Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott — slutreplik

Av professor MAGNUS ULVÄNG

Martin Sunnqvist har kommenterat min replik på hans tidigare uppsats om sammanläggning av brott.1 Som framgått tidigare är jag i allt väsentligt enig med honom om beskrivningen av de problem som finns i nuvarande reglering; likaså är det min uppfattning att den historiska översikten av de olika konkurrensformerna har stort värde i sig.
    När det gäller lösningen på det problem som har ventilerats tror jag emellertid för min del att denna måste hämtas från konkurrensläran såsom den faktiskt är beskaffad idag. Detta gäller alldeles oavsett om man utgår från det praktiska rättslivets synvinkel eller mer rättsvetenskapliga utgångspunkter. Av detta skäl förblir flera av de beskrivna förhållandena i Sunnqvists redogörelser oklara för mig. Främst gäller det frågan varför man i en diskussion om tillskapande av ”naturliga” brottsenheter inte bör utgå från den begreppsbildning och systematik som i övrigt styr tolkning av brottsbeskrivningar, antalsräkning och principerna för påföljdsbestämning. Vad problemet handlar om är trots allt i vilken utsträckning som det enligt gällande rätt bör vara möjligt att i vissa fall vidga brottsenheterna. Om man skall förstå Sunnqvist som att det stöd som finns för en nyordning i första hand finns att hämta i rättskällor från före 1800-talet (men inte i tiden därefter), så är vi helt överens om att vi är oeniga.
    Personligen tror jag att man måste ta hela konkurrensläran i beaktande för att kunna hitta generella principer för hur man skall lösa problem i dagens system. Regler och undantag måste organiseras på ett koherent sätt. Det handlar således inte enbart om att hitta en lösning.
    Om man antar att man skulle acceptera tanken på att i vissa situationer lägga samman en serie brott till en enhet, uppkommer — som jag redan påpekat — flera problem. Jag skall inte upprepa dessa utan endast nämna en ytterligare svårighet som jag inte berörde i min tidigare replik, nämligen de konsekvenser som Sunnqvists förslag skulle ha vid bedömningar av rättskraften. Det finns inte utrymme att i detta sammanhang gå djupare in på frågan. Jag nöjer mig med att konstatera att om man i efterhand får lägga samman en rad olika från

1 Se Martin Sunnqvist, Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott, SvJT 2011 s. 495, min replik på denna uppsats, SvJT 2011 s. 1036, och Sunnqvists kommentar med anledning av min replik, SvJT 2012 s. 58.

varandra fristående brott till en enhet, så kommer detta att få avsevärda följder för vad som i processrättslig mening anses utgöra ”samma gärning”. Rättskraften slår förvisso brett redan idag, vilket bl.a. beror på att kriterierna för vad som utgör samma gärning inte helt korrelerar med straffrättens konkurrenslära. Med ett ändrat brottsenhetsbegrepp, skulle dock rättskraften — åtminstone vid vissa brottstyper — riskera att träffa i princip alla likartade gärningar som är begångna före en tidigare dom. Alternativet är att låta rättskraftens omfång bestämmas helt oberoende av hur man inom straffrätten generellt löser konkurrensfrågor (idag hänger bedömningarna ihop även om viss diskrepans råder). Därigenom skulle man emellertid skapa nya skillnader mellan bedömningarna av vad som utgör ”samma gärning” respektive ”samma brott(senhet)” samt ett behov av nya undantag och kriterier för vad som (inte) utgör ne bis in idem. Jag kan inte se att någon av de ovan berörda konsekvenserna är motiverade. Hur man löser de uppkomna konkurrensproblemen är således inte utan betydelse.