Svensk rättspraxis

Straffrätt 1995–2000

Av docent PETTER ASP
Innehåll
Svensk rättspraxis 894 1. Inledning895 2. Grundlagarna och Europakonventionen895 3. Straffrättens allmänna del897 3.1 Legalitet, giltighet, underlåtenhet, gärningsmannaskap m.m.897 3.2 Osjälvständiga brottsformer899 3.3 Straffbuds tillämpning i tiden900 3.4 Allmänna ansvarsfrihetsregler901 3.5 Uppsåt m.m.904 4. Straffrättens speciella del 906906 4.1 BrB 3–22 kap 906906 4.1.1 Brott mot liv och hälsa (3 kap.)906 4.1.2 Brott mot frihet och frid (4 kap.)907 4.1.3 Ärekränkning (5 kap.)909 4.1.4 Sexualbrott (6 kap.)909 4.1.5 Stöld, rån och andra tillgreppsbrott (8 kap.)910 4.1.6 Bedrägeri och annan oredlighet (9 kap.)911 4.1.7 Förskingring och annan trolöshet (10 kap.)912 4.1.8 Brott mot borgenärer (11 kap.)913 4.1.9 Allmänfarliga brott (13 kap.)914 4.1.10 Förfalskningsbrott (14 kap.)914 4.1.11 Brott mot allmän ordning (16 kap.)914 4.1.12 Brott mot allmän verksamhet m.m. (17 kap.)916 4.1.13 Tjänstefel m.m. (20 kap.)916 4.2 Specialstraffrätt918 4.2.1 Trafikbrottslagen918 4.2.2 Narkotikastrafflagen919 4.2.3 Smugglingsbrott, brott mot privatinförsellagen m.m.920 4.2.4 Övrig specialstraffrätt921 5. Påföljder, särskild rättsverkan m.m.924 5.1 BrB 25–38 kap.924 5.1.1 Böter m.m. (25 kap.)924 5.1.2 Skyddstillsyn (28 kap.)924 5.1.3 Straffmätning och påföljdseftergift (29 kap.)924 5.1.4 Val av påföljd (30 kap.)929 5.1.5 Avräkning av anhållnings- och häktestid m.m. (33 kap.)936 5.1.6 Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd (34 kap.)936 5.1.7 Förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott (36 kap.)937 5.1.8 Rättegångsbestämmelser m.m. (38 kap.)937 5.2 Utvisning enligt utlänningslagen938 6. Internationell straffprocessrätt939 I översikten behandlade rättsfall941

1. Inledning1
Den här följande rättsfallsöversikten tar vid där Madeleine Leijonhufvuds rättsfallsöversikt från 1996 (se SvJT 1996 s. 1 ff.) slutar. Jag har i vissa avseenden förändrat dispositionen i syfte att så långt som möjligt sammanföra olika frågor som hör ihop. Några mer revolutionerande förändringar är det emellertid inte fråga om.
    På grund av att översikten omfattar så många som sex år har utrymmet för analys och kommentarer varit begränsat. Påpekanden om lagändringar görs på en del ställen där detta bedömts vara av särskild vikt, men långt ifrån genomgående. Hänvisningar till rättsfallskommentarer o.dyl. avser endast de allmänna svenska juridiska tidskrifterna (SvJT och JT). Vidare bör nämnas att namnen på justitieråden har satts ut bara i den mån detta bedömts underlätta för läsaren att följa texten eller det annars befunnits vara av särskilt intresse.

2. Grundlagarna och Europakonventionen
På baksidan av ett nummer av en s.k. herrtidning fanns en bild på en känd skådespelare som höll upp ett exemplar av tidningen och med uppskattning tittade på ett uppslag; till bilden var fogat en text som löd: ”Bättre än Björnes magasin!”. Bilden användes av tidningen utan tillstånd från skådespelaren. Frågan som uppkom i NJA 1999 s. 749 var huruvida sidan var av utpräglat kommersiell natur (varvid lagen 1978:800 om namn och bild i reklam skulle vara tillämplig) eller om framställningen kunde anses innehålla något annat (ha ett redaktionellt innehåll). Med beaktande av att sidan innehöll en tydlig bild av tidningen och att sidan innehöll tidningens logotype samt uppgift om tidningens pris och om att den utkom varje vecka ansåg HD — trots att sidan var uppbyggd på samma sätt som flera av tidningens andra baksidor av icke kommersiell natur — att framställningen var av utpräglad kommersiell natur. Tidningens chefredaktör fälldes följaktligen till ansvar enligt 2 § i lagen (1978:800) om namn i bild och reklam. Ett JustR var skiljaktigt och ansåg att sidan delvis innehöll redaktionellt material som inte gick att särskilja från reklaminslaget. I förhållande till det redaktionella materialet gällde tryckfrihetsförordningens bestämmelser varför lagen om namn och bild i reklam inte kunde tillämpas i målet.
    Tre personer som överlämnat fotografier till en journalist i syfte att dessa skulle användas som illustrationer till en tidningsartikel ansågs i NJA 1999 s. 275 åtnjuta meddelarfrihet enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen till följd varav gärningen inte ansågs kunna föranleda straff för olaga hot eller hot mot tjänsteman. Med hänsyn till att offentliggörandet av fotografierna var ett led i journalistens ”journalistiska verksamhet” föll det, oberoende av fotografiernas hot-

1 Jag vill framföra ett varmt tack till kammaråklagaren Peter Lundkvist som läst ett manuskript till denna rättsfallsöversikt och framfört många värdefulla synpunkter. För eventuella fel och brister svarar jag naturligtvis själv.

fulla och skrämmande karaktär, inom tryckfrihetsförordningens skyddsområde, varför också klagandenas överlämnande av filmrullarna måste anses omfattat av meddelarfriheten. Det förhållandet att journalisten, innan publicering skett, visat fotografierna för de personer som på bilderna — direkt eller indirekt — utsattes för ett hot medförde ingen annan bedömning. Rättsfallet har kommenterats av Madeleine Leijonhufvud i JT 1999–00 s. 160 ff.
    Frågan om en person som fällt rasistiska yttranden vid en filmad föreläsning åtnjutit meddelarfrihet var föremål för bedömning i NJA 2000 s. 355. HD fann att den tilltalade haft offentliggörandeavsikt varför bestämmelserna om meddelarskydd i och för sig ansågs tillämpliga. Därefter gick HD in på frågan om offentliggörandeavsikten uteslöt ansvar för yttrandena enligt allmän lag. Härvid framhölls att relativt många fall av uppgiftslämnande med offentliggörandeavsikt innefattar ett spridande av uppgifterna i den mening som avses i 16 kap. 8 § brottsbalken (bl.a. inspelning av TV-program inför studiopublik). Dylik spridning får, enligt HD, så länge den ingår som ett led i en av yttrandefrihetsgrundlagen skyddad verksamhet, anses omfattad av lagens meddelarskydd. Om ett uppgiftslämnande däremot sker på ett sätt som medför spridning utöver vad som utgör ett naturligt led i den skyddade verksamheten kan frågan om ansvar för spridningen bedömas enligt allmän lag. I fallet ansågs stå klart att föreläsningen inte ingått som ett led i en verksamhet som gått ut på att offentliggöra ett videogram, utan inspelningen av föreläsningen fick istället anses utgöra en dokumentation av ”ett från offentliggörandeavsikten oberoende evenemang”. Till följd av detta ansågs den tilltalade inte kunna fällas för medverkan till produktion av videogrammet eller för det uppgiftslämnande som skett till hans filmande kamrater. För de yttranden som spridits till de personer som bevistat föreläsningen ansågs den tilltalade dock inte åtnjuta meddelarfrihet. Se för en kommentar till fallet, Gunnar Persson i JT 2000–01 s. 417 ff.
    I NJA 2000 s. 622 bedömdes huruvida det strider mot artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen (ne bis in idem) att en person först påförs skattetillägg och därefter döms till ansvar för skattebedrägeri (numera skattebrott) för samma gärning. HD fann att så inte var fallet. Härvid stödde sig HD på två argument. För det första menade HD att konventionens skydd mot ny lagföring (rättskraften) sannolikt gäller först då någon dömts till ansvar enligt ett avgörande ”in accordance with the law and penal procedure of that state”. Det sistnämnda uttrycket skulle enligt HD innebära att skydd mot ny lagföring uppkommer först då ett avgörande som enligt nationell rätt klassificeras som straffrättsligt vunnit laga kraft. Med andra ord ansågs påförande av skattetillägg (som enligt svensk rätt inte är en straffrättslig påföljd) inte aktivera det skydd som tillkommer medborgarna enligt artikel 4. För det andra framhöll HD att skyddet mot ny lagföring, enligt konventionspraxis, endast gäller un-

der förutsättning att den andra lagföringen avser samma ”brott” som den första, dvs. skyddet enligt Europakonventionen är mer inskränkt än skyddet enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken (som utesluter ny lagföring för samma ”gärning” även om det inte skulle vara fråga om samma ”brott”). Bl.a. eftersom skattebedrägeri kräver uppsåt och skattetillägg påförs på grundval av ett strikt ansvar ansågs fråga vara om två skilda brott. (Av allmänt intresse var också att HD fann att starka skäl talar för att artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på den svenska skattetilläggsregleringen. Se rörande skattetilläggsregleringens förenlighet med Europakonventionen även RÅ 2000 ref. 66.) Rättsfallet har kommenterats av Petter Asp i JT 2000–01 s. 606 ff. samt av Iain Cameron i SvJT 2001 s. 745 ff.

3. Straffrättens allmänna del
3.1 Legalitet, giltighet, underlåtenhet, gärningsmannaskap m.m.
I NJA 1997 s. 175 ansågs ett blankettstraffbud (74 § lagen [1977:293] om handel med drycker) som kriminaliserade anskaffande av alkohol åt annan i strid med en viss annan bestämmelse i samma lag (12 §) kunna tillämpas också i förhållande till ett stycke i denna bestämmelse som innehöll en förhållningsregel av innebörd att alkohol inte fick, som gåva eller lån, överlämnas till personer under 20 år. HD ansåg, till skillnad från HovR:s majoritet, att blankettstraffbudets verb (”anskaffar”) även enligt allmänt språkbruk utan svårighet kunde inrymma ett överlämnande av något som gåva eller lån och att det därför inte stred mot legalitetsprincipens analogiförbud att döma till ansvar för olovligt anskaffande av alkoholdrycker. Ett JustR var skiljaktigt och ville fastställa HovR:s dom, dvs. ogilla åtalet. Se numera 3 kap. 9 § samt 10 kap. 6 § alkohollagen (1994:1738) Fallet illustrerar, om inte annat, att det ofta är svårt att avgöra vad som kan anses omfattas av ett straffbuds ordalydelse.
    Den analogiska tillämpning av 2 § andra stycket skattebrottslagen som HD gjorde i NJA 1978 s. 452 ansågs i NJA 1999 s. 215 — med hänsyn till den ändring av 1 kap. 1 § brottsbalken som gjordes 1994 (skärpning av analogiförbudet) — inte längre vara möjlig. (En motsvarighet till straffbudet i 2 § andra stycket skattebrottslagen fanns, såvitt avser den lagtekniska uppbyggnaden, i 7 § i den lydelse som tilllämpades av HD.) Rättsfallet kan ses som en bekräftelse på att 1 kap. 1 § brottsbalken, i linje med lagstiftarens intentioner, verkligen innefattar ett analogiförbud (även om detta näppeligen framgår klart av lagtexten).
    Begreppet ”anläggning” i 43 § första stycket väglagen (1971:948) ansågs i NJA 2000 s. 490, med hänsyn till legalitetsprincipens förbud mot analogisk rättstillämpning, inte kunna omfatta en skylt (”ett lokaliseringsmärke”) med text som angav att en viss restaurang låg en knapp kilometer längre fram. (Också i NJA 1995 s. 84, NJA 1999 s. 102 — båda omtalade i avsnitt 4.1.2 Brott mot frihet och frid — samt i NJA

1996 s. 79 och NJA 2000 s. 292 — se avsnitt 4.2.4 Övrig specialstraffrätt — åberopades legalitetsskäl av HD.) Ett förbud avseende fiske meddelat av Finsk-svenska gränsälvskommissionen ansågs i NJA 1996 s. 370 inte kunna tillämpas i mål om åtal för brott mot föreskriften eftersom de i 10 kap. 5 § regeringsformen föreskrivna formerna för överlåtelse av befogenhet till mellanfolklig organisation inte följts och felet varit uppenbart (11 kap. 14 § regeringsformen).
    I NJA 1997 s. 179 var fråga om en kommun överskridit rätten att meddela lokala föreskrifter för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats enligt 3 kap. 8 § och 3 kap. 12 § (jämfört med 3 kap. 1 §) ordningslagen (1993:1617), vilket hade betydelse för om de beslutade föreskrifterna kunde läggas till grund för fällande dom. Frågan i målet gällde närmast huruvida kommunen genom sina föreskrifter, i strid med 3 kap. 12 § ordningslagen, reglerat förhållanden som redan är reglerade i ordningslagen.
    Ordföranden i en kommuns tekniska nämnd ansågs i NJA 1995 s. 204 ha ett sådant ansvar för en viss försöksverksamhet (gällande kommunens avloppsreningsverk) att han var straffrättsligt ansvarig för att gällande reningskrav upprätthölls. HD anförde bl.a. att det normalt (se NJA 1987 s. 426) är kommunens anställda som med sin sakkunskap och förtrogenhet med verksamheten bär ansvaret för den löpande förvaltningen och att de förtroendevaldas främsta uppgift är att ägna sig åt övergripande frågor som verksamhetens mål, inriktning, kvalitet etc. I detta fall ansågs emellertid föreligga särskilda omständigheter som motiverade att tekniska nämndens ledamöter bevakade händelseutvecklingen och såg till att reningskraven upprätthölls. Bl.a. var det fråga om en försöksverksamhet för vilken länsstyrelsen i sina tillståndsbeslut skärpt rapporteringskraven rörande provanalyser. Vidare hade nämnden förutsett möjligheten att utsläppsgränsen ej skulle kunna hållas och den hade också i avtalen med entreprenören för försöksverksamheten låtit ta in en klausul som gav kommunen rätt att säga upp avtalen om reningen inte levde upp till de krav som gällde. Ordföranden hade dessutom fått rapporter om försöksverksamheten som indikerade att reningen inte fungerat tillfredsställande. Rättsfallet är ett exempel på att den som befinner sig i garantställning (såsom övervakningsgarant) kan vara skyldig att förhindra att överträdelser sker. Vad gäller den subjektiva sidan ansågs oaktsamhet föreligga från ordförandens sida (denna hade ju bl.a. på grund av de omständigheter som ovan nämnts i vart fall bort förstå att reningskraven inte upprätthölls).
    En invändning om delegation av ansvar att söka ett erforderligt tillstånd vann i NJA 1999 s. 760 inte beaktande eftersom den till vilken delegation skett inte intagit en tillräckligt självständig ställning.
    I NJA 1997 s. 507 bedömdes en man som anstiftat en annan person att utöva utpressning mot en tredje person såsom gärningsman till ut-

pressningsbrottet (se nedan i avsnitt 4.1.6 Bedrägeri och annan oredlighet).

3.2 Osjälvständiga brottsformer
Frågan om försökspunktens placering behandlades av HD i NJA 1995 s. 405. I målet var fråga om tre män som vid flera tillfällen och i olika konstellationer förberett och möjligen påbörjat utförandet av bankrån. De inblandade hade beväpnade tagit sig till bankens närhet i en stulen bil från en plats där den stulna bilen stått väntande (utgångsläget). Vid något eller några tillfällen hade de också väntat i bilen intill bankinrättningen. Däremot hade de inte vid något tillfälle gått ur bilen eller öppnat någon bildörr innan de återvände till utgångsläget. Underrätterna fann att försökspunkten uppnåddes när männen lämnat utgångsläget och därifrån, med vapnet och övrig utrustning, färdats mot den ifrågavarande banken.
    Högsta domstolen fann emellertid, även om den framhöll att underrätternas bedömning kunde anses stå i överensstämmelse med uttalanden i doktrinen och i praxis, att försökspunkten, allmänt sett, inte bör läggas alltför långt från den punkt vid vilken brottet fullbordas. Domstolen pekade särskilt på att förflyttningen i detta fall inte kunde anses som början på en förflyttning som innefattas i brottsbeskrivningen (här hänvisades till NJA 1990 s. 354) och på att det i detta fall krävdes ytterligare handlingar, vilka också kan anses som naturliga hållpunkter vid bedömning av huruvida försökspunkten uppnåtts, innan någon handling som omfattas av brottsbeskrivningen kunde vidtas. I vissa fall anses det förhållandet att gärningsmannen vidtar en brottslig handling innebära att försökspunkten kan läggas vid vad HD kallar den näst sista handlingen. Typexemplet härvidlag är att en inbrottstjuv kan passera försökspunkten för stöld redan när han börjar bryta sig in i t.ex. en lägenhet. HD menade emellertid att försökspunkten skulle komma att förläggas för tidigt om detta resonemang skulle användas för att, i ett fall som detta, anse försökspunkten uppnådd redan i det skede då gärningsmannen begår olaga vapeninnehav eller ett biltillgrepp. De båda tilltalade som överklagat HovR:s dom dömdes för förberedelse till rån. Ett JustR var skiljaktigt och delade, med en något utvecklad motivering, tingsrättens och hovrättens slut.
    Se, rörande försök, även NJA 1995 s. 119 varom mer nedan i avsnitt 4.1.9 Allmänfarliga brott.
    Frågan om faran för fullbordan var ringa och ansvar för förberedelse därmed skulle vara uteslutet diskuterades i NJA 1996 s. 93 (tillverkning av brandbomber). HD framhöll där bl.a. att det förhållandet att de tilltalade, vid det tillfälle då bomberna eventuellt skulle komma till användning, möjligen haft med sig en otillräcklig mängd tändmedel eller annars handlat på ett sätt som försvårat eller förhindrat använd-

ningen av bomberna inte påverkar bedömningen av huruvida sådan fara som förutsätts för förberedelseansvar (icke ringa fara) förelegat vid tidpunkten för förberedelsegärningen.
    I NJA 1996 s. 244 var fråga om ansvar för förberedelse till misshandel bestående i att M, i syfte att bomber skulle kastas mot ett demonstrationståg, innehaft 4 slangbomber samt överlämnat en slangbomb och två rökbomber till två andra personer. HD fann, efter att ha utrett bombernas funktion och effekter, att risken för att en slangbomb som kastas mot ett demonstrationståg skulle explodera i närheten av en människas ansikte var mycket liten. De effekter som skulle ha kunnat uppkomma av slangbomben var därför enligt HD inte så allvarliga att ett eventuellt fullbordat brott skulle vara att bedöma som misshandel (möjligen ofredande). Till följd härav ogillades åtalet för förberedelse såvitt avsåg slangbomberna. När det gällde rökbomberna fann HD att dessa framkallade en kraftig sticklåga, varför risken för brännskador etc. inte var så liten att den kunde bortses ifrån. I denna del skulle det följaktligen, om brottet kom till fullbordan, kunna bli fråga om misshandel. HD menade vidare att faran för fullbordan, vid överlämnande av rökbomberna (dvs. vid tidpunkten för förberedelsegärningen), inte varit ringa.
    Jfr även NJA 1995 s. 405 samt minoriteten i NJA 1998 s. 86 angående frågan huruvida frivilligt tillbakaträdande från försök etc. förelegat.
    Ett skattebedrägeri ansågs i NJA 2000 s. 372 (se närmare nedan i avsnitt 4.1.6 Bedrägeri och annan oredlighet) vara avslutat redan när skattemyndigheten påfört skatt med för lågt belopp eller tillgodoräknat skatt med för högt belopp. Till följd härav kunde en person som senare kvitterat ut de genom skattebedrägeri åtkomna medlen inte anses ha medverkat till skattebedrägeriet.

3.3 Straffbuds tillämpning i tiden
Ett krav på tillstånd för införsel av läkemedel, som bortfallit på grund av Sveriges tillträde till EES-avtalet ansågs i NJA 1995 s. 333 inte ha gällt under viss tid på grund av då rådande särskilda förhållanden i den mening som avses i 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. På grund härav ansågs ”den lindrigaste lagens princip” som kommer till uttryck i samma stycke böra tillämpas, till följd varav den tilltalade frikändes från ansvar för försök till varusmuggling.
    Det förhållandet att vissa restriktioner beträffande införsel av hundar från Norge upphävts efter gärningen men före domen ansågs i NJA 1996 s. 613 inte medföra att de nya (och för den tilltalade lindrigare) reglerna skulle tillämpas. Gärningen ansågs, med den terminologi som används i 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken, ha varit ”under viss tid … straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden”. Ändringen av införselrestriktionerna berodde

på att importbestämmelserna i Norge och Sverige harmoniserades vad gäller införsel av djur från övriga länder. Man kan uttrycka det så att Sverige före ändringen hade skäl att ha importrestriktioner i förhållande till Norge, men att dessa skäl försvann i och med harmoniseringen. (Ett JustR var skiljaktigt och anförde att när det gäller överträdelser av regler som varit gällande under mycket lång tid, gärningen inte gärna kan anses ha varit ”under viss tid … straffbelagd” etc.; JustR:et ville följaktligen tillämpa den lindrigaste lagens princip och ogilla åtalet.) I det ovan omtalade rättsfallet NJA 1999 s. 215 finns ett exempel på ”ren” tillämpning av den lindrigaste lagens princip (i två avseenden; dels ifråga om 1 kap. 1 § brottsbalken i lydelse före respektive efter 1994, dels ifråga om 81 § första stycket uppbördslagen i relation till en avkriminalisering). Se även NJA 1997 s. 606 där 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken tillämpades (analogt) i förhållande till förpliktelse att utge straffskatt.
    Undantag från den lindrigaste lagens princip kan göras med stöd av uttryckliga övergångsbestämmelser. Ett sådant undantag gjordes i NJA 1995 s. 606 (försök till varusmuggling), där övergångsbestämmelser angav att den äldre lagstiftningen i vissa fall skulle tillämpas också efter den nya lagstiftningens ikraftträdande ifråga om skeenden som skett innan lagändringen. (En smärre komplikation var att övergångsbestämmelsen endast gällde den ändrade tullagstiftningen, och inte själva straffbudet som både vid gärningstillfället och domstillfället fanns i varusmugglingslagen.) Jfr här HD:s avgörande i NJA 2001 s. 409 där överrätterna trots uttryckliga övergångsbestämmelser valde att tillämpa den lindrigaste lagens princip. Jfr även NJA 1996 s. 764 samt NJA 1997 s. 179.

3.4 Allmänna ansvarsfrihetsregler
I NJA 1995 s. 661 var fråga om en gärning bestående i att avlossa två skott mot en man som satt i en bil kunde rättfärdigas eller ursäktas med stöd av reglerna om nödvärn eller nödvärnsexcess (24 kap. 1 § respektive 24 kap. 6 § brottsbalken). Situationen som förelåg till bedömning kan beskrivas så att två män, M och T, skulle råna en guldsmedsaffär. T satt kvar i bilen och vaktade medan M gick in i butiken med pistol i handen och luva över huvudet. Inne i butiken befann sig N (butiksinnehavaren) och B (en vän till N). N och B lyckades, efter litet tumult, övermanna rånaren varefter B tog M:s pistol och sprang ut på gatan. Där stod rånarbilen med påslagen motor. Under händelseförloppet avlossade B — bl.a. med anledning av att T trevade mellan sätena och B därför befarade att T var beväpnad — två skott mot bilen (och ett tredje upp i luften).
    HD konstaterade inledningsvis att det objektivt sett inte förelegat någon nödvärnssituation vid det tillfälle då B avlossade skotten mot T. Ingenting tydde på att T haft något skjutvapen eller att T haft för av-

sikt att ingripa i händelseförloppet (genom att angripa B). Därefter gjordes, eftersom B:s uppgift om att han uppfattat situationen så att T skulle komma att angripa B medelst ett skjutvapen inte vederlagts, en bedömning av situationen med utgångspunkt ifrån hur B uppfattat situationen (putativt nödvärn). HD fann härvid att det endast under speciella omständigheter kan godtas som en proportionerlig åtgärd att mot en angripare avlossa skott med ett livsfarligt skjutvapen. Sådana omständigheter ansågs, bl.a. med hänsyn till att det hot som B trodde förelåg inte var tillräckligt konkret eller akut, inte föreligga i målet. Gärningen bedömdes därför vara uppenbart oförsvarlig. Omständigheterna ansågs inte heller vara sådana att B kunde gå fri på grund av — eller kanske snarare trots att — det förelåg s.k. putativ nödvärnsexcess. B dömdes därför för grov misshandel och vållande till kroppsskada, grovt brott (B ansågs inte ha haft uppsåt att döda T; se HovR:s domskäl). HD bestämde, efter att ha satt ned straffet med stöd av 29 kap. 3 § första stycket 1 och 5 brottsbalken, fängelsestraffets längd till 3 månader. (Två JustR var skiljaktiga och menade att det inte kunde anses uppenbart oförsvarligt av B att avlossa det första skottet.) Fallet kommenteras av Josef Zila i JT 1995–96 s. 1141 ff.
    Det förhållandet att de brandbomber som tillverkats av de tilltalade var avsedda att användas i försvarssyfte vid ett eventuellt anfall av ”skinnhuvuden” ansågs i NJA 1996 s. 93 inte kunna föranleda frihet från ansvar för förberedelse. HD menade att det måste anses uppenbart oförsvarligt att försvara sig genom att kasta bomber framför en mötande hop av människor, varvid domstolen särskilt hänvisade till det förhållandet att det var svårt att kontrollera effekterna av bombanvändningen. (Även möjligheten att undvika angreppet genom att ta till flykten nämns i domskälen.) För att en nödvärnssituation skall föreligga fordras att angreppet inte är avslutat. I NJA 1999 s. 460 hade G, efter viss ordväxling etc., riktat ett slag mot K som K lyckats undvika. K utdelade omedelbart därefter ett knytnävsslag mot G. HD fann att ett slag som utdelas omedelbart efter det att angriparen utdelat sitt slag måste anses företaget i nödvärn (och detta oberoende av om angriparen efter försvarsgärningen fortsätter sitt angrepp eller ej). HD noterade även att det saknar betydelse om den som försvarar sig endast avsett att värja sig mot angreppet eller därtill haft andra motiv för att slå tillbaka. Det knytnävsslag som K utdelade bedömdes inte vara uppenbart oförsvarligt, varvid HD beaktade bl.a. att K utdelat endast ett slag, att G var betydligt större och kraftigare än K samt att det saknades anledning att anta att K haft för avsikt att tillfoga G sådana relativt allvarliga skador som slaget faktiskt förorsakade. Värt att notera är också att HD inte ansåg det oförsvarligt att stanna kvar och bemöta angreppet trots att det måhända funnits möjlighet för K att avlägsna sig från platsen (se även NJA 1969 s. 425).

I NJA 1996 s. 443 ansågs det förhållandet att två polismän begått osant intygande (avseende ett beslagsprotokoll) och förfalskning (avseende ett kontrakt för biluthyrning) i syfte att dels rädda värdefull stulen konst (som eventuellt skulle komma att brännas av tjuvarna), dels skydda en uppgiftslämnare som hjälpt polisen genom att anskaffa fotografier av konstverken inte vara tillräckligt för att frita från ansvar på grund av nöd (jfr dock TR:s och HovR:s domar). När det gällde bedömningen av om en nödsituation förelegat uttalade HD att faran för uppgiftslämnaren inte kunde anses ha varit så nära förestående att det på den grunden förelegat nöd. Däremot menade HD att de tilltalade kunde ha haft fog för att anta att konstverken var omdelbart hotade av förstörelse. Med hänsyn bl.a. till att förundersökningen och dokumentationen däromkring är underkastad ett sanningskrav som endast kan åsidosättas i extrema undantagssituationer fann emellertid HD att åtgärderna var oförsvarliga. Se närmare Hans Gunnar Axberger, ”Nödens lag. NJA 1996 s. 443” i Rättsfall att minnas. Nödbestämmelsen ansågs i NJA 2000 s. 302 inte vara tillämplig när två personer kedjat fast sig vid en skogsmaskin för att hindra avverkning på ett skogsområde (egenmäktigt förfarande). Eftersom avverkningen inte var förbjuden vid tidpunkten för gärningen — men blev det två dagar efteråt efter beslut av länsstyrelsen — ansågs av HD:s majoritet något av rättsordningen skyddat intresse inte vara hotat. Ett JustR var skiljaktigt och menade, bl.a. med hänvisning till svenska och EG-rättsliga bestämmelser, att bevarandet av skogen fick anses vara ett av rättsordningen skyddat intresse. På grund av att det ankommer på länsstyrelsen eller kommunen att avgöra om området är sådant att det bör skyddas enligt naturvårdslagen (numera miljöbalken) bedömdes de tilltalades gärning som oförsvarlig. Med hänsyn till att gärningen bidragit till att förverkliga syftet med naturreservatet (rörande vilket förhandlingar pågick vid tidpunkten för gärningen) ansåg JustR:et att det enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 och 29 kap. 6 § brottsbalken var uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Det synes, också med beaktande av straffrättslig systematik och begreppsbildning, finnas goda skäl för den uppfattning som det skiljaktiga JustR ger uttryck för ifråga om tillämpningen av bestämmelserna om billighetsskäl och påföljdseftergift. Fallet har kommenterats av Martin Borgeke i JT 2000–01 s. 409 ff.
    Beträffande bevisbördan vid nödinvändningar, se NJA 1998 s. 512. Frågan om ett ömsesidigt s.k. inre eller tyst samtycke kan föreligga när två personer börjar bråka med varandra var uppe till bedömning i det ovan omnämnda NJA 1999 s. 460. Högsta domstolen uttalade att så visserligen kan vara fallet (se NJA 1993 s. 553), men att man inte kan anse att sådant ömsesidigt (inre eller tyst) samtycke föreligger endast därför att två för varandra okända personer ger sig in i en häftig ordväxling med varandra.

I NJA 1997 s. 636 frikändes en man som omskurit sex muslimska pojkar utan bedövning från ansvar för misshandel. HD anförde att omskärelse av pojkar av religiösa skäl i och för sig uppfyller kriteriet social adekvans och därför, under förutsättning av att samtycke föreligger, kan medföra frihet från ansvar trots att handlandet annars skulle vara att bedöma som misshandel. Huruvida gärningen är att bedöma som misshandel, ringa brott, eller som misshandel av normalgraden borde enligt HD inte vara avgörande, men domstolen uppställde samtidigt vissa krav för att social adekvans skall föreligga (ej onödig smärta eller onödiga hälsorisker). En ny lag (2001:449) om omskärelse av pojkar (se prop. 2000/01:81) har senare utfärdats, varför rättsfallet till en del förlorat sin betydelse. En kommentar till fallet ges av Johanna Schiratzki i JT 1997–98 s. 491 ff.

3.5 Uppsåt m.m.
I NJA 1995 s. 119, som också omtalas nedan i avsnitt 4.1.9 Allmänfarliga brott, var fråga om en man som haft oskyddade samlag med flera kvinnor och därvid överfört HIV-smitta till två av dem. Mannen dömdes för försök till grovt spridande av smitta, grov misshandel och försök till grov misshandel. I målet var bl.a. fråga om den tilltalade haft uppsåt till smittoöverföringen. Majoriteten (tre JustR) fann med tilllämpning av det eventuella uppsåtet i dess hypotetiska variant att så var fallet, medan två JustR skrev sig skiljaktiga och menade att det inte med tillräcklig grad av säkerhet kunde förutsättas att det hypotetiska provet skulle utfalla positivt. De två skiljaktiga JustR:en ville därför döma den tilltalade för vållande till sjukdom, grovt brott, samt för framkallande av fara för annan.
    Uppsåtsbedömningen vid brott bestående i sexuellt umgänge vid HIV-smitta var föremål för bedömning också i NJA 1995 s. 448. I detta fall hade en HIV-smittad kvinna haft oskyddade vaginala och orala samlag med två män som dock inte blivit smittade till följd härav. Målet gällde alltså försök till grov misshandel. HD fann det, bl.a. till följd av kvinnans egna uppgifter, styrkt att hon känt till att oskyddade vaginala samlag medför smittorisk för partnern, men att det var ovisst om hon känt till att även orala samlag kan medföra smittorisk. HD tog inte slutlig ställning till huruvida det första ledet av det eventuella uppsåtet var uppfyllt. När det gäller det andra ledet i bedömningen (det hypotetiska provet) fann HD nämligen att utredningen inte gav stöd för att kvinnan varit helt likgiltig för om hennes sexualpartner blev smittade. Denna bedömning stöddes bl.a. på att kvinnan varit angelägen om att kondomer skulle användas vid vaginala samlag. HD:s domskäl ger stöd för uppfattningen att de likgiltighetsresonemang som används fullt ut motsvarar det traditionella hypotetiska provet. (Se rörande uppsåtsbedömningen vid brott relaterade till HIV-smitta även NJA 1994 s. 614.)

Rättsfallet NJA 1996 s. 27 (det s.k. Stureplansmålet) rör i första hand frågan huruvida två personer, G och F, som främjat flera mord och mordförsök haft uppsåt i förhållande till huvudgärningen. G och F hade tillsammans med T hamnat i bråk med dörrvakterna på en krog. Därefter åkte de från platsen men beslöt att återvända för att få upprättelse. Efter att ha hämtat ett automatvapen med tillhörande skarp ammunition åkte de tillbaka till krogen, varvid T efter diverse turer började skjuta omkring sig, bl.a. in mot trapphuset. Åtskilliga personer skadades, varav fyra så allvarligt att de avled. Då G och F inte ansågs ha direkt uppsåt till skottlossningen och dess följder blev frågan huruvida de haft eventuellt uppsåt. HD fann i denna del att G och F visserligen måste ha insett risken för att T skulle komma att skjuta mot människor, men att det inte med tillräcklig grad av säkerhet kunde fastslås att G och F skulle ha handlat som de gjorde även om de varit säkra på att T skulle komma att skjuta mot människor. På grund av det anförda dömdes G och F för medhjälp till grovt vållande till kroppsskada och medhjälp till grovt vållande till annans död.
    I ett mål om ansvar för förberedelse till misshandel (tillverkning m.m. av brandbomber) ansågs de tilltalade ha haft eventuellt uppsåt att begå misshandel eftersom de, under vissa förutsättningar, var beredda att använda brandbomberna och därtill insett risken för att brinnande stänk från flaskorna skulle kunna träffa någon och eftersom det kunde hållas för visst att de skulle vara likgiltiga inför om någon kom till skada eller ej, NJA 1996 s. 93.
    I NJA 1996 s. 782 hade en man tillfogat en annan man smärta samt två sår i huvudet genom att tilldela honom ett knytnävsslag i ansiktet och därefter knuffa honom mot en tegelvägg. Frågan i målet kom närmast att gälla uppsåtet i förhållande till de skador som uppkommit till följd av knuffen. I HovR uttalades härvid att ”[ä]ven om det inte är styrkt att [C] hade ett direkt uppsåt att skada [J] måste han ändå ha haft anledning att räkna med en sådan följd av sitt handlande”. Med stöd av detta uttalande dömde HovR C för uppsåtlig misshandel också i denna del. HD fann i och för sig inte synnerliga skäl föreligga att frångå HovR:s bevisvärdering i uppsåtsfrågan. Däremot menade domstolen att vad HovR funnit styrkt inte innefattade mer än medveten oaktsamhet. Till följd härav dömdes J endast beträffande det uppsåtliga knytnävsslaget för misshandel.
    I NJA 1998 s. 86 ansågs det inte kunna dras någon säker slutsats om en man som tagit ett strupgrepp på en kvinna under 5–10 sekunder, vilket var nära att döda kvinnan, haft uppsåt att döda kvinnan. Flera omständigheter ansågs tala för att (direkt) uppsåt förelåg, bl.a. att fråga var om ett medvetet handlande som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död samt att mannen flera gånger hotat att döda henne. I motsatt riktning talade bl.a. att han tagit greppet med en hand och hållit det i 5–10 sekunder och därefter släppt henne och inte gått till förnyat angrepp. HD ansåg inte heller att eventuellt upp-

såt förelåg (negativt utfall på det hypotetiska provet). (Två JustR motiverade ”oberoende av uppsåtsbedömningen” ansvarsfrihet med tilllämpning av 23 kap. 3 § brottsbalken; mannen hade genom att avbryta försöket orsakat att brottet inte fullbordades och detta ansågs med hänsyn till omständigheterna ha skett frivilligt och inte t.ex. på grund av att mannen trott att kvinnan avlidit.) Värt att notera är att HD i såväl NJA 1995 s. 448 som NJA 1996 s. 93 vid prövning av huruvida andra ledet i det eventuella uppsåtet är uppfyllt använder sig av ett likgiltighetsresonemang istället för att uttryckligen göra det hypotetiska provet. Det finns därför goda skäl att tro att HD med sina s.k. ”likgiltighetsfall” inte gjort annat än att — på ett implicit sätt — tillämpa det traditionella eventuella uppsåtet i dess hypotetiska form. För den som är likgiltig inför huruvida en viss följd inträder skulle naturligtvis inte vetskap om följdens inträde leda till annat handlande; om man är likgiltig inför en följd utgör ju följden inget handlingsskäl. Se närmare SOU 1996:185, del I s. 97 f.
    Se även, beträffande uppsåtskravet rörande 11 kap. 1 § tredje stycket brottsbalken (”konkurs är förestående”), minoriteten i NJA 1998 s. 767.

4. Straffrättens speciella del
4.1 BrB 3–22 kap
4.1.1 Brott mot liv och hälsa (3 kap.)
Gränsdragningen mellan mord och dråp behandlades i NJA 1995 s. 464. M hade i fallet utsatts för mycket handgripliga homosexuella närmanden från P och därvid knivhuggit P ett mycket stort antal gånger, till följd av vilket P avled. HD betonade inledningsvis att det för bedömningen enligt brottsbalken inte i och för sig är utslagsgivande om gärningen företagits i hastigt mod eller ej, men framhöll samtidig att detta förhållande måste tillmätas betydelse vid den helhetsbedömning som skall göras. HD anförde vidare att M, genom P:s närmanden, blivit utsatt för ”en förhållandevis allvarlig provokation” och att utredningen inte gav stöd för annat än att närmandena försatt M (som blott var 19 år vid tillfället) i ett tillstånd av okontrollerat ursinne. Härtill framhölls att händelseförloppet varade under en kort tid och att dödsmisshandeln i sin helhet förövats medan M var i stark affekt. HD fann, med stöd av det anförda och med hänsyn till tidigare praxis, att gärningen till sin typ snarare utgjorde dråp än mord. Två JustR var skiljaktiga och menade att den provokation som M utsatts för inte kunde anses ha varit av allvarligare slag. Mot denna bakgrund och med beaktande av att P var så berusad att han var i det närmaste försvarslös samt att gärningen karaktäriserades av en utpräglad hänsynslöshet fann dissidenterna att M skulle dömas för mord. Det har, delvis mot bakgrund av dissidenternas domskäl, diskuterats om majoritetens bedömning, dvs. att ett homosexuellt närmande av det slag som det var fråga om utgör en allvarlig provokation, är godtagbar i

dagens samhälle. Fallet kommenteras av P.O. Träskman i JT 1995–96 s. 434 ff.
    I NJA 1995 s. 448 (se ovan avsnitt 3.5) uttalade HD, vilket i och för sig bör vara relativt okontroversiellt, att kravet enligt 3 kap. 5 § brottsbalken på att sjukdom skall ”tillfogas” är uppfyllt om sjukdom överförs vid oskyddat sexuellt umgänge där båda parter är aktiva.
    Beträffande gränsdragningen mellan misshandel av normalgraden och sådan misshandel som är ringa, se NJA 1996 s. 782.
    Åtal för vållande till kroppsskada (och vårdslöshet i sjötrafik) ogillades i NJA 2000 s. 234 på grund av att gärningen (färd till sjöss i en hastighet av 20 knop nattetid) inte ansågs oaktsam. Av betydelse var bl.a. att den båt med vilken den tilltalade kolliderade saknade ljus. Angående relationen mellan aktsamhetskravet i 3 kap. 8 § brottsbalken och i 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, se NJA
1996 s. 590 varom mera nedan i avsnitt 4.2.1 Trafikbrottslagen.

4.1.2 Brott mot frihet och frid (4 kap.)
Bestämmelsen om olaga intrång i 4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken ansågs i NJA 1995 s. 84 inte kunna tillämpas då en man, trots förbud från affärsinnehavaren, gått in i butiker som omfattats av förbudet. Mot bakgrund av vad som uttalats i bestämmelsens förarbeten och med beaktande av den straffrättsliga legalitetsprincipen fann HD att bestämmelsen inte kan tolkas på annat sätt än att den är avsedd att skydda lokaler och vissa andra utrymmen som inte är tillgängliga för allmänheten. En affärslokal till vilken allmänheten normalt har fritt tillträde under öppettiderna kunde därför inte anses vara en sådan lokal som omfattas av bestämmelsen. Enligt min uppfattning kan det hävdas att också sådana lokaler som fråga var om i rättsfallet i och för sig omfattas av bestämmelsens ordalydelse. Med andra ord är det snarare ändamålsskäl och förarbetslojalitet än egentliga legalitetsskäl som kan motivera utgången.
    I NJA 1999 s. 102 kom brottstypen grov kvinnofridskränkning för första gången under HD:s bedömning. De två JustR (Thorsson och Blomstrand) som bestämde utgången fann att det för straffansvar enligt bestämmelsen i dåvarande lydelse fordrades att det utöver de åtalade gärningarna fanns ytterligare gärningar som innefattar kränkning. Detta ansågs följa av att bestämmelsen stadgar att ”gärningarna” (dvs. de åtalade gärningarna) skall ha ”varit ett led i en upprepad kränkning av personens integritet”. Åtalet mot B omfattade misshandel av L vid tre tillfällen. Vidare hade B tidigare fällts för att ha misshandlat L. Dessa tidigare gärningar ansågs emellertid inte kunna beaktas eftersom de begåtts före ikraftträdandet av bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning (enligt majoriteten skulle beaktande av dessa gärningar innebära ett retroaktivt inslag vid tillämpningen av strafflag). B fälldes därför för misshandel.

Ett JustR (Gregow) var skiljaktig beträffande motiveringen och ansåg att det i och för sig inte fanns några hinder mot att beakta de tidigare gärningarna, men att det likväl inte förelåg ett sådant systematiskt och kvalificerat kränkande att de åtalade gärningarna borde rubriceras som grov kvinnofridskränkning. Ytterligare ett JustR (Beckman) var skiljaktig beträffande motiveringen och menade att det i och för sig inte är nödvändigt att det finns ytterligare gärningar utöver de som är föremål för åtal, men att gärningar som företagits före ikraftträdandet inte kan beaktas. Följaktligen kunde enligt Beckman endast de tre gärningar som åtalet avsåg beaktas och dessa kunde, trots att de var förhållandevis allvarliga och innebar en upprepad kränkning, inte anses vara ägnade att allvarligt skada L:s självkänsla. Ännu ett JustR (Håstad) menade att det inte kunde anses föreligga något hinder mot att beakta gärningar som begåtts före ikraftträdandet eftersom dessa gärningar, även om de visade de senare gärningarnas upprepande karaktär, inte var föremål för åtal. Sammantaget ansåg Håstad att förutsättningar att döma B till ansvar för grov kvinnofridskränkning förelåg. (Med Håstads argumentation blev det alltså obehövligt att i just detta fall ta ställning till huruvida lagtexten kräver att det finns ytterligare gärningar, utöver de som är föremål för åtal, som innefattar kränkning.) Lagtexten har efter rättsfallet ändrats för att klargöra att det inte skall fordras att det finns ytterligare gärningar, utöver de som är föremål för åtal, för att ansvar för grov kvinnofridskränkning skall komma i fråga; numera talas i lagtexten om att ”var och en av gärningarna” skall ha utgjort led i en upprepad kränkning etc.
    Den uppfattning som flertalet JustR ger uttryck för angående tolkningen av bestämmelsen i 4 kap. 4 a § brottsbalken kan tyckas formalistisk (det är närmast uppenbart att lagstiftaren inte avsett att det skall krävas ytterligare gärningar än de som är föremål för åtal); rättsfallet kan emellertid också ses som ett glädjande tecken på att HD tar legalitetsprincipen på allvar. (Detta gäller inte minst som det i de fall där legalitetsprincipen verkligen ställs på sin spets ofta kommer att finnas goda förnuftsmässiga eller ”allmänmoraliska” skäl som, i motsats till lagtexten, talar för en fällande dom.) Se beträffande rättsfallet Suzanne Wennbergs artikel i SvJT 2000 s. 792 ff.
    En man som uppsökt en kvinnlig hyresgäst i bostaden och vid ett samtal utanför dennes dörr skrikit att kvinnan skulle ut ur bostaden, sagt att hennes barn var horungar, att hon ”var den största fittan som gått i ett par skor” samt att hon var ”en djävla hora” och dessutom hotat att göra brasved av hennes möbler ansågs i NJA 2000 s. 661 inte ha förövat ofredande. HD var i målet förhindrad att pröva huruvida gärningarna var att bedöma som förolämpning.
    Angående ofredande genom yttranden med sexuell innebörd, se NJA 1997 s. 359 som omtalas nedan i anslutning till kap. 6.

4.1.3 Ärekränkning (5 kap.)
Se beträffande förolämpning NJA 1997 s. 359 som refereras i avsnitt 4.1.4 Sexualbrott samt NJA 2000 s. 661 som omtalats i föregående avsnitt (4.1.2 Brott mot frihet och frid).

4.1.4 Sexualbrott (6 kap.)
En kvinna ansågs i NJA 1997 s. 538, det s.k. Södertäljemålet, på grund av berusning (som inte i sig var sådan att den gjorde henne oförmögen att motsätta sig samlag med gärningsmännen) och de övriga omständigheterna (kvinnan hade bl.a. befunnit sig i en bil tillsammans med fyra för henne okända män och uppfattat situationen så att hon saknade möjlighet att undkomma) befinna sig i sådant ”annat hjälplöst tillstånd” som avses i 6 kap. 3 § brottsbalken. HD var, av processuella skäl, förhindrad att pröva huruvida de gärningar som nu rubricerades som sexuellt utnyttjande utgjorde våldtäkt eller sexuellt tvång. Ett JustR var skiljaktigt och menade att kvinnan inte varit så berusad att hon redan därigenom befunnit sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd. Det skiljaktiga JustR menade inte heller att den svåra situation kvinnan befunnit sig i kunde kvalificera hennes tillstånd såsom hjälplöst i den mening som avses i bestämmelsen eller att man, såsom majoriteten, kan ”lägga samman en viss berusning och en viss hotfull situation” för att dessa förhållanden tillsammans skall uppfylla kravet på hjälplöst tillstånd. Målet hade med största sannolikhet blivit mindre besvärligt att hantera om HovR och HD haft möjlighet att bedöma huruvida de aktuella gärningarna utgjorde våldtäkt eller sexuellt tvång. En analys av fallet görs av Wennberg i JT 1997–98 s. 506 ff.
    Angående beviskravet vid våldtäkt, se NJA 1996 s. 176. I NJA 1996 s. 418 hade en man vid tre tillfällen då hans sambo sovit utfört vissa sexuella gärningar mot henne. Mannen hade bl.a. tagit av kvinnan trosorna, särat på hennes ben, smekt henne på kroppen och flyktigt berört hennes könsorgan. Mannen hade vidare vid två av tillfällena onanerat och fått utlösning varvid han låtit sädesvätskan hamna på kvinnans mage och könsorgan. Handlingarna ansågs av HD:s majoritet inte ha ”varit av sådant slag” att mannen kunde anses ha haft sexuellt umgänge med kvinnan i den mening som avses i 6 kap. 3 § brottsbalken. De ovan beskrivna handlingarna ansågs heller inte kunna utgöra sexuellt ofredande. Motiveringen var att handlingarna överensstämde med sådana sexuella handlingar som mannen och kvinnan brukade företa, varför mannen inte kunde sägas ha uppträtt anstötligt mot kvinnan. Ett JustR var skiljaktigt och menade att gärningarna fick anses falla under begreppet sexuellt umgänge. Utgången måste sägas vara otillfredsställande.
    Begreppet sexuellt umgänge i 6 kap. 4 § brottsbalken ansågs däremot i NJA 1996 s. 461 omfatta en situation där en man upprepade gånger gnidit sitt könsorgan mot en ung flickas bakdel och lår (i flera fall fram till utlösning). Det förhållandet att såväl mannen som flickan

haft underkläder samt byxor på sig ansågs, med hänsyn till att handlingarna haft en så påtaglig sexuell prägel och innefattat en så allvarlig kränkning av flickans sexuella integritet, inte hindra att gärningen bedömdes innefatta sexuellt umgänge. Brotten bedömdes med hänsyn till att övergreppen varit frekventa och systematiska och dessutom pågått under en lång tidsperiod som grova.
    En värnpliktig fänrik som dels ”frågat” en kvinnlig värnpliktig om kvinnan ”varit inne på toaletten och knullat”, dels kallat henne för hora frikändes i NJA 1997 s. 359 från ansvar för ofredande och sexuellt ofredande. HD framhöll att yttrandena riktats till en vuxen person och avgivits som ett led i ett tillrättavisande av en underställd värnpliktig (som av den tilltalade ansågs ha en icke reglementsenligt ordnad klädsel), varför fänriken inte kunde anses ha uppträtt på ett uppenbart sedlighetssårande sätt. Yttrandena ansågs heller inte ge uttryck för en sådan hänsynslöshet att ansvar för ofredande kom ifråga. (HD antydde dock att ansvar för förolämpning möjligen skulle kunna komma i fråga; den tilltalade hade dock inte åtalats för sådant brott.) Två JustR var skiljaktiga och menade, med delvis olika motivering, att yttrandena var att bedöma som sexuellt ofredande.

4.1.5 Stöld, rån och andra tillgreppsbrott (8 kap.)
I NJA 1995 s. 561 bedömdes två tillgrepp ur obevakade handväskor på en dansrestaurang böra rubriceras som stöld trots att sammanlagt blott 140 kr tillgripits. Vid bedömningen togs hänsyn till att fråga var om ett utnyttjande av det förhållandet att handväskor ofta lämnas utan tillsyn under dansen samt till att gärningarna innebar ett inte obetydligt integritetsintrång för väskägarna.
    Frågan om äganderätt till och besittning av renar behandlades i NJA 1997 s. 256. Dessa frågor blev av avgörande betydelse för huruvida stöld av ren (genom märkning) förelegat.
    Ett rånbrott som förövats med hjälp av ett oladdat kombinerat gas-, skrämsel och signalvapen och där en av gärningsmännen dels bundit den rånade med kängsnören (om händer och fötter) och med elkabel (som drog ihop händer och fötter), dels utdelat en dunk i ryggen ansågs i NJA 1999 s. 25 inte vara att bedöma som grovt. Hänsyn togs härvid bl.a. till att det våld som utövats inte var livsfarligt eller synnerligen rått, att det hot som uttalats inte var särskilt kvalificerat, att våldet inte var planlagt samt att offret inte kunde sägas ha haft en skyddslös eller utsatt ställning i den mening som avses i 8 kap. 6 § brottsbalken. (HD skärpte dock straffet för samtliga tilltalade så att det motsvarade minimistraffet för grovt rån.) Beträffande gränsdragningen mellan rån och utpressning, se NJA
1997 s. 507 (under nästkommande avsnitt).

4.1.6 Bedrägeri och annan oredlighet (9 kap.)
Gränsdragningen mellan rån och utpressning kan vara vansklig att göra. I NJA 1997 s. 507 hade R, mot bakgrund av att G sålt en glassmaskin till R och att R inte var nöjd med maskinen, uppdragit åt S att förmå G att betala 35 000 kr till R. S hade därefter maskerad och beväpnad trängt in G:s hem, och hotat denne med en pistol och en kökskniv och lovat att ”återkomma”. Efter ett par dagar betalade G 17 500 kr till R. På grund av att det hot som utövades inte var omedelbart överhängande i förhållande till den handling som hotet kom att tvinga fram kunde det enligt HD inte anses innebära trängande fara i den mening som avses i 8 kap. 5 § brottsbalken. (Riktigare är förmodligen att säga att hotet i och för sig inneburit eller framstått som trängande fara, men att det inte var ”med sådant … hot” som handlingen framtvingades.) Gärningen bedömdes istället utgöra utpressning. Värt att notera är också att HD dömde R som gärningsman till utpressningen (och inte, såsom underrätterna, som anstiftare).
    Huruvida kostnaderna för en kredit kan föranleda att kreditgivning är att anse som ocker var föremål för bedömning i NJA 1995 s. 430. HD framhöll att man inte enbart kan ta hänsyn till den effektiva räntan, utan att man även måste beakta bl.a. kreditbeloppets storlek, kredittiden, kreditrisken och kreditgivarens upplåningskostnader. Även med beaktande av dylika faktorer fann domstolen att årsräntor på knappt 50% (kreditbeloppen var 2 940 kr samt 3 916 kr och kredittiden ca ett år) måste anses stå i uppenbart missförhållande till motprestationerna.
    En man som köpt en båt till ett pris som motsvarade ca en tredjedel av marknadsvärdet ansågs i NJA 2000 s. 652 ha haft skälig anledning att anta att båten var åtkommen genom brott, varför han dömdes för häleriförseelse. Mannen hade kontrollerat säljarens legitimation och med hjälp av det av säljaren angivna skrovnumret kontrollerat hos polisen att båten inte anmälts som stulen. Dessa åtgärder ansågs emellertid, med hänsyn till att det varit fråga om ett dyrbart föremål som köpts vid sidan av den normala handeln från en okänd person och med hänsyn till omständigheterna vid förvärvet (bl.a. priset och det förhållandet att mannen inte fått några handlingar avseende båten), inte ha varit tillräckliga. Ett JustR ansåg att det av omständigheterna fick anses styrkt att mannen visste om att båten var stulen och att han därför borde dömas för häleri.
    I NJA 2000 s. 372 ansågs en man, som i egenskap av bud kvitterat ut pengar mot en avi på posten ha hävdat den bakomliggande fordringen som var tillkommen genom skattebedrägeri, varför han fälldes till ansvar för (fordrings)häleri. HD fann till att börja med att skattebedrägeri kunde utgöra förbrott till fordringshäleri. Den i målet avgörande frågan var emellertid huruvida mannen kunde anses ha hävdat fordringen i den mening som avses i 9 kap. 6 § första stycket 3 brottsbalken. HD:s majoritet fann att så var fallet. De förarbetsuttalanden

som anger att ett krav måste framställas med visst eftertryck, så att gäldenären känner att han är utsatt för press, ansågs inte aktualiseras när fordringen faktiskt betalats. Ett JustR var skiljaktig och menade att bestämmelsen inte kan anses tillämplig när gäldenären, såsom i detta fall, betalar självmant. Härutöver kan frågan ställas om det verkligen är den genom brott tillkomna fordringen som hävdas när någon på posten kvitterar ut betalning för en fordring. I målet uppkom även fråga om s.k. efterföljande medhjälp, se ovan avsnitt 3.2 Osjälvständiga brottsformer. Rättsfallet har kommenterats av Petter Asp i JT 2000–01 s. 401 ff.

4.1.7 Förskingring och annan trolöshet (10 kap.)
En förutsättning för att förskingring skall vara förövad är att gärningen innebär skada för den berättigade. I fall där en redovisningsfordran är tryggad genom borgen eller pant får sådan skada anses utesluten under förutsättning att säkerheten är fullt betryggande. I NJA 1998 s. 583 hade en person A underlåtit att avskilja och redovisa medel (290 000 kr) som istället använts i A:s företag. A menade, i linje med det ovan sagda, att en borgensförbindelse som avsåg 400 000 kr uteslöt skada. Borgensförbindelsen avsåg emellertid inte enbart de 290 000 kr som utgjorde redovisningsmedel, utan också andra skulder som tillsammans med redovisningsmedlen uppgick till 2 400 000 kr. Full säkerhet ansågs därför inte föreligga, till följd av vilket skada uppkommit. Borgensförbindelsen ansågs följaktligen inte ha betydelse för A:s straffansvar.
    I NJA 1996 s. 152 var huvudfrågan om S, såsom styrelseordförande i ett aktiebolag (F) gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman. S hade beslutat att genomföra en affär genom vilken bolaget förvärvade 130 000 aktier från H (som var VD i F, men också styrelseledamot i det bolag som aktierna avsåg), till vad som i målet påstods vara ett alltför högt pris. Vidare hade en mäklare anlitats, trots att affären redan gjorts upp mellan parterna. S angav som skäl för att han accepterat en något högre kurs än den senast kända börskursen att fråga var om en större aktiepost i ett för F intressant företag samt att han ansåg att F gjorde en god affär (S ansåg att det bolag som aktierna avsåg hade goda framtidsutsikter). Skälen till att mäklare anlitats angavs bl.a. vara att parterna var överens om detta samt att affären hade karaktär av närståendetransaktion och därför var känslig. HD fann att S haft en sådan förtroendeställning som krävs, men att det mot bakgrund av de skäl som S angivit för sitt handlande inte var visat att S missbrukat sin förtroendeställning på sätt som avses i 10 kap. 5 § brottsbalken. Till följd av att S frikändes på grund av att han inte förövat en brottsbeskrivningsenlig gärning kunde H inte heller fällas till ansvar för medverkan till gärningen. När det gällde bedömningen av om H självständigt kunde anses ha begått brott anförde HD att H i sammanhanget inte kunde anses företräda F och att han därför, trots att han

hade anknytning till F, hade rätt att i första hand företräda sina egna intressen. H kunde följaktligen inte heller (självständigt) anses ha missbrukat sin förtroendeställning på sätt som avses i 10 kap. 5 § brottsbalken.

4.1.8 Brott mot borgenärer (11 kap.)
När det av bokföringen hos ett aktiebolag inte framgick att bolaget belastats med vissa kostnader som inte uppkommit i den av bolaget bedrivna rörelsen (utan på grund av arbete på en ställföreträdares hustrus fastigheter) ansågs i NJA 1996 s. 384 bokföringsbrott vara förövat. Bokföringsskyldigheten hade åsidosatts genom att verifikationerna inte innehållit uppgifter om vad affärshändelserna respektive fakturorna avsett och eftersom bolaget gick med förlust (och så småningom försattes i konkurs) ansågs de betalningar som gjordes med anledning av fakturorna ha varit betydande för bolaget varför det s.k. huvudsaksrekvisitet ansågs uppfyllt. Brottet bedömdes som grovt med hänsyn till att det var fråga om uppsåtliga och systematiska förfaranden i syfte att dölja transaktionernas verkliga natur.
    I NJA 1999 s. 647 fann HD, vilket tidigare föreslagits i doktrinen, att alla åsidosättanden av bokföringsskyldighet som sker under en bokföringsperiod (ett räkenskapsår) är att bedöma som ett brott. I målet hade frågan viss betydelse för tillämpligheten av presumtionsregeln i 3 § lagen (1986:436) om näringsförbud.
    Enligt 11 kap. 1 § tredje stycket första ledet brottsbalken fordras för ansvar för oredlighet mot borgenär att konkurs är förestående. Frågan om huruvida så var fallet var föremål för bedömning i NJA 1998 s. 767, där en gäldenär, genom att anmoda en hyrestagare att erlägga betalning till utlandet, ”ur riket bortför[t] tillgång av betydande värde”. HD:s majoritet fann efter ett relativt långt resonemang, att konkurs inte varit nära förestående vid det tillfälle då gäldenären anmodat hyrestagaren att beta hyresbeloppet. Däremot ansågs konkurs vara nära förestående vid ett senare tillfälle, då gäldenären möjligen kunde ha stoppat själva betalningen. I denna del fann HD att den tilltalade, i den mån han överhuvudtaget övervägde detta, kunde ha sagt sig att det var för sent att vidta några åtgärder. Det faktum att han inte lät stoppa transaktionen kunde därför inte läggas honom till last. Minoriteten (två JustR) ansåg att konkurs var nära förestående vid det första tillfället och ville döma till ansvar för oredlighet mot borgenärer.
    I en koncern, med ett för moder- och dotterbolaget gemensamt likvidkonto, lät ställföreträdaren för dotterbolaget som var på obestånd två fakturor från moderbolaget gå i avräkning mot dotterbolagets fordringar på moderbolaget, dvs. dotterbolaget betalade genom avräkningen de två fakturorna. I NJA 1997 s. 401 var frågan om detta handlande innebar att företrädare för dotterbolaget begått mannamån mot borgenärer genom att i otillbörligt syfte gynna viss borgenär på sätt som avses i 11 kap. 4 § första stycket andra meningen brotts-

balken. HD fann, bl.a. med hänsyn till att moderbolaget i en tänkt konkurs (omedelbart före tidpunkten för åtgärderna) skulle ha haft rätt att kvitta sin fordran mot sina skulder till dotterbolaget, att åtalet skulle ogillas. Ett JustR var skiljaktigt beträffande motiveringen.

4.1.9 Allmänfarliga brott (13 kap.)
I NJA 1995 s. 119 dömdes en man som haft oskyddade samlag med fem kvinnor, och överfört HIV-smitta till två av dem, för försök till grovt spridande av smitta, grov misshandel och försök till grov misshandel. Att den tilltalade spridit smitta till två personer ansågs inte tillräckligt för att uppfylla kravet på allmänfara i 13 kap. 7 § brottsbalken. I kombination med att den tilltalade haft oskyddade samlag med tre ytterligare personer ansågs emellertid risk för sådan fara ha förelegat, varför försök till grovt spridande av smitta ansågs förövat. Domskälen kan, med hänsyn till att HD talar om ”risk” och inte om ”fara” förstås så att HD ansett att det inte förelegat fara för fullbordan (dvs. fara för sådan fara som avses i 13 kap. 7 § brottsbalken) men att sådan fara varit utesluten endast av tillfälliga omständigheter (risk för sådan fara som avses i 13 kap. 7 §).

4.1.10 Förfalskningsbrott (14 kap.)
Förfalskningsbrott kan begås genom att man i en urkund lämnar osann uppgift om vem man är (dvs. man framställer en urkund som ser ut att härröra från den vars namn man använder). I sådana fall uppkommer konkurrens mellan straffbuden i 14 kap. 1 § och 15 kap. 11 § brottsbalken (osant intygande). Denna konkurrens löses normalt, och förenklat uttryckt så att man dömer för osant intygande om undertecknandet sker öppet, utan uppsåt att annan skall lida förfång (eller att fara skall framkallas härför) och urkunden är av mindre vikt. I NJA 1996 s. 63 ansågs tre flickor som undertecknat en beställning av identitetskort med fel namn böra dömas för urkundsförfalskning med hänsyn dels till att deras syfte var att kunna legitimera sig som äldre än de var, dels till att de falska urkunder som framställts skulle användas för att framställa legitimationshandlingar (”beskaffenheten av de handlingar som de sökte anskaffa”).
    Frågan om det förelegat fara i bevishänseende vid förfalskningsbrott och osant intygande samt frågan huruvida ett osant intygande var att bedöma som grovt eller ej behandlades något i NJA 1996 s. 443.

4.1.11 Brott mot allmän ordning (16 kap.)
Våldsamt upplopp enligt 16 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken ansågs i NJA
1995 s. 311 inte ha förövats eftersom den folksamling (en skara Hammarbysupportrar) som den tilltalade deltagit i inte ansågs ha haft uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller annars framtvinga eller hindra viss åtgärd när den efter en fotbollsmatch sprang ned på planen och bl.a. slogs med Djurgårdssupportrar. HD

framhöll att det för att ett uppsåt att sätta sig upp mot myndighet skall föreligga i och för sig inte krävs att någon myndighetsföreträdare finns på platsen, men att det inte kan räcka med att folksamlingen varit inriktad på att begå straffbara handlingar (som polisen eller annan myndighet skulle ha ingripit mot om de varit på platsen). Som exempel på en situation då erforderligt uppsåt kan föreligga utan att någon myndighetsperson är på plats angavs att en folksamling med våld försöker forcera en avspärrning som satts upp av en myndighet. Eftersom det inte funnits några poliser på fotbollsplanen under det aktuella skedet och supporterskaran inte heller trotsat myndighet på annat sätt ansågs den inte ha haft uppsåt att sätta sig upp mot myndighet. Det förhållandet att supporterskaran möjligen hade uppsåt att driva Djurgårdssupportrarna bort från fotbollsplanen ansågs heller inte innebära att den hade uppsåt att framtvinga viss åtgärd (att lämna en fotbollsplan är m.a.o. inte en sådan åtgärd som avses i bestämmelsen).
    En person som i centrala Visby burit kläder med en rad nazistsymboler (solkors, kugghjul, sädesax, odalrunor etc.; dock ingen svastika) ansågs, i NJA 1996 s. 577, genom att bära märkena ha spritt ett meddelande som uttryckt missaktning för andra folkgrupper än den nordiska och därigenom förövat hets mot folkgrupp. Av intresse är även att HD anmärkte ”att bärande av märken som kanske inte ensamma kan anses sprida ett meddelande av angivet slag kan innebära en sådan spridning när de bärs tillsammans med t.ex. klädsel av viss färg och visst snitt”. Ett JustR ville frikänna och ansåg att den tilltalade visserligen spridit ett meddelande genom att bära märkena, men att detta meddelande inte gav ett tillräckligt klart uttryck för hot mot eller missaktning för någon persongrupp.
    I NJA 1999 s. 702 ansågs yttranden med rasistisk innebörd inte ha spritts i den mening som avses i 16 kap. 8 § brottsbalken. HD framhöll att det för att ett uttalande skall anses kunna vara spritt i princip måste krävas att det nått ut till fler än ett fåtal personer. Vid två tillfällen hade yttrandena bara spritts till de personer som yttrandena riktade sig till (tre personer), varför spridningsrekvisitet inte ansågs uppfyllt. Vid ett tredje tillfälle hade yttrandena skett på en buss med ett tiotal resenärer. Eftersom HD inte fann det visat att den tilltalades uttalanden uppfattats eller kunnat uppfattas av fler än ett fåtal personer ogillades åtalet för hets mot folkgrupp.
    En dörrvakt som inte släppt in tre mörkhyade personer på en restaurang friades i NJA 1996 s. 768 från ansvar för olaga diskriminering eftersom det inte ansågs styrkt att dörrvaktens avgörande motiv för att vägra personerna tillträde till restaurangen var deras ras eller hudfärg.
    Utgången blev densamma i NJA 1999 s. 639 där det inte ansågs styrkt att en hyresvärd uteslutit en iransk kvinna från att konkurrera med andra hyressökande på lika villkor på grund av hennes nationella ursprung. Hyresvärden hade visserligen uttalat sig på ett sätt som gav anledning att anta att han betraktade hennes ursprung som belastan-

de, men det fanns också andra uppgifter som tydde på att han styrts av helt andra skäl (närmast ekonomiska) när han gav en annan hyressökande företräde.
    I NJA 1999 s. 556 hade ett varuhus till förebyggande av brott uppställt ett förbud mot att bära vida, långa och tunga kjolar i varuhuset. Förbudet ansågs innebära olaga diskriminering eftersom det praktiskt taget uteslutande och generellt riktat sig mot kvinnor av finsk zigensk härkomst. Det förhållandet att motivet för förbudet angavs vara att förebygga stölder (där kjolen används som hjälpmedel för att dölja det som personen tillgripit och avsett att stjäla) ansågs av HD inte vara ett godtagbart skäl för särbehandlingen (utan snarare ägnat att understryka dess diskriminerande karaktär).

4.1.12 Brott mot allmän verksamhet m.m. (17 kap.)
Det förhållandet att S sagt att han — istället för F — haft samlag med en kvinna som påståtts ha blivit våldtagen av F ansågs i NJA 1996 s. 176 inte vara en sådan gärning som enligt 17 kap. 11 § brottsbalken ”på annat dylikt sätt” motverkar att brott uppdagas. (Åtalet mot F ansågs för övrigt heller inte styrkt.) Brytande av tullförsegling som åsatts av dansk tullmyndighet ansågs i NJA 1997 s. 275, till följd av att den s.k. TIR-konventionen stadgar att sådan försegling skall godtas av svensk tullmyndighet samt med hänsyn till att förseglingen granskades och godkändes av svensk tullmyndighet när godset ankom till Sverige, vara att bedöma som överträdelse av myndighets bud enligt 17 kap. 13 § brottsbalken. (Två JustR var skiljaktiga beträffande motiveringen; såvitt kan bedömas på den grunden att de inte menade att det förhållandet att förseglingen granskats och godkänts av svensk tullmyndighet hade någon betydelse i sammanhanget.)

4.1.13 Tjänstefel m.m. (20 kap.)
I NJA 1996 s. 237 var fråga om ansvar för tjänstefel för en tingsrättsdomare, U, för att han självmant tagit upp och prövat fråga om häktning avseende en gärning för vilken åtal ännu inte hade väckts. HD:s majoritet ansåg att gärningen inte kunde bedömas som ringa och fällde U till ansvar för tjänstefel. Två JustR var skiljaktiga och menade, bl.a. efter att ha hänvisat till förarbetena till tjänstefelsbestämmelsen och efter att ha konstaterat att U försökt att få klarhet i vad gällande rätt sade om en situation sådan som den uppkomna, att gärningen närmast var att hänföra till en feltolkning av bestämmelsen i 24 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken vilken inte kunde anses innefatta någon straffbar oaktsamhet å U:s sida.
    I det senare fallet NJA 1997 s. 186 var fråga om tre domare vid HovR som förordnat om häktning för brott som (sedan ett åtal för tillgrepp av fortskaffningsmedel ogillats) inte är häktningsgrundande. Det förhållandet att häktningstiden senare avräknades mot det fäng-

elsestraff som utdömdes (varför den sammanlagda tiden av frihetsberövande inte blev längre än den rätteligen skulle vara), det förhållandet att häktningstiden blev kort till följd av att den häktade avgivit nöjdförklaring samt det förhållandet att de tre tilltalade samtliga haft en extrem arbetsbelastning när de gjorde felet föranledde HD:s majoritet att bedöma gärningen som ringa och därmed fri från ansvar. Två JustR var skiljaktiga beträffande motiveringen och ville frikänna redan på grund av det extrema arbetsläget och med beaktande av de möjligheter som finns att meddela disciplinpåföljd.
    Enligt 24 kap. 18 § tredje stycket rättegångsbalken skall omhäktningsförhandling, under förutsättning att åtal inte väcks inom två veckor och att den misstänkte är häktad, hållas med högst två veckors mellanrum. I NJA 1997 s. 368 hade en domare underlåtit att hålla omhäktningsförhandlingar till följd av vilket två personer kommit att sitta häktade under relativt långa perioder utan sådan förhandling. Framställningar om omhäktningsförhandling hade kommit vid flera tillfällen under dessa perioder. HD ansåg att det i vissa fall funnits skäl att inte hålla omhäktningsförhandling, att det i andra visserligen funnits skäl att hålla förhandling men att underlåtenheten var att hänföra till en feltolkning som inte kunde anses oaktsam samt att det fanns ytterligare situationer där gärningarna var att anse som tjänstefel som inte var att bedöma som ringa.
    En tingsrättsdomare, C, som av oaktsamhet underlåtit att förordna att ett fängelsestraff till viss till skulle anses verkställt i anstalt frikändes i NJA 1996 s. 307 från ansvar för tjänstefel eftersom gärningen bedömdes som ringa. Hänsyn togs härvid till att C i en pressad arbetssituation fick rycka in och ersätta en kollega som blivit sjuk, att han frågat om information angående eventuella frihetsberövanden från åklagare och försvarare men inte fått några upplysningar härom samt att felet upptäcktes och rättades till innan någon skada drabbade den dömde. HD framhöll dock inledningsvis att det med hänsyn till rättssäkerheten måste ställas särskilt höga krav på domstolarna när det gäller noggrannhet och omsorg och att detta gäller inte minst vid prövning av frågor om frihetsberövanden. Utrymmet för att bedöma ett fel som ringa angavs, under hänvisning till NJA 1994 s. 304, följaktligen vara generellt sett mycket begränsat. Två JustR var skiljaktiga och menade att gärningen inte kunde anses som ringa med hänsyn till att domen meddelats först en vecka en vecka efter huvudförhandlingen och att C därför haft möjlighet att kontrollera om det förelegat något frihetsberövande som avsett brott som prövades genom domen.
    Tre domare i HovR fälldes i NJA 1996 s. 806 till ansvar för tjänstefel då de vid bifall till talan enligt 28 kap. 8 § brottsbalken om undanröjande av skyddstillsyn dömt till fängelse och av oaktsamhet underlåtit att förordna om att fängelsestraffet till viss tid skulle anses verkställt i anstalt. Frågan i målet gällde främst huruvida gärningen var att anse som ringa till följd varav förfarandet inte skulle vara brottsligt enligt

20 kap. 1 § första stycket brottsbalken. HD uttalade i linje med vad som ovan sagts att det med hänsyn till rättssäkerheten måste till särskilda omständigheter för att en oaktsamhet skall anses som ringa. Några sådana omständigheter ansågs inte föreligga.

4.2 Specialstraffrätt
4.2.1 Trafikbrottslagen
Enligt 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (i det följande trafikbrottslagen) krävs i dess nya lydelse (ändring 1 januari 1995) för att en gärning skall vara att bedöma som vårdslöshet i trafik att trafikanten i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som med hänsyn till omständigheterna betingas till förekommande av trafikolycka. I förarbetena uttalades att det främst är medvetna risktaganden som bör falla under bestämmelsens tillämpningsområde. Bestämmelsens tillämpningsområde har alltså inskränkts till att gälla mer allvarliga fall. I NJA 1996 s. 590 ansågs en bilförare som inte uppmärksammat en person som gått över ett övergångsställe och därför kört på och skadat denne inte ha i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet. Föraren ansågs visserligen ha varit oaktsam, men eftersom det inte kunde uteslutas att den påkörde klev ut i körbanan på ett plötsligt och oväntat sätt ansågs föraren inte vara så oaktsam att det var möjligt att fälla honom för vårdslöshet i trafik. Eftersom bestämmelsen i 3 kap. 8 § brottsbalken inte inskränkts på motsvarande sätt som 1 § trafikbrottslagen ansågs emellertid föraren ha gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada.
    I NJA 1996 s. 764 ansågs en trafikant som kört in i en korsning utan att kontrollera att trafiksignalerna inte slagit om till rött ha i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet. (TR fann att beteendet inte utgjorde vårdslöshet i trafik eftersom det inte varit fråga om medvetet risktagande eller annan allvarlig oaktsamhet.) Olovlig körning som skett efter det att gärningsmannen fått körkortet omhändertaget bedömdes i NJA 1999 s. 380 som brott av normalgraden. HD anförde att frågan huruvida ett brott är att bedöma som grovt skall avgöras efter en helhetsbedömning och att det för att grovt brott skall föreligga i princip bör krävas att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i lagens exemplifiering. Att ett körkort omhändertagits ansågs, med hänsyn till att skälen för omhändertagande kan variera betydligt och att omhändertagandet normalt är en provisorisk åtgärd, inte i sig vara tillräckligt för att bedöma brottet som grovt. Andra omständigheter som skulle kunna ge anledning att bedöma brottet som grovt hade inte anförts. I målet framhöll HD även att den speciella konstruktion som valts i 3 § trafikbrottslagen (det grova brottet har ingen särskild straffskala utan det anges endast att man får döma till fängelse i högst sex månader) inte bör anses innebära att det grova brottet inte är en särskild brottstyp.

Förande av moped med en alkoholkoncentration i utandningsluften på 0,51 mg per liter ansågs i NJA 1995 s. 232 böra rubriceras som rattfylleri av normalgraden. HD uttalade att det för att rattfylleribrott med moped skall bedömas som grovt måste föreligga särskilt försvårande omständigheter. Vare sig alkoholkoncentrationen eller det förhållandet att föraren färdats med en passagerare på mopeden ansågs vara tillräckligt för att rattfylleriet skulle bedömas som grovt.
    En bilförare som avvikit från platsen för en kollision med en annan bil dömdes i NJA 1998 s. 423 för smitning trots att den andra bilen inte fick någon skada vid kollisionen. HD anförde bl.a. att bilföraren visserligen inte haft någon skyldighet att vidta några åtgärder med anledning av kollisionen men att bilföraren inte kunde ha haft någon säker uppfattning om någon skada uppstått på den andra bilen samt att denne, med hänsyn till att intresset av att den som lider skada vid en trafikolycka får ersättning, borde ha underrättat den andre föraren eller polisen om att det var hon som kört olycksfordonet. Domskälen får förstås så att bilföraren dömdes för att genom att avlägsna sig ha undandragit sig ”att uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen”.
    I NJA 1996 s. 436 ansågs förutsättningar för förverkande av ett fordon enligt 7 § trafikbrottslagen inte föreligga. Visserligen hade den tilltalade gjort sig skyldig till olovlig körning i flera fall samt också tidigare dömts för olika trafikbrott, men brottsligheten ansågs inte vara så omfattande eller allvarlig att förverkande behövdes för att förebygga fortsatt brottslighet. Två JustR var skiljaktiga och menade att förutsättningar för förverkande förelåg.

4.2.2 Narkotikastrafflagen
Befattning med en liten mängd metadon (ca 50–60 mg ren metadon) bedömdes i NJA 1996 s. 478, med hänsyn till vad som upplysts om preparatets egenskaper och att innehavet skett i överlåtelsesyfte (låt vara inte i vinningssyfte) vara att bedöma som narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64).
    Bedömningen blev i NJA 1997 s. 193 densamma ifråga om en gärning som bestod i innehav av 170 mg heroin (varav ca 30 mg rent). HD framhöll att mängden inte kunde anses vara helt obetydlig med hänsyn till att mängden motsvarade ca tre doser — och kunde vara livshotande — för en person utan tolerans för heroin.
    Även innehav av 8 g amfetamin för eget bruk har i NJA 1997 s. 522 bedömts som narkotikabrott av normalgraden. HD framhöll att 8 g amfetamin motsvarar mellan 25 och 40 doser. Vidare hänvisades till NJA 1986 s. 736 (där innehav på mer än 5 g bedömdes som narkotikabrott av normalgraden) samt till ett förarbetsuttalande som låg i linje med detta avgörande.
    Transport av en större mängd Rohypnoltabletter (21 000) från Slovakien till Sverige ansågs av i NJA 1998 s. 24 utgöra grovt narkotika-

brott och grovt varusmugglingsbrott. I linje med tidigare underrättspraxis menade domstolen att gränsen mellan normalbrott och grovt brott som utgångspunkt bör ligga på ca 20 000 tabletter à 1 mg.
    I NJA 1998 s. 512 bedömdes odling av cannabis (marijuana) i stor skala i hemmet som grovt narkotikabrott. Härvid beaktades bl.a. mängden narkotika, koncentrationen av rusgivande substanser (i viss mån) samt det förhållandet att odlingsverksamheten var av stor omfattning och bedrevs systematiskt med avancerad utrustning på stora utrymmen i den tilltalades bostad.
    Överlåtelse av toppslätskivling som innehåller ett ämne (psilocybin) som utgör narkotika enligt narkotikastrafflagen ansågs i NJA 1995 s. 219 ”objektivt sett” inte utgöra narkotikabrott. Inte heller ansågs den tilltalade ha berett svamparna genom att torka och förpacka dem.
    Frågan om deuterioamfetamin är att anse som narkotika enligt narkotikastrafflagen avgjordes i NJA 1999 s. 485. Vad som är att anse bedöma som narkotika i narkotikastrafflagens mening framgår av 8 § narkotikastrafflagen. Narkotika är varor med vissa egenskaper som antingen (1) av denna anledning är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige biträtt eller (2) av regeringen förklarats vara att anse som narkotika. (Jfr 1 § lagen 1992:860 om kontroll av narkotika samt 2 § förordning 1992:1554 om kontroll av narkotika.) Amfetamin är, sedan Sveriges tillträde till 1971 års FNkonvention om psykotropa ämnen narkotika på den förstnämnda grunden. Frågan om huruvida deuterioamfetamin utgör narkotika enligt narkotikastrafflagen blev därför identisk med frågan om deuterioamfetamin omfattas av konventionens begrepp ”AMPHETHAMINE”. HD:s majoritet fann med hänsyn till ett antal olika faktorer att så var fallet. Två JustR var skiljaktiga och menade att deuterioamfetamin inte borde anses omfattat av konventionen och därmed inte heller av den svenska narkotikastrafflagen.

4.2.3 Smugglingsbrott, brott mot privatinförsellagen m.m.
I NJA 1999 s. 670 dömde HD två personer som tillsammans försökt att föra in 315,3 liter sprit och 47,52 liter starköl till Sverige (utan att ge sig till känna för tullmyndigheten) för brott mot lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen (numera lag 1994:1565 om beskattning av viss privatinförsel; i det följande omtalad som privatinförsellagen). HD fann att de tilltalades uppgifter om att dryckerna införts för privata syften inte vederlagts; härvid framhölls särskilt att TR:s och HovR:s skäl i detta avseende var knapphändiga och att det därför fick antas att de inte funnit uppgiften vederlagd samt att det ”sakna[de]s skäl” för HD att göra någon annan bedömning. Fallet bör läsas så att HD på grund av processläget (det förhållandet att vare sig TR eller HovR uttryckligen behandlat eller avfärdat

invändningen om privatinförsel och att HD heller inte givits skäl att göra annan bedömning) ansåg sig tvungen att godta invändningen; det finns knappast skäl att anta att liknande kvantiteter kommer att anses införda för privat bruk i fortsättningen. Två JustR var skiljaktiga och menade att TR:s och HovR:s domar får tolkas så att de lämnat invändningen om införsel för privat bruk utan avseende och de fann heller inte själva skäl att godta invändningen. På grund härav menade de att de tilltalade skulle dömas för försök till varusmuggling. Fallet har kommenterats av Josef Zila i JT 2000–01 s. 179 ff.; se även Monika Wendleby i JT 2000–01 s. 755 f.
    Frågan om huruvida införsel av alkoholdrycker skett för privat bruk var också uppe till bedömning i NJA 2000 s. 256. I fallet hade en man försökt föra in 137,2 liter spritdrycker till Sverige. HD fann, med hänsyn till bl.a. att införselförsöket avsett en stor mängd alkohol samt att mannen levt under knappa ekonomiska förhållanden, att det fick anses visat att varorna inte införts för privat bruk.
    Införsel av 4 liter skattepliktig sprit ansågs i NJA 1997 s. 808 inte vara att bedöma som ringa brott enligt 9 § privatinförsellagen. HD angav som generell riktlinje att gränsen för ringa brott bör sättas till 2 liter — utöver den skattefria mängden — såvitt det inte föreligger speciella omständigheter.
    Förverkande enligt 9 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen) ansågs i NJA 1995 s. 235 inte kunna ske hos adressaten till en från utlandet avsänd postförsändelse som avsänts utan dennes vetskap och som beslagtagits innan den nått fram. Personen ansågs vare sig ha innehaft egendomen eller ägt den i den mening som avsågs i 20 § varusmugglingslagen.
    I NJA 2000 s. 307 ansågs värdeförverkande enligt 9 § varusmugglingslagen inte heller kunna ske hos den som enbart dömts för olovlig befattning med det insmugglade godset eftersom han inte varit gärningsman eller medverkat till smugglingen och heller inte tillhörde någon av de andra personkategorier som avses i 36 kap. 5 § brottsbalken.
    Se även NJA 2000 s. 457 angående frågan huruvida en gärningsbeskrivning avseende åtal för försök till varusmuggling kunde anses omfatta fullbordat brott mot anmälningsskyldigheten enligt privatinförsellagen (HD:s majoritet besvarade frågan nekande).
    Varusmugglingslagen är numera ersatt av lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

4.2.4 Övrig specialstraffrätt
I NJA 1995 s. 505 var fråga om tolkning av begreppet ”rådgivningsverksamhet” i lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m.m. HD framhöll att lagen enligt sin ordalydelse har ett vidare tillämpningsområde än vad som enligt motiven synes ha varit avsikten med den. Härvid menade HD att företräde borde ges åt

den för den misstänkte fördelaktigare tolkningen varvid begreppet tolkades så att det endast omfattar rådgivning (konkreta råd) samt sådant biträde som i praktiken omfattar rådgivning men inte andra former av biträde. Trots denna inskränkning av bestämmelsens tilllämpningsområde fann HD att de tilltalades gärningar objektivt sett var att hänföra till sådan straffbar rådgivningsverksamhet som avsågs i lagen. (Under det senaste året har vissa lagändringar gjorts som berör de frågor som behandlades i fallet. Härvid har lagen också bytt namn till lagen 1985:354 om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall.) Fallet kommenteras av Suzanne Wennberg i JT 1995–96 s. 840 ff.
    På en elektronisk anslagstavla (en s.k. BBS) hade användare lagt ut upphovsrättsligt skyddat material, vilket sedan kunde kopieras av andra användare. I NJA 1996 s. 79 var den ansvarige systemoperatörens (L) ansvar för upphovsrättsintrång föremål för bedömning. HD:s prövning utgick ifrån att något annat aktivt handlande inte kunde läggas L till last än att han tillhandahållit anslagstavlan i syfte att den skulle fungera bl.a. som ett lager för program som får distribueras fritt. Detta handlande ansågs, bl.a. med beaktande av den straffrättsliga legalitetsprincipen, inte i sig innebära att L gjort materialet tillgängligt för allmänheten i den mening som avses i 2 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (i det följande upphovsrättslagen). HD ansåg vidare att det av ordalydelsen i 2 § upphovsrättslagen följer att det för att ett intrång i ensamrätten skall ha skett måste föreligga någon form av aktivt handlande. Ansvar för underlåtenhet kom därför inte ifråga. Innebörden av HD:s sistnämnda uttalande kan sägas vara att bestämmelsen, av legalitetsskäl, inte kan överträdas genom underlåtenhet (ansvar för underlåtenhet fordrar m.a.o. — förutom att sådant ansvar i regel förutsätter garantställning — att brottsbeskrivningen kan anses omfatta också underlåtenhet). Det bör framhållas att frågan om eventuellt medverkansansvar inte prövades i målet samt att den s.k. BBS-lagen (1998:112) har tillkommit därefter. Se beträffande fallet, Martin Brinnen i JT 1995– 96 s. 1101 ff.
    En slangbåge ansågs i NJA 1996 s. 696 inte falla under tillämpningsområdet för införselförbudet i 1 § i förordningen (1990:415) om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål, till följd varav ett försök till införsel inte var att bedöma som försök till varusmuggling.
    Frågan om huruvida ett sjöfylleri var att bedöma som grovt var föremål för bedömning i NJA 1996 s. 788 (även fråga om påföljd för brottet).
    En person som endast under en kort tid hållit i en s.k. butterflykniv — personen hade bett att få ta en titt på kniven närmast av nyfikenhet — ansågs i NJA 1998 s. 604 ha innehaft kniven i den mening som avses i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. HD, som hänvisade till de av HovR anförda skälen, beaktade

härvid ändamålet med regleringen (att motverka att knivar kommer till användning i våldssituationer), det förhållandet att det är angeläget att bestämmelsen inte i onödan orsakar besvärliga gränsdragningsproblem samt att lagstiftningen gör undantag för fall där innehavet är att anse som befogat och för ringa fall. Innehavet bedömdes inte som befogat och med hänsyn till att knivar av den typen endast är avsedda för våldsanvändning och att kniven innehades på en plats där ungdomar var samlade och där risken för ”situationsbetingat våld med kniv bedöms vara … överhängande” kunde gärningen inte heller bedömas som ringa. Två JustR var skiljaktiga och ville med delvis olika motivering frikänna den tilltalade (det ena på grund av att innehavet var att bedöma som ringa, det andra på grund av att en mycket kortvarig befattning inte kan anses utgöra ett innehav eller i vart fall måste anses ringa).
    I NJA 1998 s. 706 bedömdes huruvida ett brott mot lagen om internationella sanktioner var att bedöma som ringa eller ej.
    I NJA 1998 s. 838 var fråga om ansvar för upphovsrättsintrång. Den tilltalade, K, hade i Sverige gett ut en översatt upplaga av Mein Kampf. Av diverse skäl var det oklart vem som hade upphovsrätt till verket. Högsta domstolen fann att det för att bifalla ett åtal enligt 53 § upphovsrättslagen inte är nödvändigt att det är klarlagt vem som innehar upphovsrätten; tillräckligt är att upphovsrätten tillkommer någon annan än den tilltalade och att denne inte har någon egen rätt enligt upphovsrättslagen att ge ut boken. K ansågs därför ha förövat en gärning som faller inom tillämpningsområdet för 53 § upphovsrättslagen. Gärningen ansågs av Högsta domstolen heller inte vara tillåten på grund av det motstående intresset av yttrande- och tryckfrihet. Även om utrymmet för att anse ett upphovsrättsintrång tillåtet på grund av att intresset av yttrandefrihet möjligen ökat något genom inkorporeringen av Europakonventionen (jfr framför allt artikel 10) ansåg HD att det förhållandet att det kan vara svårt att få tag i Mein Kampf (som uppenbarligen har ett relativt stort historiskt intresse) inte var tillräckligt för att rättfärdiga gärningen. Fallet diskuteras av Michael Bogdan, från i första hand icke straffrättsliga utgångspunkter, i JT 1998–99 s. 640 ff.
    Se, angående beviskravet för grovt vapenbrott, NJA 1999 s. 480 (medlem i prospect-klubb till Hells Angels).
    Viss skogsavverkning ansågs i NJA 1999 s. 760 kräva tillstånd av Skogsvårdsstyrelsen enligt 27 § första stycket skogsvårdslagen (1979: 429), till följd av vilket brott mot 38 § första stycket 7 skogsvårdslagen förelåg.
    En reservofficer som utan tillstånd behållit ett tilldelat tjänstevapen också efter det att skyldigheten för honom att inneha det bortfallit, dömdes i NJA 2000 s. 92 för olaga vapeninnehav. Undantag från tillståndsplikten gällde så länge mannen var skyldig att inneha vapnet, men när denna skyldighet bortföll (genom ett beslut av Försvarsmak-

ten) uppkom också tillståndsplikt. Eftersom mannen kunnat ta reda på vad som gällde och därtill haft skäligt rådrum att återlämna vapnet (eller söka tillstånd) fälldes han till ansvar.
    Åtal mot en man som på sin hemsida lagt ut s.k. länkar till musikfiler på Internet ogillades i NJA 2000 s. 292. Mannen ansågs inte ha framställt eller förfogat över exemplar av de musikverk som kunnat åtkommas via hans hemsida; gärningen var istället att bedöma som offentligt framförande eller medverkan därtill (vilket enligt 47 § upphovsrättslagen undantas från den ensamrätt som i övrigt tillkommer utövande konstnärer och fonogramframställare). Se närmare Per Jonas Nordell i JT 2000–01 s. 166 ff.
    Åtal för brott mot upphovsrättslagen avseende byteshandel med videospel ogillades i NJA 2000 s. 580 eftersom spelen inte ansågs vara sådant filmverk som faller under 1 § första stycket 4 upphovsrättslagen och handeln heller inte ansågs innefatta rättshandlingar som är jämförliga med uthyrning (i den mening som avses i 19 § andra stycket 1 upphovsrättslagen).

5. Påföljder, särskild rättsverkan m.m.
5.1 BrB 25–38 kap.
5.1.1 Böter m.m.
(25 kap.) I NJA 1996 s. 195 ansågs inte finnas skäl att enligt 25 kap. 2 § andra stycket brottsbalken jämka dagsbotsbeloppet när 70 dagsböter ådömts en 16 årig flicka som fullgjorde normal skolgång (och saknade förmögenhet och inkomst). Skäl att jämka dagsbotsbeloppen ansågs dock föreligga i NJA 1999 s. 286, där en man (som utdelat en örfil mot en person som tagit sig in i den förstnämndes trädgård och fört oljud och klättrat i ett kastanjeträd) på grund av relativt hög årsinkomst skulle få betala ca 13 000 kr i böter om normala principer för bestämmande av dagsbotens storlek skulle tillämpas. Dagsboten jämkades från 435 kr till 125 kr.

5.1.2 Skyddstillsyn (28 kap.)
I NJA 2000 s. 533 slogs fast att undanröjande av skyddstillsyn enligt 28 kap. 9 § brottsbalken förutsätter att brottmålsdomen vunnit laga kraft.

5.1.3 Straffmätning och påföljdseftergift (29 kap.)
Straffvärde m.m. I NJA 1996 s. 741 fann HD anledning att framhålla att straffvärdet (för två misshandelsbrott och två överträdelser av besöksförbud) var lägre än vad HovR kommit fram till. HovR synes ha menat att straffvärdet var åtminstone 1 år och 6 månader (fängelsestraffet bestämdes, efter beaktande av att den tilltalade vid brotten var 19 år, till 1 års fängelse) medan HD synes ha lagt sig någonstans kring 6 månader (alternativstraffet vid utdömande av skyddstillsyn i förening med samhällstjänst sattes till 4 månaders fängelse).

Påföljden för brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål ansågs i NJA 1997 s. 476, även med beaktande av att den tilltalade blott var 15 år vid gärningstillfället, böra bestämmas till fyrtio dagsböter. Beträffande straffvärdet i allmänhet uttalades att ett icke befogat knivinnehav ”vid ett sådant tillfälle som vid tillkomsten av bestämmelserna i knivlagen ansetts medföra särskild risk för att bråk mellan församlade människor kan uppstå och medförd kniv komma till användning” normalt bör föranleda femtio eller sextio dagsböter.
    Rörande straffmätningen avseende narkotikabrott av normalgraden (amfetamin), se NJA 1997 s. 522 varom mer ovan i avsnitt 4.2.2

Narkotikastrafflagen.
    Vid brott mot lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i den Europeiska unionen ansågs i NJA 1997 s. 808 vid straffmätningen hänsyn böra tas till att en införsel upp till 2 liter sprit utöver den skattefria mängden i princip inte bör föranleda straffansvar (på grund av att gärningen då bedöms som ringa). För införsel av 4 liter utöver den skattefria ransonen bestämdes straffet sålunda på ett sätt som motsvarade straffet för 1–3 liter enligt Riksåklagarens föreskrifter angående ordningsbot vid varusmuggling, ringa brott (SFS 1991:2047).
    Påföljden för mord fastställdes i NJA 1999 s. 531 till livstids fängelse varvid bl.a. beaktades att mordet begåtts i samband med ett av gärningsmannen förövat inbrott nattetid, att brottet var oprovocerat, att det inte var fråga om handlande i panik samt att dödandet skett med stor brutalitet och innefattat ett flertal hugg eller stick mot olika delar av offrets kropp. Två JustR var skiljaktiga och ville bestämma påföljden till fängelse i 10 år.
    I förarbetena till 29 kap. uttalades att det i vissa fall kan finnas behov att justera straffvärdet uppåt med hänsyn till att en viss typ av brottslighet blivit mera utbredd eller antagit mer elakartade former. Det uttalades också att dylika hänsynstaganden (dvs. närmast allmänpreventiva hänsynstaganden) i första hand bör ligga på lagstiftaren, men att det i vissa fall kan finnas anledning till en ändrad domstolspraxis av sådana skäl (se prop. 1987/88:120 s. 37 och 80). I NJA 2000 s. 432 avstod HD från att skärpa synen på skadegörelse (krossande av skyltfönster och entrédörrar på en av Pressbyråns butiker) eftersom det inte fanns belägg vare sig för att dylik brottslighet antagit mer allvarliga former eller att den ökat i omfattning. HD fann därför, i linje med tidigare praxis, att straffvärdet för dylika brott i regel ligger på bötesnivå. Se beträffande fallet, Lena Holmqvist i JT 2000–01 s. 910 ff.
    Straffet för en allvarlig misshandel av en fyra-årig flicka bestämdes i NJA 2000 s. 612 till tre års fängelse. Riksåklagaren hade överklagat HovR:s dom i påföljdsfrågan och yrkat att fängelsestraffet, som också i HovR bestämdes till tre år, skulle höjas. HD fann emellertid att det av HovR utmätta straffet inte kunde anses lågt i förhållande till tidigare

praxis (varvid hänvisades till NJA 1992 s. 85) och pekade också på att de försvårande omständigheter som förelåg givits ett tydligt genomslag i straffmätningen redan i HovR.
    När villkorlig dom eller skyddstillsyn kombineras med samhällstjänst gäller som utgångspunkt att en månads fängelse motsvarar 40 timmars samhällstjänst och att antalet timmar sedan ökas med 20 för varje ytterligare månads alternativt fängelsestraff (upp till 240 timmar som alltså motsvarar 11 månaders fängelse). I prop. 1997/98:96 uttalas emellertid att det av olika skäl kan finnas anledning att avvika från denna tumregel och att man vid den helhetsbedömning som bör göras inte kan bortse ifrån att villkorlig dom i praktiken är mindre ingripande än en skyddstillsyn (trots att dessa påföljder formellt är likställda i stränghetshänseende). Med hänsyn till denna skillnad kan det alltså anses befogat att differentiera antalet timmar samhällstjänst beroende på huruvida påföljden bestäms till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Ytterligare ett skäl för en sådan differentiering är att villkorlig dom enligt 30 kap. 8 § brottsbalken normalt skall förenas med böter, medan motsvarande presumtion inte gäller vid skyddstillsyn. Mot denna bakgrund har HD i ett antal fall där det dömts till villkorlig dom i förening med samhällstjänst utökat antalet timmar samhällstjänst med mellan 10 och 20 timmar i förhållande till vad som skulle ha följt av den ovan angivna tumregeln; se NJA 2000 s. 17 I och III (10 timmars tillägg vid ett alternativstraff på en månad), NJA 2000 s. 116 (10 timmars tillägg vid ett alternativstraff på en månad), NJA 2000 s. 190 (20 timmars tillägg vid ett alternativstraff på tre månader) samt NJA 2000 s. 256 (15 timmars tillägg vid ett alternativstraff på två månader). I linje med JustR Victors tillägg i NJA 2000 s. 256 torde gälla att antalet timmar samhällstjänst vid villkorlig dom skall utökas med tio om alternativstraffet är en månad och att det — trots att skillnaden mellan villkorlig dom och skyddstillsyn inte påverkas av brottslighetens straffvärde — kan utökas ytterligare när alternativstraffet är högre än en månad (dock med den begränsningen att en höjning med mer än 20 timmar inte kan motiveras av de generella skillnaderna mellan villkorlig dom och samhällstjänst).
    Ytterligare rättsfall som kan vara av visst intresse vad gäller bedömningen av straffvärde är bl.a. NJA 1995 s. 405, NJA 1995 s. 448, NJA 1996 s. 27, NJA 1996 s. 63, NJA 1997 s. 507, NJA 1997 s. 622, NJA 1997 s. 652, NJA 1997 s. 781, NJA 1998 s. 283, NJA 1998 s. 713, NJA 1999 s. 25, NJA 2000 s. 190, NJA 2000 s. 278, NJA 2000 s. 302, NJA 2000 s. 314 (särskilt utförligt och instruktivt) samt NJA 2000 s. 421.
Försvårande och förmildrande omständigheter. I NJA 2000 s. 612 beaktades det förhållandet att en person utnyttjat annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att värja sig (29 kap. 2 § tredje punkten brottsbalken) vid straffvärdebedömningen avseende misshandel riktad mot en 4-årig flicka. Vidare framhöll HD att det var av ”viss självständig betydelse … att [J:s] brott framstår som ett missbruk av det

särskilda förtroende som barnets mor visat honom genom att anförtro flickan i hans vård” (punkt 4). Däremot ansågs personen inte ha visat sådan särskild hänsynslöshet som avses i bestämmelsens andra punkt.
    Sådana omständigheter som avses i 29 kap. 2 § sjätte punkten brottsbalken — att brottsligheten utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd, bedrivits i stor omfattning etc. — ansågs inte vara för handen i NJA 1997 s. 622 (transportör vid varusmuggling avseende mycket stora mängder sprit).
    I NJA 1996 s. 509 beaktades det förhållandet att ett motiv för gärningen (mord) var att kränka offret på grund av dennes hudfärg eller ursprung. (Jfr även tillägget i NJA 1999 s. 702.) I NJA 1995 s. 661 (uppenbart oförsvarligt våld vid putativt nödvärn) tillämpades 29 kap. 3 § första stycket 1 och 5 brottsbalken vilket ledde till ett betydligt kortare fängelsestraff än som annars blivit fallet.
    Att den tilltalade, som förövat sju mord och tre mordförsök, haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (enligt 29 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken) ansågs i NJA 1995 s. 48 inte möjliggöra tillämpning av någon annan påföljd än livstids fängelse.
    Det förhållandet att de begångna brotten stod i samband med brister i den tilltalades mognad vid tidpunkten för brotten (29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken) tillmättes en inte oväsentlig betydelse vid straffvärdebedömningen i NJA 2000 s. 314. Sistnämnda punkt tillämpades även i NJA 1995 s. 106. Återfall. Vid bestämmande av påföljd för urkundsförfalskning och bedrägeri ansågs, i NJA 1995 s. 35, det förhållandet att gärningsmannen tidigare (5 år innan den nu aktuella brottsligheten förövades) dömts för misshandel och stöld av en cykel och dessutom dömts för bedrägeri vid fyra tillfällen (senast 11 år innan den nu aktuella brottsligheten förövades) inte böra påverka påföljdsbestämningen enligt 29 kap. 4 § brottsbalken. Härvid beaktades bl.a. att stölden, trots att den liksom bedrägeri utgör ett vinningsbrott, rörde ett mindre värde och framstod närmast som en impulshandling och därmed skilde sig väsentligt från det nu förövade bedrägeribrottet.
    I NJA 1998 s. 713 hade den tilltalade under prövotiden för villkorligt medgiven frihet vid upprepade tillfällen återfallit i likartad brottslighet. HD förklarade enligt 34 kap. 4 § brottsbalken den villkorligt medgivna friheten (sammanlagt tre månader och fjorton dagar) förverkad. Då straffvärdet bedömdes motsvara 6 månaders fängelse ansågs ”uppenbart att något ytterligare beaktande av tidigare brottslighet vid straffmätningen” enligt 29 kap. 4 § brottsbalken inte borde ske.
    Av tidigare rättspraxis (se bl.a. NJA 1992 s. 590) följer att den som av ideella skäl vägrar att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänsteplikt döms första gången till villkorlig dom och böter, men vid förnyad vägran till, normalt, fängelse i fyra månader. Denna återfallsnorm ansågs i NJA 1997 s. 329 inte vara tillämplig i ett fall där den tilltalade tidiga-

re stått åtalad för dylikt brott men då blivit frikänd till följd av en brist i åklagarens gärningsbeskrivning. Den tilltalade dömdes följaktligen till villkorlig dom och böter. Två JustR var skiljaktiga och menade att det finns ett utrymme att — även första gången någon döms för vägran att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänsteplikt — välja en frihetsberövande påföljd och med hänsyn till omständigheterna ansågs fängelse böra väljas som påföljd. Frågan huruvida ett brott mot totalförsvarsplikten föranletts av ideella skäl berördes något i NJA 1997 s. 862.
    Se även NJA 2000 s. 432. Billighetsskäl och påföljdseftergift. Det förhållandet att en person som gjort sig skyldig till grov förskingring betalat ett av underrätterna utdömt skadestånd ansågs i NJA 1997 s. 652 inte kunna tillmätas betydelse vid påföljdsbestämningen.
    Billighetsskäl enligt punkterna 2 och 3 beaktades vid påföljdsbestämningen i NJA 1999 s. 561. I målet hade en ung flicka som begått mened själv tagit kontakt med polismyndigheten och berättat att hennes (och ett annat vittnes) uppgifter vid rättegången varit oriktiga.
    I NJA 1997 s. 622 tillmättes det förhållandet att den tilltalade utvisades endast marginell betydelse vid straffmätningen med hänsyn till att han saknade anknytning till Sverige.
    Den tilltalades hälsa (allvarligt och invalidiserande sjukdomstillstånd) — i kombination med att hans handlande stått i samband med en uppenbart bristande omdömesförmåga — föranledde i NJA 1995 s. 106 HD att reducera det av HovR utdömda straffet till hälften (varvid möjligheten att gå under den för brottet föreskrivna straffskalan utnyttjades). Se även NJA 1997 s. 781.
    I sammanhanget kan även hänvisas till NJA 1998 s. 283 där billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § första stycket 7 brottsbalken beaktades vid påföljdsvalet. Nämnda punkt beaktades vidare vid straffmätningen i NJA 1996 s. 93.
    I NJA 2000 s. 421 ansågs risken för att de ansträngningar som lagts ned på två ungdomars rehabilitering (studier, psykologbehandling etc.) skulle spolieras kunna beaktas enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken. Till följd av detta avstod HD från att vid straffmätningen skärpa de av HovR utdömda fängelsestraffen.
    Beträffande påföljdseftergift vid tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken, se det skiljaktiga JustR:et i NJA 2000 s. 302. Ungdomsrabatt. 29 kap. 7 § brottsbalken har tillämpats i bl.a. NJA
1995 s. 89 I (fängelsestraff för dopningsbrott), NJA 1996 s. 63 (dagsböter för urkundsförfalskning), NJA 1996 s. 93 (fängelsestraff för bl.a. förberedelse till grov misshandel), NJA 1996 s. 509 (fängelsestraff för mord förövat av 16-åring), NJA 1997 s. 476 (dagsböter för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål; rabatten var i detta fall påfallande liten), NJA 1997 s. 538 (fängelsestraff för sexuellt utnyttjande), NJA 1999 s. 269 (villkorlig dom i förening med

samhällstjänst för misshandel), NJA 1999 s. 561 (villkorlig dom respektive skyddstillsyn i förening med samhällstjänst för mened), NJA 2000 s. 278 (fängelsestraff för bl.a. misshandel förövad av 19-åring; processuella regler påverkade utgången i denna del) samt NJA 2000 s. 421 (fängelsestraff för rån och förberedelse till rån).
    I NJA 2000 s. 421 avvisades en av Riksåklagaren föreslagen metod enligt vilken straffen med stöd av 29 kap. 7 § brottsbalken skulle sättas ned med en viss procent enligt en allt efter levnadsåldern fallande skala (ca 80% avdrag för en 15-åring, 50% för en 18-åring och 20% för en 20-åring). Högsta domstolen framhöll att straffnedsättningen enligt 29 kap. 7 § brottsbalken ofta bör vara större vid långa fängelsestraff än vid kortvariga fängelsestraff eller bötesstraff samt att brottets art och sådana omständigheter som anges i 29 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken självfallet kan påverka straffmätningen. (Sistnämnda skäl framstår som något märkligt; att man skapar tumregler för tillämpningen av 29 kap. 7 § brottsbalken innebär naturligtvis inte att andra bestämmelser inte skall tillämpas på sedvanligt sätt.) En schematisk princip skulle därför, enligt HD, behöva förses med så många undantag och förbehåll att den inte skulle tjäna till verklig ledning. Trots HD:s inställning torde de av Riksåklagaren angivna värdena kunna tjäna som tumregler för tillämpningen av 29 kap. 7 § brottsbalken (jfr även Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2000 s. 153), och man kan tycka att det hade varit värdefullt om HD hade ställt sig bakom vissa principer till vägledning för rättstillämpningen. Problemet med 29 och 30 kap. brottsbalken är knappast i första hand att systemet är alltför stelbent, utan i många delar också att domstolarna ges otillräcklig ledning (vilket skapar uppenbara risker för oenhetlighet i rättspraxis). Härtill kan sägas att det finns få regler som lämpar sig så väl för tumregler (vilka inte nödvändigtvis måste följas till punkt och pricka i varje enskilt fall) som 29 kap. 7 § brottsbalken; bestämmelsen syftar ju just till att schablonartad mildhet skall visas mot ungdomar. Fallet kommenteras av Lena Holmqvist i JT 2000–01 s. 910 ff.
    Betydelsen av 29 kap. 7 § brottsbalken vid tillämpning av 30 kap. 5 § brottsbalken samt vid tillämpning av villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst behandlades i NJA 2000 s. 314 varom mer i nästa avsnitt.

5.1.4 Val av påföljd (30 kap.)
Påföljdsval med utgångspunkt i 30 kap. 4 § brottsbalken. HD fann i NJA 1995 s. 89 (I och II) att dopningsbrott enligt lagen om förbud mot vissa dopningsmedel ”som inte är ringa och som innefattar överlåtelse eller annan medverkan till spridning av mera betydande kvantiteter dopningsmedel” skall anses vara brott av sådan art att fängelse normalt bör följa på brottet. Detta angavs också gälla ”förvärv och innehav i överlåtelsesyfte” medan ”innehav eller annan befattning som

uteslutande är inriktad på det egna bruket bör kunna föranleda en mildare bedömning”.
    I NJA 1998 s. 300 uttalades att tidigare praxis (se NJA 1983 s. 205, 1984 s. 710, 1986 s. 652 och 1987 s. 130) enligt vilken bokföringsbrott bör anses som ett artbrott när en näringsidkare helt åsidosatt sin bokföringsskyldighet alltjämt bör anses vägledande. Enligt denna praxis kan dock likväl vara befogat att döma till en icke frihetsberövande påföljd under vissa omständigheter. I ifrågavarande mål ansågs, i likhet med tre av de ovan nämnda fallen, sådana omständigheter föreligga. Omständigheter som beaktades var att rörelsen var av blygsam omfattning, att det inte fanns några anställda, att den ekonomiska ställningen var svag, att den tilltalade saknade förmåga att sköta bokföringen samt att han till följd av sin svaga ekonomi hade svårt att bekosta sådan professionell hjälp som han behövt för att sköta sin bokföring. Den tilltalade dömdes till villkorlig dom i förening med böter.
    Uppbördsbrott begånget under försvårande omständigheter ansågs i NJA 1995 s. 80 inte vara brottslighet av sådan art att fängelse bör vara normalpåföljden. Påföljden bestämdes till villkorlig dom jämte dagsböter. Två JustR var skiljaktiga och menade, av skäl som här inte skall återges, att brotten låg på bötesnivå. Jfr numera bestämmelsen i 6 § skattebrottslagen (1971:69); gärningen är numera avkriminaliserad.
    Ytterligare rättsfall som kan vara av betydelse vid bedömande av om brottsligheten är av sådan art som avses i 30 kap. 4 § brottsbalken — observera att arten inte i samtliga fall ansetts tala för fängelse — är NJA 1995 s. 35 (bedrägeri och urkundsförfalskning), NJA 1995 s. 145 (allmänfarlig vårdslöshet, grovt brott), NJA 1996 s. 93 (förberedelse till grov misshandel), NJA 1996 s. 244 (förberedelse till misshandel), NJA 1996 s. 478 (narkotikabrott), NJA 1996 s. 741 (misshandel), NJA 1996 s. 757 (mened), NJA 1996 s. 788 (grovt sjöfylleri), NJA 1997 s. 103 (vållande till annans död, grovt brott, vållande till kroppsskada, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik samt olovlig körning), NJA 1997 s. 278 (grovt rattfylleri), NJA 1997 s. 507 (utpressning), NJA 1997 s. 652 (grov förskingring), NJA 1997 s. 781 (grov förskingring), NJA 1998 s. 283 (skattebedrägeri), NJA 1998 s. 300 (bokföringsbrott), NJA 1999 s. 9 (grovt rattfylleri), NJA 1999 s. 102 (misshandel/grov kvinnofridskränkning), NJA 1999 s. 269 (misshandel), NJA 1999 s. 561 (mened och anstiftan till mened), NJA 1999 s. 769 (bokföringsbrott, grovt brott, och skattebedrägeri), NJA 2000 s. 17 I–III (grovt rattfylleri och misshandel), NJA 2000 s. 69 (varusmuggling), NJA 2000 s. 116 (våld eller hot mot tjänsteman), NJA 2000 s. 190 (skattebrott), NJA 2000 s. 195 (bokföringsbrott), NJA 2000 s. 256 (varusmuggling) samt NJA 2000 s. 314 (olaga frihetsberövande, olaga hot m.m.).
    Att det numera finns möjligheter till alternativ verkställighet av korta fängelsestraff (enligt lagen 1994:451 om intensivövervakning med elektronisk kontroll) skall enligt vad HD uttalade i NJA 1997 s. 862 inte föranleda en förändrad syn på fängelsestraff som påföljd för brott

mot totalförsvarsplikten. I fallet dömdes den tilltalade, i enlighet med tidigare rättspraxis, till fängelse i 14 dagar.
    I NJA 1998 s. 283 beaktades, i enlighet med 30 kap. 4 § första stycket och 29 kap. 5 § första stycket 7 brottsbalken, det förhållandet att det förflutit lång tid sedan brotten (bokföringsbrott och skattebedrägeri) förövats som skäl för att, trots brottslighetens art, bestämma påföljden till villkorlig dom och böter.
    Påföljden för grov förskingring i flera fall med ett straffvärde på ”klart över ett år” bestämdes i NJA 1997 s. 652 till fängelse i 10 månader. HD anförde bl.a. att det förhållandet att den tilltalade betalat det skadestånd som ålagts honom inte i sig är ett sådant skäl som avses i 29 kap. 5 § brottsbalken (och som kan påverka påföljdsvalet). Inte heller fanns några andra skäl som gav anledning att frångå presumtionen för fängelse. På något oklara grunder (måhända med hänsyn till att tidsutdräkten mellan brott och lagföring var längre än vad som ter sig motiverat samt att den tilltalade inte längre kunde utöva sitt yrke) bestämdes emellertid fängelsestraffets längd till en kortare tid än som motiverades av straffvärdet. Ett JustR var skiljaktigt beträffande motiveringen, medan två JustR var skiljaktiga och menade att påföljden borde bestämmas till villkorlig dom i förening med böter.
    I NJA 1997 s. 781 ansågs påföljden för grov förskingring, trolöshet mot huvudman (grovt brott) och bokföringsbrott med ett straffvärde på ca 1 år med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden kunna bestämmas till villkorlig dom. På grund av att omfattande skadeståndsskyldighet åvilade den tilltalade samt med hänsyn till att han också härutöver hade en betydande skuldbörda förenades den villkorliga domen inte med böter. Två JustR var skiljaktiga och ville bestämma påföljden till fängelse.
    I NJA 1997 s. 278 ansågs påföljden för grovt rattfylleri, som med hänsyn till brottets art normalt föranleder fängelse, kunna bestämmas till skyddstillsyn i förening med samhällstjänst. HD uttalade att det bör vara möjligt att välja skyddstillsyn istället för fängelse för en tilltalad med måttliga alkoholproblem under förutsättning att skyddstillsynen innehåller ett frihetsinskränkande moment som ger den erforderlig skärpa. Samhällstjänst av tillräcklig omfattning ansågs tillgodose detta krav. Två JustR var skiljaktiga och ville bestämma påföljden till fängelse.
    Påföljden för grovt rattfylleri ansågs i NJA 1999 s. 9 kunna bestämmas till skyddstillsyn med särskild föreskrift om alkoholbehandling. HD anförde att en icke frihetsberövande påföljd, för att komma ifråga som påföljd för grovt rattfylleri, bör innehålla moment som ger den erforderlig skärpa. De föreskrifter som meddelats, och som inte på något avgörande sätt skilde sig från sådana behandlingsföreskrifter som brukar ingå i kontraktsvård, ansågs i denna del ha varit kännbara och tillräckliga.

I NJA 2000 s. 17 (I och II) uttalades beträffande möjligheten att vid grovt rattfylleri döma till villkorlig dom och samhällstjänst att domstolarna måste göra en bedömning i det enskilda fallet av om förutsättningar föreligger. Omständigheter som kan medföra att villkorlig dom och samhällstjänst kan ådömas angavs vara att alkoholkoncentrationen varit förhållandevis låg samt att körningen företagits under förhållanden som medfört ringa eller ingen trafikfara. I det första fallet (I) ansågs förutsättningar för att döma till villkorlig dom med samhällstjänst föreligga med hänsyn till att alkoholkoncentrationen inte uppgått till mer än 0,62 mg per liter utandningsluft (ca 1,25 promille) och att föraren endast avsåg att flytta bilen en kort sträcka till sin bostad (till följd av polisens ingripande kom bilen emellertid aldrig att köras längre än till utfarten från den parkeringsplats där bilen stod uppställd). Sådana förutsättningar ansågs däremot inte föreligga i det andra fallet (II) där alkoholkoncentrationen i den tilltalades blod uppgått till 2,21 promille och där körningen inneburit påtagliga risker för trafiksäkerheten. Dessa avgöranden ger tyvärr klara riktlinjer endast beträffande vad som litet tillspetsat kan kallas ytterlighetsfallen (hög alkoholkoncentration och påtagligt riskfylld körning respektive låg alkoholkoncentration och icke riskfylld körning), medan de ger föga ledning beträffande de situationer som s.a.s. ligger däremellan.
    I NJA 2000 s. 17 III bestämdes påföljden för misshandel till villkorlig dom med samhällstjänst. HD uttalade, i linje med vad som framhållits i de ovan nämnda avgörandena avseende rattfylleri, att domstolarna måste göra en bedömning i det enskilda fallet om förutsättningar att bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst föreligger och att det normalt är omständigheterna vid brottet som blir avgörande. I detta fall hade en man misshandlat sin flickvän i deras gemensamma bostad, med måttliga skador som följd. Med hänsyn till att misshandeln inte kunde anses vara av alltför allvarligt slag bestämdes påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. Se närmare rörande rättsfallet P.O. Träskman i JT 2000–01 s. 173 ff.
    Utgången blev densamma i NJA 2000 s. 116 (våld mot tjänsteman av inte alltför allvarlig beskaffenhet där skadan blivit förhållandevis måttlig). Även i NJA 2000 s. 69 (varusmuggling avseende 154 liter sprit) och i NJA 2000 s. 256 (varusmuggling avseende 137,2 liter sprit) ansågs omständigheterna inte vara allvarligare än att förutsättningar för villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst förelåg.
    Se även det nedan omtalade NJA 2000 s. 314 angående frågan om samhällstjänst kan komma ifråga vid straffvärden på ett år eller mer.
    I ett antal andra fall har HD uttalat att man vid artbrottslighet med ett högt straffvärde (mellan 6 och 12 månader) kan frångå presumtionen för fängelse och döma till villkorlig dom med samhällstjänst endast om det föreligger alldeles särskilda skäl. Sådana skäl ansågs inte föreligga i NJA 1999 s. 769 (bokföringsbrott, grovt brott, och skattebedrägeri med ett straffvärde på tio månader), varför påföljden be-

stämdes till 6 månaders fängelse (efter beaktande av att den tilltalade fullgjort 90 av de 200 timmar samhällstjänst som HovR bestämt). Alldeles särskilda skäl att frångå presumtionen för fängelse ansågs heller inte föreligga i NJA 2000 s. 195 där fråga var om bokföringsbrott med ett straffvärde på sex månader. Ett JustR var skiljaktigt och menade att det vid ett sådant straffvärde finns utrymme för att vid en bedömning av samtliga övriga omständigheter välja en icke frihetsberövande påföljd (implicit synes häri ligga ett ogillande av att den av HD fastslagna principen om särskilda skäl börjar tillämpas redan vid ett straffvärde på 6 månader). I NJA 2000 s. 190 där fråga var om skattebrott med ett straffvärde på tre månader ansågs emellertid straffvärdet inte vara så högt att det krävdes alldeles särskilda skäl för att välja villkorlig dom i förening med samhällstjänst.
    Se för en kommentar och analys som inkluderar flertalet av de domar som rör skyddstillsyn eller villkorlig dom i förening med samhällstjänst, Martin Borgeke m.fl. i SvJT 2000 s. 421 ff. Påföljdsval med utgångspunkt i 30 kap. 5 § brottsbalken. En 16-åring dömdes i NJA 1996 s. 509 till fyra års fängelse för mord. Synnerliga skäl ansågs m.a.o. föreligga att döma till fängelse. Skälet till detta torde ha varit att det inte var möjligt att tillgodose önskemålet om en tillräckligt ingripande reaktion på brottet genom vård inom socialtjänsten. Se närmare beträffande fallet Wennberg i JT 1996–97 s. 778 ff.
    Skyddstillsyn i förening med samhällstjänst ansågs i NJA 1996 s. 741 böra ådömas för misshandel av normalgraden förövat av en 19-åring. Vad gäller tillämpning av villkorlig dom i förening med samhällstjänst vid misshandelsbrott av normalgraden är NJA 1999 s. 269 att nämna. I målet dömdes den tilltalade till villkorlig dom i förening med samhällstjänst för en misshandel som bestod i att den tilltalade med stor kraft kastat en ölsejdel i huvudet på målsäganden.
    Mened, som allmänt anses vara av sådan art att normalpåföljden skall vara fängelse, ansågs i NJA 1996 s. 757 böra föranleda fängelse för en person som vid tidpunkten för brottet var 17 år. HD ansåg med hänsyn till menedsbrottets art att det förelåg sådana synnerliga skäl som avses i 30 kap. 5 § brottsbalken. Ett JustR var skiljaktigt och vill döma till villkorlig dom jämte böter. Denne anförde bl.a. att det framstår som ”mindre väl förenligt med den mycket restriktiva möjligheten att ådöma gärningsmän i denna ålder fängelse att utnyttja denna möjlighet på grund av ett brotts art, dvs. närmast av allmänpreventiva skäl”. För att fängelse, i undantagsfall, skall komma ifråga (dvs. för att det skall föreligga synnerliga skäl enligt 30 kap. 5 § brottsbalken) bör enligt det skiljaktiga rådet fordras att brottet på grund av försvårande omständigheter har ett högt straffvärde och att gärningsmannen inte har långt kvar till 18 år.
    I NJA 1999 s. 561 dömdes däremot till icke frihetsberövande påföljd för mened och anstiftan till mened som förövats av två personer som vid gärningstillfället var 16 respektive 20 år gamla. HD pekade på att

den lagstiftning som ger möjlighet att förena skyddstillsyn och villkorlig dom med samhällstjänst ställer ökade krav på individuella bedömningar. Beträffande 16-åringen ansågs vid en samlad bedömning av omständigheterna kring brottet och de risker för hennes utveckling och olägenheter för hennes skolutbildning som en frihetsberövande påföljd skulle medföra att påföljden, trots brottets art, kunde bestämmas till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. Synnerliga skäl för fängelse enligt 30 kap. 5 § brottsbalken ansågs alltså inte föreligga. I fråga om 20-åringen ansågs, med beaktande av dels omständigheterna vid brottet, dels att 20-åringen själv tagit kontakt med rättsliga myndigheter och berättat om brottet, dels 20-åringens personliga förhållanden, att skälen för fängelse, trots brottets art, inte var av sådan styrka att det förelåg särskilda skäl att döma till fängelse. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn i förening med samhällstjänst. Att utgången i detta mål vad gäller 16-åringen blev den — om uttrycket tillåts — ”motsatta” i jämförelse med det nyss omtalade NJA 1996 s. 757 beror på att det 1996 ännu inte var möjligt att förena en villkorlig dom med samhällstjänst (och skäl för skyddstillsyn förelåg ej).
    I NJA 1997 s. 103 ansågs synnerliga skäl inte föreligga att döma en 16-åring som begått vållande till annans död (grovt brott), vållande till kroppsskada (grovt brott), grov vårdslöshet i trafik samt olovlig körning till fängelse. Brottslighetens art ansågs visserligen tala för fängelse (se NJA 1971 s. 186), men med beaktande av motivuttalanden av innebörd att brottslighetens art endast i undantagsfall kan utgöra synnerliga skäl i den mening som avses i 30 kap. 5 § brottsbalken och med hänsyn till att straffvärdet inte heller var så högt att det fanns synnerliga skäl att döma till fängelse bestämdes påföljden till villkorlig dom i förening med ett mycket kraftigt bötesstraff.
    Särskilda skäl ansågs i NJA 1995 s. 145 inte föreligga att döma en 20åring till fängelse för allmänfarlig vårdslöshet (grovt brott) bestående i att tända ett rödspritkök i hytten till en ammunitionsbil. Vare sig brottets straffvärde eller art ansågs kunna utgöra sådana särskilda skäl som avses i 30 kap. 5 § brottsbalken. Påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med ett kraftigt bötesstraff.
    I NJA 2000 s. 278 ansågs särskilda skäl föreligga att döma en 19åring, som bl.a. förövat misshandel med ett straffvärde på 3 år, till fängelse.
    En fråga som länge varit föremål för diskussion är om det förhållandet att man vid straffmätningen kommer under ett års fängelse med stöd av 29 kap. 7 § brottsbalken bör tillmätas betydelse för huruvida det med hänsyn till straffvärdet föreligger särskilda eller synnerliga skäl för att döma till fängelse vid tillämpning av 30 kap. 5 § brottsbalken. I NJA 2000 s. 314 slog HD fast att så är fallet; presumtionen för fängelse vid straffvärden på ett år eller mer kan inte anses vara tilllämplig om man med tillämpning av 29 kap. 7 § brottsbalken bestämmer straffet till under ett år. Med andra ord kan sägas att läng-

den på det fängelsestraff som erhålls om man från straffvärdet gör avdrag enligt 29 kap. 7 § brottsbalken kan tjäna som tumregel när det gäller att bedöma huruvida det med hänsyn till straffvärdet föreligger särskilda skäl att döma unga lagöverträdare till fängelse. I målet som gällde ansvar för bl.a. olaga frihetsberövande, olaga hot, våld mot tjänsteman ansågs, med tillämpning av ovan beskrivna resonemang, särskilda skäl för fängelse inte föreligga på grund av straffvärdet. Brottslighetens art ansågs i och för sig tala för en fängelsepåföljd, men med hänsyn till omständigheterna kring brottet ansågs arten inte tala för fängelse med sådan styrka att en icke frihetsberövande påföljd var utesluten. Fråga uppstod också om ett straffvärde på mer än ett år utesluter tillämpning av skyddstillsyn (eller villkorlig dom) också i sådana fall då man med tillämpning av 29 kap. 7 § brottsbalken skulle bestämma fängelsestraffets längd till mindre än ett år. I förarbetena har nämligen uttalats att samhällstjänst bör kunna komma ifråga endast i undantagsfall om straffvärdet är ett år eller mer. HD fann att man vid bedömningen av om samhällstjänst bör komma ifråga inte bör utgå ifrån straffvärdet utan snarare bör anknyta till längden på det fängelsestraff som annars skulle följa (dvs. i förevarande fall straffvärdet med avdrag enligt 29 kap. 7 § brottsbalken). På grund härav dömdes den tilltalade till skyddstillsyn i förening med samhällstjänst (alternativstraffet sattes till 8 månaders fängelse). Två JustR var skiljaktiga och menade att skyddstillsyn i förening med samhällstjänst inte var en tillräckligt ingripande påföljd med hänsyn till brottens straffvärde och art. Rättsfallet kommenteras av Catharina Sitte Durling i JT 2000–01 s. 648 ff.
Allvarlig psykisk störning.
Av NJA 1995 s. 48 — där den tilltalade begått mord i sju fall och försök till mord i tre fall — framgår att begreppet allvarlig psykisk störning i 30 kap. 6 § brottsbalken inte omfattar tillfälliga psykosartade tillstånd, i vart fall inte om de utlösts av alkohol- eller narkotikaberusning. I fallet befann sig den tilltalade i ett sådant, av alkoholberusning utlöst, tillfälligt tillstånd av psykotisk karaktär. HD menade i och för sig att lagstiftningen syftar till att uppnå principiell överensstämmelse mellan kriterierna för psykiatrisk tvångsvård, för överlämnande till rättspsykiatrisk vård och för fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken, men pekade samtidigt på att en rättstillämpning som innebär att 30 kap. 6 § skulle vara tillämplig också på kortvariga och övergående psykosartade tillstånd skulle få besvärande konsekvenser. Bl.a. skulle den kunna leda till att vare sig fängelse eller rättspsykiatrisk vård skulle kunna komma ifråga som påföljd ens för synnerligen allvarliga brott. Dessutom skulle en sådan tolkning innebära en ingripande förändring i förhållande till den ordning som tidigare gällde och en sådan förändring kunde enligt HD rimligen inte ha varit åsyftad. Ett sådant tillfälligt psykosartat tillstånd som det var fråga om i målet skall alltså, på samma sätt som tidigare, bedömas enligt de oskrivna principerna om tillfällig sinnesförvirring. Med andra

ord skall den tilltalade frikännas om tillståndet inte är självförvållat (någon sådan bedömning gjordes emellertid i vart fall inte uttryckligen av HD).
    I NJA 1998 s. 162 var fråga om huruvida ett mord begåtts under påverkan av allvarlig psykisk störning. HD fann att den tilltalade fick antas lida av en ”personlighetsstörning med impulsgenombrott av gränspsykotisk karaktär av sådan grad att den får anses utgöra en allvarlig psykisk störning” samt att den tilltalade begått brottet under påverkan av denna störning. Den tilltalade överlämnades därför till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Värt att notera i övrigt är bl.a. att HD betonade att det är domstolen som skall bedöma om det finns behov av rättspsykiatrisk vård (om också utrymmet för prövningen är begränsat) samt att det finns skäl att vara mycket försiktig med att låta den tilltalades uppträdande vid huvudförhandlingen inverka på bedömningen av det psykiska tillståndet hos den tilltalade. Övrigt. Se beträffande valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn NJA 2000 s. 314. I NJA 1995 s. 708 ansåg HD att det, vid bestämmande av påföljd för rattfylleri jämte annan mindre allvarlig brottslighet, inte var oundgängligen påkallat att enligt 30 kap. 11 § brottsbalken kombinera skyddstillsyn med ett fängelsestraff. Straffvärdet var inte så högt att det motiverade tillämpning av 30 kap. 11 § och inte heller det faktum att det var fråga om återfall (3 avsnitt i kriminalregistret med flera brott i varje avsnitt) var tillräckligt för att förena skyddstillsynen med fängelse.

5.1.5 Avräkning av anhållnings- och häktestid m.m. (33 kap.)
I 33 kap. 5 § andra stycket 1 brottsbalken stadgas att i undanröjandesituationer, avräkning skall ske i fråga om sådant frihetsberövande ”som föregått … domen på skyddstillsyn”. I NJA 1996 s. 132 uppkom, när en person vid tre på varandra följande tillfällen (1) blivit dömd till fängelse, (2) blivit dömd till skyddstillsyn (varvid fängelsedomen undanröjdes) samt (3) blivit dömd till fängelse, fråga om bestämmelsen innebar att avräkning skulle ske av det frihetsberövande som föregått den första fängelsedomen, dvs. (1). HD fann att så inte var fallet. Ett JustR utvecklade frågan närmare i ett tillägg.
    I NJA 1998 s. 512 uppkom fråga om visst frihetsberövande skett med anledning av misstanke om det brott som prövades i målet. (Jfr rörande tillämpningen av 33 kap. 5 § brottsbalken även resningsärendet NJA 1997 s. 125.)

5.1.6 Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd (34 kap.)
I NJA 1995 s. 711 var fråga om påföljdsval vid tillämpning av 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken.
    Frågan om hur man skall förfara i fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet på grund av ny brottslighet som begåtts under en

tid då prövotid med anledning av två olika villkorliga frigivningar samtidigt gäller för den tilltalade var föremål för bedömning i NJA 1997 s. 842. I domskälen uttalas att frågan skall bedömas utifrån de kriterier som enligt 34 kap. 4 § andra stycket brottsbalken i allmänhet gäller för prövningen av frågor om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Vidare framhåller domstolen att vissa äldre motivuttalanden — av innebörd att det förhållandet att villkorligt medgiven frihet tidigare delvis förklarats förverkad är en omständighet som talar emot att den senare förklaras förverkad fullt ut på grund av ny brottslighet — får anses ha förlorat sin aktualitet (bl.a. av det skälet att bestämmelsen i 29 kap. 4 § brottsbalken innebär att förverkande av villkorligt medgiven frihet skall ske fullt ut innan återfall får beaktas vid straffmätningen).

5.1.7 Förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild rättsverkan av brott (36 kap.)
I NJA 1996 s. 74 uppkom frågan om en dator och en hårddisk med program kunde förverkas enligt 36 kap. 3 § första stycket 1 brottsbalken när en person dömts för upphovsrättsintrång avseende dataprogram. Enligt angivna lagrum kan förverkande ske i fråga om föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Den hårddisk som innehöll det upphovsrättsligt skyddade materialet ansågs på grund av sin särskilda beskaffenhet kunna komma till brottslig användning, varför den förklarades förverkad. Datorn, i vilken hårddisken suttit, ansågs däremot inte utgöra sådant särskilt brottsverktyg som avses i bestämmelsen, varför förverkandeyrkandet i denna del ogillades. Se, beträffande tillämpning av 36 kap. 5 § brottsbalken vid värdeförverkande, NJA 2000 s. 307 varom mer ovan i avsnitt 4.2.3 Smugglingsbrott, brott mot privatinförsellagen m.m. Se i övrigt även NJA 1996 s. 436 (avsnitt 4.2.1 Trafikbrottslagen), NJA 1995 s. 235 (avsnitt 4.2.3
Smugglingsbrott, brott mot privatinförsellagen m.m.) samt NJA 1996 s. 338 (avsnitt 5.2 Utvisning enligt utlänningslagen).
    Bestämmelserna om företagsbot i 36 kap. brottsbalken har tillämpats i mycket begränsad omfattning. I NJA 1999 s. 87 bedömdes den ifrågavarande brottsligheten (överskridande av i ett tillstånd föreskrivna gränsvärden vid sex tillfällen) inte ha varit av så allvarligt slag att företagsbot kunde åläggas. Med andra ord ansågs brottsligheten vare sig innebära ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars vara av allvarligt slag.

5.1.8 Rättegångsbestämmelser m.m. (38 kap.)
I NJA 1998 s. 55 hade TR och HovR, med hänsyn till att en person som tidigare dömts för brott inte — såsom domstolarna i brottmålet antagit — drabbats av avskedande eller uppsägning, förenat den i brottmålet utdömda villkorliga domen med böter. HD fann att det

enligt 38 kap. 2 a § brottsbalken visserligen är möjligt att undanröja den villkorliga domen och istället bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med böter, men att det inte är förenligt med paragrafen att låta den tidigare ådömda villkorliga domen bestå och förena denna med böter. Vidare framhöll HD att det skulle stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för bestämmelsen att tillämpa den i ett fall där man vill åstadkomma en så begränsad påföljdsskärpning som det var fråga om; bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i sådana undantagsfall där det skulle framstå som närmast stötande för den allmänna rättskänslan att den gamla påföljden får bestå. (Också av processuella skäl var HD förhindrad att undanröja den tidigare ådömda påföljden och bestämma påföljden till villkorlig dom jämte böter.)

5.2 Utvisning enligt utlänningslagen
I NJA 1996 s. 365 ansågs narkotikabrott (bl.a. bestående i förvärv av heroin i överlåtelsesyfte) utgöra ett sådant brott som kan föranleda utvisning enligt 4 kap. 7 § andra stycket 2 utlänningslagen (1989:529). Med hänsyn till att den tilltalade vistats i Sverige i drygt fyra år samt till att han sedan några år varit gift med en svenska och tillsammans med henne hade en dotter ansågs hans anknytning till Sverige vara sådan att han inte skulle utvisas med anledning av brotten (4 kap. 10 § utlänningslagen).
    Utgången blev densamma i NJA 1997 s. 172 där fråga var om utvisning av en utlänning som hade begått narkotikabrott och våldsamt motstånd. Mannen hade vistats i Sverige i tre och ett halvt år och levde sedan tre år tillbaka i en fast relation med en svensk kvinna, tillsammans med vilken han också hade en tvåårig dotter. Med hänsyn härtill, och trots att mannen vad gäller arbetsförhållanden och social anpassning inte hade någon beaktansvärd anknytning till Sverige, ansågs mannen inte böra utvisas. En person med flyktingförklaring skall enligt 4 kap. 10 § tredje stycket utlänningslagen anses som flykting med behov av fristad i Sverige om det inte är uppenbart att han inte längre är flykting med sådant behov. I NJA 1997 s. 158 ansågs inte vara uppenbart att den tilltalade inte längre var flykting till följd varav det utvisningsbeslut som fattats av underrätterna upphävdes. Talan om förverkande av fartyg enligt 10 kap. 6 § andra stycket utlänningslagen kan enligt 10 kap. 6 a § föras mot fartygets ägare eller, i andra hand, befälhavare. I NJA 1996 s. 338 avvisade HD en talan om förverkande som riktat sig mot den gärningsman som chartrat fartyget eftersom bestämmelsen i 10 kap. 6 a § utlänningslagen inte ansågs ge stöd för att förverkandetalan kan riktas mot annan än fartygets ägare eller befälhavare.
    I NJA 1997 s. 266 ansågs enbart omständigheterna vid det förmögenhetsbrott som den tilltalade gjort sig skyldig till samt det förhål-

landet att den tilltalade vistades illegalt i Sverige och levde under oordnade sociala förhållanden inte utgöra tillräcklig grund för att anta att han skulle komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet i Sverige. På grund härav upphävdes det av underrätterna fattade utvisningsbeslutet.
    Med hänsyn till att det fanns skälig anledning att tro att den ifrågavarande personen riskerade att utsättas för kroppsstraff eller annan förnedrande behandling ansågs i NJA 1997 s. 535 hinder mot utlämning föreligga enligt 8 kap. 1 § utlänningslagen.
    Förhållandena i Somalia ansågs i NJA 1998 s. 501 böra leda till att det av humanitära skäl ej förordnades om utvisning.

6. Internationell straffprocessrätt
I NJA 1995 s. 462 (resningsärende) framhöll HD att bestämmelsen i 2 kap. 5 a § första stycket 3 brottsbalken inte är tillämplig när enbart fråga om förverkande har prövats i främmande stat (enligt paragrafen fordras generellt, för att utländsk brottmålsdom skall kunna ha hinderverkan, att fråga om ansvar för gärningen prövats genom lagakraftägande dom utomlands).
    Enligt 9 § andra stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) får en framställning om utlämning inte bifallas såvitt inte sannolika skäl föreligger att den ifrågavarande personen begått den gärning för vilken han begärs utlämnad. I NJA 1995 s. 3 var denna fråga föremål för bedömning, varvid majoriteten inte ansåg hinder mot utlämning föreligga. Ett JustR var skiljaktig och menade att det inte förelåg sannolika skäl att personen begått den ifrågavarande gärningen.
    Den europeiska utlämningskonventionen ansågs i NJA 1998 s. 265 vara tillämplig i förhållande till en utlämningsframställning från Lettland i en situation då Lettland tillträtt den europeiska utlämningskonventionen, men där framställningen om utlämning gjorts före ikraftträdandet. Konventionen blev i målet av relevans för frågan om 9 § tredje stycket utlämningslagen kunde tillämpas. I NJA 2000 s. 73 hade en person begärts utlämnad för olika brott som enligt svensk lag motsvarar såväl stämpling och förberedelse till häleri som fullbordade häleribrott avseende samma egendom. Fråga uppkom därvid om kravet på dubbel straffbarhet i 4 § första stycket utlämningslagen var uppfyllt beträffande de gärningar som motsvarade stämpling och förberedelse till häleri. HD fann att dessa gärningar, även om de (sedda för sig) inte motsvarar brott enligt svensk lag, ingick i de fullbordade häleribrott som personen förövat (och att de skall beaktas när brottets svårhet skall bedömas). Hinder mot utlämning ansågs därför inte föreligga beträffande dessa gärningar.
    Frågan huruvida en utlämning inte skulle beviljas på grund av att den finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav enligt 8 § utlämningslagen prövades i NJA 2000 s. 128. HD:s majoritet fann att

hinder mot utlämning inte förelåg; ett JustR ansåg att så var fallet och ville därför inte bevilja utlämning.
    I NJA 2000 s. 158 ansågs hinder mot utlämning föreligga då det främmande häktningsbeslut som låg till grund för framställningen om utlämning inte tydligt utvisade att de gärningar som avsågs motsvarade grovt bedrägeri eller grovt ocker enligt svensk rätt. Detta var av betydelse eftersom preskription skulle ha inträtt enligt svensk rätt om gärningarna var att bedöma som icke grova och eftersom detta i sin tur skulle ha utgjort hinder mot utlämning enligt 10 § andra stycket utlämningslagen. Ett JustR var skiljaktigt och ansåg att det framgick att gärningarna motsvarade grovt bedrägeri enligt svensk rätt (varvid hinder mot utlämning inte förelåg).
    Ett estniskt häktningsbeslut ansågs i NJA 2000 s. 363 kunna ligga till grund för sådant medgivande som avses i 24 § utlämningslagen. I detta fall var fråga om medgivande att den tilltalade skulle få ställas till svars för annan före utlämningen förövad gärning än den för vilken utlämning skett.
    I NJA 2000 s. 243 ansågs utlämning, med tillämpning av 9 § första (och tredje) stycket utlämningslagen, inte kunna beviljas eftersom den utevarodom som åberopats till stöd för framställningen ansetts stå i strid med artikel 6 i Europakonventionen.

I översikten behandlade rättsfall

År 1995
NJA 1995 s. 3 NJA 1995 s. 35 NJA 1995 s. 48 NJA 1995 s. 80 NJA 1995 s. 84 NJA 1995 s. 89 (I & II) NJA 1995 s. 106 NJA 1995 s. 119 NJA 1995 s. 145 NJA 1995 s. 204 NJA 1995 s. 219 NJA 1995 s. 232 NJA 1995 s. 235 NJA 1995 s. 311 NJA 1995 s. 333 NJA 1995 s. 405 NJA 1995 s. 430 NJA 1995 s. 448 NJA 1995 s. 462 NJA 1995 s. 464 NJA 1995 s. 505 NJA 1995 s. 561 NJA 1995 s. 606 NJA 1995 s. 661 NJA 1995 s. 708 NJA 1995 s. 711

År 1996

NJA 1996 s. 27 NJA 1996 s. 63 NJA 1996 s. 74 NJA 1996 s. 79 NJA 1996 s. 93 NJA 1996 s. 132 NJA 1996 s. 152 NJA 1996 s. 176 NJA 1996 s. 195 NJA 1996 s. 237 NJA 1996 s. 244 NJA 1996 s. 307 NJA 1996 s. 338 NJA 1996 s. 365

NJA 1996 s. 370 NJA 1996 s. 384 NJA 1996 s. 418 NJA 1996 s. 436 NJA 1996 s. 443 NJA 1996 s. 461 NJA 1996 s. 478 NJA 1996 s. 509 NJA 1996 s. 577 NJA 1996 s. 590 NJA 1996 s. 613 NJA 1996 s. 696 NJA 1996 s. 741 NJA 1996 s. 757 NJA 1996 s. 764 NJA 1996 s. 768 NJA 1996 s. 782 NJA 1996 s. 788 NJA 1996 s. 806

År 1997
NJA 1997 s. 103 NJA 1997 s. 125 NJA 1997 s. 172 NJA 1997 s. 175 NJA 1997 s. 179 NJA 1997 s. 186 NJA 1997 s. 193 NJA 1997 s. 256 NJA 1997 s. 266 NJA 1997 s. 275 NJA 1997 s. 278 NJA 1997 s. 329 NJA 1997 s. 359 NJA 1997 s. 368 NJA 1997 s. 401 NJA 1997 s. 476 NJA 1997 s. 507 NJA 1997 s. 522 NJA 1997 s. 535 NJA 1997 s. 538 NJA 1997 s. 606

NJA 1997 s. 622 NJA 1997 s. 636 NJA 1997 s. 652 NJA 1997 s. 781 NJA 1997 s. 808 NJA 1997 s. 842 NJA 1997 s. 862

År 1998
NJA 1998 s. 24 NJA 1998 s. 55 NJA 1998 s. 86 NJA 1998 s. 162 NJA 1998 s. 265 NJA 1998 s. 283 NJA 1998 s. 300 NJA 1998 s. 423 NJA 1998 s. 501 NJA 1998 s. 512 NJA 1998 s. 583 NJA 1998 s. 604 NJA 1998 s. 706 NJA 1998 s. 713 NJA 1998 s. 767 NJA 1998 s. 838

År 1999

NJA 1999 s. 9 NJA 1999 s. 25 NJA 1999 s. 87 NJA 1999 s. 102 NJA 1999 s. 215 NJA 1999 s. 269 NJA 1999 s. 275 NJA 1999 s. 286 NJA 1999 s. 380 NJA 1999 s. 460 NJA 1999 s. 480 NJA 1999 s. 485 NJA 1999 s. 531 NJA 1999 s. 556 NJA 1999 s. 561 NJA 1999 s. 639 NJA 1999 s. 647 NJA 1999 s. 670

NJA 1999 s. 702 NJA 1999 s. 749 NJA 1999 s. 760 NJA 1999 s. 769

År 2000

NJA 2000 s. 17 (I–III) NJA 2000 s. 69 NJA 2000 s. 73 NJA 2000 s. 92 NJA 2000 s. 116 NJA 2000 s. 128 NJA 2000 s. 158 NJA 2000 s. 190 NJA 2000 s. 195 NJA 2000 s. 234 NJA 2000 s. 243 NJA 2000 s. 256 NJA 2000 s. 278 NJA 2000 s. 292 NJA 2000 s. 302 NJA 2000 s. 307 NJA 2000 s. 314 NJA 2000 s. 355 NJA 2000 s. 363 NJA 2000 s. 372 NJA 2000 s. 421 NJA 2000 s. 432 NJA 2000 s. 457 NJA 2000 s. 490 NJA 2000 s. 533 NJA 2000 s. 580 NJA 2000 s. 612 NJA 2000 s. 622 NJA 2000 s. 652 NJA 2000 s. 661