SAMI ALDEEB & ANDREA BONOMI (red.), Le droit musulman de la famille et des successions à l’épreuve des ordres juridiques occidentaux. Publications de l’Institut suisse de droit comparé nr 36, Schulthess Polygraphischer Verlag, Zürich 1999, 353 s.

 

Hovrättens över Skåne och Blekinge i RH 1993:116 publicerade dom, där domstolen prövade ett yrkande om betalning av mahr (morgongåva) enligt islamisk rätt,1 illustrerar hur svenska domstolar konfronteras med de islamiska invandrarnas familjerättsliga problem. Sverige är ingalunda ensamt på denna punkt. Mellan femton och tjugo miljoner muslimer lär numera vara bosatta i Västeuropa. Många av dessa är medborgare i något utomeuropeiskt land vars rättsordning på familjerättens område i större eller mindre omfattning bygger på den religiösa, islamiska rätten. Det rör sig om ett större antal länder, geografiskt belägna från Västafrika till Fjärran Östern. Deras rätt följer olika islamiska skolor (riter), men ännu viktigare är att de varierar i fråga om renlärighet: det som tolereras i exempelvis Marocko kan vara helt otänkbart i exempelvis Afganistan.
    Att en västeuropeisk domstol eller annan rättstillämpande myndighet (t. ex. en hindersprövningsmyndighet) ställs inför uppgiften att tillämpa de islamiska rättsreglerna beror i regel på tillämpningslandets internationella privaträtt, som exempelvis föreskriver att vissa familje- eller successionsrättsliga

frågor skall avgöras enligt lagen i det land där den berörde är eller var medborgare (lex patriae). Den svenska internationella privaträtten håller visserligen på att successivt överge lex patriae till förmån för hemvistlandets lag, men medborgarskapslandets lag kommer säkert att behålla stor betydelse inom den överskådliga framtiden.2 Det kan vidare tänkas att de inblandade, vilka kan vara såväl svenska medborgare som bosatta i Sverige, önskar att följa islamiska påbud även när svensk rätt skall tillämpas. Ofta föranleder detta inga problem, såsom när två blivande makar är noga med att till vigseln medtaga två manliga vittnen, vilket i princip är en förutsättning för äktenskapets giltighet enligt islamisk rätt. Men hur ser vi exempelvis på giltigheten i Sverige av en skilsmässa som en i Sverige bosatt man åstadkommit genom att härifrån ha förskjutit sin i Iran bosatta hustru?3

 

 

1 Se närmare Michael Bogdan i SvJT 1993 s. 597–600.

    Den rubricerade boken, som utgör resultat av ett teamarbete med ett tiotal medverkande författare, utgör en komparativ belysning av hur islamisk rätt behandlas i sex västeuropeiska länder med betydande invandring

2 Se närmare Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 5 uppl., 1999, s. 140–142 med vidare hänvisningar. 3 Se Michael Bogdan a. a. s. 183.

av muslimer: Tyskland, England, Frankrike, Spanien, Italien och Schweiz. Upphovsmännen har inte nöjt sig med att sammanställa ett antal nationalrapporter, trots att en sådan metod hade säkerligen varit relativt enkel och bekväm. De har i stället valt att grunda systematiken på de vanligaste och viktigaste frågeställningarna, vilket har krävt mer komparativt arbete men är mycket mer givande. Bokens sex delar behandlar således i tur och ordning formen för äktenskaps ingående, materiella äktenskapshinder och därmed besläktade frågor (t. ex. hemgift och i förväg tidsbegränsade äktenskap), äktenskaps rättsverkningar, äktenskaps upplösning, föräldrarättsliga frågor (inklusive adoption) samt successionsrättsliga spörsmål. Dessa sex delar åtföljs av en relativt kort men läsvärd avslutande syntes av Andrea Bonomi (s. 333–353), som bl. a. pekar på de kvalifikationsproblem som uppstår när islamiska rättsinstitut som exempelvis mahr, iqrar och kafalah skall inordnas i de västerländska IP-reglernas begreppsvärld; ett annat problem är att tillämpning av vissa islamiska rättsregler icke sällan kolliderar med grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public), exempelvis i fråga om jämställdhet mellan könen, religionsfrihet eller barnets bästa.

    För att göra texten lättbegriplig även för sådana läsare vilka inte är insatta i den islamiska familje- och successionsrätten inleds flertalet av bokens avsnitt med en kortfattad presentation av den islamiska rättens grundprinciper på den aktuella punkten, tillsammans med exempel på hur dessa grundprinciper tillämpas i några av de viktigaste islamiska länderna. På detta sätt kan boken fungera också som en summarisk introduktion till den materiella islamiska rätten på det aktuella området, även om tyngdpunkten ligger på de ovannämnda västeuropeiska ländernas internationella privat- och processrätt. Sverige finns som sagt inte bland de länder vars inställning till islamisk familje- och successionsrätt behandlas i boken. Detta förtjänar inte kritik. Vår internationellt privaträttsliga lagstiftning innehåller många luckor, vår rättspraxis är utomordentligt begränsad och vår doktrin tvingas ofta till spekulationer och gissningar om hur vissa problem skulle lösas. Allt detta gör boken utomordentligt värdefull ur svensk synvinkel, eftesom den presenterar lösningar och erfarenheter från sådana västeuropeiska länder vilkas erfarenheter vida överskrider våra egna.
Michael Bogdan