Bristfälliga minnesbilder
En och annan har förmodat att jag skulle ha något att berätta från gamla tider och mina erfarenheter som jurist. Så mycket har jag inte lyckats skrapa ihop men kanske kan en del episoder ge lite föreställning om miljön.
Min utbildning fick jag vid Stockholms högskola. Undervisningen var i stort sett bedrövlig. Eberstein föreläste om kloakledningar och Vargen (Varenius) om engelska budgeten. Den fruktade Stjernberg läste och justerade nya kommentarer till ett par kapitel i strafflagen men hade åtminstone ett seminarium. Hassler briljerade med att söka bevisa en tes som befanns redan vara lag. Delin — som egentligen var en världsfrånvänd matematiker — hade en eller två åhörare i rättshistoria och såg aldrig upp. Ekebergs föreläsningar var förstås bra men han försvann snabbt och ersattes av Benckert som var ganska knagglig.
Det gällde alltså att plugga och plugga på egen hand. För min egen del gick jag ut en lika naiv skolgosse som när jag började utan minsta begrepp om det praktiska livet.
För att sedan efter ett år som artillerist i Boden komma till en domsaga krävdes mygel. På en Stockholmsdomsaga gick 25 lönlösa e.o. hovrättsnotarier. Man skrev in sig hos hovrätten som inte tog någon som helst notis om aspiranten. Med hjälp av en snäll landssekreterare kom jag till en mycket gammal domare i Bollnäs. Vi lärde oss att noga skilja mellan ämbete och tjänst och vi skulle skriva ”Vördiga pastorsämbetet” och ”Högvördiga domkapitlet”. Privatim gick det inte för sig att dua häradshövdingens sköna dotter men allt var trivsamt patriarkaliskt och vi gladdes åt kaffekalas på domar-
gården nere vid den brusande Ljusnans strand. Gröning var hans namn och han liknade mest en orangutang. Det hindrade inte att han som notarie i Mora blev beskylld av sin häradshövding för hordom. Vid sin personliga förundersökning skrek han: Bekänn, Gröning, Ulla har bekänt allt; och därefter till sin maka: Bekänn Ulla, Gröning har bekänt allt. Sedan en pistol kommit fram flydde Gröning och sedermera häradshövdingen Löfgren till Falun och länsstyrelsen för att söka skydd. Vid Grönings bortgång försäkrade komministern i Bollnäs att ”han var på rättan vägar till slutet” (efter att träget ha gått i kyrkan). Och vid begravningsmiddagen tackade kontraktprosten för allt gott som trots kristiden bjudits och försäkrade att ”det enda som saknades var värden”. Sedan präster och häradshövdingar samlats för sig grymtade de samfällt belåtet: ”Si Gröning har alltid haft så goda cigarrer”. Efter två och ett halvt år i Bollnäs, då man i alla fall kunnat med näppe nöd livnära sig på vad som bestods, stod jag åter på bar backe. Jag stack — efter den pampiga tiden som förste notarie med stora arbetsuppgifter — in näsan i både Svea hovrätt och rådstuvurätten. På det senare stället rådde en skriftlighet utan like och ett skräckregemente på ett par avdelningar. Om rådman Nordlöf — en styvnackad dalmas — gick många historietter. En kollega J. var åtalad för att han till ett vittne sagt att vittnet ljög. I hovrätten hördes Nordlöf som svarade: ”Jag hörde inte att J. sa’ att vittnet ljög men jag hörde att vittnet ljög”. Men skicklig var han. Efter ett halvår i rådstuvurätten uppmuntrades jag för mina an-
strängningar med en dusör om 50 kr. Lika illa var det i hovrätten där auskultanterna knogade med att skriva s.k. rubriker till målen à 10 kr styck. Men — om man inte under ett kvartal (på grund av brist på arbete) fick ihop minst fem rubriker så blev det ingen ersättning alls. Sedermera regeringsrådet Björkholm, som väntat längst, undervisade okunniga nykomlingar hur de skulle bära sig åt. Eländet fortsatte ett år, bortsett från tillfälliga förordnanden som advokatfiskal då man försökte sno till sig provision genom upptäckter av felaktiga skattebeläggningar på bouppteckningar.
Man gick och hängde i en ytterst disciplinbetonad anstalt där man skulle flyga upp och ned så snart någon av befälet visade sig. Till sist blev det i alla fall provföredragning på Himmelstrands gallringsdivision. Mänsklig hänsyn saknades totalt. För egen del kallad till kl. 10 fick jag sitta med mina luntor och vänta till 16.30 utan att få tillfälle ens att skaffa mig ett mål mat.
En provföredragande kunde spräckas på en enda felbedömning. Presidenten Marks v. Würtemberg genomdrev det en gång med en tolkning som HD sedan underkände och det var en mycket duktig ung man som drevs ut. För övrigt ansträngde sig presidenten med strävan att få hovrätten att avverka stor balans och överraskade gärna med kontrollåtgärder, t.ex. som portvakt. Sessionerna skulle börja kl. 10. Då stod han i porten med sin rova i handen. Den nästan stendöve avdelningsordföranden Kellander staplade in lite senare och frågade: ”Vad gör du här? Kokar du ägg?” Kellander slapp varning därför att han hade hemdag och besöket i hovrätten var en överloppsgärning.
En säregen profil var Olin som såg alla människor von oben och
skröt med att han hade talat med en person som hade talat med Goethe — en jämbördig person. Sedan jag en gång ödmjukligen påvisat ett fel som han själv gjort och ilsket rättade blev jag portförbjuden på hans division ”på grund av mitt oförskämda uppträdande”. Kamratlivet bland de underkuvade var emellertid trivsamt och det hårda arbetet, sedan man väl släppts fram, mycket givande. Det dåtida muntligt protokollariska systemet medgav mängder av överklaganden till billigt pris. Överflödet gjorde att det fanns mycket rikliga tillfällen att knäcka nötter på alla fält. I brottmål var det mycket viktigt att citera lagrum rätt — då faktiskt en ganska svår konst. En stöld på söndag var t.ex. samtidigt sabbatsbrott och skulle därför bestraffas strängare än annars. Efter några år kom jag — år 1932 — till första lagutskottets sekretariat och stannade där t.o.m. 1935. Riksdagen hade då bara vårsessioner, om det inte blev urtima. Utskottet var fullpluggat med jurister, bl.a. Schlyter, Linnér, Björkman, Borell, Öhman, Christiansson förutom Åkerman, som var ordförande. Så lilla älskvärda Agda Östlund t.ex. hade lite svårt att göra sig gällande. Ledamöternas ambitioner var ganska imponerande, även från lekmännens sida. Juristerna i riksdagen räckte till även för andra lagutskottet m.m. En borgmästare som till justering av utskottsutlåtanden telegraferade att han instämde med majoriteten av sina meningsfränder väckte viss förvånad munterhet. Arbetet i utskottet vidgade synfältet (liksom en tidigare erfarenhet av två somrar i skogsarbete, där ”herrpöjken” hade de bästa tänkbara kamrater i den ordinarie arbetarklassen). Sedan vidtog arbete i olika kommittéer, mest rörde det sig om vatten under eller ovan jord. Vat-
tenrättsdomaren greve Hamilton var en ypperlig ordförande men sparsam. Det brukade sägas att Hamilton gav bönderna vad de skulle ha men knappt det, medan Appelberg gav dem vad de skulle ha och väl det. Det var många som blev ledsna när vattenkraften byggdes ut och alltjämt är ju såren på sina håll förskräckliga.
Inhalad i Justitiedepartementet fick jag göra bekantskap med en rad koryféer — förutom Schlyter — bl.a. Gärde, Westman och Bergquist. De som kom från Svea hovrätt var misstänksamma mot Schlyter som ansågs gynna skåningarna. Sedan insåg man naturligtvis hans stora kraft, initiativrikedom och betydelse för genomgripande reformer. Gärde var en mycket imponerande lagstiftare, både som leverantör av vattenlagstiftning och som ansvarig för processreformen. Hans sista stora uppdrag gällde som bekant jordabalken. Westman var nog mest intresserad av storpolitiken, en elegant konversatör med ett mycket patriotiskt sinnelag. Han spelade på sin tid en stor roll inom bondeförbundet t.ex. vid den bekanta s.k. kohandeln på det tidiga 30talet. Under kriget fick han bära hundhuvudet för ingreppen mot pressen. Bergquist var en mycket habil och ambitiös ämbetsman utan några särskilda framträdande drag.
Vad angår Schlyter skäms jag fortfarande för att jag inte uppfattade hans försök att lära mig bättre folkvett. Han besökte mig som statssekreterare och drog sig baklänges ut mot dörren medan jag stod kvar på plats. För sent begrep jag att han ville lära mig — utan ord — att följa den besökande till dörren som ju artigheten krävde.
Efter Bergquist följde Zetterberg som justitieminister. Han var fylld av medkänsla med frihetsberövade människor — liksom tidi-
gare Else Kleen — och mycket upptagen av reformer inom fångvårdsväsendet. (I mycket sökte han följa Schlyters intentioner men Schlyter ville nog i själva verket ha ganska handfasta ingripanden mot kriminaliteten fastän i former som han ansåg vara rationella.) Förlusten av hans första hustru tog honom hårt och förlusten några år senare av den andra hustrun knäckte honom. Herman Zetterberg var en synnerligen älskvärd person. Under åtskilliga år hade jag förmånen att få deltaga i nordiskt samarbete, till en början under Ekebergs eleganta ledning. Det gav stor behållning att göra bekantskap med t.ex. Ussing och Borum från Danmark, Alten, Grette, Arnholm och Braekhus från Norge samt inte minst Castrén och Ylöstalo från Finland, liksom Snaevarr från Island. Efter krigets slut var utflykterna till grannländerna en oerhört livgivande luftning, med flera livsvariga vänskapsband. Första juristmötet efter kriget i Köpenhamn var otroligt festligt. Arbetet i HD under åren 1947– 60 kändes kanske lite instängt. Till att börja med knäckte man på pappren talrika mål, så kom processreformen med en och annan muntlig förhandling, då dörren mot yttervärlden öppnades för att åter slutas och lämna oss, om inte i mörker, så i allt fall åt det vanliga knäckandet i varje avdelnings enrum. Det kanske kan ha sitt intresse att processreformen ändrade tjänstgöringens ordning. Förut fördelades ledamöterna genom lottning med en särskild mystisk kula för att inte någon revisionssekreterare skulle före föredragning veta vilka ledamöter som skulle döma i hans mål. Det gick ju inte med de nya reglerna som krävde fasta avdelningar med särskilt utsedda ordförande. Dessa skulle vara läm-
pade att leda muntlig förhandling, något som vållade rabalder med ett par ledamöters avgång och dystra miner.
Vad som hände på avdelningarna fick man lite hum om vid gemensamma luncher. När jag först skådade HD bänkad vid ett långbord tyckte jag det såg ut som Nattvarden av Leonardo da Vinci — med Skarstedt som centralfigur. En bättre ordning infördes snabbt på mitt initiativ genom att rättsfallsrubriker genast skrevs ut och delgavs alla ledamöter m.fl. Den nya tjänstgöringsordningen hade för övrigt medfört att lunchgemenskapen hade gått åt pipan.
Arbetet i HD kunde vara högst intressant och spännande när meningarna skar sig. Till synes var alla vänner men det fanns nog en del motsättningar som undertrycktes. Karlgren var en temperamentsfull debattör. Sedan jag suttit på samma division som han ett tag tyckte ordföranden att det var lite väl mycke att ha oss bägge två. Axel Afzelius var häpnadsväckande då han med läskpappersminne mindes varje detalj utan att verka särskilt uppmärksam. En synbild från överläggningarna är Edelstams sätt att med höger hand som gripklo ta fram rättsfall ur NJA I som stod på bordet. Han var till tänderna laddad med prejudikat.
Ordinär avgång från HD högtidlighölls på Grand i frack med kraschaner och annan grannlåt till ömsesidig uppbyggelse. Den som avgick i förtid av en eller annan fullt godtagbar anledning fick bara försvinna utan så mycket som ett litet avskedstal.
I lagberedningen, dit jag kom 1960, erbjöds livliga och intressanta fäktningar med sådana skarp-
sinniga rådgivare som Hellner, Hessler och Welamson. De yngre skickliga medarbetarna marscherade förstås vidare till välförtjänta poster. På min tid var det inte tillåtet att ha skiljemannauppdrag eller styrelseuppdrag i bolag m.m. Däremot kunde man få utan arvode knoga i ideella sammanhang, såsom i Musikaliska akademin och Svenska Naturskyddsföreningen. Och Gudskelov för det! Framstående musiker och naturvetare lyfte upp tillvaron till ett ljusare plan och entusiastiska ungdomar slet intensivt för att naturvården skulle vinna terräng. Så småningom kom Naturvårdsverket där de gjorde sitt intåg — Esping, Bjärvall, Weinberg, Anne v. Hofsten. Efter detta gammelmanssnack en liten bekännelse. Jag var sekreterare åt sakkunniga för lagstiftning om sterilisering och kastrering — Nilsson-Ehle, v. Hofsten och Sjögren. Någon kritisk inställning till de visa farbröderna kan jag inte skryta med. Men jag har häpnat över den tillämpning som följde. Märkligt var att den visionäre Carl Lindhagen ensam men klart insåg vad man var inne på. Han uppträdde ofta i riksdagen och irriterade många men var enligt Eliel Lövgren den naturligaste vältalare han hört. Han bör också minnas för sina envisa insatser t.ex. för biträden åt häktade och fri bevisprövning samt mot bilismens ”offerväsen”. Slut. Nej, jag måste till sist tacka för 62-års samarbete med vänliga människor hos Norstedts, alltifrån Liljestrand och Lassen t.o.m. Gabriella. Gösta Walin