Litteratur

 

 

JOAKIM NERGELIUS, De europeiska domstolarna och det svenska äganderättsskyddet, Norstedts Juridik, 2012, 133 s.

 

Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet, kom 2012 ut med en bok om äganderättens ställning i Sverige. Hans syfte med boken är tudelat, dels att systematisera och analysera den rättspraxis rörande äganderätten som vuxit fram i de europeiska och de svenska domstolarna, dels att sprida kunskap om den nydanande rättspraxis som de europeiska domstolarna stått för under främst 2000-talet (s. 15).
    Boken är behändig till formatet och lätt att orientera sig i. En bakgrund om äganderättens ställning i svensk rätt inleder framställningen. Därefter kommer en kort redogörelse för EU-rätten och för EUdomstolens rättspraxis. Bokens centrala kapitel är de därefter följande två, om Europadomstolens rättspraxis och om hur denna påverkar svensk rätt. Ett kort avslutande kapitel med slutsatser och diskussion om framtida utvecklingstrender avrundar det hela.
    Nergelius bok fungerar utmärkt som den introduktion och aptitretare den är tänkt att vara för den som vill veta mer om den dynamiska rättsutvecklingen i EU-domstolen och Europadomstolen. Den ger också prov på en mängd av frågor där äganderättsligt färgade resonemang kan vara högst relevanta också i en svensk kontext, såsom t.ex. vid besittningsskydd, expropriation, avgiftsuttag m.m. Många av dessa infallsvinklar på relationen mellan ”vanlig lag” och rättighetsregler såsom äganderättsskyddet kan komma att vara överraskande och lärorika för svenska jurister som inte sällan är ovana att se att sådana rättsområden har en konstitutionell dimension. Detta kan i sig vara en inspiration för praktiskt verksamma jurister när det gäller att hitta sätt att lösa faktiska juridiska problem på.
    Rent dispositionsmässigt hade framställningen kanske vunnit på att avsnittet om EU-rättens ställning i svensk rätt (3.3) utgått eller kortats väsentligt. Diskussionen är intressant, men det är svårt att se kopplingen till äganderättsfrågan.1 Det omfattande avsnittet om det s.k. Barsebäcks-målet (s. 94–105) kunde, enligt min uppfattning, med fördel ha kortats ned. Det blir där, enligt min uppfattning, lite upprepningar som inte för framställningen framåt. I övrigt är framställningen föredömligt kortfattad, ja kanske kunde ytterligare några områden ha fått utrymme, såsom t.ex. hur Europadomstolens rättspraxis kommit att utsträcka äganderättsskyddet till olika socialrättsliga fenomen med stöd av resonemang om att enskilda betalt avgifter till det

 

1 Avsnittet har för övrigt en del tydliga överlappningar med motsvarande text i samme författares Svensk statsrätt (2010) s. 324 ff.

SvJT 2014 Anm. av Joakim Nergelius, De europeiska domstolarna… 197 allmänna för att sedan komma i åtnjutande av dessa förmåner och därmed också har berättigade förväntningar på att faktiskt erhålla sådana förmåner. Här är en dimension av äganderättsskyddet som på ett intressant sätt vävs in i den moderna välfärdsstaten och som kunde förtjäna ytterligare analys. Några korta kommentarer till framställningens sakinnehåll kan jag inte helt avhålla mig från. Nergelius skriver (s. 47) angående EU-domstolens hantering av s.k. svartlistning på grund av terroristmisstankar att EU-domstolen 2012 inte gärna kan göra en helomvändning från sitt omtalade avgörande från 2008. Man kan numera konstatera att författaren fått rätt i och med att EU-domstolen i ett avgörande från juni 2013 kommit att följa sin inslagna linje och det är med glädje man kan konstatera att EU-domstolen visat den konsistens i sin analys av de s.k. sanktionslistorna som författaren förutsåg.2 Nergelius kritiserar Högsta förvaltningsdomstolens avgörande i det ovan nämnda Barsebäck-målet (RÅ 1999 ref 76) på flera punkter som kanske kan sammanfattas med att ett förhandsavgörande borde ha inhämtats från EU-domstolen och att HFD borde ha baserat sin analys av regeringens beslut (och lagen) på hur sannolikt det var att fler nedläggningsbeslut skulle komma att fattas i framtiden (s. 103 f.). Den förra synpunkten kan man så klart ha olika uppfattning om och jag har förståelse för Nergelius invändningar. Den senare är dock svårare att förhålla sig till. Nergelius tycks mena att en domstol, vid prövningen av innehållet i en nyligen stiftad lag och med en folkomröstning om sakfrågan i bakgrunden, skulle grunda ett bindande juridiskt beslut på att man misstrodde regeringen och riksdagen i hur seriösa de var i nedläggningsplanerna på lång sikt. Han framför att det förhållandet att domstolen ”inte ens försökte analysera rättsläget i händelse av utebliven framtiden tillämpning av AvvL är kort sagt mycket märkligt”. Som jag ser det kan en domstol inte gärna grunda sina avgöranden på spekulationer om vad som kan tänkas ha hänt om tio år eller så, det vore att gå utöver de befogenheter som en domstol har och omfattar förhållanden som inte gärna kan vara föremål för en rättslig analys. Hur ett ”rättsläge” i ljuset att eventuell framtida tillämpning ska kunna analyseras är för mig överhuvudtaget svårt att se. Här tycker jag därför att författarens kritik skjuter över målet, men måhända är jag färgad av att föremålet för kritiken är min arbetsplats. Alltnog, Nergelius framställning om äganderättsskyddet i europarätten är en på det hela taget läsvärd och lärorik bok och kan därför rekommenderas för envar som önskar förkovra sig på ett rättsområde som med all sannolikhet kommer att får allt större praktisk betydelse i Sverige. Thomas Bull

 

2 Se Kommissionen mot Kadi, C584, 593 och 595/10, dom den 18 juli 2013.