Tillräknande av ond tro inom fullmaktsrätten — dags att se bortom behörigheten?
Av jur.kand. JACOB FRANK1
En avtalsparts vetskap eller culpösa ovetskap om ett visst betydelsefullt förhållande kan leda till att ett avtal eller en annan rättshandling ogiltigförklaras eller ges ett annat innehåll än annars. Men hur förhåller det sig när den relevanta vetskapen finns hos den som för avtalspartens räkning framförhandlat avtalet? I denna artikel kommer författaren att utreda under vilka förutsättningar en mellanmans (fullmäktigs) onda tro får samma betydelse för avtalspartens (huvudmannens) rättsställning som om huvudmannen själv varit i ond tro.
1 Inledning
Det avtalsrättsliga regelsystemet bygger huvudsakligen på tvåpartsförhållandet. Utgångspunkten för hur avtal ingås är att avtalsparterna förhandlar och avtalar direkt med varandra och parternas beteenden, uppfattningar och framförallt insikter får stor betydelse i många sammanhang. Som ett exempel kan nämnas att ett avtal anses kunna tolkas i strid mot dess lydelse om den ena parten utgår från att avtalet har en annan innebörd än vad det objektivt sett ger uttryck för och motparten inser detta men underlåter att klargöra missförståndet.2 Insikt hos en avtalspart om att motparten har en felaktig eller oriktig föreställning om avtalsinnehållet (ond tro) är också ett rekvisit för att kunna tillämpa vissa av avtalslagens ogiltighetsregler. Avtal kan emellertid också slutas indirekt genom en representant eller mellanman. En teoretiskt svår och praktiskt viktig fråga som då uppkommer är vilken betydelse det får att den relevanta insikten finns inte hos avtalsparten själv utan hos hans eller hennes företrädare. Mer specifikt handlar det om att ta ställning till i vad mån en företrädares insikter kan tillräknas den egentlige avtalsparten (huvudmannen), med följden att huvudmannen behandlas som om han själv haft insikten. Räcker det, till exempel, att företrädaren anförtrotts att sköta förhandlingarna fram till att avtalet sluts (förhandlingsfull-
1 Författaren är verksam som biträdande jurist i processgruppen på advokatbyrån Hannes Snellman, Stockholm. Artikeln bygger på författarens examensuppsats med samma titel framlagd vid Juridiska institutionen vid Uppsala universitet i januari 2017. När författaren i det följande refererar till uppsatsen avses detta verk. 2 Jfr t.ex. NJA 1999 s. 35 där HD placerar denna s.k. klargörandeplikt eller dolusregel direkt efter gemensam partsavsikt i tolkningsregelhierarkin. Jfr DCFR II. — 8:101 (2). Se även Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 132 ff.
makt), eller krävs det att företrädaren utrustats med full behörighet att ingå avtalet (avtalsfullmakt)? Såvitt gäller tillämpningen av ogiltighetsregler har Högsta domstolen (HD) i NJA 1968 s. 303 intagit en mycket strikt ståndpunkt när det gäller frågan om att tillräkna huvudmannen ond tro hos en företrädare som varit verksam för avtalets tillkomst. Ond tro hos en företrädare som utrustats med full behörighet att sluta avtalet kan enligt HD tillräknas huvudmannen, men inte utan vidare ond tro hos en företrädare som enbart haft behörighet att förhandla och förmedla anbud.3 Ståndpunkten har utsatts för hård kritik, bl.a. eftersom den anses ge ett otillräckligt skydd för medkontrahenten (tredje man).4 I ett annat rättsfall, NJA 1986 s. 596, har HD tillräknat huvudmannen en förhandlares insikt om motpartens uppfattning vid tolkningen av ett avtal, vilket fick till följd att huvudmannen blev bunden av ett avtalsinnehåll som låg utom förhandlarens behörighet. Någonstans mitt emellan dessa rättsfall finns ytterligare två avgöranden från HD som berör aktuell tillräknandeproblematik, och relativt nyligen har även Arbetsdomstolen (AD) haft anledning att ta ställning i frågan.5 Avsikten med denna framställning är att söka klargöra under vilka förutsättningar en avtalspart tillräknas en fullmäktigs onda tro enligt gällande rätt.6
2 Närmare om problemställningen
I syfte att illustrera artikelns problemställning kommer jag att använda mig av följande hypotetiska scenario.7 Låt oss anta att bolaget X ger ett par högt uppsatta personer inom företaget i uppdrag att ingå förhandlingar med ett annat bolag, Y, för tillverkandet av vissa infrastrukturprodukter. Personerna ifråga har ingen behörighet att på egen hand sluta avtal, utan deras uppdrag går ut på att förhandla
3 Jfr rättsfallet NJA 1949 s. 134. Om hur man bör se på omfattningen av förhandlarens behörighet i 1968 års fall, se nedan avsnitt 4.2. 4 Se bl.a. Rodhe, SvJT 1979 s. 592, Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 67 fotnot 10, där författaren bl.a. uttalar att NJA 1968 s. 303 ”helst bör glömmas”; jfr densamme och Zackariasson m.fl., Restatement of nordic contract law, s. 127. För frågan om rättsfallet ska anses överspelat genom bl.a. NJA 1986 s. 596, se avsnitt 4 nedan. 5 De nämnda rättsfallen utgörs av NJA 1949 s. 134, NJA 2004 s. 363 och AD 2013 nr 79, vilka tillsammans med de två andra analyseras i avsnitt 3. 6 Nämnas kan att Christina Ramberg har uppställt följande regel med avseende på nu diskuterade problemställning: ”När en part gett en person i uppdrag att medverka vid avtalsförhandlingarna, tillräknas parten den medverkande personens kunskap och agerande.”, se Avtalslagen 2010, § 1.8. Det kan sättas ifråga om denna oreserverade regel verkligen är tillräckligt nyanserad och underbyggd. Den innebär nämligen att vad en fullmäktig säger eller förstår alltid tillräknas huvudmannen så länge det finns en förhandlingsfullmakt. Detta kan inte vara korrekt (jfr 10 § första stycket avtalslagen; se dock kommentaren till § 1.8. där rättsläget allmänt beskrivs som ovisst). I den nyutkomna ovannämnda boken Restatement of Nordic Contract Law (se not 4) har man uttryckt sig mer försiktigt, se s. 126: ”An agent’s knowledge or constructive knowledge of a fact may be imputed to the principal.” För en översikt över övriga arbeten som behandlat frågan om tillräknande får hänvisas till min examensuppsats, s. 13 not 21. För en översikt över vad som gäller i övriga norden och enligt DCFR hänvisas till min examensuppsats kapitel 5. 7 Exemplet är inspirerat av ett verkligt fall som jag stött på i mitt praktiska arbete.
fram så bra villkor som möjligt samt vidarebefordra eventuella förslag till avtal till X:s styrelse för godkännande. Under förhandlingarna meddelar bolaget Y att det erbjuder sig att tillverka varorna till ett pris om 50 miljoner kronor, men tillägger att priset inte inkluderar kostnaderna för inköp av råmaterial utan endast tillverkningskostnaden. För de förra kostnaderna, som uppskattas uppgå till någonstans mellan 5–10 procent av det erbjudna priset, vill Y fakturera särskilt. På grundval av förhandlingarna utformas ett skriftligt avtalsutkast som presenteras för X:s styrelse. I en prisbestämmelse anges att kontraktssumman är 50 miljoner kronor. X:s företrädare försummar emellertid att vidarebefordra Y:s särskilda reservation beträffande priset, vilket leder till att X:s styrelse godkänner avtalet utifrån antagandet att det erbjudna priset utgör ett pris i ett för allt. Kan nu de anställdas insikt om säljaren Y:s uppfattning tillräknas bolaget X, trots att deras behörighet varit begränsad, ifall parterna hamnar i tvist gällande innebörden av prisbestämmelsen?8 Mitt exempel är något förenklat men skiljer sig inte särskilt mycket från de situationer som HD haft uppe till bedömning i de ovannämnda målen. I exempelvis 1986 års fall hade en representant, utan fullmakt att sluta avtal, under förhandlingarna gjorts medveten om att motparten utgick från att priset för ett monteringsfärdigt hus bl.a. inkluderade monteringen av huset. Motparten avgav i denna förlitan ett anbud genom att fylla i huvudmannens (ett husbolags) slutsedelsblankett, som sedan förmedlades av representanten utan att nämnda uppfattning kom till tydligt uttryck. Husbolaget accepterade anbudet och begärde så småningom särskild ersättning för monteringen.
3 Olika lösningsmodeller när behörighet saknas
3.1 Inledning
Om vi återgår till mitt exempel, var problemet att företrädarna för bolaget X underrättades om att bolaget Y utgick från ett pris exklusive kostnaden för råmaterial, men underlät att förmedla detta till huvudmannen X. Kontraktsvillkor som en tredje man förknippar med sin rättshandling och som en obehörig fullmäktig inser men inte förmedlar kommer hädanefter kallas sidolöpare.9 Hade sidolöparen fram-
8 I exemplet förutsätts att säljarens under förhandlingen uttryckta uppfattning hade utgjort avtalsinnehåll enlig allmänna avtalsrättsliga regler om den mottagits av behöriga företrädare för bolaget X. Att detta är ett realistiskt antagande framgår a priori av de rättsfall som analyseras nedan i avsnitt 4. Mer om detta och för möjliga lösningar på det angivna problemscenariot, se avsnitt 3 nedan, vari även utreds om det överhuvudtaget ska anses ha ingåtts något giltigt avtal under de angivna premisserna. 9 Dessa villkor kan sålunda gå utöver, vid sidan av, eller vara av betydelse för att tolka de villkor som finns inskrivna i ett skriftligt avtal. Det spelar ingen större roll om tredje man och fullmäktigen uttryckligen kommer överens om dessa villkor vid sidan av det skriftliga kontraktet; det väsentliga är att fullmäktigen är på det klara med att tredje man utgår från dem. Av denna anledning torde det inte heller vara av betydelse om det är tredje man som meddelar, eller på annat sätt gör bekant, att han förknippar sin rättshandling med vissa villkor som fullmäktigen inser men inte förmedlar (jfr NJA 1986 s. 596), mot det fallet att fullmäktigen på egen hand utfäs-
förts till X (eller rättare sagt till X:s styrelse eller annan person som hade behörighet att ingå avtalet på det ifrågavarande villkoret) står det klart att den hade ingått i avtalet och blivit avtalsinnehåll.10 Nu blev emellertid det aktuella villkoret överenskommet mellan Y å ena sidan samt företrädare för X vilka saknat behörighet att ingå en sådan överenskommelse å andra sidan. Det finns, åtminstone i teorin, olika sätt att bedöma fall där tredje man och huvudmannen har olika uppfattningar om vad som avtalats, samtidigt som fullmäktigen är i ond tro om att tredje man lägger en innebörd i sin viljeförklaring som faller utom fullmäktigens behörighet.11 För tillkomsten av ett avtal krävs i princip konsensus, dvs. överensstämmande viljeförklaringar. Avtal kan emellertid under vissa förutsättningar komma till stånd även utan konsensus, dvs. vid dissens — här kan särskilt hänvisas till 6 § andra stycket och 32 § första stycket avtalslagen. Det är inte ovanligt att det först på ett framskridet stadium, då parterna sedan länge räknat med att ett avtal ingåtts och den ena avtalsparten redan fullgjort sin prestation, uppmärksammas att parterna har olika uppfattning om vad som avtalats. I sådana fall kan det vara otillfredsställande (och kanske omöjligt) att förklara att något avtal aldrig lagligen kommit till stånd eller existerat (obundenhet på grund av ursprunglig dissens). Har emellertid den ena parten insett eller bort inse att motparten begått ett förklaringsmisstag eller på annat sätt haft en oriktig föreställning om en rättshandlings innehåll, finns inga formella hinder mot att avtalet ogiltigförklaras, även om komplicerade frågor kan uppkomma om avvecklingen när en prestation redan utförts. Det är i en sådan situation endast fråga om en negativ lösning, ogiltighet. Av intresse är emellertid även de regler som positivt tillägger avtalet innehåll enligt ena partens uppfattning (tolkningsversion). Det kan vara så att båda parter utgår från att avtalet gäller och endast tvistar om dess innehåll. Ingendera part yrkar ogiltighet. I sådana fall kan omständigheter som normalt endast medför ogiltighet (t.ex. att den ena parten inser eller borde ha insett den andres misstag, jfr 32 § avtalslagen) leda till att den som är i ond tro blir bunden av motpartens uppfattning. Det får således stor betydelse hur tvisten formuleras och vad parterna gör gällande. När avtalet ingås genom en fullmäktig måste dessutom ett fullmaktsrättsligt raster läggas ovanpå det avtalsrättsliga, eftersom den relevanta insikten antas finnas hos fullmäktig-
ter villkor som tredje man sedan utgår från och som ligger utom fullmäktigens behörighet (jfr NJA 1968 s. 303). I båda fallen är det fråga om en situation där fullmäktigen inser att tredje man svävar i villfarelse om avtalets innehåll. En annan sak är att denna artikel enbart behandlar betydelsen av fullmäktigens insikter och att positivt lämnade uppgifter kan få självständig betydelse i vissa sammanhang (se härom min examensuppsats s. 24 not 72). 10 Naturligtvis under förutsättning att X inte hade reklamerat mot villkoret. 11 Diskussionen i denna del har beträffande de rent avtalsrättsliga aspekterna hämtat näring från Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 125 ff.
en och inte huvudmannen (avtalsparten). Det är här tillräknandefrågan kommer in i bilden. I det följande kommer jag att laborera med tre olika lösningsmodeller som skulle kunna appliceras i fall där tredje mans och huvudmannens viljeförklaringar till synes är överensstämmande men där parterna i realiteten lägger olika innebörd i avtalet, varvid huvudmannens fullmäktig är medveten om tredje mans uppfattning. Det är detta som är utmärkande för mitt exempel och för de situationer som varit föremål för bedömning i rättspraxis. I detta kapitel kommer jag att använda mitt eget exempel som illustration. Vilken lösningsmodell som HD har valt att tillämpa kommer jag att analysera i avsnitt 4.12
3.2 Förhindrar en sidolöpare avtals uppkomst (”obundenhetsfallet”)?
I vilken utsträckning ett tillräknande kan ske i ett konkret fall är som nämnts i första hand avhängigt vad respektive part i behörig ordning yrkar. Om vi emellertid för en kort stund lämnar detta förhållande åt sidan och koncentrerar oss på den principiellt sett riktiga lösningen utifrån ett rättsligt perspektiv, bör det vara att inget avtal ska anses ha kommit till stånd på grund av grundläggande dissens i huvudmannens och tredje mans viljeförklaringar. Utgångspunkten bör sålunda vara att såväl huvudmannen som tredje man går fria från bundenhet när fullmäktigen är i ond tro om att tredje man lägger en innebörd i sin viljeförklaring som faller utom fullmäktigens behörighet. Vid en första anblick framstår denna slutsats måhända inte som självklar, och detta bör därför utvecklas inför den fortsatta framställningen. Vi återvänder till mitt exempel. Y har som bekant för sin del erbjudit ett pris som enbart omfattar tillverkningskostnaden och har inte accepterat att köpa in råmaterial för tillverkningen utan extra ersättning. X:s företrädare har saknat behörighet att ingå avtal med ett sådant innehåll och har underlåtit att förmedla Y:s uppfattning, vilket innebär att X har utgått ifrån att priset utgjort ett pris i ett för allt. Utgångspunkten måste till en början anses vara att huvudmannen X inte blir bunden av Y:s uppfattning, eftersom bolagets företrädare inte haft behörighet att ingå avtal på de villkor som blivit muntligen överenskomna och som Y förutsatt gälla.13 X:s godkännande av avtalet omfattar bara avtalsinnehållet så som det berättats för X. Villkor som inte kommit till X:s (eller till behörig företrädares för X) kännedom är inte bindande för X. Resultatet blir tydligare om vi jämför med det fallet att det istället varit X:s företrädare som fört priset på tal och lovat Y extra ersättning
12 Det bör redan här framhållas att rättsfallsanalysen i avsnitt 4 av utrymmesskäl tvingas vara relativt kortfattad. För en mer ingående analys av respektive rättsfall hänvisas till min uppsats kapitel 3. 13 Jfr Karlgren, Passivitet, s. 153 och s. 163 med not 20 samt Håstad, Avtalslagen
90 år, s. 247. Se även Christensen, SvJT 1974 s. 738. Diskussionen i det följande bygger huvudsakligen på de nyssnämnda arbetena.
utöver de 50 miljoner kronorna. För att huvudmannen X ska bindas av ett sådant löfte krävs enligt 10 § första stycket avtalslagen att företrädarna hade behörighet att ingå avtal på det utfästa villkoret. Någon sådan fullmakt har dock inte getts till X:s företrädare. Om X:s företrädare saknade behörighet att ingå avtal enligt det aktuella villkoret, kan bundenhet för X knappast följa av att företrädarna insåg att Y trodde att villkoret gällde. En fullmaktsgivares skydd mot osanktionerade åtaganden blir då ofullständigt.14 För att nå ett annat resultat krävs att avtalslagens behörighetsregler upphävs och att huvudmannen åläggs ett generellt principalansvar för fullmäktigens behörighetsöverskridande in contrahendo, i likhet med vad som gäller i skadeståndssammanhang och vid handlande in contractu.15 Detta kräver mer djupgående överväganden eftersom det skulle innebära en omdaning i grunden av elementära fullmaktsrättsliga principer. Att gå så långt för att skydda tredje mans intressen synes vara väl långtgående, åtminstone i näringsidkarsammanhang.16 Lika självklart torde emellertid vara att X å sin sida inte kan göra gällande avtalet så som det förmedlats till detta bolag mot Y (dvs. pris som inkluderar råmaterialet). Det beror på att tredje man, Y, inte kan bli bunden av annat eller mera än vad detta bolag erbjudit X:s företrädare.17 Innehållet i Y:s viljeförklaring, eller närmare bestämt Y:s förpliktelser, kan inte ändras eller utökas bara därför att X:s företrädare saknat behörighet att ingå avtalet. Från frågan om en fullmäktigs behörighet att binda huvudmannen till ett av fullmäktigen avgivet löfte måste alltså skiljas frågan vad tredje man för sin del har lovat och blivit bunden av.18 Något annat än vad som följer av Y:s viljeförklaring, så som den förmedlats till X:s företrädare, kan således inte göras gällande mot Y. Slutsatsen måste därför bli att om ingendera part godtar den andres inställning så har inget avtal kommit till stånd; avtalsslut
14 Jfr Håstad, Avtalslagen 90 år, s. 247. 15 Se härom min uppsats kapitel 4.2. 16 Förslag har dock framförts om att införa en sådan ordning i konsumentsammanhang, se Christensen, SvJT 1974 s. 760 ff. I kölvattnet av NJA 1968 s. 303 infördes även i 1971 års hemförsäljningslag en bestämmelse vilken gav ombud för näringsidkare ställningsfullmakt att utfästa förmåner m.m. i strid med färdiga avtalsutkast och sidolöparförbudsklausuler; jfr numera 1 kap 3 § distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), DAL. En grundläggande brist i nämnda reglering är emellertid att 1:3 DAL bara träffar omfattningen av ett ombuds behörighet — hans eller hennes befogenhet synes alltså fortfarande kunna inskränkas med bindande verkan gentemot tredje man (konsumenten) enligt 11 § avtalslagen, exempelvis genom att huvudmannen inför en sidolöparförbudsklausul i avtalet varigenom konsumenten hamnar i ond tro om befogenheten. Möjligen kan dock ratio decendi i NJA 1986 s. 596 åberopas i sådant fall (se nedan avsnitt 4.4), alternativt kan man komma till en annan lösning genom att beakta syftet bakom bestämmelsen. 17 Jfr Karlgren, Passivitet, s. 154 och s. 166 f. samt Håstad, Avtalslagen 90 år, s. 249 och densammes tillägg i NJA 2002 s. 244. 18 Uttrycket är lånat från Håstad, tillägget i NJA 2002 s. 244.
går om intet på grund av grundläggande dissens i huvudmannens och tredje mans viljeförklaringar (jfr 6 § första stycket avtalslagen).19 Exemplet är i själva principfrågan jämförbart med det fallet att två personer direkt utväxlar viljeförklaringar, där den ena erbjuder priset 40 kronor och den andre ”accepterar” priset 20 kronor. Den dissens som sålunda uppkommer förhindrar giltigt avtals uppkomst, såvida ingen av parterna frånfaller sin ståndpunkt.20 Lägger vi in en mellanman mellan parterna, ändras inte anbudet 40 kronor av det inte förmedlas korrekt till huvudmannen, och accepten 20 kronor förblir oren trots att mellanmannen vid förmedlandet gav intryck av att anbudet låg på 20 kronor.21
3.3 Kan sidolöparen leda till avtals ogiltighet (”ogiltighetsfallet”)?
Det har kunnat konstateras ovan att en tillämpning av allmänna fullmaktsrättsliga principer leder till att sidolöparen i vårt fall inte kan anses ingå i avtalet eftersom ingen behörig företrädare för X accepterat densamma (10 § första stycket avtalslagen). Vidare har frågan om tredje man kan bindas av avtalet utan sidolöparen besvarats nekande, såvitt obundenhet på grund av ursprunglig dissens framstår som ett praktiskt alternativ. Frågan om en sidolöpare, som inte ingår i avtalet, ska medföra att detta inte blir bindande för tredje man kan emellertid också uppfattas som en fråga om i vad mån huvudmannen vid tillämpningen av avtalslagens ogiltighetsregler ska tillräknas fullmäktigens onda tro om tredje mans uppfattning.22 I de fall HD haft uppe till bedömning, och som berört betydelsen av att fullmäktigen är i ond tro om att tredje man lägger en innebörd i sin viljeförklaring som faller utom fullmäktigens behörighet, har tredje man inte utfört sin talan på så sätt att han skulle vara obunden på grund av ursprunglig dissens utan istället framställt ett ogiltighetsyrkande och därvid gjort gällande att han begått ett förklaringsmisstag eller liknande vilket huvudmannens representant måste ha insett.23 Det beror förmodligen på att parterna upp-
19 Slutsatsen kan bli en annan i de fall någon av parterna (varmed enbart likställs behöriga företrädare för tredje man eller huvudmannen) inser den andres uppfattning, jfr 6 § andra stycket avtalslagen. 20 Illustrerande i detta avseende är det norska rättsfallet RT 1992 s. 1110, på s. 1114. 21 Ovanstående situation tar sikte på fall där fullmäktigen underlåtit att förmedla betydelsefulla villkor eller förbehåll till tredje mans förmån. Det kan dock anmärkas att slutsatsen måste bli densamma ifall fullmäktigen, istället för att utelämna betydelsefulla villkor till tredje mans förmån, vid förmedlandet av avtalet lägger till avtalsvillkor till förmån för huvudmannen vilka inte dryftats med tredje man (jfr Karlgren, Passivitet, s. 152 f.) Huvudmannen kan i detta fall, lika litet som tredje man i exemplet ovan, göra gällande avtalet så som det berättats för honom mot tredje man. Omvänt kan inte tredje man binda huvudmannen vid ett avtal utan det kompletterande villkoret till huvudmannens förmån, eftersom ingen behörig företrädare för huvudmannen accepterat ett avtal med sådant innehåll. Även i detta fall strandar alltså avtalet på grund av dissens. 22 Jfr Christensen, SvJT 1974 s. 739. 23 Om vilka ogiltighetsregler som kan relevanta i ett sådant sammanhang, se strax nedan.
täckt den oenighet som förelegat dem emellan angående avtalets innebörd först på ett senare stadium då avtalet delvis redan börjat fullgöras. I sådant fall är det tydligt att parterna handlat på ett sätt som befäster uppfattningen att de åtminstone under en tid varit eniga om att de ingått ett verksamt avtal. I strikt mening är obundenhet (att något bindande avtal aldrig existerat) något annat än ogiltighet, eftersom det senare förutsätter att det en gång funnits en bundenhet.24 I mitt exempel skulle Y kunna tänkas föra följande argumentation i det nu diskuterade avseendet. Vid tiden för avtalets ingående trodde Y att sidolöparen ingick i avtalet. Om så inte ska anses vara fallet har Y begått ett förklaringsmisstag. Y avsåg att ge uttryck för ett pris exklusive kostnaden för råmaterial men råkade istället ge uttryck för ett totalpris, och detta misstag har X insett eller bort inse via dess företrädare. I vart fall har det varit en synbar och väsentlig förutsättning för Y att kostnaden för råmaterial skulle ersättas särskilt, och detta har X insett eller bort inse via dess företrädare. X står närmast att bära risken för Y:s bristande förutsättning eftersom X:s företrädare haft möjlighet och skyldighet att förmedla Y:s uppfattning men brustit härutinnan, alternativt hade X bort följa upp förhandlingsinnehållet med interna instruktioner och kontroll.25 I allt fall måste det anses strida mot tro och heder att med vetskap om att Y svävade i villfarelse åberopa avtalet. Bolaget har haft vetskap om nämnda förhållande, återigen via företrädarna.26 Återgår man den till den principiella utgångspunkten att tredje mans viljeförklaring har det innehåll och ska tolkas med ledning av hur den framförts till fullmäktigen, och att tredje man inte åtagit sig vidsträcktare förpliktelser än så, förefaller det rimligt att huvudmannen tillräknas fullmäktigens onda tro. En oundviklig slutsats blir annars att tredje man binds av ett avtalsinnehåll som han inte medverkat till enligt avtalslagens regler bara därför att motpartens företrädare endast haft behörighet att sluta avtal med sådant innehåll. Upptäcks dissensen tidigt bör ju utgångspunkten också vara att båda parter går fria från bundenhet och att ingen av dem tvingas bli bunden av den andres uppfattning.27 Inskränker tredje man sin talan till att avse ogiltighet (och sålunda inte bundenhet för huvudmannen vid sin uppfattning av avtalets innehöll) synes yrkandet därför böra bifallas. Om huvudmannen inte tillräknas fullmäktigens onda tro kan det också argumenteras för att det blir alltför enkelt för honom att skaffa
24 Annars finns det ju inget avtal att ogiltigförklara. 25 Att en fullmäktig har en rättslig skyldighet att informera huvudmannen om omständigheter av betydelse för uppdraget torde analogvis kunna anses följa 4 § kommisionslagen (2009:865) och 5 § andra stycket punkten 2 lagen (1991:351) om handelsagentur. 26 Jfr beträffande alla invändningarna NJA 1949 s. 134 och NJA 1968 s. 303, nedan avsnitt 4.1 och 4.2. 27 Jfr avsnitt 3.3.2. Notera att denna lösning (avtalsobundenhet) inte kräver att man behöver gå omvägen och diskutera ett eventuellt tillräknande eftersom situationen kan lösas direkt av avtalsrättsliga (dissens)regler.
sig en fördelaktig position; huvudmannen kan genom att skjuta in en person med begränsad behörighet mellan sig och tredje man lätt kringgå avtalslagens ogiltighetsregler och göra sig blind för villkor som tredje man förknippar med sin rättshandling.28 Fullmäktigen skulle ju rentav kunna uppträda svikligt mot tredje man utan att detta drabbade huvudmannen, låt vara att X:s företrädare i detta fall inte synes ha handlat vilseledande med avsikt.29
3.4 Kan tredje man binda huvudmannen vid sidolöparen (”bundenhetsfallet”)?
Huvudregeln är som bekant att huvudmannen inte kan bindas till innehållet i en sidolöpare. Vi kan emellertid tänka oss en situation där båda parter påstår att ett avtal föreligger och att de endast vill få avgjort hur avtalet ska tolkas. Så skulle kunna vara fallet om fullgörelsestadiet nått så långt att produkterna tillverkats, testats och levererats och ingen av parterna anser att ogiltighet är en praktisk lösning. Domstolen är bunden av parternas inställningar och yrkanden och måste därför avgöra tvisten så som den formulerats.30 Hur bör domstolen bedöma ett sådant fall, där den ”riktiga” lösningen inte längre står till buds? Antingen inkluderar priset råmaterial eller så gör det inte det. X kan tänkas föra följande argumentation i en sådan situation. Skulle Y nå framgång med sitt yrkande om fastställelse av att kostnader för råmaterial ska vara exkluderade från prisuppgiften, skulle det innebära att avtalet genom tolkning får ett innehåll som X:s företrädare inte varit behöriga att genom uttryckligt avtal binda X till. Den grundläggande huvudregeln att en fullmaktsgivare undgår bundenhet av ett avtal eller annan rättshandling när behörighet saknas, skulle undergrävas om avtalsinnehållet skulle få påverkas av uttalanden eller insikter hos personer som saknar behörighet att binda huvudmannen. Det följer direkt av 10 § första stycket avtalslagen e contrario att handlande utom behörigheten inte binder huvudmannen. X kan vidare tänkas föra följande principiella resonemang. Om tredje man medvetet förknippar sin rättshandling med vissa villkor vilka enbart avhandlats vid avtalsförhandlingar men inte tydligt framgår av det skriftliga kontraktet, bör risken för att sidolöparen inte blir gällande läggas på tredje man och inte på huvudmannen. För tredje man är det enkelt att se till att uppgifter om de med fullmäktigen överenskomna modifieringarna av avtalets innehåll kommer med i avtalet genom en hänvisning eller omnämnande. Tredje man (tillverkaren Y) kan i sin tur tänkas invända att bolaget X inte genom att ge sina förhandlare begränsad behörighet kan binda Y till annat än vad Y erbjudit. De villkor som diskuterades under
28 Jfr Håstad, Avtalslagen 90 år, s. 249 och nedan under avsnitt 4.2. 29 Jfr nedan vid analysen av NJA 1968 s. 303. 30 Se 17 kap 3 § RB.
förhandlingarna ledde fram till ett av Y avlämnat anbud som förmedlades till X. Även om ett viktigt förbehåll gällande priset blev utelämnat när anbudet förmedlades, kan inte en tredje man bli bunden av ett avtalsinnehåll som han inte medverkat till enligt avtalslagens regler bara därför att motpartens företrädare inte har full behörighet att sluta avtal. Fullmaktsgivaren X står närmast att bära risken för att dess företrädare försummat att vidarebefordra viktiga uppgifter. Y:s viljeförklaring ska med andra ord tolkas med ledning av hur den framförts till X:s företrädare och något annat än vad denna viljeförklaring ger vid handen kan inte göras gällande mot Y. Y kan tänkas utveckla sin talan genom att anföra att det av en näringsidkande förhandlingspart kan förväntas att det finns rutiner för att dokumentera och följa upp förhandlingsinnehållet. Med andra ord måste den som ingår ett avtal, på villkor som någon annan har framförhandlat, sätta sig in i villkorens innebörd före avtalsslutet. Vidare måste en tredje man i allmänhet anses ha anledning att räkna med att viktigare villkor som diskuterats under förhandlingarna framförs till huvudmannen. Brister fullmäktigen i detta avseende ligger det nära till hands att detta bör gå ut över huvudmannen och inte tredje man. I själva verket torde fullmäktigen ha en skyldighet att vidarebefordra viktiga uppgifter eller sidoöverenskommelser till sin huvudman enligt det underliggande uppdragsavtalet mellan dessa parter; fullgörs inte densamma bör huvudmannen ansvara gentemot tredje man på samma sätt som han ansvarar för andra medhjälpares handlande vid avtalsuppfyllelse in contractu.31 Huvudmannen får sedan i den mån lagen tillåter regressivs kräva sin uppdragstagare.
3.5 Den fortsatta framställningen
Det kan som visats uppstå komplicerade situationer när båda parter är eniga om att avtal ingåtts eller när parterna inte uppmärksammar den grundläggande meningsskiljaktigheten förrän avtalet börjat fullgöras och obundenhet på grund av ursprunglig dissens inte längre framstår som ett praktiskt alternativ.32 Det är dessa problemscenarion som konstituerar själva kärnan i problematiken kring tillräknande och det är dessa situationer som diskuteras i det följande. Ogiltighetsfallet verkar skilja sig från bundenhetsfallet; om båda parter påstår att avtal föreligger, kan domstolen inte beakta att varken huvudmannen eller tredje man egentligen bör vara obundna på grund av dissens. Den rätta lösningen i en sådan situation lämnas öppen i avtalslagen. Det kan däremot argumenteras för att domstolen kan ta nämnda utgångspunkt i beaktning i en situation där tredje man framställer ett ogiltighetsyrkande. Når tredje man framgång med
31 För en utförligare argumentation i detta avseende, se min uppsats kapitel 4.2. 32 Med det senare avses som framgått ovan (avsnitt 2.3.2) att något avtal aldrig ska anses ha kommit till stånd. I en sådan situation är lösningen oberoende av tillräknandefrågan och kan bedömas direkt utifrån avtalslagen (jfr not 29). Annorlunda förhåller det sig med ogiltighets- och bundenhetsfallet.
ett sådant yrkande blir ingendera part bunden av den andres uppfattning; avtalet blir overksamt och en avveckling sker. Det förefaller också vara svårare att hävda att avtalslagens behörighetsregler urholkas om rättsföljden endast blir ogiltighet. I detta fall blir X inte bunden utom fullmaktens gränser utan tvingas endast acceptera att avtalet upplöses på grund av tredje mans villfarelse om avtalets innehåll. Inte heller i ogiltighetsfallet är emellertid den rätta lösningen de lege lata fullständigt given, vilket kommer att framgå i nästa kapitel där rättspraxis analyseras.
4 Tillräknande i praxis
4.1 NJA 1949 s. 134
I samband med att butiksföreståndaren Lindqvist skulle avsluta sin anställning slöts ett avtal mellan honom och arbetsgivaren, en konsumtionsförening. Föreningen åtog sig att betala viss månatlig ersättning till Lindqvist mot att Lindqvist åtog sig att inte bedriva konkurrerande verksamhet i form av ”öppen affär inom föreningens verksamhetsområde”. Avtalet träffades efter förhandlingar, vilka för Lindqvists räkning huvudsakligen fördes av ordföranden för en arbetstagarorganisation — Helmer Nilsson — i vilken organisation Lindqvist var medlem. Efter att avtalet trätt i kraft öppnade Lindqvist en affär på en ort utanför föreningens verksamhetsområde. Från denna ort började han sedan sälja och leverera varor till kunder inom föreningens verksamhetsområde. Fråga var nu om Lindqvist genom sitt agerande förverkat sin rätt till ersättning enligt avtalet. Enligt HD:s majoritet kunde avtalet inte tolkas på sådant sätt att Lindqvists agerande täcktes av konkurrensförbudet. Däremot ansåg majoriteten att det kunde antas att föreningen inte skulle ha ingått avtalet om den räknat med att Lindqvist skulle agera på det sätt som han gjorde. Vid prövningen av frågan om Lindqvist insett eller borde ha insett föreningens bristande förutsättning konstaterade HD att i vilket fall som helst hade Helmer Nilsson bort inse föreningens förutsättning. Denne var visserligen inte behörig att på Lindqvists vägnar sluta själva avtalet, ”och någon allmän rättsregel om att en förhandlares goda eller onda tro skall bedömas som likvärdig med den avtalsslutande huvudmannens” ansågs inte kunna uppställas. Förhållandena i målet ansågs emellertid speciella och HD anförde:
Med hänsyn till den ställning som Helmer Nilsson intog såsom representant för en organisation, utan vars inskridande och biträde Lindqvist uppenbarligen — i synnerhet med tanke på de förhållanden som voro anledning till hans skiljande från anställningen hos föreningen — haft ringa möjlighet att gentemot föreningen genomdriva sina ekonomiska intressen, måste det anses, att den insikt som härvidlag fanns hos Helmer Nilsson bör tillräknas Lindqvist själv. (Författarens kursivering.)
Resultatet blev att avtalet förklarades ogiltigt med stöd av den allmänna förutsättningsläran. Rättsfallet visar att omfattningen av en fullmäktigs behörighet kan vara utan betydelse för frågan om fullmäktigens vetskap kan tillräknas huvudmannen, såvitt tredje man gör gällande ogiltighet. Detta gäller åtminstone i speciella fall. HD stödde utgången i målet på att Lindqvist var beroende av Helmer Nilsson för att kunna genomdriva sina ekonomiska intressen mot föreningen, i synnerhet med tanke på de förhållanden som låg till grund för anställningens upphörande. Det framgår tyvärr inte av rättsfallet vilka dessa förhållanden var.
4.2 NJA 1968 s. 303
En försäljare, vid namn Fernestam, hade för ett bokförlags räkning sålt ett antal bokverk till studenten Lundgren till ett pris om 1 716 kronor, enligt vad som framgick av ett avtal (slutsedelsblankett) som Lundgren skrivit på. Under de förhandlingar som föregått avtalet mellan Fernestam och Lundgren hade Fernestam dock lovat Lundgren att han skulle få boverken gratis mot att Lundgren skrev ett omdöme om böckerna och betalade fraktkostnaden på 65 kronor. Fernestam hade således insett att Lundgren var i villfarelse om avtalsinnehållet vid undertecknandet. Enligt en bestämmelse i avtalet kunde avtalets innehåll inte ändras genom muntliga utfästelser. Frågan om bolaget kunde bindas av sidolöparen besvarades nekande av HD med motiveringen att Lundgren inte visat att Fernestam varit behörig att träffa avtal på sidolöparens villkor. HD besvarande även frågorna om avtalet kunde förklaras ogiltigt på grund av svek eller förklaringsmisstag nekande, med motiveringen att ingen behörig företrädare för bolaget insett någon ogiltighetsgrund på Lundgrens sida. Viktigt att framhålla är alltså att HD i och för sig ansåg att Lundgren begått ett förklaringsmisstag och att han blivit svikligen förledd — orsaken till att bolaget inte tillräknades Fernestams onda tro var enbart att Fernestam saknade behörighet att ingå avtal i enlighet med Lundgrens uppfattning.33 Det kan sålunda konstateras att HD i 1968 års fall inte var beredd att tillräkna huvudmannen fullmäktigens onda tro vare sig vid avtalstolkningen eller i ogiltighetshänseende.Av detta rättsfall synes därför följa att en tredje man kan bli bunden av ett avtal vars innehåll denne tagit miste på eller som han rentav svikligen förletts att ingå, även om motpartens företrädare kände till misstaget eller t.o.m. var den som uppträtt svikligt, om företrädaren saknat behörighet att ingå avtal på det omtvistade villkoret.34
33 Lundgren klarade sig i slutändan ändå undan avtalet, men det framgår tydligt av HD:s domskäl att bolagets kännedom om Fernestams försäljningsmetod var en nödvändig förutsättning för ogiltigförklaring av avtalet (HD tillämpade 33 § avtalslagen i detta avseende). 34 Jfr Håstad, Avtalslagen 90 år, s. 248.
Rättsläget efter 1968 års avgörande får betraktas som i viss mån otillfredsställande. Kraven på god tro inom avtalsrätten riskerar lätt att göras illusoriska om det enda som krävs för att undgå dem är att rättshandla via en fullmäktig med begränsad behörighet. Till utvecklandet av denna ståndpunkt kan anföras att det inte bör vara möjligt att agera genom en huvudman med åberopande av dennes goda tro, när den som de facto utfört rättshandlingen på huvudmannens vägnar är i ond tro. Då skapas en fiktion av god tro till tredje mans nackdel som stämmer dåligt överens med den praktiska avtalssituationen. Avgörandet har också fått utstå hård kritik i litteraturen.35 Rättsläget har dock sedermera förändrats genom NJA 1986 s. 596, åtminstone för konsumenter.
4.3 NJA 1986 s. 596
I detta mån hade konsumenten Bertil P ingått ett leveransavtal med företaget Begus-Hus avseende försäljningen av ett monteringsfärdigt hus. Tvist uppkom om hur avtalet skulle tolkas, närmare bestämt om det i leveransavtalet överenskomna priset 320 367 kr avsåg — förutom det monteringsfärdiga huset — även kostnaden för monteringen av huset. Köpet hade för bolagets räkning förmedlats av försäljaren Larsson. Bertil P och Larsson träffades ett par gånger innan leveransavtalet slöts. Vid ett sammanträde hade Bertil P gjort klart för Larsson att han ville ha ett fast pris i ett för allt för huset och monteringen. Begus-Hus upprättade sedan på grundval av de förhandlingar som förts mellan Bertil P och Larsson ett leveransavtal som översändes till Bertil P. Bertil P undertecknade avtalet och skickade det tillbaka till Begus-Hus, som också undertecknade avtalet. Senare tillställdes Bertil P en orderbekräftelse. Varken leveransavtalet eller orderbekräftelsen innehöll någonting om monteringen av huset. Efter att ha konstaterat att Larssons behörighet varit begränsad till att motta anbud och att han följaktligen saknat behörighet att ingå avtal för bolagets räkning, anförde HD följande:
Om en näringsidkare organiserar sin verksamhet så att försäljare tar upp anbud från konsumenter för näringsidkarens räkning med uppgift att vidarebefordra anbuden till näringsidkaren, bör vid tolkningen av träffat avtal utgångspunkten vara, att vad försäljaren har insett eller bort inse om konsumentens uppfattning rörande avtalets innehåll tillräknas näringsidkaren.
Då det i målet var utrett att Bertil P frågat efter ett totalpris för huset, ansåg HD att Larsson bort inse risken för att Bertil P kunde uppfatta det skriftliga leveransavtal som senare skickades till honom såsom ett avtal innefattande både husleveransen och monteringen. Det hade därför ålegat Larsson att klargöra att det tillhandahållna avtalet endast behandlade husleveransen och att det angivna priset inte omfat-
35 Se not 4.
tade monteringen. Då Larsson underlåtit detta, fann HD att företräde skulle ges åt den av Bertil P hävdade tolkningen av avtalet. Företrädaren Larssons insikt om tredje mans (Bertil P:s) uppfattning, dvs. att montering ingick i priset, ledde till att avtalet genom tolkning fick ett innehåll som företrädaren inte var behörig att genom uttryckligt avtal binda huvudmannen Begus-Hus till (enligt HD hade Larsson överhuvudtaget ingen behörig att ingå avtal utan endast att uppta anbud). Bedömningen kan särskilt jämföras med 1968 års avgörande, där HD till och med frånkände en fullmäktigs onda tro betydelse i ogiltighetshänseende då fullmäktigen inte var behörig att binda huvudmannen till de villkor som tredje man uppfattade som avtalsinnehåll (ändå var det i det fallet faktiskt fråga om en företrädare som kunde träffa bindande avtal, låt vara på de villkor som framgick av det färdiga avtalsutkastet). HD:s dom innebär att när ingendera part yrkar avtalets ogiltighet ska tredje mans viljeförklaring tolkas med utgångspunkt i dess skick vid framförandet till fullmäktigen, och att huvudmannen endast kan göra förklaringen gällande mot tredje man i det av fullmäktigen mottagna skicket. Annorlunda uttryckt ska huvudmannen stå risken för fullmäktigens oförmedlade kunskaper om tredje mans uppfattning i tolkningshänseende, åtminstone ifall tredje man är konsument.
4.4 NJA 2004 s. 363
Fotografen P.B. fick under åren 1994–1995 tre separata uppdrag av Röda Korset att ta fotografier avsedda att användas i visst studiematerial. I målet gjorde P.B. gällande att Röda Korsets rätt att använda de fotografier som togs vid utförandet av uppdragen genom avtal varit begränsad till den första upplagan av studiematerialet. Avtalsförhandlingarna hade för Röda korsets räkning förts av P.B:s sambo M.-B.P., som var handläggare på Röda Korset och ansvarig för framtagande av det nya studiematerialet. Enligt P.B. hade M.-B.P. accepterat den påstådda begränsade användningsrätten. Röda Korset bestred käromålet och anförde bl.a. att M.-B.P. saknade behörighet att sluta fotograferingsavtal innefattande sådana begränsningar som P.B. gjort gällande såsom avtalade. Vid tiden för det första avtalets ingående gällde lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild. Enligt 14 § i den lagen hade beställaren rätten till fotografiska bilder som utförts på beställning om inte annat uttryckligen avtalats. I detta krav ansågs ligga att eventuella begränsningar i användarrätten uttryckligen skulle ha godtagits av beställaren vid tiden för avtalets ingående samt att bevisbördan för att visa att så skett låg på den som gjorde begränsningarna gällande. Enligt HD stod det klart att M.-B.P. saknat behörighet att sluta avtal för Röda Korsets räkning. Då sålunda de begränsningar av användarrätten som P.B. gjorde gällande inte framförts till behörig företrädare för Röda Korset utan endast till M.-B.P., uppstod frågan i vad mån det som fö-
rekommit mellan P.B. och M.-B.P. ändå hade betydelse för vad som kunde anses avtalat angående användarrättens omfattning (varvid HD omnämnde 1949 och 1986 års fall).36 Rörande detta anfördes:
Oberoende av om M.-B.P. uppfattas som fullmäktig för Röda Korset utan behörighet att ingå avtal (jfr 26 § avtalslagen) eller som bud (32 § andra stycket avtalslagen) får den ovannämnda s.k. beställarregelns krav på att begränsningarna skall ha kommit till tydligt uttryck anses gälla även i förhållande till M.-B.P.37
HD ansåg dock inte att det av utredningen framgick att P.B. för M.-B.P. gett ett sådant tydligt uttryck för begränsningarnas innebörd och betydelse som krävdes enligt beställarregeln. ”Redan med hänsyn härtill” kunde P.B. inte heller i förhållande till M.-B.P. anses ha gjort något sådant förbehåll angående användarrättens begränsning som kunde tillräknas Röda Korset. Vid tidpunkten för det andra och det tredje avtalet hade lagen om fotografisk bild upphävts och frågan om innehållet i ett avtal om fotografering blev därmed underkastad sedvanlig avtalstolkning. Av utredningen framgick att parterna förutsatte att samma villkor skulle gälla som vid det första avtalet och enligt HD framstod det som om användarrättens omfattning inte alls hade berörts. Mot bakgrund av den bedömning som HD gjorde såvitt avsåg det första avtalets innehåll kunde under sådana förhållanden inte heller de senare avtalen anses ha innefattat någon sådan begränsning av användarrätten som P.B. påstått. HD ogillade därför käromålet i dess helhet. Frågan om huvudmannen (Röda Korset) kunde bindas av tredje mans (P.B.s) uppfattning av avtalets innehåll på den grunden att huvudmannens obehöriga företrädare (M.-B.P.) insett tredje mans uppfattning besvarades inte direkt av HD, eftersom domstolen aldrig behövde ta slutgiltig ställning i den delen. Det var möjligt att ogilla talan redan med hänsyn till att inte ens fullmäktigen bort inse tredje mans uppfattning om avtalets innebörd. Vad utfallet hade blivit i annat fall är oklart. Redan den omständigheten att HD faktiskt prövade vad den obehörige fullmäktigen insett måste dock, enligt min uppfattning, tas till intäkt för att HD inte skulle ha ställt sig främmande inför att låta huvudmannen stå risken för fullmäktigens oförmedlade kunskap i tolkningshänseende. Intressant att notera är vidare partsställningen i målet; såväl Röda Korset som fotografen P.B. får anses ha agerat i egenskap av näringsidkare. HD öppnade sålunda dörren för att även med en sådan partsställning tillräkna huvudmannen fullmäktigens onda tro om tredje mans uppfattning av avtalets innebörd, så att ett avtal genom
36 Att HD inte nämnde även 1968 års avgörande ska möjligen tolkas som att HD medvetet valde att ignorera detta rättsfall. 37 Om den s.k. beställarregelns inverkan på avtalets tolkning, se min uppsats kapitel 3.5.
tolkning kan få ett innehåll som fullmäktigen inte varit behörig att binda huvudmannen till.
4.5 AD 2013 nr 79
Mellan en arbetsgivare och fyra arbetstagare uppkom oenighet om storleken på den lön som bolaget skulle betala till arbetstagarna enligt ett kollektivavtal, omfattande perioden oktober 2011 t.o.m. 30 juni 2012. Arbetsgivarens arbetsgivareförbund, Sjöfarten, och arbetstagarnas arbetstagarorganisation, SEKO, kallades in, vilket resulterade i en överenskommelse mellan SEKO och bolaget som nedtecknades i ett protokoll daterat den 21 juni 2012. Avtalet föregicks av förhandlingar. Från bolagets sida deltog representanten H.A., från Sjöfartens sida representanten F.H. och från SEKO:s sida representanten M.E. I protokollet angavs bl.a. att parterna överenskommit att bolaget som en i allt-för-ett-lösning skulle utbetala totalt 360 000 kronor till arbetstagarna för den aktuella perioden. En av tvistefrågorna i målet rörde om denna summa omfattade arbetstagarnas lön för juni 2012. Enligt bolaget var så fallet medan SEKO hade motsatt uppfattning. Enligt AD framgick det av utredningen att förhandlingarna i praktiken till största delen förts mellan företrädarna för Sjöfarten och SEKO. SEKO:s representant M.E. och Sjöfartens representant F.H. var båda av uppfattningen att juni månads lön inte omfattades av överenskommelsen, utan skulle betalas utöver de 360 000 kronorna. Bolagets representant H.A hade däremot inte varit närvarande under hela förhandlingen och han deltog inte när frågan om juni månads lön diskuterades. H.A. hade sålunda inte insett att juni månads ersättningar enligt SEKO inte ingick i överenskommelsen. Efter dessa konstateranden gör AD följande uttalande:
Parterna synes vara överens om att F.H., från bolagets arbetsgivarorganisation, inte var behörig att ingå en för bolaget bindande överenskommelse av aktuellt slag, utan att den skulle godkännas av H.A. för att bli bindande för bolaget. Arbetsdomstolen utgår därför från att F.H:s uppdrag, såvitt avser överenskommelsen, var begränsat till att förhandla de närmare villkoren för och ta emot förslag till överenskommelse. Som framgått ovan var F.H. och SEKO:s företrädare ense om överenskommelsens innebörd i berört avseende. Enligt Arbetsdomstolens mening ska bolaget, vid tolkning av avtalet, tillräknas vad F.H. insett om SEKO:s uppfattning (se NJA 1986 s. 596. Se även justitierådet Håstads särskilda yttrande i NJA 2002 s. 244 och Draft Common Frame of Reference II.-1:105). Arbetsdomstolen finner därför att SEKO:s tolkning av avtalet ska ges företräde.
AD:s dom innebär ännu ett avgörande där ett avtal har tolkats i enlighet med en representants insikt om tredje mans uppfattning, trots att avtalsinnehållet legat utom behörigheten, så att representanten inte hade kunnat åstadkomma samma resultat genom uttryckligt avtal. Domen måste därför anses utgöra ytterligare ett steg i den riktning som HD valt att gå i 1986 och 2004 års rättsfall. Viktigt att återigen
påpeka är dock att avtalsbundenheten var ostridig även i detta mål. I övrigt kan anmärkas att parterna i likhet med 2004 års fall närmast får betraktas som näringsidkare.38 Frågan kan ställas i vilken grad avtalsrättsliga domar med en arbetsrättslig bakgrund kan tillmätas betydelse i ett allmänt avtalsrättsligt perspektiv. Ingenting tyder emellertid på att AD, när domstolen tillräknade arbetsgivaren vetskapen hos arbetsgivareförbundets företrädare, särskilt beaktade det arbetsrättsliga sammanhanget. Tvärtom får det citerade uttalandet anses tala för att AD själv ansåg sig tillämpa en etablerad allmän avtalsrättslig princip om tillräknande som inte behövde modifieras på grund av den arbetsrättsliga kontexten. Sedan är det en annan sak att avgöranden från AD inte kan ges samma principiella tyngd på centrala civilrättsliga områden som motsvarande avgöranden från HD.
4.6 Sammanfattande kommentarer
Först ut i rättsfallsanalysen var NJA 1949 s. 134. Rättsfallet visar att vetskap hos en företrädare om en ogiltighetsgrund på tredje mans sida kan tillräknas huvudmannen oavsett vilken behörighet företrädaren har om det föreligger speciella omständigheter, såsom att företrädaren haft en mycket central betydelse vid avtalsförhandlingarna. Därefter analyserades NJA 1968 s. 303, som i och för sig skulle kunna anses tala för att det krävs just mycket speciella omständigheter för ett sådant tillräknande. I detta fall blev tredje man svikligen förledd av huvudmannens företrädare. Eftersom företrädaren inte gjorts behörig att sluta avtal på de villkor som tredje man lurats på, tillräknades emellertid inte huvudmannen företrädarens agerande och kunskap. Tredje ut i ordningen finner vi NJA 1986 s. 586, ett rättsfall som markerar en tydlig brytpunkt i fråga om förutsättningarna för tillräknande. I målet hade företrädaren Larsson ingen behörighet att ingå avtal utan endast att uppta anbud. Sålunda hade han ingen behörighet att sluta avtal gällande huruvida montering skulle ingå i totalpriset. Rimligen borde då inte heller huvudmannen kunnat bli bunden av att Larsson insåg att tredje man trodde att montering ingick i totalpriset (särskilt som HD tidigare inte ens velat tillräkna huvudmannen fullmäktigens onda tro i ogiltighetshänseende). Just så blev emellertid utfallet. Som nämnts ovan bör dock 1986 års mål läsas mot bakgrund av att det gällde ett ostridigt giltigt avtal. HD hade mot denna bakgrund att avgöra om prisuppgiften omfattade montering eller inte. Dessutom betonades konsumentskyddsaspekterna. I 2004 års mål ställdes HD inför samma principiella dilemma som i 1986 års mål, fast utan några konsumentskyddsaspekter att ta hänsyn till. Eftersom det redan med hänsyn till att inte ens fullmäktigen
38 Låt vara att avtalet närmast får klassificeras som ett tredjemansavtal till arbetstagarnas förmån; detta förhållande synes emellertid inte ha haft någon inverkan på AD:s bedömning.
borde ha insett tredje mans uppfattning var möjligt att ogilla talan behövde HD dock inte sätta ned foten i 2004 års mål. Vad utfallet hade blivit i annat fall är något oklart, men redan den omständigheten att HD faktiskt prövade vad den obehörige fullmäktigen insett bör kunna tas till intäkt för slutsatsen att HD skulle ha tillräknat huvudmannen företrädarens insikt om tredje mans uppfattning om insikten hos fullmäktigen kunnat styrkas. I AD 2013 nr 79 tillräknades en arbetsgivare den kunskap som en representant för dennes arbetsgivareförening insett, med följden att en arbetstagarorganisation fick framgång med ett yrkande om att ett träffat avtal skulle anses ha den innebörd som framgått vid förhandlingar mellan organisationen och nämnda representant. Representanten hade endast behörighet att förhandla fram villkor och förslag för att vidarebefordra till arbetsgivarbolaget. Domen, som av naturliga skäl inte kan ges samma rättskällestatus i nu aktuellt hänseende som om den hade meddelats av HD, förstärker intrycket av att en part kan tillräknas en företrädares kunskap i tolkningshänseende, när företrädaren fått i uppdrag att sköta avtalsförhandlingarna och ta emot förslag till överenskommelse.
5 Avslutande ord
Det har från olika håll ifrågasatts om full behörighet att träffa ett avtal måste föreligga för att huvudmannen ska tillräknas ond tro hos en fullmäktig. Tidig rättspraxis ger vid handen att en fullmäktigs insikter och åtgärder under förhandlingar med motparten saknar betydelse vid tolkningen av avtalet, när fullmäktigens behörighet varit begränsad till att förhandla och förmedla anbud. Inte heller i ogiltighetshänseende har en fullmäktigs onda tro utan vidare tillmätts betydelse, när det villkor som tredje man felaktigt utgått från legat utom behörigheten. Den beskrivna ordningen stämmer dåligt överens med hur tredje man i allmänhet uppfattar situationen. Den går inte heller särskilt väl ihop med rättsläget efter det att avtal väl slutits; från och med detta ögonblick kommer huvudmannen (avtalsparten) att ansvara för sina anställda och andra medhjälpare på samma sätt som för sig själv (in contractu).39 HD har på senare år ändrat sin praxis och mycket talar numera för att huvudregeln är den motsatta; så länge fullmäktigen utrustats med en förhandlingsfullmakt kan hans eller hennes insikt om motpartens uppfattning tillräknas huvudmannen. Vilken rättsföljden blir av ett tillräknande avgörs av ett samspel mellan hur tvisten formuleras av parterna samt vad grundläggande avtals- och fullmaktsrättsliga principer ger vid handen. Utgångspunkten är att huvudmannen inte kan bli bunden av en sidolöpare, men i ogiltighetshänseende ska han stå
39 Detta mer eller mindre oavsett den anställdes högre eller lägre ställning, se härom i min uppsats avsnitt 4.2.
risken för vad fullmäktigen vet om tredje mans uppfattning.40 Föreligger emellertid konsensus om avtalets giltighet i sig och tvist endast råder om dess innehåll, måste en tolkning av avtalet göras av domstolen till förmån för den ena eller andra parten. I ett sådant fall får fullmäktigens vetskap om tredje mans uppfattning, en omständighet som normalt endast leder till ogiltighet, betydelse för tolkningen av avtalet.
40 Det innebär ett mindre principiellt avsteg från avtalslagens fullmaktsregler om huvudmannen, istället för att bli bunden av tredje mans uppfattning, endast tvingas acceptera att avtalet ogiltigförklaras. Det förefaller också inkonsekvent att vägra tredje man framgång med ett yrkande om ogiltigförklaring av avtalet med åberopande av fullmäktigens onda tro, när rättspraxis visar att tillräknande kan ske i bundenhetsfallen. Annars skulle den märkliga situationen kunna uppkomma att tredje mans förstahandsyrkande om ogiltigförklaring ogillas medan han når framgång med ett andrahandsyrkande om tolkning av avtalet till hans favör. Det anförda innebär a priori att rättsfallet NJA 1968 s. 303 blivit obsolet.