Lärdomar av EU-domstolens parallella domar i målen Åkerberg Fransson och Melloni
Av professor DOMINIQUE RITLENG1
I denna artikel argumenteras för att EU-domstolen, i två parallella domar, tydliggör vilka metoder som i framtiden kommer att användas för att säkerställa samexistensen mellan de överlappande skyddssystem för grundläggande rättigheter som har betydelse vid tillämpningen av unionsrätten: EU:s rättighetsstadga (och allmänna rättsprinciper), medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Dessa metoder redovisas och diskuteras utförligt med utgångsläge i stadgans så kallade horisontella bestämmelser (artiklarna 51–53). En övergripande slutsats är att EU-domstolen tolkat stadgans tillämpningsområde extensivt och därmed gett den ett stort inflytande över nationell rätt men samtidigt lämnat öppet för nationella myndigheter och domstolar att tilllämpa nationella bestämmelser om skydd av grundläggande rättigheter så länge som dessa inte undergräver den skyddsnivå som föreskrivs i stadgan ”eller unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan”. Denna möjlighet begränsas av att unionsrätten i det konkreta fallet medger ett utrymme för skönsmässig bedömning.
1. Inledning
Domarna i målen Melloni och Åkerberg Fransson2 var efterlängtade och de har infriat förväntningarna. Domarna avkunnades av stora avdelningen samma dag, vilket naturligtvis inte är en tillfällighet, och bidrar i hög grad till inrättandet och struktureringen av ett europeiskt konstitutionellt område för grundläggande rättigheter.3 Vare sig man gläder sig åt de lösningar som ges i dessa domar eller ej, anger domarna de lämpliga metoderna för att säkerställa samexistensen och sambandet mellan skyddssystemen för de grundläggande rättigheterna, vilka — genom att kombinera olika rättskällor och en mångfald
1 Dominique Ritleng är professor i Europarätt vid Université de Strasbourg och gästforskare vid Uppsala universitet (Forskningsgruppen för EU-rätt). Under perioden 2006–2013 var Dominique Ritleng rättssekreterare vid EU-domstolen, senast hos den polske domaren Safjan (som var föredragande i de två mål som behandlas i denna artikel). De åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna. Ett särskilt tack riktas till professor Carl Fredrik Bergström, för värdefulla synpunkter, och till Victora Sahlén, för hjälp med översättning från franska. 2 EU-domstolens domar av den 26 februari 2013 i mål C-399/11, Melloni, och i mål C-617/10, Åkerberg Fransson. 3 Se L. Wildhaber och J. Callewaert, Espace constitutionnel européen et droits fondamentaux. Une vision globale pour une pluralité de droits et de juges, Festskrift till G.C. Rodriguez Iglesias, Berliner Wissenschaftsverlag 2003, s. 61.