla sina effekter genom att förändra människor.
    Det måste emellertid understrykas att det problemorienterade arbetssättet inte är liktydigt med den situationella ansatsen, som är en strategi för brottsprevention. Det är således felaktigt att uppfatta det problemorienterade arbetssättet som en teknik att förebygga brott. Herman Goldstein, som är dess förgrundsgestalt, pekar på de begränsningar som finns i polisens möjligheter att på ett mer avgörande sätt påverka brottsligheten.

 

”Därför är det till hjälp att mer realistiskt karaktärisera polisens roll som att hantera brott och oordning och sedan koncentrera sig på att rusta polisen så att den kan utföra denna hanteringsroll med större effektivitet.”81

Snarare rör det sig om en filosofi om hur polisarbete skall organiseras. Utgångspunkten är att det (1) finns ett problem för polisen; som i och för sig kan röra sig om brott, men som också kan vara hur polisen internt skall organisera sig för att bäst använda sina resurser. Problemet måste därefter (2) beskrivas och analyseras. Det tredje elementet är att (3) ta fram en lösning. När denna iscensatts gäller det att (4) finna ut om de förväntade effekterna inträffade. Som Reiss påpekar är denna filosofi beroende av forskning för att kunna tillämpas helt enligt intentionerna.82 Det gäller för problembeskrivningen och dess analys, som vanligen fordrar förmåga att analysera statistik samt det kritiska förhållningssättet vid val av åtgärd. Slutligen kräver utvärderingsskedet insikter i utvärderingsmetodik. Att polisen har forskningskompetens tillgänglig är således ett villkor för införandet av filosofin.

 

80 Eck J. & Spelman W., Problem Solving, Problemoriented Policing in Newport News, Police Executive Research Forum, NIJ. U.S. Department of Justice 1987 och Goldstein H., Problem-oriented Policing, New York 1990. 81 Goldstein H. a. a. s. 36 (min översättning). 82 Reiss A., Police Organization in the Twentieth Century. I: Tonry M. & Morris N. (red.), Modern Policing, Crime and Justice: An Annual Review of Research vol. 15, Chicago 1992.

Det problemorienterade arbetssättet har beskrivits som ett verktyg att komma bort från det ”händelsestyrda” polisarbetet. Det skall ske genom att polisen urskiljer mönster i händelser och tar reda på vad som genererar dem, för att därefter agera. Här kan det vara fruktbart att återknyta till Ekbloms preventionsbegrepp. Han talar om både avlägsna och omedelbara orsaker till brott. En stötesten är i vilken grad polisen har kompetens att genomföra komplicerade orsaksanalyser. En annan är hur långt polisen i sitt arbete skall följa orsakskedjorna. Ligger det t. ex. inom ramen för polisens uppgift att ägna sig åt social prevention? Bortsett från den principiella frågan är åtminstone de svenska erfarenheterna inte särskilt lysande.83 Däremot är som tidigare påpekats den situationella ansatsen förenlig med polisens traditionella arbetssätt. Bennett konkluderar även efter en litteraturgenomgång, att när det gäller brottsprevention, verkar polisen ha störst framgång när dem systematiskt arbetar med sina traditionella metoder och minst när dem använt ”nya”.84

 

Slutkommentar
Den situationella ansatsen är en förhållandevis ung och lovande inrikting. Där återfinns exempel på mer blygsamma resultat utifrån åtgärder som tillämpats i sina specifika sammanhang; något som för övrigt är helt i linje med den situationella preventionens utgångspunkter. Men där finns även de mest lyckade insatserna hittills i den moderna brottspreventionens historia, med påtagliga nedgångar i brottsnivå på nationell nivå.
    Införandet av legitimationskontroll i Sverige år 1971 vid betalning med check är ett av exemplen. Åtgärden hejdade en kraftigt ökande kriminalitet som minskade till en nivå på 10 till 15 procent av den tidigare. Inga omfördelningseffekter gick att dokumentera.85 Checkens betydelse som betalmedel har nu minskat. Den har blivit ersatt av kontokort, för vilka också i brottsförebyggande syfte krav om legitimationskontroll införts. Det andra goda exemplet kommer från Tyskland, där man via lagstiftning införde ett påbud om att hela bilparken från och med år 1963 skulle vara försedd med godkända rattlås. Biltillgreppen minskade kraftigt och har därefter relativt sett (i förhållande till bilparken) hållt sig på en avsevärt lägre nivå. (Möjligen har som en konsekvens av återföreningen bilstölderna ökat igen.) Andra län-

 

83 Eriksson U-B. & Kühlhorn E., Polisen som fritidsledare — två försök att att förebygga brott, BRÅ-rapport 1977:3 och Lindström P., En utvärdering av VÅGA-programmets korttidseffekter, Delstudie 1, Stockholm 1996. 84 Bennett T., Problem-Solving and Crime Prevention: an assessment of the role of the police in preventing crime, Paper presented at the 22nd Cropwood round Table conference, Cambridge 1994. 85 Se not 41.

der (Storbritannien och USA) gick inte lika drastiskt tillväga, men även där går det att visa att biltillgrepp förebyggts av höjd stöldskyddsstandard.86 Det brittiska exemplet är belysande. I stället för att som i Tyskland simultant höja skyddsnivån, krävdes rattlås på nya bilar. Följden blev en omfördelningseffekt på så vis att nya bilar stals i mindre omfattning, medan äldre i större.87 Med tanke på att det tar omkring 15 år att förnya en bilpark kom den fulla effekten, som påverkar nivån totalt sett, att dröja.
    Båda exemplen illustrerar tillfällesstrukturens stora betydelse för brottsligheten och hur tekniska och andra innovationer kan föda brott, men de visar även vilka effekter det går att uppnå genom blockeringar av den totala tillfällesstrukturen. Här finns ett intressant område att exploatera för den ivrige brottspreventionisten.
    Universitetsforskare ser gärna ner på den forskning som bedrivits efter den situationella ansatsens premisser, eftersom den är praktisk, bedrivs nära den politiska miljön och inte har ett utpräglat teoretiskt innehåll. Att den kräver tålamod, metodisk hantverksskicklighet och ett stort mått av kreativitet, framhålls inte. För den fortsatta utvecklingen är det viktigt att kunskaper om situationell prevention sprids, så att de kan bli omsatta i praktisk verksamhet. En nyckelorganisation i detta sammanhang är givetvis polisen. Men det är även viktigt att utvärderingar och annan mer teoretiskt orienterad forskning kommer till stånd, eftersom mycket ännu är ogjort. Här skulle det nog inte skada med en mer öppen attityd från universitetsforskningens sida.

86 Webb B., Steering Column Locks and Motor Vehicle Theft: Evaluations from Three Countries.I. Clarke R. V. G., Crime Prevention Studies vol. 2, Nev York 1994. 87 Mahew P., Clarke R. V. G, Sturman A. & Hough J.M., Crime as Opportunity, Home Office Research Study no. 32, London 1975.