Tillräknande av vetskap i aktiebolags- och aktiemarknadsrätten

Av professor DANIEL STATTIN∗

En teoretiskt svår och praktiskt viktig fråga i aktiebolagsrätten är att avgöra när ett aktiebolag skall anses ha vetskap om något förhållande. Räcker det, till exempel, med att en styrelseledamot är bekant med något förhållande för att också aktiebolaget skall anses vara i ond tro? När ett aktiemarknadsrättsligt raster läggs ovanpå aktiebolagsrätten accentueras problembilden ytterligare. I artikeln argumenteras för att huvudregeln — tillräknande av styrelseledamots vetskap till aktiebolag — behöver modifieras med till exempel huruvida möjlighet att överföra information funnits eller plikt att inte sprida information förelegat.

1. Inledning
I olika rättssystem har uppkommit behov av att fastställa när ett aktiebolag1 fått vetskap om någonting och när denna vetskap kan anses ha smittat av sig till fysiska personer eller andra aktiebolag i samma organisationsstruktur. I takt med att handeln med aktier, och regelverket för denna, har utvecklats under de sista 50 åren har problemen med aktiebolags vetskap accentueras. För 79 år sedan tog professor Håkan Nial för första gången upp frågan om tillräknande av vetskap till ett aktiebolag i en kommentar i Svensk Juristtidning.2 Numera uppkommer inte endast de klassiska frågorna om huruvida vetskap hos en styrelseledamot eller annan bolagsföreträdare så att säga smittar ett aktiebolag. Under senare tid har mer komplicerade frågor som huruvida vetskap hos någon som utsetts till valberedningsledamot i ett aktiemarknadsbolag3 skall smitta en institutionell investerare eller om vetskap hos en styrelseledamot med korsvisa styrelseledamotsuppdrag i aktiemarknadsbolag skall smitta alla bolag. Frågorna får tyngd av reglerna om handelsförbud för den som kan utnyttja asymmetrisk information på aktiemarknaden.

∗ Professor i civilrätt, särskilt associationsrätt, Uppsala universitet. Varmt tack till advokat Sandra Broneus för förslag, synpunkter och den ursprungliga idén till artikeln. I anslutning till att arbetet med artikeln påbörjades genomfördes ett högre seminarium i straffrätt, med deltagande av bl.a. professor Jesper Lau Hansen och advokat, jur. dr Mårten Knuts, för att diskutera den senares forskning om insiderstraffrättsliga frågor — även till deltagarna i seminariet vill jag framföra mitt tack. Slutligen tack till jur. stud. Hedwig Bergström som korrekturläst texten. 1 De problemområden som diskuteras i artikeln gäller (delvis i modifierad form) andra associationer — skillnader finns dock och jag har valt att enbart behandla olika former av aktiebolag. 2 Nial, Håkan, God tro hos aktiebolag, ond tro hos styrelseledamot, SvJT 1933 s. 61. 3 Se 1 § AnmL.

I denna artikel är det min avsikt att identifiera och analysera problemområden kring tillräknanderegler, faktisk vetskap och insiderställning. Diskussionen kommer att börja i de klassiska civilrättsliga problemställningarna för att sedan utsträckas till aktiemarknadsrättsliga frågor. Jag har disponerat artikeln så att jag först preciserar problematiken och sätter den i dess teoretiska kontext (avsnitt 2 och 3), därefter behandlar förutsättningar för tillräknande (avsnitt 4), sedan begränsningar i tillräknandereglernas tillämpning i olika avseenden (avsnitt 5) och slutligen tillräknande i vissa närståendeförhållanden (avsnitt 6).
    I detta sammanhang är det inte min avsikt att göra en allmän civilrättslig, eller ens associationsrättslig, genomgång av tillräknanderegler. En sådan finns redan i Dotevalls Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet.4 Det är däremot ofrånkomligt att en aktiebolagsrättslig eller aktiemarknadsrättslig diskussion måste hämta inspiration från den allmänna civilrättsliga eller associationsrättsliga diskussionen.5 På motsvarande sätt är det inte min avsikt att göra en allmän komparativ studie, även om utländskt material från tid till annan kommer att användas för att illustrera eller utveckla de resonemang som berör svensk rätt.

2. Precisering och problematisering
Tillräknandefrågorna har vid några tillfällen blivit föremål för domstolarnas behandling. Det kanske tydligaste svenska rättsfallet är det hundraåriga NJA 1911 s. 6176 där ett aktiebolag som säkerhet för ett banklån använde en revers undertecknad av bland annat en av dess styrelseledamöter. Reversen överläts via en förening till ett aktiebolag. Högsta domstolens majoritet konstaterade i den här relevanta frågan kort och gott att eftersom en av utställarna av reversen

”/…/ varit medlem i styrelsen för såväl ofvannämnda förening som trävaruaktiebolaget, och trävarubolaget förty måste anses hava ägt kännedom om innehållet i berörda afhandling.”7

4 Dotevall, Rolf, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, Stockholm, 1998. 5Professor Christina Ramberg sammanfattar i ett s.k. restatement principerna om tillräknande i den allmänna förmögenhetsrätten med att ”[n]är en part gett en person i uppdrag att medverka vid avtalsförhandlingarna eller vid fullgörande av avtalsprestationerna, tillräknas parten den medverkande personens kunskap och agerande”, se www.avtalslagen2010.se/section/1.8. På likartat sätt har tillräknandefrågorna behandlats i Principles of European Contract Law, Article 1:305 och Common Frame of Reference, Book II – I:105. Också UniDroits instrument om mellanmän tycks byggd på samma grund. Möjligheten att lägga europeiska rättsprinciper till grund för diskussion av det svenska rättsläget behandlas bl.a. i Ramberg, Christina, Mot en gemensam europeisk civillagstiftning, SvJT 2004 s. 439. 6 Fallet kommenteras till del likalydande av Nial (God tro hos aktiebolag, ond tro hos styrelseledamot, SvJT 1933 s. 61 på s. 61 f.) och Dotevall (Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 247) och med väsentligen samma innehåll i detta sammanhang. 7 NJA 1911 s. 617 på s. 620.

Skälet för tillräknandet är alltså det tämligen långtgående — men utifrån ett organteoretiskt synsätt logiska — påståendet att eftersom en styrelseledamot var i ond tro, skall också aktiebolaget anses vara i ond tro. Ett annat svenskt rättsfall av intresse är NJA 1963 s. 184.8 Där var fråga om huruvida förhandenvaron av en fordran på ett aktiebolag i likvidation, som var känd för åtminstone vissa av bolagets styrelseledamöter, skulle anses känd också av bolaget sedan likvidator utsetts och denne övertagit ansvaret för förvaltningen oaktat att fordran inte angivits i förteckning över kända borgenärer eller bevakats i samband med kallelse på okända borgenärer. I detta fall konstaterade Högsta domstolens majoritet att

”/…/ den styrelse, som förvaltade bolagets angelägenheter när bolaget trädde i likvidation, måste anses hava ägt vetskap om fordringens tillvaro. Fordringen var följaktligen känd för bolaget. Ändring härutinnan kan icke anses hava inträtt genom att förvaltningen av bolagets angelägenheter övertagits av likvidatorn.”9

I målet förekom dissens, som får anses stark. Justitierådet Petrén med instämmande av justitierådet Karlgren anförde bland annat:

”Den styrelse som bolaget hade när det trädde i likvidation visste däremot ostridigt om Lage H:s fordringsanspråk. Enbart detta förhållande kan emellertid icke medföra, att bolaget skall anses hava om fordringsanspråket haft vetskap, som avses i § 12 förordningen om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer. Sådana särskilda omständigheter, som föranleda till att vad som varit för styrelsen känt också måste anses omfattat av vetskap som nu sagts, hava ej visats vara för handen.”10

Det kan noteras att Högsta domstolens majoritet inte beaktar den eventuella förändring som skett genom att förvaltningen övertagits av en likvidator. Oaktat hur man ser på utgången i målet är det, enligt min uppfattning, ägnat att ge upphov till tvivel att majoriteten inte beaktar för målets utgång centrala rättsfrågor och att minoriteten får betraktas som relativt stark.
    Den svenska praxis som mer direkt tar sikte på frågan om tillräknande av kunskap är alltså tämligen ålderstigen. Referaten är inte heller i alla avseenden särskilt upplysande för ratio decidendi bakom målens utgång. Praxis ger enligt min uppfattning endast en viss ledning för mer generella slutsatser om tillräknande av kunskap i aktiebolag, som närmast får anses inskränkt till slutsatsen att tillräknande i och för sig kan ske. Däremot är det svårt att dra några säkra slutsatser beträffande de närmare förutsättningarna. Såvitt jag förstår är detsamma

8 Kommenterat i Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 247 f. 9 NJA 1983 s. 184 på s. 187. 10 A.a., s. 187 f.

fallet med praxis från övriga nordiska länder.11 I det följande kommer därför den materiella diskussionen att behöva utgå från en teoretisk analys. Innan den teoretiska och materiella diskussionen om tillräknandefrågor kan påbörjas behöver (1) vissa avgränsningar mot annat tillräknande göras, (2) begreppen tillgodoräknad vetskap och faktisk vetskap preciseras samt (3) problemsituationer som skall bli föremål för diskussion inventeras. (1) I det följande kommer tillräknande av vetskap att behandlas. Ofta, när tillräknandefrågor behandlas i aktiebolagsrätten, rör sig diskussionen om tillräknande av rättshandlingar eller både rättshandlingar och vetskap. Situationen, perspektiven och därmed diskussionen om lösningar kan alltså vara olika — den diskussion som förs i det följande kan därför inte utan kritisk analys appliceras på frågor om tillgodoräknande av rättshandlingar. (2) Det finns också anledning att inför den följande diskussionen skilja på frågan om ett aktiebolag skall tillgodoräknas vetskap — alltså anses ha vetskap — och om dess organledamöter, uppdragstagare, anställda (i det följande tillsammans benämnda företrädare) eller aktieägare har faktisk vetskap om ett förhållande. Det krävs naturligtvis faktisk vetskap om ett aktiebolags företrädare skall kunna agera på ett informerat sätt. Eftersom förekomsten av faktisk vetskap är en subjektiv fråga, och som sådan per definition obevisbar, är det emellertid nödvändigt att skapa regler för när vetskap kan presumeras. Det sker genom tillgodoräknandet. Med andra ord är det fullt möjligt att ett aktiebolag tillräknas vetskap om, till exempel, förhållandena i ett dotterbolag, medan dess företrädare i praktiken svävar i fullständig okunnighet om faktiska förhållanden.
    Parentetiskt kan sägas att detta visar att tillgodoräknad vetskap inte utan vidare kan läggas till grund för ansvarsutkrävande. Det räcker alltså inte nödvändigtvis att visa att ett aktiebolag tillgodoräknats kunskap om ett förhållande och, med hänvisning till detta, försöka utkräva ansvar från en faktiskt ovetande styrelseledamot för underlåtenhet att handla på den tillräknade vetskapen. Däremot kanske det i en sådan situation kan diskuteras om det kan vara oaktsamt att inte tillse att vederbörliga företrädare för bolaget får faktisk vetskap om sådana förhållanden där bolaget tillgodoräknas vetskap.
    Det bör vidare observeras att det inte nödvändigtvis kan sättas likhetstecken mellan att ett aktiebolag tillgodoräknas vetskap på grund av att en företrädare eller någon annan har vetskap och att det står vederbörande fritt att försätta bolaget i faktisk vetskap. Ett exempel (som skall diskuteras materiellt i det följande) på detta skulle kunna vara att aktiebolaget tillgodoräknas vetskap om insiderinformation i ett annat aktiebolag, där det äger aktier, eftersom en av dess företrädare är organledamot i det andra aktiebolaget. Det innebär inte att

11 Tysk och nordisk praxis hänförs kortfattat i Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 248 ff.

organledamoten har rätt att faktiskt lämna insiderinformationen till det första aktiebolaget. (3) Inför den fortsatta diskussionen kan det också vara fruktbart att ägna typiska problemsituationer där frågor om tillgodoräknande av vetskap kan aktualiseras något utrymme. Som en allmän utgångspunkt kan sägas att tillräknandefrågorna blir mer problematiska i aktiemarknadsbolag eller aktiebolag vars aktier är listade på en Multilateral Trading Facility, än för aktiebolag vars aktier inte är föremål för handel på aktiemarknaden. Anledningen till detta är att den aktiemarknadsrättsliga regelstrukturen, med en omfattande reglering av informationsfrågor, tillkommer. (3a) Kurspåverkande information. I aktiebolag där aktier är föremål för handel på aktiemarknaden kan en första typsituation vara huruvida faktisk vetskap om bolagets förhållanden hos en styrelseledamot som representerar en aktieägare skall anses smitta ägaren. Denna situation kan utvecklas på olika sätt. Ett näraliggande exempel kan vara att en styrelseledamot har korsvisa styrelseuppdrag i flera bolag.12 Därmed uppkommer frågan om styrelseledamotens faktiska vetskap om de olika bolagens förhållanden skall anses vara tillgodoräknad kunskap för styrelseledamöterna i båda styrelserna. Situationer där en styrelseledamot kan anses representera en ägare som skulle kunna smittas av insiderinformation torde vara vanliga eftersom en stor del av aktieägandet på aktiemarknaden finns hos olika typer av institutionella placerare.13 (3b) Informationssmitta från valberedning. En likartad situation är att en aktieägare utser en representant till att vara ledamot i valberedningen i ett aktiemarknadsbolag eller ett listat aktiebolag. Typiskt sett behöver valberedningen få del av information som rör det interna arbetet i styrelsen och beträffande styrelseledamöterna. Sådan information kan vara kurspåverkande information som medför handelsförbud i bolagets aktier om den smittar den som utsett valberedningsledamoten. Just eftersom en övervägande del av aktierna på aktiemarknaden innehas av institutionella placerare vars verksamhet bygger på en aktiv förvaltning av innehavda aktier, skulle ett tillgodoräknande av vetskap om kurspåverkande information som leder till handelsförbud kunna få betydande konsekvenser.14 (3c) Andra aktiemarknadsrättsliga situationer. På motsvarande sätt skulle tillgodoräknande av information kunna påverka de rättsliga positionerna i andra aktiemarknadsrättsliga situationer, till exempel vid

12 Jfr Skrabb, Katarina, Konkurrerande bolag med gemensamma styrelseledamöter — ur ett aktiebolagsrättsligt perspektiv, AMRS 1 s. 81. 13 Enligt SCB:s aktieägarstatistik ligger det institutionella ägandet i Sverige över den senare tiden på omkring 85–90 procent av aktieägandet. Gruppen institutionella ägare innehåller emellertid en vitt spridd skara av aktörer. 14 Såvitt jag förstår är det en på aktiemarknaden förekommande, kanske rent av vanlig, uppfattning att denna risk är påtaglig. Det torde bl.a. finnas en rättsutredning som varnar för detta i omlopp.

management buy outs (när en bolagsföreträdare deltar i MBOkonsortiet), vid skyldighet att flagga (om en företrädare köper aktier skulle bolaget anses kunna få vetskap om detta) eller vid offentliga uppköpserbjudanden (till exempel med avseende på när styrelseneutralitetsregeln i 5 kap. 1 § LUA blir tillämplig). (3d) Mens rea hos bolag. Ett annat exempel är förekomsten av uppsåt i samband med det som med en engelsk term kallas corporate crimes. Detta blir visserligen inte i nuläget tillämpligt i en svensk kontext, men skulle kunna aktualiseras i internationella förhållanden. (3e) Aktiebolagsrättsliga sammanhang. Till detta kommer att det också i andra aktiebolag, oavsett om deras aktier handlas på aktiemarknaden, kan vara av betydelse att fastställa om bolaget kan anses ha vetskap om något förhållande. Typiskt sett torde detta behov uppkomma i samband med bolagets rättshandlande, då dess insikt i något förhållande behöver fastställas. Det finns således flera delvis sammanhängande problemsituationer då ett aktiebolags tillräknade vetskap om något förhållande kan få betydelse. I det följande skall sådant tillräknande bli föremål för först teoretisk, sedan praktisk, analys.

3. Teoretisk bakgrund
3.1 Inledande anmärkningar
Den teoretiska synen på bolagsorganen har stor betydelse för frågan om hur principerna om tillräknande av vetskap förklaras och tillämpas. I synnerhet gäller det för mer teoretiska eller akademiska förklaringar som bygger på en organteoretisk uppfattning om aktiebolagets organisation.15 I den anglosaxiska världen kan i någon utsträckning i stället vad som skulle kunna kallas mandatteoretiska förklaringsmodeller spåras.16 Den teoretiska utgångspunkt som väljs får stor betydelse för den praktiska tillämpningen. Till exempel är det med ett utpräglat organteoretiskt synsätt lätt att dra långtgående slutsatser av redan det faktum att en aktör står i ett bolagsrättsligt uppdragsförhållande till det bolag som kan bli föremål för tillräknad kunskap. Detta konstaterande räcker i och för sig för att motivera en teoretisk analys, men

15 Jfr Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 246 f., särskilt not 10. Dotevall anför vidare på s. 244 att ”[d]en så kallade organteorin medför i sin mest hårdragna form att den juridiska personen liknas vid en mänsklig organism, vilket är förklaringen till att organhandlandet ses som egenhandlande” men kommer för egen del tillbaka till att sådana dogmatiska förklaringar knappast är särskilt värdefulla. 16 T.ex. för amerikanskt vidkommande Fletcher’s Cyclopedia of the Law of Corporations, § 434 — ”The officer’s powers as an agent must be sought in a delegation of authority from the corporation”. I det för bolagsföreträdares kompetens ledande engelska rättsfallet Freeman & Lockyer v. Buckhurst Park Properties (Mangal) Ltd [1964] 2 Q.B. 480 heter det i Diplock LJ:s dom att ”/…/ authority is a legal relationship between principal and agent” och ”[i]n applying the law as I have endeavoured to summarise it top the case where the principal is not a natural person, but a fictionous person, namely the corporation /…/ a corporation, namely, that unlike a natural person it can only make a representation through an agent”.

frågorna om tillräknande framstår i ett klarare ljus om de dessutom blir föremål för behandling ur effektivitetsaspekt.17

3.2 Effektivitetsaspekter
När två parter avtalar med varandra uppkommer transaktionskostnader i och kring avtalet, till exempel för att eliminera avtalsrisker såsom att någon av parterna inte är den vederbörande utger sig för att vara eller inte har rättskapacitet att ingå avtalet. För fysiska personer som avtalar med andra fysiska personer regleras dessa risker i avtalsrättens regler och principer för när avtal är bindande. När åtminstone en av parterna är ett aktiebolag (eller en annan juridisk person) accentueras avtalsriskerna. Eftersom ett aktiebolag inte kan företa sig något för egen del — oavsett hur ett aktiebolags rättshandlande förklaras (se delavsnitt 3.3 och 3.4) — måste det företrädas av fysiska personer som utför rättshandlandet.18 I den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen i alla utvecklade länder finns det specialregler om aktiebolags rättshandlande, för svensk del i första hand i 8 kap. 42 § aktiebolagslagen (ABL) och på europeisk nivå i artikel 9, första bolagsrättsliga direktivet.19 Ett gemensamt syfte med sådana specialregler är att de skall skydda den som rättshandlar med ett aktiebolag för speciella avtalsrisker som uppkommer vid sådant rättshandlande, till exempel att den som rättshandlar på aktiebolagets vägnar inte har behörighet eller befogenhet att göra detta.20 Rättshandlingsreglerna kan, när det gäller rättshandlande på bolagsorgansnivå, sägas vara ett uttryck för en riskfördelningsmodell. De skall medverka till att den aktör som har lättast att bära risken för rättshandlingsfel får göra detta. Således kan till exempel den inskränkta betydelsen av befogenhetsöverskridanden enligt 8 kap. 42 § 2 st. ABL hänföras till att det är aktiebolaget som har lättast att kontrollera att dess företrädare inte överskrider befogenheten.21 På motsvarande sätt kan, å andra sidan, de icke lagfästa undantagen från samma lagrums tillämpning vid bland annat kollusivt rättshandlande där en bolagsföreträdare och tredje man agerar för att skada aktiebo-

17 Stattin, Daniel, Företagsstyrning. En studie av aktiebolagsrättens regler om ägar- och koncernstyrning, 2 uppl., Uppsala, 2008, s. 67 ff. 18 Jfr Lord Hoffmans uttalande i Meridian Global Funds Management Asia Ltd v. Securities Commission [1995] B.C.C.942 på s. 946 citerat i avsnitt 3.4. 19 Direktiv 68/151/EEG (det så kallade publicitetsdirektivet eller första bolagsrättsliga direktivet). 20 Härvid både ansluter och avviker reglerna från fullmaktsreglerna i 2 kap. AvtL. Detta såtillvida att de behandlar samma problem och är konstruerade ur en enahanda modell, men att befogenheten inte har någon betydelse i enkla fall. Jfr Stattin, Daniel, Om bolagsföreträdares befogenhetsöverskridande. En rättsekonomisk, rättsdogmatisk och komparativ analys av 8 kap. 42 § 2 st. 2 men. ABL, Uppsala, 2007, s. 32 f., 48 ff. och Åhman, Ola, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, Uppsala 1997, s. 114 ff. (utförligt). 21 Stattin, Om bolagsföreträdares befogenhetsöverskridande. En rättsekonomisk, rättsdogmatisk och komparativ analys av 8 kap. 42 § 2 st. 2 men. ABL, s. 29 ff. Jfr Griffiths, Andrew, Contracting with Companies, Oxford, 2005, s. 23 ff.

laget, förklaras med att det i sådana fall är tredje man som har lättast att undvika avtalsrisken.22 Rättshandlingsreglerna har, som konstaterats i det föregående, beröringspunkter med tillräknandereglerna. Däremot har de inte samma syften och ändamål, så det går inte att utan vidare applicera samma modeller. Beträffande tillräknandereglerna får till att börja med skiljas på två situationer, nämligen (1) att någon tillhandahåller information till ett aktiebolag och (2) att någon vars vetskap skall tillgodoräknas aktiebolaget känner till, eller blir underkunnig om, information. (1) Den första situationen påminner om att någon rättshandlar med ett aktiebolag — den kan till och med vara ett exempel på en rättshandling, där rättshandlandet består av överlämnande av viss information till bolaget, till exempel ett avtalsrättsligt påbud.23 I ett sådant fall ligger det nära tillhands att låta samma effektivitetsargument som vid vanligt rättshandlande få genomslag, det vill säga så snart en behörig företrädare för aktiebolaget fått del av informationen skall den anses ha kommit bolaget till del. Det torde då vara mest effektivt om aktiebolaget får bära risken av att informationen inte kommer fram till vederbörliga bolagsorgan. En annan sak är att om tredje man som lämnar informationen har anledning anta att den inte kommer fram till behöriga bolagsorgan, till exempel eftersom mottagaren handlar kollusivt, torde det vara effektivt att låta tredje man stå risken för överlämnandefelet.
    De berörda typsituationerna framstår så långt som mindre komplicerade — i materiellt avseende följer även i dessa fall vissa särskilda problem som har att göra med tillräknandet, men de skall bli föremål för diskussion i det följande. (2) Den andra situationen är svårare att analysera. Den utmärks av att en företrädare för bolaget fått vetskap om något förhållande utan att det finns en avsikt från tredje man att göra bolaget underkunnigt om informationen. Typfall på detta skulle kunna vara att företrädaren har styrelseuppdrag i ett annat aktiebolag eller tillägnar sig information av misstag. I detta fall finns — som utgångspunkt24 — inget incitament för tredje man att lämna information till aktiebolaget, utan frågan om tillräknande av kunskap uppkommer självständigt.

22 Stattin, Om bolagsföreträdares befogenhetsöverskridande. En rättsekonomisk, rättsdogmatisk och komparativ analys av 8 kap. 42 § 2 st. 2 men. ABL, s. 29 ff. Jfr Griffiths, Andrew, Contracting with Companies, Oxford, 2005, s. 23 ff. 23 Jfr Stattin, Företagsstyrning. En studie av aktiebolagsrättens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 127. 24 Jfr dock att tredje man försöker sätta bolaget i ond tro om insiderinformation för att skapa handelsförbud. Se AMN 2004:9 där det bl.a. heter att ”[n]ämnden vill emellertid i detta sammanhang också konstatera att den som mottagit insiderinformation som han inte begärt och som inte lämnats i förtroende normalt måste kunna häva insiderpositionen genom att själv offentliggöra informationen, eftersom handelsförbudet inte är tillämpligt när informationen nått offentligheten (jfr SOU 1994:68 s 30).”

Denna situation får i sig delas upp i två fall. För det första att bolagsföreträdaren fått information i egenskap av uppdragstagare hos ett annat bolag, till exempel vid korsvisa styrelseledamotskap, för det andra att bolagsföreträdaren fått informationen av misstag.
    I det första fallet är det svårt att i egentlig mening hitta en mer skyddsvärd part. Å ena sidan kan det aktiebolag som lämnar information till en styrelseledamot anses skyddsvärd. Informationen måste sannolikt lämnas enligt aktiebolagslagens regler om beslutsunderlag och annan information till styrelseledamöter och, under alla omständigheter, torde dessa ha rätt att efterfråga vilken information de vill i aktiebolaget. I gällande rätt finns en plikt för en styrelseledamot som får information under sådana omständigheter att inte sprida informationen så att bolaget skadas.25 Informationsplikten inom bolaget och tystnadsplikten för den som i en organledamotegenskap mottar informationen kan anses vara ett uttryck för en effektiv reglering såtillvida att den möjliggör beslutsfattande inom bolaget utan särskilda säkerhetsåtgärder i det enskilda fallet. Regleringen kan å andra sidan också ha uppkommit av rena rättviseskäl.
    Å andra sidan har alla organledamöter i ett aktiebolag en plikt att, om ingen undantagsregel är tillämplig,26 meddela all den information som de har och som kan vara viktig för bolaget till övriga organledamöter.27 Även denna plikt kan motiveras av ungefär samma effektivitetsskäl som den nämnda tystnadsplikten, nämligen att genom initiativskyldigheten uppkommer en mer effektiv hantering av information vid beslutsfattande i ett aktiebolag.
    Sammanvägningen härav är svår och ger knappast något säkert resultat. Möjligen väger intresset av att aktiebolag i sin interna verksamhet och styrning skall kunna lämna information till dem i bolaget som behöver den över. Det skulle i så fall innebära att det vore lämpligast om de som får denna information inte får lämna den vidare till andra bolag där de har uppdrag. Det innebär också att kunskap om sådan information inte borde tillräknas det andra bolaget, eftersom det skulle vara i faktisk ovetskap.
    Slutsatsen av effektivitetsdiskussionen blir närmast att om en behörig bolagsföreträdare får information riktad till bolaget är det effektivt att tillräkna bolaget kunskap om denna information. Om en bolagsföreträdare på grund av sin ställning i ett annat bolag får vetskap om information synes det mer effektivt att inte tillräkna något annat bolag vetskap om denna information. Om slutligen en styrelseledamot får

25 Stattin, Företagsstyrning. En studie av aktiebolagslagens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 365; Dotevall, Rolf, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör, Stockholm, 1989, s. 314 f., 323 ff.; Taxell, Lars-Erik, Ansvar och ansvarsfördelning i aktiebolag, Åbo, 1963, s. 68; Svernlöv, Carl, Styrelse- och VD-ansvar i aktiebolaget, Stockholm, 2008, s. 110. 26 Om undantagsreglerna se vidare avsnitt 5. 27 Stattin, Företagsstyrning. En studie av aktiebolagslagens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 373 f.

vetskap om något förhållande av misstag eller av en händelse kan svaret variera, men det synes i vart fall i normalfallet effektivt att tillräkna bolaget vetskap om detta. I det sista fallet kan olika begränsningar, till exempel att förbud mot att lämna vidare insiderinformation är tilllämpligt, emellertid leda till motsatt slutsats.

3.3 Organteori och mandatteori
De klassiska förklaringsförsöken till rättshandlande för juridiska personers räkning kan i stort sett delas upp i (1) organteoretiska och (2) mandatteoretiska förklaringar. Det finns också anledning att i detta sammanhang (3) reflektera över de klassiska förklaringsmodellernas värde i den moderna juridiken. (1) I korthet uppfattas med organteoretiska förklaringar aktivt och passivt rättshandlande för en juridisk persons räkning som inte endast en företrädares rättshandlande, utan som den juridiska personens eget agerande. Den rättshandlande, organet, utgör blott en del av den rättshandlande juridiska personen. Organteoretiska förklaringar till rättshandlande finns i främst germansk och nordisk doktrin,28 men har egentligen förekommit sedan antiken.
    I den klassiska romerska rätten fanns från början inget fullmaktsinstitut. Det var med andra ord i princip omöjligt att rättshandla med en annan person utan att själv vara närvarande.29 Även i det dåtida Rom kunde det emellertid vara praktiskt att kunna rättshandla utan att själv, i kroppslig mening, vara närvarande. Det var också möjligt genom det sätt som den romerska personrätten var konstruerad, bland annat genom rättshandlande med hjälp av slavar. I det romerska näringslivet anförtroddes uppsikten över affärsverksamhet, krukmakerier eller jordbruk ofta till betrodda slavar. I ett referat från ett rättsfall heter det:

”En man placerade slaven Stichus som ansvarig för en lånebank på sina ägor i provinserna /…/”30

Organteorin bygger i korthet på antagandet att eftersom den juridiska personen inte kan rättshandla av sig själv, till exempel underteckna ett avtal, måste det ske av en fysisk person. Den juridiska personen företräds i stället av bolags- eller föreningsorgan, till exempel styrelsen. När en fysisk organledamot, vanligen en styrelseledamot eller verkställande direktör, rättshandlar är det emellertid ändå den juridiska personen som rättshandlar. Det vill säga organledamotens rättshandlande för den juridiska personens räkning anses i verkligheten vara den juridiska personens eget handlande. Den rättshand-

28 För en genomgång, se Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 246 ff. 29 Detta uttalande är en sanning med modifikation. Det fanns visserligen inga fullmakter, men det fanns ett uppdragsinstitut — mandatus, mandatuppdrag — se nedan. 30 D. 12. 1. 41.

lande bolagsföreträdaren blir en del av den juridiska personen såtillvida att

”/…/ de, som representera en juridisk person, äro endast ett led i dennas organism, utan vilket rättshandlingar ej kunna företagas av densamma”.31

I dansk och norsk litteratur32 förekommer samma uppfattning. I svensk doktrin synes motsatsen, det vill säga att den som företräder en organisation gör det i egenskap av ställföreträdare och inte organisk utlöpare, vara vanligast.33 Det ovan citerade uttalandet i förarbetena till avtalslagen kan emellertid tas till intäkt för att ett organteoretiskt resonemang skulle ha föresvävat lagstiftaren vid åtminstone denna tid.
    Om rättshandlande för en juridisk persons räkning skall ses som organhandlande förutsätter det, åtminstone i teorin, en syn på den juridiska personen som en självständig person som kommer till genom bildande och sedan existerar i verkligheten. Den juridiska personen uppfattas som ett metafysiskt väsen. Denna syn har kritiserats av Karlgren just när det gäller juridiska personers rättsliga ställning:

”[V]id tiden för avtalslagens tillkomst — då inom juridisk-person-läran ännu härskade den halvt metafysiska teori, som kallas den organiska var angelägen att renlärigt markera den förment stora skillnaden mellan fullmäktige och juridiska personers /…/ organ.”34

En i linje med Karlgrens åsikt mer realistisk syn på saken är nog att en juridisk person inte alls är ett metafysiskt väsen, utan är ett bekvämt sätt att beskriva rättsliga relationer mellan, till exempel, aktieägare, borgenärer, anställda och samhället. Det vill säga en juridisk person är en beskrivning för en form av ”standardkontrakt” som tillåts av lagstiftaren för att det är bra för samhället att verksamhet kan bedrivas utan personligt ansvar och på organiserade sätt under längre tid. Med en sådan förklaring är till exempel ett aktiebolag en rättslig fiktion som beskriver ett antal avtalsliknande relationer mellan olika parter.
    Om juridiska personer ses som rättsliga fiktioner är det inte naturligt att se deras ställföreträdare som delar i personens ”organism”. Det är i stället naturligt att se dem som mellanmän, närmast som legala ställföreträdare. Deras ställning påminner under alla omständigheter mycket om en ställningsfullmäktigs ställning.

31 NJA II 1915 s. 187. 32 Se t.ex. Stang, Fredrik, Innledning til Formueretten, 3 uppl., Oslo, 1935, s. 346; Lynge Andersen, Lennart, Madsen, Palle Bo, Aftaler og mellemmænd, 3 uppl., Köpenhamn, 1997, s. 310 och s. 346. 33 Se t.ex. Hemström, Carl, Bolagens rättsliga ställning, 9 uppl., Stockholm, 2010, s. 112 f.; Grönfors, Kurt, Ställningsfullmakt och bulvanskap, Stockholm, 1961, s. 119, 227 f., 229; Johansson, Svante, Svensk associationsrätt i huvuddrag, 10 uppl., Stockholm, 2011, s. 258. Den mest genomtänkta organteoretiska åsikten torde finnas i Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten — se t.ex. s. 335. 34 Karlgren, Hjalmar, [anmälan av Kurt Grönfors] Ställningsfullmakt och bulvanskap, SvJT 1962 s. 257 på s. 261.

(2) En alternativ förklaringsteori är den så kallade mandatteorin. Mandatteorin har sin teoretiskt mest omfattande betydelse i den anglosaxiska rätten35 och kan för svenskt vidkommande liknas vid ett uppdragsförhållande.36 Även mandatteorin bygger ursprungligen på romersk rättsuppfattning. Mandatet kan betraktas som ett uppdrag från en part, mandatarien, till en annan part, mandanten, att utföra något för den förstnämndes räkning. I sin ursprungliga form innebar mandatet inte några rättsverkningar gentemot tredje man, men tredjemansverkningar tycks ha utvecklats efterhand. Precis som beträffande organteorin, torde mandatteorin numera endast ha en nominell koppling till det romerska institutet.37 En modern definition av mandatteorin lyder som följer:

“The mandate theory is based on the view that the company acts through an agent the scope of whose authority, in accordance with the normal relationship between principal and agent, depends on his mandate from the principal /…/”38

Med ett mandatteoretiskt synsätt tillskrivs alltså inte rättshandlande genom bolagsorgan bolaget per se, utan anses bolagsföreträdarna företa rättshandlingar på uppdrag av bolaget. Mandatteorin är därigenom lättare att acceptera för den som inte uppfattar bolaget som ett i sinnevärlden existerande fenomen, utan som en rättslig fiktion. (3) Man kan nu ställa den berättigade frågan i vad mån organteori eller mandatteori har något förklaringsvärde i en diskussion om tillräknande i svensk aktiebolagsrätt och aktiemarknadsrätt under 2000talet. Svaret torde vara (vilket utvecklas i sak i det följande) att något värde inte nödvändigtvis föreligger. Däremot finns det anledning att förhålla sig till teoribildningen eftersom den av och till framträder i olika sammanhang och då gör anspråk på att ha förklaringsvärde.
    Medan mandatteorin knappast gör anspråk på några långtgående teoretiska förklaringar av hur rättshandlande för bolag skall uppfattas, är förhållandet annorlunda med organteorin. Mandatteorin kan uppfattas antingen som ateoretisk såtillvida att den inte har några anspråk på att förklara annat än det synbara förhållandet att bolaget inte kan rättshandla i sinnevärlden och att de som fattar beslut i bolaget därmed lämnar ett uppdrag till någon annan att utföra rättshandlandet

35 Jfr Edwards, Vanessa, EC Company Law, Oxford, 1999, s. 35 ff. där det bl.a. heter (på s. 35) att skillnaden mellan de olika teorierna inte blir så stor i praktiken. 36 Almén, Tore, Eklund, Rudolf, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, Stockholm, 1915, s. 39. 37 Mandatinstitutet påminner om uppdrag enligt 18 kap. HB. I mandatuppdraget torde kunna innefatta utförande av vissa rättshandlingar. Mandatarien blev dock bunden själv och måste överföra effekterna av rättshandlingen på huvudmannen. Det förelåg en actio mandati mellan huvudman och mellanman. Crook, J.A., Law and Life in Rome, 90 B.C. — A.D. 212, Ithaca, 1984 (omtryckt), s. 237 och Prichard, A.M., League’s Roman Private Law, 3 uppl., London, 1961, s. 367 ff. 38 Edwards, EC Company Law, s. 35.

eller som teoretisk och liggande i linje med uppfattningen att ett bolag är en rättslig fiktion. Organteorin kan däremot få långtgående praktiska effekter.
    Med en utpräglat organteoretisk syn på aktiebolag ligger det nära tillhands att anse att de som har organställning utgör internaliserade delar av bolaget. Det de utför tillgodoräknas bolaget. Det de får reda på, oavsett hur så sker, tillgodoräknas också bolaget i teorin — även om praktiken kanske är mer nyanserad.

”/…/ Wissen oder Kennenmüssen des Organs sei Wissen oder Kennenmüssen der juristischen Person. Prüft man jedoch die Entscheidungen darauf, welche Fälle ihnen zugrunde liegen, so ergibt sich, daβ die rechtsprechung in Wirklichkeit nicht die Theorie der absoluten Wissenvertretung im Sinne der Organtheorie zum Inhalt hat /.../”39

Detta torde, som citatet antyder, gälla inte bara aktiva handlingar eller åtgärder av bolagsföreträdarna utan också handlingar där passiv företrädarrätt föreligger och dessutom andra situationer då information mottages. Effekten av ett utpräglat organteoretiskt synsätt har även i Sverige kritiserats:

”I de fall t.ex. aktiebolag endast har en person i styrelsen kan organteorin accepteras som norm för bedömningen av om ett aktiebolag är i ond tro. Förhållandet är då jämförbart med de fall en fysisk person engagerar en generalfullmäktig för att sköta sina angelägenheter. Svårare blir det att godta organteorin då den juridiska personen har flera organledamöter. Ett strikt upprätthållande organteorin kan då leda till orimliga konsekvenser i det enskilda fallet. Det ter sig, som jag tidigare påpekat, främmande att upprätthålla dogmatiska konstruktioner som organteorin. Av den anledningen bör det synsätt som har sin grund i organteorin ersättas med ett mer värderande.”40

För egen del är jag beredd att instämma i att organteoretiska förhållningssätt kan leda till orimliga resultat och gör därför bedömningen att en mandatteoretisk förklaringsmodell alltså är både mer teoretiskt och praktiskt tilltalande. En preliminär slutsats är alltså att i vart fall ett utpräglat organteoretiskt synsätt får långtgående effekter i praktiken.

3.4 Teoribildningens utveckling
Det organteoretiska sättet att se ett aktiebolag förutsätter i teorin att bolaget från och med den tidpunkt det får rättskapacitet, genom stiftandet eller registreringen, ses som en realitet.41 Detta synsätt har ut-

39 Flume, Werner, Allgemeines Teil der bürgerlichen Rechts, Erster Band, Zweiter Teil, Die juristische Person, Berlin, 1983, s. 399 f. 40 Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 249 f. 41 Därav realitetsteorin som utvecklas utförligt av Otto von Gierke i främst Die Genossenschafttheorie und die deutche Rechtsprechung, Berlin, 1887, jfr om organhandlande genom ett viljebildningsorgan, s. 694.

satts för kritik.42 Under de sista decennierna har den i högre utsträckning utvecklats bort från metafysiska teorier om bolagets natur till att snarare likna konstruktionen aktiebolag vid en rättslig fiktion.43 Ett ofta citerat uttalande av Lord Hoffman illustrerar detta:

“Judges sometimes say that a company ‘as such’ cannot do anything; it must act by servants or agents. This may seem an unexceptionable, even banal remark. And of course the meaning is usually perfectly clear. But a reference to a company ‘as such’ might suggest that there is something out there called the company of which one can meaningfully say that it can or cannot do something. There is in fact no such thing as the company as such, no Ding an sich, only the applicable rules. To say that a company cannot do something means only that there is no one whose doing of that act would, under the applicable rules of attribution, count as an act of the company.”44

Med ett fiktionsteoretiskt synsätt är aktiebolaget (eller andra juridiska personer) ingenting som i sig har en existens. Det rör sig om en rättslig konstruktion som existerar för att lagstiftaren betraktat det som lämpligt att tillhandahålla en sådan.45 Den rättsliga fiktionen kan med en ekonomisk förklaring ses som ett nexus of contracts, där dess egenskap att vara fokuspunkt för kontraktuella relationer mellan olika intressenter minskar deras kontraktuella transaktionskostnader.46 Genom den rättsliga konstruktionen, och de egenskaper som knyts till

42 Jfr Hart, Definition and Theory in Juridsprudence — frågan är enligt Sir Herbert felställd — vad ett bolag ”är” är inte intressant, i stället är frågan när olika rättigheter eller andra juridiska begrepp skall användas av intresse. Jfr också Hofeld, W.N., Nature of stockholders’ individual liability for corporation debts (1909) 9 Columbia Law Review 285, ”transacting business under the forms, methods, and procedures pertaining to so called corporations is simply another mode by which individuals or natural persons can enjoy their property and engage in business” vilket citeras med gillande av John Finnis i Priority of Persons i Oxford Essays in Jurisprudence: Fourth Series, Oxford, 2000, s. 10. 43 Men nyligen har i och för sig en ny realitetsteori presenterats: “We know that the company is a legal entity (different than the market) that often will be the centre for contractual relations — with employees, customers, suppliers and other creditors and sources of finance. /…/ The company must also be something more than that legal entity — it has some kind of materialization in the real world, other than its legal status and significance. /…/ it will be helpful to attempt to conceptualize the company as a real-world entity. The company, in the real world, produces goods or services that are purchased by customers. The company’s reputation hinges on that activity, which forms the basis of the company’s existence, The production and delivery of these goods or services is conducted by workers/…/ The company will normally (but not always) have some kind of premises — such as offices, factories, warehouses, workshops or retail stores /…/” Sjåfjell, Towards a Sustainable European Company Law: A Normative Analysis of the Objectives of EU Law, with the Takeover Directive as a Test Case, Alphen aan den Rijn, 2009, s. 30 f. och jfr ff. (fotnoter utelämnade). Jag har kritiskt diskuterat denna uppfattning I Takeover. Offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden enligt svensk rätt, 2 uppl., Stockholm, 2010, s. 51 ff. 44 Lord Hoffman i Meridian Global Funds Management Asia Ltd v. Securities Commission [1995] B.C.C. 942 på s. 946.45 Se för vidare diskussion, Andersson, Jan, Om vinstutdelning från aktiebolag, Uppsala, 1995, kap. 4 och Stattin, Företagsstyrning. En studie av aktiebolagsrättens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 51 ff. 46 Stattin, Företagsstyrning. En studie av aktiebolagsrättens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 64 ff. (doktrinen är omfattande).

denna i gällande rätt, underlättas bedrivande av näringsverksamhet, kapitalackumulation och samhällsnyttigt risktagande.47 Den juridiska personen är i verkligheten en beskrivning av rättsliga relationer mellan till exempel ägare/medlemmar, borgenärer, anställda och samhället. Genom att rättsordningen godkänner en association som ett rättskapabelt bolag eller en rättskapabel förening (då den uppfyller kraven i aktiebolagslagen, lagen om handelsbolag och enkla bolag, lagen om ekonomiska föreningar eller rekvisiten för ideell förening), ges ägarna/medlemmarna möjlighet att gemensamt under en beteckning (bolaget eller föreningen) ingå avtal, förvärva rättigheter, ta på sig skyldigheter och kära och svara inför domstol.
    Eftersom det är opraktiskt att alla ägare/medlemmar skall behöva skriva på avtal eller delta i andra rättshandlingar har rättsordningen bestämt att det skall finnas personer — en styrelse — som fattar beslut i den juridiska personens (bolagets, föreningens eller om man så vill de samlade ägarnas/medlemmarnas) namn. När till exempel styrelsen rättshandlar på föreningens vägnar sker det alltså eftersom rättsordningen godkänt att ägarna/medlemmarna på vissa villkor kan rättshandla under ett gemensamt bolags- eller föreningsnamn företrädda av särskilda personer.

3.5 Syntes och användbarhet
Vilka slutsatser kan dras av den teoretiska diskussionen? Till att börja med visar den enligt min uppfattning att de traditionella förklaringsparadigmen är otillräckliga. Med ett organteoretiskt synsätt kan i och för sig en koherent syn på tillräknandefrågor uppkomma — det blir å andra sidan en mycket långtgående koherens som inte synes vara särskilt rationell. Ett mandatteoretiskt synsätt innebär inte samma långtgående effekter, men det blir mer oklart till sina effekter och skapar fortfarande ett sken av att alla tillräknandeproblem skall behandlas på samma sätt.
    Det behövs alltså en mer nyanserad syn på tillräknandefrågorna. I den föregående diskussionen visades att det är skillnad på olika situationer då tillräknande av vetskap skulle kunna diskuteras, nämligen om tillräknandet sker på grund av att någon lämnar information till en bolagsföreträdare eller om denne av en händelse får vetskap om informationen. I det första fallet synes det vara ekonomiskt effektivt att tillräkna bolaget vetskap. I det andra fallet är det inte lika säkert att det är effektivt.
    I det följande skall till detta diskuteras olika former av begränsningar som skulle kunna aktualiseras i tillräknandeprinciperna. Det blir lättare att argumentera för att sådana begränsningar skall få genomslag om det redan från början finns argumentativt stöd för att se olika tillräknandesituationer på olika sätt.

47 Stattin, Företagsstyrning. En studie av aktiebolagsrättens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 51 ff.

4. Förutsättningar för tillräknande
4.1 Inledande anmärkningar
I detta avsnitt skall tillämpning av tillräknandereglerna utifrån en normalfallssituation behandlas. Det innebär närmare bestämt att reglerna skall analyseras i sina ingående moment. Analysen kommer att utgå från en diskussion om rättsfiguren i och för sig och sedan behandla frågor om vilka aktörer som kan vara tillräknandesubjekt, vilken typ av information det kan röra sig om och i vilken utsträckning tidsförhållanden påverkar tillräknandefrågorna.
    Rättsfiguren tillräknande kan delas upp i beståndsdelarna en bolagsföreträdare får på ett eller annat sätt information som är av sådan karaktär att det är ändamålsenligt att tillräkna bolaget informationen. Med denna utgångspunkt — det rör sig knappast om en definition — uppkommer genast ytterligare frågor. Här återstår att säga något om vad det innebär att någon får information och hur detta förhåller sig till faktisk vetskap (4.2), vad tillräknandet innebär (4.3), vilken personkrets som omfattas (4.4) och, sist, något om tidsförhållandenas inverkan på bolagets vetskap (4.5).
    Det bör återigen observeras att det naturligtvis inte föreligger identitet mellan begreppen tillräknad vetskap och faktisk vetskap. Den hittillsvarande diskussionen har gällt tillräknad vetskap, det vill säga sådan vetskap som ett aktiebolag har på grund av att en bolagsföreträdare har faktisk vetskap om något förhållande. Först när bolagsföreträdaren meddelar bolaget den faktiska information som han eller hon besitter, har bolaget faktisk vetskap.

4.2 Tillräknandets innebörd
En bolagsföreträdare kan få information på olika sätt. Som redan noterats kan två principiellt olika situationer tänkas, dels (1) att bolagsföreträdaren mottar information i akt och mening att bolaget skall underrättas om denna, dels (2) att bolagsföreträdaren av något annat skäl får information. Det senare kan ske exempelvis om vederbörande i en annan egenskap, till exempel som styrelseledamot i ett annat bolag, får information om en händelse eller görs underkunnig om något förhållande. Likartat i åtminstone praktiken är att kunskap uppkommer hos bolagsföreträdaren, till exempel då vederbörande drar slutsatser om något förhållande. (1) Om en bolagsföreträdare mottar information från tredje man för att denna information skall bli känd för bolaget ligger det nära till hands att tillämpa principerna om passivt ställföreträdarskap (tyska passiv Vertretung48). För svenskt vidkommande är det osäkert hur långt

48 Om doktrinen i tysk rätt se Schmidt, Karsten, Gesellschaftsrecht, 4 uppl., Köln, 2002, s. 247 ff. På grund av den i många stycken gemensamma teoriutvecklingen, särskilt före 1950, skall det teoretiska värdet av tysk rätt i allmänhet betonas. Emellertid tycks på detta område den teoretiska grunden vara mindre likartad. I stort

principerna om passivt ställföreträdarskap skall anses gå. Den enda lagregel som har relevans för frågan är undantagsregeln i 13 § delgivningslagen som innebär att en styrelseledamot, verkställande direktör eller, sekundärt enligt 2 st., suppleant49 är behörig delgivningsmottagare för ett aktiebolag:

”Vid delgivning med annan juridisk person än staten är en person som har rätt att företräda den juridiska personen delgivningsmottagare. Om flera är behöriga tillsammans, är var och en av dem delgivningsmottagare. En verkställande direktör i ett aktiebolag är alltid delgivningsmottagare. Har ett försök till delgivning med delgivningsmottagare enligt första stycket misslyckats eller bedöms ett sådant delgivningsförsök som utsiktslöst, är en suppleant för en behörig ställföreträdare, eller en vice verkställande direktör i ett aktiebolag, delgivningsmottagare. Suppleanten eller vice verkställande direktören ska se till att handlingen så snart det kan ske lämnas till någon som har rätt att företräda den juridiska personen.”

Med andra ord är den som har rätt att företräda bolaget delgivningsmottagare. Det framgår inte klart av delgivningslagen, men av förarbetena till 1944 års aktiebolagslag, att delgivningsmottagarbehörigheten gäller samtliga personer som på bolagsnivå har rätt att företräda bolaget eller någon av dem.50 Således innefattas styrelseledamot, verkställande direktör och särskild firmatecknare i detta. Likaså att suppleant för någon behörig delgivningsmottagare enligt förutsättningarna i 2 st. kan vara behörig. Som synes har denna regel begränsad räckvidd till delgivning — med delgivning avses enligt 2 § delgivningslagen:

”/…/ att en handling skickas eller lämnas till den eller de personer som har behörighet att ta emot delgivningen eller att något av de andra förfaranden som anges i [delgivningslagen] används.”

Enligt 68 § 1910 och 95 § 1944 års aktiebolagslagar innefattades också att ta emot meddelanden för bolagets räkning. Med andra meddelanden avsågs också annat än meddelanden från domstolar och myndigheter — i förarbetena till 1910 års aktiebolagslag exemplifierades detta med bland annat preskriptionsavbrytande rättshandlingar och uppsägningar.51 Detta tycks ha fallit bort i den nuvarande regleringen, utan att någon ändring i sak avsetts.52 Slutsatsen av denna diskussion är att den som har behörighet att företräda bolaget, det vill säga aktiv representationsrätt, också har

kan dessutom sägas att svensk bolagsrätt i stor utsträckning rör sig från germansk mot anglosaxisk teoribildning. 49 Svernlöv, Carl, Aktiebolagets suppleanter, 2 uppl., Stockholm, 2002, s. 144 f. 50 SOU 1941:9, s. 357. Jfr Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, s. 479. 51 NJA II 1910 s. 95 f. Exemplen är dock rättshandlingar av påbudskaraktär — men det torde i och för sig inte hindra att också mindre ingripande meddelanden omfattas. 52 Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, s. 475.

passiv representationsrätt och att detta gäller mottagande av alla typer av meddelanden. Denna slutsats klargör fall då bolaget kan anses ha tillräknats vetskap. Det innebär emellertid inte att slutsatsen kan läsas e contrario, så att den vetskap som tillkommer någon som inte har aktiv representationsrätt inte skulle tillgodoräknas bolaget.
    Jämför i detta sammanhang NJA 1883 s. 268 där stämning delgavs styrelseordföranden i ett aktiebolag vars styrelse bestod av också ytterligare två ledamöter. Bolaget ansågs inte rätt stämt. Däremot kan knappast bolaget ha ansetts sväva i okunnighet om stämningen mot bakgrund av styrelseordförandens åtgärder.
    Så långt har egentligen konstaterats att när en bolagsföreträdare har passiv representationsrätt anses de meddelanden som tillkommer honom eller henne ha nått bolaget och får, därmed, anses kända för bolaget. Den passiva representationsrätten har i allmänhet diskuterats beträffande till bolaget riktade påbud, men även andra meddelanden som riktas till bolaget borde kunna ses på samma sätt. (2) När det gäller det andra huvudfallet, det vill säga att bolagsföreträdaren utan tredje mans åtgärder får vetskap om något förhållande som rör bolaget, ges inte något omedelbart svar av reglerna om passiv representationsrätt. Ändamålen bakom reglerna om passiv representationsrätt torde vara att skydda tredje man såtillvida att aktiebolaget får bära risken av att dess företrädare inte för vidare information som de mottagit och i sin tur påtala detta för felande bolagsföreträdare. I detta fall görs inget tredjemansskyddsändamål gällande; här ser riskfördelningen annorlunda ut. Den riskbärare som finns är närmast aktiebolaget som sådant. Aktiebolaget har, å ena sidan, visserligen utsett bolagsföreträdarna och kan därför tyckas få svara för dem.53 Å andra sidan har dessa en lojalitetsplikt gentemot bolaget som de skall fullgöra. Precis som i det första fallet kan alltså bolaget vända sig till en felande bolagsföreträdare och påtala att denne brustit i informationshanteringen.
    I doktrinen har frågan om tillräknande berörts av bland annat Håkan Nial i en uppsats år 1933.54 Nial utgår i uppsatsen från att en styrelseledamot som får information och har en plikt att delge denna information till övriga styrelseledamöter, kan anses ha försatt bolaget i ond tro.55 Resonemanget knyts med andra ord till en skadeståndssanktion — om en styrelseledamot blir skadeståndsskyldig när han eller hon underlåter att meddela sin vetskap om något förhållande till bolaget, skyddas inte bolaget av sin brist på vetskap.

53 Jfr 18 kap. HB ”/…/ skylle sig själv, som sig ej bättre föresåg /…/”. Men är det en rationell riskfördelning — nej, i många situationer torde det inte vara huvudmannen som har lättast att bära risken. I sådana fall torde det vara mer effektivt att låta mellanmannen vara riskbärare. Jfr i sammanhanget 25 § AvtL, där riskallokeringen förändrats. 54 Nial, God tro hos aktiebolag, ond tro hos styrelseledamot, SvJT 1933 s. 61. 55 A.a, s. 64.

Nials resonemang är väl förenligt med det som sagts om effektivitetsaspekter på tillräknandereglerna i vart fall i situationer där bolagsföreträdaren mottagit information avsedd för bolaget, eftersom bolaget har lättare än tredje man att stå för risken att bolagsföreträdaren underlåter att vidarebefordra informationen. Samma slutsats torde nås även beträffande situationer där informationen i och för sig inte är hänförlig till tredje mans meddelande till bolagsföreträdaren. Även i denna typ av situationer har bolaget en principiell möjlighet att utse mer pålitliga bolagsföreträdare eller att reglera bolagsföreträdarnas verksamhet så att den information dessa får också kommer bolaget till del.
    Däremot ger inte Nials modell någon påtaglig ledning för den fråga som nu diskuteras. Modellen skulle visserligen fungera som en stupstockslösning, men det finns inget som säger att den är principiellt bättre än någon annan modell — annat än att den är relativt enkel att tillämpa, i vart fall i teorin. Sammantaget tycks inte ett riskfördelningsresonemang ge något påtagligt stöd för en slutsats om huruvida tillräknande skall ske. Det finns visserligen ett samhällsintresse av att aktiebolag blir informerade om förhållanden som berör bolaget, för att kunna bygga mer underbyggda beslut. Detta motsvaras emellertid av just regler om initiativskyldighet för den bolagsföreträdare som innehar sakupplysningar som kan vara viktiga för bolaget.56 För att trots allt komma närmare en lösning skulle man som en preliminär slutsats kunna stanna för utgångspunkten att aktiebolag skall tillräknas vetskap om förhållanden som bolagsföreträdare känner till. Fördelarna med detta resonemang är för det första att det kan få en handlingsdirigerande verkan för såväl bolag (beträffande vilka företrädare som utses) och bolagsföreträdare (som får lämna information vid äventyr av ansvar). För det andra att det blir relativt lättare att avgöra när ett aktiebolag skall anses ha kunskap om något förhållande — det skulle räcka med att visa att en relevant bolagsföreträdare har kännedom, för att anse bolaget vara i ond tro.
    Det sagda innebär inte att det är nödvändigt att ett aktiebolag alltid tillräknas den kunskap som en bolagsföreträdare besitter. Nial anför ett exempel som kan tjäna till illustration i den nämnda uppsatsen:

”En bank i Stockholm, som mottager en pant, kan icke rimligen anses i ond tro blott på den grund att en av bankens direktörer, som är på lejonjakt i Afrika, känner till att den pantsatta egendomen icke rätteligen kan disponeras av pantsättare.”57

Nials poäng med exemplet är att när en bolagsföreträdare i och för sig har vetskap om någonting, men inte är i tillfälle att meddela detta

56 Stattin, Företagsstyrning. En studie av aktiebolagslagens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 380 ff. 57 Nial, God tro hos aktiebolag, ond tro hos styrelseledamot, SvJT 1933 s. 61 på s. 65.

till bolaget, så kan vetskapen inte heller gärna tillräknas bolaget.58 Det förefaller rimligt med sådana begränsningar. För att det skall finnas en skyldighet att meddela information till bolaget måste en bolagsföreträdare vara medveten om att informationen är relevant, i annat fall är det knappast oaktsamt att underlåta meddelandet.59 Det går alltså att sluta sig till att den ovanstående preliminära slutsatsen måste modifieras så att aktiebolaget tillräknas vetskap när en bolagsföreträdare som är inblandad i ett beslut eller en rättshandling har vetskap. Därtill bör enligt min uppfattning detsamma gälla om en bolagsföreträdare har anledning anta att bolaget skall fatta beslut eller rättshandla.

4.3 Effekterna av tillräknad vetskap
I det föregående har konstaterats att ett aktiebolag kan anses ha tillräknad vetskap om något förhållande om tillräknandereglernas rekvisit är uppfyllda. Detta konstaterade svarar emellertid inte på frågan om vilka effekter denna tillräknade vetskap får i bolagets interna förhållanden. Problemet skulle också kunna formuleras som en fråga — vilken eller vilka enheter, bolagsorgan, i bolaget anses ha vetskap? Med ett utpräglat organteoretiskt synsätt borde det faktum att tillräknande sker, också innebära att alla bolagsföreträdare oavsett ställning får vetskap om den tillräknade informationen. Det sker så att säga en informationsspridning åt flera håll — dels ”uppåt” från den som från början haft vetskap till bolaget, dels ”vidare” från bolaget till alla dess företrädare. Detta borde då, likaså med ett organteoretiskt synsätt, ske så snart tillräknandet skett. Ett sådant synsätt framstår emellertid som en fiktion.
    Det är emellertid inte nödvändigt att ge en teoretisk förklaring till hur ett tillräknande av vetskap fungerar i ett aktiebolag. I stället bör det räcka att konstatera att om bolaget har vetskap om något förhållande kan det inte anses vara i god tro i förhållande till tredje man. Beträffande enskilda bolagsföreträdare kan dessa inte rimligen antas känna till förhållanden som de inte faktiskt upplysts om; för en bolagsföreträdares del gäller alltså att först faktisk vetskap som han eller hon har, eller borde ha,60 kan få betydelse, till exempel vid en oaktsamhetsbedömning.

4.4 Personkrets
Tidigare i uppsatsen har sagts att vetskap hos bolagsföreträdare kan tillräknas ett aktiebolag. Med bolagsföreträdare avses i vart fall styrelseledamöter, verkställande direktör och firmatecknare.

58 Nial, God tro hos aktiebolag, ond tro hos styrelseledamot, SvJT 1933 s. 61 på s. 65. 59 Jfr en likartad slutsats beträffande tysk teoribildning och rättspraxis, Flume¸ Allgemeines Teil der bürgerlichen Rechts, Erster Band, Zweiter Teil, Die juristische Person, s. 403 f. 60 Vilket, med användningen av lokutionen ”borde”, torde tyda på ett oaktsamhetsresonemang.

I detta begrepp torde också suppleant för en sådan bolagsföreträdare som tjänstgör i stället för den ordinarie bolagsföreträdaren inräknas.61 Det är däremot mer oklart om en suppleant som inte tjänstgör skall anses vara en bolagsföreträdare. Som framgått ovan anses en suppleant kunna vara delgivningsmottagare och mottagare av meddelanden enligt 13 § 2 st. delgivningslagen, så inom denna funktion torde en suppleants vetskap kunna tillräknas aktiebolaget. I andra fall synes doktrinen vara avvisande till att suppleanter skulle kunna ha någon behörighet i ett aktiebolag.62 Denna doktrinära tveksamhet är sannolikt välmotiverad mot bakgrund av suppleantinstitutets funktion i svensk rätt, det vill säga det faktum att en suppleant inte har någon roll förrän han eller hon tjänstgör. En annan sak är att en suppleant som faktiskt får del av information torde ha en initiativskyldighet enligt allmänna sysslomannaprinciper63 att tillse att denna information når vederbörlig bolagsföreträdare.
    För andra företrädare för ett aktiebolag, till exempel specialorgan som existerar på grund av bestämmelse i bolagsordningen, organledamöter som inte utsetts formellt riktigt och liknande torde en bedömning utifrån ändamålen med tillräknandereglerna få göras för att avgöra om de kan anses vara bolagsföreträdare.64 I princip torde inte enskilda aktieägares vetskap kunna tillgodoräknas ett aktiebolag. En aktieägare är pro forma tredje man i förhållande till bolaget, även om han eller hon har locus standi på bolagsstämman. En aktieägare har inte heller någon behörighet att företräda aktiebolaget. I doktrinen har emellertid Nial menat att aktieägares onda eller goda tro kan få betydelse i vart fall om sådan finns hos alla eller bestämmande aktieägare i ett bolag.65 För egen del känner jag tveksamhet inför denna slutsats — det skulle bland annat innebära att aktieägarens vetskap automatiskt skulle påverka bolagets vetskap i alla de bolag där det bara finns en ägare med betydande ägarandel, oavsett om ägaren är direkt inblandad i verksamheten.66 Det skulle i så fall röra sig om en form av presumtion för ansvarsgenombrott som framstår som betänklig. Såvitt jag kan se vore det rim-

61 Svernlöv, Aktiebolagets suppleanter, s. 136 ff. 62 Jfr A. a., s. 138 ff. 63 Skyldigheten torde inte uppkomma enligt aktiebolagslagen eftersom ”tjänstgöring” inte är för handen. 64 Det är svårt och förmodligen onödigt att försöka konstruera avgränsande riktlinjer för vilken personkrets som omfattas av tillräknandereglerna. Det rör sig här inte om att avgöra vilka ”institut” som kan pekas ut, utan att tillämpa normerna så att ändamålen med dem får genomslag, det rör sig alltså om en ”normanvändningsproblematik”. 65 Nial, God tro hos aktiebolag, ond tro hos styrelseledamot, SvJT 1933 s. 61, not 3; Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 246. 66 Se å andra sidan Lindskog om universalbeslut (Lindskog, Stefan, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, Stockholm, 2003, s. 1052, not 28). Men hur långt skall man dra detta? Enligt mitt förmenande skulle det bli för långtgående att låta det få verkan i detta fall.

ligt att kräva att argumentation faktiskt förs för att tillräknande skall få ske — då kan ansvarsgenombrottsrekvisiten vara ett hjälpmedel.
    Det torde däremot stå klart enligt allmänna regler om uppdragstagare, att den vetskap som en annan uppdragstagare eller en anställd har tillgodoräknas aktiebolaget inom ramen för vederbörandes uppdrag eller anställningsförhållande. Denna fråga faller emellertid mer inom den förmögenhetsrättsliga mellanmansrätten och skall därför inte bli föremål för diskussion i detta sammanhang.

4.5 Tidsförhållanden
Det är viktigt att klargöra när vetskap skall tillräknas ett aktiebolag, inte endast om den skall tillräknas. En första fråga är härvid när vetskapen skall anses uppkomma. Det måste rimligen ske samtidigt som vetskapen uppkommer hos den bolagsföreträdare vars vetskap skall tillräknas bolaget.
    En svårare fråga är när tillräknad vetskap inte längre skall anses föreligga. I doktrinen har antagits att vetskapen så att säga bleknar med tiden, ungefär som en fysisk persons minne blir svagare efterhand.67 Det är emellertid tveksamt hur övervägd en sådan ståndpunkt skall anses vara — hela idén med tillräknad vetskap är en fiktion. Tillräknad vetskap kan anses vara ett uttryck för en form av riskfördelning mellan ett aktiebolag och andra aktörer, där bolaget anses ha bättre förmåga att bära risken. Det finns inget som talar för att denna riskfördelning skall ändras efterhand som tiden går, till nackdel för bolagsfrämmande aktörer. Det torde vara rimligare att anse att den tillräknade vetskapen föreligger så länge förutsättningarna för tillräknandet föreligger. Det innebär att när en bolagsföreträdare vars vetskap skall tillgodoräknas bolaget fått konkret vetskap om något förhållande, skall denna vetskap tillgodoräknas bolaget. Vetskapen skall vara tillgodoräknad så länge bolagsföreträdaren finns kvar i bolaget. Om bolagsföreträdaren faktiskt glömmer bort den aktuella informationen skall därvid inte anses ha någon betydelse eftersom den relevanta informationen inte är vad bolagsföreträdaren har subjektiv insikt om, utan vad vederbörande objektivt borde känna till.
    Det sagda måste kompletteras av två tillägg. För det första torde inte ett aktiebolag tillräknas vetskap om något förhållande som bolagsföreträdaren har känt till eller borde ha känt till, men inte längre känner till eller borde känna till, när vederbörande blir bolagsföreträdare. För det andra skall bolagets vetskap anses upphöra i och med att bolagsföreträdaren slutar som bolagsföreträdare, om inte han eller hon redan tidigare överfört vetskapen till någon annan bolagsföreträdare — det är alltså inte aktuellt att anse att vetskapen i och med att

67 Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 253.

den tillräknas överförs till bolaget per se, det vill säga i en metafysik mening, och internaliseras som subjektiv vetskap.68

5. Begränsningar avseende tillräknande
5.1 Inledande anmärkningar
Den hittillsvarande diskussionen har gällt när tillräknande uppkommer och kan anses föreligga. I ett antal fall skall emellertid inte tillräknande ske, trots att det prima facie kan antas att så är fallet. Det rör sig om ett antal fall av tillräknandebrytande normer som har det gemensamt att tillräknande som en följd av en uttrycklig regel inte skall ske eller att det inte är ändamålsenligt att låta tillräknandereglerna få effekt. I det följande skall så kallade Chinese Walls, jäv och intressekonflikter på aktiemarknaden och rättslig plikt att inte informera behandlas. Avsnittet avslutas med en allmän diskussion om begränsningar på ändamålsgrund som motiverar reduktionsslut.

5.2 Chinese Walls
Ett sätt att begränsa effekterna av principerna om tillräknande av information i aktiebolag är så kallade Chinese Walls (på svenska används officiellt det otympliga uttrycket ”vattentäta skott mellan enheter i finansiella institut”). I punkt 24 i preambeln till marknadsmissbruksdirektivet69 (MAD) heter det:

”Snabbt och korrekt offentliggörande av information ökar marknadens integritet, medan selektiv information från emittenternas sida kan leda till att investerarna förlorar förtroendet för finansmarknadernas integritet. Professionella finansiella aktörer bör bidra till marknadsintegriteten på olika sätt. Sådana åtgärder kan t.ex. vara upprättande av "grå listor", tillämpning av "window trading" för känsliga personalkategorier, tillämpning av interna uppförandekoder och upprättande av vattentäta skott mellan enheter i finansiella institut. Sådana förebyggande åtgärder kan bidra till att bekämpa missbruk av marknaden endast om de genomförs med beslutsamhet och kontrolleras noggrant. Lämpliga åtgärder för en sådan kontroll kan t.ex. vara att utse tillsynsansvariga i berörda organ och att låta oberoende revisorer genomföra regelbundna kontroller.”

Tydligen godtar marknadsmissbruksdirektivet Chinsese Walls, även om direktivet inte klargör vilken betydelse de skall tillmätas. Den fråga som är intressant är närmast om förhandenvaron av en Chinese

68 Detta skulle emellertid kunna bli effekten av att både organteori och realitetsteori appliceras på juridisk person-konstruktionen. Genom organteoretisk tillämpning anses den juridiska personen ha fått vetskap — eftersom den juridiska personen existerar som en realitet blir vetskapen därmed institutionaliserad, det vill säga finns kvar i den juridiska personens medvetande. De samhällsekonomiska effekterna av ett sådant resonemang torde kunna få betydelse, eftersom det blir svårt att avgöra vilken kunskap en juridisk person skall anses besitta och vilken effekt denna får i framtida tvister m.m. Ett sådant tankeexperiment visar närmast hur det kan gå om teoretiker får löpa fritt på det affärsrättsliga området. 69 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk). Observera att MAD kommer att ersättas av en förordning.

Wall innebär att tillräknande av vetskap inte skall ske.70 I ett branschyttrande över förslaget till marknadsmissbruksdirektivet anfördes om hur Chinese Walls skulle kunna fungera bland annat:

“It is common and recognised practice for financial institutions to operate Chinese Walls which prevent price sensitive information from flowing between different departments or individuals within the organisation. The most obvious example would be a Chinese Wall between the Corporate Finance department and the Equities Trading department. This would be created by ensuring physical separation between the two departments (often on different floors or in different buildings with security barriers to prevent access by unauthorised personnel) and a strict prohibition on exchange of information between them. The operation of the Wall would be monitored by the Compliance function and records would be maintained of any occasion when, with the permission of Compliance and/or appropriate senior management, a member of the Equities Trading department was brought across the Wall for some legitimate exceptional reason. That person would then be subject to a prohibition on further disclosure and restricted from taking advantage of the information.”71

Det leder, enligt organisationen International Swaps and Derivatives Association, till att insiderregleringen bör beakta förekomsten av Chinese Walls. Sammantaget tycks det finnas ett visst europarättsligt stöd för beaktande av Chinese Walls i insidersammanhang.72 Vilken betydelse kan sådana få för tillräknandefrågan? Frågan kan formuleras annorlunda — påverkar förhandenvaron av Chinese Walls de allmänna principerna om tillräknande? Idén med Chinese Walls är att inte information som finns hos individer i ett aktiebolag skall smitta av sig på andra individer i samma aktiebolag. Därigenom skulle inte de senare, och då inte bolaget när de agerar på dess vägnar, behöva omfattas av handelsförbud för att de känner till insiderinformation. Typiskt sett upprättas Chinese Walls mellan olika avdelningar i ett finansiellt företag, så att till exempel kunskapen hos anställda vid en corporate finance-funktion inte smittar de anställda vid en trading-funktion, och därmed ger upphov till ett handelsförbud i aktuella värdepapper. Föremålet för regleringen i Chinese Walls synes alltså vara den faktiska vetskap om något förhållande som finns hos vissa personer. Syftet med regleringen är att denna information inte skall spridas till andra personer i samma företag, så att dessa får faktisk vetskap som de inte får utnyttja.

70 Frågan brukar snarare formuleras som om handelsförbud uppkommer för den andra sidan av muren om den första sidan fått information, men i detta sammanhang måste alltså frågan formuleras annorlunda. 71 ISDA comments on the proposal for a Directive on Insider Dealing and Market Manipulation (Market Abuse) (COM (2001) (281 Final)), http://www.isda.org/speeches/pdf/Final_position91701.pdf på s. 4. 72 Jfr Siems, Mathias, The EU Market Abuse Directive: A Case-Based Analysis, http://ssrn.com/abstract=1066603, s. 25 f. (även publicerat i (2008) 2 Law and Financial Markets Review 39–49).

Det kan, mot denna bakgrund, inledningsvis konstateras att Chinese Walls-diskussionen i allt väsentligt tar sikte på andra frågor än tillräknandereglerna. Medan tillräknandereglerna handlar om när ett aktiebolag skall presumeras ha vetskap, handlar Chinese Wallsreglerna om hur spridande av faktisk vetskap skall förhindras i finansiella företag. I de flesta fall rör det sig dessutom om kunskap hos anställda av kategorier som inte kan anses vara bolagsföreträdare i här diskuterad mening.
    En annan sak är att detta är intressant ur insiderhandelsaspekt såtillvida att förekomsten av en Chinese Wall motverkar risken för att handelsförbud uppkommer. Därvidlag kan alltså en Chinese Wall få samma effekt som konstaterandet att tillräknande av vetskap inte skall ske. Det innebär emellertid inte att det rör sig om instanser av samma fenomen.
    Någon ytterligare aspekt kan emellertid beaktas beträffande Chinese Walls. Till att börja med framstår det som att Chinese Walls med ett mer utpräglat organteoretiskt synsätt inte skulle ha någon betydelse för tillräknandefrågan över huvud taget. Med ett sådant synsätt vore det främmande att anse att en Chinese Wall skulle avskära tillräknandet, om ett sådant utifrån organteoretiska utgångspunkter skulle föreligga. Eftersom det skulle innebära att tillräknande faktiskt skulle ha skett, kan det knappast anses inte föreligga med hänvisning till en Chinese Wall. För den, som likt denna författare, inte anammar ett organteoretiskt synsätt innebär emellertid inte detta ett problem.
    Med ett modernare synsätt skulle emellertid Chinese Walls i princip kunna få effekt (då bortses från att de i stort sett omfattar andra situationer). Ett exempel på det kan vara att en bolagsföreträdare, till exempel en vice verkställande direktör, tillika är verksam inom någon del av ett aktiebolags verksamhet. I denna sin egenskap får han eller hon viss information som, om den skulle spridas till andra aktörer inom bolaget, skulle ge upphov till ett handelsförbud. Om en Chinese Wall rests mellan den avdelning där bolagsföreträdaren är verksam och andra delar av bolaget torde det innebära att information inte skall anses ha traderats enbart på den grunden att den aktuella personen i och för sig är bolagsföreträdare.
    Det ovanstående exemplet kanske emellertid mer tjänar att belysa att det avgörande för om tillräknande skall ske, är i vilken egenskap en person som i och för sig är bolagsföreträdare mottar den aktuella informationen. Om vederbörande tillika har en funktion som kan liknas vid en anställds funktion, kan det vara mer rationellt att hänföra den information som vederbörande får till denna hans eller hennes egenskap.
    Även om Chinese Walls-resonemanget inte får så stor betydelse i praktiken, eftersom det huvudsakligen tar sikte på en annan situation, kan det tillmätas viss teoretisk betydelse. Det kan ses som ett uttryck för en riskfördelningsprincip vad gäller spridande av information

inom ett aktiebolag. Genom att uppresa en Chinese Wall, en informationsbarriär, inom ett aktiebolag, har bolaget tippat över risken för att informationstillgodoräknande skall förekomma till att träffa utomstående. Det blir med andra ord den utomstående, till exempel staten som skall visa att insiderinformation funnits när handel skett, som får bevisbördan. Såtillvida har Chinese Walls betydelse för den mer abstrakta frågan om det skall anses vara möjligt att ställa upp begränsningar mot tillräknande eller informationsöverföringar. Så tycks vara fallet.

5.3 Jäv och intressekonflikter
I doktrinen heter det att jäv hos en bolagsföreträdare att ta befattning med ett ärende i ett aktiebolag innebär att något tillräknande inte skall äga rum.73 Eftersom jäv uppkommer i situationer där en bolagsföreträdare har ett eget intresse i ett avtal med bolaget eller har ett intresse som strider mot bolagets intresse i ett avtal mellan detta och tredje man är det naturligt att inget tillräknande av vetskap bör ske. I en sådan situation uppträder bolagsföreträdaren så att säga som bolagets motpart, och det skulle bli verklighetsfrämmande att tillräkna bolaget vetskap som dess motpart innehar, eftersom risken är stor att vetskapen i praktiken aldrig skulle komma bolaget till del.
    För att komma tillrätta med jävssituationer har i stället ett förbud för jäviga bolagsföreträdare att delta i beslutsfattandet i bolaget införts i 8 kap. 23 och 34 §§ ABL. Förbudet omfattar att delta i handläggningen av de ärenden vari jäv föreligger. Det innebär bland annat att en jävig bolagsföreträdare inte får delta i behandlingen, delta i sammanträden där den fråga vari jävet föreligger skall avgöras eller påverka beslutsunderlaget inför beslutet.74 Eftersom en jävig bolagsföreträdare alltså är förhindrad att påverka beslutet, är det följdriktigt att hans eller hennes vetskap inte tillräknas bolaget. Om den jävige bolagsföreträdaren överlämnat information till en annan bolagsföreträdare bör det i stället ses som information överlämnad av vilken tredje man som helst.
    Bestämmelserna om jäv gäller enligt sin ordalydelse endast styrelseledamot och verkställande direktör, medan det i 8 kap. 3 respektive 28 §§ ABL framgår att bestämmelserna om styrelseledamot respektive verkställande direktör skall gälla i tillämpliga delar75 för deras suppleanter. Det är rimligt att tänka sig att jävsreglerna härvid skall tillämpas extensivt, så att de anses tillämpliga redan innan den jävige suppleanten inträder i tjänst om detta skulle påkallas.

73 Nial, God tro hos aktiebolag, ond tro hos styrelseledamot, SvJT 1933 s. 61, s. 65; Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 251. 74 I SOU 1941:9 på s. 333 anges att den egentligen enda anledningen att en jävig styrelseledamot skulle delta i ett styrelsesammanträde vore för att förhandla med styrelsen. 75 Vad som är tillämpliga delar torde få avgöras utifrån ett ändamålsresonemang.

En svårare fråga, som inte behandlats i doktrinen, är huruvida tillgodoräknande av vetskap hos en bolagsföreträdare som står i en intressekonflikt med bolaget skall ske. Ett typexempel på detta är en bolagsföreträdare som deltar i ett konsortium som avser lämna ett management buy out-erbjudande.
    I annat sammanhang har jag behandlat intressekonflikter i aktiemarknadsbolag;76 slutsatsen från detta var att intressekonflikter inte skulle ses som ett separat aktiemarknadsrättsligt fall, utan att de skulle ses som ett problemfall av samma art som jävsfall i aktiebolagsrätten. Det rör sig alltså om ett fall av normanvändningsproblematik, det vill säga sökande av en lösning på ändamålsgrund, snarare än skapande av en ny rättsregel. Dessutom torde samma ändamål aktualiseras — i jävsfallet torde intresset av att den som på grund av avtal med bolaget har ett gentemot detta konflikterande intresse inte skall få påverka bolagets position vara avgörande; i andra intressekonfliktsfall torde samma intresse kunna identifieras.77 Med andra ord borde samma resultat som i jävsfall, eftersträvas i intressekonfliktsfall.
    Det sagda skall således anses innebära att när en bolagsföreträdare på grund av en intressekonflikt, som i och för sig inte innebär att jävsreglerna skall tillämpas, inte skall anses få delta i styrelsens beredning och beslutsfattande, skall vederbörandes vetskap inte heller tillräknas bolaget.

5.4 Plikt att inte informera jämte särskilt om valberedningsfallet
I särskilda fall kan tänkas att en bolagsföreträdare på grund av någon undantagsregel har en plikt att inte informera övriga bolagsföreträdare om något förhållande som rör ett aktiebolag. Så skulle kunna vara fallet om offentligrättslig sekretess bli tillämplig. I sådana fall kan knappast vederbörandes vetskap tillräknas bolaget.
    Det torde vara relativt klart att om en offentligrättsligt sanktionerad plikt att inte vidarebefordra information föreligger, skall inte tillräknande ske. Enligt min uppfattning torde detsamma emellertid gälla också vid plikt att inte informera som inte är offentligrättsligt sanktionerad. Det praktiska fallet av detta torde vara att en bolagsföreträdare på grund av ett sekretessavtal eller en privaträttslig tystnadsplikt har en sådan plikt.
    Om ett sekretessavtal föreligger har den bolagsföreträdare som ingått avtalet en legal plikt att inte sprida information. En sådan plikt är principiellt sanktionerad med skadestånd, antingen i avtalet eller enligt allmänna principer. För den enskilda bolagsföreträdaren torde därmed uppkomma incitament att inte vidareföra vad han eller hon fått reda på i den egenskap vari sekretessavtalet ingåtts. I den utsträckning det är klart för ett aktiebolag att en av dess bolagsföreträ-

76 Stattin, Takeover. Offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden enligt svensk rätt, s. 481 ff. 77 A.a., s. 483 f.

dare ingått ett sekretessavtal med en annan part, torde det vara en rimlig riskfördelning att bolaget får godta att information som gjorts tillgänglig för bolagsföreträdaren inte kommer bolaget till del. I synnerhet gäller detta om det ligger i bolagets intresse att bolagsföreträdaren får del av information i den egenskap i vilken sekretessavtalet ingåtts. Av det sagda följer emellertid också att en bolagsföreträdare knappast kan påta sig ett uppdrag med vilket följer krav på att hemlighålla viss information, utan bolagets uttryckliga eller implicita godkännande.
    Detta har kommit till indirekt uttryck i Svensk kod för bolagsstyrning i regel 2.6 där det framgår att information om föreslagna styrelseledamöter skall framläggas inför bolagsstämman. Jämför i detta sammanhang också Katarina Skrabbs resonemang om upplysningsplikt för styrelseledamöter med uppdrag i konkurrerande bolag78 — även en sådan upplysningsplikt, som ytterst följer av sysslomannareglerna, talar i samma riktning.
    Med andra ord torde en bolagsföreträdares vetskap inte tillgodoräknas ett aktiebolag om vederbörande dels ingått ett sekretessavtal som omfattar den aktuella informationen, dels meddelat bolaget detta och fått bolagets uttryckliga eller implicita medgivande till saken.
    Ett specialfall av det sagda är det som kan kallas valberedningsfallet.
När ett aktiebolag äger så många aktier i ett aktiemarknadsbolag att det kan utse en ledamot i valberedningen79 i aktiemarknadsbolaget, uppkommer frågan om vetskap hos den utsedde valberedningsledamoten skall tillgodoräknas det första bolaget. Så som den svenska ägarstrukturen ser ut, torde i många fall institutionella ägare ha möjlighet att utse valberedningsledamöter i aktiemarknadsbolag. För att valberedningen skall fungera torde dess ledamöter behöva få del av information som är konfidentiell och i många fall kurspåverkande. Om den vetskap om kurspåverkande förhållanden som de därmed uppnår skulle tillgodoräknas den som utsett dem, skulle det kunna få långtgående följder för i synnerhet institutionella ägare. Om en institutionell ägare anses ha fått del av kurspåverkande information torde vederbörande drabbas av handelsförbud; något som prima facie strider mot själva idén att som institutionell ägare investera i ett aktiebolag.
    Det därmed uppkommande dilemmat kan tyckas olösligt. Å ena sidan kan institutionella ägare inte riskera handelsförbud, å andra sidan ligger det både i deras och aktiemarknadens intresse att de kan ta aktiv del i ägarstyrningen i aktiemarknadsbolag där de gjort investe-

78 Skrabb, Konkurrerande bolag med gemensamma styrelseledamöter — ur ett aktiebolagsrättsligt perspektiv, AMRS 1 s. 81 på s. 119 ff. 79 Om valberedning — se Stattin, Daniel, Valberedning i aktiebolag, JT 2005–2006 s. 726.

ringar. Enligt uppgift finns det ett rättsutlåtande som cirkulerar bland institutionella ägare som understryker problematiken.
    Såvitt jag kan se kan emellertid problematiken lösas enligt de riktlinjer som antytts i det föregående. Om den utsedde valberedningsledamoten undertecknar ett sekretessavtal, och den som utsett honom eller henne är införstådd med detta, torde inte ett tillräknande av den vetskap som valberedningsledamoten får ske till investeraren. En annan sak är att investeraren i så fall har anledning att i sin interna organisation tillse att inte den utsedde valberedningsledamotens faktiska kunskap kan påverka investerarens handel med värdepapper — sker så torde det kunna aktualisera insiderregleringen. Det torde emellertid snarare vara en fråga om att uppresa Chinese Walls i verksamheten, än en fråga om tillräknande av vetskap.
    Till det sagda kommer att det kan diskuteras om en valberedningsrepresentant intar en sådan ombudsställning att tillräknande skall ske. Det är inte självklart, men är närmast en civilrättslig fråga som därför inte skall bli föremål för ytterligare diskussion i detta sammanhang.

5.5 Andra begränsningar
De begränsningar som diskuterats här ovan skall snarast ses som exempel på begränsningar, inte som en fullständig inventering av sådana. De har det gemensamt att de kan motiveras av ändamålsskäl, till exempel att de är uttryck för en rationell riskfördelning som är förenlig med ändamålen med tillräknandereglerna så som de formulerats i det föregående.80 Det finns därför anledning att avslutningsvis konstatera att även andra begränsningar som uppfyller samma ändamål borde kunna aktualiseras.

6. Vissa specialfrågor i närståendeförhållanden
6.1 Inledande anmärkningar
Den hittillsvarande diskussionen har i allt väsentligt rört tillräknande i förhållandet bolagsföreträdare eller uppdragstagare och aktiebolag, det vill säga i situationer då en persons vetskap smittar bolaget på grund av den funktion han eller hon har hos bolaget. När det gäller tillskrivande av rättshandlingar till ett aktiebolag har i vart fall i engelsk rätt ett annat perspektiv valts — där talas om att handlingar utförda av den som kan sägas utgöra bolagets directing will and mind (den som i visst avseende utövar ett avgörande inflytande81) skall tillskrivas bolaget — med Viscount Haldanes ord:

”/…/ a corporation is an abstraction. It has no mind of its own any more than it has a body of its own; its active and directing will must consequently

80 Ovan avsnitt 3.2. 81 För säkerhets skull kan här tillfogas att det inte är säkert att samma krav skall ställas i detta avseende som för att avgöra om någon är shadow director. Det beror på att det rör sig om olika rättsfrågor.

besought in the person of somebody who for some purposes may be called an agent, but who is really the directing mind and will of the corporation, the very ego and centre of the personality of the corporation. That person may be under the direction of the shareholders in general meeting; that person may be the board of directors itself, or it may be, and in some companies it is so, that that person has an authority co-ordinate with the board of directors given to him under the articles of association /…/”82

Detsamma torde gälla tillräknande av vetskap. Syftet med att tillgodoräkna sådant som den som har ett avgörande inflytande över ett aktiebolag till detta, torde vara att det inte skall gå att agera genom bolaget under åberopande av god tro, när den agerande i själva verket är i ond tro. Det skall så att säga inte gå att skjuta in en juridisk person för att skapa en fiktion av god tro till tredje mans nackdel. Det sagda kan också uttryckas som att ett aktiebolag har bättre förutsättningar att stå risken, än tredje man, för att någon med ett avgörande inflytande i bolaget försöker framställa sig i god tro om något förhållande.
    I det följande kommer tillräknande i situationer där någon har ett avgörande inflytande över ett aktiebolag att diskuteras. Det är därvid viktigt att hålla isär resultat från medel i fråga om tillräknande — som just konstaterats kan det vara rationellt att vetskap hos den som har ett avgörande inflytande över ett aktiebolag tillräknas bolaget. Det är inte lika säkert att medlet för att uppnå detta bör vara de tillräknanderegler som diskuterats i det föregående. Som framgått är situationerna annorlunda; tillräknande av en bolagsföreträdares vetskap till bolaget avviker från när vetskap hos den som har ett avgörande inflytande anses utgöra bolagets vetskap. Det finns anledning att ifrågasätta om det rör sig om samma rättsprincip.
    Tillräknande av vetskap från någon med ett avgörande inflytande i ett aktiebolag kan diskuteras i några olika situationer. Till att börja med torde koncernförhållanden och andra ägarkopplingar kunna utgöra ett sådant exempel. Också närståendeförhållanden enligt aktiemarknadsrättsliga regler eller närstående- eller ägarliknande kopplingar som bygger på civilrättsliga relationer skulle kunna utgöra exempel.

6.2 Koncerner och liknande intressegemenskaper byggda på ägande eller kontroll
De kanske viktigaste fallen där vetskap hos någon med avgörande inflytande kan överföras på ett aktiebolag är sådana som bygger på ägande, till exempel i koncerner eller när det finns andra majoritetsägare.
    Som utgångspunkt gäller här att ett aktiebolag är en från dess aktieägare skild juridisk person. Som utgångspunkt är en aktieägare att se som tredje man i förhållande till bolaget och bolaget skall därför inte tillgodoräknas vetskap som föreligger hos aktieägarna. De senare

82 Lennard’s Carrying Co. Ltd v. Asiatic Petroleum Co. Ltd [1915] AC 705 på s. 713.

har ingen sådan position i bolaget att deras vetskap skall tillgodoräknas detta. Inte heller har de något uppdrag i förhållande till bolaget som får sådan effekt. En aktieägare kan till och med vara bolagets motpart, ha sina aktier överlämnade till särskild förvaltning eller förhålla sig rationellt okunnig om utvecklingen i bolaget. Som utgångspunkt finns det därför ingenting som talar för att tillräknande av vetskap skall ske mellan en aktieägare och ett aktiebolag.
    I doktrinen har emellertid Nial utgått ifrån att i vart fall i helägda aktiebolag eller aktiebolag där aktieägarna har gemensam vetskap, han är betydligt mer tveksam i fråga om delägda aktiebolag, skall deras vetskap tillräknas bolaget.

”Skulle alla aktieägarna vara i ond tro, så är aktiebolaget säkerligen icke skyddat genom god tro hos styrelseledamöterna /…/ Om en del av aktieägarna är i ond tro och övriga i god tro måste man välja mellan att helt tillerkänna eller helt frånkänna bolaget godtrosskydd. /…/ En avvägning ur skyddsbehovssynpunkt skulle väl resultera i att man läte det bero på huruvida de ondtroende eller de godtroende hade det större intresset i bolaget. /…/ Aktsamhetssynpunkten får kanske dock anses kräva att man tar hänsyn till ond tro hos aktieägare som utan att rent ekonomiskt ha det största intresset i bolaget dock behärska detsamma (t.ex. genom aktier med högre rösträtt) eller faktiskt spelat en avgörande roll vid beslut rörande ifrågavarande rättshandling.”83

Det tycks närmast vara praktikaliteter som får Nial att stanna för denna uppfattning. Om en aktieägare innehar alla aktier i ett aktiebolag kan nog detta knappast anses vara självständigt i förhållande till aktieägaren. Med andra ord skulle det vara en vrångbild av ekonomiska realiteter att göra ett stort nummer av att bolaget är en separat juridisk person de jure, när det de facto kan anses vara ett verkställighetsorgan för aktieägarens verksamhet.
    I engelsk ansvarsgenombrottspraxis har ett likartat, i och för sig kritiserat,84 resonemang lett till bortseende från den separata juridiska personligheten hos två aktiebolag i ett mål om expropriationsersättning.

“This group is virtually the same as a partnership in which all the three companies are partners. They should not be treated separately so as to be defeated on a technical point. They should not be deprived of compensation which should justly be payed for disturbance. The three companies should, for present purposes, be treated as one, and the prarent company, DHN, should be treated as that one. So DHN is entitled to compensation accordingly.”85

Det intressanta med det engelska rättsfallet är att det innebär att domstolen sett bakom den rättsliga konstruktionen till de affärs-

83 Nial, God tro hos aktiebolag, ond tro hos styrelseledamot, SvJT 1933 s. 61, not 3. 84 Woolfson v. Strathclyde Regional Council [1978] SLT 195 HL per Lord Keith. 85 DHN Food Distributors Ltd v. Tower Hamlets London Borough [1976] 1 WLR 853, [1976] 3 All ER 462 (CA).

mässiga realiteterna. Såväl Nials som Lord Dennings resonemang går att förena med den ovan dragna slutsatsen att identitet mellan en aktieägares och vederbörandes helägda aktiebolags vetskap är rationell när det framstår som att bolaget i själva verket endast är ett verkställighetsinstrument.
    Jag skulle däremot, till skillnad från vad Nial antyder, vilja hänföra saken till ett fall av identifikation86 mellan aktieägare och aktiebolag — inte ett fall av tillräknande enligt tillräknandereglerna. Situationerna är i mitt tycke alltför olika för att det skulle kunna röra sig om samma principer. Det innebär att argumenten för identifikation, snarare än för tillräknande, skall vara avgörande. Även om det i och för sig inte kan uteslutas att identifikation skulle kunna ske mellan aktieägare och delägda aktiebolag, till exempel om alla delägarna tillhör samma ägarsfär, tycks det svårt att tänka sig att det skulle ske i särskilt många fall. I flertalet fall torde därför identifikation och överföring av vetskap ske i helägda aktiebolag.
    Ett specialfall av identifikation vid ägande är identifikation inom koncerner. Detta har behandlats kortfattat i doktrinen av Dotevall,87 vars uppfattning kan sammanfattas med att det i och för sig inte räcker att ett aktiebolag ingår i en koncern för att vetskap hos dess organledamöter skall tillgodoräknas andra aktiebolag i samma koncern. För att så skall kunna ske krävs att koncernen framstår som en ”funktionell organisatorisk enhet” och att det kan upprättas effektiva rapporteringssystem.88 För egen del skulle jag vilja lösa frågor om identifikation i koncerner enligt samma linjer som vid annat ägande. Det innebär att det först i fråga om helägda dotterbolag känns mer säkert att identifikation skall ske. I andra sammanhang torde det röra sig om rena undantagssituationer. Såvitt jag kan se stöds denna uppfattning också av att det i det spår av materiell koncernrätt som finns i aktiebolagslagen, särskilt anges regler som skall göra att information sprids inom en koncern. Visserligen skulle sådana regler ändå behövas för att säkerställa att moderbolaget får faktisk vetskap om dotterbolagens förhållanden, men det anges ingenstans i förarbeten eller kommentarer att vetskap skulle kunna tillgodoräknas åt någotdera hållen i en koncern. Ett likartat, även i detta fall visserligen svagt, stöd kan fås av reglerna om kurspåverkande information i koncerner som innehåller aktiebolag vars aktier är föremål för handel på aktiemarknaden, vanligen koncernens moderbolag. Det anges i doktrinen att en sådan koncern måste säkerställa att det finns interna rutiner som gör att de koncern-

86 Jfr om ansvarsgenombrott i svensk rätt Andersson, Jan, Kapitalskyddet i aktiebolag. En lärobok, 6 uppl., Uppsala, 2010, kap. 13; Nerep, Erik, Aktiebolagsrättslig analys. Ett tvärsnitt av nyckelfrågor, Stockholm, 2003, avd. I; Stattin, Företagsstyrning. En studie av aktiebolagsrättens regler om ägar- och koncernstyrning, s. 435 ff. 87 Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, s. 254 ff. 88 A.a., s. 256.

bolag som skall lämna aktiemarknadsinformation får tillgång till sådana upplysningar som skulle kunna vara kurspåverkande.89

6.3 Aktiemarknadsrättsliga närståendeförhållanden
I aktiemarknadsrättsliga närståendeförhållanden förutsätts en form av sidoordnat tillräknande ske — utan ambition om att vara heltäckande kan reglerna om budplikt, närståendetransaktioner och Leo-reglerna nämnas. Det framgår bland annat i 3 kap. 2 och 5 §§ lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden (LUA) att flera närståendes aktieinnehav kan sammanräknas så att de tillsammans blir budpliktiga om de samverkar på visst sätt. Relevant samverkan är enligt 5 § 4 och 5 pp. att det träffats en överenskommelse om långsiktigt och samordnat utövande av rösträtten i ett aktiemarknadsbolag eller att samarbete sker i syfte att ta kontroll över ett aktiemarknadsbolag. Reglerna torde förutsätta att vetskap om samarbetet mellan de närstående tillräknas dem så snart någon av dem har sådan vetskap.
    Också i fråga om särskilda närståendetransaktioner enligt punkt 4.1 NASDAQ OMX Stockholms regelverk för emittenter eller vid emissioner enligt Leo-reglerna i 16 kap. ABL torde vetskap för de inblandade aktörerna förutsättas. De aktuella fallen av aktiemarknadsrättsligt tillräknande skiljer sig från de tidigare diskuterade fallen eftersom det närmast är ändamålen med de aktiemarknadsrättsliga reglerna som förutsätter, och därmed föranleder, att tillräknande sker, inte de allmänna tillräknandereglerna. Det är därför svårt att dra några ytterligare slutsatser av de olika fallen av aktiemarknadsrättsligt tillräknande.

6.4 Andra fall
De i detta avsnitt diskuterade fallen av tillräknande avviker från de allmänna tillräknandefallen såtillvida att det närmast är ändamålen med de olika reglerna eller principerna som avgör att tillräknande skall ske — inte de allmänna civilrättsliga eller aktiebolagsrättsliga tillräknandereglerna. Av detta kan två generella slutsatser dras. För det första är, som antytts, utrymmet att dra slutsatser av specialreglerna för de allmänna principernas tillämpning litet. Det är som utgångspunkt svårt att stödja generella principer på en serie specialfall — risken att göra argumentativa felslut eller dra perverterade slutsatser är för stor.
    För det andra kan de diskuterade fallen ses som uttryck för att det ibland är nödvändigt att göra ett tillräknande, utanför de allmänna civilrättsliga eller aktiebolagsrättsliga tillräknandereglerna, för att ändamålen med andra regler eller principer skall uppnås. Det innebär i sin tur också att det torde finnas fler fall av tillräknande och att ytter-

89 Keisu, Jenny, Aktiemarknadsbolags informationsgivning. Om hantering av kurspåverkande information, informationsläckor, rykten och educated guesses, AMRS 1 s. 13 på s. 53 ff.

ligare fler fall kan uppkomma allteftersom rättsutvecklingen fortskrider.

7. Avslutande sammanfattning
Det börjar därmed bli dags att sammanfatta diskussionen i denna uppsats till en form av kort och sammanfattande restatement av gällande rätt.
    Det är klart att tillräknande av vetskap som utgångspunkt skall ske om en bolagsföreträdare eller uppdragstagare känner till något sakförhållande som faller inom hans eller hennes uppdrag i, eller för, ett aktiebolag. Tillräknandet skall anses ske så snart vederbörande fått kännedom om aktuella sakförhållanden och den därmed uppkommande vetskapen skall anses föreligga så länge inte bolagsföreträdaren eller uppdragstagaren lämnat sitt uppdrag.
    Tillräknande skall emellertid inte ske om det faktiskt är omöjligt för bolagsföreträdaren eller uppdragstagaren att meddela den aktuella informationen till aktiebolaget. Ett exempel på detta är att han eller hon befinner sig på resa och inte kan meddela sig med bolaget eller inte har anledning att anta att någon fråga där informationen kan vara aktuell skall uppkomma. På likartat sätt förhåller det sig med insikt om att viss information är relevant för bolaget — om bolagsföreträdaren inte har sådan insikt och inte borde ha haft det (här torde, precis som i den allmänna förmögenhetsrätten, bedömningen av om insikt borde ha förelegat vara en fråga om culpa) — kan vederbörande knappast ha skyldighet att aktualisera saken.
    Det finns anledning, inte minst ur aktiemarknadsrättslig aspekt, att komma ihåg att tillräknad vetskap inte är detsamma som faktisk vetskap — när det skall avgöras hur ett regelkomplex där ett aktiebolags vetskap får betydelse skall tillämpas, måste avgöras om det räcker med tillräknad vetskap eller om det skall krävas faktisk vetskap.
    Inte heller får det föreligga någon begränsning i fråga om tillräknandet, till exempel att bolagsföreträdaren eller uppdragstagaren är förhindrad på grund av en plikt att inte uttala sig, till exempel följande av lag eller sekretessavtal, eller för att vederbörande är förhindrad att delta i beslutsfattandet i bolaget, till exempel på grund av jäv eller en aktiemarknadsrättslig intressekonflikt.
    De aktuella inskränkningarna i tillräknandereglerna gör att de farhågor som åtminstone tycks ha varit relativt utspridda bland aktörer på aktiemarknaden om att så fort en uppdragstagare (till exempel en styrelseledamot eller ledamot i en valberedning) får del av kurspåverkande information skall detta tillgodoräknas uppdragsgivaren (till exempel en institutionell investerare) med åtföljande handelsförbud som effekt, är betydligt överdriven. Med vanlig tillämpning av tystnadspliktsregler eller sekretessavtal skall tillräknande normalt inte ske — i så fall måste faktisk vetskap föreligga hos uppdragsgivaren för att handelsförbud skall aktualiseras.

Utöver de principer för tillräknande som direkt följer av tillräknandereglerna kan motsvarande effekter uppnås enligt andra rättsprinciper — det är emellertid inte fråga om tillräknande utan till exempel identifikation mellan en aktieägare med ett avgörande inflytande och ett aktiebolag. Även om sådana principer behöver beaktas för att komplettera bilden av tillräknandereglerna, finns det anledning att varna för att utifrån dem dra slutsatser om tillräknandereglernas tillämpning. Det rör sig om andra, visserligen kompletterande, rättsprinciper.