MATS OLA OTTOSSON, Han ledde ett universitet och styrde en stad — Historien om Thore Engströmer, Acta Universitatis Upsaliensis 2016, 293 s.
Thore Engströmer är ganska okänd trots stora och viktiga insatser som lagstiftare, och trots exceptionell framgång inom universitetsvärlden. Han har utan tvekan förtjänat en biografi.
Den bok på knappt 300 sidor som den f.d. universitetsdirektören i Uppsala Mats Ola Ottosson skrivit om Engströmer är därför mycket välkommen. Det är den också därför att den har mycket intressant att berätta om den första hälften av 1900-talet, framför allt om universitet och lagstiftning, men också om styrandet av städer och företag. Thore Engströmer, som politiskt tillhörde högerpartiet, var djupt engagerad i allt detta. Man häpnar över hur mycket han hann göra under sin mest aktiva period — framför allt 1910-, 20-, 30- och 40-talen.
Så här såg hans liv ut i kort kronologi, om vi håller oss främst till juridik och universitet:
1878, den 5 april, föddes han i Sollefteå. 1896 kom han till Uppsala, där han sedan bodde under resten av sitt liv. 1901 avlade han sin juridiska grundexamen. 1901–1908 var han tingsnotarie, hovrättsfiskal och doktorand. 1908 blev han jur. dr på en avhandling i försäkringsrätt och docent i speciell privaträtt. 1908 blev han också vikarierande professor i processrätt. 1912 förordnades han att fr.o.m. den 1 april vara professor i processrätt. 1914–1944 arbetade han tidvis i Processkommissionen och Processlagberedningen. 1932–1934 var han stadsfullmäktiges ordförande i Uppsala efter många år i fullmäktige. 1933–1943 var han rektor för Uppsala universitet. 1945–1951 var han universitetskansler (som ersättare för Östen Undén). 1957, den 21 oktober, avled han 79 år gammal.
Biografier kan vara analyserande, djuplodande, litterära, problematiserande, kritiska, devota, granskande, skeptiska, redovisande osv., ja av många olika slag. Mats Ola Ottossons bok om Engströmer tillhör den sistnämnda kategorin, de redovisande. Författaren redogör omsorgsfullt, energiskt och ganska detaljerat för Engströmers professionella liv. Ibland kan man rentav undra om vissa faktauppgifter är tillräckligt viktiga för att platsa. Men sådana undringar är naturligtvis småaktiga.
Ottosson hinner med lite om Thore Engströmers privatliv också, men den som är nyfiken på sådant blir mestadels besviken. Man får veta att Engströmer levde ogift i hela sitt liv, och ett par sannolika förälskelser kan man skönja. Men mycket mer än så får man inte kunskap om, inte heller om det finns mer som är känt men utelämnat.
Men boken innehåller ändå en del av kött och blod. Sådant härrör framför allt från de många brev som Engströmer och andra personer efterlämnade och som ibland sätter åtskillig färg på framställningen. Det gäller exempelvis interiörerna från en tvist i Processkommissionen 1925. Ordföranden, hovrättspresidenten Hjalmar Westring, var missnöjd med att ledamoten Engströmer inte ägnade så mycket tid åt kommissionen som han enligt Westring borde. ”Jag är ansvarig för att arbetet blir färdigt på bestämd tid”, skrev han till Engströmer, ”men jag är maktlös om jag ej får den hjälp jag har att påräkna.” Engströmer svarade att han var