ULF BERNITZ och ANDERS KJELLGREN, Europarättens grunder, Norstedts Juridik, Stockholm 1999, 328 s.

Ulf Bernitz och Anders Kjellgrens arbete sägs vara ”en nyskriven bok om EU och EU:s rättsordning, med tyngdpunkten på den centrala EG-rätten”. Den avser att ge läsaren ”en samlad och lättillgänglig bild av den europeiska integrationens utveckling, en översikt av EU:s institutionella struktur och verksamhetsformer, en närmare kännedom om europarättens rättsliga status, grundläggande rättsprinciper och processuella system samt ett grepp om de centrala delarna av den materiella europarätten, främst de rättsliga normerna rörande den inre marknaden, de ’fyra friheterna’ samt konkurrensrätten”.
    Boken kan nog också verkligen upplevas som ny, även om den får förmodas ha ett inte alltför avlägset ursprung i Ulf Bernitz tidigare verk med samma titel, liksom kanske också i Per Hellströms och Anders Kjellgrens tidigare utgivna ”Europarätt”.
    När det här talas om Europarätt bör den presumtive läsaren vara uppmärksam på att därmed avses i allt väsentligt EG:s rättsordning. Europa är självfallet något annat och mera än de femton nuvarande medlemsstaterna i Europeiska unionen och det finns också en rätt som omfattar ett betydligt större stycke av denna vår del av världen, nämligen den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Den som har intresse av europarätt i denna vidare bemärkelse har emellertid intet att hämta i Ulf Bernitz och Anders Kjellgrens bok. Det förefaller emellertid som om termen europarätt, som ett begrepp i det närmaste synonymt med EG-rätt eller gemenskapsrätt, kommit att

vinna insteg och acceptans här i landet. ”Europarättens grunder” är en utmärkt bok för alla som är intresserade av, och kanske även sysselsatta med, EU-frågor och EG-rätt. Dess styrka är, för det första, översiktligheten — boken ger, utan att förlora sig i detaljer, en sammanhängande bild av EG:s rättsordning och av samarbetet inom unionen, för det andra, lättillgängligheten — språket är klart, redigt och lättflytande samt, för det tredje, tillförlitligheten och den samvetsgranna uppdateringen — författarna synes noga följa rättsutvecklingen sådan den sker inte minst genom EG-domstolens avgöranden och har, trots att förordet undertecknats i augusti 1999, hunnit med att beakta avgöranden som meddelats så sent som i juni samma år. En ytterligare klar förtjänst hos boken är att författarna fullföljer sin uttalade ambition att spegla EG-rättens avtryck i svensk rätt och rättskipning. Så återfinns t.ex. i avsnittet om enskilds rätt till skadestånd vid medlemsstats brott mot EG-rätten (den s.k. Francovichdoktrinen) en redogörelse för svenska domstolars och Justitiekanslerns behandling av mål och ärenden i vilka sådana anspråk rests. Boken kan sägas bestå av två huvuddelar vilka sammantagna ger en god bild av dels hur samarbetet fungerar och efter vilka principer det styrs, dels vilka regler som gäller inom ett antal centrala samarbetsområden. I en första grupp av avsnitt skildras EU:s struktur och regelverk, de gemensamma institutionerna, EG-rättens förhållande till nationell rätt, grundläggande rättsprinciper samt processord-

ningen vid EG-domstolen och Förstainstansrätten, varvid — i hög grad befogat — målen med begäran om förhandsavgörande ägnas ett eget kapitel. I en andra del beskrivs rättsläget såvitt gäller varumarknaden, etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, de fria kapitalrörelserna och EMU, den enskilda personens ställning, konkurrensrätten samt, om än ytterst översiktligt, lagharmoniseringen inom några samarbetsområden (arbetsrätten, bolagsrätten m.fl.).
    Utöver de nu nämnda avsnitten innehåller boken även kapitel som behandlar integrationens framväxt och utveckling, Sveriges långa väg till EU, EU:s externa relationer liksom ett kortfattat avsnitt, betecknat ”utblick”, i vilket bl.a. unionens karaktär diskuteras och de genom Amsterdamfördraget tillkomna regler som tänkts öppna vägen för s.k. flexibel integration presenteras. Dessutom avslutas boken med ett avsnitt om hur man finner europarätten. Det avsnittet har karaktären av en användbar, men tyvärr i det närmaste helt okommenterad, lista över möjliga rättskällor.
    Boken ger således, som redan framhållits, en relativt fullständig men likväl översiktlig och lättillgänglig beskrivning av de grundläggande principer som gäller för EU-samarbetet och dess rättsordning. Denna dess inriktning medför givetvis att man inte med enbart den i sin hand kan lösa EGrättsliga tolkningsproblem. Men jag skulle vilja påstå att boken likväl fyller en betydelsefull roll även för den som ställs inför uppgiften att tolka en särskild rättsregel på EG-området. Varje sådan tolkning måste nämligen ta hänsyn till, och utgå från, att EG-rätten trots allt utgör ett ganska särpräglat rättsområde. Tolkningen måste därför ske med beaktande av de särskilda principer som mot den bakgrun-

den kommit att utvecklas, främst genom EG-domstolens rättskipning. ”Europarättens grunder” ger den nödvändiga bakgrunden för att kunna förstå och tolka enskilda rättsregler. Det gäller boken i dess helhet men i synnerhet vissa avsnitt, t.ex. de som behandlar det gemensamma regelverket, språken i EU, EG-domstolens rättskällelära och tolkningsprinciper, europarättens förhållande till nationell rätt och grundläggande rättsprinciper. Samtliga avsnitt i boken präglas av de förtjänster som ovan framhållits. Författarna har en imponerande förmåga att i en framställning av detta översiktliga slag ge en i princip heltäckande och aktuell bild av rättsläget. Samtidigt kan det givetvis knappast undvikas att översiktligheten medför att framställningen blir kortfattad och att någon nyans därmed går förlorad. Ett par smärre kommentarer kan göras i det sammanhanget. I kapitlet om den enskilda personens ställning redovisar författarna att EG-domstolen genom domen i fallet Luisi och Carbone funnit att den fria rörligheten för tjänster inte bara avser den som tillhandahåller tjänster utan även den som tar emot en tjänst samt att domstolen i målet Cowan kommit att ge en mycket vid definition av begreppet tjänstemottagare. Det följer av Cowan, sägs det helt riktigt, att tjänstemottagare i fördragets mening är i princip var och en som beger sig till ett annat medlemsland och där utnyttjar en aldrig så liten tjänst. Det kunde här kanske ha nämnts att EG-domstolen förefaller ha tagit ytterligare ett visserligen litet men, får man anta, slutgiltigt steg vidare i denna för den fria rörligheten synnerligen viktiga utveckling. I målet Bickel och Franz stod en tysk och en österrikisk medborgare under åtal i den italiensk- och tyskspråkiga Bolzano-regionen i Italien. De

hade gjort sig skyldiga till smärre förseelser under tillfällig vistelse i Bolzano och krävde att, så som tyskspråkiga invånare i regionen har rätt till, rättegången skulle ske på tyska språket. I sitt besked till den italienska domaren, enligt vilket herrarna Bickel och Franz hade rätt till rättegång på tyska, uttalade EG-domstolen, efter att ha hänvisat till sitt avgörande i Cowan, att dåvarande artikel 59 om rätten att fritt tillhandahålla tjänster ”skall tillämpas på alla de medborgare i medlemsstaterna som, utan att omfattas av någon annan av de friheter som garanteras genom fördraget, beger sig till en annan medlemsstat för att där mottaga, eller ha möjlighet att mottaga, tjänster” (mål C-274/96, Bickel och Franz, REG 1998 s. I7637). Om det räcker med att man har ”möjlighet att mottaga” en tjänst för att vara att anse som tjänstemottagare, bör rimligen envar EU-medborgare som beger sig till en annan medlemsstat än den egna omfattas av EG-rätten och ha rätt att t.ex. kräva att inte bli särbehandlad på grund av sin nationalitet.
    I avsnittet om konkurrensrätten nämns att Förstainstansrätten i Viho-målet godtagit att Parker Pen tillämpar ett marknadsuppdelande försäljningssystem mellan sina osjälvständiga dotterbolag i olika EU-länder. Det kunde ha förtjänat

nämnas att rättsläget i den aktuella frågan klargjorts ytterligare genom att även EG-domstolen, sedan Förstainstansrättens avgörande överklagats, funnit att dåvarande artikel 85.1 om förbud mot konkurrensbegränsande avtal inte kan tilllämpas på instruktioner som ett moderbolag ger beträffande sina helägda dotterbolags uppträdande på marknaden. I ett sådant fall kan däremot reglerna om missbruk av dominerande ställning komma till användning (mål C-73/95 P, Viho/Kommissionen, REG 1996, s I-5457). ”Europarättens grunder” utgör en viktig och användbar källa till kunskap om EU och EG-rätten. Den fyller väl sin plats bland de andra verk på svenska som avser att introducera läsaren i EG-rättens mysterier. Boken är mera omfattande än t.ex. min och Göran Schäders ”EU:s konstitution” som också ger en översiktlig bild av de grundläggande principerna men som koncentrerar sig främst på frågor som kan ha intresse ur ett konstitutionellt perspektiv och således inte skildrar den materiella EG-rätten. Samtidigt är den mera avgränsad, och bl.a. därför mera lättillgänglig, än ett nästan dubbelt så omfångsrikt verk som Olof Allgårdhs och Sven Norbergs ”EU och EG-rätten”. Mats Melin