Europadomstolens domar – andra kvartalet 2005
Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS
Europadomstolen har under andra kvartalet 2005 meddelat följande domar:1
1. Monory mot Rumänien (dom 5.4.2005)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Monory, som var ungersk medborgare, gifte sig med C.M., som var såväl rumänsk som ungersk medborgare. De hade tillsammans dottern V, som var född 1995. Familjen bodde i Ungern. Under besök i Rumänien i januari 1999 väckte C.M. vid rumänsk domstol talan om äktenskapsskillnad, varvid hon begärde vårdnaden om V. C.M. meddelade Monory att hon inte ville att V skulle återvända till Ungern. Monorys försök att med hjälp av de rumänska myndigheterna få dottern återförd till Ungern misslyckades. Vid Europadomstolen klagade Monory över brott mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet.
Europadomstolen konstaterade att artikel 8 i konventionen innefattar en positiv skyldighet för en stat att vidta åtgärder för att främja en persons återförening med sitt barn. I det aktuella fallet kunde de rumänska myndigheterna inte anses ha fullgjort sin positiva skyldighet. Europadomstolen noterade i detta sammanhang att både Rumänien och Ungern är parter i Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, som medför särskilda skyldigheter i fråga om bortförda barn.
Europadomstolen konstaterade vidare att ärenden av detta slag måste handläggas skyndsamt, vilket inte skett i detta fall. De krav på skyndsam behandling som Haagkonventionen uppställer hade inte respekterats, eftersom det hade tagit mer än tolv år för Rumänien att fatta beslut med anledning av Monorys framställning om hjälp med återförande av dottern. Det var visserligen fullt möjligt att det var i V:s
1 I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna — Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna — Vissa domar, som endast innefattar en bekräftelse av tidigare rättspraxis eller som uteslutande gäller bevisfrågor eller innefattar en skälighetsbedömning t.ex. av tid för häktning eller domstolsförfarande, refereras inte i denna artikel. — Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995– 2005, senast i 2005 s. 372 ff. — De viktigaste av de nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domsamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men samtliga domar är redan nu tillgängliga på Internet under webnamnet http://www.echr.coe.int.
intresse att stanna kvar i Rumänien, men ställningstagandet till detta borde inte få påverkas av tidsutdräkt vid myndigheternas hantering av frågan. Europadomstolens konklusion blev att artikel 8 i konventionen hade kränkts.
2. Volkova mot Ryssland (dom 5.4.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Genom domstols dom hade lokal myndighet förpliktats att förse Lyubov Volkova med en tillfredsställande bostad. Domen vann laga kraft. Trots detta beslöt en högre domstol att inom ramen för sina övervakande uppgifter upphäva domen.
Under hänvisning till ett tidigare avgörande (Ryabykh mot Ryssland, SvJT 2003 s. 1013) fann Europadomstolen att Lyubov Volkovas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts genom att en lagakraftvunnen dom till hennes förmån hade upphävts.
3. Afanasayev mot Ukraina (dom 5.4.2005), Gültekin m.fl. mot Turkiet (dom 31.5.2005), Dalan mot Turkiet (dom 7.6.2005), Hasan Kiliç mot Turkiet (dom 28.6.2005), Karakas och Yesilimak mot Turkiet (dom 28.6.2005)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Dessa mål gällde personer som arresterats och som hävdade att de misshandlats av polis medan de varit berövade friheten. Om det fanns medicinsk bevisning om fysiska skador, ålåg det enligt Europadomstolens praxis regeringen att, för att undgå ansvar, lämna en trovärdig alternativ förklaring till hur skadorna uppkommit. Någon sådan förklaring hade inte lämnats i dessa fall, och Europadomstolen konkluderade därför att regeringen var ansvarig för brott mot artikel 3 i konventionen (omänsklig eller förnedrande behandling). Eftersom det också fanns brister i utredningarna rörande påstådd misshandel, hade även artikel 13 i konventionen (rätt till ett effektivt rättsmedel) kränkts i flera av målen.
4. Nevmerzhitsky mot Ukraina (dom 5.4.2005), Karalevicius mot Litauen (dom 7.4.2005), Novoselov mot Ryssland (dom 2.6.2005), I.I. mot Bulgarien (dom 9.6.2005), Labzov mot Ryssland (dom 16.6. 2005)
Frågor om tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Dessa mål gällde frågor om förhållandena i häkten eller fängelser varit så usla att intagna personer kunde anses ha utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling. I åtskilliga fall rörde det sig om kraftigt överbelagda celler med sängplatser som inte räckte för alla de intagna och om bedrövliga sanitära förhållanden. I vissa fall (Nevmerzhitsky,
Labzov) tillkom att det också saknats adekvat medicinsk tillsyn av de intagna. Europadomstolens konklusion blev att det var fråga om omänsklig eller förnedrande behandling enligt artikel 3 i konventionen. I ett fall (Nevmerzhitsky) hade det dessutom skett tvångsmatning vid hungerstrejk under former som Europadomstolen fann utgöra tortyr enligt samma artikel.
5. Alija mot Grekland (dom 7.4.2005), Dimitrellos mot Grekland (dom 7.4.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Alija och Dimitrellos var häktade under lång tid men blev slutligen frikända. De begärde ersättning för den tid de varit berövade friheten, men deras yrkanden avslogs med motiveringen att det hade funnits tung bevisning som talat för att de var skyldiga.
Europadomstolen konstaterade att det enda skäl som domstolarna angett till stöd för sina beslut att vägra ersättning inte var annat än ett återgivande av lagens ord. Det fanns således ingen verklig motivering till varför Alija och Dimitrellos ansetts inte ha rätt till skadestånd. Under hänvisning till tidigare avgöranden avseende Grekland (Georgiadis mot Grekland, SvJT 1997 s. 559 f., och Sakkopoulos mot Grekland, SvJT 2004 s. 369 f.) fann Europadomstolen att avsaknaden av verkliga domskäl utgjorde ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
6. Rainys och Gasparavicius mot Litauen (dom 7.4.2005)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Raynis arbetade under perioden 1975–1991 för den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. Han var sedan anställd som jurist i ett privat teleföretag men avskedades därifrån i februari 2000 sedan hans förflutna inom KGB uppdagats. Gasparavicius arbetade för KGB under tiden 1971–1991. Han övergick därefter till advokatverksamhet. Sedan det avslöjats att han varit anställd hos KGB, uteslöts han i maj 2001 från advokatsamfundet.
Enligt litauisk lag var Raynis och Gasparavicius, på grund av sin tjänstgöring inom KGB, förbjudna ända till 2009 att ta anställning inom vissa sektorer av det privata näringslivet.
Europadomstolen fann likheter med det tidigare avgjorda målet Sidabras och Dziautas mot Litauen (SvJT 2004 s. 860 f.). En skillnad förelåg emellertid såtillvida som Raynis och Gasparavicius tvingats lämna privat tjänst, medan Sidabras och Dziautas hade avskedats från offentlig tjänst. Europadomstolen framhöll att inskränkningar i rätten till privat anställning på grund av bristande lojalitet mot staten inte kunde rättfärdigas enligt konventionen i samma utsträckning som inskränkningar i rätten till offentlig tjänst. Det rörde sig dessutom i detta fall om inskränkningar som gällde lång tid efter det att Raynis och Gasparavicius hade arbetat för KGB och Litauen blivit självständigt.
Europadomstolen konkluderade att artikel 14 i konventionen (förbud mot diskriminering) i förening med artikel 8 i konventionen (rätt till respekt för privatliv) hade kränkts genom att litauisk lag hindrade Raynis och Gasparavicius att ta anställning inom vissa delar av den privata sektorn på grund av att de arbetat för KGB.
7. Uzkureliene m.fl. mot Litauen (dom 7.4.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
De fyra klagandena begärde restitution av mark som hade tillhört deras far. I dom den 22 maj 2000 fann Högsta domstolen att deras krav var välgrundat och beslöt att de skulle erhålla gottgörelse antingen genom att marken återställdes till dem eller genom att de tilldelades annan mark eller ekonomisk kompensation. Med anledning av domen erbjöd myndigheterna klagandena viss annan mark som ersättning, men inte alla klagandena svarade på erbjudandet.
Vid Europadomstolen hävdade klagandena att deras rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och deras egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts genom att Högsta domstolens dom inte hade verkställts. Europadomstolen fann emellertid att de litauiska myndigheterna inte kunde anses ha försummat verkställigheten av Högsta domstolens dom, eftersom de inom rimlig tid hade erbjudit klagandena ersättningsmark i en situation då de ansett det omöjligt att restituera hela det markområde som tillhört deras far. Konklusionen blev därför att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts. Eftersom myndigheterna hade sökt verkställa Högsta domstolens avgörande på det sätt som de bedömt som lämpligt hade enligt Europadomstolens mening inte heller egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet kränkts.
8. Katsyuk och Varanitsa, båda mot Ukraina (domar 5.4.2005), Dragne m.fl. mot Rumänien (dom 7.4.2005), Dolgov, Piryanik, Sharko, Nazarchuk, Shcherbakov, samtliga mot Ukraina (domar 19.4.2005), Basoukou mot Grekland (dom 21.4.2005), Sokur mot Ukraina (dom 26.4.2005), Demchenko, Grishechkin m.fl., Vasilenkov, samtliga mot Ukraina (domar 3.5.2005), Chizhov mot Ukraina (dom 17.5.2005), Manolis mot Grekland (dom 19.5.2005), Dumbraveanu mot Moldavien (dom 24.5.2005), Costin mot Rumänien (dom 26.5.2005), Fuklev mot Ukraina (dom 7.6.2005), Castren-Niniou mot Grekland (dom 9.6.2005), OOO Rusatommet mot Ryssland (dom 14.6.2005), Alexandr Bulynko mot Ukraina (dom 21.6.2005), Bulynko mot Ukraina (dom 21.6.2005), Ghibusi mot Rumänien (dom 23.6.2005), Virgil Ionescu mot Rumänien (dom 28.6.2005), Teteriny mot Ryssland (dom 30.6.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
I samtliga dessa mål var det fråga om brott mot artikel 6:1 i konventionen på grund av underlåtenhet att verkställa domar. Det rörde sig antingen om domar varigenom staten ålagts betalningsskyldighet e.d. eller om domar rörande betalningsskyldighet eller annan prestation som inte verkställts av exekutionsmyndigheterna. I flera mål fann Europadomstolen också att klagandens ekonomiska rättigheter skadats genom den underlåtna verkställigheten på sådant sätt att även artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen blivit kränkt.
9. Rokhlina mot Ryssland (dom 7.4.2005)
Frågor om häktningstids längd (artikel 5:3 i konventionen) och rätt till snabb domstolsprövning av ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:4 i konventionen)
Tamara Pavlovna Rokhlina häktades i juli 1998 som misstänkt för mord. Hon förblev i häkte fram till den 30 december 1999. Som häktningsgrund under hela perioden angavs endast att hon var anklagad för ett grovt brott, vilket enligt rysk rätt medförde att det ankom på henne att visa att det inte ens fanns en hypotetisk risk för att hon skulle avvika, begå nya brott eller försvåra utredningen.
Europadomstolen framhöll att skälig misstanke om brott kan räcka som initial häktningsgrund men att det efter en tid måste tillkomma andra häktningsskäl. Obligatorisk häktning vid vissa typer av brott är därför i princip oförenlig med artikel 5:3 i konventionen och bevisbördan för att det föreligger häktningsskäl åvilar staten. Europadomstolen framhöll att artikel 5 i konventionen grundas på principen att frihetsberövande är en exceptionell åtgärd som är tillåtlig endast i speciellt angivna och klart definierade fall och att en omvänd bevisbörda i fråga om häktningsskälen inte är förenlig med denna princip. Europadomstolens slutsats blev därför att artikel 5:3 i konventionen blivit kränkt i detta fall.
Tamara hade också begärt överprövning av frihetsberövandets laglighet. Överprövningen hade pågått i en månad och 10 dagar, men under denna tid hade frågan behandlats i två instanser och det hade hållits förhandlingar inom de tidsfrister som gällde enligt rysk lag. Rätten enligt artikel 5:4 i konventionen till snabb prövning av ett frihetsberövandes laglighet hade därför enligt Europadomstolens mening inte kränkts.
10. Marik mot Tjeckiska republiken (dom 12.4.2005), Palenik mot Tjeckiska republiken (dom 21.6.2005), Turek mot Tjeckiska republiken (dom 21.6.2005)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) a) Marik väckte talan om restitution av egendom, men hans yrkande avslogs av domstolar i två instanser. Han vände sig då till Författningsdomstolen, som avvisade hans författningsbesvär på grund av att han inte först hade begärt rättslig prövning i Högsta domstolen.
Vid Europadomstolen hävdade Marik att han genom Författningsdomstolens avgörande hade vägrats sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.
Europadomstolen konstaterade att överklagande på rättsliga grunder till Högsta domstolen enligt tjeckisk lag var ett speciellt rättsmedel och att det ankom på Högsta domstolen att diskretionärt avgöra om målet skulle tas upp till prövning. Dessutom hade Marik, om hans överklagande hade avslagits av Högsta domstolen, löpt risken att hans därefter anförda författningsbesvär skulle komma att avvisas av Författningsdomstolen på grund av att de anhängiggjorts för sent (jfr Zvolsky och Zvolska mot Tjeckiska republiken, SvJT 2003 s. 62 f.). Under sådana förhållanden kunde överklagande på rättsliga grunder till Högsta domstolen inte anses som ett effektivt rättsmedel som Marik varit tvungen att utnyttja.
Europadomstolen konkluderade att Författningsdomstolen, genom att avvisa Mariks författningsbesvär, hade vägrat honom den rätt till domstolsprövning som han hade enligt artikel 6:1 i konventionen.
b) Palenik och Turek hade överklagat domstolsavgöranden till Högsta domstolen, som avslagit deras överklaganden, och därefter vänt sig till Författningsdomstolen, som fann att författningsbesvären anhängiggjorts för sent, eftersom tidsfristen för överklaganden skulle räknas inte från dagen för Högsta domstolens beslut utan från det senaste avgörandet i lägre instans. Liksom i tidigare avgöranden (t.ex. det tidigare nämnda målet Zvolsky och Zvolska mot Tjeckiska republiken) fann Europadomstolen att ett överklagande till Högsta domstolen inte borde få negativt påverka möjligheterna att senare anföra författningsbesvär hos Författningsdomstolen. Det följde också av Författningsdomstolens egen praxis att en klagande före hänvändelse till Författningsdomstolen
måste uttömma tillgängliga rättsmedel, och som ett sådant rättsmedel räknades överklagande till Högsta domstolen. Tidsfristen för anförande av författningsbesvär borde räknas från dagen för Högsta domstolens beslut eller, alternativt, suspenderas under den tid som åtgår för Högsta domstolens prövning. Europadomstolen fann därför att Paleniks och Tureks rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts genom att deras författningsbesvär avvisats.
11. Whitfield m.fl. mot Förenade Konungariket (dom 12.4.2005)
Frågor om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till bistånd av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen)
Klagande var fyra personer som under fängelsevistelse dömts enligt fängelsereglementet till disciplinära straff bestående i att fängelsetiden förlängts med ett visst antal dagar. De klagade över att de inte hade dömts av en oavhängig och opartisk domstol och att de inte haft juridiskt biträde för att hjälpa dem med deras försvar.
Europadomstolen framhöll att det var samma befattningshavare inom fängelseförvaltningen som hade utformat anklagelserna mot klagandena, gjort utredningar, utfört åtalen och slutligen bestämt om klagandena var skyldiga samt ålagt dem disciplinstraff. Det hade alltså inte funnits någon strukturell åtskillnad mellan rollerna som åklagare och som domare. Under sådana förhållanden fanns det legitima skäl att hysa farhågor om det dömande organets oavhängighet och opartiskhet, och klagandenas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol hade enligt Europadomstolens mening inte tillgodosetts. Europadomstolen konstaterade vidare att myndigheterna hade ansett det onödigt att vid de muntliga förhandlingar som hållits låta klagandena bistås av försvarare och att en av klagandena inte ens hade tillåtits att före förhandlingen konsultera en juridisk rådgivare. På grund härav fann Europadomstolen att även artikel 6:3 c) i konventionen hade kränkts.
12. Shamayev m.fl. mot Georgien och Ryssland (dom 12.4.2005)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt att underrättas om skäl för frihetsberövande (artikel 5:2 i konventionen), rätt till domstolsprövning av ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:4 i konventionen), rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen), rätt till fritt utövande av enskild klagorätt (artikel 34 i konventionen) och statens skyldighet att underlätta utredning (artikel 38 i konventionen)
Klagande i målet var 13 personer av tjetjenskt ursprung. De arresterades i augusti 2002 av georgisk gränspolis i samband med att de sökte illegalt resa in i Georgien. De ryska myndigheterna begärde att de skulle utlämnas till Ryssland, eftersom de ansågs vara terrorister och ha deltagit i stridigheter i Tjetjenien. De georgiska myndigheterna biföll i oktober 2002 denna utlämningsbegäran såvitt avsåg fem perso-
ner. Beslutet om utlämning ledde till en våldsam konfrontation mellan flera av klagandena och specialstyrkor i det fängelse där de flesta klagandena befann sig. Utlämningen av de fem personerna verkställdes kort därefter. Enligt uppgift av ryska regeringen dömdes fyra av dem sedan till fängelsestraff av varierande längd.
I november 2002 beslöt de georgiska myndigheterna att ytterligare tre av klagandena skulle utlämnas. Detta beslut hade emellertid inte verkställts när Europadomstolen prövade målet. Två av dessa personer hade försvunnit och senare arresterats i Ryssland. Beträffande den tredje personen hade verkställigheten av utlämningsbeslutet suspenderats i avvaktan på fortsatt prövning av hans eventuella flyktingstatus. I sin mycket utförliga dom behandlade Europadomstolen olika frågor om Georgiens och Rysslands eventuella brott mot konventionen med avseende på de 13 klagandena. Europadomstolens viktigaste slutsatser blev följande: a) Beträffande de fem personer som utlämnats till Ryssland fann Europadomstolen det inte visat bortom rimligt tvivel att det, när de georgiska myndigheterna fattade beslut om utlämning, fanns allvarliga och välgrundade skäl att tro att dessa personer genom utlämningen skulle utsättas för personlig risk för omänsklig eller förnedrande behandling av sådant slag som avses i artikel 3 i konventionen. b) Av de tre personer vilkas utlämning beviljats i november 2002 hade två försvunnit till Ryssland utan att utlämningsbeslutet verkställts. Något skäl att under sådana förhållanden ta ställning till om verkställighet av utlämningsbeslutet beträffande dem skulle ha kränkt artikel 3 i konventionen fanns det enligt Europadomstolen inte. När det gällde den tredje personen fanns det däremot fortfarande en möjlighet att utlämningsbeslutet skulle komma att verkställas, och Europadomstolen konkluderade att en sådan verkställighet skulle strida mot artikel 3 i konventionen. Som skäl åberopade Europadomstolen bl.a. som en synnerligen oroande omständighet att det hade förekommit att personer av tjetjenskt ursprung som anfört klagomål hos Europadomstolen hade utsatts för förföljelse i Ryssland i form av hot, trakasserier och frihetsberövanden och att de i vissa fall försvunnit eller dödats. c) När det gällde de våldsamma oroligheterna i fängelset inför utlämningen av fem personer fann Europadomstolen att det kunde ha varit befogat att använda våld mot de intagna för att övervinna deras motstånd. Flera av klagandena hade emellertid tillfogats sår och frakturer, och de hade inte fått lämplig medicinsk behandling. Inte heller hade det utretts om det våld som använts mot dem varit proportionerligt. Dessutom hade utlämningen genomförts på ett oacceptabelt sätt genom att de som skulle utlämnas förmåtts lämna sina celler under falska förespeglingar. Flera av klagandena hade under dessa omständigheter åsamkats fysiskt och psykiskt lidande av sådant slag att det utgjorde omänsklig behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
d) Georgien hade också brutit mot andra bestämmelser i konventionen genom att inte underrätta vissa av klagandena om skälet till att de arresterats (artikel 5:2) och genom att inte ge klagandena tillgång till handlingar som skulle ha gjort det möjligt för dem att överklaga frihetsberövandet (artikel 5:4). Vissa av klagandena hade också hindrats att överklaga beslutet om utlämning (artikel 13) genom att de inte förrän omedelbart före verkställigheten fått veta att de skulle utlämnas.
e) Georgien hade brutit mot sina förpliktelser enligt artikel 34 i konventionen genom att utlämna fem av klagandena trots att Europadomstolen fattat ett interimistiskt beslut om att utlämning inte borde ske förrän målet prövats av Europadomstolen. f) Ryssland hade brutit mot sina förpliktelser dels enligt artikel 38 i konventionen genom att inte tillåta Europadomstolen att genomföra en utredning i Ryssland, dels enligt artikel 34 i konventionen genom att förhindra kontakter mellan de utlämnade klagandena och Europadomstolen samt dessutom mellan klagandena och deras ombud. Till följd härav hade det varit omöjligt för Europadomstolen att göra en reell prövning av de klagomål som gällde frågan om deras rättigheter enligt artiklarna 3 och 6 i konventionen hade kränkts i Ryssland.
13. Fera mot Italien (dom 21.4.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Fera var åtalad för mord. Under förundersökningen begärde han att bli dömd enligt en förkortad procedur, som innefattade ett summariskt förfarande och straffnedsättning med en tredjedel av det normala fängelsestraffet. Hans begäran avslogs. Han dömdes senare till 11 års fängelse och medgavs inte den straffnedsättning som han skulle ha varit berättigad till om det summariska förfarandet hade tillämpats. Han menade att han på grund härav inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.
Europadomstolen konstaterade att det under förundersökningen hade uppkommit en fråga om att Fera skulle underkastas en psykiatrisk undersökning och att detta inte kunde ske inom ramen för den förkortade proceduren. Europadomstolen fann därför, med 4 röster mot 3, att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts i detta fall.
14. Lo Tufo mot Italien (dom 21.4.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Trots en lagakraftvunnen vräkningsdom kunde klagandena under lång tid inte med bistånd av polisen återfå besittningen till sin våning. Europadomstolen fann att deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till respekt för äganderätten och enligt artikel 6:1 i kon-
ventionen till en rättvis rättegång därigenom hade kränkts (jfr bl.a. Immobiliare Saffi mot Italien, SvJT 1999 s. 917 ff.).
15. Democracy and Change Party m.fl. mot Turkiet (dom 26.4.2005), Emek Partisi och Senol mot Turkiet (dom 31.5.2005)
Frågor om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagande var två politiska partier kallade Demokrati- och förändringspartiet (DDP) och Arbetspartiet (EP) samt ledande personer inom partierna. Partierna hade grundats i april 1995 och mars 1996, och de hade upplösts av Författningsdomstolen i mars 1996 och februari 1997 på grund av att deras program ansetts ägnade att undergräva statens territoriella integritet och nationens enhet. Författningsdomstolen hade funnit att DDP och EP, bakom det uppgivna syftet att verka för utveckling av det kurdiska språket, hade ett annat syfte, nämligen att främja ett minoritetstänkande och att därigenom uppmuntra separatism och skapa förutsättningar för en delning av den turkiska nationen.
Europadomstolen konstaterade att de två partierna hade upplösts endast på grundval av sina partiprogram, eftersom partierna ännu inte haft möjlighet att påbörja sin verksamhet. DDP:s program behandlade kurdernas situation i Turkiet och innehöll förslag som syftade till att stoppa förtryck och att säkra grundläggande rättigheter för kurder. EP:s program innehöll en analys av arbetarklassens utveckling i Turkiet och i världen och kritik av hur turkiska regeringen bekämpade separatism. Däremot uppmuntrade partiprogrammen inte till användning av våld för politiska syften. Europadomstolen fann under sådana omständigheter att upplösningen av partierna inte kunde anses ha varit nödvändiga åtgärder i ett demokratiskt samhälle och konkluderade att Författningsdomstolens beslut i båda fallen kränkte den i artikel 11 i konventionen skyddade föreningsfriheten.
16. Müslim mot Turkiet (dom 26.4.2005)
Frågor om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Müslim var en irakisk medborgare av turkmenskt ursprung. I augusti 1998 var han och en kusin till honom i Irak inblandade i en väpnad konfrontation vid vilken en nära medhjälpare till Saddam Hussein skottskadades. Han förföljdes av den irakiska hemliga polisen och flydde till Turkiet, där han begärde flyktingstatus. Han erkändes inte som konventionsflykting i egentlig mening men fick ”provisorisk flyktingstatus”.
Efter Saddam Husseins fall begärde Müslim på nytt flyktingstatus. Han hävdade att situationen för turkmener i Irak hade blivit ännu svårare efter Saddamregimens fall, särskilt i den trakt som han kom från, eftersom det där pågick en konflikt mellan araber, kurder och turkmener. Han gjorde också gällande att han löpte risk att misshand-
las eller dödas av ledande personer inom Baathpartiet. Under dessa förhållanden skulle hans utvisning till Irak enligt hans mening strida mot förbudet i artikel 3 i konventionen mot omänsklig och förnedrande behandling.
Europadomstolen fann det klarlagt att det i de norra delarna av Irak, dit Müslim riskerade att utvisas, fanns betydande säkerhetsproblem och risker för att bli inblandad i konflikter mellan kurdiska, arabiska och turkmenska grupper. Men det fanns inget som tydde på att Müslim i detta hänseende befann sig i en svårare situation än andra medlemmar av den turkmenska folkgruppen eller andra invånare i norra Irak.
Europadomstolen erinrade vidare om att Müslim kunde i Turkiet få sin asylansökan bedömd i ett förfarande med möjligheter till överklagande och domstolsprövning.
Europadomstolens slutsats blev att det inte skulle strida mot artikel 3 i konventionen om beslut fattades om Müslims utvisning till Irak och detta beslut blev verkställt.
Müslim gjorde också gällande att de turkiska myndigheterna inte försett honom med tillräckliga materiella resurser och att detta stred mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet. Europadomstolen framhöll emellertid att artikel 8 inte innefattade ett krav på myndigheterna att tillförsäkra enskilda personer en viss levnadsstandard. Artikel 8 hade alltså inte kränkts i detta hänseende.
17. Falakaoglu mot Turkiet (dom 26.4.2005), Teslim Töre mot Turkiet (dom 19.5.2005), Pamak mot Turkiet (dom 7.6.2005), Ergin mot Turkiet (nr 1, 2, 3, 4 och 5), Ergin och Keskin mot Turkiet (nr 1 och 2) (domar 16.6.2005), Perinçek mot Turkiet (dom 21.6.2005)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagandena i dessa mål dömdes till straff med anledning av politiska uttalanden i artiklar eller tal, vilka ansetts anstifta till hat mellan folkgrupper eller utgöra ett hot mot Turkiets territoriella integritet. Europadomstolen fann att dessa domar stred mot klagandenas yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen, eftersom klagandena i sina artiklar eller tal inte hade uppmanat till våld, väpnat motstånd eller uppror och inte heller uppmuntrat till hat mellan människor eller folkgrupper (hate speech).
18. Parsil mot Turkiet (dom 26.4.2005), Le Duigou mot Frankrike (dom 19.5.2005), Vetter mot Frankrike (dom 31.5.2005), Milatova m.fl. mot Tjeckiska republiken (dom 21.6.2005), Bach mot Frankrike (dom 28.6.2005), Fourchon mot Frankrike (dom 28.6.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
I dessa mål fann Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts som en följd av att visst eller vissa dokument under det inhemska domstolsförfarandet inte kommunicerats med part, vilket
gjort det omöjligt för parten att framföra kommentarer och eventuella motargument. 19. I.D. mot Bulgarien (dom 28.4.2005)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
I.D. led av en sjukdom som först bedömdes som arbetsskada. Vid fortsatt prövning ansåg emellertid de medicinska prövningsinstanserna att det inte fanns något samband mellan I.D:s arbete och hennes sjukdom. De grundade sin bedömning på en gällande arbetsbeskrivning och tog inte hänsyn till den bevisning som I.D. anförde till stöd för sitt påstående att hennes arbetsuppgifter i verkligheten varit av annan art än vad som framgick av arbetsbeskrivningen. De bulgariska domstolarna vägrade henne därefter arbetsskadeersättning utan att göra någon egen prövning av de faktiska förhållandena.
Europadomstolen konstaterade att de medicinska prövningsinstanserna var underställda hälsoministeriet och att deras ledamöter inte var oavsättliga. Nämnderna hade inga klara procedurregler och de höll inga muntliga förhandlingar. De fattade sina beslut enbart på grund av medicinsk utredning. Europadomstolen fann att de under sådana omständigheter inte kunde anses som domstolar vid tillämpning av artikel 6:1 i konventionen.
Europadomstolen fann vidare att prövningen av I.D:s ärende vid domstol inte uppfyllde kraven i artikel 6:1 i konventionen, eftersom domstolarna hade betraktat de medicinska bedömningarna som bindande för dem och inte gjort någon fullständig omprövning av hennes ärende. Konklusionen blev därför att rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 inte hade tillgodosetts.
20. Urukalo och Nemet mot Kroatien (dom 28.4.2005), Peic mot Kroatien (dom 26.5.2005), Zadro mot Kroatien (dom 26.5.2005)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Målen gällde process mot kroatiska staten vid kroatiska domstolar rörande ersättning för hus eller annan egendom som förstörts genom krigshändelser eller terroristhandlingar. Enligt kroatisk lag skulle mål av detta slag förklaras vilande intill dess ny lagstiftning om ersättningsfrågorna antagits. Till följd härav hade klagandena under lång tid inte kunnat få sina anspråk prövade av domstol.
Europadomstolen fann, liksom i tidigare mål av detta slag (bl.a. Kutic mot Kroatien, SvJT 2002 s. 403, och Multiplex mot Kroatien, SvJT 2003 s. 1003), att klagandena inte åtnjutit sin rätt till domstolsprövning och att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.
21. A.L. mot Tyskland (dom 28.4.2005)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
A.L. var häktad på grund av misstanke om försäkringsbedrägeri. Han åtalades för brottet, men åtalet lades ner sedan han betalat en summa
pengar till välgörande ändamål. Han ansökte om skadestånd för häktningstiden, vilket vägrades honom av regiondomstolen. I ett brev till hans försvarare förklarade regiondomstolens ordförande att A.L. med stor sannolikhet skulle ha dömts för brottet om åtalet hade fullföljts. Vid Europadomstolen klagade A.L. över att han i strid med artikel 6:2 i konventionen inte hade presumerats vara oskyldig till brott.
Europadomstolen konstaterade att uttalandet av regiondomstolens ordförande hade gjorts i ett brev och inte i ett officiellt sammanhang. Vidare hade A.L. överklagat beslutet att vägra honom ersättning först till appellationsdomstolen och sedan till Författningsdomstolen. Båda dessa domstolar hade visserligen också vägrat honom ersättning, men de hade betonat att de inte ansåg honom skyldig till brott. I stället var det på grund av en kvardröjande misstanke och omständigheterna i övrigt som de ansett det inte vara skäligt att tillerkänna honom ersättning. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att artikel 6:2 i konventionen inte hade kränkts.
22. Buck mot Tyskland (dom 28.4.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Vid en husrannsakan i Bucks affärslokaler och hem togs dokument i beslag för att klarlägga vem som varit förare av en bil som tillhört Bucks bolag och som vid radarkontroll hade befunnits överskrida tilllåten maximihastighet. Bucks son hade antagits vara förare men hade förnekat detta och framhållit att bilen kunde ha framförts av andra personer som arbetade i Bucks företag.
Buck gjorde vid Europadomstolen gällande att husrannsakningen stred mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet.
Europadomstolen konstaterade att husrannsakningen hade gällt utredning av en mindre trafiköverträdelse och att det inte var Buck själv utan hans son som misstänkts vara skyldig till överträdelsen. Genom husrannsakningen avsåg man att söka få klarhet i om det var Bucks son eller någon av de anställda i Bucks bolag som hade kört för fort. Det hade inte i beslutet om husrannsakningen angetts varför man trott att det i Bucks hem kunde finnas material som skulle ge upplysningar i saken, och tvångsåtgärden var därför mera omfattande än som motiverades av dess syfte. Husrannsakningen i Bucks affärslokaler var dessutom ägnad att negativt påverka både hans och bolagets anseende.
Under sådana omständigheter fann Europadomstolen, med 4 röster mot 3, att åtgärden var oproportionerlig och att artikel 8 i konventionen blivit kränkt.
23. Albina mot Rumänien (dom 28.4.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Albina väckte talan vid domstol för att återfå nationaliserad egendom som hade tillhört hans föräldrar. Han hade framgång i första instans, men domen ändrades av en regiondomstol efter överklagande. Albina överklagade regiondomstolens dom till en appellationsdomstol som förklarade överklagandet uppenbart ogrundat utan att bemöta de grunder som Albina anfört till stöd för sin talan.
Vid Europadomstolen gjorde Albina gällande att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts på grund av att förfarandet vid appellationsdomstolen inte varit rättvist.
Europadomstolen konstaterade att appellationsdomstolen hade avslagit Albinas överklagande genom en dom som var slutlig och inte kunde överklagas samt att appellationsdomstolen gjort detta utan att ange några skäl. Appellationsdomstolen hade underlåtit inte endast att i sin dom ta ställning till Albinas argument utan också att ange om domstolen anslöt sig till de skäl som anförts av regiondomstolen. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att Albina inte hade haft en rättvis rättegång och att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.
24. Öcalan mot Turkiet (dom 12.5.2005)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen), rätt att efter arrestering ställas inför en domare (artikel 5:3 i konventionen), rätt till snabb domstolsprövning av ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:4 i konventionen), rätt till rättvis rättegång vid oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen), rätt till liv (artikel 2 i konventionen), omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Genom domen omprövade Europadomstolen i en stor kammare ett mål som tidigare avgjorts av domstolen i vanlig sammansättning. Beträffande omständigheterna hänvisas till referatet i SvJT 2003 s. 611 ff. Den stora kammarens bedömning överensstämmer i det väsentliga med den som gjordes i den tidigare domen.
25. Mason m.fl. mot Italien (dom 17.5.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena ägde mark som exproprierades 1981 men hade 24 år senare ännu inte fått expropriationsersättningen slutligt fastställd. Europadomstolen fann att staten var ansvarig för dröjsmålet och att detta inte kunde rättfärdigas. Klagandena hade fått bära en alltför tung börda som rubbade balansen mellan de allmänna och de enskilda intressena till klagandenas nackdel. Konklusionen blev därför att deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.
26. Pasculli mot Italien, Scordino mot Italien (nr 3) (domar 17.5.2005)
Frågor om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena i båda dessa mål var ägare till mark som togs i besittning av myndigheterna som förberedelse till en kommande expropriation. De italienska domstolarna fann att besittningstagandet hade varit olagligt men att äganderätten ändå genom besittningen hade övergått till myndigheterna. Klagandena tillerkändes sedan ersättning som de ansåg otillräcklig. De hävdade att deras rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att myndigheterna, trots att besittningstagandet varit illegalt, ändå hade genom sitt innehav blivit ägare till marken. Med andra ord hade myndigheterna förvärvat äganderätt utan ett normalt expropriationsförfarande, och dessutom medförde de italienska ersättningsreglerna att det inte utgick full ersättning för den skada som uppkommit. Under sådana förhållanden var enligt Europadomstolens mening kravet på laglighet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte uppfyllt, vilket medförde att klagandenas rätt enligt denna artikel inte hade respekterats.
27. Z.M. och K.P. mot Slovakien (dom 17.5.2005)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Z.M. var mor till K.P. De var medborgare i Slovakien men bodde i ett annat land, i vilket de också var medborgare. I detta land levde de tillsammans med O.A.M., som Z.M. gift sig med efter skilsmässa från K.P:s far P. Vid slovakiska domstolar hade de fört processer om vårdnaden om K.P., hennes uppfostran och P:s föräldrarättigheter. O.A.M. hade också vid flera tillfällen begärt tillstånd av slovakisk domstol att adoptera K.P.
Vid Europadomstolen gjorde Z.M. och K.P. gällande att deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet hade kränkts genom att de slovakiska domstolarna varit försumliga vid behandlingen av målen om P:s föräldrarättigheter och adoption av K.P.
Europadomstolen framhöll att Z.M., K.P. och O.A.M. bodde tillsammans som en familj i ett annat land än Slovakien och att de också hade det landets medborgarskap. Ingenting tydde enligt Europadomstolens mening på att det förekommit något ingrepp i deras familjeliv. O.A.M. hade tre gånger ansökt om att få adoptera K.P., men han hade tagit tillbaka två av dessa ansökningar, och det hade inte visats att det skulle vara omöjligt för honom att få tillstånd till adoption i sitt bosättningsland. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att artikel 8 i konventionen inte hade kränkts.
28. Vigroux mot Frankrike (dom 19.5.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till bistånd av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen)
Vigroux, som var åtalad för brott, överlämnade till brottmålsdomstolen ett läkarintyg om att han var av sjukdom förhindrad att inställa sig till huvudförhandlingen. Brottmålsdomstolen beslöt att ändå hålla förhandlingen. Hans försvarare, som inställde sig, fick inte försvara sin klient på grund av att denne själv inte var närvarande. Vigroux befanns skyldig till brott och dömdes till ett villkorligt fängelsestraff.
Vigroux överklagade domen till appellationsdomstolen och gav in ett nytt läkarintyg av innehåll att han på grund av sjukdom inte kunde närvara vid förhandlingen inför denna domstol. Intyget godtogs emellertid inte som ursäkt för att Vigroux inte inställt sig, och hans försvarare, som var närvarande, fick inte tillåtelse att tala för Vigroux.
Europadomstolen framhöll betydelsen av att en tilltalad får möjlighet att framträda inför den domstol som skall pröva åtalet och försvara sig med hjälp av juridiskt biträde. Vidare hänvisade Europadomstolen till tidigare rättspraxis av innebörd att den tilltalades utevaro inte utgör ett godtagbart skäl för att vägra att höra försvararen (t.ex. Van Geyseghem mot Belgien, SvJT 1999 s. 582 f.). I det aktuella fallet hade de franska domstolarna hållit sina förhandlingar i den tilltalades utevaro trots läkarintyg om förhinder på grund av sjukdom och utan att tillåta dennes försvarare att yttra sig. Härigenom hade enligt Europadomstolens mening rättigheterna i artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen kränkts.
29. Diamantides mot Grekland (nr 2) (dom 19.5.2005)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Diamantides åtalades för olika brott men frikändes genom flera domar avseende olika delar av åtalet. Han begärde att åtal skulle väckas för ärekränkning mot en journalist och vissa andra personer som hade deltagit i ett televisionsprogram om honom. I programmet hade journalisten påstått att Diamantides hade begått grova brott som omfattades av åtalet mot honom.
Innan åtalet mot Diamantides var till alla delar avgjort, beslöt åtalsavdelningen vid brottmålsdomstolen i Athen att de av honom utpekade personerna inte skulle åtalas. Domstolen angav som motivering att deras uttalanden i televisionsprogrammet inte hade varit osanna och därför inte hade kränkt Diamantides ära och rykte. Diamantides överklagade utan framgång detta avgörande till Kassationsdomstolen.
Europadomstolen framhöll att de grekiska domstolarna i sin motivering till beslutet att inte väcka åtal hade angett att Diamantides hade begått brott trots att han hade frikänts för vissa av dessa brott och andra då fortfarande var föremål för prövning inom ramen för åtalet mot honom. Härigenom hade domstolarna enligt Europadom-
stolens mening kränkt Diamantides rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att anses oskyldig till brott för vilka han inte dömts av domstol.
30. Acciardi och Campagna mot Italien (dom 19.5.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Acciardi och Campagna ägde mark, varav en del 1977 hade tagits i besittning av förvaltningsmyndigheterna för att användas vid ett vägbygge. Eftersom marken inte exproprierats och Acciardi och Campagna inte heller fått någon ersättning, väckte de skadeståndstalan mot myndigheterna. Målet var, när Europadomstolen meddelade sin dom, fortfarande anhängigt vid italiensk domstol.
Europadomstolen fann att Acciardis och Campagnas förlust under lång tid av alla möjligheter att utnyttja marken, samtidigt som de saknat effektiva rättsmedel, utgjorde en expropriation de facto som var oförenlig med deras äganderättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
31. Kaufmann mot Italien (dom 19.5.2005)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
I mål om äganderätten till mark överklagade Kaufmann en dom till Kassationsdomstolen, som ålade honom att delge sitt överklagande med övriga berörda parter inom en tidsfrist av 90 dagar. Vissa av dessa parter var bosatta i Tyskland. Handlingarna måste därför översättas till tyska, legalisering måste ske och delgivningen måste verkställas under medverkan av italienska och tyska myndigheter, Kaufmann försökte förgäves få en förlängning av 90-dagarsfristen. Han kunde 17 dagar före fristens utgång överlämna handlingarna till italiensk myndighet för vidarebefordran till Tyskland. Delgivningen i Tyskland skedde emellertid några dagar efter fristens utgång. På grund härav avvisade Kassationsdomstolen Kaufmanns överklagande.
Europadomstolen konstaterade att delgivningen i Tyskland hade varit tidskrävande och att detta inte berott på någon försummelse från Kaufmanns sida. Sedan han överlämnat delgivningshandlingarna till italiensk myndighet, hade han inte heller kunnat påverka förfarandet. Han hade också försökt få tidsfristen förlängd för att inte riskera att delgivningen skedde för sent. Europadomstolen fann att Kassationsdomstolens avvisande av hans överklagande med hänsyn till omständigheterna innebar att han i strid med artikel 6:1 i konventionen förvägrats domstolsprövning.
32. Steck-Risch m.fl. mot Liechtenstein (dom 19.5.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång inför opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena var ägare till mark som enligt en nyantagen plan inte fick bebyggas. De menade att de därigenom utsatts för expropriation de facto och yrkade skadestånd för detta. Deras begäran avslogs av reger-
ingen, vars beslut överklagades av klagandena till Förvaltningsdomstolen. Under ordförandeskap av G.W. avslog Förvaltningsdomstolen deras överklagande. Klagandena förde målet vidare till Författningsdomstolen, som också lämnade deras talan utan bifall. En av domarna i Författningsdomstolen var H.H.
Klagandena hävdade vid Europadomstolen att deras rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts i två hänseenden. För det första hade Författningsdomstolen inte varit opartisk när den prövade deras talan, eftersom H.H. i sin advokatverksamhet delade kontor med G.W. och därmed var jävig. För det andra hade den kommun som var deras motpart i förfarandet vid Förvaltningsdomstolen ingett ett yttrande som inte hade delgetts dem och som de därför inte haft tillfälle att bemöta.
Europadomstolen konstaterade att H.H. och G.W. var verksamma både som domare och som advokater. Ett sådant förhållande, som ibland förekom särskilt i små länder, var inte i och för sig oförenligt med artikel 6:1 i konventionen. När det gällde det konkreta fallet var det riktigt att H.H. och G.W. delade kontor som advokater, men de hade inte gemensamma ekonomiska intressen och det fanns inga andra yrkesmässiga eller personliga band mellan dem. Det saknades under sådana förhållanden grund för att ifrågasätta H.H:s opartiskhet vid avgörandet av målet i Författningsdomstolen. Europadomstolen konkluderade alltså att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts i denna del.
Däremot fann Europadomstolen att Förvaltningsdomstolens underlåtenhet att låta klagandena få del av kommunens yttrande var oförenlig med ett kontradiktoriskt förfarande och utgjorde ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
33. Turhan mot Turkiet (dom 19.5.2005)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Turhan hade i en bok gjort uttalanden om statssekreteraren Sefa Kilercioglu, för vilka han av domstol dömdes för ärekränkning. Europadomstolen framhöll att Turhans uttalanden var värdeomdömen som inte kunde bli föremål för sanningsbevisning. Kilercioglu var en offentlig person, och det hade inte visats att Turhans uttalanden hade påverkat hans politiska karriär och inte heller hans yrkesliv eller privatliv. Något skäl att ge Kilercioglus intresse av skydd för sin person företräde framför intresset av yttrandefrihet i frågor av allmänt intresse hade inte visats föreligga. Europadomstolens slutsats blev således att artikel 10 i konventionen hade kränkts.
34. Berkouche mot Frankrike (dom 24.5.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen)
I samband med en husrannsakan uppkom skottväxling, som ledde till att Berkouche skadades. Berkouche anklagades senare för försök till mord på två gendarmer. Han gjorde brottsanmälan mot andra personer för försök till mord och medhjälp till försök till mord. Han anmälde också att han önskade föra skadeståndstalan som målsägande i målet mot dem.
Vid den domstol som behandlade åtalet mot Berkouche begärde denne uppskov för att åtalet mot honom och hans egen brottsanmälan mot andra skulle kunna handläggas i ett och samma förfarande. Domstolen avslog denna begäran och dömde senare Berkouche för försök till mord till tio års fängelse.
Vid Europadomstolen gjorde Berkouche gällande att han inte fått en rättvis rättegång på grund av att den franska domstolen vägrat att handlägga de båda brottmålsförfarandena gemensamt.
Europadomstolen konstaterade att Berkouche hade haft tillfälle att försvara sig mot den anklagelse som riktats mot honom. När det gällde hans egen brottmålsanmälan hade han haft möjlighet att argumentera för sina civilrättsliga anspråk. Oavsett om det hade varit önskvärt att handlägga de två förfarandena gemensamt fann Europadomstolen därför att Berkouches rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hans rätt att försvara sig enligt artikel 6:3 i konventionen inte hade kränkts.
35. Sildedzis mot Polen (dom 24.5.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Sildedzis fick vänta i över två år på att få sin bil registrerad, vilket ledde till skada för hans yrkesverksamhet.
Europadomstolen fann att de polska bestämmelserna om registrering av bilar inte var tillräckligt klara för att förebygga godtyckliga ingrepp i egendomsskyddet. Sildedzis hade köpt sin bil vid en auktion som organiserats av skattemyndigheterna, och det fanns ingen anledning att misstänka att han åtkommit den på olagligt sätt. Han hade inte heller varnats för eventuella problem vid registrering av bilen. Europadomstolen fann därför att förseningen av registreringen innebar ett oproportionerligt ingrepp i hans rätt till skydd för sin egendom och att artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.
36. Buzescu mot Rumänien (dom 24.5.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Buzescu var advokat i Rumänien. Sedan han lämnat Rumänien 1981, förlorade han sitt rumänska medborgarskap och sin ställning som ad-
vokat. I mars 1991 återfick han medborgarskapet och han återvände till Rumänien i maj 1991. Kort därefter registrerades han på nytt som advokat, men i juni 1996 beslöt det rumänska advokatsamfundet att upphäva registreringen. Buzescu överklagade beslutet till appellationsdomstolen i Bukarest och sedan till Högsta Domstolen men utan framgång.
Vid Europadomstolen klagade Buzescu över att han inte fått en rättvis rättegång på sätt som krävs enligt artikel 6:1 i konventionen. Han framhöll bl.a. att domstolarna inte hade prövat hans invändningar i sak. Han hävdade också att hans egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att de rumänska domstolarnas överprövning av beslutet att upphäva registreringen hade varit begränsad och inte omfattat Buzescus väsentliga invändningar mot beslutet. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen att Buzescu inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning. Eftersom upphävandet av registreringen hade varit en oproportionerlig åtgärd och gällt Buzescus yrkesutövning, ansåg Europadomstolen att även egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts.
37. Acar m.fl. mot Turkiet (dom 24.5.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Ett antal invånare i en by i sydöstra Turkiet besköts av s.k. byvakter, för vilka staten ansågs ansvarig. Några av byborna dödades och andra sårades. Artikel 2 i konventionen om rätt till liv ansågs av Europadomstolen tillämplig även på dem som inte dödats, eftersom de genom beskjutningen hade utsatts för livsfara. Europadomstolen fann att artikel 2 hade kränkts både genom själva beskjutningen och på grund av att det inte gjorts någon tillfredsställande utredning av händelserna. Avsaknaden av utredning utgjorde enligt Europadomstolens mening också ett brott mot rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen.
38. Süheyla Aydin mot Turkiet (dom 24.5.2005), Akdeniz, Çelikbilek, Kismir, Koku, Togcu och Yasin Ates, samtliga mot Turkiet (domar 31.5.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Süheyla Aydins make arresterades och påträffades kort därefter skjuten till döds. De närmare omständigheterna kring hans död hade inte klarlagts, men eftersom turkiska staten inte hade lämnat någon förklaring till händelseförloppet, fann Europadomstolen att staten i vart fall måste anses ansvarig för hans död. På grund härav och eftersom det inte heller gjorts någon tillfredsställande utredning om dödsfallet,
fann Europadomstolen att artikel 2 i konventionen hade kränkts. Avsaknaden av utredning utgjorde enligt Europadomstolens mening också ett brott mot rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen.
De övriga sex fallen gällde också personer som dödats eller som antogs ha dödats under omständigheter som gjorde staten ansvarig för brott mot artikel 2 till konventionen. Även artikel 13 i konventionen hade kränkts på grund av avsaknad av effektiva utredningar om dödsfallen.
39. Wolfmeyer mot Österrike (dom 26.5.2005), H.G. och G.B. mot Österrike (dom 2.6.2005)
Frågor om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Wolfmeyer dömdes enligt den österrikiska strafflagen till straff för homosexuellt umgänge med ynglingar i åldern mellan 14 och 18 år. Han överklagade domen och blev, sedan Författningsdomstolen förklarat den tillämpliga straffbestämmelsen författningsstridig, frikänd. Han begärde och fick delvis ersättning för sina försvararkostnader.
Även H.G. och G.B. dömdes enligt samma bestämmelse i strafflagen till straff för homosexuellt umgänge med ynglingar i åldern mellan 14 och 18 år.
I anslutning till tidigare avgöranden (bl.a. L och V mot Österrike, SvJT 2003 s. 588) fann Europadomstolen att den tillämpade bestämmelsen i den österrikiska strafflagen var diskriminerande, eftersom heterosexuellt eller lesbiskt umgänge med personer i samma åldersgrupp inte var kriminaliserat i Österrike. Europadomstolen konkluderade att såväl Wolfmeyer som H.G. och G.B. hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på rätten enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet. Visserligen hade Wolfmeyer slutligen frikänts, men han hade måst genomgå en rättegång och hade först befunnits skyldig. Vidare hade hans frikännande inte varit förenat med skadestånd, och han hade endast fått en mindre del av försvararkostnaderna ersatt.
40. Vetter mot Frankrike (dom 31.5.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
På grund av att Vetter var misstänkt för mord installerade polisen en avlyssningsapparat i en våning som Vetter regelbundet besökte. Med stöd av inspelade samtal häktades Vetter senare på grund av misstanke om mord. Han dömdes för detta brott till 20 års fängelse. En del av bevisningen mot honom var de inspelade samtalen.
Europadomstolen konstaterade att bestämmelserna i straffprocesslagen enbart gällde telefonavlyssning och inte avlyssningsanordningar i ett rum. Eftersom det inte hade funnits något stöd i fransk lag för sådan avlyssning, ansåg Europadomstolen att denna inte hade
varit förenlig med Vetters rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv.
41. Antunes Rocha mot Portugal (dom 31.5.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Gracinda Maria Antunes Rocha tog temporär anställning hos en statlig myndighet som var ansvarig för planeringen i nödsituationer. Hon uppmanades i ett frågeformulär att lämna information om sig själv och sina anhöriga. Hon fann senare att hon och hennes familj hade varit föremål för utredning som hade lett till att hennes hem ställts under övervakning och att frågor hade ställts till hennes bekanta.
Europadomstolen fann att till grund för åtgärderna låg en regeringsresolution och att syftet var att verifiera att den anställde var hederlig och lojal och kunde anförtros hemliga handlingar. Men de lagregler som gällde om sådana utredningar var alltför vaga. Den som var föremål för utredning fick inget besked om detta, och det saknades kontrollmekanismer till skydd för enskilda personer. Konklusionen blev därför att rätten i artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet hade kränkts.
42. Claes m.fl. mot Belgien (dom 2.6.2005)
Frågor om rättvis rättegång inför domstol upprättad enligt lag (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Klagande var Willy Claes, NATO:s tidigare generalsekreterare och f.d. minister i Belgien, Guy Coëme, också han f.d. minister i Belgien, samt ytterligare fem personer.
Bakgrunden var att belgiska parlamentets representanthus hade beslutat om åtal mot Claes och Coëme för korruptionsbrott. I egenskap av tidigare ministrar lagfördes de enligt en bestämmelse i konstitutionen direkt inför Kassationsdomstolen. Eftersom de övriga fem personerna var misstänkta för brott avseende samma ekonomiska transaktioner, åtalades de för brotten vid samma domstol. Rättegången resulterade i att Kassationsdomstolen fann samtliga tilltalade skyldiga och dömde dem till varierande straff.
Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att deras rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts på grund av att det inte funnits klara regler om proceduren vid Kassationsdomstolen i ett mål av detta slag. Klagandena — utom Claes och Coëme — gjorde också gällande att det hade saknats lagligt stöd för att lagföra dem inför Kassationsdomstolen. En av klagandena — Puelinckx — hävdade att hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott hade kränkts genom att media med myndigheternas medverkan beretts möjlighet att publicera bilder som gav intryck av att han var skyldig till brott.
Europadomstolen konstaterade att Kassationsdomstolen i ett tidigare mål hade utformat procedurregler som skulle tillämpas vid åtal direkt inför denna domstol och att reglerna på grund av detta prejudikat hade varit rimligt förutsägbara. Artikel 6:1 i konventionen hade därför inte kränkts i detta hänseende.
När det gällde de fem klagandena som inte hade varit ministrar fann Europadomstolen, i anslutning till sitt avgörande i ett tidigare mål (Coëme m.fl. mot Belgien, SvJT 2000 s. 595 ff.), att det inte hade funnits stöd i lag för att åtala dem direkt inför Kassationsdomstolen och att denna domstol därför i fråga om dem inte kunde anses som en sådan genom lag upprättad domstol som avses i artikel 6:1 i konventionen.
Europadomstolen fann att artikel 6:2 i konventionen inte hade kränkts med avseende på Puelinckx, eftersom det inte visats att myndigheterna på klandervärt sätt hade medverkat till att för honom kränkande bilder kunnat publiceras i massmedia och det dessutom inte fanns något som tydde på att vad som publicerats i massmedia påverkat domstolsförfarandet.
43. Cottin mot Belgien (dom 2.6.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Cottin åtalades för misshandel inför en brottmålsdomstol, som uppdrog åt en medicinsk sakkunnig att fastställa vilka skador som åsamkats ett av brottsoffren. Inom ramen för sitt uppdrag hörde den sakkunnige ett antal personer. Med ledning av deras utsagor konstaterade han sedan i sin rapport att brottsoffret hade fått ett bestående fysiskt handikapp till följd av misshandeln. På grundval av denna rapport dömdes Cottin till ett villkorligt fängelsestraff och böter.
Vid Europadomstolen klagade Cottin över att han inte fått vara närvarande vid mötet mellan den sakkunnige och de personer som denne konsulterat.
Europadomstolen konstaterade att Cottin hade haft tillfälle att yttra sig över den sakkunniges rapport. Detta var emellertid enligt Europadomstolens mening inte tillräckligt för att han skulle kunna effektivt försvara sig mot slutsatserna i rapporten. Den fråga som den sakkunnige skulle bedöma, nämligen vilken fysisk skada som orsakats av misshandeln, sammanföll med en av de frågor som den belgiska domstolen hade att ta ställning till vid rättegången. Eftersom Cottin inte fått delta i förfarandet inför den sakkunnige, hade det inte varit möjligt för honom, hans försvarare eller hans medicinska rådgivare att korsförhöra de personer som hörts av den sakkunnige, att kommentera det material som den sakkunnige haft som underlag för sin bedömning eller att begära kompletteringar av den sakkunniges utredning. Det innebar enligt Europadomstolens uppfattning att Cottin inte fått sina processuella rättigheter tillgodosedda, och Europadom-
stolen konkluderade därför, med 4 röster mot 3, att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.
44. Goktepe mot Belgien (dom 2.6.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Goktepe och två andra personer åtalades inför en jurydomstol för rån som hade lett till rånoffrets död. Goktepe förnekade att han hade slagit brottsoffret och hävdade att en av de medtilltalade hade utdelat de dödande slagen. Domarna vid jurydomstolen formulerade sex frågor till juryn. Tre av dessa frågor gällde frågan om försvårande omständigheter till följd av att brottsoffret avlidit. De frågor som ställdes var gemensamma för de tre tilltalade, eftersom domarna menade att dessa hade ett gemensamt ansvar oavsett vem av dem som slagit brottsoffret. Enligt juryns svar förelåg det försvårande omständigheter. Goktepe och hans medtilltalade dömdes i enlighet härmed till 30 års fängelse.
Europadomstolen konstaterade att juryn till följd av att frågorna ställts kollektivt hade varit tvungen att ge ett enhetligt svar avseende alla tre tilltalade och att någon individuell bedömning av Goktepes ansvar inte hade kunnat göras av juryn. Till följd härav hade specifika omständigheter hänförliga till Goktepes ansvar inte kunnat beaktas. Genom att Goktepe inte haft möjlighet att få de omständigheter som hänförde sig till just hans handlande bedömda hade han enligt Europadomstolens mening inte kunnat försvara sig på ett effektivt sätt. Europadomstolens konklusion blev därför att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.
45. Znamenskaya mot Ryssland (dom 2.6.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Natalya Vasilyevna Znamenskaya födde i augusti 1997 en son som var död vid födseln. Som far till det dödfödda barnet registrerades Natalyas tidigare make som hon skilt sig från i mars 1997. Hon hävdade att barnets verklige far var G som hon levt tillsammans med sedan 1994 men som dött i oktober 1997, och hon begärde vid en distriktsdomstol att denne skulle erkännas som barnets far och att barnets namn skulle registreras i enlighet därmed.
Distriktsdomstolen avvisade hennes yrkande med motiveringen att ett dödfött barn inte kunde förvärva civila rättigheter och att den familjerättsliga lagstiftningen endast var tillämplig på levande barn. Natalya överklagade beslutet utan framgång. Hon gjorde vid Europadomstolen gällande att de ryska domstolarnas beslut kränkte hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för hennes privatliv och familjeliv.
Europadomstolen fann att artikel 8 i konventionen var tillämplig. Eftersom Natalya fick antas ha haft en stark bindning till det dödfödda barnet och hon ville ge barnet ett namn som markerade faderska-
pet och begrava barnet under detta namn, berördes hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen. Europadomstolen konstaterade vidare att hennes förhållande till G inte hade ifrågasatts liksom inte heller G:s faderskap. Eftersom barnet var dödfött, uppkom ingen fråga om underhållsförpliktelser, och det fanns inga andra intressen som stred mot Natalyas intresse av att få faderskapet fastställt.
De ryska domstolarna hade enligt Europadomstolens mening inte anfört några övertygande skäl för beslutet att avvisa Natalyas begäran. Europadomstolen hänvisade till sin tidigare antagna princip att en rättslig presumtion i fråga om faderskap inte skulle upprätthållas, när den klart stred både mot biologiska realiteter och mot önskemålen hos de närmast berörda utan att gagna någon annan (jfr Kroon m.fl. mot Nederländerna, dom den 27 oktober 1994). Europadomstolen konkluderade, med 4 röster mot 3, att Natalyas rätt enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts.
46. Chmelir mot Tjeckiska republiken (dom 7.6.2005)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Chmelir dömdes för bl.a. rån till åtta års fängelse. Han överklagade domen till en appellationsdomstol och gjorde vid denna domstol gällande att han haft en intim relation med domstolens ordförande M.V. och att denne därför var jävig. M.V. dömde honom till böter som disciplinstraff, eftersom han genom sitt grundlösa påstående hade förolämpat domstolen och utsatt M.V. för en kränkning. I nära anslutning till detta väckte Chmelir talan mot M.V. med påstående att denne hade kränkt hans rätt till skydd för sin person genom att tvinga honom att trots bombhot närvara vid en domstolsförhandling. Hans talan avvisades. En ny begäran om att M.V. inte skulle delta i prövningen av Chmelirs överklagande avslogs under hänvisning till att det var fråga om obstruktion från Chmelirs sida och om ett obefogat angrepp på M.V:s moraliska integritet. Härefter avslogs Chmelirs överklagande under M.V:s ordförandeskap.
Vid Europadomstolen klagade Chmelir över att hans överklagande prövats av en domstol som inte varit opartisk.
Europadomstolen konstaterade att Chmelir hade väckt talan mot M.V. vid en tidpunkt då hans överklagande behandlades av appellationsdomstolen under M.V:s ordförandeskap. De två målen hade varit anhängiga samtidigt under en tid av sju månader. På grund härav kunde Chmelir ha haft anledning befara att M.V. såg honom som en motståndare. Dessutom hade M.V. ådömt honom böter för att han hade förolämpat domstolen, och M.V. hade genom Chmelirs anklagelse känt sig personligen kränkt. Bötesbeloppet hade varit det högsta möjliga, och Chmelir hade varnats för att en förnyad attack av liknande slag skulle kunna bedömas som en brottslig handling. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att Chmelirs farhågor för att M.V. inte var opartisk hade varit objektivt berättigade och att arti-
kel 6:1 i konventionen därför hade kränkts genom att M.V. medverkat i prövningen av hans överklagande.
47. Calheiros Lopes m.fl. mot Portugal (dom 7.6.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var aktieägare i ett bolag som nationaliserats 1975 enligt en lag som innehöll en föreskrift om att ersättning till aktieägarna skulle fastställas senare. Först 1993 fattades slutligt beslut om ersättningsbeloppen, vilka ställdes till klagandenas förfogande 1994. Klagandena överklagade beslutet om ersättningsbeloppen till Högsta förvaltningsdomstolen, som avslog deras överklagande i november 2000.
Under hänvisning till tidigare avgöranden (bl.a. Almeida Garrett mot Portugal, SvJT 2000 s. 362 f.) fann Europadomstolen att det långa dröjsmålet med att bestämma och utbetala ersättning för den exproprierade egendomen utgjorde ett brott mot klagandenas egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
48. Kilinç m.fl. mot Turkiet (dom 7.6.2005)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagandena var anhöriga till Mustafa Canan Kilinç, som tog sitt liv medan han gjorde sin värnplikt. Mustafa hade trots psykiska besvär ansetts lämplig för militärtjänst. Han hade under sin tjänstgöring fått psykiatrisk behandling och varit intagen för observation på militärsjukhus. Trots detta ålades han, när han återinträdde i tjänst, vakttjänstgöring och han försågs för detta ändamål med ett Kalashnikovgevär, med vilket han berövade sig livet.
Europadomstolen fann att de militära myndigheterna måste ha varit medvetna om risken för att Mustafa skulle begå självmord och att de inte hade tagit hänsyn till denna risk vid planeringen av hans tjänstgöring. De hade alltså inte gjort vad som kunnat förväntas av dem för att skydda Mustafa mot självdestruktivt handlande, och de hade härigenom kränkt hans rätt till liv enligt artikel 2 i konventionen.
49. Kirilova m.fl. mot Bulgarien (dom 9.6.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena hade ägt — eller var arvingar till personer som hade ägt — fastigheter som exproprierats under 1980-talet eller i början av 1990-talet. Som ersättning skulle de tilldelas våningar som myndigheterna åtog sig att bygga men som sedan inte hade byggts eller överlämnats till klagandena. Ett undantag gällde för två av klagandena som hade fått en våning men först i maj 2004.
Europadomstolen fann att klagandena under lång tid inte hade fått den ersättning i form av våningar som de utlovats och att myndigheterna inte effektivt fullgjort de förpliktelser som uppkommit för dem genom expropriationsåtgärderna. Till följd härav hade klagandenas
rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen kränkts.
50. Picaro mot Italien (dom 9.6.2005)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen), rätt till snabb domstolsprövning av ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:4 i konventionen) och rätt till skadestånd för konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen)
Picaro sattes i husarrest den 9 juli 1999. För frihetsberövandet gällde enligt italiensk lag en maximitid av sex månader. Den 29 november 1999 häktades han. En domstol ansåg att häktningen avsåg en annan gärning än husarresten och att en ny maximitid om sex månader därför skulle börja löpa den 29 november 1999. Den 2 februari 2000 fann emellertid domstolen att häktningen i själva verket gällt samma brottslighet som husarresten och att maximitiden för frihetsberövandet därför hade utlöpt den 9 januari 2000. Picaro hade alltså varit häktad längre tid än som var tillåtet, och domstolen beslöt att han omedelbart skulle friges. Europadomstolen fann att Picaro, med hänsyn till att maximifristen om sex månader enligt det senaste domstolsbeslutet skulle räknas från den 9 juli 1999, hade varit olagligt berövad friheten från den 9 januari 2000. En konsekvens av detta var att artikel 5:1 i konventionen inte hade respekterats. Vidare konstaterade Europadomstolen att Picaros överklagande av beslutet om husarrest hade prövats av den italienska kassationsdomstolen först efter fem månader och 20 dagar, vilket inte var en snabb prövning enligt artikel 5:4 i konventionen, och eftersom det inte funnits något förfarande som med tillräcklig grad av säkerhet hade berättigat Picaro till skadestånd för brotten mot artikel 5:1 och artikel 5:4 i konventionen hade enligt Europadomstolens mening även artikel 5:5 i konventionen kränkts.
51. R.R. mot Italien (dom 9.6.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6 i konventionen)
R.R., som var bosatt i Frankrike, dömdes i sin frånvaro av italiensk domstol till ett villkorligt fängelsestraff och böter. Han gjorde vid Europadomstolen gällande att han i strid med artikel 6 i konventionen inte hade fått en rättvis rättegång.
Europadomstolen fann att R.R. inte kunde anses ha avstått från rätten att försvara sig vid en rättegång i Italien. Det var enligt då gällande italiensk rätt inte heller säkert att han, om han återvände till Italien, skulle kunna få anklagelsen mot honom omprövad i en ny rättegång. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen att artikel 6 i konventionen hade kränkts.
52. Baklanov mot Ryssland (dom 9.6.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Baklanov, som var bosatt i Lettland, tog ut 250 000 amerikanska dollar från sitt bankkonto och uppdrog åt en bekant, B, att ta med pengarna till Moskva. B åtalades sedan för smuggling och dömdes till ett villkorligt fängelsestraff. De medförda pengarna förklarades förverkade. Vid Europadomstolen klagade Baklanov över att han berövats sina pengar genom en dom som inte innehöll någon motivering för förverkandet.
Europadomstolen fann att det främst ankom på nationella domstolar att tolka och tillämpa nationell rätt. Emellertid ansåg Europadomstolen att den lag som tillämpats i detta fall inte hade varit utformad med sådan precision att Baklanov haft möjlighet att förutse konsekvenserna av sitt handlande. På grund härav kunde förverkandet av hans egendom inte anses lagligt vid tillämpning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Konklusionen blev således att Baklanovs rätt enligt denna artikel hade kränkts.
53. Fadeyeva mot Ryssland (dom 9.6.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och hem (artikel 8 i konventionen)
Nadezhda Mikhaylovna Fadeyeva bodde i närheten av ett stålverk som orsakade mycket stora luftföroreningar. En rysk domstol fann att hon och andra personer inom en säkerhetszon kring stålverket var berättigade att på lokal myndighets bekostnad förses med annan bostad utanför denna zon. Hon placerades på väntelista men hade ännu flera år senare inte tilldelats någon ny bostad.
Europadomstolen konstaterade att utsläppen från stålverket nådde hälsovådliga nivåer och att det område där Nadezhda bodde inte lämpade sig för mänsklig bosättning. Det fanns också bevis för att hennes hälsa hade påverkats negativt av föroreningar från stålverket. Dessutom påverkades hennes livskvalitet. Europadomstolen ansåg att skadorna på hennes hälsa och välbefinnande var tillräckligt stora för att det skulle anses vara fråga om ett ingrepp i hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och hem.
Vid sin fortsatta bedömning konstaterade Europadomstolen att stålverket bidrog till den lokala ekonomin och att dess verksamhet därför tjänade ett legitimt ändamål enligt artikel 8:2. Emellertid hade myndigheterna själva funnit att ett område nära stålverket inte borde användas för bostadsändamål, men staten hade trots detta inte vidtagit åtgärder för att göra det möjligt för Nadezhda att flytta från området. Det fanns inte heller någon information om att staten planerade åtgärder för att tillgodose den lokala befolkningens intressen eller för att minska utsläppen till acceptabla nivåer. Enligt Europadomstolens mening hade Ryssland därför inte gjort en rimlig avvägning av det allmänna intresset och Nadezhdas rätt till respekt för privatliv och hem. Konklusionen blev att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts.
54. Krasuski mot Polen (dom 14.6.2005)
Fråga om rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
En fråga i detta mål var om det numera i Polen finns ett rättsmedel mot att mål vid domstol inte avgörs inom skälig tid. I tidigare avgöranden (bl.a. i Kudla mot Polen, SvJT 2001 s. 63 f.) hade Europadomstolen funnit att det saknades ett sådant rättsmedel i polsk rätt och att Polen därför brutit mot artikel 13 i konventionen. I det nu aktuella målet konstaterade emellertid Europadomstolen att en rätt till skadestånd vid alltför långvariga domstolsförfaranden hade införts genom en ny lag i september 2004. Europadomstolen framhöll att effektiviteten hos det nya rättsmedlet berodde på hur det skulle komma att tillämpas av polska domstolar och särskilt på hur lång tid det skulle ta att få mål om skadestånd avgjorda. Även nivån på de skadestånd som skulle komma att utdömas var av betydelse för bedömningen av om rättsmedlet var effektivt. Den osäkerhet som för närvarande kunde råda om rättsmedlets effektivitet var emellertid inte ett tillräckligt skäl för att klaganden inte skulle behöva utnyttja rättsmedlet. Europadomstolens slutsats blev därför att artikel 13 i konventionen inte hade kränkts.
55. Mayali mot Frankrike (dom 14.6.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Mayali, som avtjänade ett fängelsestraff, anklagades av sina två cellkamrater för sexuella övergrepp mot en av dem. Han dömdes för detta brott till tre års fängelse. Domstolen hörde inte cellkamraterna utan grundade sin dom på de uppgifter som det uppgivna brottsoffret lämnat vid polisförhör och på ett psykiatriskt utlåtande. Domen fastställdes av appellationsdomstolen, som hade kallat de två cellkamraterna för att höras inför domstolen men som slutligen hade avgjort målet utan att ha hört dem, eftersom de befunnits varit oanträffbara.
Europadomstolen konstaterade att Mayali hade dömts på grund av uppgifter som lämnats vid polisförhör och på ett utlåtande av en psykiater som hade undersökt Mayali och det uppgivna brottsoffret separat. Appellationsdomstolen hade först funnit skäl att höra de två cellkamraterna men hade till sist ändå dömt Mayali utan att ha hört dem. Staten fick enligt Europadomstolens mening anses ansvarig för att de inte hörts i domstol. Europadomstolen framhöll i detta hänseende att myndigheterna hade kunnat med polisens hjälp försöka spåra dem och att de också eventuellt hade kunnat höras under rättegången i första instans. Deras uttalanden vid domstol kunde ha varit av stor betydelse, eftersom det var avgörande för Mayalis skuld om det hade förelegat samtycke eller inte till de sexuella handlingarna Europadomstolen fann därför att Mayali inte hade haft tillräckliga möjligheter att ifrågasätta riktigheten av de anklagelser som riktats
mot honom och att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hans rätt enligt artikel 6:3 d) i konventionen att höra vittnen hade kränkts.
56. Menet mot Frankrike (dom 14.6.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Menet gjorde brottsanmälan mot fem personer som enligt vad han påstod hade gjort sig skyldiga till förfalskning och andra brott. En förundersökning inleddes men avslutades i december 2001 utan att åtal väckts. Menet överklagade beslutet att inte väcka åtal till appellationsdomstolen. Han begärde att få ta del av akten rörande förundersökningen men fick inte tillstånd till detta, eftersom han inte var advokat. Appellationsdomstolen fastställde beslutet att avsluta förundersökningen utan åtal.
Menet klagade vid Europadomstolen över brott mot artikel 6:1 i konventionen på grund av att han inte fått ta del av förundersökningsakten.
Europadomstolen framhöll att skälet till att enskilda personer, till skillnad från advokater, enligt fransk rätt inte får tillgång till förundersökningsmaterial är att det ansetts angeläget att upprätthålla förundersökningssekretessen. Om aktmaterial utlämnas till advokater, skyddas förundersökningssekretessen av att advokater har tystnadsplikt, men någon tystnadsplikt gäller inte för enskilda personer som varit iblandade i en förundersökning. Under de omständigheter som förelåg i det aktuella målet fann Europadomstolen att Menets rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång inte hade kränkts.
57. Pisk-Piskowski mot Polen (dom 14.6.2005)
Fråga om rätt till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Under avtjänande av ett fängelsestraff skickade Pisk-Piskowski ett brev till Europadomstolen. Brevet ankom med en stämpel utvisande att brevet underkastats kontroll av lokal domstol. Europadomstolen konstaterade att polsk lag förbjöd censur av korrespondens mellan fångar och institutioner som upprättats enligt internationella, av Polen ratificerade konventioner. Kontrollen av Pisk-Piskowskis brev hade därför saknat stöd i lag och stred därmed också mot rätten till respekt för korrespondens enligt artikel 8 i konventionen.
58. Storck mot Tyskland (dom 16.6.2005)
Frågor om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Waltraud Storck, född 1958, placerades från juli 1977 till april 1979 på sin fars begäran i en privat psykiatrisk klinik. Hon hade uppnått myndighetsåldern och hade inte ställts under förmynderskap, och hon hade inte samtyckt till intagning på ett psykiatriskt sjukhus. Inte heller
fanns det något domstolsbeslut om sådan intagning. Hon avvek flera gånger från kliniken men fördes tillbaka med polisens hjälp.
I februari 1997 väckte Waltraud talan mot kliniken med begäran om skadestånd för skada som orsakats henne genom vistelsen på kliniken. I juli 1998 bifölls hennes yrkande av en regiondomstol på grund av att hennes frihetsberövande varit olagligt enligt tysk rätt. I december 2000 upphävdes denna dom av en appellationsdomstol på grund av att hennes anspråk på skadestånd var preskriberat.
Europadomstolen konstaterade att Waltraud inte hade samtyckt till att vistas på kliniken under tiden 1977–1979 och att hon därför hade varit utsatt för ett frihetsberövande. Europadomstolen fann vidare att Tyskland var ansvarigt för frihetsberövandet dels genom att polisen medverkat till att återföra henne till kliniken, dels genom att domstolarna i skadeståndsmålet inte hade tillräckligt beaktat artikel 5 i konventionen vid tillämpning av tysk rätt, dels också genom att Tyskland inte uppfyllt sin positiva förpliktelse att skydda Waltraud mot att andra enskilda personer kränkte hennes personliga frihet.
Europadomstolens slutsats blev därför att Waltrauds rätt enligt artikel 5:1 i konventionen till personlig frihet hade kränkts. Vidare utgjorde den medicinska behandling som hon mot sin vilja fått på kliniken ett ingrepp i hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet, och detta ingrepp hade med hänsyn till att frihetsberövandet var olagligt inte uppfyllt laglighetskravet i artikel 8:2. Följaktligen konkluderade Europadomstolen att även artikel 8 i konventionen hade kränkts.
59. Sisojeva m.fl. mot Lettland (dom 16.6.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagande i målet var Svetlana Sisojeva, hennes make Arkady Sisojev och deras dotter Aksana Sisojeva. Arkady och Aksana var ryska medborgare, medan Svetlana var statslös. Alla tre bodde i Lettland. Arkady, som hade tillhört den sovjetiska armén, hade stationerats i Lettland 1968 och tjänstgjort där tills han lämnat armén 1989. Svetlana hade kommit till Lettland 1969 och Aksana var född i Lettland.
År 1993 ansökte Arkady och Svetlana om permanent uppehållstillstånd i Lettland. Denna ansökan bifölls, men deras uppehållstillstånd drogs in 1996, sedan det upptäckts att de också var registrerade som bosatta i Ryssland. Beslutet om indragning av uppehållstillståndet ändrades efter överklagande, och 1998 förordade en kommitté för tillämpning av den rysk-lettiska överenskommelsen om pensionerade medlemmar av de ryska väpnade styrkorna och deras familjer att Arkady, Svetlana och Aksana skulle få permanenta uppehållstillstånd med stöd av denna överenskommelse. Ett beslut om att Svetlana var berättigad att begära pass som permanent bosatt icke-lettisk medborgare samt att Arkady och Aksana var berättigade att erhålla permanenta uppehållstillstånd upphävdes senare, och i juni 2000 uppma-
nades familjen att lämna Lettland. I november 2003 fick de emellertid en underrättelse från en myndighet om att Svetlana hade möjlighet att få stanna i Lettland och förses med identitetshandling som statslös, varefter Aksana och Arkady också skulle kunna få uppehållstillstånd. Eftersom de inte följde rekommendationerna i denna underrättelse, kom något uppehållstillstånd inte att utfärdas för dem.
Europadomstolen konstaterade att konventionen inte ger utlänningar rätt till inresa eller uppehållstillstånd men att beslut i sådana frågor ibland kan beröra rätten i artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv. I det aktuella fallet hade det visserligen inte fattats något beslut om utvisning av Svetlana, Arkady och Aksana, men de lettiska myndigheternas långvariga vägran att ge dem permanenta uppehållstillstånd utgjorde enligt Europadomstolens mening ett ingrepp i deras rätt till respekt för privatlivet och familjelivet. Ingreppet grundade sig på lettisk immigrationslag och tjänade det legitima ändamålet enligt artikel 8:2 i konventionen att förhindra oordning.
När det sedan gällde frågan om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle konstaterade Europadomstolen att Svetlana, Arkady och Aksana, fastän de inte var av lettiskt ursprung, hade vistats en stor del av sina liv i Lettland och där fått personliga, sociala och ekonomiska bindningar varigenom de integrerats i det lettiska samhället. Under sådana förhållanden måste det krävas särskilt starka skäl för att de inte skulle få stanna i landet, och några sådana skäl hade inte visats föreligga. Med hänsyn härtill och särskilt till att de under lång tid lämnats i ovisshet om sin framtid i Lettland hade de lettiska myndigheterna inte gjort en rimlig avvägning av det legitima intresset av att förhindra oordning och Svetlanas, Arkadys och Aksanas intresse av att skydda sina rättigheter enligt artikel 8 i konventionen. Slutsatsen, som antogs med 5 röster mot 2, blev att deras rätt till respekt för privatlivet och familjelivet hade kränkts.
60. Balliu mot Albanien (dom 16.6.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt till bistånd av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Balliu åtalades för flera mord och försök till mord. Han försågs med en försvarare, som emellertid uteblev från vissa domstolssessioner. Distriktsdomstolen dömde Balliu till livstids fängelse.
Vid Europadomstolen gjorde Balliu gällande att han inte haft en rättvis rättegång på grund av att hans försvar varit otillräckligt och han inte fått tillfälle att ställa frågor till vittnen och att inkalla andra personer för att vittna till hans förmån.
Europadomstolen fann att de albanska myndigheterna hade tillgodosett Ballius behov av ett effektivt försvar genom att uppskjuta vissa domstolssessioner och genom att utse en försvarare enligt reglerna
för rättshjälp. Balliu och hans försvarare hade också haft möjlighet att ställa frågor till åklagarens vittnen men hade inte utnyttjat denna möjlighet antingen därför att försvararen uteblivit från förhandlingar eller därför att Balliu valt att inte ställa några frågor. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att det inte förelegat en kränkning av artikel 6:1 eller artikel 6:3 c) eller d) i konventionen.
61. Independent News and Media plc och Independent Newspapers (Ireland) Limited mot Irland (dom 16.6.2005)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande i målet var Independent News and Media och dess dotterbolag Independent Newspapers. Det senare bolaget gav bl.a. ut en tidning med namnet Sunday Independent.
I december 1992 publicerade Sunday Independent en artikel om ett brev som en irländsk politiker de Rossa skulle ha skickat till det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté. I brevet hade hänvisats till ”speciell verksamhet” som hade bedrivits för att för att få tillräcklig finansiering av de Rossas politiska parti. Enligt artikeln skulle denna ”speciella verksamhet” ha varit av kriminell natur.
I augusti 1993 stämde de Rossa Independent News and Media för ärekränkning. I juli 1997 fann en jury artikeln ärekränkande och tillerkände de Rossa ett skadestånd om 300.000 irländska pund. Domen fastställdes av Högsta domstolen. Skadeståndet, som betalades av Independent Newspapers, var tre gånger högre än det högsta skadestånd som tidigare hade godtagits av Högsta domstolen.
Vid Europadomstolen klagade de båda bolagen över att skadeståndet var oproportionerligt högt och därmed stred mot artikel 10 i konventionen.
Europadomstolen fann sig böra pröva om det i irländsk rätt fanns ett effektivt skydd mot oproportionerliga skadeståndsbelopp. Av betydelse var därvid vilka instruktioner som lämnades till juryn och vilken överprövning som kunde ske i Högsta domstolen. I det aktuella fallet hade domaren i sina anvisningar gett juryn exempel på skadestånd som utdömts för ärekränkning men också framhållit att ett eventuellt skadestånd i detta fall borde sättas högt. När det gällde Högsta domstolens överprövning konstaterade Europadomstolen att juryns beslut om skadestånd enligt irländsk praxis åsidosätts endast om Högsta domstolen finner skadeståndet så oproportionerligt att ingen förnuftig jury kunde ha bestämt det på denna nivå.
Europadomstolen konstaterade att Högsta domstolen i det aktuella fallet hade beaktat ärekränkningens svårhetsgrad, den effekt artikeln haft på de Rossa och på hans medverkan i förhandlingar om en regeringsbildning, tidningens spridning och de långa och svåra rättegångar som hållits. Med hänsyn till dessa förhållanden hade Högsta domstolen ansett att juryn inte bestämt ett skadestånd som gått utöver vad en förnuftig jury kunde bestämma.
Europadomstolens slutsats blev att rättsskyddet enligt irländsk rätt inte visats vara otillräckligt och att klagandebolagens yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen därför inte hade kränkts.
62. Blackstock mot Förenade Konungariket (dom 21.6.2005)
Frågor om rätt till domstolsprövning av ett frihetsberövandes laglighet (artikel
5:4 i konventionen) och rätt till skadestånd vid konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen)
Blackstock dömdes 1981 till livstids fängelse. Minimitiden för frihetsberövandet (”the tariff”) bestämdes till 17 år. I juni 1998, när denna minimitid utlöpt, rekommenderade en Parole Board på Blackstocks ansökan vederbörande minister att besluta om överförande av Blackstock från sluten till öppen anstalt. Rekommendationen accepterades dock inte av ministern som i stället beslöt att Blackstock skulle överföras till en annan sluten anstalt med en mindre sträng fängelseregim.
Frågan om Blackstocks fortsatta frihetsberövande togs i april 2000 upp på nytt av Parole Board, som än en gång beslöt att rekommendera överföring till öppen anstalt. I juli 2000 fattade ministern beslut i enlighet med denna rekommendation.
Europadomstolen konstaterade att det gått 22 månader mellan prövningen av det fortsatta frihetsberövandet i juni 1998 och april 2000. Denna tid var enligt Europadomstolens mening för lång för att motsvara kravet på periodisk prövning enligt artikel 5:4 i konventionen. Eftersom Blackstock inte heller haft någon rätt till skadestånd för brottet mot artikel 5:4, fann Europadomstolen att även artikel 5:5 i konventionen hade kränkts.
63. Kolanis mot Förenade Konungariket (dom 21.6.2005)
Frågor om lagligt frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen), rätt till domstolsprövning av ett frihetsberövandes laglighet (artikel 5:4 i konventionen) och rätt till skadestånd vid konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen)
I februari 1998 befanns Maria Kolanis skyldig till misshandel, men eftersom hon led av psykisk sjukdom, tvångsintogs hon på mentalsjukhus enligt 1983 års Mental Health Act. Hon ansökte hos en Mental
Health Review Tribunal (MHRT) om utskrivning från sjukhuset, och efter en förhandling den 16 augusti 1999 beslöt MHRT att hon skulle utskrivas på villkor att hon bodde hemma hos sina föräldrar och övervakades av en socialarbetare och en psykiater samt undergick föreskriven behandling. Det visade sig emellertid inte möjligt att uppfylla dessa villkor. Bl.a. kunde de lokala myndigheterna inte finna en psykiater som var villig att åta sig uppgiften att övervaka Maria. På grund härav blev hon kvar på sjukhuset fram till december 2000, då hon utskrevs villkorligt och placerades i ett bostadskollektiv.
Vid Europadomstolen klagade Maria över att hon hållits kvar på sjukhuset efter det att MHRT beslutat att hon skulle utskrivas villkor-
ligt och över att hon saknat rättsmedel mot det fortsatta frihetsberövandet.
Europadomstolen konstaterade att beslutet att Maria skulle utskrivas från sjukhuset var villkorligt och beroende av om det fanns behandling och övervakning till skydd för henne och samhållet. Det fanns inte någon rätt för henne att utskrivas utan att dessa villkor var uppfyllda och inte heller någon absolut skyldighet för myndigheterna att se till att villkoren uppfylldes. Hon hade däremot rätt till domstolsprövning av om de lokala myndigheterna gjort vad som kunde begäras av dem eller av om en psykiater brutit mot sina skyldigheter genom att vägra ta på sig det psykiatriska ansvaret. Det fanns därför rättsmedel mot att en myndighet eller en läkare uppsåtligt eller utan rimlig grund hindrade en patients utskrivning, och ingenting tydde på att någonting sådant skett i det aktuella fallet.
Europadomstolen fann därför att Maria även efter den 16 augusti 1999 hade varit berövad friheten i enlighet med artikel 5:1 e) i konventionen. Emellertid hade det gått över ett år till december 2000, då frågan om hennes fortsatta frihetsberövande prövats på nytt, och detta stred mot artikel 5:4 i konventionen. Eftersom hon inte heller haft någon rätt till skadestånd för detta brott mot artikel 5:4, fann Europadomstolen att även artikel 5:5 i konventionen hade kränkts.
64. Zawadka mot Polen (dom 23.6.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Zawadka och O var sambor 1994, då O födde sonen P. I augusti 1996 lämnade O det gemensamma hemmet med P. I november 1996 träffade Zawadka och O en överenskommelse om att Zawadka skulle ha viss rätt till umgänge med P. Svårigheter uppkom emellertid vid utövandet av umgängesrätten, och i maj 1997 förde Zawadka bort sonen och vägrade att överlämna honom till O. I augusti 1998 fördes P med polisens hjälp tillbaka till O. Zawadka fick därefter inte mera träffa P, och i mars 2001 informerades han om att O och P i maj 2000 hade lämnat Polen och flyttat till London.
Europadomstolen konstaterade att de polska myndigheterna inte hade vidtagit lämpliga åtgärder för att förmå Zawadka och O att samarbeta vid utövandet av umgängesrätten och att de inte hade lämnat sådant bistånd som varit påkallat för att Zawadka skulle få träffa sin son. Resultatet hade blivit att Zawadka varaktigt förlorat all kontakt med honom. Med 4 röster mot 3 fann Europadomstolen att de polska myndigheterna hade kränkt artikel 8 i konventionen genom att brista i sin positiva skyldighet att ge Zawadka sådan hjälp som hade krävts för att han effektivt skulle kunna utöva sina föräldrarättigheter och sin umgängesrätt.
65. Zednik mot Tjeckiska republiken (dom 28.6.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Sedan Zednik i ett ärende om handikappförmåner vänt sig med ett överklagande till Författningsdomstolen, fick han från referenten i målet en begäran om vissa kompletteringar till överklagandet. Referenten angav att kompletteringarna skulle ges in inom 30 dagar från det att Zednik fått del av meddelandet och att överklagandet annars kunde komma att avvisas på formell grund.
Inom fristen lämnade Zedniks advokat de begärda kompletteringarna i ett fax till Författningsdomstolen. Samtidigt skickade han också in kompletteringarna med posten. Trots detta avvisade Författningsdomstolen överklagandet på grund av att domstolen inte mottagit de begärda kompletteringarna förrän den dag då de ankommit med posten, vilket var efter fristens utgång.
Zednik klagade över att han berövats sin rätt att klaga till Författningsdomstolen.
Europadomstolen konstaterade att det i lagen om Författningsdomstolen saknades föreskrifter om hur en tidsfrist av aktuellt slag skulle beräknas men att det enligt straffprocesslagen var tillräckligt att en part före en tidsfrists utgång hade vidtagit en processhandling direkt vid domstolen eller överlämnat en skrift till någon som varit skyldig att leverera den till domstolen, t.ex. posten. Dessutom framgick det av Författningsdomstolens praxis att det för att ett överklagande till denna domstol skulle tas upp till prövning var tillräckligt att överklagandet skickats med posten på överklagandefristens sista dag. Eftersom det inte fanns någon föreskrift i lag som var tillämplig på den av referenten bestämda fristen, krävde enligt Europadomstolens mening rättssäkerheten att denna frist skulle beräknas på motsvarande sätt.
Europadomstolen fann därför att Författningsdomstolens strängare tolkning av procedurkraven hade förhindrat en prövning av Zedniks överklagande på ett sätt som stred mot artikel 6:1 i konventionen.
66. Gallico mot Italien (dom 28.6.2005)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Gallico, som var dömd till livstidsstraff, hade under drygt 12 år avtjänat sitt straff under en sträng fängelseregim som innefattade särskilda restriktioner. Tiden för denna stränga behandling hade successivt förlängts genom ett stort antal beslut av justitieministern. Gallico hade överklagat vissa av dessa beslut till domstol, men tre av hans överklaganden hade inte lett till någon sakprövning eftersom domstolen inte behandlat överklagandena förrän tiden för beslutens giltighet redan hade utlöpt och det därför inte längre fanns något intresse av en prövning.
Europadomstolen tog först ställning till om Gallico utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling genom att under mycket lång tid vara underkastad den särskilt stränga fängelseregimen men besvarade denna fråga nekande under hänvisning till de mycket allvarliga brott som han begått och till att det inte kunde anses visat att det saknats skäl för de restriktioner som ålagts honom. Något brott mot artikel 3 i konventionen förelåg alltså inte.
Europadomstolen fann vidare, under hänvisning till tidigare praxis (Messina mot Italien (nr 2), SvJT 2000 s. 862), att inte heller artikel 8 i konventionen hade kränkts genom de restriktioner som tillämpats. Slutsatsen blev en annan när det gällde artikel 6:1 i konventionen. Genom att italiensk domstol dröjt med sin prövning av överklaganden av vissa av justitieministerns beslut till dess giltighetstiden för besluten utlöpt hade Gallico enligt Europadomstolens mening berövats sin rätt till domstolsprövning avseende dessa beslut. Europadomstolen hänvisade i detta hänseende till ett tidigare avgörande (Ganci mot Italien, SvJT 2004 s. 65) och konkluderade att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.
67. Hermi mot Italien (dom 28.6.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Hermi, som var tunisisk medborgare, dömdes för narkotikabrott till sex års fängelse och böter. Han överklagade domen till en appellationsdomstol. Vid förhandlingen inför denna domstol motsatte sig Hermis advokat att förhandlingen skulle hållas i Hermis frånvaro, men hans invändningar godtogs inte, eftersom Hermi inte i förväg hade uttryckt en önskan att få närvara vid förhandlingen. Appellationsdomstolen fastställde sedan den överklagade domen.
Europadomstolen framhöll att en appellationsdomstol som skall bedöma både sakfrågor och rättsfrågor och göra en fullständig omprövning av skuldfrågan i princip måste höra den tilltalade personligen. Denne kan emellertid avstå från att framträda inför domstolen, men avståendet måste i så fall vara otvetydigt och får inte strida mot allmänna rättssäkerhetsintressen.
I det aktuella fallet var appellationsdomstolens prövning så omfattande att Hermi enligt Europadomstolens uppfattning hade rätt enligt artikel 6:1 i konventionen att närvara vid förhandlingen. Frågan var om han kunde anses ha avstått från denna rätt. Han hade nämligen fått en skriftlig underrättelse om att han, om han önskade närvara, skulle begära detta. Underrättelsen hade emellertid inte varit översatt till arabiska eller franska, vilka var de språk som Hermi behärskade, och det var därför osäkert om han hade förstått innebörden. Dessutom hade han utan egen begäran fått närvara vid förhandlingen i första instans, och han kunde därför ha trott att detsamma skulle gälla vid förhandlingen inför appellationsdomstolen. Han hade också låtit sin advokat förstå att ville delta i förhandlingen.
Europadomstolen fann att Hermi under sådana förhållanden inte hade avstått från sin rätt att framträda inför appellationsdomstolen och konkluderade, med 4 röster mot 3, att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.
68. Jahn m.fl. mot Tyskland (dom 30.6.2005)
Frågor om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Genom domen omprövade Europadomstolen i en stor kammare ett mål som tidigare avgjorts av domstolen i vanlig sammansättning. Beträffande omständigheterna hänvisas till referatet i SvJT 2004 s. 370 f. Den stora kammaren gjorde emellertid en annan bedömning i målet än domstolen i sin mindre sammansättning.
Europadomstolen utgick från att ett berövande av egendom utan ersättning endast under exceptionella omständigheter kan vara förenligt med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Frågan var därför om det förelåg sådana exceptionella omständigheter i detta fall.
Europadomstolen tog först hänsyn till att den lag som promulgerats i DDR 1990 och som gett vissa personer full äganderätt till mark hade antagits av ett parlament som inte var demokratiskt valt under en övergångstid mellan två regimer i östra Tyskland och att klagandena eller de personer från vilka de härledde sina anspråk knappast kunnat räkna med att deras ställning som ägare var definitiv. Vidare beaktade Europadomstolen den korta tid som förflutit mellan 1990 och 1992, då efter Tysklands återförening en ny lag antogs rörande de aktuella egendomsförhållandena. Europadomstolen beaktade också syftet med 1992 års lag som var att på ett rimligt sätt och för att tjäna intresset av social rättvisa korrigera de otillfredsställande effekterna av 1990 års lag.
Med hänsyn till dessa omständigheter och till den unika situation som skapats genom Tysklands återförening fann Europadomstolen, med 11 röster mot 6, att frånvaron av ekonomisk ersättning i detta fall inte innebar att klagandenas rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts. Eftersom det fanns objektiva och rimliga skäl för 1992 års lag fann Europadomstolen att det inte heller var fråga om diskriminering av klagandena i strid med artikel 14 i konventionen.
69. Bosphorus Airways mot Irland (dom 30.6.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Bosphorus Airways var ett turkiskt flygbolag som hade leasat ett flygplan från Yugoslav Airlines (JAT). I maj 1993, under ett uppehåll för underhåll i Irland, beslagtogs flygplanet av de irländska myndigheterna. Grunden för beslaget var en EG-förordning om genomförande av sanktioner mot Jugoslavien (Serbien och Montenegro) som beslutats av FN. Efter att ha inhämtat ett förhandsavgörande från EG-
domstolen fann Irlands högsta domstol i november 1996 att beslaget var rättsligt grundat. Vid denna tidpunkt hade leasingtiden för flygplanet utlöpt och sanktionerna hade luckrats upp, med påföljd att de irländska myndigheterna utlämnade planet till JAT.
Vid Europadomstolen hävdade Bosphorus Airways att det sätt på vilket de irländska myndigheterna tillämpat sanktionerna mot Jugoslavien kränkte bolagets äganderättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
Europadomstolen konstaterade att EG-förordningen om sanktioner mot Jugoslavien hade varit direkt tillämplig i Irland och att beslaget av flygplanet utgjorde en korrekt tillämpning av denna förordning. Skyddet av mänskliga rättigheter i EG-rätten fick anses ha varit likvärdigt med skyddet enligt konventionen, och det fanns därför en presumtion för att Irland genom att tillämpa EG-regler inte kränkte konventionen. Presumtionen kunde dock omkullkastas om det i ett enskilt fall visade sig att det saknades skydd för konventionsrättigheter, och i ett sådant fall kunde intresset av internationellt samarbete inom EG få vika för konventionens roll som ett slags konstitutionellt europeiskt instrument på de mänskliga rättigheternas område. Europadomstolen fann dock att en sådan undantagssituation inte förelåg i det aktuella fallet.
Europadomstolens slutsats blev därför att artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte hade kränkts.
70. Bove mot Italien (dom 30.6.2005)
Fråga om respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Bove hade en dotter, född 1995. Eftersom barnets mor vägrade att låta honom träffa dottern, vände han sig till domstol, som i september 1996 tillerkände honom viss umgängesrätt. Med anledning av beskyllningar från barnets mor om att Boves far och två av Boves vänner hade förgripit sig på dottern beslutade domstol i juni 2000 att begränsa Boves umgängesrätt till ett mindre antal möten vilka skulle äga rum i närvaro av en socialarbetare. I januari 2003 fattade domstol beslut om ökat umgänge med dottern, men något umgänge på grund av detta beslut kom inte till stånd.
Vid Europadomstolen klagade Bove över att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att den italienska domstolen efter beslutet i juni 2000 inte hade vidtagit några åtgärder för att se till att övervakade möten kom till stånd som planerat. Fastän utredningen om Boves två vänner inte ledde till något åtal och Boves far hade dött, hade kontakten mellan Bove och hans dotter inte fortsatt. Beslutet i januari 2003 att utöka umgänget hade inte lett till något resultat i praktiken. Bove hade inte träffat sin dotter efter september 2002, och myndigheterna hade inte vidtagit några åtgärder för att möjliggöra
nya sammanträffanden. Myndigheternas passivitet hade tvingat Bove att tillgripa olika rättsmedel som alla till sist visat sig ineffektiva.
Sammanfattningsvis ansåg Europadomstolen att underlåtenheten att efter september 2002 ge effekt åt Boves umgängesrätt utgjorde en kränkning av hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet.
71. Nakach mot Nederländerna (dom 30.6.2005)
Fråga om frihetsberövande enligt en i lag föreskriven ordning (artikel 5:1 i konventionen)
Nakach dömdes 1994 för försök till dråp till ett års fängelse och till en därpå följande tvångsplacering i en institution för psykiskt störda lagöverträdare. Denna placering förlängdes i september 1998 och september 2000 med två år åt gången. Med anledning av att Nakach överklagat ett förlängningsbeslut, hölls en förhandling vid appellationsdomstolen i Arnhem, som därefter avslog överklagandet. Nakachs advokat begärde att få en kopia av protokollet från förhandlingen men fick svaret att det inte fanns något protokoll och att det normalt inte fördes protokoll över förhandlingar om förlängning av tvångsplaceringar av detta slag, eftersom dessa beslut inte kunde överklagas till Högsta domstolen och appellationsdomstolen inte hade tid att skriva protokoll endast för att dessa skulle arkiveras. Vid Europadomstolen klagade Nakach över att förlängningen av hans frihetsberövande inte beslutats enligt en i lag föreskriven ordning.
Europadomstolen konstaterade att det normalt ankommer på de nationella domstolarna att avgöra hur inhemsk lag skall tillämpas och att Europadomstolen därvidlag endast har en allmänt övervakande funktion. I detta fall fanns det emellertid, mot bakgrund av nederländsk lag och Nederländernas högsta domstols allmänna syn på betydelsen av domstolsprotokoll, ingen anledning att betvivla att Högsta domstolen, om den hade haft möjlighet att bedöma denna fråga, skulle ha ansett appellationsdomstolens angivna praxis stå i strid med den föreskrivna proceduren i nederländsk rätt. Eftersom frihetsberövandet alltså inte beslutats enligt gällande ordning, konkluderade Europadomstolen att artikel 5:1 i konventionen hade kränkts.