Det straffrättsliga ansvaret vid militära fredsframtvingande insatser

 

 

Av jur.lic. MAGNUS SANDBU1

Ett individuellt straffrättsligt ansvar bör inte kunna göras gällande vid våld- och tvångsutövning under fredsframtvingande militära insatser om våldsanvändningen är motiverad utifrån militär synpunkt och står i överensstämmelse med det regelverk som gäller för den aktuella insatsen. Svensk rätt innehåller dock inte någon tydlig reglering av vålds- och tvångsanvändning vid sådana insatser. De straffrättsliga ansvarsfrihetsgrunder som återfinns i BrB 24 kap. är heller inte anpassade till situationer när militära enheter tvingas använda våld eller tvång vid denna typ av insatser. I artikeln argumenteras därför för att ansvarsfrihet föreligger enligt en i svensk rätt oskriven ansvarsfrihetsgrund; dels vid väpnad strid (väpnad konflikt) i den utsträckning den vidtagna gärningen stått i överensstämmelse med tillämpliga humanitärrättsliga bestämmelser och; dels vid genomförande av ett säkerhetsrådsmandat antaget under FN-stadgans kapitel VII om gärningen vidtagits i överensstämmelse med det internationella regelverk som gäller för insatsen och gärningen i övrigt stått i överensstämmelse med de svenska nationella begränsningar (sk. ”Caveats”) som gäller för insatsen, bl.a. innefattande de begränsningar som följer av svensk nationell rätt och av för Sverige tvingande folkrättsliga förpliktelser. Vidare hävdas att hänsyn skall tas till artiklarna 25 och 103 i FN-stadgan vid fastställandet av om en folkrättslig förpliktelse är tvingande för Sverige.

 

Inledning
Av 1 § lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten framgår att utlandsstyrkan skall bedriva internationell verksamhet utomlands, d.v.s. inom en främmande stats territorium eller på internationellt vatten eller i internationellt luftrum, i syfte att

 

1. avvärja risk för en väpnad konflikt
2. hejda en pågående väpnad konflikt,
3. övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd, eller
4. skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i samband med väpnad konflikt.

 

Den verksamhet som avses i lagen benämns i Sverige vanligtvis fredsfrämjande verksamhet.2 Någon enhetlig definition av fredsfrämjande

 

1 Artikelförfattaren är sedan 1994 verksam vid Försvarsmaktens (Högkvarterets) juridiska stab. Artikeln bygger på en intern promemoria (se Information från juridiska staben, Juridisk orientering, nr 1 2009) som tagits fram i syfte att belysa regelverket och straffansvaret vid fredsframtvingande insatser, och återges här i en kortare version och med reducerad fotnotsapparat.

verksamhet finns dock inte i svensk rätt. I stället har en avgränsning av vad som anses höra till sådan verksamhet vuxit fram i praxis. I Sverige har begreppet fått inkludera konfliktförebyggande, fredsskapande, fredsbevarande, fredsframtvingande och fredsbyggande insatser. Avväpning och avrustning har också ansetts kunna ingå som fredsfrämjande åtgärder.3 Utmärkande för fredsframtvingande insatser är att dessa inrättas av FN:s säkerhetsråd och att deras mandat (d.v.s. insatsernas uppgifter och maktbefogenheter) fastställts av rådet med stöd av rådets befogenheter enligt FN-stadgans kapitel VII. De militära enheter som deltar i fredsframtvingande insatser har därför normalt rätt att använda ”alla nödvändiga maktmedel” för att fullgöra sina uppgifter, vilket bl.a. kan medföra att våld och tvång används i andra situationer än självförsvar (nödvärn).4 Eftersom FN saknar egna militära resurser är säkerhetsrådet beroende av att medlemsstaterna ställer militär trupp till rådets förfogande för genomförandet av insatserna. De nationella truppbidrag som ställs till insatsernas förfogande står härvidlag under säkerhetsrådets övergripande ledning och kontroll (”authority and control”), och de åtgärder som truppbidragen vidtar i fullgörandet av insatsernas mandat anses i folkrättslig mening vara hänförbart till FN och säkerhetsrådet.5 I sammanhanget bör det också uppmärksammas att fredsframtvingande insatser är betydelsefulla delar av de åtgärder som säkerhetsrådet vidtar under FN-stadgans kapitel VII i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet, och att det är av största vikt att de truppbidrag som ingår i sådana insatser ges de faktiska och rättsliga förutsättningar som erfordras så att de effektivt skall kunna fullgöra sina uppgifter.
    Sverige har under lång tid deltagit i fredsframtvingande insatser. Vare sig lagen om utlandsstyrkan eller annan svensk författning anger dock vilka vålds- och tvångsbefogenheter utlandsstyrkan kan utöva vid sådan verksamhet. Truppbidragande stater är dock normalt förhindrade att utöva sina nationella maktbefogenheter inom en främmande stats territorium, också vid fredsframtvingande insatser. Inom allmän folkrätt, liksom verksamma traktat, saknas exempelvis regler som ger truppbidragande länder rätt att utöva sina nationella maktbefogenheter inom värdnationens territorium vid genomförandet av dessa insatser. Det förekommer i och för sig att värdnationen samtycker till att de nationella truppbidragen utövar vålds- och tvångsbefogenheter i enlighet med bestämmelser i freds- eller vapenstilleståndsavtal, säkerhetsrådsresolutioner, eller med stöd av självförsvarsrätt (nödvärn),

 

2 Prop. 1998/99: 68, s. 11. 3 Prop. 2002/03: 26, s. 10–11. 4 Prop. 2002/03: 26, s. 11. 5 Se bl.a. Decision Behrami and Behrami v France and Saramati v France, Germany and Norway (Saramati-fallet), ECrtHR, Admissibility Decision, (2007), para 141.

men värdnationen samtycker trots detta normalt inte till att nationella truppbidrag får utöva sina egna nationella maktbefogenheter för att lösa operativa uppgifter i insatsområdet.
    Inte heller säkerhetsrådet ger de truppbidragande staterna i uppdrag att fullgöra ett fredsframtvingande mandat med stöd av nationella maktbefogenheter även om det i säkerhetsrådets beslut anges att rådet auktoriserar medlemsländer att fullgöra mandatet. I samtliga fall då rådet auktoriserar medlemsländerna att utöva maktbefogenheter vid fredsframtvingande insatser delegerar rådet en rätt till medlemsstaterna att utöva rådets maktbefogenheter under FN-stadgans kapitel VII, och inte en rätt för medlemsstaterna att utöva nationella maktbefogenheter.6 De nationella truppbidragen saknar därför normalt rätt att utöva sina nationella maktbefogenheter i den stat där den fredsframtvingande insatsen genomförs. För utlandsstyrkans vidkommande innebär detta att ingripanden med våld och tvång vid genomförandet av den operativa verksamheten i princip inte kan göras med stöd av svenska författningar, exempelvis lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. (skyddslagen), polislagen (1984:387) och förordning (1980:123) med reglemente för militärpolisen (militärpolisförordningen), eller med stöd av särskilda riksdags- och regeringsbeslut.
    Det förhållandet att svenska nationella maktbefogenheter inte utgör den legala grunden för vålds- och tvångsanvändning vid fredsframtvingande insatser har sannolikt bidragit till att utlandsstyrkans rätt att bruka våld och tvång vid sådan verksamhet i princip förblivit oreglerad i svensk rätt. Istället regleras utlandsstyrkans befogenheter i allt väsentligt av det internationella regelverk som tas fram vid respektive insats, innefattande bl.a. det mandat som säkerhetsrådet fastställt för insatsen och de internationella direktiv och order som gäller för insatsens genomförande. Härutöver regleras insatsen också av tillämpliga folkrättsliga regler (traktat och sedvanerätt), exempelvis mänskliga rättigheter och i förekommande fall den internationella humanitära rättens regler. I sammanhanget bör det noteras att lokal (värdnationens) lagstiftning, liksom beslut av lokala myndigheter, i princip inte utgör en del av det regelverk som reglerar genomförandet av fredsframtvingande insatser. Även om lokal lagstiftning inte är formellt tillämplig (bindande) för de nationella truppbidragen vid fredsframtvingande insatser skall den dock respekteras i den utsträckning den inte inverkar på genomförandet av insatsens mandat.7

 

6 Se även Decision Behrami and Berami v France and Saramati v France, Germany and Norway (the Behrami Decision), ECHR, Admissibility Decision, (2007), para 43. 7 Se bl.a. para 37, EU Concept for the Use of Force in EU-led Military Operations, Brussels, 18 July 2008, OPS 13569/08. Se även para 6, Draft Model Status of Forces Agreement between United Nations and Host Countries (UN Model SOFA), UN doc A/45/594, Annex, 9 October 1990.

Svenska författningar, liksom riksdags- och regeringsbeslut, kan dock innebära nationella begränsningar i utlandsstyrkans möjligheter att utöva det våld och tvång som annars hade varit tillåtet enligt säkerhetsrådets mandat och det internationella regelverket för insatsen. När regeringen ställer Försvarsmaktens utlandsstyrka till förfogande för framtvingande insatser får det också anses vara underförstått att styrkan ställs till förfogande med de befogenheter som följer av det internationella regelverk som gäller för insatsen, och med de begränsningar som följer av svenska lagar och regler, inklusive Sveriges folkrättsliga förpliktelser.
    Avsaknaden av tydliga nationella regler skapar emellertid en viss osäkerhet om, och i så fall, i vilken utsträckning svensk rätt medger att utlandsstyrkans personal straffritt kan utöva våld och tvång vid fredsframtvingande insatser. De åtgärder som personal i utlandsstyrkan vidtar vid fredsframtvingande insatser omfattar bl.a. våld och tvång som kan rikta sig mot statliga aktörer och statlig egendom liksom mot enskilda individer och deras egendom i insatsområdet. Åtgärderna kan innefatta såväl väpnad strid som användande av dödligt våld, frihetsberövande, husrannsakan, beslagtagande och förstörelse av egendom m.m. i andra situationer än väpnad strid. Den senare typen av situationer är vanligast förekommande, under det att väpnad strid är mycket ovanlig.
    Samtliga åtgärder som nämns ovan är i princip straffbara enligt svensk rätt. Att så är fallet följer av BrB 2 kap. 3 § tredje punkten, vilken tillkommit bl.a. för att Sverige skall kunna upprätthålla en bestämd och effektiv domsrätt beträffande alla brott och förseelser som vidtas såväl i som utom tjänsten vid fredsfrämjande verksamhet. Det bör också uppmärksammas att truppbidragande stater vanligtvis har en exklusiv straffrättslig jurisdiktion över den personal som ingår i truppbidraget. Denna rätt grundas normalt på för insatsen gällande Status of Forces Agreement (SOFA), och har tillkommit med det underförstådda villkoret att truppbidragarlandet effektivt upprätthåller disciplin och ordning inom förbandet och även beivrar eventuella brott som styrkans medlemmar begår i insatsområdet. Det kan därför sägas föreligga en folkrättslig skyldighet för Sverige att lagföra medlemmar av utlandsstyrkan som begått straffbara handlingar vid utövande av vålds- och tvångsbefogenheter.
    I den utsträckning det våld och tvång som personal i utlandsstyrkan utövar vid fredsframtvingande insatser faller in under en svensk straffbestämmelse krävs, för att vålds- och tvångsanvändningen inte skall medföra straffansvar, att gärningen omfattas av en i svensk rätt accepterad ansvarsfrihetsgrund. Ansvarsfrihetsgrunder som kan vara aktuella återfinns i första hand i brottsbalkens 24 kap., främst i 1, 4 och 8 §§, men även i s.k. oskrivna ansvarsfrihetsgrunder.

 

Oskriven ansvarsfrihetsgrund
Ansvarsfrihetsgrunderna i BrB 24 kap. leder emellertid inte till ansvarsfrihet i alla situationer när personal i utlandsstyrkan kan tänkas behöva vidta vålds- och tvångsåtgärder i fullgörandet av sina tjänsteuppgifter vid fredsframtvingande insatser. Utanför det ansvarsfria området faller bl.a. sådan beordrad vålds- och tvångsanvändning som utgör allvarligare överträdelser av svenska straffbestämmelser och som inte är motiverad av en nödvärns- eller nödsituation. I dessa situationer kan dock ansvarsfrihet grundas på s.k. oskrivna ansvarsfrihetsgrunder. Som exempel kan nämnas att förfaranden som inte är straffbara enligt gärningsortens lag, och som inte drabbar svenska intressen eller framstår som särskilt klandervärda enligt svenskt synsätt, i allmänhet inte torde vara att betrakta som brott enligt svensk rätt även om de formellt faller under en svensk straffbestämmelse.8

Ansvarsfrihet vid strid
En oskriven ansvarsfrihetsgrund anses enligt svensk rätt föreligga vid bl.a. väpnad strid för den som agerar i enlighet med de folkrättsliga regler som gäller vid väpnad konflikt.9 Regeringen har härvidlag, med avseende på ansvarsfrihet för handlingar under strid vid fredsframtvingande insatser, uttalat att10

”I straffrättsligt hänseende är en väpnad styrkas rätt att bruka våld i samband med strid i princip oreglerad. Det ligger emellertid i sakens natur att det straffrättsliga regelsystemet inte är avsett att hindra en svensk väpnad styrka från att på vedertaget sätt lösa sin uppgift. Med hänsyn härtill får förutsättas att något straffrättsligt ansvar inte kan göras gällande för styrkans medlemmar såvitt avser sådan våldsutövning som kan anses motiverad från militär synpunkt och som står i överensstämmelse med folkrättens regler.”

 

Det är inte en tillfällighet att regeringen vid utformningen av sin syn på ansvarsfriheten särskilt omnämnt våldsutövning vid strid, eftersom strid är den allvarligaste formen av vålds- och tvångsanvändning. Men till detta kommer att en militär väpnad styrkas användande av våld och tvång vid strid i allt väsentligt regleras av folkrättsliga regler, d.v.s. främst de humanitärrättsliga regler som är tillämpliga vid väpnad konflikt. Överträdelser av dessa regler kan vara straffbara såsom folkrättsbrott enligt BrB 22 kap. 6 §. Motsatsvis gäller emellertid att den som i strid agerar i överensstämmelse med de humanitärrättsliga reglerna normalt skall vara fri från straffansvar, även om gärningen som sådan skulle falla in under en annan straffbestämmelse i svensk rätt.11 Den i svensk rätt oskrivna ansvarsfrihetsgrund som gäller vid strid torde inte vara begränsad till situationer när svensk militär personal

 

8 Ds Ju 1984:6, s.52. 9 N. Jareborg, Straffrättens ansvarslära, Iustus förlag, Uppsala (1994), s.184. Ds JU 1984:6, s. 70 ff. 10 Prop. 1995/96:113,s. 10 ff. 11 Jfr Ds Ju 1984:6, s. 69 ff.

deltar i försvaret av riket, utan torde även omfatta andra situationer när svensk militär på regeringens uppdrag deltar i strid med stöd av bestämmelserna i RF 10 kap. 9 §. En oskriven ansvarsfrihetsgrund torde därmed föreligga vid våldsutövning i samband med strid (väpnad konflikt) under en fredsframtvingande insats, i den utsträckning vålds- och tvångsanvändningen stått i överensstämmelse med den humanitära rättens regler.
    Den humanitära rätten är dock inte generellt tillämplig vid fredsframtvingande insatser. Bland annat är den tillämplig först från tidpunkten när väpnad konflikt föreligger, d.v.s. från den tidpunkt de faktiska våldshandlingarna inleds. Allmänt sett är det den faktiska förekomsten av våldshandlingar som är avgörande för existensen av en väpnad konflikt och inte de inblandade parternas subjektiva uppfattning om att de befinner sig i väpnad konflikt (animus belligerendi).12 Varje form av militär våldsanvändning innebär emellertid inte att en väpnad konflikt är för handen.13 Utanför vad som anses vara en väpnad konflikt faller den konfliktnivå som förekommer vid interna störningar och spänningar inom en stat, såsom upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar och andra liknande handlingar. Vålds- och tvångsåtgärder mot beväpnade kriminella gäng, liksom mot oorganiserade och kortlivade upprorsförsök, anses inte heller innebära att en väpnad konflikt föreligger. Vid dessa situationer begränsas rätten att använda våld och tvång — på folkrättslig nivå — bl.a. av bestämmelser om mänskliga rättigheter.
    Den exakta gränsen mellan inre oroligheter och väpnad konflikt är svår att definiera. Existensen av en väpnad konflikt förutsätter att konfliktnivån har viss högre intensitet och omfattning.14 Klart är att ett utdraget och storskaligt våld mellan militära förband, eller militära förband och andra organiserade väpnade grupper, utgör en väpnad konflikt i folkrättslig mening.15 Men även en konfliktnivå som inte är utdragen, omfattande och jämförbar med ett inbördeskrig kan kvalificera som väpnad konflikt.16 En väpnad konflikt föreligger exempelvis redan då organiserade väpnade grupper utför militära operationer genom samordnande och planerade väpnade angrepp, förutsatt att situationen inte kan karaktäriseras som upplopp, enstaka och sporadis-

 

12 O. Bring — A. Körlof, Folkrätt för totalförsvaret; En handbok, Norstedts Juridik AB, (2000). s. 67 13 För faktorer som kan läggas till grund för bedömningen av förekomsten av en väpnad konflikt se bl.a. para 175–206, Prosecutor v. Ljube Boškoski and Johan Tačulovski, Judgement, IT-04-82-T, Trail Chamber II, ICTY, 10 Juli 2008. 14 Se bl.a. para 621, Prosecutor v. Jean-Paul Akayesu, Judgement, Case No. ICTR96-4-T, Trail Chamber, 2 September 1998; para 49, Haradinaj et al., (IT-o4-84), Trail Chamber I, ICTY, 3 April 2008 15 Para 70, Prosecutor v. Dusko Tadic, Decsion on the Defence Motion for Interlocutory Appeal on Jurisdiction, Case no. IT-94-1-AR72, Appeals Chamber, 2 October 1995. 16 La Tablada Base-Case, IACHR, Report 55/97, Case 11.137, 18 November 1997.

ka våldshandlingar och andra liknande handlingar.17 Om militära styrkor — såsom de nationella truppbidragen vid fredsframtvingande insatser — rutinmässigt tvingas använda våld och tvång bortom vad som är folkrättsligt tillåtligt i fredstid, d.v.s. otillåtligt enligt de mänskliga rättigheterna, för att bekämpa en organiserad väpnad motståndare är det en indikator på att en väpnad konflikt kan vara för handen.18 Det är dock i viss utsträckning också oklart vilka humanitärrättsliga regler som äger formell tillämplighet under en väpnad konflikt vid fredsframtvingande insatser.19 Denna oklarhet har bl.a. medfört att FN:s generalsekreterare utfärdat en bulletin — Secretary General’s Bulletin on Observance by United Nations Forces of International Humanitarian Law — angående den humanitära rättens iakttagande vid fredsfrämjande verksamhet.20 Bulletinen anger fundamentala principer och regler i humanitär rätt som FN anser skall tillämpas när dess militära enheter är aktivt engagerade som stridande förband.21 Bulletinen har dock inte ställning som traktat och utgör endast en del av FN:s interna regelverk. Den äger sålunda endast tillämplighet vid insatser som står under FN:s operativa ledning och kontroll (”command and control”).22 Vid insatser som genomförs under EU:s respektive NATO:s operativa ledning anger regelverken främst att ”tillämpliga” humanitärrättsliga regler skall iakttas under insatserna, utan att närmare precisera vilka dessa är. I regelverken görs emellertid allmänna referenser till humanitärrättsliga traktat och internationell sedvanerätt som kan vara bindande för de truppbidragande staterna. Utgångspunkten i dessa regelverk synes därför vara att de nationella truppbidragen kommer att följa de humanitärrättsliga regler som den egna staten är bunden av. Regelverken tar dock inte ställning till vilka humanitärrättsliga regler som i rättslig mening äger tillämplighet under insatserna.
    Enligt humanitärrättsliga traktat liksom internationell sedvanerätt har stater också en skyldighet att under alla omständigheter, inklusive vid fredsframtvingande insatser, respektera och säkerställa respekt för sina humanitärrättsliga förpliktelser.23 Denna skyldighet innebär emellertid inte att staternas humanitärrättsliga förpliktelser under alla om-

 

17 Se bl.a. artikel 1, 1977 års Tilläggsprotokoll II (TP II) till 1949 års Genèvekonventioner (GK). 18 Para 178, 193 och 246, Prosecutor v. Ljube Boškoski and Johan Tačulovski. A. W. Dahl — M. Sandbu, The Military Law and the Law of War Review, Vol. 3–4, 2006, The Threshold of Armed Conflict, s. 367. 19 Se bl.a. Expert Meeting on Multinational Peace Operations: Applicability of International Humanitarian Law and International Human Righs Law to UN Mandated Forces, Geneva, 11–12 December 2003, Report, A. Faite och J.L. Grenier (ed.), ICRC (2004). 20 UN doc. ST/SGB/1999/13. 21 Se sektion 1, Secretary General’s Bulletin on Observance by United Nations forces of international humanitarian law, UN doc. ST/SGB/1999/13. 22 Se bl.a. para 19, UN doc. A/56/326/, s.9. 23 Se bl.a. gemensamma art 1, GK I-IV. Se även Customary International Humanitarian Law, Rule 139 med kommentar, s. 495.

ständigheter är tillämpliga. Förpliktelsen innebär endast att stater såväl i fred som under krig och väpnad konflikt har en skyldighet att respektera och säkerställa respekt för de humanitärrättsliga regler som i juridisk mening äger formell tillämplighet under väpnade konflikter.24 Generellt sett är det de humanitärrättsliga regler som är bindande för de stridande parterna, endera till följd av traktaträttsliga åtaganden eller till följd av internationell sedvanerätt, som är formellt tilllämpliga vid en väpnad konflikt. Det är också dessa regler — det vill säga de regler som är bindande för den stridande parten — som skall följas av de militära enheter som den stridande parten nyttjar sig av för sin krigföring, och som kan leda till straffansvar för folkrättsbrott i den mån de överträds. Vid fredsframtvingande insatser, vilka inrättats som subsidiära organ till FN:s säkerhetsråd och genomförs under FN:s operativa ledning, exempelvis UNPROFOR (1992–1995) och UNOSOM I och II (1992–1995), är FN att betrakta som stridande part till den väpnade konflikten.25 I dessa situationer är de nationella truppbidragen därmed skyldiga att följa de humanitärrättsliga regler som är bindande för FN, och kan straffas för folkrättsbrott om de bryter mot dessa regler.
    Vid fredsframtvingande insatser som genomförs under operativ ledning av en stat eller regional organisation (EU, NATO, OAU etc.), exempelvis IFOR/SFOR (1995–2005), KFOR (1999–) och ISAF (2001– ), är situationen mer osäker. Vid dessa insatser bör det emellertid uppmärksammas att de nationella truppbidragen inte står under sina hemländers operativa ledning och kontroll, och att de nationella truppbidragens agerande vid fredsframtvingande insatser främst är hänförbart till FN och säkerhetsrådet och inte till de truppbidragande staterna.26 Kommandokedjan vid dessa insatser är vanligtvis också sådan att insatserna genomförs av nationella truppbidrag, vilka står under operativ ledning och kontroll (”command and control”) av den stat eller organisation (exempelvis EU, FN eller NATO) som är utsedd att leda insatsen, vilken i sin tur står under säkerhetsrådets

 

24 Commentary, IV Geneva Convention; Relative to the Protection of Civilian Persons in time of war, J. S. Pictet (ed.), ICRC, Geneva (1952), s. 15 ff; The expression [“in all circumstances”] refers to all situations in which the Convention has to be applied, as described, for example in Article 2. Disregarding the provisions applicable in peace time, and article 3 which relates only to conflicts not of an international character, the words “in all circumstances” means that as soon as one of the conditions of application for which Article 2 provides, is present, no Contracting Party can offer any valid pretext, legal or otherwise, for not respecting the Convention in its entirety. The words in question mean that the application of the Convention does not depend on the character of the conflict. Whether a war is “just” or “unjust”, whether it is a war of aggression or of resistance to aggression, whether the intention is merely to occupy territory or annex it,…”. 25 Fredsfrämjande, inklusive fredsframtvingande, insatser etablerade av säkerhetsrådet torde vara att betrakta som subsidiära organ till rådet. Se B. Simma (ed), The
Charter of the United Nations; A Commentary, Second edition, Vol. I., s. 554. 26 Jfr Saramati-fallet, ECrtHR, Admissibility Decision, (2007), para 141.

övergripande ledning och kontroll (”authority and control”).27 Sammantaget innebär detta att de truppbidragande staterna utövar vare sig politisk eller operativ ledning över insatserna som sådana, och att de truppbidragande staterna inte heller kan sägas utöva en effektiv kontroll över insatsernas genomförande. De truppbidragande staterna torde därmed inte vara att anse som parter till väpnade konflikter vid fredsframtvingande insatser, även om deras truppbidrag är indragna i regelrätta väpnade strider (väpnad konflikt) under sådana insatser.
    Det är i viss utsträckning också osäkert om den stat eller organisation som leder insatsens operativa genomförande skall anses som stridande part vid en väpnad konflikt. Ledningsansvaret innebär bl.a. att staten eller organisationen, utifrån det givna säkerhetsrådsmandatet, planerar den fredsframtvingande insatsens militära sammansättning och uppgifter och även leder det praktiska genomförandet av insatsen.28 Den stat eller organisation som leder insatsen tillsätter också normalt den militäre chefen för insatsen, och ställer härutöver ofta ledningsresurser (staber) till förfogande för insatsen och den militäre chefen. Härigenom har denna stat eller organisation ofta en effektiv operativ ledning och kontroll över insatsen, vilket talar för att staten eller organisationen kan betraktas som en stridande part när de truppbidrag de leder är indragna i regelrätta strider.29 Denna stat eller organisation ansvarar emellertid inför säkerhetsrådet för hur insatsen genomförs, och lyder även under säkerhetsrådet övergripande ledning och kontroll vad avser insatsens operativa genomförande.30 En väpnad konflikt vid fredsframtvingande insatser torde dessutom i allt väsentligt vara en konflikt mellan säkerhetsrådet (som beslutat om insatsens inrättande, dess uppgifter och maktbefogenheter) och de väpnade grupper som motsätter sig säkerhetsrådets beslut. Det mesta talar därför för att FN (säkerhetsrådet) är att betrakta som stridande part vid fredsframtvingande insatser om de militära enheter som är indragna i regelrätta strider står under rådets övergripande ledning och kontroll.31 I dessa situationer är det de humanitärrättsliga regler som är bindande för FN (säkerhetsrådet) som äger formell tillämplighet på de nationella truppbidrag och ledningsresurser som FN (säkerhetsrådet) nyttjar sig för krigföringen.

 

27 Jfr Ibid, para 135. 28 Se prop. 2002/03:21. 29 Se bl.a. para 137, Procecutor v. Dusko Tadic, IT-94-1-A, Judgment, Appeal Chamber, ICTY (1999). Se även artikel 8 med kommentarer, Commentaries to the Draft Articles on Responsibility of States for Internationally wrongful acts, adopted by the International Law Commission (2001), UN doc., supplement No. 10 (A/56/10), chp. IV. E. 2). 30 Jfr para 132 ff, Saramati-fallet. 31 Fredsfrämjande, inklusive fredsframtvingande, insatser etablerade av säkerhetsrådet torde vara att betrakta som subsidiära organ till rådet. Se B. Simma (ed), Vol. I., s. 554. Se dock angående s.k. ’Mandated’ Forces, s. 699.

FN är emellertid inte bundet av några humanitärrättsliga traktat, men torde som mellanstatlig organisation dock vara bunden av de humanitärrättsliga regler som utgör internationell sedvanerätt. Den militära trupp, såväl nationella truppbidrag som ledningsresurser (staber), som deltar i fredsframtvingande insatser under säkerhetsrådets övergripande ledning och kontroll torde därmed vara skyldiga att följa de regler i den humanitära rätten som utgör internationell sedvanerätt.32 Svåra överträdelser av dessa sedvanerättsliga regler utgör krigsförbrytelser (”war crimes”), och kan läggas till grund för bedömningen av folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § BrB. De sedvanerättsliga reglerna är för övrigt normalt alltid tillämpliga vid väpnade konflikter, även om reglerna till del kan skilja sig åt beroende av om konflikten äger rum på mellanstatlig nivå (internationella väpnade konflikter) respektive inomstatlig nivå (icke-internationella väpnade konflikter).33 Säkerhetsrådets befogenheter under FN-stadgans kapitel VII begränsas emellertid inte av bestämmelser i internationell sedvanerätt.34 Det är därför inte omöjligt att de militära förband som utövar säkerhetsrådets befogenheter, och lyder under rådets övergripande ledning och kontroll, inte heller är begränsade av regler i internationell sedvanerätt i den utsträckning ett åsidosättande av dessa regler är nödvändigt för ett effektivt fullgörande av säkerhetsrådets uppdrag, d.v.s. upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Det bör dock i detta sammanhang uppmärksammas att den humanitära rättens regler utgör lex specialis vid krig och väpnad konflikt, och att den avvägning som gjorts i den humanitära rätten — mellan militära och humanitära intressen — är avsedd att iakttas av alla stridande parter under konflikter, till och med i situationer när den egna statens existens står på spel. Undantag från dessa regler kan därför normalt inte göras annat än om det finns ett klart och uttryckligt stöd i den humanitära rätten, i vart fall om ett åsidosättande skulle utgöra en s.k. svår överträdelse av den humanitära rätten (folkrättsbrott). Härutöver torde ett åsidosättande av humanitärrättsliga regler endast vara möjligt om säkerhetsrådet uttryckligen angivit att en viss regel eller regelkomplex inte skall vara bindande vid insatsen.
    Även om de truppbidragande staterna inte är att betrakta som stridande parter vid väpnade konflikter under fredsframtvingande insatser torde stater som överfört befogenheter, exempelvis befälsrätt, till den internationella insatschefen och ytterst säkerhetsrådet, alltjämt vara ansvariga för hur dessa befogenheter utövas under insatserna. Detta till följd av att den moderna folkrätten inte anses medge att stater överför befogenheter till en internationell organisation och samtidigt — genom befogenhetsöverföringen — undgår ett ansvar för

 

32 För sedvanerättsliga regler se bl.a. Customary International Humanitarian Law, Vol I. 33 Ibid. 34 Se art 24 (2), FN-stadgan. Se även B. Simma, Vol. I, s. 711.

hur dessa befogenheter utövas. I dessa situationer anses stater därför ådra sig ett internationellt ansvar — statsansvar — om de befogenheter de överlämnar till en mellanstatlig organisation utövas i strid med deras folkrättsliga förpliktelser.35 I vart fall om den organisation befogenheterna överlämnats till inte är bundet av motsvarande förpliktelser eller saknar förmåga att upprätthålla sådana förpliktelser.36 Stater, som ställer nationella truppbidrag eller ledningsresurser (staber), till förfogande för en fredsframtvingande insats som står under säkerhetsrådets övergripande ledning och kontroll torde därmed vara skyldiga att se till att truppbidraget — och den överförda befälsrätten — inte används i strid med de humanitärrättsliga förpliktelser som skulle ha ägt formell tillämplighet om truppbidraget stått under direkt nationell ledning av den truppbidragande staten. D.v.s. de humanitärrättsliga regler som skulle ha tillämpats om den truppbidragande staten själv hade varit att anse som stridande part i konflikten. Detta förhållande talar för att de humanitärrättsliga regler som är bindande för truppbidragande stater, såväl traktatsrättsliga som sedvanerättsliga regler, de facto bör tillämpas av de nationella truppbidragen vid fredsframtvingande insatser för att undvika att ett statsansvar uppkommer. Det bör dock i detta sammanhang noteras att det individuella straffansvar som kan föreligga vid svåra överträdelser av den humanitära rätten inte per automatik är knutet till det förhållande att ett statsansvar kan uppkomma, utan är knutet till det förhållande att en formellt tillämplig regel i den humanitära rätten överträtts.37 Till följd av att humanitärrättsliga regler som utgör internationell sedvanerätt normalt, såsom ett minimum, alltid skall tillämpas av nationella truppbidrag och ledningsresurser (staber) vid väpnade konflikter är det i realiteten endast traktatsrättsliga förpliktelser som kan vara föremål för de facto tillämpning. Det bör härvidlag uppmärksammas att befintliga humanitärrättsliga traktat i huvudsak är formellt tilllämpliga vid ”krig eller annan väpnad konflikt, som uppstår mellan två eller flera av de höga föredragsslutande parterna” (internationella väpnade konflikter),38 och i vissa andra fall när en ”väpnad konflikt, som icke är av internationell karaktär, uppkommer på en av de höga fördragsslutande parternas territorium” (icke-internationell väpnad konflikt).39 Detta innebär att de traktatsrättsliga reglernas tillämplig-

 

35 Jfr Draft Article 28, International responsibility in case of provision of competence to an international organization, Report of the International Law Commission, (A/61/10), Chap VII, Responsibility of International Organizations, s. 251– 252, 262 samt s. 283 ff. 36 Se Bosphorus Have Yollari Turizm ve Ticaret Anonim Sirketi v. Ireland (Bosphorus-fallet), ECrtHR, Judgement, (2005), para 152–156. 37 Se bl.a. para 573, Procecutor v. Dusko Tadic, IT-94-1-A, Opinion and Judgment, Trial Chamber, ICTY (1997). 38 Se bl.a. gemensamma art 1, 1949 års Genèvekonventioner art 1:3 1977 års tilläggsprotokoll I till 1949 års Genèvekonventioner, art 1, 1980 års vapenkonvention. 39 Se bl.a. gemensamma artikel 3, 1949 års Genèvekonventioner, art 1, 1977 års tilläggsprotokoll II, och art 1, i reviderat protokoll II till 1980 års vapenkonvention.

het de facto vid fredsframtvingande insatser är begränsade främst till situationer när såväl den truppbidragande staten som motparten är fördragsslutande stater. I övriga situationer, exempelvis när motparten är en upprorsrörelse eller andra organiserade väpnade styrkor och grupper som inte lyder under en suverän stat, är de humanitärrättsliga traktaterna normalt inte tillämpliga ens om de truppbidragande staterna hade varit stridande parter i den väpnade konflikten med mindre än att den väpnade konflikten äger rum på en fördragsslutande parts territorium.40 I svensk rätt saknas emellertid en författningsreglering som anger att Sveriges humanitärrättsliga förpliktelser skall iakttas vid väpnad strid (väpnad konflikt). Däremot ges det i Försvarsmaktens stående order för utlandsstyrkan (SOFUS) en tydlig instruktion till personalen att vid strid ”följa svenska internationella åtaganden på den internationella humanitära rättens område (krigets lagar).”41 Denna instruktion innebär att Sveriges humanitärrättsliga skyldigheter i vart fall skall tillämpas de facto av utlandsstyrkans personal vid strid (väpnad konflikt) under fredsframtvingande insatser, även om dessa bestämmelser inte äger formell tillämplighet. I strikt mening är personalen, enligt instruktionen, även skyldig att följa svenska humanitärrättsliga åtaganden oberoende av om motparten är bunden till ett motsvarande handlande, d.v.s. utan krav på reciprocitet.42 I straffrättsligt hänseende uppkommer frågan om en överträdelse av de humanitärrättsliga förpliktelser som de facto skall tillämpas av utlandsstyrkans personal till följd av en myndighetsinstruktion (order) är straffbar enligt svensk rätt. Det torde kunna konstateras att ett straffrättsligt ansvar för folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § endast omfattar svåra överträdelser av den humanitära rätt som är formellt tillämplig, i förevarande fall de humanitärrättsliga regler som utgör internationell sedvanerätt, men att bestämmelsen om folkrättsbrott inte torde kunna utsträckas till att omfatta överträdelser av traktatsbestämmelser som inte är formellt tillämpliga under den väpnade konflikten. Det förhållandet att personalen i utlandsstyrkan, enligt Försvarsmaktens interna regelverk, är instruerade att ”följa svenska internationella åtaganden på den internationella humanitära rättens område (krigets lagar)” medför dock att överträdelser av de traktatsrättsliga förpliktelserna kan utgör disciplinförseelser enligt lagen (1994:1811) om disci-

 

40 Jfr bl.a. gemensamma artikel 3, GK; art 1, TP II; och art 1, i reviderat protokoll II till 1980 års vapenkonvention. 41 Se bilaga 23, Försvarsmaktens stående order till utlandsstyrkan, del B (SOFUS Del B), fastställd 2008-10-14, (HKV 01 800:69350). 42 Instruktionen har tillkommit på grund av ett behov av att ge klara och entydiga instruktioner till personalen i utlandsstyrkan om vilka humanitärrättsliga regler styrkan har att följa vid väpnad strid, bl.a. på grund av att rättsläget delvis är förhållandevis oklart och att situationen vid fredsframtvingande insatser kan betecknas som sui generis. Instruktionen grundas dock inte på någon rättsövertygelse (opinio juris) om att utlandsstyrkan är rättsligt förpliktigad att följa svenska humanitärrättsliga förpliktelser vid strid under fredsframtvingande insatser.

plinansvar inom totalförsvaret, m.m.43 Möjligen kan ett straffansvar också föreligga bl.a. till följd av bestämmelserna om tjänstefel i 20 kap. 1 § BrB.44 Ansvar för tjänstefel torde normalt kräva ett åsidosättande av vad som följer av lag eller annan författning, vilken gäller för myndighetsutövningen. Ansvar kan dock också uppkomma till följd av att en myndighetsinstruktion åsidosatts, d.v.s. om någon åsidosätter vad som gäller för tjänsteåtgärden.45 I den utsträckning ett straffrättsligt ansvar för tjänstefel kan uppkomma om någon i utlandsstyrkan åsidosätter skyldigheten att ”följa svenska internationella åtaganden på den internationella humanitära rättens område (krigets lagar)” torde dock ansvaret inte vara mer omfattande än det straffrättsliga ansvar som skulle ha förelegat om gärningen hade varit att anse som folkrättsbrott enligt BrB 22 kap. 6 §, d.v.s. det straffrättsliga ansvaret torde endast omfatta gärningar som utgör svåra överträdelser av de humanitärrättsliga förpliktelserna.

 

Ansvarsfrihet vid genomförande av säkerhetsrådsmandat
Vid fredsframtvingande insatser är förhållandena sådana att i princip alla vålds- och tvångsåtgärder som personalen i utlandsstyrkan vidtar i fullgörandet av mandatet, bl.a. användande av dödligt våld, frihetsberövande, husrannsakan, beslagtagande och förstörelse av egendom m.m., sker i situationer när det vare sig är fråga om strid eller att den internationella humanitära rättens regler äger tillämplighet. Detta medför i och för sig att bestämmelsen om folkrättsbrott i BrB 22 kap. 6 § inte är tillämplig, men samtidigt medför det också att den oskrivna ansvarsfrihetsgrund som anses föreligga vid väpnad strid normalt inte är applicerbar på agerandet vid fredsframtvingande insatser.
    Vad som talar för att ansvarsfrihet även föreligger vid fredsframtvingande insatser, i situationer när det inte är frågan om våldsanvändning under strid (väpnad konflikt), är bl.a. att såväl den svenska regeringen som riksdagen står bakom beslutet att ställa utlandsstyrkan till förfogande för sådana insatser med vetskap om insatsernas uppgifter och maktbefogenheter, samt att utlandsstyrkans deltagande i sådana insatser har stöd i regeringsformen 10 kap. 9 §, vilken medger att Försvarsmakten eller del därav under vissa villkor får sändas till annat land och där även insättas i strid.
    Vidare kan konstateras att såväl uppgifter som maktbefogenheter vid fredsframtvingande insatser har beslutats med stöd av säkerhetsrådets befogenheter under FN-stadgans kapitel VII, och att dessa uppgifter och maktbefogenheter — om än på mellanstatlig nivå — skall godtas av FN:s samtliga medlemsstater, inklusive Sverige.46 Till detta kommer att fredsframtvingande åtgärder, bl.a. användning av

 

43 Se 1 § punkten 5 och 8 §, lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret. 44 Jfr. Holmqvist mfl., Brottsbalken: En kommentar, (kap. 13–24), s. 20:11–13. 45 Ibid, s. 20:21–22. 46 Jfr art 25, FN-stadgan.

våld och tvång, lagligen kan vidtas i insatsområdet med stöd av säkerhetsrådets befogenheter under FN-stadgans kapitel VII.
    Med anledning härav skulle det kunna antas att en oskriven ansvarsfrihetsgrund borde föreligga vid fredsframtvingande insatser redan till följd av att insatsens mandat, dvs. dess uppgifter och våldsbefogenheter, har beslutats av säkerhetsrådet med stöd av FN-stadgans kapitel VII, och att ansvarsfriheten omfattar alla åtgärder som vidtas med stöd av sådana maktbefogenheter i fullgörandet av insatsens uppgifter.
    Det kan dock inte med fog hävdas att ansvarsfrihet enligt svensk rätt skulle föreligga redan på denna grund, bl.a. därför att vare sig FN-stadgan eller de aktuella säkerhetsrådsresolutionerna normalt föreskriver hur ett säkerhetsrådsmandat skall fullgöras samtidigt som det i allmänhet finns flera möjliga handlingsalternativ vid fullgörandet av mandatet. Det är inte självklart att alla dessa handlingsalternativ kan accepteras i ett demokratiskt samhälle. Tvärtom torde det stå klart att vissa förfaranden och åtgärder bör vara förbjudna och straffbara. Det skulle därmed föra för långt att anta att varje tänkbar åtgärd som kan vidtas för att fullgöra ett säkerhetsrådsbeslut per automatik skulle anses omfattas av en svensk straffrättslig ansvarsfrihet.
    Vanligtvis är det upp till varje medlemsstat själv att — i enlighet med dess nationella rättsordning — närmare bestämma hur säkerhetsrådets beslut under FN-stadgans kapitel VII skall fullgöras.47 I detta avseende har medlemsstaterna ofta en betydande frihet — inom ramen för sina folkrättsliga förpliktelser — att själva avgöra hur säkerhetsrådsbeslutet skall förverkligas, inklusive hur det straffrättsliga ansvaret skall regleras, så länge slutresultatet tillgodoser det som krävs enligt beslutet. Hur fredsframtvingande insatser skall genomföras, och vilka handlingsalternativ (förfaringssätt och åtgärder) som skall medföra ett straffrättsligtansvar vid fredsframtvingande insatser, är därför i allt väsentligt en fråga som medlemsstaterna fritt kan reglera. Grunden till en i svensk rätt oskriven regel om ansvarsfrihet vid genomförande av säkerhetsrådsmandat måste därför sökas i hur Sverige — på nationell nivå — har bestämt att fredsframtvingande säkerhetsrådsbeslut skall förverkligas, d.v.s. i den svenska nationella regleringen av hur insatsernas uppgifter och maktbefogenheter skall genomföras av utlandsstyrkans personal.
    I svensk rätt är emellertid, såsom tidigare angivits, rätten att bruka våld och tvång vid fredsframtvingande insatser i princip oreglerad och normalt finns heller inte några närmare svenska bestämmelser för hur personalen i utlandsstyrkan skall fullgöra insatsens mandat.
    Avsaknaden av en tydlig svensk nationell reglering av vålds- och tvångsanvändningen vid fredsframtvingande insatser torde till del ha sin grund i att den frihet som FN:s medlemsstater normalt har, att närmare bestämma hur säkerhetsrådsbeslut skall fullgöras, i själva

 

47 Jfr Överinstansrätten, mål C-402/05 och C-415/05 P, para 298, s. I–56.

verket är ytterst begränsad vid sådana insatser. Detta till följd av att medlemsstaterna, såsom truppbidragande stater, inte ensamt kan bestämma hur säkerhetsrådsbeslutet (mandatet) skall genomföras under insatserna.
    Genomförandet av säkerhetsrådsbeslut vid fredsframtvingande insatser regleras — på mellanstatlig nivå — i första hand av det internationella regelverk som tas fram för respektive insats. Detta regelverk består i huvudsak av det aktuella säkerhetsrådsmandatet, innefattande insatsernas uppgifter och maktbefogenheter, samt de internationella direktiv och order, inklusive den operationsplan (OPLAN) med insatsregler (Rules of Engagement (ROE)), som gäller för själva insatsen. Regelverket utarbetas och fastställs av den stat eller organisation som getts i uppdrag att leda det operativa genomförandet av insatsen.48 De truppbidragande staterna har vanligtvis möjlighet att löpande inkomma med synpunkter på innehållet i regelverket och har därmed ett visst, om än begränsat, inflytande över hur regelverket utformas. Dessa stater har dock sällan möjlighet att närmare ange hur regelverket exakt skall utformas, och de tar därför ofta ställning till — och godkänner — regelverket först i samband med deras beslut om att delta i insatsen.
    En truppbidragande stat som av någon anledning inte kan ställa sig helt bakom det internationella regelverk som tagits fram för en viss insats, exempelvis hur mandatet är tänkt att fullgöras, kan införa nationella begränsningar, s.k. ”Caveats”, för det egna truppbidragets deltagande i insatsen. Sådana nationella begränsningar (”Caveats”) är i första hand avsedda att återge begränsningar av truppbidragets operativa användbarhet, och får inte leda till att nationella truppbidrag får andra uppgifter eller ges större befogenheter än vad som anges i det internationella regelverket för insatsen. Truppbidragande stater som inte beslutat om nationella begränsningar (”Caveats”) får anses ha accepterat det internationella regelverket i sin helhet, liksom det tillvägagångssätt som regelverket anger för fullgörandet av det säkerhetsrådsmandat som gäller för insatsen.
    Det bör härvidlag uppmärksammas att det internationella regelverket normalt anger att tillämpliga folkrättsliga regler skall följas under insatsen,49 dock utan att närmare ange vilka dessa regler är. Det är därför i viss utsträckning oklart vilka folkrättsliga regler som avses, exempelvis om det är de folkrättsliga regler som är tvingande för respektive truppbidragande stat, eller för den stat eller organisation (exempelvis EU, FN och NATO) som leder insatsen, eller om det är

 

48 Se bl.a. EAPC (C) D (99) 9, Annex, Political Military Framework for NATO lead PFP operations. COSDP 541, EU Concept for Force Generation, 10690/08, Brussels, 16 June, 2008. 49 Se bl.a. EU Use of Force Concept (6877/06), EUMC, Bryssel, (2006) (Restricted). Annex E, To RC N OPORDER 302–07, Dated 10 Apr 07. Annex E (Rules of Engagement) to SACURE OPLAN 10405 (JOINT ENDEVOR), dated 15 Nov 95.

fråga om folkrättsliga regler som är bindande för FN och säkerhetsrådet. Det bör i detta sammanhang hållas i minnet att den operativa verksamhet som genomförs vid fredsframtvingande insatser i första hand är hänförbart till säkerhetsrådet och inte till de truppbidragande staterna. De nationella truppbidragen torde därför kunna antas ha en skyldighet, vad avser den operativa verksamheten, att iaktta folkrättsliga regler som är bindande för FN och säkerhetsrådet, och möjligen även folkrättsliga regler som är tvingande för den stat eller organisation som leder insatsen, eftersom ett åsidosättande av sådana folkrättsliga regler kan medföra ett statsansvar (motsvarande) för dessa stater eller organisationer om reglerna överträds.50 I straffrättsligt hänseende torde dock överträdelser av dessa staters och organisationers folkrättsliga förpliktelser inte kunna tillmätas någon betydelse annat än om iakttagandet av sådana förpliktelser uttryckligen gjorts till del av det internationella regelverk som tagits fram för insatsen, exempelvis genom att dessa förpliktelser uttryckligen anges som tvingande.
    Vid fredsframtvingande insatser åtar sig Sverige, genom regeringen, bl.a. att det svenska truppbidraget (utlandsstyrkan) skall agera i enlighet med det internationella regelverket vid genomförandet av insatsen. Regelverket granskas av Regeringskansliet (Försvars- och Utrikesdepartementen) och Försvarsmakten före ett svenskt godkännande, och avsikten är att utlandsstyrkan skall kunna agera med direkt stöd av detta regelverk vid genomförandet av insatsen. Det internationella regelverket ersätter därför den svenska nationella reglering som annars skulle behöva tas fram för den aktuella insatsen. Hur mandatet, d.v.s. hur insatsernas uppgifter och maktbefogenheter, skall genomföras vid fredsframtvingande insatser regleras därför — för svenskt vidkommande — främst genom det internationella regelverk som gäller för den aktuella insatsen.51 Sverige kan emellertid ha meddelat svenska nationella begränsningar (”Caveats”) i anledning av det svenska truppdeltagandet, vilka också måste uppmärksammas. Sådana begränsningar kan vara föranledda av militära, politiska, rättsliga eller annan hänsyn. Sverige är i allmänhet återhållsam med att meddela nationella begränsningar, bl.a. för att det svenska truppbidraget skall kunna användas för angelägen operativ verksamhet i så stort utsträckning som möjligt.
    Begränsningar som följer av nationell rätt, inklusive nationella folkrättsliga förpliktelser, är sådana begränsningar som normalt borde anmälas såsom nationella begränsningar (”Caveates”) eftersom de får betydelse för truppbidragets operativa användbarhet. Någon sådan anmälan sker dock i realiteten sällan. En förklaring till detta kan vara att det internationella regelverket, främst vad avser insatsreglernas till-

 

50 Jfr bl.a. Report of the International Law Commission, (A/61/10), Chap VII, Responsibility of International Organizations, s. 280 ff. 51 Se exempelvis prop. 2001/02:60, s. 8.

lämpning, uttryckligen anger att bestämmelser i nationell och internationell rätt skall iakttas under insatsen,52 och att en anmälan om rättsliga begränsningar därmed kan anses som överflödig. Svenska rättsliga begränsningar, såväl de som följer av nationell rätt som tvingande folkrättsliga förpliktelser, torde därför alltid vara att betrakta som nationella begränsningar (”Caveats”) vid fredsframtvingande insatser, oberoende av om dessa särskilt meddelats ledningen för insatsen.
    En truppbidragande stat torde också — såsom tidigare angivits — ha en internationell skyldighet att se till att den befälsrätt (operativa kontroll) som överlämnas till den militäre chefen för insatsen, och därmed ytterst till säkerhetsrådet, över det nationella truppbidraget utövas med iakttagande av de folkrättsliga förpliktelser som åvilar den truppbidragande staten. Regeringen kan därför i princip inte medge att svenska truppbidrag tillåts agera på ett sätt som är oförenligt med Sveriges folkrättsliga förpliktelser, även om truppbidraget under insatsen inte kommer att agera under svensk nationell ledning.
    Den av regeringen redovisade uppfattningen — att något straffrättsligt ansvar inte kan göras gällande för styrkans medlemmar såvitt avser sådan våldsutövning som kan anses motiverad från militär synpunkt och som står i överensstämmelse med folkrättens regler — torde därmed inte bara avse den situationen att utlandsstyrkan befinner sig i strid, utan även avse styrkans användande av våld eller tvång i andra situationer, d.v.s. även i situationer när den internationella humanitära rätten inte är tillämplig. Regeringens uttalande får i detta avseende främst anses ha gett uttryck för uppfattningen att den ansvarsfriheten som enligt ”sakens natur” skall anses råda vid fredsframtvingande insatser inte skall utsträckas till att omfatta situationer när den vidtagna åtgärden inneburit en överträdelse av en för Sverige tvingande folkrättslig förpliktelse.53 Vid fastställande av vad som är en överträdelse av en för Sverige tvingande folkrättslig förpliktelse bör artiklarna 25 och 103 i FNstadgan uppmärksammas.Bestämmelserna medför att medlemsstaternas förpliktelser enligt FN-stadgan, liksom beslut tagna av säkerhetsrådet med stöd av stadgans kapitel VII, har företräde framför förpliktelser eller åtagande som medlemsstaterna har till följd av andra internationella överenskommelser, men även framför ensidiga, sedvanerättsliga eller privaträttsliga åtaganden och skyldigheter på mellanstatlig nivå.
    Artiklarna 25 och 103 anses tillämpliga i situationer när en medlemsstat frivilligt ställer trupp till förfogande för fredsframtvingande insatser,54 och torde på mellanstatlig nivå ha den effekten att de

 

52 Se bl.a. RC N OPORDER 302–07, Annex E, Dated 10 April 07 (confidential). 53 Prop. 1995/96:113, s. 10 ff. citerad ovan vid fotnot 10. 54 Jfr para 74, EWCA Civ 327, The Queen (on the application of Hilal Abdul-Razzaq Ali
Al-Jedda) and Secretary of State for Defence.

truppbidragande staternas skyldigheter enligt FN-stadgan, inklusive deras åtagande att ställa trupp till förfogande för insatser, ipso facto har företräde framför deras övriga folkrättsliga förpliktelser.55 En folkrättslig förpliktelse torde därför inte vara att anse som tvingande för en truppbidragande stat, inklusive Sverige, om förpliktelsen hindrar det truppbidrag som ställs till förfogande för en fredsframtvingande insats från att fullgöra det mandat som rådet beslutat om under FNstadgans kapitel VII.56 Det bör dock uppmärksammas att artiklarna 25 och 103 i FNstadgan endast har effekt i den utsträckning det är ”nödvändigt” för fullgörandet av ett säkerhetsrådsmandat antaget under FN-stadgans kapitel VII, och att artiklarna inte medför att beslut fattade av säkerhetsrådet har företräde framför, eller förmåga att åsidosätta, regler i allmän folkrätt (sedvanerätt) som utgör jus cogens.57 Artiklarna torde dock i allmänhet leda till att ansvarsfrihet alltjämt skall anses föreligga, också vid överträdelser av Sveriges folkrättsliga förpliktelser, om den vidtagna åtgärden framstått som nödvändig för genomförandet av det fredsframtvingande mandat som fastställts av säkerhetsrådet under FN-stadgans kapitel VII och gärningen i övrigt stått i överensstämmelse med det internationella regelverk som gäller för insatsen.
    Vid bedömningen av vad som är ”nödvändigt” för fullgörandet av insatsens mandat skall hänsyn tas bl.a. till vad som är vedertaget vid fredsframtvingande insatser, militärt motiverat, och om våldet och tvånget enligt allmänna rättsprinciper varit försvarbart, d.v.s. nödvändigt och proportionerligt i den aktuella situation våldet eller tvånget användes. Någon närmare rättslig reglering av vad som är ”vedertaget” lösande av uppgifter vid fredsframtvingande insatser, liksom av vad som är ”militärt motiverat”, finns inte i svensk rätt, däremot torde stöd i viss utsträckning kunna sökas i militär doktrin och manualer såväl nationellt som internationellt. Hänsyn bör också tas till den internationella standard som gäller för utövande av polisiärt våld, och som anses tilllämpbar när militära enheter används för att lösa uppgifter som normalt ankommer på polisiära myndigheter.58 Vad som är ”vedertagen” våldsanvändning vid fredsframtvingande insatser beror dock på flera faktorer, exempelvis insatsens uppgift (mandat), dess karaktär som fredsframtvingande till skillnad från fredsbevarande insats, liksom vad som anses militärt motiverat (välbetänkt) i den aktuella situationen.
    Ansvarsfrihet vid genomförande av säkerhetsrådsmandat under fredsframtvingande insatser torde därmed i princip föreligga om 1. gärningen vidtagits i överensstämmelse med det internationella regelverk som gäller för insatsen (i huvudsak bestående av det aktuel-

 

55 Ibid. 56 Ibid. Saramati-fallet, para 134 ff. 57 Jfr para 281, Förstainstansrätten, T-306/01, 21 september 2005. 58 Se vidare A. W. Dahl — M. Sandbu, s. 374 ff.

la säkerhetsrådsmandatet, innefattande insatsernas uppgifter och maktbefogenheter, samt de internationella direktiv och order, inklusive den för insatsen gällande operationsplanen (OPLAN) med insatsregler (Rules of Engagement (ROE)), och 2. i övrigt stått i överensstämmelse med svenska nationella begränsningar (”Caveats”), innefattande bl.a. de begränsningar som följer av svensk nationell rätt och av för Sverige tvingande folkrättsliga förpliktelser.

Begränsningar i ansvarsfriheten som följer av nationell rätt och tvingande folkrättsliga förpliktelser
Den operativa verksamheten vid fredsframtvingande insatser är i princip oreglerad i svensk rätt. Utöver bestämmelserna i regeringsformen är det främst lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som bör uppmärksammas. Enligt lagen skall den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna med tilläggsprotokoll 1, 4, 6, 7 och 13, gälla som lag ”här i landet” med den lydelse konventionen och tilläggsprotokollen (konventionskomplexet) har enligt originaltexterna.59 Detta innebär att utlandsstyrkan i sin verksamhet har en internrättslig skyldighet att iaktta de bestämmelser som följer av konventionen och tilläggsprotokollen.
    Konventionskomplexet skall vid tillämpning i svensk rätt — enligt principen om fördragskonform lagtolkning — så långt möjligt tolkas så att svenska domstolars och myndigheters, inklusive utlandsstyrkans, tillämpning överensstämmer med den praxis som har utvecklats av konventionsorganen.60 1994 års lag torde därmed ha samma tillämpningsområde som konventionen och tilläggsprotokollen. Lagens effekt på ansvarsfrihet vid fredsframtvingande insatser torde därmed vara densamma som den betydelse konventionskomplexet får. Lagens tillämpning och betydelse för ansvarsfriheten vid fredsframtvingande insatser kommenteras därför inte ytterligare i denna framställning. Istället hänvisas till vad som sägs nedan om konventionens tillämplighet.
    Annan svensk författning än möjligen 1994 års lag, torde inte vara avsedd att reglera (begränsa) vålds- och tvångsanvändningen vid fredsframtvingande insatser. Bestämmelser i svenska författningar rörande nationell våld- och tvångsanvändning kan dock ge viss vägledning om vad som är acceptabelt utövande av våld och tvång enligt svenskt synsätt. Som exempel kan nämnas förordningen (1992:98) om användande av skjutvapen vid vakttjänst inom Försvarsmakten. Förordningen gäller för Försvarsmaktens personal när den tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning. Förordningen gäller dock

 

59 Se lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Prop. 1993/94: 117, Inkorporering av Europakonventionen och andra fri och rättighetsfrågor, s 54. 60 Prop. 1993/94: 117, s 10 ff.

inte Försvarsmaktens användande av våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja,61 exempelvis vid våldsanvändning med stöd av säkerhetsrådsbeslut under FN-stadgans kapitel VII. Enligt förordningen får Försvarsmaktens personal använda våld, inklusive skjutvapen, bl.a. för att genomföra en tjänsteåtgärd om det är ”oundgängligen nödvändigt med hänsyn till åtgärdens vikt.” Vidare anges i förordningen att risken för att utomstående skadas särskilt skall beaktas, och att ”skottlossning inom ett område där många människor bor eller visats skall undvikas i det längsta.” Vid skottlossning mot en person skall det eftersträvas att denne endast tillfälligtvis oskadliggörs.62 I avsaknad av tillämpliga nationella bestämmelser avseende den operativa verksamheten vid fredsframtvingande insatser torde ansvarsfriheten i första hand komma att begränsas av för Sverige tvingande folkrättsliga regler, bl.a. regler rörande mänskliga rättigheter men också andra folkrättsliga regler som påverkar lagligheten av vålds- och tvångsanvändning, exempelvis regler till skydd för diplomatisk och konsulär personal m.m. Utgångspunkten är att ansvarsfrihet inte kan föreligga vid utövande av vålds- och tvångsåtgärder i situationer när Sverige har en direkt eller indirekt folkrättslig skyldighet att förhindra den aktuella åtgärden. Som exempel kan nämnas att en stats diplomatiska företrädare skall åtnjuta okränkbarhet till sin person vilket innebär att denne inte får underkastas någon form av anhållande eller annat frihetsberövande.63 Om personal i utlandsstyrkan frihetsberövar sådan folkrättsligt skyddad person föreligger en överträdelse av folkrätten som bör medföra straffansvar. Motsvarande gäller om personal i utlandsstyrkan kränker exempelvis beskickningslokaler, beskickningens arkiv och handlingar, officiell korrespondens, inklusive diplomatisk kurirförsändelse och diplomatiska företrädares privata bostad etc. 64 Utanför det ansvarsfria området faller också handlingar som i folkrättslig mening utgör individuellt straffbelagda handlingar (internationella brott), exempelvis då Sverige har en skyldighet att kriminalisera ett visst handlande eller en skyldighet att själv lagföra gärningsmannen eller utlämna denne till annan stat för lagföring (aut dedere aut judicare). Detta förhållande föreligger bl.a. vid krigsförbrytelser, tortyr, folkmord och brott mot mänskligheten.65

Mänskliga rättigheter
Överträdelser av mänskliga rättigheter ger normalt inte upphov till något individuellt straffrättsligt ansvar, utan endast statsansvar för den

 

61 Se 1 §, förordningen (1992:98) om användande av skjutvapen vid vakttjänst inom Försvarsmakten. 62 Ibid. 63 Se artikel 29, 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser (WDF). 64 Se bl.a. art 22–30 WFD. 65 Se bl.a. artikel 5–8, 1998 års stadga för internationella brottmålsdomstolen (Romstadgan). Se även artikel 2 och 4, 1984 års internationella konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

stat som brutit mot sina åligganden. Vid fredsframtvingande insatser uppkommer emellertid ett straffrättsligt ansvar för personal i utlandsstyrkan bl.a. vid överträdelser av mänskliga rättigheter, förutsatt att gärningen i övrigt faller in under en svensk straffbestämmelse, till följd av att ansvarsfrihet förutsätter att gärningen stått i överensstämmelse med folkrättens regler.
    Vad avser mänskliga rättigheter skall utövandet av våld och tvång bl.a. stå i överensstämmelse med 1950 års Europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, inklusive de tilläggsprotokoll som Sverige tillträtt, och 1966 års Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, för att något straffrättsligt ansvar inte skall kunna göras gällande.
    Enligt konventionerna skall fördragsslutande parter garantera var och en som befinner sig under deras jurisdiktion de fri- och rättigheter som anges i konventionerna samt tilläggsprotokollen.66 Konventionerna är därför tillämpliga inom en fördragsslutande parts territorium, men också utanför detta territorium i den utsträckning den fördragsslutande parten där utövar jurisdiktion (effektiv kontroll) över ett område eller personer. Vid fredsframtvingande insatser medför detta att konventionerna äger tillämplighet i den utsträckning en fördragsslutande part, genom sitt truppbidrag, får effektiv kontroll, om än temporärt, över ett område eller individer vid fullgörande av insatsen.
    Att konventionerna rörande skydd för mänskliga rättigheter är tilllämpliga vid fredsframtvingande insatser är dock inte ställt bortom allt tvivel, bl.a. därför att de truppbidrag som deltar i sådana insatser inte utövar nationella maktbefogenheter vid fullgörandet av den operativa verksamheten. Den operativa verksamheten vid fredsframtvingande insatser utförs exempelvis inte under de truppbidragande ländernas jurisdiktion (effektiva kontroll), utan med stöd av säkerhetsrådets befogenheter och under rådets ledning och kontroll. Detta medför bl.a. att konventionernas formella tillämplighet vid fredsframtvingande insatser kan ifrågasättas. Fördragsslutande parter, i vart fall inom ramen för det europeiska konventionskomplexet, har dock en skyldighet att se till att nationella maktbefogenheter som överlämnas till en fredsframtvingande insats utövas med iakttagande av de konventionsförpliktelser som åvilar den fördragsslutande staten.67 Vid fredsframtvingande insatser överförs nationella maktbefogenheter till den stat eller organisation som leder insatsen, och ytterst till säkerhetsråd, bl.a. genom att truppbidragande stater överlåter befälsrätt (operativ kontroll) över de nationella truppbidragen. En fördragsslutande part som överlåter operativ kontroll över militära förband till en fredsframtvingande insats gör detta under utövande av sin nationella jurisdiktion och är därför skyldig att

 

66 ECHR art 1. ICCPR art 2. 67 Se Bosphorus-fallet, para 152–156.

se till att de överförda maktbefogenheterna inte utövas i strid med dess konventionsförpliktelser.68 Utlandsstyrkan ställs därför till förfogande för fredsframtvingande insatser med de begränsningar som följer av de folkrättsliga förpliktelser som skulle vara bindande för Sverige om insatsen hade utförts av svenska staten.
    En strikt tillämpning av konventionerna — i avsaknad av en inskränkande lagreglering — medför dock ett mycket långtgående rättighetsskydd för den enskilde. Bland annat blir varje enskild individ tillförsäkrad en oinskränkt rätt till rörelsefrihet och skydd mot varje form av frihetsberövande. En anpassning av rättighetsskyddet är således nödvändigt för att undvika att rättigheterna blir totala och oförvitliga på ett sätt som inte motsvarar den egentliga avsikten med konventionerna. Det är också rimligt att anta att det ansvarsfria området vid vålds- och tvångsanvändning i fredsframtvingande insatser skall omfatta sådana vålds- och tvångsåtgärder som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och som folkrättsligt kan godtas såsom acceptabla inskränkningar i rättigheterna.
    Enligt konventionerna kan skyddet för flertalet av rättigheterna helt eller delvis åsidosättas vid krig eller allmänt nödläge som hotar statens existens,69 eller inskränkas genom lag i den utsträckning det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.70 Rätten att åsidosätta reglerna vid krig eller allmänt nödläge tillkommer dock endast den stat vars existens är hotad, varför truppbidragande stater saknar formell möjlighet att åsidosätta rättigheterna med hänvisning till situationen i insatsområdet. I svensk rätt saknas dessutom en nationell lagstiftning som är direkt eller indirekt tillämplig vid fredsframtvingande insatser och som inskränker konventionsskyddet vid sådana insatser. Konventionsbestämmelserna visar emellertid att det i vissa fall kan vara godtagbart i ett demokratiskt samhälle, och folkrättsligt acceptabelt, att i viss utsträckning åsidosätta eller inskränka huvuddelen av de mänskliga rättigheterna.
    Det folkrättsliga skyddet av mänskliga rättigheter, liksom eventuella begränsningar av detta skydd, skall också betraktas i ljuset av folkrättsliga regler och principer i övrigt,71 bland annat FN-stadgans bestämmelser (artiklarna 25 och 103). FN-stadgans bestämmelser medför bl.a. att truppbidragande stater är befriade från sina skyldigheter enligt konventionerna i den utsträckning det är nödvändigt för ett effektivt fullgörande av det mandat (uppgifter) som beslutats av säkerhetsrådet under FN-stadgans kapitel VII. En sådan anpassning av konventionsförpliktelserna uppkommer ipso facto genom att säkerhetsrådsresolutioner antagna med stöd av FN-stadgans kapitel VII har företräde

 

68 Se Bosphorus-fallet, para 153. 69 Se bl.a. art 4, ICCPR; art 15, ECHR 70 Se exv. ECHR art 8:2 (avseende rätt till skydd för privat- och familjeliv), art 9:2 (avseende utövande av religion och tro), art 10:2 (avseende yttrandefrihet), art 11:2 (avseende frihet att delta i sammankomster och föreningsliv). 71 Jfr bl.a. Saramati-fallet, para 147.

framför staternas folkrättsliga förpliktelser, inklusive mänskliga rättigheter. Härigenom behöver truppbidragande stater inte vidta nationella lagstiftningsåtgärder eller andra nationella åtgärder för att åsidosätta eller anpassa rättighetsskyddet i konventionerna till vad som är nödvändigt för att effektivt kunna delta med trupp i fredsframtvingande insatser.72 Den avvikelse från skyddet av mänskliga rättigheter som medges vid fredsframtvingande insatser till följd av FN-stadgans bestämmelser, och gällande säkerhetsrådsresolutioner, motsvarar i huvudsak de inskränkningar som är tillåtet för fördragsslutande stater vid krig eller annat allmänt nödläge som hotar statens existens, d.v.s. sådana avvikelser som är oundgängligen nödvändiga med hänsyn till situationens krav.73 Säkerhetsrådsresolutionerna har dock inte företräde framför tvingande folkrätt (jus cogens). Vad som utgör jus cogens avseende skyddet av mänskliga rättigheter faller utanför syftet med denna artikel. Klart är emellertid att samtliga mänskliga rättigheter inte har sådan ställning eftersom huvuddelen av rättigheterna kan inskränkas eller åsidosättas. De mänskliga rättigheter som inte kan åsidosättas av fördragsslutande stater torde dock normalt inte kunna åsidosättas genom åberopandet av nödvändigheten att fullgöra ett fredsframtvingande mandat under FN-stadgans kapitel VII, eftersom en sådan grad av tvingande nödvändighet som motiverar ett sådant åsidosättande sällan eller aldrig torde föreligga vid fredsframtvingande insatser. Dessa rättigheter kan möjligen också ha ställning som jus cogens,74 och får i sådant fall under inga omständigheter åsidosättas genom beslut av säkerhetsrådet.75 Detta innebär att ansvarsfrihet inte torde kunna komma ifråga vad avser åtgärder som strider mot de mänskliga rättigheter som, enligt konventionerna, inte får åsidosättas ens vid krig och allmänt nödläge, exempelvis förbuden mot godtyckligt dödande, varje form av tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, och olagliga (summariska) rättegångar och bestraffningar. Utövande av våld och tvång mot någon på ett sätt som utgör diskriminering grundat på dennes kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller

 

72 Jfr para 38, UKHL 58, R (on the application of Al-Jedda) (FC) (Appellant), v Secretary of State for Defence (Respondent), Session 2007–08 [2007]. Ingen truppbidragande nation har heller lämnat underrättelse i enlighet med art. 4:3, ICCPR, eller art. 15:3, ECHR, i samband med fredsfrämjande verksamhet. 73 Art 15, ECHR; art 4, ICCPR. Jfr även para 39, UKHL 58, R (on the application of
Al-Jedda) (FC) (Appellant), v Secretary of State for Defence (Respondent), Session 2007–08 [2007]. 74 Jfr dock J. Oraá, Human Rights on State of Emergency in International Law, Clarendon Press, Oxford (1992), s. 269. 75 Även om dessa rättigheter inte utgör jus cogens är det är det svårt att föreställa sig en situation där det är möjligt att i ett demokratiskt och civiliserat samhälle åsidosätta rättigheterna under åberopande av nödvändigheten att genomföra ett säkerhetsrådsmandat. Dessa rättigheter får därför under alla omständigheter anses som tvingande för fördragsslutande parter.

annan åskådning, nationell eller social härkomst etc. faller på motsvarande sätt också utanför det ansvarsfria området.
    Överträdelser av mänskliga rättigheter som får åsidosättas i händelse av krig eller annat allmänt nödläge faller utanför det ansvarsfria området endast i den utsträckning åtgärden inte har varit oundgängligen erforderlig (nödvändig). Detta medför exempelvis att ett frihetsberövande som inte är nödvändigt eller som fortgår längre än vad som är nödvändigt för fullgörande av insatsens mandat (uppgifter) kan medföra straffansvar.76 På motsvarande sätt kan straffansvar även uppkomma vid överträdelser av skyddet för andra rättigheter, såsom exempelvis skyddet för privat och familjeliv, tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, yttrandefrihet, och rätten att delta i sammankomster och föreningsliv samt skyddet av egendom. Personalen i utlandsstyrkan bör å andra sidan anses ha ansvarsfrihet vid överträdelser av dessa rättigheter i den utsträckning den vidtagna åtgärden rimligen kan anses ha framstått som nödvändig för fullgörandet av säkerhetsrådsmandatet.

 

Sammanfattning och slutsatser
När regeringen ställer Försvarsmaktens utlandsstyrka till förfogande för fredsframtvingande insatser får det anses underförstått att styrkan ställs till förfogande med de rättsliga begränsningar som följer av svenska lagar och regler, inklusive Sveriges folkrättsliga förpliktelser. I svensk rätt är dock utlandsstyrkans rätt att bruka våld och tvång vid fredsfrämjande insatser (operativ verksamhet) i princip oreglerad. Den operativa verksamheten regleras istället av det internationella regelverk som gäller vid fredsframtvingande insatser. Detta regelverk består i huvudsak av det aktuella säkerhetsrådsmandatet, innefattande insatsernas uppgifter och maktbefogenheter, samt de internationella direktiv och order, inklusive den operationsplan (OPLAN) med insatsregler (Rules of Engagement (ROE)), som gäller för själva insatsen. Härutöver är personalen i utlandsstyrkan skyldig att iaktta svenska nationella begränsningar (”Caveats”) som gäller vid insatsen, bl.a. de begränsningar som följer av svensk nationell rätt och av för Sverige tvingande folkrättsliga förpliktelser.
    Sverige har en folkrättslig skyldighet att beivra brott och förseelser som personalen i utlandsstyrkan begår i insatsområdet, såväl inom som utom tjänsten. I straffrättsligt hänseende skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol. Flera av de åtgärder som personalen i utlandsstyrkan vidtar i fullgörandet av sina tjänsteuppgifter vid fredsframtvingande insatser är i princip straffbara enligt svensk rätt, exempelvis vållande till kroppsskada och skadegörelse, samtidigt som ansvarsfrihetsgrunderna i BrB 24 kap. inte är helt anpassade till den militära vålds- och tvångsanvändning som är nödvändig i fredsframtvingande insatser. En strikt tillämpning av de svenska straffbestäm-

 

76 Jfr art 9, ICCPR; art 5 ECHR.

melserna leder därför till att utlandsstyrkans personal inte kan fullgöra flera av sina uppgifter om inte ansvarsfrihet kan göras gällande med stöd av en i svensk rätt oskriven ansvarsfrihetsgrund.
    En sådan oskriven ansvarsfrihetsgrund torde enligt svensk rätt bl.a. föreligga vid väpnad strid (väpnad konflikt) för den som agerar i enlighet med den internationella humanitära rättens regler. Denna ansvarsfrihetsgrund torde också vara tillämplig när svenska truppbidrag är indragna i regelrätta strider vid fredsframtvingande insatser. Det råder dock vissa oklarheter om när den humanitära rätten är tillämplig, liksom vilka humanitärrättsliga regler som skall tillämpas. Allvarligare överträdelser av den humanitära rätten, s.k. krigsförbrytelser, torde dock alltid vara straffbara om gärningarna begås under en väpnad konflikt.
    I situationer när den humanitära rätten inte är tillämplig (när en väpnad konflikt inte föreligger) torde en oskriven ansvarsfrihetsgrund föreligga vid genomförande av säkerhetsrådsmandat för den som agerar i enlighet med det internationella regelverk som gäller för insatsen och de svenska nationella begränsningar (”Caveats”) som gäller för det svenska truppbidraget, inklusive de begränsningar som följer av svensk nationell rätt och av för Sverige tvingande folkrättsliga förpliktelser. Till följd av att det i svensk rätt i princip saknas bestämmelser som reglerar utlandsstyrkans operativa verksamhet begränsas ansvarsfriheten vid fredsframtvingande insatser främst av de folkrättsliga förpliktelser som är tvingande för Sverige. I detta avseende skall artikel 25 och 103 i FN-stadgan uppmärksammas, vilka medför att säkerhetsrådsmandat under FN-stadgans kapitel VII har företräde framför de truppbidragande staternas folkrättsliga förpliktelser, som inte utgör jus cogens, i den utsträckning det är nödvändigt för förverkligandet av mandatet. Detta torde innebära att ansvarsfrihet normalt skall anses föreligga också vid överträdelser av Sveriges folkrättsliga förpliktelser om den vidtagna åtgärden framstått som nödvändig för genomförandet av det fredsframtvingande mandat (uppgifter) som fastställts av säkerhetsrådet. Vid bedömning av vad som är ”nödvändigt” bör hänsyn tas till vad som är vedertaget i fredsframtvingande insatser, militärt motiverat, och om våldet och tvånget varit försvarbart, d.v.s. nödvändigt och proportionerligt i den aktuella situation våldet och tvånget användes. Den oskrivna ansvarsfrihetsgrunden omfattar dock inte överträdelser av det internationella regelverket för insatsen, d.v.s. de internationella order och direktiv, inklusive insatsregler (ROE), som gäller för själva insatsen. Dessa order och direktiv är specifikt framtagna för att just reglera genomförandet av en viss insats och överträdelser av dessa order och direktiv skall därför normalt medföra ett disciplinärt eller straffrättsligt ansvar.
    Avslutningsvis kan konstateras att rättsläget vad avser straffansvaret vid fredsframtvingande insatser till stora delar oklart, inte minst till

följd av att användande av våld och tvång vid sådana insatser i princip är oreglerat i svensk rätt. En tydligare författningsreglering av det straffrättsliga ansvaret vid fredsfrämjande insatser är därför önskvärt.