Arbetsdomstolen i internationellt perspektiv

Av professor emeritus TORE SIGEMAN

Artikeln bygger på en föreläsning den 25 maj 2004 vid högtidlighållandet av Arbetsdomstolens 75-årsjubileum.1 Efter att utländska förebilder för domstolen har omtalats, görs i artikeln jämförelser mellan domstolen och dess närmaste motsvarigheter i några nordvästeuropeiska länder. Vidare uppmärksammas frågan om Arbetsdomstolen kan anses fullt ut vara en oavhängig och opartisk domstol. Därefter ges en översikt av internationaliseringens betydelse för Arbetsdomstolen, och särskilt berörs hur den rättsliga harmoniseringen inom EG har hanterats av domstolen.

Inledning
En på sin tid internationellt mycket uppmärksammad bok om det svenska samhällssystemet hette Sweden — The Middle Way. Den var skriven av den amerikanske publicisten Marquis W. Childs och utgavs i en första upplaga år 1936.2 I boken beskrevs Sverige som ett Medelvägens land mellan rå kapitalism och hårdhänt statssocialism, ett land av samhällsfred i ett konfliktfyllt Europa, ett hemvist för sunt förnuft, samarbetsvilja och kompromissförmåga. En övervägande positiv bild av vårt lands arbetsmarknadsförhållanden framträdde i boken liksom i ett annat ungefär samtidigt utgivet verk av Childs.3 Även om Arbetsdomstolen inte hade någon central plats i skildringarna, kan nog antas att läsare kunde uppfatta domstolen som något typiskt och genuint svenskt.
    Den som studerade domstolens samling av domar för de första åren kunde styrkas i en sådan uppfattning. Parter, tvister och tillämpade normer tycktes sakna anknytning till världen utanför landets gränser, låt vara att återverkningar av den allmänna ekonomiska depressionen i omvärlden i början av 1930-talet kan sägas ha visat sig i t.ex. tolkningstvister om lönereducering.4

1Föreläsningsformen har behållits, men tillägg och omformuleringar har gjorts och fotnoter har tillfogats. — För information tackar jag Stein Evju, Ole Hasselbalch och Niklas Bruun.2New Haven (Yale University Press), 1936. Reviderade upplagor utgavs 1938 och 1947. Boken torde ha bidragit till att etablera den självbild av Sverige som en förebild för andra länder som länge levt kvar i många kretsar. Den uppdatering som Childs gjorde genom boken Sweden: the Middle Way on Trial, New Haven, 1980, gav en mörkare bild.3M.W. Childs, This is Democracy. Collective Bargaining in Scandinavia, New Haven 1938.4Sjöfartens internationella karaktär har givetvis tidigt återspeglats i praxis, se t.ex. AD 1932 nr 148 där tvisten gällde avsaknad av moskitnät vid fart i tropikerna.

Hur den här bilden av Arbetsdomstolen som en isolerad nationell företeelse har kommit att modifieras är ämnet för den föreläsning som domstolens ordförande Michaël Koch bett mig hålla vid denna jubileumshögtid.
    Innan jag går över till de internationella aspekterna vill jag emellertid gärna framhålla vilken utomordentligt viktig roll som Arbetsdomstolen har spelat som stabiliserande faktor för förhållandena på vår svenska arbetsmarknad. Aktuell samhällsvetenskaplig forskning har visat att Arbetsdomstolen är den bland alla institutioner och andra aktörer på arbetsmarknaden som åtnjuter det största förtroendet.5 Med fog kan domstolen därför sägas vara ett starkt sammanhållande kitt för hela organisationsväsendet.

Domstolens härkomst
Först skall vi se bakåt på domstolens härkomst.6 Landets allmänna rättegångsordning var vid förra seklets början ålderdomlig och fyllde inte alls det förändrade arbetslivets krav på ett snabbt och enkelt förfarande för att slita tvister. Det behövdes en specialdomstol, men vilken behörighet den skulle ges och hur den skulle sammansättas för att både få hög kompetens och vinna parternas förtroende var inte alls givet.7 Mer än tjugo års utredningsarbete föregick 1928 års beslut om arbetsdomstol. Med den för dåtidens utredningsverksamhet kännetecknande grundligheten inventerades hur man i andra länder löst motsvarande problem.8 Däremot fanns egentligen inte några förebilder i äldre svenskt rättsliv.
    I lagmotiven påvisades två tänkbara utländska förebilder. Den ena var de industridomstolar som vid sekelskiftet fanns i bl.a. Tyskland (i form av Gewerbegerichte), och i vilka företrädare för arbetsgivare och arbetare var bisittare i mål om individuella avtal.9

5PerOla Öberg & Torsten Svensson, ”Power, Trust and Deliberation in Swedish Labour Market Politics” i Economic and Industrial Democracy, London 2002, s.451 ff.6Se till det följande Sigeman, ”Är Arbetsdomstolen egentligen en domstol?” i Juridisk Tidskrift 1989–90 s.193 ff. med talrika hänvisningar.7Se t.ex. Östen Undén, Arbetsavtalet I, 1916, s.29 ff., densamme, ”Lagförslaget om arbetstvister” i Ekonomisk Tidskrift 1916 s.245 ff. och Jörgen Westerståhl, Svensk fackföreningsrörelse, 1945, kap. 11 och 12.8Se särskilt Axel Raphael, ”Förlikning och skiljedom i arbetstvister i utlandet: en redogörelse”, Bilaga till Förliknings- och skiljenämndskomiténs betänkande, 1901, och Nils Bergsten, ”Utländsk lagstiftning om medling och skiljedom i arbetstvister” i SOU 1927:4 s.243 ff.9Som en sorts industridomstolar skulle kunna betecknas de tvisteavgörande organ som i Sverige inrättades under merkantilismen för främst bergsbrukets olika områden, se Bertil Boëthius, Gruvornas, hyttornas och hamrarnas folk, 1951. I dessa organ ingick dock vanligen endast bergsfogde, bruksägare och bergsmän, inte företrädare för arbetarna. Ett undantag kan möjligen noteras enligt järnbergsordningen 1649 artikel XLI, se Boëthius a.a. s.156 f.

Den andra förebilden var det skiljenämndsliknande organ som hade etablerats i Danmark år 1910 i form av Den faste Voldgiftsret10 och som avgjorde bara tvister om kollektivavtalsbrott, inte tolkningstvister, och i vilket organisationerna utsåg ledamöter, indirekt även ordföranden. För svensk del valdes i princip den modellen, men under förarbetena kom flera avsteg att ske från den danska förebilden, beträffande inte bara sammansättning utan också behörighet. Utvecklingen i norsk rätt kom att spela en roll för den slutliga lösningen. I Norge antogs lagstiftning om arbetsdomstol år 1915, reviderad 1927. Behörighetsområdet för den norska domstolen blev betydligt vidare än för den danska och kom att omfatta också tvister om kollektivavtals tolkning och tillämpning. Då den svenska domstolen till sist beslutades, 1928, bestämdes dess behörighet på i princip samma sätt som enligt norsk rätt.11

Arbetsdomstolar i andra länder. Några jämförelser
Vi ändrar nu perspektiv och ser på hur arbetsrättsskipningen numera är ordnad i vår nordvästeuropeiska omvärld.12 Den svenska domstolen har en sorts systerdomstolar i andra länder. Egentligen är det bara ett av länderna i vår rättsliga kulturkrets som inte har en tydligt framträdande specialdomstol för arbetstvister, Nederländerna. I andra länder finns arbetsdomstolar men dessa är mycket olikartade beträffande både kompetensområde och sammansättning.
    Om processordningen i Nederländerna må nämnas, att även om arbetsrättsskipningen där är helt inlemmad i de allmänna domstolarnas system, så föreligger viss särreglering.13 Både individuella och kollektiva arbetstvister handläggs i lägsta instans av en ensamdomare, Kantonrechter, i ett enkelt förfarande. Det är fråga om ett slags småmålsförfarande som för civilmål i allmänhet står öppet endast om tvisten rör ett visst lågt värde men som för arbetstvister tillämpas oavsett tvisteföremålets beskaffenhet och värde. Ett avgörande av en Kantonrechter kan överklagas till högre allmänna domstolar, varför avsevärd tid kan förflyta innan en tvist avgjorts slutligt. Vissa möjligheter till interimistiska beslut finns i bl.a. tvister om anställningsskydd.

10En föregångare, Den permanente Voldgiftsret, hade inrättats redan år 1900 i enlighet med det s.k. Septemberforliget 1899.11Se härtill Stein Evju, ”Prosessmonopolet. Grunnlag og grenser” i Festskrift till Hans Stark, 2001, s.79 ff. Som Evju påpekat (s.82 f) kom 1910 års svenska lagförslag om arbetsdomstol att i vissa hänseenden i gengäld påverka norsk lagstiftning.12Jfr översiktliga framställningar i en uppsats av A. Gladstone, ”Settlement of Disputes over Rights” i R. Blanpain & C. Engels (editors), Comparative Labour Law and Industrial Relations in Industrialized Market Economies, 7th ed. Haag, 2001, s.629 ff., och i The regulation of working conditions in the Member States of the European Union (utg. av European Commission, DG V), Volume 1, 1999, s.72 f. Se vidare på internet (www.ilo.org/…ifpdial) Eighth Meeting of European Labour Court Judges, Jerusalem 2000, Tables I–IV.13M.G. Rood, The Netherlands, i International Encyclopaedia for Labour Law and Industrial Relations, Haag 1995, s.26 f.

De äldsta arbetsdomstolarna i världen är de franska, les conseils de prud’hommes, som ursprungligen hade införts redan under Napoleontiden, 1806. I dem ingår demokratiskt valda företrädare för arbetsgivare och arbetstagare, men de skiljer sig från vår AD genom att de dömer bara i tvister om individuella avtal och att deras avgöranden kan överklagas till allmän domstol. Till högsta instans, Chambre sociale de la Cour de cassation, får överklagande dock endast ske i rättsfrågor. Också i Storbritannien finns, sedan 1964, specialdomstolar för tvister om anställningsskydd, diskriminering och vissa andra frågor om anställningsavtal, Employment Tribunals, i vilka ingår ledamöter nominerade av arbetsmarknadens organisationer. Deras domar kan i rättsfrågor överklagas till en speciell överdomstol, Employment Appeal Tribunal, och därifrån kan rättsfrågor föras vidare till i sista hand den högsta allmänna domstolen, House of Lords. Tvister om kollektivavtal handläggs i både Frankrike och Storbritannien i princip av de allmänna domstolarna.
    Arbetsdomstolarna i våra nordiska grannländer liknar såvitt gäller sammansättning vår svenska domstol, även om man i enskildheter kan iaktta en del variationer. Rätten att nominera ledamöter är i Norge sålunda inte förbehållen vissa i lag med namn angivna organisationer så som förhållandet ju är i Sverige. Domstolens oavhängighet har man i norsk rätt sökt främja genom en föreskrift om att de ledamöter som utses efter förslag från arbetsmarknadsorganisationer inte får vara styrelseledamöter eller ha fast anställning hos sådana organisationer; sådan föreskrift finns inte hos oss och inte heller i Danmark och Finland.
    Beträffande behörighetsområde är olikheterna mellan de nordiska arbetsdomstolarna numera betydande. Snävaste behörighet har den danska Arbejdsretten.14 Den dömer som regel bara i tvister om brott mot kollektivavtal och om stridsåtgärder. Tvister om tolkning och tilllämpning av kollektivavtal handläggs däremot i branschvis organiserat skiljeförfarande, faglig voldgift, som brukar fungera mycket snabbt. Och tvister om anställningsavtal hamnar i princip i de allmänna domstolarna. I Norge15 och Finland16 har arbetsdomstolarna i huvudsak samma behörighetsområde som vår svenska domstol tidigare haft, från 1929 till 1974. De dömer alltså i tvister om kollektivavtal, både om tolkning och tillämpning och om brott mot kollektivavtalsförpliktelser. Tvister om anställningsavtal, t.ex. om anställningsskydd, handläggs däremot i bägge länderna av de allmänna domstolarna, i den mån tvistefrågan inte är reglerad i kollektivavtal.

14Lov nr 183/1997 om Arbejdsretten §§ 9–12.15Lov 5 maj 1927 om arbeidstvister 2 kap. §§ 7–9 (med ändringar senast 2002).16Lag 1974 nr 646 om arbetsdomstolen 1 § (med ändringar senast 2001 nr 59 och 2003 nr 1199).

Den svenska Arbetsdomstolens kompetensområde vidgades radikalt genom 1974 års lag om rättegången i arbetstvister. Denna lag gjorde slut på den processuella dualism som tidigare hade rått i den meningen att i princip likartade tvister om anställningsavtal då kunde avgöras slutligt i vissa fall av Arbetsdomstolen och i andra fall av allmän domstol.17 Beträffande forumregler innebar 1974 års lag sålunda att Arbetsdomstolens behörighet som slutinstans utvidgades till att omfatta också alla tvister om individuella avtal. I komparativt perspektiv innebar reformen att Arbetsdomstolen numera har i princip samma kompetensområde som de tyska arbetsdomstolarna haft sedan 1953.18 Också i de tyska domstolarna finns intresserepresentation. En skillnad i förhållande till våra regler är att det tyska systemet innefattar tre instanser med Bundesarbeitsgericht, numera i Erfurt i f.d. Östtyskland, som högsta instans. Tilläggas må här att Arbetsdomstolen efter de stora lagreformerna på 1970-talet framstår som en i grundläggande avseenden helt omdanad domstol.19 Vid sidan av nya forumregler infördes såsom känt en mängd materiella bestämmelser för områden av arbetslivet som tidigare legat utanför reglering i lag. Särskilt anställningsskyddslagen men också bland annat medbestämmandelagens regler om företagsdemokrati föranledde snart ett stort antal tvister som ökade domstolens arbetsbörda, något som fört med sig att domstolen måst byggas ut personalmässigt. Så sent som år 1974 hade domstolen endast en ordförande, med heltidstjänst, medan den numera har fyra ordförande och en vice ordförande med heltidsanställning.

En oavhängig och opartisk domstol?
Enligt artikel 6.1 i Europarådets konvention 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall envar såvitt gäller civila rättigheter och skyldigheter vara berättigad till rättvis och offentlig rättegång inför — som det heter — en oavhängig och opartisk domstol. De anslutna staternas efterlevnad av konventionen övervakas som känt i sista hand av Europadomstolen i Strasbourg.20 Det är förekomsten av organisationsnominerade ledamöter i domarsäte som föranlett att frågan har ställts om Arbetsdomstolen verkligen är en oavhängig och opartisk domstol i konventionens mening. Av Europadomstolens praxis måste anses framgå att arbetsdomstolar av den typ som den svenska domstolen representerar i normala fall

17Se Sigeman i Rättegången i arbetstvister, 1979, s.28 med hänvisningar.18Arbeitsgerichtsgesetz 1953 § 2. Enhetlig processordning för kollektiva och individuella arbetstvister infördes i tysk rätt ursprungligen genom Arbeitsgerichtsgesetz 1926, jfr Die Arbeitsgerichtsbarkeit. Festschrift zum 100jährigen Bestehen des Deutschen Arbeitsgerichtsverbandes, Berlin 1994, s.8 f., 83 ff.19Jfr Hans Stark, ”Arbetsdomstolen i skottgluggen” i Studier i arbetsrätt tillägnade Tore Sigeman, 1993, s.369, 372 ff.20Om dess praxis rörande artikel 6.1, se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. 2002, s.166 ff.

fyller konventionens krav.21 För det allt övervägande antalet tvistesituationer åstadkommer nämligen intresserepresentationen en balans mellan de två sidorna på arbetsmarknaden, och tydligt är att Europadomstolen inte tar avstånd från systemet med intresseledamöter som sådant. Problematiskt kan emellertid läget bli då en enskild part saknar anknytning till någon av de organisationer som har rätt att nominera ledamöter och då tvisten rör en fråga där organisationerna kan ha ett gemensamt intresse som strider mot den berörda partens. I ett fall år 1989 som gällde den dåvarande svenska bostadsdomstolen och där ett läge av det slaget befanns föreligga, fann Europadomstolen att en kränkning av artikel 6.1 hade skett.22 En motsvarande situation lär kunna uppstå i en arbetstvist.
    Det är oklart i vad mån Arbetsdomstolens sammansättning är förenlig med konventionen i lägen då de nominerande organisationerna har intressen som strider mot den enskilda, utomstående partens intresse och som visserligen inte är gemensamma för organisationerna men då dessa likväl var för sig kan ha intressen som strider mot den berörda partens. I ett fall år 1990, där den klagande parten, ett arbetsgivarbolag, tillhörde en småföretagarorganisation som konkurrerade om medlemmar med den nominerande organisationen, SAF, befanns klagomålet vara ”inadmissible”, dvs. det togs inte upp till prövning i domstolen.23 I det fallet var den bakomliggande materiella rättsfrågan av vardagligt slag där organisationsintressen knappast berördes. I ett senare fall, det s.k. Kellermanmålet, där ett oorganiserat arbetsgivarbolag påstått sig utsatt för rättsstridig stridsåtgärd och där frågan om rättsstridigheten prövats av AD i allmän sammansättning, med ledamöter nominerade av LO och SAF i domarsätet,24 har däremot klagomål om brott mot artikel 6.1 upptagits till prövning.25 En viktig dom om konventionens innebörd i den här delen är sålunda att vänta från Europadomstolen, sannolikt under hösten 2004.
    I det sammanhanget vill jag bara nämna något om vilka rättsliga tekniker som skulle kunna användas för att undvika misstankar om att en arbetsdomstol inte är opartisk. Hans Stark har i en uppsats framkastat tanken att AD skall tillföras en ny grupp intresseledamöter som har arbetslivserfarenheter från verksamhet i arbetsgivar- respektive arbetstagarställning men som är helt fristående från de nominerande organisationerna.26 Ledamöter av de slagen skulle kallas att tjänstgöra i mål där en part känner sig stå i motsatsställning till organisationer-

21Jfr Danelius a.a. (not 20) s.179 f. och Ronnie Eklund, ”Arbetsdomstolen i ljuset av Langborgerfallet” i Juridisk Tidskrift 1989–90 s.390 ff. Jfr också norska ARD (Dommer og kjennelser av Arbeidsretten) 1991 s.60.22Eur. Court H.R. Langborger judgment of 22 june 1989, Series A no. 155.23Application no. 12733/87, Stallarholmens Plåtslageri, Europakommissionens beslut 7/9 1990.24AD 1998 nr 17 där talan om rättsstridighet avslogs.25Application no. 41579/98, AB Kurt Kellerman, Europadomstolens beslut 1/7 2003.26Hans Stark a.a. (not 19) s.369, 376 ff.

na. Ett alternativ, som enligt min mening innebär en enklare och mer ändamålsenlig lösning, finns i dansk rätt. För Arbejdsretten i Danmark gäller sedan 1997 att en part, som inte tillhör någon av de ledamotsnominerande organisationerna, har rätt att begära att en tvist skall avgöras utan att intresseledamöter ingår i domstolen.27 Målet kommer då att prövas av enbart ordföranden eller av tre ämbetsmannaledamöter.
    Beträffande kravet på domstols oavhängighet skall jag i övrigt ta upp bara en sak, men en viktig. Alla ledamöter i Arbetsdomstolen är förordnade för begränsad tid, tre år. Mot bakgrund av domstolens ställning av högsta instans inom behörighetsområdet är det högst anmärkningsvärt att ingen av ordförandena i domstolen har någon ordinarie domartjänst av fullmaktskaraktär att återvända till om ett förordnande inte förnyas. Besynnerligt kan läget bli vid tillämpning av forumregeln i 17 § lagen om fullmaktsanställning som innebär att frågan om en ordinarie domare skall skiljas från sin anställning kommer att prövas av en slutinstans bestående av enbart icke ordinarie domare.
    Ett sätt att främja domstolens självständighet skulle vara att regeringen i samband med utnämning av någon till ordförande samtidigt utnämner vederbörande till en ordinarie domarbefattning i annan domstol, från vilken befattning tjänstledighet beviljas. Ett sådant förfarande har tidigare tillämpats. Att förfarandet övergetts torde ha att göra med de svårigheter som kunde tänkas uppstå genom övertalighet i den domstol, där den ordinarie befattningen är placerad, i den händelse omförordnande i Arbetsdomstolen inte sker. Dylika svårigheter torde dock vara undantagsföreteelser som normalt lär kunna bemästras. I det föregående har jag förutsatt att principen om att domarförordnanden i Arbetsdomstolen skall vara tidsbegränsade upprätthålls fullt ut. Principen bygger på tanken att en domare skall kunna avlägsnas från befattningen i domstolen genom att omförordnande inte sker, om ”parterna på arbetsmarknaden” inte känner förtroende för vederbörande.28 Frågan är emellertid om inte kravet på att Arbetsdomstolen framstår som självständig numera väger så tungt att principen borde kunna överges åtminstone för domstolens ordförande och chef. Det skulle stärka Arbetsdomstolens anseende som oavhängig domstol i Europakonventionens mening om domstolschefen sålunda innehade denna sin position med fullmakt. För den norska Arbeidsretten gäller sedan ifjol att ordföranden och vice ordföranden inte längre förordnas för viss tid utan har ställning av ”embetsmenn”, vilket motsvarar vår svenska fullmaktsanställning. Jag erinrar här vidare om de förslag om stärkande av AD-ordförandenas ställning som för

27Lov nr 183/1997 om Arbejdsretten § 8 stk. 2.28Prop. 1974:77 s.113.

fyra år sedan lades fram av en kommitté under ordförandeskap av hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.29

Internationalisering
Utländska parter eller rättsregler förekom eller omtalades knappast alls i Arbetsdomstolens verksamhet under de första decennierna. Ett anmärkningsvärt undantag kan beträffande rättsregler iakttas i den omdebatterade domen 1932 nr 100, där det heter:

”Vad angår upphörande av arbetsavtal, som slutits för obestämd tid, råder … icke någon tvekan därom, att i Sverige lika väl som i andra länder den allmänna grundsatsen gäller, att dylikt avtal kan å ömse sidor uppsägas till upphörande efter viss uppsägningstid och att skäl för uppsägningen icke behöver anföras, vare sig denna äger rum från den ena eller andra sidan.”

Detta uttalande om utländsk rätt var inte helt riktigt, och att det gjordes bidrar till bilden av den tidens Arbetsdomstol som en nationellt isolerad domstol. I Weimarrepublikens Tyskland pågick vid den tiden vad som kan kallas ett stort socialt experiment.30 Enligt Weimarförfattningen ställdes den arbetande befolkningen under statens särskilda skydd inom marknadshushållningens ram. I republikens omfattande arbetslagstiftning fanns faktiskt vissa regler om anställningsskydd, låt vara att de inte ingick i en särskild lag om ämnet utan i en lag om företagsnämnder, Betriebsrätegesetz 1920. Som känt skulle Weimarrepubliken krossas inom mindre än ett år efter det att AD gjorde sitt uttalande om komparativ rätt.
    Det kan noteras att den norska Arbeidsretten, till skillnad från den svenska systerdomstolen, tydligt uppmärksammade utvecklingen i tysk rätt under Weimartiden. Till komplettering av material i nationell rätt förekom att det i Arbeidsrettens domar gavs hänvisningar till tysk rättspraxis och litteratur.31 Andra världskriget innebar för svensk del givetvis ekonomisk och rättslig isolering. De väldiga ideologiska motsättningar som hade bidragit till att utlösa kriget fick en sen och svag återklang i Arbetsdomstolens praxis i Dagspostmålet, AD 1945 nr 62. Tvisten gällde blockadåtgärder som sommaren 1945 företogs för att framtvinga nedläggning av en tidning som under kriget tagit parti för Tyskland och propagerat för nazismens idéer. Sympatiåtgärder som vidtogs av anställda hos distributören Svenska Pressbyrån förklarades i domen otillåtna redan därför att de var inriktade på permanens och sålunda utan

29SOU 2000:99, Domarutnämningar och domstolsledning, Del A, s.147 ff.30Otto Kahn-Freund, Labour Law and Politics in the Weimar Republic, Oxford 1981, Bob Hepple (ed.), The Making of Labour Law in Europe, London 1986.31T.ex. ARD 1927 s.71, 77 och 1930 s.115, 124. Ordförande i den norska domstolen var Paal Berg. Denne gav 1930 ut boken Arbeidsrett som var den första sammanfattande framställning av modern arbetsrätt som publicerades i något nordiskt land.

tidsbegränsning skulle beröva Pressbyrån dess företagsledningsrätt på ett för dess verksamhet principiellt betydelsefullt område.
    Internationell samverkan av olika slag återupplivades snart efter världskriget och fick så småningom återverkningar i domstolens praxis. Facklig internationell samverkan i form av sympatiåtgärder, som egentligen var en gammal företeelse på den svenska sjöfartsmarknaden, kom upp till prövning i AD 1961 nr 30, där tvisten gällde blockadåtgärder till stöd för danska sjömän. I den domen fastslogs principen att sympatiåtgärder är tillåtna till förmån för part i utländsk konflikt under förutsättning att primärkonflikten är lovlig i det land där den företas, i vart fall om det landets fredspliktsregler i huvudsak motsvarar svenska regler. Den domen kom att följas av en rad domar i liknande mål, många berörande bekvämlighetsflaggade fartyg och med Internationella Transportarbetarefederationen, ITF, som kraftfullt drivande aktör på arbetstagarsidan. Som en kulmen på den serien kan betecknas domen AD 1989 nr 120 i Britanniamålet. Också som intellektuellt kraftprov rörande internationellt privaträttsliga frågor kan den domen, skriven av Olof Bergqvist, betecknas som en kulmen i AD:s praxis. Ökande ekonomiska förbindelser på internationellt plan har medfört en rad mål om internationellt processrättsliga och privaträttsliga frågor. I beslutet AD 1976 nr 101 underkändes prorogationsavtal till en schweizisk domstol i tvist om anställningsskydd för en svensk medborgare med arbetsplats i Sverige. Därefter har inflödet av mål om lagval, särskilt i internationellt privaträttsliga frågor, varit stadigt.32 Häromveckan föll en dom, AD 2004 nr 45, i mål mellan en brittisk arbetstagare och ett svenskt arbetsgivarbolag, där rysk lag befanns tilllämplig på anställningsförhållandet.
    I anslutning till den i dagarna inför valet till EU-parlamentet pågående, ganska förvirrade politiska debatten om förslaget till tjänstedirektiv33 må nämnas att Arbetsdomstolen i domen 2001 nr 110 funnit att regler om anställningsskydd kan ha karaktär av s.k. internationellt tvingande regler. Frågan kan få betydelse enligt det direktiv, utstationeringsdirektivet, 96/71/EG, till vilket förslaget till tjänstedirektiv hänvisar såvitt gäller förhållandet mellan ett tjänsteföretag och dess utsända arbetstagare. Utstationeringsdirektivet innehåller en regel, artikel 3 (10), som synes förbjuda att ett värdland utövar social protektionism genom att ställa krav på att gästande företag tillämpar värdlandets alla lagar, men från det förbudet görs undantag för bl.a. ”public policy provisions”, ett uttryck som förmodligen motsvarar termen internationellt tvingande regler i artikel 7 av Romkonventio-

32Se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl. 2004, där 21 fall från AD citeras.33Förslag till Europaparlamentets och Rådets direktiv om tjänster på den inre marknaden, KOM (2004) 2 slutlig.

nen 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. EU-kommissionen torde inte dela uppfattningen att regler om anställningsskydd är internationellt tvingande regler.34 Det under 60-talet uppflammande intresset för internationella politiska solidaritetsaktioner kom att med viss fördröjning ge ett nedslag i praxis i AD 1980 nr 15 som gällde blockad mot den dåvarande regimen i Chile. Genom den domen etablerades principen att blockader och liknande stridsåtgärder med renodlat politiskt syfte kan vara tilllåtna, utan hinder av att de inkräktar på arbetsgivarens affärsledningsrätt, förutsatt att de är så kortvariga att de inte mister karaktären av demonstrationsåtgärd.
    Efter andra världskriget blev Sverige ett invandrarland. De kulturella motsättningar, som invandring kan föranleda, kom till spektakulärt uttryck i domen AD 1986 nr 11, som gällde en spårvägsförare av sihkisk trosbekännelse, vars krav på att av religiösa skäl få bära turban i tjänsten hade lett till uppsägning, vilken godtogs av AD, dock på skäl som inte alls hade med trosfrihet att göra utan grundade sig på den urgamla svenska rättsprincipen om att den anställde måste lyda husbondens befallning. Det undantag som numera gäller enligt 34 § medbestämmandelagen om fackföreningen sagt annat var inte tilllämpligt i målet.

Internationell rättsharmonisering
Strävan efter harmonisering av olika staters arbetsrättslagar såvitt gäller socialt minimiskydd har sedan mer än 80 år förekommit inom Internationella arbetsorganisationen (ILO), och Sverige har ratificerat en lång rad ILO-konventioner. Inte sällan har svensk rätt fyllt konventionskraven redan innan den internationella regleringen kommit till stånd, men för flera viktiga lagar är det beslut om överenskommelser på ILO-nivå som kommit att utlösa svenska lagstiftningsåtgärder. Som exempel kan nämnas lagarna om semester och om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Eftersom Sverige har tillämpat den s.k. dualistiska modellen för fullgörande av konventionsförpliktelser och sålunda transformerat internationella normer till nationell lag, ofta grundad på fylliga lagförarbeten, har emellertid ILO-materialet sällan blivit synliggjort i Arbetsdomstolens praxis. Europarådets normgivande verksamhet, bl.a. den redan nämnda konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, berör arbetslivet i flera avseenden. Internationellt har diskuterats om konventionen har s.k. Drittwirkung, dvs. om den har verkan i tvister mellan enskilda. I skälen till domen AD 1998 nr 17, Kellermanmålet, har Arbetsdomstolen slagit fast att det av inkorporeringen av konventionen i svensk lag följer att sådana artiklar i konventionen som kan vara av betydelse i förhållandet mellan enskil-

34Meddelande 25/7 2003 från Kommissionen till Rådet m.fl. om genomförandet av direktiv 96/71/EG i medlemsstaterna [Kom (2003) 458 slutlig] 4.1.2.2.

da också skall kunna tillämpas i tvister mellan dem. Det har sagts att domstolen här visat prov på självständighet.35 Den största förändring som Arbetsdomstolen undergått under sin tillvaro var otvivelaktigt den omdaning som följde av 1970-talets reformer av både forumregler och materiell rätt och som jag redan nämnt. Som näst största förändring måste betecknas följderna av Sveriges anslutning till EU. Liksom andra nationella domstolar är Arbetsdomstolen numera i realiteten en sorts EG-domstol. Materialet i rättskällorna har därmed blivit långt mer omfattande och komplicerat än tidigare.
    EG-rättsakterna är ojämnt fördelade mellan arbetslivets olika områden. Rikliga är reglerna rörande bl.a. diskriminering på olika grunder. Särskilt frågorna om lönediskriminering har ställt Arbetsdomstolen inför grannlaga avvägningar mellan skilda viktiga samhällsintressen, avvägningar som kanske inte är så väl lämpade för domstolsprövning. Men skall överhuvudtaget någon domstol hantera frågorna, så bör det nog vara Arbetsdomstolen, vars sakkunskap om förhållanden och synsätt på arbetsmarknaden saknar motstycke.
    EG-rättens tillämpning och utveckling bygger på ett samspel mellan EG-domstolen och nationella domstolar. Här är att säga att Arbetsdomstolen på ett lyckligt sätt visat inte bara lyhördhet och lojalitet utan också självständighet i förhållande till EG-domstolen.
    Arbetsdomstolen får sägas ha en restriktiv inställning till att begära förhandsavgörande av EG-domstolen enligt artikel 234 EG (tidigare artikel 177). I ett par fall har Arbetsdomstolen avslagit parts yrkande om att förhandsbesked skulle inhämtas,36 och då delade meningar förelegat inom domstolen i frågan om sådant besked skulle begäras har majoriteten funnit att rättsläget varit tillräckligt klart för att målet skulle kunna avgöras utan ytterligare anvisningar.37 Förhandsavgörande har hittills begärts i ett enda fall, AD 1998 nr 66, och Arbetsdomstolen har sålunda inte onödigtvis belastat EG-domstolen.38 Detta är värt att notera, även om det ligger i sakens natur att ett system med förhandsavgöranden inte är väl förenligt med det krav på snabbhet som ofta ställs på rättegång i arbetstvister.
    Det har sagts om Arbetsdomstolens domar i EG-mål att de ger exempel på ”rather advanced interpretations of directives”,39 och om mer än en av domarna har funnits skäl säga att den i fråga om om-

35Annamaria Westregård, Integritetsfrågor i arbetslivet, 2002 s.298 f.36AD 1995 nr 134 och 2002 nr 45.37AD 1995 nr 134, 1997 nr 81, 1998 nr 124 och 2002 nr 15.38Målet gällde tolkning av likalönsbegreppet. Förhandsavgörandet meddelades i mål C-236/98 [2000] REG I-2189, Örebro läns landsting, och det nationella målet avgjordes genom AD 2001 nr 13. — Ett hypotetiskt principbeslut om inhämtande av förhandsbesked i AD 1997 nr 69 (om den säregna frågan om likabehandlingsdirektivets tillämpning på anställning av domare i EG-domstolen) förföll enligt AD 1999 nr 103.39Dan Eliasson, Olle Abrahamsson & Dag Mattsson, ”Community Directives: Effects, Efficiency and Justiciability in Sweden” i SvJT 1998 s.212, 219.

sorgsfull redovisning av rättsligt material faktiskt påminner om en dom av EG-domstolen — eller åtminstone en dom av förstainstansrätten.40 Arbetsdomstolens effektiva hantering av EG-rätten vill jag, till sist, illustrera med frågan om begreppet övergång av verksamhet enligt överlåtelsedirektivet, 2001/23/EG (tidigare 77/187/EEG).41 I en tidig och principiellt hållen dom, Spijkers-domen 1986,42 hade EG-domstolen räknat upp en lång rad faktorer som skulle beaktas vid bedömning av om övergång av en verksamhet hade skett, men domstolen hade lämnat öppet vilken inbördes tyngd faktorerna borde tillmätas. Detta tydde nog på att domstolen ville ge de nationella domstolarna viss frihet vid bedömningen, något som kan ses mot bakgrund av att medlemsländerna hade olika rättsliga traditioner på området och av att effekten av tolkningen ofta endast kan komma att avse vilken av två arbetstagargrupper som prioriteras på den andras bekostnad såvitt gäller rätten till arbete. I ett senare fall, Christel Schmidt-domen 1994,43 gjorde domstolen likväl uttalanden som innebar att en arbetsgivares överförande till en entreprenör av enbart vissa arbetsuppgifter — i det aktuella fallet en enda arbetstagares städning av en banklokal — kunde innebära övergång av en verksamhet i direktivets mening. Domen väckte stark kritik särskilt i Tyskland, där en lokal arbetsdomstol utmanade EG-domstolen genom att skicka dit ett tämligen likartat fall för förhandsbesked, och i detta senare fall, Süzen-målet 1997,44 som gällde byte av entreprenör för ett städningsuppdrag, justerade EG-domstolen sin bedömning så att inte likheten mellan enbart arbetsuppgifter skulle konstituera verksamhetsövergång. I några länder — Frankrike och Sverige kan särskilt nämnas — höll domstolarna huvudet kallt och fäste inte så stor vikt vid Christel Schmidt-domen. I Swebus-domen, AD 1995 nr 163, gjorde Arbetsdomstolen sålunda klart att likhet i enbart arbetsuppgifter före och efter en förändring av huvudmannaskap inte innebär att verksamhetsövergång skett.45 Det avgörandet ligger väl i linje med vad som senare i EG-domstolens praxis etablerats som gällande EG-rätt.46 Denna bild av Arbetsdomstolen som omdömesgill, framsynt och lojal aktör i den europeiska rättsliga gemenskapen får bli min slutvinjett.

40Jfr Maria Fritz, Jörgen Hettne & Hans Rundegren, När tar EG-rätten över? EGrätten och dess inverkan på den svenska rättsordningen, 2 utg. 2001, s.272 ff.41Se till det följande Paul Davies, ”Transfer of Undertakings” i Silvana Sciarra (ed.), Labour Law in the Courts. National Judges and the European Court of Justice, Oxford 2001, s.131 ff.42Case 24/85 [1986] ECR 1119.43Case C-392/92 [1994] ECR I-131144Case C-13/95 [1997] ECR I-1259.45Se även de interimistiska besluten AD 1995 nr 96 och 134. Det må nämnas att då EG-domstolens praxis redovisas i skälen till dessa beslut liksom i den slutliga domen, AD 1995 nr 163, förbigås Christel Schmidt-domen med tystnad.46Se t.ex. Birgitta Nyström, EU och arbetsrätten, 3 uppl. 2002, s.258 ff.