Straffets grunder — historisk bakgrund

 

 

Av f. d. hovrättslagmannen ERLAND ASPELIN

Frågorna om grunderna för straff och hur straff bör utformas och verkställas går långt tillbaka i historien. I artikeln ges en kortfattade beskrivning av straffsystemets utveckling från äldsta tider till idag.
Tyngdpunkten läggs på den svenska utvecklingen från 1800-talet och framåt. Enligt författaren har kriminalpolitiken varit ganska fastlåst i en traditionell syn på sanktionssystemet även om förändringar skett av den ideologiska synen på straff.

 

1. Från blodshämnd till straff
Den som vill ge en kortfattad framställning av straffens historia och olika strömningar som under tidernas gång influerat på straffsystemet bör lämpligen börja från begynnelsen. Även de första människorna på vår jord fick känna av straff. Herren straffade Adam genom att driva honom och Eva ut ur paradiset. Landsförvisning kan alltså betraktas som den äldsta påföljden för brott.
    I vår del av världen har det så länge det funnits regler för medborgarnas samlevnad också funnits reaktionsmedel mot dem som bryter mot reglerna. Från början sattes dessa in vid de interna uppgörelser som ägde rum mellan berörda grupper (ätter) som råkat i konflikt med varandra. Genom ”blodshämnd” och ekonomiska uppgörelser sökte den förorättade ätten vinna upprättelse. I blodshämnden engagerades alla ättens manliga medlemmar. Den kunde få förödande konsekvenser för ätternas bestånd och befolkningsutvecklingen. När samhället utvecklades till något som började likna en statsmakt blev det därför en angelägen uppgift för ”Härskaren” att inskränka blodshämnden och ersätta den med böter, dvs. ekonomisk gottgörelse för kränkningen. Tidigt utbildades ett system med taxor för böterna som i viss mån relaterades till brottens svårhetsgrad.
    För mindre brott och förseelser kunde ett sådant bötessystem accepteras av de kränkta men för brott som ansågs vara särskilt grova och farliga nöjde de sig ofta inte utan blodshämnd. Härskaren måste i sådana fall sanktionera dödsstraff. Samtidigt gick utvecklingen i riktning mot att han övertog ansvaret för rättsskipningen i stället för att ätterna själva ombesörjde utkrävandet av straff. Den uppfattningen vann så småningom insteg att ett brott inte bara var en affär mellan ätterna utan i stället riktades mot Här-

skaren och samhällsordningen. Genom att Härskaren gjorde den förorättades sak till sin legitimerades att blodshämnden ersattes av straff.
    Förutom böter och i vissa fall dödsstraff tillkom fredlöshet som ytterligare en straffart. Den innebar att den dömde uteslöts ur rättsgemenskapen, dvs. berövades sin identitet och det skydd som medborgarna åtnjöt. Han kunde saklöst dräpas av vem som helst i samhället. För att rädda sig måste han fly ut i skogarna eller söka sig till ett annat land.

 

2. Den medeltida straffordningen Efter hand som utvecklingen gick mot ett klassamhälle med Härskare, Överhet, Kyrka, egendomsägare och den stora massan av egendomslösa blev det straffrättsliga regelsystemet allt mer omfattande. Därmed ökade utrymmet för nya straffarter. Vid legaliseringen av dessa spelade Kyrkan stor roll. Den satte sin prägel på sedvanor och idealbildning. Den fastställde de etiska normerna för Härskarens regemente och människornas livsföring. Den såg också som sin uppgift att konsekvent bekämpa blodshämnden och finna andra korrektionsmedel för att slå vakt om normerna.
    Genom Kyrkans förmedling kom skuld- och försoningstanken att införlivas i strafflagstiftningen varigenom straffen fick religiös legitimitet. I stället för att se brottet som en kränkning från ättens sida utvecklades tanken att brottsförövaren ådragit sig en skuld som han ensam borde sona. Naturligtvis fanns det ett andligt inslag i försoningstanken, grundad på studier av bibeln. Kristi försoningsverk innebar enligt dåtidens katolska uppfattning en befrielse av människorna från Djävulens våld. Genom Jesu liv och död väcktes deras genkärlek och utplånades deras synder. Men skulden försvann inte genom det världsliga straffet. För syndaren fanns endast hopp om försoning genom förlåtelse och botgöring.
    Enligt den medeltida uppfattningen var straffets absoluta grund vedergällning. Kyrkan ansåg att straffet ytterst var givet av Gud som krävde att brottslingen skulle mötas med samma onda som han själv förorsakat ( ”bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma lyte han har vållat att en annan fick, skall han själv få”). Denna talionsprincip härleddes från mosaisk rätt och hade stöd i bibeln (24 kap. i 3:e Moseboken). Gud var straffande men straffen skulle regleras och utkrävas i en bestämd ordning, inte som ohämmad självhämnd.
    Genom vedergällning kunde man rangordna brotten, ju svårare förbrytelse desto hårdare slog Guds hand. Straffet verkade genom att avskräcka människor från att begå brott. För att uppnå detta syfte var det viktigt att med skärpa markera vilka allvarliga konsekvenser brotten fick för gärningsmannen. Straffen blev därför hårda och de verkställdes med utstuderad grymhet. Men avskräck-

ningen hade också en annan sida. Eftersom avrättningar och kroppsstraff var offentliga och samlade stora människomassor kunde Härskaren demonstrera sin makt. Det förekom att folket ställde upp på Härskarens sida genom att avhåna och ”bespotta” dem som blev straffade.
    Det är betecknande för rättsutvecklingen att talionsprincipen nu inplanterades i vår rättsordning i samförstånd mellan Härskaren och Kyrkan. Därigenom fördes livsstraffet och grymma kroppsstraff in i rättssystemet. Sådana straffarter var främmande för den gamla germanska rätten. Samtidigt fick vi en mer omfattande lagstiftning med många nya brott som enligt Härskarens och Kyrkans mening måste bestraffas hårt. Det medeltida straffsystemet kom därigenom att spela en viktig roll för att befästa maktkonstellationen i samhället. Vi ser också ett ökat kyrkligt inflytande på rättsväsendet genom att många ”moraliska” brott som tidigare bedömdes ha ganska lågt straffvärde, t. ex. sedlighetsbrott, nu fördes upp i kategorin ”svåra brott” för vilka även dödsstraff utdömdes.

 

Straffarterna
De viktigaste straffen under medeltiden var fredlöshet, dödsstraff, kroppsstraff och böter. Däremot dröjde det innan frihetsstraff vann insteg i systemet, om man bortser från sådana okontrollerade frihetsberövanden som innebar att misshagliga personer kastades i slottens källare. När det gällde verkställigheten av dödsstraff och kroppsstraff utvecklades stor uppfinningsrikedom. Dödsstraff verkställdes i allmänhet genom halshuggning, om det var fråga om en ståndsperson. Det ansågs vara mindre vanhedrande än hängning. Straffen kunde kvalificeras genom särskilda bestämmelser om verkställigheten, t. ex. att den dömde skulle brännas på bål. Man kan här spåra Kyrkans inflytande genom att sådana brott som tidelag eller — såvitt gällde kvinnan — tvegifte i Landslagen straffades med levande begravning.
    Kroppsstraffen innebar stympning eller att slita spö. Att lemlästa den som gjort sig skyldig till brott var främmande för vår äldsta rättsuppfattning men man märker här en tydlig påverkan av den kanoniska rätten. Det fanns stadganden om att gift kvinna skulle mista hår, näsa och öron för horsbrott, att öronen skulle huggas av för tjuvnad eller att förövaren av vissa brott skulle mista ena handen. Brännmärkning blev också ett ofta förekommande straff.
    Böter var det vanligaste straffet inte bara vid lindriga brott utan också vid många grova förbrytelser. Ursprungligen hade böterna en reparativ funktion men de fick efter hand karaktären av ett egentligt straff. Till denna utveckling bidrog att Härskaren och rättssamhället kom att göra anspråk på del i böterna. Det skedde också en kraftig höjning av bötesnivån varigenom böterna blev mycket betungande för den enskilde (eller hans ätt) och ibland

direkt ruinerande. Kunde böterna inte betalas förekom det att dödsstraff eller kroppsstraff trädde i stället.

 

3. Straffsystemet under den nya tiden
Rättsutvecklingen efter reformationstiden kännetecknades av en fortsatt utbyggnad av straffrätten. En starkare kungamakt förde med sig ett bättre organiserat rättsväsende och en effektivare lagstiftningsapparat. Den protestantiska kyrkans syn på straffet utmärktes inte av mildhet. Genom att man i hög grad använde bibeln som rättskälla kom den mosaiska lagen att få ett ökat inflytande. Hänvisning skedde ofta till Gud och hans heliga lag, när det uttalades att den som begick vissa brott, t. ex. Guds förhädelse och föraktelse, uppenbart hor, blodskam eller tidelag inte skulle undkomma utan livsstraff. Det var också nödvändigt att så skedde eftersom Gud i annat fall skulle hämnas med pest, hungersnöd och andra vedermödor. På det sättet gavs legitima skäl för att med hårdhet och grymhet straffa brottslingar. Vedergällning var alltjämt det bärande motivet för straffen.
    I den praktiska rättstillämpningen blev dock i stor utsträckning de hårdaste straffen mildrade eller modifierade. Även om de lägre domstolarna höll sig till lagen och den mosaiska rätten så var det mycket vanligt att Kungen eller hovrätten (efter 1614) satte ned eller helt upphävde straffet. Men det fanns brott, t. ex. blasfemi, grova sedlighetsbrott, mord och trolldomsförbrytelser, som regelmässigt ledde till dödsstraff.
    Ser man på de olika straffarterna är att märka att fredlöshet (biltoghet) förekom fram till slutet av 1600-talet. Detta straff fick dock alltmer karaktären av landsförvisning och ersattes efter hand med sådan. En markant förändring inträdde när arbetsstraff infördes i systemet. Bakom detta straff låg rationella överväganden om behovet av arbetskraft vid bl. a. slotts- och fästningsbyggen. Arbetsstraff verkställdes på fästning antingen på viss tid, på livstid eller på ”behaglig tid” och hade karaktär av kroppsstraff. Syftet med straffet tycks nämligen ha varit att utsätta fångarna för fysiskt lidande genom tunga och svåra arbeten och tvinga dem att leva under vidriga förhållanden.
    En speciell form av arbetsstraff utgjorde tukthusstraffet och spinnhusstraffet som dock aldrig fick någon större utbredning i Sverige. Tvångsanstalterna befolkades av fattiga — tiggande och vanartiga barn, olydiga tjänstefolk, liderliga kvinnor, lösdrivare och skojare. En tanke bakom frihetsberövandet var att förbättra de intagna. Annars var det främst ekonomiska intressen som motiverade spinnhusens och tukthusens existens. Det är också att märka att ”fängelse vid vatten och bröd” uppfattades som en särskild form av kroppsstraff. Straffmomentet låg inte i själva frihetsberövandet

utan i det kroppsliga lidande som svältstraffet medförde. Det ansågs vara mindre vanärande än arbetsstraff på fästning.
    Stympning upphörde så gott som helt under slutet av 1600-talet. Men prygelstraff med eller utan ”gatlopp” levde kvar framför allt som förvandlingsstraff. Också rena skamstraff förekom, t. ex. sitta i stocken.
    Ett genomgående drag vid straffbestämningarna var att de skedde ganska godtyckligt. Möjligheten att döma till arbetsstraff var beroende av att det fanns tillgång till arbete vilket inte alltid var fallet. I så fall tillgreps alternativa straff, bl. a. landsförvisning. När det gällde strafftidernas längd och prygelstraffens omfattning förekom stora variationer beroende på vem det var som dömde och vem som dömdes. Det fanns visserligen i Olavus Petris domarregler vissa framsynta rekommendationer, t. ex. att lika brott krävde lika straff eller att fattig och rik skulle straffas lika för lika brott. Men i praktiken fick dessa regler ingen större genomslagskraft.

 

4. Upplysningstiden
När upplysningstiden bröt in i Europa under mitten av 1700-talet kom synen på straffen att ändras radikalt. Hos sådana filosofer som Rousseau, Voltaire, Montesquieu och Diderot blev förnuftet ett vapen mot den gamla ordningen med vidskepelse och grymhet. Nu talades det om frihet och mänskliga rättigheter. Enligt läran om ”samhällsfördraget” hade samhället (överheten) förpliktelser mot den enskilde individen medan straffet förklarades vara den underförstådda och därmed erkända sanktionen på medborgarnas skyldigheter.
    Upplysningsfilosoferna betonade att straffet skulle vara ett världsligt politiskt instrument och avvisade dess religiösa och moraliska funktion. De vände sig mot de grymma kropps- och skamstraffen. I stället talade de varmt för frihetsstraff och böter. Även under 1700talet gällde dock föreställningen att straffet verkade genom avskräckning. Men i sin skrift ”Dei delitti et delle pene” utvecklade Beccaria tankar om att en grund för straffet var att förbättra brottslingarna. Han menade också att det skulle råda proportionalitet mellan brott och straff, att straffet skulle svara mot brottets ”natur”, att böter borde utdömas för mindre brott, t. ex. stöld, medan kroppsstraff och straffarbete borde förbehållas våldsbrott och annan allvarlig kriminalitet. Han pläderade vidare för en allmän begränsning av straffens längd. Dödsstraff hade ingen plats i systemet, främst därför att det verkade mindre avskräckande än straffarbete.
    Man kan fråga sig hur synen på straffen i vårt land påverkades av upplysningstidens tankar och idéer. Tillkomsten av 1734 års lag innebar inte någon radikal förnyelse av straffen. Mycket av den gamla ordningen fanns kvar. Inflytandet från den mosaiska rätten

var fortfarande påtagligt. Dödsstraff genom halshuggning eller hängning spelade en framträdande roll. Även kroppsstraff — spöstraff för män och risstraff för kvinnor samt fängelse vid vatten och bröd — förekom, om än i mindre mån. En nyhet var att lagen noga reglerade användningen av dessa straff. Fängelse vid vatten och bröd begränsades till 28 dagar. Böter var det dominerande straffet. Däremot hade frihetsstraff ännu inte fått något egentligt inflytande. Det förekom för vissa brott att straffet var arbete på fästning men fängelse var ännu ingen introducerad påföljdsform. Strafftiden var inte utsatt i lagen utan det överlämnades åt domaren att själv bestämma längden. Vid arbetsstraff kunde den variera från ett år till livstid.
    När upplysningstidens idéer nådde Sverige stod det klart att 1734 års lag representerade mycket av den föråldrade lagstiftning som man angrep. Lagen blev också utsatt för kritik av unga jurister som inspirerats av Beccarias tankar om att straffets ändamål var att förbättra den brottslige och hindra honom från att begå brott, inte att blidka Guds vrede. En inskränkning av dödsstraffet ansågs ofrånkomlig. Det var också på den punkten som Gustav III:s reformarbete tog fasta. Genom en förordning 1779 upphävdes dödsstraff för bl. a. trolldom, återfall i tjuvnad och vissa sedlighetsbrott. Dessa förändringar genomdrevs trots motstånd från Kyrkan som ansåg att de mosaiska straffbuden borde stå kvar för alla tider. I stället för de avskaffade dödsstraffen gav lagen ökat utrymme åt frihetsstraff men även åt kroppsstraff.
    Allmänt kan sägas att upplysningstidens idéer inte satte några större spår i den praktiska rättstillämpningen. Den straffrättssyn som funnit sin form under det karolinska enväldets dagar hade djupa rötter i rättsskipningen. De nya idéerna hade också svårt att nå ut i bygderna. Straffen förblev alltså nyckfulla, grymma och ojämlika. Även när ett straff fanns angivet i lagen kunde det modifieras och göras strängare av domaren. Den enda begränsningen som gällde var att domaren inte fick skapa nya strafformer.
    Ett annat skäl till att upplysningstidens reformidéer fick ett ganska svagt genomslag i vårt land kan vara att Kyrkan fortfarande var en viktig maktfaktor. Gustav III och männen omkring honom hade faktiskt planerat långtgående reformer men de stötte på motstånd i lagkommissionen och inte minst bland ständerna, där Kyrkan drev en oförsonlig linje. Det är förklarligt att reformtankar som ytterst innebar att religionens inflytande över strafflagstiftningen skulle upphöra kom att mobilisera inflytelserika grupper till motvärn. Den politik som nu och i fortsättningen präglade svensk rättsutveckling på detta område var att gå försiktigt fram.

 

5. Nya strömningar
Bland 1800-talets filosofer och rättslärda var intresset för straffrättsfrågor stort. En viktig fråga gällde det rättfärdiga i att straffa och straffets ändamål. En av de ledande juristerna, P.J.A. von Feuerbach, framhöll kravet på legalitet som grundläggande för strafflagen. Eftersom straffet skulle stå i proportion till brottet fanns det inte utrymme för sådana straffarter som stympning eller kvalificerade dödsstraff. I stället blev frihetsstraff det viktigaste straffet. von Feuerbach hävdade också med utgångspunkt från Thomas Hobbes´ idéer att straffets egentliga ändamål var att avhålla andra än förbrytaren från brott. Detta var ett av skälen till att fängelsestraffen enligt hans mening borde vara mycket långa. Preventionstanken fick fäste i straffrättspolitiken när von Feuerbach gavs möjlighet att pröva sina teorier i praktiken. Han erhöll nämligen uppdraget att författa en ny strafflag för Bayern. Denna strafflag blev mycket beundrad men också kritiserad. En av Feuerbachs samtida, Carl Mittermaier, angrep den bayerska strafflagen just på grund av de långa strafftiderna. Han menade att korta frihetsstraff var att föredra bl. a. därför att den dömde i så fall inte behövde hållas borta från produktionen.

 

Johan Gabriel Richert
Straffrättsidéerna på kontinenten nådde också Sverige. Uppgiften att grundligt omarbeta 1734 års lag lades på den år 1811 tillsatta Lagkommittén i vilken Johan Gabriel Richert spelade en viktig roll. Redan efter två år lade han fram ”Försök till strafflagar” som utgjorde ett radikalt och framsynt förslag. Han menade att vid sidan om avskräckning var straffets syfte att förbättra den brottslige. Med en positiv syn på straffet fanns det inte utrymme för sådant som upplevdes som förnedrande. Därför utmönstrade han de gamla skam- och kroppsstraffen. Richert ansåg att de tillämpliga straffen borde vara böter och fängelse (från en månad till tio år eller livstid).
    Richerts förslag upplevdes på många håll som alltför radikala och kunde därför inte accepteras av dem som höll fast vid att straffets grunder var vedergällning och att straffen måste vara hårda och skoningslösa för att avskräcka andra från brott. Förbättringstanken hade visserligen förts fram tidigare men inte fått nämnvärt inflytande på strafflagstiftningen. Under förra hälften av 1800-talet förekom emellertid liberala strömningar som hade en human människosyn och förde in människovärde som ett nytt inslag i synen på brottslingarna. Det började växa fram rörelser som på sitt program hade hjälpinsatser för den ”arma” delen av befolkningen. För många stod klart att de flesta brottslingarna levde under primitiva och usla förhållanden samt att det var ange-

läget att stärka deras moral. Fängelsestraffet gav härvid goda möjligheter genom att den dömde kunde utsättas för påverkan.
    I en återgiven artikel av Mittermaier (1841) framhåller denne att det var statens plikt att endast välja sådana bestraffningssätt som ”äro ägnade att frambringa en sann förändring i den bestraffades sinnelag och åstadkomma hans förbättring”. Genom fängelsestraff kunde brottslingen ”väckas till klar insikt i det som är orätt och drivas till ånger och sedan så småningom höjas ur förnedringstillståndet och stärkas med ädelt självförtroende. Ju mer ömhet, värdighet och deltagande anstaltens direktör visar i sitt förhållande, i desto större grad skall han tillvinna sig brottslingens förtroende och därigenom möjligen sättas i stånd att på honom öva ett välgörande inflytande”.

 

Lagkommittén
Sådana tankar var belysande för den progressiva straffsyn som även Richert hade. Men först år 1832 var Lagkommittén färdig med att lägga fram sitt förslag till allmän kriminallag. Straffets ändamål angavs här vara tvåfaldigt, nämligen att dels avskräcka, dels förbättra. Avskräckningen riktades mot allmänheten som genom ett påtagligt straffhot skulle avhålla sig från brott (allmänprevention) medan förbättringen tog sikte på den enskilde brottslingen som skulle sona brottet, ta varning av straffet och i framtiden leva ett laglydigt liv.
    Från dessa utgångspunkter blev synen på fängelsestraffet en annan. Redan tidigare hade Lagkommittén föreslagit inrättande av nya arbets- och korrektionshus men det förslaget ansågs vara för dyrt att genomföra. Eftersom straffarbete och fängelse skulle vara de dominerande straffen jämte böter krävdes dock av humanitära skäl ändamålsenliga straffanstalter.
    Enligt Lagkommitténs förslag skulle kropps- och skamstraffen avskaffas och dödsstraffet begränsas till ett fåtal brott. Michel Foucault ställer frågan hur det kunde komma sig att en ordning, som bl. a. byggde på att den dömdes kropp skulle stämplas med rituella märken i en offentlig skådeprocess, på kort tid kunde ersättas med en ordning, där avsikten var att betvinga individen med dressyrmetoder. Att tala om en snabb förändring från förnedrande kroppsstraff till inlåsning i fängelse låter sig dock inte göra, såvitt gäller förhållandena i vårt land. Tvärtom var det här fråga om en ganska långdragen process som inleddes redan under slutet av 1600-talet, då stympningsstraffet i praktiken försvann, och pågick fram till mitten av 1800-talet, då spöstraffet utmönstrades. Det är belysande för reformarbetet inför 1864 års strafflag att ”humanitet” upphöjdes till en bärande princip. Från upplysningsfilosoferna hämtades också legalitetsprincipen — nulla poena sine lege. Därmed hoppades man komma till rätta med den godtycklig-

het med arbiträra straff som präglat rättsskipningen sedan medeltiden. Ett steg i riktning mot en mera rättssäker ordning var införandet av latitudsystemet. För varje brott skulle anges en minimi- och maximigräns som domstolarna måste hålla sig till. De fastställda straffskalorna relaterades till brottens svårhet vilket innebar att lagstiftaren måste bestämma ”straffvärdet” för varje brott. Vid denna prövning följde man i stort sett den praxis som rått. Stöldbrotten fick exempelvis relativt sett mycket högt straffvärde.

 

6. 1864 års strafflag
Det tog över 30 år innan Lagkommitténs förslag blev lag och det hann under de åren förändras i åtskilliga delar. Remissförfarandet innebar hård kritik bl. a. från de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund. Striden kom till stor del att stå mellan, å ena sidan, ett vidmakthållande av att vedergällning var grunden för straff och att straffets ändamål var avskräckning samt, å andra sidan, ett erkännande av den relativa straffteorin att straffets grund var prevention samt att dess syfte var förbättring.
    Anmärkningsvärt är att legalitetsprincipen inte lagfästes i den nya strafflagen. Denna princip skulle ändå tillämpas. I fråga om den straffteoretiska grunden kan sägas att både relativa och absoluta tankegångar fick utrymme i lagen. Ivar Strahl framhåller att strafflagen var typisk för den klassiska straffrättsskolan genom de omsorgsfulla brottsbeskrivningarna, de snäva gränserna för strafflatituderna och den grundläggande regeln att på samtliga brott skulle följa straff.
    Straffsystemet innebar inte någon revolutionerande nyskapelse. Mycket av det gamla fanns kvar och lagverket kan närmast betraktas som en kodifiering av de reformer som skett under årtiondena dessförinnan och en anpassning till det rådande kriminalpolitiska synsättet. Men det var viktigt att förbättringstanken och en humanare inställning till straffen fick rotfäste i lagen. Det skedde inte genom någon proklamation om att straffet syftade till att ”rehabilitera” den brottslige men väl till att förbättringstanken fick genomslag i straffreglerna och i utformningen av straffverkställigheten.
    Sedan de sista resterna av det medeltida kroppsstraffet — spö- och risstraffet — avskaffats 1855 och den offentliga och enskilda kyrkoplikten utmönstrats (och därmed kyrkans domsrätt) fanns i lagen kvar dödsstraff, straffarbete, fängelse, fängelse vid vatten och bröd samt böter. Frihetsstraff fick ett dominerande inflytande. Med ett konsekvent genomförande av strafflatituder iakttog man proportionalitetsprincipen och även i viss mån principen om förutsebarhet, några av den klassiska straffrättsskolans hörnpelare. Dödsstraff förekom bara vid ett fåtal brott och var alltid fakultativt. Böter användes vid mindre brott. Förvandlingsstraffet var fängelse vid vatten och bröd.

7. Reformidéer
1864 års strafflag var inte någon slutlig produkt. Under årtiondena efter lagens ikraftträdande skedde en rad partiella reformer och den straffrättspolitiska debatten var tidvis intensiv.
    En fråga gällde dödstraffet. Redan under slutet av 1860-talet motionerades i riksdagen om dess avskaffande. Alla framstötar i denna riktning avslogs dock med tydliga hänvisningar till kravet på vedergällning. År 1877 fick däremot motioner gehör om att dödsstraffet inte längre skulle verkställas offentligt utan ”å fängelsegård”. Bland dem som energiskt kämpade mot dödsstraffet kan nämnas Knut Olivecrona med sin bok ”Om dödsstraffet” (1866) och Johan Thyrén med en uppmärksammad motion 1909. Men inte förrän 1921 skulle dödsstraffet utmönstras ur strafflagen. Det hade då tillämpats 15 gånger under åren 1865–1910.
    Frihetsstraffen undergick också förändringar, framför allt i fråga om verkställigheten. Det ansågs olämpligt att fångarna förvarades gemensamt varför reformarbetet inriktades på att de under längre tid skulle vistas i enrum. En fördel med cellstraffet var att det ansågs underlätta förbättringen av den dömde genom att han i sin ensamhet kunde genomgå ett moraliskt reningsbad och komma till insikt om brottet. Dessutom ansågs det skadligt att han frekventerades med andra brottslingar som kunde ha dåligt inflytande på honom. Bortsett från sådana tankar var cellstraffet lättare att hantera genom att fängelseledningen fick bättre kontroll över de dömda.
    Under slutet av 1800-talet nådde den klassiska straffrättsskolan en stark position. En av de främsta teoretikerna bakom denna var den tyske rättsvetenskapsmannen Karl Binding. Hans straffteorier innebar att brottet skulle vara straffets enda rättsgrund. Straffet var ett uttryck för rättvis vedergällning. Ju allvarligare brottet var desto strängare skulle straffet vara enligt principen om proportionalitet. Straffen skulle därmed vara förutsebara och inte påverkas av brottslingens personliga förhållanden. Enligt Binding ledde detta till att straffsystemet blev rättvist.
    Dessa idéer hade starkt genomslag i den straffteoretiska debatt som förekom i Sverige under slutet av 1800-talet. Ett dominerande inflytande fick Johan Hagströmer som hävdade den klassiska skolans principer. Han ställde sig positiv till preventionsteorin och talade för att straffens ändamål skulle vara en kombination av förbättring och avskräckning.

 

8. Brottslighetens sociala och biologiska grunder
Det är utmärkande för tiden under senare hälften av 1800-talet att det fanns ett växande intresse hos många vetenskapsmän för antropologiska studier i darwinistisk anda. Människan bakom brottet blev ett studieobjekt och de forskningsresultat man ansåg sig

vinna skulle bana väg för en ny syn på straffens grunder och ändamål.

 

Cesare Lombroso
Ett namn som i detta sammanhang får en framträdande plats är den italienske läkaren Cesare Lombroso. Han ansåg sig genom empirisk forskning kunna slå fast att det fanns vissa gemensamma fysionomiska drag hos en grupp våldsbrottslingar och utvecklade på den grunden sin teori om ”förbrytarmänniskan”. Eftersom det fanns människor som var födda till brottslingar och man enligt Lombroso kunde identifiera dem, krävdes det en rad preventiva åtgärder för att hålla dem tillbaka. Att förbättra dem ansågs meningslöst, de var ju predestinerade att begå brott. Individualpreventiva insatser genom inkapacitering var nödvändiga från samhällets synpunkt.
    Lombroso blev utsatt för kritik framför allt för att underlaget för hans studier ansågs vara otillräckligt. Men hans tankar om att man på empirisk väg borde söka biologiska och kanske också sociala förklaringar till brottslighetens uppkomst ledde in straffteoretikerna på nya spår. Faktiskt kom de nya idéerna att bilda grundvalen för den positiva straffrättsskolan.

 

Enrico Ferri
Den positiva straffrättsskolan hade Enrico Ferri som en av arkitekterna. Utmärkande för den var den strikt individualpreventiva inriktningen på sanktionerna. Brottsligheten skulle bekämpas som ett socialt fenomen och strafflagstiftningen borde angripa brottens orsaker i stället för dess symtom. Varje brottsling var ett hot mot samhället och för att skydda detta borde de styrande avvärja hotet innan skadan inträffade. Ferri rekommenderade här tidsobestämda sanktioner genom frihetsberövande i arbetsläger. Förvaringen skulle upphöra först när brottslingen inte längre framstod som ett hot, dvs. betraktades som ”botad”. Jämförelsen med sjukvården var tydlig.
    Den positiva straffrättsskolan hade sin hemvist i Italien och dess idéer togs upp av den fascistiska rörelsen som fann stöd för sin kriminalpolitik.

 

Franz von Liszt
Brottslighetens sociala orsaker blev en av grundpelarna i den moderna eller sociologiska skolan som växte fram i Tyskland och länderna däromkring vid tiden före sekelskiftet. Det var en tid då industrialismen haft sitt genombrott och städerna befolkades av ett fattigt proletariat, där det fanns grogrund för kriminalitet. De sociala missförhållanden under vilka människor levde sattes i ett naturligt samband till brotten. Medan Lombroso ensidigt framhål-

lit de medfödda faktorerna hävdade den sociologiska skolan att brottet var en följd av både yttre och inre faktorer. Därmed framhölls också vikten av brottsförebyggande insatser, särskilt i fråga om barn och ungdomar som befann sig i riskzonen. Det krävdes sociala program i vilka individerna utsattes för uppfostran, utbildning och behandling för sjukdomar. Straffets ändamål blev att bekämpa brottsligheten som en social företeelse. Däri låg att brottslingarna borde ”rehabiliteras” och integreras i samhället eller i varje fall att man skulle undanröja det hot mot samhället som brottsligheten innebar.
    En av de ledande inom denna skola var Franz von Liszt som i det s. k. Marburgprogrammet formulerade de principer som straffrättspolitiken borde vila på. Det gick ut på att individualisera brottslingarna så att straffet anpassades till vars och ens behov. Detta förutsatte en kategorisering av de unga brottslingarna, de obotliga återfallsförbrytarna, de psykiskt otillräkneliga och övriga ”akuta” brottsförövare. Graden av samhällsfarlighet skulle bestämma till vilken kategori en brottsling hänfördes. von Liszt förordade långa tidsobestämda frihetsstraff för dem som var oförbätterliga. I det enskilda fallet skulle fängelsestraffets längd göras beroende av det resultat man uppnådde genom behandlingen. Villkorlig frigivning skulle vara ett medel för att få ut den brottslige tidigare i samhället. von Liszt såg också villkorlig dom som en möjlig strafform för de ”akuta” brottslingarna som inte återfallit i brott. Han var däremot motståndare till de korta frihetsstraffen som inte ansågs ge utrymme för behandling.
    Det måste understrykas att den sociologiska skolans idéer fick starkt genomslag bland straffrättsteoretiker och kriminalpolitiker som var kritiskt inställda till den dominerande klassiska straffrättsskolans dogmatism. von Liszt betraktades allmänt som radikal men hans teorier var praktiskt tillämpbara och lätta att förstå. De hade också förankring i den sociala verkligheten. Han insåg nödvändigheten av att kunskaperna om olika kriminella samhällsfenomen förbättrades och betraktade straffrätten som en del av samhällsvetenskaperna. Det var ofrånkomligt att ett närmande skedde mellan kriminalpolitik och socialpolitik när åtgärdsprogrammen mot brottslingarna, framför allt de unga, skulle föras ut på fältet.
    Till von Liszts framsynta tankar hörde att han ville föra in antropologin, psykologin, psykiatrin och sociologin som viktiga områden vid sidan om juridiken i kampen mot brottsligheten.

 

9. Johan C.W. Thyrén
De nya strömningarna på kontinenten nådde också vårt land. Den som främst stod fram som en företrädare för den moderna skolan var lundaprofessorn Johan C.W. Thyrén. År 1907 gav han ut skriften ”Straffrättens allmänna grunder” som präglades av von Liszts

reformtankar men också i vissa delar av den klassiska straffrättsskolans idéer om straffets grunder. Liksom von Liszt såg han brottets samhällsfara som grund för straff. Han delade in brottslingarna i tre kategorier, de akuta vilka i stort sett var normala och hade begått brottet som en impulsgärning, de kroniska vilka hade en djupt rotad kriminalitet och de socialt depraverade, d.v.s. alkoholister, prostituerade, asociala osv. vilka lätt kunde bli vaneförbrytare.
    Straffets uppgift var att bekämpa den samhällsfarlighet som brottslingarna i de olika kategorierna utövade. Ett viktigt inslag var att genom förebyggande åtgärder eliminera eller begränsa de sociala miljöer som utgjorde grogrund för brottsligheten. Viktigt var också att sikta in sig på den enskilde brottslingens farliga vilja. Det kunde ske genom att satsa på oskadliggörande, förbättring och/eller avskräckning.
    Enligt Thyrén hade straffet en preventiv funktion. Det utgjorde en rättvis hämnd som stod i proportion till brottet och innebar ett lidande för brottslingen. Thyrén framhöll också vikten av att strafflagen var tydligt formulerad och förutsägbar.
    I fråga om reaktioner mot de ”akuta” brottslingarna krävdes av hänsyn till vedergällningsprincipen korta frihetsstraff medan preventionstanken förespråkade alternativa reaktioner. Här måste enligt Thyrén vedergällningsprincipen ge vika.
    Detsamma gällde, menade han, då vedergällning och prevention ställdes mot varandra i fråga om reaktioner mot unga brottslingar. För kategorin alkoholister, prostituerade och andra socialt depraverade skulle straffet ersättas med placering i förbättringsanstalt.
    Vad slutligen gällde de kroniska brottslingarna som inte var mottagliga för förbättring och inte kunde avskräckas krävdes ett oskadliggörande genom tidsobestämd internering.
    Thyréns idéer om straffsystemet gav honom regeringens uppdrag att lägga fram förslag till en revision av strafflagen. Detta resulterade i ”Principerna för en strafflagsreform”. Han uttalade här klart att frihetsstraff skulle användas beträffande de medelsvåra och svåra brottslingarna som behövde förbättring och fostran, att de beskedliga ”akuta” brottslingarna på sin höjd skulle dömas till böter eller till ett villkorligt frihetsstraff — i många fall ansåg Thyrén att ett dragande inför domstol var tillräckligt avskräckande — samt att alkoholist-, ungdoms- och abnormbrottslingar skulle dömas till tidsobestämda tvångsreaktioner i särskilda anstalter. För de kroniska brottslingarna gällde internering.

 

Strafflagskommissionen
Det blev en uppgift för den år 1916 tillsatta Strafflagskommissionen att lämna förslag till en ny strafflag. I kommissionen var Thyrén från början sakkunnig och senare

ledamot och hans idéer kom i hög grad att prägla arbetet. Kommissionens betänkande (SOU 1923:9) utmärks i fråga om straffsystemet av en balansgång mellan allmänpreventiva och individualpreventiva tankegångar. Man föreslog tre olika former av frihetsstraff: fängelse för den medelsvåra brottsligheten, straffarbete för den svårartade brottsligheten och arrest för brott av olika svårhetsgrad där man ville undvika ett vanhedrande moment, alltså ett custodia honesta-straff. I betänkandet fanns också i Thyréns anda förslag om skyddsåtgärder, förvaring och internering för förminskat tillräkneliga och kroniska återfallsförbrytare.
    I kommissionens betänkande spelade böter en framträdande roll. Alltsedan ris- och spöslitning utmönstrats ur straffsystemet hade böter och det korta frihetsstraffet blivit allt vanligare reaktioner mot den mindre brottsligheten. Bötesstraffet blev mycket kännbart för den fattiga befolkningen. I många fall förvandlades böterna till fängelse vid vatten och bröd. År 1884 ersattes detta straff med vanligt fängelse. Följden blev att fängelserna fylldes av bötesfångar.
    Böter framstod som ett orättvist straff och kommissionen såg som sin uppgift att enligt de vägar som Thyrén stakat ut göra bötesstraffet lika verksamt för alla. Den tänkte sig också att böter i stor utsträckning skulle ersätta de korta frihetsstraffen vilka inte kunde accepteras eftersom de varken ansågs avskräckande eller förbättrande. Resultatet av kommissionens överväganden blev ett förslag om införande av dagsböter. Vidare föreslog kommissionen regler för förvandling av böter enligt en särskild tariff där antalet dagsböter sattes i förhållande till antalet frihetsstraffdagar.
    Strafflagskommissionens förslag ledde inte till lagstiftning. Men Thyrén fortsatte på den inslagna vägen när han som justitieminister lade fram en proposition om reformering av bötesstraffet. Hans förslag mötte kritik och röstades ner av 1927 års riksdag. Först 1931 ansågs tiden mogen för att godkänna ett lagförslag om införandet av dagsböter i straffsystemet. Men det skulle dröja till 1937 innan problemet med förvandlingsstraffet fick sin lösning. Det skedde när Karl Schlyter höjt fältropet ”Avfolka fängelserna” och möjlighet erbjöds att döma till villkorliga förvandlingsstraff.

 

10. Karl Schlyter och Strafflagberedningen
Den sociologiska straffrättsskolan kom snart att influera på kriminalpolitiken i Sverige. Redan 1906 infördes den villkorliga domen och den villkorliga frigivningen i systemet och 1927 infördes två tidsobestämda påföljdsformer, förvaring och internering, avsedda för farliga brottslingar. Önskemålet att ersätta straff med skyddsåtgärder framträdde särskilt starkt när det gällde ungdomar. Tanken på att införa en relativt tidsobestämd anstaltsvård för uppfostran och utbildning realiserades i det engelska ”borstal”-systemet och

det danska ungdomsfängelset. De påföljderna utgjorde förebilder till det svenska ungdomsfängelse som infördes 1935.
    Den som mer än någon annan kom att påverka utvecklingen var Karl Schlyter. Han lade 1934 fram ett genomgripande reformprogram som gick ut på att avskilja så många grupper av lagöverträdare som möjligt från verkställighet av fängelse — ungdomar, psykopater, sinnessjuka, alkoholister — och i stället erbjuda dem vård i frihet eller behandling på sjukhus och vårdanstalter. De som likväl måste dömas till frihetsstraff skulle undergå behandling som ett led i verkställigheten.
    Uppgiften att förverkliga detta reformprogram lades på Strafflagberedningen som tillsattes 1938. Karl Schlyter blev själv ordförande i denna. Bland ledamöterna under beredningens slutskede märktes Ragnar Bergendal, Ivar Agge, Maths Heuman, Carl Holmberg, Bengt Hult och Ivar Strahl. Kronan på verket blev betänkandet Skyddslag (SOU 1956:55) med förslag till ett nytt påföljdsystem. I detta drev man konsekvent idéerna om att vård och behandling borde sättas i stället för straff. Ett enhetligt fängelsestraff och böter skulle fortfarande ha en plats i systemet men utrymmet för frihetsstraffet avgränsades. För brottslingar med kriminella tendenser som var påverkbara av behandling rekommenderades kriminalvård i frihet (skyddstillsyn). De kroniskt oförbätterliga, farliga förbrytarna skulle dömas till tidsobestämd skyddsinternering och för kriminella ungdomar skulle påföljden bli en likaledes tidsobestämd behandling, skyddsfostran. För dem som var under 18 år skulle följa åtgärder inom barnavården. Även de psykiskt abnorma lagöverträdarna skulle dömas till påföljd som innebar överlämnande till vård.
    Entusiasmen för Strafflagberedningens reformplaner delades inte av alla. Förslagen ledde till en pressdebatt med många engagerade inlägg, en del starkt polemiska. En som gick till angrepp var Karl Olivecrona. Han såg bl. a. ett genomförande av Strafflagberedningens förslag som ett steg mot ökad kriminalitet. Försvagningen av allmänpreventionen innebar nämligen en kraftig försvagning av kriminalpolitiken. Det fanns också många som reagerade mot den renodlade individualpreventiva syn som Schlyter gjorde sig till tolk för och inte ville ställa upp på att vård och behandling skulle ersätta straff. Ivar Strahl bemötte i en artikel i SvJT 1957 många av de kritiska inläggen.

 

11. Brottsbalken och kritiken mot behandlingstanken
Införandet av Brottsbalken 1965 innebar i viss mån en kompromiss mellan de allmänpreventiva och individualpreventiva tankegångarna. I en inledande paragraf hette det att rätten vid val av påföljd skulle, med iakttagande av vad som krävdes för att upprätthålla

allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skulle vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Uppfattningen att det var den dömdes behov av behandling som skulle styra påföljdsvalet fick alltså starkt genomslag.
    Genom ett stort utbud av påföljder kunde Brottsbalken, uttalade föredragande departementschefen i propositionen, erbjuda den behandlingsform som i det individuella fallet var bäst lämpad för att skydda samhället. Av de frihetsberövande påföljderna skulle internering och ungdomsfängelse i princip var tidsobegränsade. Ett frigivande skulle alltså vara särskilt beroende av behandlingsresultatet. Även fängelse betraktades som en behandlingspåföljd genom att den dömde utsattes för åtgärder som syftade till rehabilitering. Stora förhoppningar fästes vid vården i frihet (skyddstillsyn och villkorlig frigivning).
    Den behandlingsoptimism som präglade tiden före och efter Brottsbalkens införande började dock ifrågasättas. Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet växte det fram en rörelse av radikala jurister, samhällsarbetare, socialt engagerade författare och journalister som hade en allmänt kritisk syn på den förda kriminalpolitiken. Samtidigt organiserade sig fångarna på anstalterna i förtroenderåd och förde en kamp för bättre villkor och rättvisa. Tillsammans bildade man Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM). Motsvarande organisationer skapades i våra nordiska grannländer.
    I oktober 1968 höll dessa organisationer en nordisk kriminalpolitisk konferens i Uddevalla, vilken skulle få betydelse för den fortsatta utvecklingen. Bland deltagarna från Sverige kan nämnas Per Ahlmark, Per-Olof Bolding, Kerstin Elmhorn, Per Garthon, Sten Heckscher och Alvar Nelson.
    Programmet för denna konferens upptog anföranden av många av dåtidens framträdande forskare och debattörer inom straffrätten. Harald Ofstad talade om ”Illusionen om den fria viljan”, Nils Christie och Kerstin Elmhorn om ”Det sociala arvet och den dolda kriminaliteten” och Johan Galtung om ”Kriminalpolitiken i framtidens samhälle”. Udden var klart riktad mot behandlingsideologin. Många pekade på de orättvisor som ansågs prägla det rådande straffsystemet. Torstein Eckhoff ställde i sitt anförande frågan om det fanns likhet inför lagen.
    När ”den oförnuftiga beslutsprocessen” debatterades uttryckte många sitt missnöje med att forskningsresultaten i så liten grad beaktades i den praktiska kriminalpolitiken. Den kriminologiska forskningen kunde visa att effekterna av behandling, åtminstone mätt i återfall i brott, var mycket små och tycktes vara mindre ju mer ingripande vård- och behandlingsinsatserna var. En av huvudpunkterna vid konferensen var en debatt om ”Behandling som straff” med bl. a. Nils Christie som inledare. Där påtalades det orim-

liga i att rättfärdiga långa frihetsberövanden med att straffet sades vara till den dömdes eget bästa och på det sättet kunde bli avsevärt längre än vad brottets straffvärde motiverade.
    I januari 1974 ordnade BRÅ ett kriminalpolitiskt symposium i Saltsjö-Boo, dit man drog samman bl. a. politiker, departementsfolk, höga tjänstemän inom de berörda verken, forskare och företrädare för de fackliga organisationerna. Många ställdes här för första gången inför kritiken mot behandlingstanken och de orättvisor som ansågs finnas i straffsystemet. Detta symposium bidrog till att brottsbalkens påföljdssystem inte längre togs för givet av kriminalpolitikerna.
    Successivt skedde en strömkantring mot en ny ideologi. Den moderna och sociologiska skolans idéer om individualiserade skyddsåtgärder i stället för straff möttes med argument om att systemet måste slå vakt om principerna om rättvisa, strafflikhet, förutsebarhet och proportionalitet. I första hand krävdes att de tidsobestämda påföljderna utmönstrades ur systemet. Lagstiftaren var lyhörd och beslöt att upphäva först ungdomsfängelset (1979) och därefter interneringen (1981).

 

12. BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp
Stor betydelse för den kriminalpolitiska omsvängningen fick en arbetsgrupp inom BRÅ som 1977 överlämnade sin rapport ”Nytt straffsystem”. Den skulle betraktas som en idéskiss och gjorde i stora delar rent hus med behandlingstanken och det system som bygger på den. Men arbetsgruppens idéer delades inte av alla. Eftersom de principer, som arbetsgruppen ville att ett straffsystem skulle vila på, hade nära anknytning till den klassiska straffrättsskolan utmålades gruppens idéer som ”nyklassiska”. Arbetsgruppen anklagades för att vara reaktionär och föra utvecklingen tillbaka till ett tillstånd av stelt dogmatiskt strafftänkande. Dess förslag beskylldes också för att vara inhumant. Ivar Strahl tillhörde dem som delvis var kritiska till arbetsgruppens ideologiska syn. Enligt hans uppfattning var det fel att påstå att Brottsbalkens påföljdssystem präglades av en behandlingsideologi. I stället menade han att balken utgick från att allmänpreventionen var grundläggande för systemet, även om hänsyn också skulle tas till annat. Strahl kunde i viss utsträckning ansluta sig till arbetsgruppens tanke att påföljden skulle bestämmas efter gärningens straffvärde. En differentiering av påföljderna och deras verkställighet måste dock enligt hans uppfattning ske med hänsyn tagen till den brottsliges person och personliga förhållanden.
    På dessa angrepp svarade ”nyklassikerna” att behandlingsideologin skapade rättsosäkerhet genom att påföljderna blev vaga och konturlösa. De framhöll att enligt ”Nytt straffsystem” borde straffen vara rättvisa, förutbestämda och konsekventa samt tala klarspråk

men inte på något sätt vara ”hårda”. Som en given förutsättning gällde att systemet var humant och att de dömda såväl i anstalter som i frihet fick all den vård och behandling som de behövde och önskade. Idéskissen redovisade också mer konkret hur man tänkte sig att straffsystemet skulle se ut.

 

13. Ny straffrättspolitik
Rapporten ”Nytt Straffsystem” var avsedd att ligga till grund för en övergripande översyn av Brottsbalkens påföljdssystem. Under remissbehandlingen av rapporten framfördes från många håll att en sådan översyn var både önskvärd och nödvändig. Därefter tillsattes två parlamentariska kommittér, Fängelsestraffkommittén och Frivårdskommittén, för denna uppgift. Deras betänkanden har delvis lett till lagstiftning.

 

Fängelsestraffkommittén
Av särskilt intresse är de regler för straffmätning och påföljdsval som införts i Brottsbalken. Medan allmänpreventiva överväganden var av grundläggande vikt för beslut om kriminalisering ansåg Fängelsestraffkommittén att preventionshänsyn saknade betydelse för utformningen av straffskalorna. I stället var brottens svårhet och förkastlighet avgörande. Kommittén menade att varken allmänpreventiva eller individualpreventiva hänsyn borde beaktas vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet. Straffens art och stränghet skulle i stället baseras på brottens svårhet eller förkastlighet med hänsyn tagen till proportionalitet och ekvivalens. Ett viktigt inslag var att icke-frihetsberövande påföljder i stor utsträckning borde träda i stället för fängelse. Fängelse skulle bara ådömas, om detta motiverades av hänsyn till brottets straffvärde eller art eller tidigare brottslighet.
    De tankar om straffmätning och påföljdsval som Fängelsestraffkommittén lade fram vann gehör hos lagstiftaren. Genom lagändring 1989 angavs riktningen för den nya straffrättspolitiska kursen. Den innebar att behandlingstanken allt mer förlorade terräng.

 

Unga lagöverträdare
På ett område var emellertid behandlingstänkande fast förankrat, nämligen i fråga om åtgärder mot de unga lagöverträdarna. Ungdomar främst i åldrarna 15–18 år överlämnades till vård inom socialtjänsten, en påföljd som var en frukt av strafflagberedningens idéer om tidsobestämda särregleringar. Men denna påföljd skulle inte lämnas utanför det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet.
    I sitt betänkande ”Reaktion mot ungdomsbrott” föreslog Ungdomsbrottskommittén att ”överlämnande till vård inom socialtjänsten” borde utmönstras som brottspåföljd. Ungdomar i åldrarna under 20 år skulle i stället dömas till straff enligt samma grunder

som gällde de äldre lagöverträdarna. I första hand skulle de hänvisas till den öppna kriminalvården men även frihetsstraff skulle kunna förekomma fast under kortare tider än för vuxna. För de yngsta i åldrarna 15–17 år föreslog kommittén en ny tidsbestämd påföljd, ”särskild tillsyn”, som skulle verkställas i särskilda ungdomshem, administrerade av Statens Institutionsstyrelse.
    Med utgångspunkt från kommitténs förslag upprättades inom Justitiedepartementet en promemoria ”Påföljder för unga lagöverträdare” vilken lagts till grund för propositionen (1997/98:96) om vissa reformer av påföljdssystemet. Propositionen har antagits av riksdagen. Lagändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1999.
    Reformen av påföljderna mot unga lagöverträdare har stannat vid en ganska försiktig översyn men likväl klara markeringar av att det i fortsättningen är brottets svårhet och förkastlighet som skall styra straffmätning och påföljdsval. Så långt som Ungdomsbrottskommittén har lagstiftaren dock inte velat gå. Även om påföljden ”överlämnande till vård” kritiserats och ansetts ineffektiv skall principen även i fortsättningen vara att barn och ungdomar som begår brott i första hand skall bli föremål för åtgärder inom socialtjänsten.
    Trots att särregleringen alltså bibehålls har påföljden ”överlämnande till vård” förlorat något av sitt väsentligaste innehåll, nämligen att socialnämnden självständigt och utan inblandning från annan myndighet äger bestämma vilken åtgärd som i det enskilda fallet anses lämplig från behandlingssynpunkt och hur länge ”behandlingen” skulle vara. I stället föreskrivs nu att domstolen skall pröva om socialnämndens insatser är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde, art och den unges tidigare brottslighet. På motsvarande sätt som Ungdomsbrottskommittén föreslog har en särskild tidsbestämd påföljd, sluten ungdomsvård, införts för ungdomar under 18 år som begått allvarligare brott. Denna påföljd skall verkställas i särskilt ungdomshem.

 

Straffsystemet
Reformarbetet med de unga lagöverträdarna och den urholkning som skett av påföljden ”överlämnande till vård” kan tyda på att även det sista fästet av behandlingsideologin håller på att raseras. Men det är för tidigt att dödförklara den. Straffsystemkommittén lade i sitt betänkande (SOU 1995:91) fram ett förslag om ett sammanhängande straffsystem som helt skulle fjärma sig från behandlingstänkandet. I princip samma kriterier — brottets straffvärde, brottets art och den tilltalades tidigare brottslighet — skulle styra valet av samtliga straff. Principerna om rättvisa, konsekvens, proportionalitet, ekvivalens och förutsebarhet skulle få fullt genomslag. Varje straff skulle ha sin givna plats i systemet, rangordnat efter svårhetsgrad. Ett viktigt inslag var att begränsa användningen

av fängelse i anstalt. I stället gavs utrymme om alternativa straff varvid samhällstjänst och elektronisk övervakning fick centrala positioner.
    En så genomgripande reform av straffsystemet krävde ett omfattande lagstiftningsarbete. När förslagen hamnade på Justitiedepartementets bord ansågs det av olika skäl att man borde gå försiktigt fram. Frågan hur straffsystemet skulle utformas var nämligen inte okontroversiell. Det fanns förespråkare för olika modeller som byggde på skilda uppfattningar om de olika straffens innehåll och roll i systemet. Man kunde också finna ideologiska motsättningar inom straffrättspolitiken.
    Regeringen valde alltså att avstå från att föreslå en stor översyn av straffsystemet och slog i stället in på de partiella reformernas väg (prop. 1997/98:96). Den anslöt sig dock till de grundläggande principer som Straffsystemkommittén byggt sitt förslag på. Men medan kommittén föreslagit ett renodlat system där behandlings- och prognostänkandet sopades bort ville regeringen även i fortsättningen ge domstolarna möjlighet att inom vissa ramar anpassa påföljden till en behandlingsideologi.
    Propositionen har antagits av riksdagen. Lagändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1999.
    Några större ingrepp i de nuvarande påföljderna har det inte blivit. En nyhet är att samhällstjänst införts som permanent inslag i systemet. Den skall kunna utdömas som föreskrift inte bara vid skyddstillsyn utan också vid villkorlig dom och ”överlämnande till vård inom socialtjänsten”, den sistnämnda under benämningen ”ungdomstjänst” som hanteras inom socialvården. Samhällstjänst har dock inte blivit någon självständig påföljd.
    Vidare har intensivövervakning med elektronisk kontroll gjorts till ett permanent inslag på straffverkställighetsnivån. Straffsystemkommittén hade föreslagit att sådan elektronisk övervakning skulle bli ett straff, alternativt till fängelse i anstalt.
    En viktig förändring innebär beslutet att utmönstra halvtidsfrigivning ur straffsystemet. Som allmän regel gäller sålunda i fortsättningen att villkorlig frigivning skall kunna ske tidigast när 2/3 av strafftiden avtjänats, dock med viss möjlighet till senareläggning, om den intagne misskött sig under anstaltstiden.

 

14. Straffens förändring
Den gjorda historiska tillbakablicken på straffen visar att kriminalpolitiken är ganska fastlåst i en traditionell syn på sanktionssystemet. Böter och frihetsstraff har sedan 1800-talets mitt varit de basala straffen. Det har egentligen i vår tid rått en ganska återhållsam reformiver bland politiker. Mycket av det gamla har behållits även om man kunnat ansluta sig till förändringar i den ideologiska synen på straffet. Enligt allmän uppfattning är fängelse en dålig

påföljd men detta straff har likväl behållit sin dominerande position. Reformarbetet har framför allt tagit sikte på att finna alternativ till de traditionella straffen. I den mån förändringar skett av straffsystemet har de i allmänhet föregåtts av långa, segdragna överväganden och ej sällan utmynnat i kompromisser. Det har då regelmässigt bara blivit delar kvar av de reformförslag som legat till grund för förändringen.

 

Böter
Bötesstraffet har sedan tidernas begynnelse spelat en central roll. Bakom det ligger tanken att den brottslige genom sitt brott står i skuld till samhället och skall betala sig fri. Straffet för med sig ett kännbart obehag men har det goda med sig att den dömde kan bli kvar i produktionen. Det innebär också att samhället får ett visst ekonomiskt tillskott genom den ”pålaga” som avkrävs honom. Straffet har en avskräckande funktion. Det är också viktigt att böterna betalas. Detta möjliggörs genom ett effektivt indrivningssystem.
    Under historiens gång har utrymmet för bötesstraff växlat. Medan böterna i äldsta tid dominerade även ifråga om allvarligare brott ersattes det efter hand med olika kroppsstraff. Ett av skälen till att de maktägandes intresse för bötesstraffet minskade torde ha varit att de bötfällda visade sig inte kunna betala eller inte ville betala. När böter dömdes ut blev de därför i stor utsträckning förvandlade till kroppsstraff, dvs. prygel eller, efter prygelstraffets upphävande, fängelse vid vatten och bröd eller senare korta fängelsestraff. Först genom införandet av dagsbotssystemet och det villkorliga förvandlingstraffet kom böterna åter att spela en framträdande roll.
    Medan böter i vår äldsta rätt hade ett vidsträckt tillämpningsområde är de i dag främst avsedda för mindre brott och förseelser. Men det har länge funnits ett intresse av att vidga tillämpningen. I den aktuella debatten om alternativ till de korta frihetsstraffen har böter betraktats som en tänkbar möjlighet. De ansatser som gjorts för att förverkliga en sådan tanke har dock stött på motstånd. Det främsta argumentet mot böter har varit att de inte anses tillräckligt ingripande mot sådana frekventa brott som exempelvis rattfylleri, våldsbrott och skattebrott. 1968 års brottmålsutredning föreslog att böter skulle föras in i straffskalan för stöld och andra förmögenhetsbrott av normalgraden. Men det ansågs inte möjligt. Samma förslag har senare förts fram i olika sammanhang, senast 1995 av Straffsystemkommittén, men utan framgång.

 

Frihetsstraff
Sedan vi fick en organiserad fångvård under mitten av 1800-talet har frihetsberövandet egentligen inte undergått några drastiska

förändringar, om man ser på det bakomliggande syftet att beröva fångarna friheten. Visserligen har en allmän humanisering skett av fångarnas villkor, ett enhetligt frihetsstraff har införts och möjligheter har öppnats för villkorlig frigivning och olika former av permissioner. Men inspärrningen är i grunden densamma.
    Införandet av fängelse i straffsystemet ledde till att kroppsstraffen och så småningom även ”fängelse vid vatten och bröd” kunde avvecklas. Dessa straff ersattes med — förutom böter — korta fängelsestraff. En kvalificerad form av fängelse blev straffarbete som hade mycket gemensamt med de gamla arbetsstraffen. När straffarbete upphävdes och vi fick fängelse som ett enhetligt frihetsstraff behöll man dock arbetsplikten. Den föreställningen lever kvar att arbete verkar uppfostrande och rehabiliterande. Jämfört med äldre tiders frihetsstraff är sålunda straffverkställigheten till sitt innehåll ungefär densamma: inlåsning i celler, gemensamma måltider, arbete i gemenskap.
    Det korta frihetsstraffet har behållit sin position i systemet trots att det nu erbjuds alternativ. Här råder en gammal föreställning att fängelse krävs av hänsyn till allmän laglydnad eller med nuvarande terminologi av hänsyn till ”brottets art”.

 

Andra påföljder
I äldre tider när det saknades ett organiserat system för frihetsberövanden var det vanligt att straffen exekverades i frihet. De grymma kroppsstraffen är exempel på detta. Ett annat alternativt straff var att sätta brottslingen i ”i stocken” eller på annat sätt tvinga honom att schavottera offentligt. Sådana straff tar man i dag avstånd från men det finns tankar i samma riktning. Inom handeln har t. ex. väckts förslag om att bilder av notoriska snattare skall anslås offentligt i butikerna. Och i massmedia kan brottsförövare hängas ut vilket innebär en nog så kännbar schavottering som ”stocksittning”.
    Alternativ till fängelse har länge varit en av straffrättspolitikens angelägnaste frågor. De viktigaste reformerna på detta område har varit införandet av villkorlig dom och frivårdspåföljderna. Utvecklingen har här gått etappvis och inte utan motstånd från konservativa grupper. Ett viktigt steg i riktning mot att hålla de dömda utanför fängelse togs genom införandet av samhällstjänst. Denna påföljd som från början betraktades med skepsis från många håll är nu väl etablerad. Samhällstjänst innebär oavlönat arbete under fritid vid någon lämplig institution eller organisation.
    En annan ny strafform är den elektroniska övervakningen med ”fotboja”. Därmed flyttas verkställigheten av ett fängelsestraff till den dömdes bostad. Det finns såvitt jag vet ingen motsvarighet till en sådan strafform i äldre straffsystem. Det är frestande att jämföra med sådan husarrest som högreståndspersoner i äldre tider kunde

underkastas i stället för att spärras in på fästning. En av Anjalamännen, Gustaf Mauritz Armfelt, dömdes till ”lindrigt och anständigt fängelse” på slottet Malmöhus där han fick bo med sin syster och besöka vänner i Skåne under viss kontroll. Straffet verkställdes visserligen inte i hans privata bostad men man kan utgå från att det var sörjt för hans komfort.

 

Slutord
Historien visar att samhället alltid behövt korrektionsmedel för att upprätthålla respekten för lagarna. Men straffen har uppenbarligen visat sig vara ganska trubbiga vapen för att få människor att avstå från brott. De som trott sig kunna behandla bort eller i varje fall starkt begränsa brottsligheten genom olika brottspåföljder har haft svårt att visa upp några påtagliga resultat. I dag är man i allmänhet skeptisk mot en sådan möjlighet. Forskningen visar att straffen bara spelar en marginell roll vid brottsbekämpningen.
    Straffet är och har alltid varit något ont som tillfogas gärningsmannen och som andra människor i allmänhet känner fruktan för.
Nils Jareborg har sagt att straffsystemet inte bara är ett ont utan att det också i praktiken bär drag av social orättvisa. Vi behöver inte gå tillbaka i historien för att konstatera detta. Jag håller med honom om att straffrätten egentligen är någonting väldigt deprimerande men att det finns mycket som är värre.

 

Litteratur

 

Agge, Ivar, Studier över det straffrättsliga reaktionssystemet I, Sthlm 1939. Anners, Erik, Svensk straffrättshistoria, några huvdlinjer, Del 1. Sthlm 1972. Anttila, Inkeri m. fl., Nytt straffsystem, SvJT 1978 s. 121. Aspelin, Erland, Böter i stället för frihetsstraff, NTfK 1973 s. 53. Aspelin, Erland, Utvecklingslinjer i svensk kriminalpolitik, NTfK 1975 s. 97. Aspelin, Erland, Kriminalpolitik efter brottsbalkens införande, NTfK 1986 s. 116. Aspelin, Gunnar, Världsbilder och livsideal, Lund 1968. Foucault, Michel, Övervakning och straff, Lund 1993. Heckscher, Sten m. fl., Straff och rättfärdighet, Sthlm 1980. Häthén, Christian, Straffvetenskap och kriminalpolitik, Lund 1990. v. Hofer, Hanns, Fängelset; uppkomst—avskräckning—inkapacitering, Sthlm 1993. Mittermaier, Carl, Människovärde och prygel; Schmidt Juridiskt arkiv 1841 s. 343.

Munktell, Henrik, Brott och straff i svensk rättsutveckling, Uppsala 1943. Olivecrona, Knut, Om dödsstraffet, Uppsala 1891. Strahl, Ivar, Den svenska kriminalpolitiken, Malmö 1971. Strahl, Ivar m. fl., Pressdebatt om strafflagsberedningens förslag till skyddslag, SvJT 1957 s. 561. Strahl, Ivar m. fl., Nytt Straffsystem, debattartiklar, SvJT 1978 s. 131. Syse, Aslak m. fl., Kan fengelse forsvares? Oslo 1972. Thyrén, Johan C. W., Straffrättens allmänna grunder, Lund 1907. Thyrén, Johan C. W., Principerna för en strafflagsreform, Lund 1910–1914. Thyrén, Johan C. W., Om bötesstraffets reformering, SvJT 1927 s. 353. Victor, Dag m. fl., Varning för straff, Sthlm 1995.

 

Skyddslag, Straflagberedningens slutbetänkande, SOU 1956:55. Snatteri, 1968 års brottmålsutredning, SOU 1971:10. Nytt Straffsystem, BRÅ-s arbetsgrupp rörande kriminalpolitik, Rapport 1977:7. Påföljd för brott, huvudbetänkande av Fängelsestraffkommittén, SOU 1986:13–15. Reaktion mot ungdomsbrott, Ungdomsbrottskommittén, SOU 1993:35. Reformerat straffsystem, Straffsystemkommittén, SOU 1995:91. Påföljder för unga lagöverträdare, Justitiedepartementet, Ds 1997:32.