Är det sak samma om saken är densamma eller inte?

 

 

Av hovrättsrådet, jur. dr ROBERTH NORDH

Artikeln är en fortsättning på en tidigare artikel om rättskraftens omfattning i fråga om yrkanden (rättsföljder) som är alternativa till varandra.
Rättskraftens bestämning ställs nu i förhållande till andra processuella regler, särskilt de om ändring av talan.

 

I en tidigare artikel har jag behandlat domens rättskraft vid alternativa rättsföljder utifrån i huvudsak tre avgöranden av Högsta domstolen, nämligen NJA 1994 s. 23, 1995 s. 610 och 1999 s. 520.1 HD har genom dessa rättsfall slagit fast att domens verkan som processhinder (den negativa rättskraften) omfattar yrkanden som avser samma rättsföljd eller avser en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig.
    Frågan hur rättskraften lämpligast skall bestämmas måste besvaras med beaktande av ett antal faktorer. En rättskraftsregel bör vara lättilllämpad och främja förutsebarhet och likabehandling av lika fall. En annan viktig aspekt är att rättskraften bör bestämmas så att den medverkar till en god processekonomi. Å ena sidan bör rättskraften motverka uppkomsten av upprepade processer om i stort sett samma frågor. Å andra sidan får inte rättskraften göras så vid att parterna känner sig tvingade att i en rättegång framställa allehanda yrkanden och grunder. Processen kan då försenas, svälla och bli tidsödande och svårhanterlig.2 I de senast nämnda hänseendena ligger också ett krav på att rättskraften skall erbjuda parterna trygghet och tillgång till ett processuellt rättsskydd. Slutligen måste rättskraften som institut vara väl förenligt med det processuella regelsystemet i övrigt. En god processordning kräver inre harmoni och symmetri.
    Studerar man de av HD fastställda principerna om rättskraftens bestämning utifrån dessa hänseenden kan man göra följande reflektioner.
    Från processekonomisk utgångspunkt saknas det anledning att rikta kritik mot de grundprinciper som HD har lagt fast. Att rättskraften utvidgas till att omfatta alternativa rättsföljder som är ekonomiskt likvärdiga hindrar upprepade processer om utbytbara sanktioner i anledning av en och samma rättskränkning. Samtidigt innebär en sådan utvidgning inte någon mer påtaglig risk för att processer kommer att

 

1 SvJT 2001 s. 655 ff. 2 Lindblom, Miljöprocess Del II kap. 13 avsnitt 3.2.

onödigt betungas av att käranden framställer yrkanden ”för säkerhets skull”.3 Inte heller kan det göras invändningar mot att bestämma rättskraften på detta sätt med hänsyn till parternas intressen. Visserligen medför utvidgningen av rättskraften till att omfatta också alternativa yrkanden att det läggs en extra börda på käranden när det gäller att planera och utföra en process. Denna börda framstår emellertid inte som särskilt tung. Tvärtom är det så att den av många4 (tidigare) omfattade åsikten — att rättskraften är begränsad till yrkanden som avser samma rättsföljd — har inneburit en mycket välvillig inställning till käranden.5 Svaranden däremot har riskerat att bli utsatt för upprepade processer, så snart den materiella rätten har anvisat flera utbytbara alternativ för käranden att få till stånd kompensation för en rättskränkning. Kritik har också framförts mot att låta rättskraften omfatta endast samma rättsföljder.6 Det har funnits en glipa i det processuella rättsskyddsnätet för svaranden. Denna brist har inte vägts upp av något påtagligt behov på kärandesidan av att kunna begränsa sin talan till att gälla endast en rättsföljd.
    I ett annat avseende finns det emellertid anledning att vara kritisk till HD:s sätt att bestämma den negativa rättskraften. Genom det senaste rättsfallet, NJA 1999 s. 520, har HD — enligt min mening onödigt — begränsat domens verkan som processhinder till yrkanden som är både alternativa och ekonomiskt likvärdiga. Paradoxalt nog har sistnämnda rekvisit förts fram i en diskussion angående om det fanns anledning att utvidga rättskraften jämfört med hur dess omfattning hade bestämts genom de tidigare avgörandena, då särskilt NJA 1994 s. 23. Domstolen uttalade i det målet att rättskraften omfattar — förutom yrkanden som avser samma rättsföljd — även ”alternativa yrkanden som helt ersätter varandra och som vilar på samma grund men som skiljer sig åt, inte kvantitativt utan kvalitativt.” Som jag har utvecklat närmare i föregående artikel7 är det svårt att se några vinster med att dessutom kräva att yrkandena skall vara ekonomiskt likvärdiga. Tvärtom vinner både rättskraftsprincipens lättilllämplighet och förutsebarheten i rättstillämpningen på att man anser att res judicata föreligger redan vid det förhållandet att yrkandena är alternativa.
    Som angetts tidigare kan domens rättskraft inte bestämmas isolerat utifrån nu angivna hänsyn. Man måste dessutom beakta att rättskraftsprincipen passar in i det processuella regelsystemet i övrigt. Av särskild betydelse är här det samband som råder mellan å ena sidan

 

3 Nordh, a.a. s. 663. 4 Se bl.a. Ekelöf/Bylund/Boman, Rättegång III s. 102 ff., Westberg, Domstols officialprövning s. 319 med där gjorda hänvisningar och Fitger s. 17:40 ff.; jfr även Lindell, Civilprocessen s. 316 ff. 5 Westberg, JT 1993–94 s. 815. 6 Se bl.a. Welamson i SvJT 1982 s. 104. 7 Nordh a.a. s. 662 f.

domens negativa rättskraft och principen om litispendens i 13:6 RB och å andra sidan reglerna om ändring av talan i 13:3 RB. För att slutligt ta ställning till om de av HD fastlagda rättskraftsprinciperna — helst utan kravet på att yrkandena skall vara ekonomiskt likvärdiga — är ändamålsenliga krävs alltså att också dessa andra frågor studeras. Det är ämnet för denna artikel.

 

Kort om tillämpliga rättsregler
Käranden skall i sin stämningsansökan ange ett bestämt yrkande (42:1 RB). Från detta yrkande får käranden i princip inte avvika. Huvudregeln är att en väckt talan inte får ändras (13:3 RB).
    Att det ligger till på detta sätt är lätt att förstå. Om käranden tillåts att gång på gång föra in nya yrkanden i målet kan det leda till utdragna, tidsödande och kostsamma processer. Ett sådant system skulle rimma illa med allmänna rättssäkerhetskrav, om man till dessa räknar också svarandens rätt att få en så enkel, snabb, billig och säker prövning som möjligt av de rättsliga krav som riktas mot honom eller henne.
    I 13:3 RB ges emellertid ett antal undantag från huvudregeln om att en väckt talan inte får ändras. Lagrummet lyder:

 

Väckt talan får inte ändras. Käranden får dock
1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken talan väckts,
2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket samt
3. kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund. Framställs yrkande enligt första stycket 2 eller 3 sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 eller 3 är inte tillåtet i högre rätt. Såsom ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.

 

Hur man rättsligt skall placera in alternativyrkanden under 13:3 RB är inte alldeles givet. Vilket betraktelsesätt man anlägger på den frågan sammanhänger i viss mån med hur man bestämmer ändamålen bakom undantagsreglerna i 13:3 RB i belysning av bl.a. rättskraftens omfattning.
    Läser man motiv och äldre kommentarer får man uppfattningen att undantagen i 13:3 st. 1 p. 1–3 RB utgår från grundsatsen att ett nytt yrkande ändrar saken. Ratio bakom undantagen är praktiska (processekonomiska) skäl.8 Det skulle kunna tolkas som att undanta-

 

8 NJA II 1943 s 163 ff. och Gärde m.fl. s. 135.

gen i första stycket inte är avsedda att tillämpas på ändringar (justeringar) av kärandens yrkande, som ligger inom ramen för samma sak.
    Nu kan man nog inte tillmäta dessa uttalanden någon större vikt. Upphovsmännen bakom den nya rättegångsbalken hade en annan syn på rättskraftens bestämning och därmed sakens beskaffenhet än den vi allmänt har i dag. Man utgick från den klassiska läran om rättigheternas individualisering, som innebär bl.a. att obligatoriska rättigheter individualiseras genom de grunder som åberopas, medan vid andra anspråk rättigheten är densamma oberoende av om den vilar på den ena eller den andra grunden.
    Vidare har undantagsreglerna i praxis ansetts tillämpliga på rent kvantitativa tilläggsyrkanden.9 En sådan ändring faller också enligt äldre uppfattning om rättskraftens utsträckning inom samma rättskraftsområde som det ursprungliga yrkandet. Det är fortfarande fråga om samma sak.
    Att låta ordet ”talan” i paragrafen få samma innebörd som ”saken” kan inte heller vara riktigt från rent språklig utgångspunkt. Då blir tredje stycket obegripligt. (Pröva med att byta ut ”talan” mot ”saken”!) Nej, med talan i 13:3 RB måste avses det bestämda yrkande och de särskilda grunder, som käranden uttryckligen har angett.
    Motiven kan alltså inte ge någon vägledning i fråga om ändamålen bakom 13:3 RB, annat än så till vida att man — mot bakgrund av den tidens uppfattning om rättskraftens utsträckning — då ansåg att undantagsreglerna i paragrafens första stycke motiverades av praktiska skäl och att ett nytt yrkande kunde gå utöver själva saken. Denna uppfattning om tillämpningsområdet för 13:3 st. 1 RB tycks i allt väsentligt ha kvarstått oförändrad och opåverkad av utvecklingen av t.ex. rättskraftsläran.10 Jag menar emellertid att man har anledning att ifrågasätta det funktionella i det synsättet. Att utgå endast från praktiska, processekonomiska skäl är att anlägga en alltför inskränkt syn på den funktion som reglerna om ändring av talan på fylla. Enligt min mening bör ändamålen bakom 13:3 st. 1 RB fastställas genom följande överväganden.
    Enligt 13:6 RB får rätten inte ta upp och pröva en ny talan angående en fråga, som redan är föremål för rättegång mellan samma parter. Av 17:11 RB följer att en laga kraft vunnen dom har rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts. En sådan fråga får inte på nytt tas upp till prövning av domstol. Mellan begreppen fråga och sak råder identitet. Vad som utgör samma fråga enligt 13:6 RB

 

9 Se bl.a. NJA 1971 s. 317. 10 Uttryck för det är att flera författare som exempel på när 13:3 st. 1 p. 1 RB är tilllämplig anger det från motiven hämtade att en kärande i stället för återfående av egendom yrkar surrogatprestation, samtidigt som man anser att dessa yrkanden inte ligger inom samma rättskraftsområde, se bl.a. Ekelöf m.fl. Rättegång II s. 139 och Rättegång III s. 143 f., Fitger s. 13:35 och 17:49 samt Lindell, Civilprocessen s. 222 och 313.

sammanfaller alltså med den utsträckning som rättskraften hos en dom i den pågående processen får enligt 17:11 RB.
    Det som komplicerar bilden är att begreppen fråga och sak i 13:6 och 17:11 RB kan omfatta mer än det yrkande, som käranden framställer i en process. Så blir ju fallet om rättskraften — och därmed litispendensprincipen — omfattar alternativa yrkanden, som käranden inte framställer. Med hänsyn till att domstolen inte kan pröva mer eller annat än vad käranden har yrkat (17:3 RB), riskerar alltså käranden att hamna i ett läge där han eller hon inte kan få prövat vissa yrkanden, om det inte ges möjlighet för honom eller henne att ändra sin talan under en pågående process. Ett alltför strikt upprätthållande av förbudet för käranden att ändra sin talan kan alltså leda till allvarliga och orimliga rättsförluster.
    I andra fall kan det finnas processekonomiska vinster att hämta av att käranden tillåts att komma med nya yrkanden under processen. Huvudregeln är att talan skall väckas genom stämning (13:4 RB). Genom att kumulera flera käromål så att de handläggs gemensamt (14: 1–7 a RB) kan man uppnå processekonomiska fördelar. Enklare är emellertid att låta käranden slippa gå vägen över stämning och i stället formlöst få framställa nya yrkanden.
    Med detta är emellertid inte sagt att alternativyrkanden nödvändigtvis alltid eller ens någon gång faller under 13:3 st. 1 RB. Av lagrummets tredje stycke framgår att en inskränkning av talan inte är att anse som en ändring av talan, dvs. en inskränkning ligger vid sidan av undantagsreglerna i st.1. Den första fråga man har att ställa är därför om alternativyrkanden över huvud taget skall behandlas enligt undantagsreglerna från förbudet mot ändring av talan eller om de faller under området för en alltid tillåten inskränkning av talan.

 

Alternativyrkanden och inskränkning av talan
Genom HD:s dom i rättsfallet NJA 1994 s. 23 står det klart att ett återtagande av ett alternativyrkande innebär en inskränkning av talan. Det följer som en nödvändig konsekvens av att alternativyrkanden angår samma sak i rättskraftshänseende. Återtar käranden ett yrkande (eller en grund) finns det bara två sätt att se på processhandlingen. Antingen innebär den att käranden inskränker sin talan eller är den att betrakta som en återkallelse. Vid återkallelse har svaranden rätt till dom (13:5 RB). En sådan rätt framstår som behövlig endast om käranden kan återkomma med det återtagna yrkandet i en senare process. I annat fall kan man nöja sig med den preklusionsverkan som en dom i målet får.
    I rättsfallet NJA 1987 s. 707 uttalade HD att med inskränkning av talan avses en kvantitativ förändring.11 Man kan inte göra det så enkelt

 

11 Se även NJA 1976 s. 493. HD fann att en besvärstalan avseende befrielse för vissa fastigheter från skyldighet att delta i en gemensamhetsanläggning enligt sakens natur måste anses även innefatta ett yrkande om att fastigheternas andelstal, för

 

för sig att man säger att det också i 1994 års fall är fråga om en kvantitativ förändring, inte i fråga om innehållet i ett yrkande men beträffande antalet yrkanden som käranden framställde. Men, helt oberoende av 1987 års rättsfall, framstår det som både språkligt och funktionellt riktigt att uppfatta ett återtagande av ett av flera yrkanden, inom ramen för samma sak, som en inskränkning av kärandens talan och inte som en återkallelse.
    Man kan då fråga sig om inte detta får konsekvenser för tillämpningen av dispositionsprincipen beträffande yrkanden i 17:3 RB.12 Enligt det lagrummet får domstolen inte döma över annat eller mera, än vad parten har yrkat. Motsatsvis är domstolen oförhindrad att döma till något som är mindre än det som yrkas (dock inte mindre än vad svaranden medger).
    Enligt min mening behöver det inte nödvändigtvis råda en total överensstämmelse mellan reglerna om inskränkning av talan och dispositionsprincipen. Att en rent kvantitativ inskränkning av talan är något mindre än det ursprungliga yrkandet är uppenbart. Att domstolen med stöd av 17:3 RB kunnat döma till det mindre är emellertid i sig ointressant. Inskränkningens betydelse för tillämpningen av 17:3 RB ligger i att domstolen inte får döma ut mer än vad som kvarstår efter inskränkningen.
    Av särskilt intresse vid yrkanden som skiljer sig åt kvalitativt är emellertid att domstolen inte heller får döma över ”annat” än vad part har yrkat. Enligt min mening måste med ”annat” kunna avses även sådant som ligger inom ramen för domens rättskraft.13 Det kan alltså inte sättas något likhetstecken mellan rekvisitet ”annat” i 17:3 RB och vad som utgör saken enligt 17:11 RB. Förhållandet mellan å ena sidan 13:3 st. 3 RB och å andra sidan 17:3 RB får därför beskrivas som så att en inskränkning av talan förutsätter att käranden håller sig inom samma sak enligt 17:11 RB, men kan avse något ”annat” enligt 17:3 RB än det som kvarstår för domstolen att pröva.
    Däremot kan domstolen inte heller vid tillämpning av 17:3 RB gå utöver saken. Med utgångspunkt i det medför HD:s syn på rättskraften visserligen att det öppnas upp nya möjligheter att betrakta alternativa rättföljder ur ett mer-eller-mindre perspektiv.14 Men det kan knappast anföras som ett argument mot att bestämma rättskraften på det sätt som HD har gjort.
    Men hur bör man då se på den situationen att käranden inte vill återta utan lägga till ett alternativyrkande eller byta ut ett alternativyr-

 

den händelse begäran om befrielse inte skulle bifallas, skulle sättas så lågt som möjligt. 12 Se Westberg, JT 1993–94 s. 819 not 17. 13 Westberg, Domstols officialprövning s. 475 ff. tycks vara av annan mening. 14 Se för en diskussion utifrån olika exempel Westberg, a.a. s. 442 ff. Märk dock att äganderätt och nyttjanderätt inte heller med HD:s nya syn på rättskraften tycks vara samma sak, se däremot Nordh a.a. s. 663 f.

kande mot ett annat? Skall det ses som en ändring eller en inskränkning av talan? I vart fall när det gäller att byta ut ett yrkande om fullgörelse mot ett om fastställelse finns uppfattningen att det utgör en inskränkning av talan.15 Detta framstår som riktigt, om det är fråga om att en kärande som yrkar att återfå redan erlagd köpeskilling p.g.a. rätt till prisavdrag ändrar sig och yrkar endast fastställelse av rätten till prisavdrag. I sådant fall har det rättsförhållande som fastställelsetalan avser ingått som en del av grunden för fullgörelseyrkandet.
    Om däremot ändringen innebär att käranden vill göra gällande en alternativ rättsföljd måste man anlägga ett annat synsätt. Jag menar att man då måste betrakta situationerna (kumulation respektive utbyte av alternativa yrkanden) i ett sammanhang. Bedömningen kan inte göras olika beroende bara på om det ursprungliga yrkandet kvarstår eller inte. En inskränkning av talan får ske när som helst under rättegången. Däremot gäller enligt 13:3 st. 1 och 2 RB särskilda begränsningar i möjligheten att framställa nya yrkanden. Att under dessa premisser anse ett utbyte av yrkanden som en inskränkning och ett tilläggsyrkande som en taleändring framstår som varken rimligt eller ändamålsenligt. Konsekvenserna kan åskådliggöras med följande exempel.
    Anta att käranden får sin talan om återfående av redan erlagd köpeskilling på grund av rätt till prisavdrag ogillad av tingsrätten. I hovrätten vill käranden lägga till ett yrkande om fastställelse av att det p.g.a. samma fel föreligger rätt till hävning.16 Förutsätt vidare att det nya yrkandet inte beror på någon nytillkommen omständighet som gör att yrkandet kan framställas i hovrätten med stöd av 13:3 st. 1 p. 1 RB.
    Med utgångspunkt från det som har sagts ovan skulle ett rent utbyte av yrkandena betraktas som en inskränkning av talan. Käranden kan följaktligen få prövat sin rätt till hävning först i hovrätten, trots att hävning framstår som en mer ingripande rättsföljd än prisavdrag (se vidare nedan). Vill käranden däremot även (i andra hand) få prövat sin rätt till prisavdrag, blir yrkandet om hävning att se som en ändring av talan som skall avvisas. Så kan man rimligen inte ha det.
    Men vilka regler bör då tillämpas? 13:3 st. 1 RB om ändring av talan eller st. 3 om inskränkning av talan? Själv känner jag intuitivt en tvekan inför att se ett tilläggsyrkande avseende en annan rättsföljd som en inskränkning av talan. Inte minst gäller det om yrkandena dessutom är ekonomiskt likvärdiga. Att en kärande t.ex. alternativt med hävning i andra hand vill yrka prisavdrag innebär inte att han eller hon begränsar sin talan. Snarare tvärtom,

 

15 Larsson, Festskrift till Ekelöf s. 489 f. och Lindell, Processuell preklusion s. 357. 16 Jag bortser här från att käranden till hävningen kan koppla yrkandet om återfående av köpeskillingen.

käranden lägger till en rättsföljd som domstolen i annat fall är förhindrad att pröva.
    Dessutom, om det ena alternativyrkandet utgör en inskränkning i förhållande till det andra, måste det vid motsatt turordning rimligen föreligga en utvidgning av talan. Tillåtligheten av en sådan utvidgning får då bedömas enligt 13:3 st. 1 RB.
    Nu hävdar kanske någon att en sådan ordning visst är tänkbar. Man kan finna skäl för att tycka att t.ex. prisavdrag är en — inte mindre men — begränsad rättsföljd i förhållande till hävning. Yrkar käranden först hävning och därefter prisavdrag innebär det en inskränkning av talan. Och om en kärande som yrkar prisavdrag vill yrka hävning föreligger en utvidgning av talan, dvs. ett nytt yrkande vars tillåtlighet måste prövas mot 13:3 st. 1 RB.
    Men hur skall man göra motsvarande bedömning om alternativyrkandena i stället är utfående av egendom respektive ersättning för egendomens värde? Går det att över huvud taget säga att den ena rättsföljden (yrkandet) är en begränsning eller utvidgning i förhållande till den andra? Ett annat skäl mot att betrakta nya yrkanden om alternativa rättsföljder som en inskränkning av talan är att hänsyn till både instansordningens princip och processekonomiska skäl gör att käranden inte bör kunna komma med nya yrkanden i högre rätt, om det inte finns särskilda skäl för det. Rättegångsbalken anvisar en på sådant sätt begränsad möjlighet för käranden genom 13:3 st. 1 p. 1 RB. Däremot saknas det spärrar mot att inskränka talan i högre rätt.
    Slutligen kan framhållas att man genom att låta bestämmelserna om ändring av talan gälla i samtliga fall när käranden vill framställa ett nytt alternativyrkande, som kvalitativt skiljer sig från det tidigare, dessutom når en bättre samstämmighet med regleringen av åberopande av nya grunder i högre rätt.17 Är då HD:s syn på rättskraften förenlig med reglerna om ändring av talan?

 

Ändring av talan genom nya alternativyrkanden
Ändring av talan regleras i 13 :3 RB (se lagtext ovan). Som framgått gäller som huvudregel att käranden inte får ändra sin talan. I lagrummets första stycke finns i tre punkter angivet undantag från förbudet.
    Enligt p. 1 får käranden kräva annan fullgörelse än den om vilken talan har väckts. Ett villkor är dock att det nya yrkandet har föranletts av en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för käranden.
    En ändring av talan enligt p. 1 får visserligen enligt motiven inte leda till att grunden för talan ändras.18 Käranden måste dock ha möj-

 

17 50:25 st. 3 och 55:13 RB. 18 NJA II 1943 s. 164.

lighet att åberopa de omständigheter som det nya yrkandet grundas på, så länge han eller hon håller sig inom ramen för vad som är tillåtet enligt 13:3 st. 3 RB.
    Några ytterligare begränsningar i kärandens rätt att med stöd av p. 1 yrka annan fullgörelse föreligger inte enligt 13:3 RB. Däremot kan rätten att åberopa nya omständigheter prekluderas enligt andra bestämmelser, t.ex. 43:10 eller 50:25 st. 3 RB. Kan käranden inte åberopa den nya omständigheten, har han eller hon inte heller rätt att framställa ett nytt yrkande enligt 13:3 st. 1 p. 1 RB, om yrkandet har föranletts av den nya omständigheten.19 Undantagsregeln i p. 2 är tämligen ointressant för de frågor som nu diskuteras. Av desto större relevans är p. 3. Med stöd av denna punkt får käranden framställa ett nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund. Det sistnämnda innebär att yrkandena måste stödjas på delvis samma rättsfakta.
    Enligt 13:3 st. 2 RB får ett nytt yrkande enligt p. 3 avvisas, om det framställs sedan huvudförhandling har påbörjats eller målet på annat sätt har företagits till avgörande och yrkandet inte utan olägenhet kan prövas i målet.20 Ett sådant yrkande får dessutom aldrig framställas först i högre rätt.
    Enligt min mening är det sistnämnda av grundläggande betydelse för gränsdragningen mellan vilka typer av nya yrkanden som bör vara tillåtna enligt undantagsreglerna i p. 1 och 3.
    Ser man enbart till processekonomiska faktorer saknas det anledning att förbjuda käranden att framställa nya yrkanden i högre rätt, om det leder till en snabbare, billigare och lika säker prövning som om yrkandet hade framställts och prövats redan vid tingsrätten. Man kan här dra paralleller till svarandens möjlighet att vänta till hovrätten (50:25 st. 4 RB) eller Högsta domstolen (55:13 st. 2 RB) med att framställa en kvittningsinvändning. Kravet på att invändningen skall kunna prövas utan olägenhet säkerställer att processekonomiska förluster inte uppkommer.
    I motsatt riktning talar emellertid instansordningens princip. Om käranden tillåts att framställa nya yrkanden först i hovrätten, kan svaranden komma att undandras möjligheten att få saken till fullo prövad i åtminstone två instanser. Utsikterna att erhålla prövningstillstånd i Högsta domstolen är som bekant mycket små.
    En sådan frihet för käranden motverkar också strävan att förlägga rättskipningens tyngdpunkt till underrätterna. Hovrättens roll som överprövningsorgan sätts delvis ur funktion. Det finns därför en påtaglig risk för att hovrätten, med hänsyn till dessa förhållanden, ser sig nödsakad att återförvisa målet till tingsrätten, om käranden tillåts att framställa ett nytt yrkande. Både parter och domstolsväsendet drabbas

 

19 Jfr Welamson, Rättegång VI s. 83 not 4. 20 Ang. tolkningen av detta rekvisit, se Nordh, Praktisk process I s. 62 f.

av kostnader och olägenheter i övrigt. Det uppstår processekonomiska förluster.
    Visserligen kan på motsvarande sätt sägas att svarandens rätt att framställa en kvittningsinvändning först i hovrätten begränsar kärandens rätt till prövning av svarandens motfordran i minst två instanser. Villkoret att kvittningsinvändningen skall kunna prövas utan olägenhet medför emellertid att praktiskt taget endast klara fordringar kommer i fråga för prövning först i högre rätt. Dessutom skall noteras att rätten till kvittning kan vara det enda sättet för svaranden att tillgodogöra sig en motfordran, om käranden har en besvärlig ekonomisk situation. Gällande reglering i fråga om kvittningsinvändning i högre rätt är alltså motiverad utifrån specifika partsknutna och processekonomiska hänsynstaganden och innehåller en speciell spärr mot oönskade konsekvenser.
    Motsvarande kan inte sägas gälla i lika hög grad beträffande regleringen i 13:3 RB. När det gäller p. 1. finns ingen annan begränsning än som följer av preklusionsreglerna i fråga om åberopande av nya omständigheter (rättsfakta). Däremot är möjligheten att framställa nya yrkanden med stöd av p. 2 och 3 begränsad till första instans. Mot denna bakgrund framstår det enligt min mening som mest ändamålsenligt att låta p. 1 omfatta endast yrkanden som ryms inom samma rättskraftsområde. Visserligen kan de processekonomiska nackdelarna vara lika stora oavsett om det nya yrkandet faller innanför eller utanför rättskraften av en kommande dom i målet. Att käranden vill ändra sin talan från att avse hävning till ett yrkande om prisavdrag kan kräva lika mycket ny bevisning, ny rättslig analys osv. som att käranden till ett yrkande om skadestånd för sveda och värk vill lägga ett yrkande om ersättning för inkomstförlust i anledning av samma skadegörande handling. Inte heller åsidosätts instansordningens princip eller förskjuts rättskipningens tyngdpunkt i mindre mån bara för att det nya yrkandet ligger inom samma rättskraftsområde som det tidigare yrkandet.
    Att käranden trots allt bör kunna få prövat det nya yrkandet också först i högre rätt motiveras emellertid av att han eller hon inte kan få yrkandet prövat på något annat sätt. Litispendensprincipen och rättskraften hindrar käranden från att framställa det nya yrkandet i en annan samtidig eller efterföljande rättegång.
    Det är alltså för att undvika onödiga och stötande rättsförluster som käranden måste ges möjlighet att ändra sin talan även i högre rätt. Också i sådant fall bör det emellertid finnas spärrar mot processekonomiskt slöseri och mot att instansordningen sätts ur spel om det inte är alldeles nödvändigt att så sker. En sådan spärr finns i 13:3 st. 1. p. 1 RB genom kravet på att det nya yrkandet skall vara föranlett av en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för käranden. Här skall också beaktas preklusionsreglerna i 43:10 och 50:25 st. 3 RB.

Beträffande yrkanden som ligger utanför en kommande doms rättskraft finns inget motsvarande behov av att tillåta en ändring av talan i högre rätt i syfte att motverka uppkomsten av rättsförluster.
    Med utgångspunkt i dessa överväganden framstår 13:3 st. 1 RB som ett väl anpassat instrument för att tillgodose de ändamål som på olika sätt gör sig gällande som motiv för att tillåta käranden att ändra sin talan genom att framställa nya yrkanden. Med HD:s bestämning av rättskraften vid alternativa rättsföljder har instrumentet finjusterats.21 Undantagen från förbudet mot ändring av talan kan nu användas inte bara för att tillgodose processekonomiska hänsyn utan också med beaktande av instansordningens princip och behovet att värna om att rättskipningen har sin tyngdpunkt i underrätterna.
    Enligt min mening bör följaktligen undantagsreglerna i 13:3 st. 1 RB tolkas på följande sätt.

 

13:3 st. 1 p. 1 RB
Under denna punkt faller endast yrkanden som ligger inom samma rättskraftsområde. Sådana yrkanden är av två slag.
    Den första typen av yrkanden utmärks av att de innebär en kvantitativ förändring. Som exempel kan nämnas att käranden — på grund av en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för honom eller henne — vill yrka ett högre skadestånd för en och samma skada.22 Däremot kan käranden inte med stöd av denna punkt framställa ett yrkande om ersättning för en annan skada.23 Upptäcker käranden under processen ett annat fel eller en annan skada, får möjligheten att framställa ett nytt yrkande utan stämning prövas mot 13:3 st. 1 p. 3 RB. Käranden har dessutom möjlighet att — om stämning krävs — få målen handlagda gemensamt med stöd av 14:6 RB.
    Den andra kategorin av yrkanden som faller under tillämpningsområdet för p. 1 är alternativa yrkanden, som skiljer sig åt kvalitativt (och omfattas av en kommande doms rättskraft).
    Ett exempel på en sådan situation är att egendom som käranden yrkar att få ut av svaranden säljs eller på annat sätt kommer ur svarandens besittning under tiden som rättegången pågår. Käranden kan i sådant fall ändra sitt yrkande till att i stället avse en förpliktelse för svaranden att betala ersättning för egendomens värde.24 Ett annat ex-

 

21 Den bästa finjusteringen åstadkoms om man inte ställer krav på att alternativyrkandena måste vara ekonomiskt likvärdiga. 22 Jfr NJA 1971 s. 317. Ang. skadebegreppet, se bl.a. Ekelöf m.fl., Rättegång II s. 137 och Nordh a.a. s. 70 f. 23 Lindell, Processuell preklusion s. 353, anger NJA 1989 s. 47 som exempel på att Högsta domstolen har tillämpat 13:3 st. 1 p. 1 RB vid kumulation av två självständiga anspråk. Enligt min mening rör det sig i rättsfallet emellertid inte om mer än en skada, ett anspråk, ett käromål, se Nordh, a.a. s. 55 f. 24 Jfr NJA II 1943 s. 164. I litteraturen hävdas visserligen att dessa yrkanden inte faller inom samma rättskraftsområde. Jag menar emellertid att det särskilt efter Högsta domstolens uttalanden i NJA 1999 s. 520 står klart att rättskraften hos en

 

empel är att käranden, på grund av en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för honom eller henne, vill ändra en talan om prisavdrag till att yrka köpets återgång (hävning).
    Som framgått ovan behöver käranden inte återta det först framställda yrkandet. Inget hindrar käranden från att framställa ett alternativt yrkande vid sidan av det tidigare yrkandet. Käranden måste däremot ange i vilken ordning han eller hon vill få de alternativa yrkandena prövade, eftersom domstolen är bunden av ordningsföljden.25

13:3 st. 1 p. 3 RB
Med utgångspunkt från det tillämpningsområde som har angetts ovan för p. 1 kan käranden, med åberopande av att yrkandena stödjer sig på väsentligen samma grund, framställa två typer av nya yrkanden enligt p. 3.
    Den första typen av yrkanden är sådana som hade omfattats av p. 1, om de hade grundats på en omständighet som har inträffat under rättegången eller först då har blivit känd för käranden. Det är alltså fråga om antingen alternativa yrkanden (som möjligen dessutom måste vara ekonomiskt likvärdiga)26 eller kvantitativa förändringar inom ramen för samma sak.
    Den andra kategorin av yrkanden är sådana som käranden lika väl kan framställa genom att väcka en ny talan. Det är alltså här fråga om kumulation av två käromål, utan att käranden behöver gå vägen över stämning och reglerna om gemensam handläggning i 14 kap. RB. Exempel på sådana yrkanden är att käranden på grund av en och samma skadegörande handling vill yrka skadestånd för andra skador eller att en köpare vid sidan av prisavdrag vill ha ersättning för följdskador.
    Som angetts tidigare kan nya yrkanden med stöd av denna punkt aldrig framställas i högre rätt.

 

Avslutande synpunkter
Med det ovan anförda har jag försökt visa att de av Högsta domstolen fastlagda principerna för den negativa rättskraftens omfattning vid yrkanden om alternativa rättsföljder stämmer väl in med regleringen av ändring av talan i 13:3 RB. En ändamålsenlig tolkning av denna bestämmelse i belysning av grundprinciperna om domens rättskraft och rättegångens litispendensverkan leder till slutsatsen att yrkanden, som prekluderas genom domens rättskraft, måste — under vissa förutsättningar — kunna framställas av käranden också i högre rätt. Något motsvarande behov finns däremot inte när det gäller yrkanden som kan framställas i en annan samtidig eller efterföljande rättegång.

 

ogillad dom i den första processen hindrar en ny talan om surrogatprestation, se Nordh SvJT 2001 s. 662 f. med där anförd litteratur. 25 Ekelöf m.fl., Rättegång V s. 203 och Westberg, Domstols officialprövning s. 502. 26 Jfr Nordh a.a.

Man kan åstadkomma en ordning som tillgodoser dessa ändamål genom att dra en skiljelinje utifrån rättskraftens verkningar mellan yrkanden som är tillåtliga enligt å ena sidan 13:3 st. 1 p. 1 RB och å andra sidan p. 2 och 3 i samma lagrum. Den första punkten kan då användas för att framställa nya yrkanden som avser samma rättsföljd som eller en rättsföljd som är alternativ (och ekonomiskt likvärdig?)27 till det först framställda yrkandet. Undantagsregeln kommer därmed att omfatta både kvantitativa och kvalitativa förändringar av yrkandet. Beträffande andra yrkanden får tillåtligheten av dessa bedömas enligt 13:3 st. 1 p. 2 och 3 RB.
    Man kan invända mot detta och hävda att processekonomiska vinster kan uppstå också om man i högre rätt tillåter nya yrkanden som ligger utanför domens rättskraft. Regleringen om svarandens rätt att göra kvittningsinvändning i högre rätt ger uttryck för det.
    I sådant fall måste det emellertid finnas garantier för att nya frågor kommer under domstolens prövning endast i de fall då det verkligen kan leda till processekonomiska vinster, som motiverar att instansordningens princip sätts ur spel och att tyngdpunkten i rättskipningen förskjuts uppåt.
    Varken bestämmelsen om ändring av talan i 13:3 RB eller något annat lagrum i RB ger utrymme för högre rätt att göra sådana överväganden när käranden vill framställa ett nytt yrkande. Man kan dock de lege ferenda förespråka att käranden ges samma möjligheter att ändra sin talan i högre rätt som svaranden har att framställa en kvittningsinvändning. Ett förslag är att helt enkelt avskaffa sista meningen i 13:3 st. 2 RB och föra in orden ”eller i högre rätt” i meningen dessförinnan.
    Genom att anknyta gränsdragningen mellan undantagen i 13:3 st. 1 RB till rättskraftens bestämning nås också en bättre samstämmighet mellan ändring av talan och reglerna om kumulation. Vid kumulation sammanförs två eller flera käromål för gemensam handläggning i en rättegång. Vad som utgör ett käromål bör avgöras utifrån i stort sett samma kriterier som ligger till grund för rättskraftens bestämning.28 Kumulation kan endast ske i samma instans.29 Den uppfattning som har rått tidigare — och ännu råder?30 — angående förhållandet mellan tillämpningsområdet för 13:3 st. 1 p. 1 RB och rättskraftens omfattning vid alternativa rättsföljder har gått stick i stäv med denna grundprincip för kumulation. Med den ordning som förespråkas här kan däremot reglerna om ändring av talan inte användas för att i högre rätt bakvägen kumulera käromål, som inte har prövats av lägre rätt.
    Det bör vidare anmärkas att reglerna om ändring av talan — tolkade enligt ovan — inte kommer i konflikt med bestämmelserna om

 

27 Jfr vid not 7. 28 Jfr Ekelöf m.fl. Rättegång II s. 164 f. och Fitger s. 14:4 f. 29 14:7 och 7 a §§ RB. 30 Se vid not 10.

ändring av ett överklagande i 50:25 st. 2 RB. Det råder inte symmetri mellan vad som utgör en annan del av tingsrättens dom enligt det lagrummet och rättskraftens omfattning. Exempelvis innebär en rent kvantitativ förändring av ett yrkande i högre rätt att talan angår en annan del av tingsrättens dom, även om klaganden håller sig inom det belopp som han eller hon har yrkat vid tingsrätten. Undantag gäller dock för yrkanden som kan framställas med stöd av 13:3 st. 1. p. 1 RB!31 Sammanfattningsvis kan man konstatera att de av Högsta domstolen fastlagda principerna för rättskraftens omfattning vid alternativa yrkanden stämmer väl överens med det processuella regelsystemet i övrigt. Ja, det kan till och med sägas att olika delar av systemet numera är bättre anpassade till varandra än tidigare. Man kunde förut i fråga om ändring av talan hävda att det var sak samma om saken var densamma eller inte. Nu gäller att det i högsta grad spelar roll om saken är densamma eller inte.

 

31 NJA 1985 s. 618; se även Welamson, Rättegång VI s. 59 och Nordh, Praktisk process I s. 107 f.