Bevisbördans placering i fordringsmål — en rättsfallsstudie

 

 

Av juristen ALEXANDER HARDENBERGER1

”De skäl som anförs i ’Tandläkarens olycka’ (NJA 2014 s. 364) rörande bevisbördans placering bygger i huvudsak på att ett påstående om försträckning står emot ett påstående av benefik karaktär …. De kan därför inte anses göra sig gällande med samma styrka när ett påstående om försträckning står emot ett påstående om betalning. […] Mot denna bakgrund finns anledning att i nu diskuterade fall falla tillbaka på huvudregeln, nämligen att den som påstår försträckning har bevisbördan för påståendet.” Citatet är taget ur Högsta domstolens dom den 22 december 2017 i mål nr T 5183-16 (nedan Terrys Restaurang). Genom avgörandet har Högsta domstolen frångått det missbruksresonemang som lanserades i Tandläkarens olycka och fastslagit att resonemanget inte är tillämpligt då svarandens förklaring till mottagandet av pengar inte är av benefik karaktär. I denna artikel analyseras och problematiseras de båda avgörandena från ett processrättsligt perspektiv. Slutsatsen är att Högsta domstolen skapat ett oförutsägbart rättsläge där karaktären på svarandens förklaring är avgörande för hur bevisbördan placeras.

 


1 Bakgrund
Frågor om bevisbördans placering har en central roll inom civilprocessrätten. Inte sällan saknas tillförlitlig bevisning med avseende på en omtvistad omständighet och domstolen tvingas ta ställning till vem av parterna som ska förlora på det. Trots bevisbördans avgörande betydelse för utgången av många tvister finns det inte någon allmängiltig princip som styr dess placering och lagstiftningen ger sällan någon ledning gällande bevisbördans förhållande till specifika civilrättsliga regler. Mot bakgrund av detta har Högsta domstolen visat ett förhållandevis stort intresse för frågor om bevisbördans placering. En klassisk bevisbördefråga, vilken verkat som exempel i läroböcker och vid flertalet tillfällen varit föremål för bedömning i landets domstolar, är då en borgenär kräver en gäldenär på återbetalning av ett påstått försträckt belopp (ett penninglån), men gäldenären invänder att överföringen utgjort en gåva. Till skillnad från många andra bevisbördefrågor är situationen förhållandevis okom-

 

1 Författaren är verksam som biträdande jurist på Mannheimer Swartling Advokatbyrå. Artikeln bygger på författarens examensarbete från Lunds Universitet, skrivet under våren 2017. Författaren vill rikta ett tack till professor Peter Westberg och universitetslektor Christoffer Wong för värdefulla synpunkter.

SvJT 2018 Bevisbördans placering i fordringsmål… 361 plicerad och har kanske just därför lämpat sig väl som ett ”skolboksexempel”. Den uppmålade situationen var under 2014 föremål för Högsta domstolens bedömning och domstolen ställde genom rättsfallet som fått namnet Tandläkarens olycka upp en ny bevisbörderegel. Under 2017 har en angränsande bevisbördeproblematik prövats av Högsta domstolen i målet Terrys Restaurang. I avgörandet uttalar Högsta domstolen att det missbruksresonemang2 som lanserades i 2014 års fall inte är generellt tillämpligt, utan att en sådan placering av bevisbördan endast ska tillämpas då ett påstående om försträckning står mot ett påstående av benefik karaktär, t.ex. gåva. I andra fall gäller i stället huvudregeln att den som kräver återbetalning måste styrka att en försträckning ägt rum.

2 Tandläkarens olycka
2.1 Omständigheterna i målet och parternas talan
De ostridiga omständigheterna i målet var följande. A drev under en tid en tandläkarmottagning där B var anställd som tandsköterska. Under 2009 var A med om en bilolycka och vid tillfället för olyckan färdades B i bilen bakom A. B körde A hem från olycksplatsen. Senare samma dag överfördes 100 000 kr från A:s till B:s bankkonto. Under 2010 anmodade A tandsköterskan B att till honom betala tillbaka de 100 000 kronorna. A påstod att det var fråga om en försträckning. B var dock inte villig att betala tillbaka de 100 000 kr då B ansåg att det var fråga om en gåva. I målet var det ostridigt att 100 000 kr hade överförts från A till B. Den tvistiga frågan var skälet till överföringen. I målet saknades ett skuldebrev eller annat bevismedel som kunde intyga vad som överenskommits mellan parterna. Ord stod mot ord. Således var målets utgång helt avhängigt vem av parterna som ålades bevisbördan. Ur pedagogiskt hänseende kan parternas talan ställas upp enligt följande.3

Käranden:
Yrkande Förplikta B att till A (åter)betala 100 000 kr Grund Avtal om försträckning mellan A och B på angiven tid och angivet datum (RF1) Överföring av 100 000 kr från A till B på angiven tid och angivet datum (RF2)

 

 

 

2 Begreppet är centralt för artikeln och behandlas återkommande. Generellt kan dock sägas att situationen som avses är den att svaranden upptäcker att käranden inte har säkerställt sitt penninglån genom ett skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis och ”missbrukar” situationen genom att påstå ”gåva”. 3 I praktiken krävs även en anmodan om återbetalning. Bifallsvillkoret uppfylls dock genom själva stämningen.

362 Alexander Hardenberger SvJT 2018 Svaranden:
Inställning Bestrider återbetalningsskyldighet Grund Förnekar försträckning. Förklaring till överföringen: gåva.

 

2.2 Tingsrättens och hovrättens bedömning
Avseende bevisbördans placering är tingsrättens domskäl väldigt kortfattade: ”Det är [A] som har bevisbördan för sitt påstående och därmed är den som ska bevisa att överföringen av 100 000 kr har utgjort ett lån”.4 Vad som styr placeringen av bevisbördan anges inte. Käromålet ogillades. Efter att A överklagat tingsrättens dom meddelade Svea hovrätt genom beslut i maj 2011 att prövningstillstånd nekats. Högsta domstolen meddelade dock i november samma år tillstånd till att målet prövades i hovrätten. Högsta domstolen motiverade detta enligt följande:

 

Klargörande rättspraxis saknas om vem som har bevisbördan när den ena parten påstår att ett överlämnat belopp utgör ett lån och den andra parten att det rör sig om en gåva. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt.5 I den dom6 som sedermera meddelades av hovrätten inleder domstolen med att konstatera att den som kräver återbetalning på grund av en påstådd försträckning som regel har att styrka sitt påstående (RF1). Dock anger hovrätten, med hänvisning till NJA 2012 s. 804 (Mammas borgen), att det ”bör kunna krävas att den som oväntat mottar en större summa pengar säkrar bevisning genom att t.ex. se till att ett gåvobrev upprättas”. Mot bakgrund av att det rörde sig om en plötslig och till synes oöverlagd överföring, beloppets storlek samt att överföringen kom så tätt inpå den olycka A varit med om, sluter sig hovrätten till att B, mottagaren av de 100 000 kronorna, ska bära ”bevisbördan för att överföringen var en gåva”. Käromålet bifölls.

 

2.3 Högsta domstolens bedömning
Högsta domstolen inleder sina domskäl med att konstatera att överföringen var ostridig (RF2). Vidare konstateras att den fråga som ska prövas är huruvida det rör sig ”om ett lån eller en gåva”.
Med avseende på frågan om bevisbördans placering noterar även Högsta domstolen att den som kräver återbetalning av en fordran som regel har att styrka att en försträckning ägt rum (RF1). På temat uttalar Högsta domstolen att ”den principen tar dock inte sikte på det fallet att det står klart att ett visst belopp har förts över från en

 

4 Södertörns tingsrätts dom 2011-03-30 i mål nr T 16687-10. 5 Högsta domstolens beslut 2011-11-17 i mål nr Ö 3134-11. Jfr även med Högsta domstolens beslut 2012-12-26 i mål nr Ö 2097-12. 6 Svea hovrätts dom 2012-12-20 i mål nr T 9520-11.

SvJT 2018 Bevisbördans placering i fordringsmål… 363 person till en annan och det råder oenighet om överföringens innebörd”. Mot bakgrund av den ostridiga överföringen lyfter domstolen frågan om det även i en sådan situation ankommer på borgenären att styrka sitt påstående. I sitt svar på frågan hänvisar Högsta domstolen, precis som hovrätten, till prejudikatet Mammas borgen. Domstolen anger att svaranden i Mammas borgen fick bevisbördan för att en fordran efterskänkts och att det motiverades med att hindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar samt att en sådan ordning ger de inblandade större anledning att säkra bevisning. Domstolen anger vidare att den bevisbörderegel som tillämpats i Mammas borgen ”minska[r] risken för missbruk från mottagarens sida när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp har överförts”. Den identifierade missbruksrisken förefaller vara att en låntagare vid tvist upptäcker att borgenären saknar ett fordringsbevis och inser att ett fräckt påstående om gåva kan innebära att hen helt plötsligt och otillbörligen kan få pengarna tillskänkta. Mot bakgrund av risken för missbruk sluter sig Högsta domstolen till att ”bevisbördan för att ett mottaget belopp har utgjort en gåva vilar på mottagaren”.

 

2.4 Två alternativa tolkningar av rättsfallet
2.4.1 Inledande problematisering Innebörden av NJA 2014 s. 364 är inte helt tydlig. För att närmare analysera avgörandet måste först några inledande processrättsliga anmärkningar göras. Av domskälens ordalydelse förefaller bevisbördan ha placerats på gåvopåståendet. Ett sådant synsätt förutsätter att gåvopåståendet utgör ett rättsfaktum. Den traditionella uppfattningen är nämligen att bevisbördan endast kan avse förekomsten av rättsfakta.7 Frågan man först måste ställa sig är därför om gåvopåståendet är ett rättsfaktum. En borgenärsförpliktelse likt den käranden gör gällande förutsätter att en rad förutsättningar är för handen. Vilka omständigheter som är nödvändiga för att döma ut rättsföljden (bifallsvillkoren) avgörs genom en studie av den civilrättsliga regel som är tillämplig. De faktiska omständigheter, som om de anses föreligga uppfyller bifallsvillkoren och därmed är omedelbart relevanta för rättsföljden, benämns rättsfakta.8 I praxis har det sedan länge uttalats att en rätt till återbetalning av ett påstått försträckt belopp förutsätter att käranden styrker sitt påstående och därmed sin fordran hos svaranden (RF1).9

 

7 Nordh, Praktisk Process VII, 2011, s. 22. Denna syn har dock mjukats upp något och det har i doktrin argumenterats för att bevisbördan även ska kunna avse något annat än rättsfakta (se vidare Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 105 ff. samt Westberg, Processtaktik och bevisbörda i dispositiva tvistemål, 2004, s. 735). 8 Nordh, Praktisk Process VII, 2011, s. 21. Se vidare Fitger m.fl., Rättegångsbalken (2017-12-05, Zeteo), kommentar till 35 kap. 1 §. 9 Se NJA 1975 s. 577 (Hakvin och Elvira), NJA 2009 s. 64 (s. 70) (Klädpartiet som försvann), NJA 2016 s. 1132 samt NJA 1922 s. 589. Principen har även uttalats i

 

364 Alexander Hardenberger SvJT 2018 Försträckningsavtalet, och i förlängningen borgenärens fordran hos gäldenären, utgör med detta synsätt ett bifallsvillkor för borgenärens rätt till återbetalning. Vad som ska avgöras genom en bevisbörderegel är i sådana fall om en försträckning ägt rum — inte bärigheten i svarandens alternativa förklaring till överföringen. Vad angår svarandens talan blir frågan således vad svarandens inställning till den påstådda försträckningen är. Givet att svaranden inte är villig att betala tillbaka de 100 000 kronorna förnekar svaranden att någon försträckning ägt rum. Svarandens påstående ”gåva” blir med detta synsätt inte ett motfaktum utan en till förnekandet anknuten alternativ faktaversion (bevisfaktum). Utsagan ska följaktligen bevisvärderas i förhållande till påståendet "försträckning".10 Det sagda innebär att gåvopåståendet inte utgör ett rättsfaktum. Trots detta lägger såväl Svea hovrätt som Högsta domstolen bevisbördan på svaranden för påståendet ”gåva”. I sina domskäl hänvisar de båda domstolarna till prejudikatet Mammas borgen och att svaranden där gjordes bevisskyldig för det benefika påståendet att en regressfordran efterskänkts. En avgörande skillnad mellan målen är dock att påståendet ”efterskänkning” i Mammas borgen utgjorde ett rättsfaktum (motfaktum). I det rättsfallet var fordringsförhållandet ostridigt och svaranden påstod att fordran efterskänkts. Eftersom ett sådant påstående innebär att rättsföljden betalning inte ska inträda även om kärandens grund — försträckningen — bevisas, så utgör påståendet ett motfaktum. Ett motfaktum definieras som bekant som någon ytterligare omständighet som medför att den av kärande yrkade rättsföljden inte ska inträda, även om kärandens grund bevisas.11 Trots det sagda medför det faktum att svaranden i Tandläkarens olycka inte lyckas bevisa att det rört sig om en gåva att den yrkade rättsföljden återbetalning döms ut. Under förutsättning att förekomsten av ett fordringsförhållande anses utgöra ett bifallsvillkor för kärandens rätt till återbetalning räcker det dock inte att domstolen konstaterar att svaranden inte lyckas styrka sitt påstående "gåva". Med detta synsätt måste domstolen, för att kunna ålägga svaranden att betala tillbaks det överförda beloppet, avgöra om käranden har en fordran mot svaranden. Att svaranden misslyckas med att bevisa att det rört sig om en gåva medför dock att domstolen anser sig kunna

äldre underrättspraxis, se RH 2003:52. Lindskog har dock anfört att synsättet är alltför generellt och att en sådan princip innebär en grav förenkling (Lindskog, Betalning, 2018, s. 865 f. samt not 3178). 10 Angående karaktären på svarandens utsago se Westberg, Civilrättskipning, 2013, s. 384 f.; Ekelöf och Boman, Rättegång — Fjärde häftet, 1992, s. 81 samt Nordh, Praktisk Process VII, 2011, s. 104. Heuman har intagit ståndpunkten att gåvopåståendet kan utgöra ett motfaktum men motiverar inte detta vidare (Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång — Fjärde häftet, 2009, not 79 samt Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 454). Även Lindskog har argumenterat för att gåvopåståendet utgör ett motfaktum (Lindskog, Betalning, 2018, s. 868), se vidare avsnitt 2.4.2 nedan. 11 Nordh, Praktisk Process VII, 2011, s. 21.

SvJT 2018 Bevisbördans placering i fordringsmål… 365 döma ut den yrkade rättsföljden. Hur domstolen kommer fram till förekomsten av ett fordringsförhållande framgår inte uttryckligen av domskälen. I det följande kommer två alternativa tolkningar av domen att presenteras.

 

2.4.2 En på allmänna vindikationsprinciper grundad återkravsrätt En möjlig tolkning av avgörandet är att Högsta domstolen tillämpat en regel om vindikationsrätt.12 Det har i doktrin argumenterats för att svensk rätt innehåller en princip med innebörden att om A fört över ett belopp till B så har A som utgångpunkt rätt att få beloppet åter, om inte mottagaren (B) har någon bärande invändning mot betalarens (A:s) anspråk på återbetalning (mottagaren saknar rättsgrund till medlen).13 Principen får förstås som ett undantag från den presumtionsregel som stadgas i 4 kap. 18 § utsökningsbalken. I sammanhanget görs skillnad på en på allmänna vindikationsprinciper grundad återkravsrätt och en på avtal grundad fordringsrätt.14 Som grund för en återkravsrätt skulle det räcka för käranden att åberopa penningöverföringen och ägandeskap till det överförda beloppet vid överförandeögonblicket. Genom att dessa omständigheter är ostridiga skulle käranden ha uppfyllt samtliga bifallsvillkor för en rätt till vindikation. För att åstadkomma en annan rättsföljd hade svaranden således haft att åberopa någon ytterligare omständighet som medför att rättsföljden inte ska inträda — gåvopåståendet. Konsekvensen av en sådan syn på civilrätten är att svarandens påstående "gåva" får karaktären av ett motfaktum; en ytterligare omständighet som medför att den av käranden yrkade rättsföljden inte ska inträda, även om kärandens grund bevisas. Med detta synsätt skulle svaranden således bära åberopsbördan för gåvopåståendet och käranden helt befrias från att ange på vilken grund pengarna överförts. Svaranden skulle sedermera, i linje med "vad som får anses vara en mer allmän princip", ha att visa att överföringen haft ett benefikt syfte. När gåvopåståendet följaktligen inte kan läggas till grund för domen skulle rättsföljden återbetalning inträda, utan att domstolen tagit ställning till förekomsten av ett fordringsförhållande.15 I sammanhanget ska noteras att kärandens talan i Tandläkarens olycka inte alls byggde på det ovan presenterade synsättet. Käranden angav som grund att han lånat ut 100 000 till svaranden och att ford-

 

12 Se den tolkning som presenteras av Svea hovrätts dom 2017-10-17 i mål nr T 616-17 (s. 3). 13 Lindskog, Betalning, 2018, s. 865 ff. samt med däri gjorda hänvisningar. Se även Högsta domstolens dom i Terrys Restaurang där Lindskog ger uttryck för detta synsätt i en skiljaktig mening. 14 Lindskog, Betalning, 2018, not 3172. 15 Lindskog, Betalning, 2018, s. 870 f. Se även Svea hovrätts dom 2017-10-17 i mål nr T 616-17 (not 12 ovan).

366 Alexander Hardenberger SvJT 2018 ran förfallit till betalning.16 Käranden gjorde således i målet inte gällande ett fortsatt ägandeskap till de 100 000 kronorna, utan ägandeskap till en fordran hos svaranden omfattande 100 000 kr.17 En första fråga är alltså om domstolen ens haft möjlighet att tillämpa en regel om vindikationsrätt.18 Problematiken med att domstolen inte tagit ställning till förekomsten av fordran kvarstår.19

2.4.3 En styrkt eller ostridig överföring presumerar ett fordringsförhållande En annan möjlig förklaring till bevisbördans placering är att Högsta domstolen tillämpat en bevispresumtion.20 Givet att fordran anses utgöra ett bifallsvillkor för kärandens rätt till återbetalning räcker det som tidigare påpekats inte med att domstolen tar ställning till om en penningöverföring ägt rum (RF2). Domstolen måste på ett eller annat sätt även konstatera att A har en fordran hos B. Skulle domstolen mena att fordringsförhållandet utgör ett bifallsvillkor, men detta till trots vilja göra svaranden bevisskyldig, finns bevispresumtioner som ett möjligt verktyg.21 En presumtionsregel innebär att om en omständighet bevisas, är ostridigt eller på annat sätt kan läggas till grund för domen (den presumerande omständigheten), så medför det att en annan omständighet presumeras vara för handen (den presumerade omständigheten). Domstolen kan då grunda sin dom även på den presumerade omständigheten, under förutsättning att den inte motbevisas. Annorlunda uttryckt får svaranden bevisbördan för ”icke-existensen” av den presumerade omständigheten.22 För att undvika återbetalningsskyldighet måste svaranden således ”bevisa” en alternativ förklaring till överföringen. Överfört på Tandläkarens olycka skulle den ostridiga penningöverföringen kunna presumera en försträckning. Med en sådan bevisbörderegel skulle käranden ha att styrka att en överföring om 100 000 kronor ägt rum, men eftersom svaranden erkänner att så är fallet skulle försträckningen presumeras och fordringsförhållandet kunnat läggas till grund för domen. För att bryta presumtionen hade svaranden haft att styrka sin alternativa förklaring till överföringen —

 

16 ”[A] har som grund för sin talan anfört att parterna träffat ett avtal genom vilket han lånat ut 100 000 kr till [B]. [B] har trots anmodan inte återbetalat beloppet efter att det förfallit till betalning”. 17 Om du som borgenär påstår att du försträckt pengar och överlämnat pengarna får det förstås som att du inte längre gör gällande ägandeskap till pengarna utan till den fordran du har hos gäldenären. 18 Jfr Lindskogs skiljaktiga mening i Terrys Restaurang. Se även Lindskog, Betalning, 2018, s. 868 f. 19 Jfr Lindskog, Betalning, 2018, not 3178. 20 Jfr med hur avgörandet tolkas av Vänersborgs tingsrätts i dom 2018-02-08 i mål nr T 2256-17. 21 En annan möjlighet hade varit att laborera med åberopsbördans placering för att på så sätt även påverka bevisbördan. Om man sluter sig till att åberopsbördan ligger på käranden framstår en bevispresumtion som den enda möjligheten att göra svaranden bevisskyldig för RF1. 22 Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 113.

SvJT 2018 Bevisbördans placering i fordringsmål… 367 gåvopåståendet. På detta sätt kan svaranden, med hjälp av en presumtion, i praktiken göras bevisskyldig för en konkurrerande faktaversion utan att gåvopåståendet för den delen etiketteras som ett rättsfaktum. I sina domskäl anger Högsta domstolen att undantaget från huvudregeln, att en borgenär som kräver återbetalning har att styrka att en försträckning ägt rum, ytterst beror på att överföringen är ostridig mellan parterna. Högsta domstolen anger alltså att förekomsten av en viss omständighet — penningöverföringen — medför att man gör ett undantag från huvudregeln att käranden ska styrka sin fordran. I en sådan situation, uttalar domstolen, åligger det i stället svaranden att styrka att det mottagna beloppet utgjort en gåva. Avgörandet kan alltså tolkas som att överföringen föranleder att försträckningen presumeras.

 

2.4.4 Sammanfattning Avgörande för vilken av de ovan presenterade tolkningarna som antas blir i vilken civilrättslig kontext som avgörandet analyseras. Ur ett sakrättsligt perspektiv framstår den första tolkningen som möjlig. Ett problem med en sådan tolkning är dock att käranden som grund för sitt krav gjorde gällande en fordran hos svaranden och därmed inte någon bestående äganderätt till de specifika pengarna. Om den vindikationsrättsliga tolkningen av avgörandet accepteras behöver påstådda borgenärer i framtida fordringsrättsliga tvister endast åberopa en överföring och ägandeskap till det överförda beloppet. Är det sedan ostridigt att beloppet först över och att käranden ägde medlen vid överföringsögonblicket, eller lyckas käranden styrka dessa förhållanden, kan domstolen döma ut den yrkade rättsföljden utan att pröva frågan om försträckning.23 Påstådda borgenärer skulle med en sådan ordning befrias från att ange på vilken grund pengarna överförts. För att förhindra att bli återbetalningsskyldig hade den påstådde gäldenären behövt åberopa en grund för att få behålla pengarna, för vilken denne blivit bevisskyldig.24 Givet att fordringsförhållandet anses vara en förutsättning för en påstådd borgenärs rätt till återbetalning förefaller den senare tolkningen av 2014 års fall mer rimlig. Med det synsättet blir nämligen en presumtion den enda förklaringen till hur domstolen kunnat ta ställning till förekomsten av försträckningen, och i förlängningen A:s fordran hos B. Tolkat på detta sätt har Högsta domstolen genom Tandläkarens olycka konstruerat en presumtion med innebörden att om en överföring styrks eller är ostridig så presumeras en försträckning. Följaktligen blir det upp till svaranden att styrka att en för-

 

23 Avseende betydelsen av en bevisad överföring, se domskälen i Svea hovrätts dom 2017-10-27 i mål nr T 616-17 (not 12 ovan). 24 Lindskogs skiljaktiga mening i Terrys Restaurang får förstås som att en sådan talan är möjlig.

 

368 Alexander Hardenberger SvJT 2018 sträckning inte ägt rum. Detta skulle i sin tur kunna låta sig göras genom att visa på en konkurrerande faktaversion, t.ex. ett gåvoavtal. Som vi kommer att se nedan så medför Högsta domstolens avgörande i Terrys Restaurang att ingen av de ovan presenterade tolkningarna överensstämmer med Högsta domstolens resonemang. Vad domstolen närmast tycks mena är att karaktären på svarandens alternativa version ska vara avgörande för vem av parterna som ska bära bevisbördan. De praktiska problem som följer av ett sådant resonemang — och att det kopplas till en risk för missbruk från mottagarens sida — kommer åskådliggöras i det följande. Först ska dock avgörandet refereras i korthet.

 

3 Terrys Restaurang
3.1 Omständigheterna i målet och parternas talan
De ostridiga omständigheterna i målet var följande. I april 2012 förde A över 600 000 kr till B:s bankkonto. Samma månad förvärvade B aktier i en rörelse. Ungefär en månad senare överlät B 30 procent av aktierna i denna rörelse till A:s son, C. I målet gjorde A gällande att överföringen på 600 000 kr avsåg ett lån. Han förklarade överföringen som att B ville köpa aktier i en rörelse men att B inte hade tillräckligt med pengar för förvärvet och att han därför erbjöd B ett lån. A uppgav vidare att han vid flera tillfällen anmodat B att återbetala beloppet, men utan framgång. B gjorde å sin sida gällande att överföringen avsåg betalning för aktierna i samma rörelse. Att aktierna inte överfördes på A förklarade B med att A, av ekonomiska skäl, inte kunde stå som ägare till aktierna. B menade att det var därför 30 procent av aktierna förts över på A:s son, C. Precis som i Tandläkarens olycka var alltså överföringen mellan parterna ostridig. Även i detta mål saknades det avtal eller annat bevismedel som kunde intyga vad som överenskommits mellan parterna. Ord stod mot ord. Återigen var utgången av målet helt avhängig vem av parterna som ålades bevisbördan. Parternas talan kan ställas upp enligt följande:

 

Käranden:
Yrkande Förplikta B att till A (åter)betala 600 000 kr Grund Avtal om försträckning mellan A och B på angiven tid och angivet datum (RF1) Överföring av 600 000 kr från A till B på angiven tid och angivet datum (RF2)

 

Svaranden:
Inställning Bestrider återbetalningsskyldighet Grund Förnekar försträckning. Förklaring tillöverföringen: betalning för köp av aktier i rörelse.

SvJT 2018 Bevisbördans placering i fordringsmål… 369 3.2 Tingsrättens och hovrättens placering av bevisbördan
Tingsrätten anger med hänvisning till Tandläkarens olycka att bevisbördan för påståendet att överföringen utgjorde betalning för aktier ligger på svaranden. Då B inte kunde bevisa att det var fråga om en betalning biföll tingsrätten kärandens talan. Hovrätten anger, till skillnad från tingsrätten, att käranden har bevisbördan för att penningöverföringen haft sin grund i en försträckning. Hovrätten anger vidare att samma skäl som i Tandläkarens olycka inte gör sig gällande när svaranden invänder med ett påstående om ”betalning”, varvid huvudregeln tillämpas. Då A inte ansågs ha styrkt att ett en försträckning ägt rum ogillade hovrätten käromålet.

 

3.3 Högsta domstolens bedömning
Högsta domstolen inleder sina domskäl med att konstatera att frågan i målet primärt är vem av parterna som har bevisbördan i en situation där det är ostridigt att en överföring har skett men det råder oenighet om det rör sig om en försträckning eller en betalning. Med avseende på bevisbördans placering konstaterar Högsta domstolen att det som en allmän princip gäller att den som i en rättegång kräver betalning av en fordran har bevisbördan för fordringsförhållandets uppkomst. Högsta domstolen noterar dock, med hänvisning till Tandläkarens olycka, att principen inte är undantagslös utan att mottagaren kan göras bevisskyldig i vissa fall när överföringen är ostridig. Högsta domstolen ställer sig därför frågan vad som bör gälla i ett fall där det å ena sidan ostridigt har skett en överföring, men där det å den andra sidan inte alls påstås att det har varit fråga om en benefik rättshandling. I sitt svar på frågan konstaterar Högsta domstolen att skälen till bevisbördans placering i Tandläkarens olycka i huvudsak var att ett påstående om försträckning stod mot ett påstående av benefik karaktär, och att dessa skäl (alltså bl.a. missbruksresonemanget) inte gör sig gällande med samma styrka när ett påstående om försträckning står mot ett påstående om betalning. Domskälen får alltså förstås som att karaktären på svarandens alternativa faktaversion är avgörande för om den allmänna principen ska frångås eller inte. Med hänvisningar till hur betalningar och överföringar i normalfallet hanteras konstaterar domstolen vidare att det är mindre lämpligt att låta den som mottar en betalning säkra bevisning, jämfört med gåvosituationen. Även detta motiv är alltså hänförligt till svarandens utsago. Slutligen konstaterar Högsta domstolen att skälen för att ålägga käranden bevissäkringsansvar är starkare, varvid domstolen sluter sig till att käranden ska göras bevisskyldig för att en försträckning ägt rum.

370 Alexander Hardenberger SvJT 2018 I sammanhanget ska det noteras att justitierådet Stefan Lindskog skrev sig skiljaktig i fråga om motiveringen. I sin skiljaktiga mening anger Lindskog att ifall käranden hade utformat sin talan som ett vindikationsrättligt återkrav, så hade Högsta domstolen kunnat bedöma bärigheten i svarandens påstående ”betalning”. Lindskog förefaller alltså mena att en kärande som alternativ till ett fordringsrättsligt krav kan utforma sin talan utifrån en vindikationsrätt, och med stöd i Tandläkarens olycka göra en påstådd gäldenär bevisskyldig för sin förklaring till överföringen.25 Det kan ifrågasättas varför Högsta domstolen med ett sådant tankesätt inte haft möjlighet att göra samma bedömning i det nu aktuella fallet som i Tandläkarens olycka. Inte heller i det fallet hade ju käranden utformat sin talan utifrån en sakrättslig vindikationsrätt.26 3.4 Analys och problematisering av avgörandet
Genom Terrys Restaurang har Högsta domstolen fastslagit att huvudregeln är att den som kräver återbetalning av en fordran ska styrka att en försträckning ägt rum. Högsta domstolen har således fallit tillbaks på äldre praxis och begränsat tillämpligheten av Tandläkarens olycka till de fall då svarandens invändning är av benefik karaktär. Så långt kan avgörandet framstå som okomplicerat. Motiveringen till bevisbördans placering öppnar dock upp för en rad frågor. Som ovan diskuterats kan en bevisbörderegel endast användas för att avgöra förekomsten av rättsfakta. Genom avgörandet har Högsta domstolen slagit fast att en rätt till återbetalning förutsätter att ett fordringsförhållande föreligger, vilket i sin tur kan bevisas t.ex. genom att en försträckning styrks. När Högsta domstolen motiverar sin placering av bevisbördan tar domstolen fasta på karaktären på svarandens alternativa faktaversion. En direkt konsekvens av ett sådant bevisbörderesonemang är att bevisbördan i fordringsmål kommer att variera beroende på vad för förklaring till överföringen som anges från svaranden. Invänder svaranden ”gåva” blir denna bevisskyldig för sitt påstående.27 Om svaranden i stället invänder ”betalning för köp” så får käranden, enligt 2017 års fall, styrka såväl överföringen som fordringsförhållandets uppkomst. Att låta karaktären på en alternativ faktaversion påverka bevisbördans placering är problematiskt ur flera aspekter. En alternativ lösning hade varit att inte i något av avgörandena flytta bevisbördan utan i stället bevisvärdera parternas utsagor mot förekomsten av ett fordringsförhållande. För att ta Tandläkarens olycka som exempel skulle domstolen där kunnat låta käranden vara bevisskyldig för uppkomsten av fordringsförhållandet, och sedan bevisvärderat parternas utsagor i förhållande till påståendet om försträckning. Genom

 

25 Jfr Lindskog, Betalning, 2018, s. 868 f. 26 Jfr även med den kritik mot detta synsätt som presenterats i avsnitt 2.4.3 ovan. 27 Jfr hur bevisbördan placerades i Tandläkarens olycka.

SvJT 2018 Bevisbördans placering i fordringsmål… 371 att låta bevisbördan ligga kvar på käranden skulle karaktären på svarandens invändning inte påverka bevisbördans placering. Inte heller skulle överföringen presumera en försträckning. Slentrianmässiga invändningar om ”gåva” hade sedermera kunnat undvikas genom att dåligt underbyggda påståenden om ”gåva” hade tillmätts ett lågt bevisvärde. Ett sådant prejudikat hade även pekat på att underrätternas bedömning ska fokusera på trovärdigheten i parternas respektive utsagor, inte på karaktären på själva invändningen. Vad de båda prejudikaten i stället ger upphov till är att karaktären på svarandens invändning blir helt avgörande för bevisbördans placering, och i förlängningen utgången i målen. I Tandläkarens olycka angav Högsta domstolen att en placering av bevisbördan på mottagaren, i fall när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp har överförts, minskar risken för missbruk på mottagarens sida. Även i Terrys Restaurang var det fråga om en överföring med oklar grund. I det fallet tog Högsta domstolen dock inte fasta på missbrukstanken. Varför missbrukstanken är mindre relevant i det senare fallet anges dock inte. Att svarandens förklaring till överföringen på detta sätt kan påverka bevisbördans placering kan tyckas öppna upp för än mer missbruk från mottagarens sida. I sammanhanget ska ytterligare något kort sägas om nämnda missbrukstanke. Missbruksproblematiken får förstås vara kopplad till situationen att en svarande otillbörligen försöker tillskansa sig en förmån genom att utnyttja kärandens bristande bevisning; svaranden upptäcker att käranden inte har säkerställt sitt penninglån genom ett skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis och invänder då ”gåva”. Enligt huvudregeln hade svaranden med en sådan invändning otillbörligen fått pengarna till skänks. Med 2014 års fall har sådana slentrianmässiga invändningar förhindrats. I ljuset av 2017 års fall lär sig dock den lömske svaranden som vill missbruka situationen att invända något annat än gåva. Missbruksrisken kvarstår. Varför missbrukstanken skulle vara mindre relevant i 2017 års fall är svårbegripligt. Sammanfattningsvis framstår det som att Högsta domstolen genom Terrys Restaurang har försökt begränsa omfattningen av 2014 års missbruksresonemang genom att skjuta i förgrunden att 2017 års fall angår en icke-benefik invändning från svaranden. Varför missbruksstanken är mindre relevant i 2017 års fall anges dock inte. Inte heller anges varför borgenären i ett fall ska behöva säkra ett fordringsbevis men inte i ett annat. Trots att Högsta domstolens placering av bevisbördan i 2017 års avgörande ligger i linje med äldre praxis så framstår rättsläget, givet de båda avgörandenas olika utgång, nu som än mer oklart. Detta ska illustreras med en genomgång av ett antal underrättsavgöranden.

 

372 Alexander Hardenberger SvJT 2018 4 Underrättspraxis — vilka invändningar medför en omkastad bevisbörda?
Som konstaterats ovan var rättsläget innan Tandläkarens olycka förhållandevis klart; en påstådd borgenär som kräver återbetalning hade att styrka fordringsförhållandets uppkomst, oberoende av om en överföring var ostridig eller hur svaranden förklarade överföringen. Av Högsta domstolens avgörande Terrys Restaurang kan konstateras att resonemanget som lanserades genom Tandläkarens olycka inte är tillämpligt då en svarande förklarar en överföring som betalning för köp. Avseende svarandens påstående ”betalning” uttalar Svea hovrätt att en sådan omkastning som gjordes i 2014 års fall förutsätter att svaranden gjort gällande att den aktuella överföringen utgjort en gåva, skett av misstag eller eftergivits på något sätt.28 En fråga som uppstår är vilka andra invändningar som medför att bevisbördan placeras på svaranden. Vid en genomgång av underrättspraxis från 2014 och framåt kan följande sammanställning göras.29 Alternativ förklaring Svaranden bevisskyldig?
Gåva Ja, med ett undantag för gåvor avseende materiella ting30 Betalning för köp Nej31 Betalning av arvode Ja32 Betalning av lön Nej33 Konto till förfogande för käranden Nej34 Betalning för utlägg/skuld inom ramen för gemensam ekonomi Ja i två fall och nej i två35

Betalning från käranden till gemenNej36

 

28 Svea hovrätts dom 2012-12-20 i mål nr T 9052-15. 29 Sammanställningen kommer från artikelförfattarens examensarbete. För en utförlig genomgång av respektive avgörande hänvisas läsaren till uppsatsen (http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8909027). Sammanställningen innehåller avgöranden mellan 2014 och mars 2018. Om målet prövats i både tings- och hovrätt anges endast hovrättens placering av bevisbördan. 30 Hovrätten för Västra Sveriges dom 2014-11-10 i mål nr FT 2724-14, Hovrätten för Nedre Norrlands dom 2016-11-03 i mål nr T 656-15, Svea hovrätts dom 2016-05-25 i mål nr T 8846-15, Stockholms tingsrätts dom 2018-01-25 i mål nr 8693-17, Värmlands tingsrätts dom 2016-02-01 i mål nr T 180-15, Attunda tingsrätts dom 2018-01-30 i mål nr T 2105-17 samt Södertörns tingsrätts dom 2018-03-09 i mål nr T 3624-17. 31 Svea hovrätts dom 2014-11-10 i mål nr T 3912-14, dom 2015-06-29 i mål nr T 679-15, dom 2016-10-17 i mål nr T 9052-15 (som ledde fram till Terrys Restaurang) samt dom 2016-03-22 i mål nr T 10795-14. 32 Hovrätten för Västra Sverige dom 2014-11-18 i mål nr T 5262-12. 33 Vänersborgs tingsrätts dom 2018-02-08 i mål nr T 2256-17. 34 Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 2015-10-08 i mål nr T 540-15. 35 Svea hovrätts dom 2015-06-24 i mål nr FT 11816-14, dom 2017-09-08 i mål nr T 8410-16, dom 2018-03-29 i mål T 5638-17 samt Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 2018-02-09 i mål nr T 2891-16. 36 Attunda tingsrätts dom 2018-02-20 i mål nr T 10043-16.

SvJT 2018 Bevisbördans placering i fordringsmål… 373 samt ägt aktiebolag Ägartillskott i gemensam verksamhet Nej37 Betalning av gemensamma kostnader inom ramen för ett utvecklingsprojekt

Nej38

Svaranden inte egentlig mottagare av överföringen Ja i ett fall och nej i två39

Ingen förklaring — förnekade även överföringen som dock bevisades Nej40

 

Av sammanställningen kan konstateras att placeringen av bevisbördan, och i förlängningen utgången i målen, är beroende av hur svaranden förklarar överföringen. Trots bevisbördans centrala betydelse kan i stort sett identiska fordringsmål få olika utgång beroende på vilken förklaring till en överföring som ställs mot påståendet om försträckning.

 

5 Avslutande reflektioner
Genom de behandlade avgörandena har det visats att karaktären på svarandens förklaring till en penningöverföring ges betydelse då det ska avgöras om en kärande eller svarande har att styrka sin förklaring till överföringen. I prejudikatet Terrys Restaurang samt i ett flertal avgöranden från Svea hovrätt har det konstaterats att en placering av bevisbördan på svaranden förutsätter ett benefikt inslag i svarandens faktaversion. Detta leder oss in på en distinktion mellan bevisvärdering och placering av bevisbördan. Som konstaterats tidigare avser bevisvärdering bevisfakta medan existensen av rättfakta avgörs genom en tillämpning av bevisbördenormer. När svarandens förklaringar ges relevans för bevisbördans placering suddas denna skiljelinje ut. Under förutsättning att en rätt till återbetalning förutsätter att den påstådda borgenären har en fordran hos den påstådda gäldenären, samtidigt som principen om att bevisbörda endast kan avse rättsfakta upprätthålls, finns två möjliga sätt att bevismässigt hantera fordringsförhållandet. Antingen åläggs borgenären bevisbördan för fordringsförhållandets uppkomst eller så presumerar en styrkt eller ostridig överföring en försträckning, varvid svaranden har att motbevisa försträckningen genom en alternativ förklaring till överföringen. Oberoende av synsätt påverkar inte svarandens påstående bevisbördans placering, utan svarandens förklaring bevisvärderas i förhållande till förekomsten av fordringsförhållandet. Tillförlitligheten i parternas

 

37 Uppsala tingsrätts dom 2018-01-04 i mål nr T 1761-16. 38 Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 2017-03-13 i mål nr T 807-16. 39 Svea hovrätts dom 2015-11-20 i mål nr T 4189-15, dom 2015-09-29 i mål nr T 641-14 samt Hovrätten för Nedre Norrlands dom 2017-12-05 i mål nr T 13-17. 40 Svea hovrätts dom 2015-06-01 i mål nr T 11256-14.

374 Alexander Hardenberger SvJT 2018 förklaringar får således betydelse för utgången i målet, men inte för vem av parterna som ska bära bevisbördan. Som redogjorts för i avsnitt 2.4 förefaller missbrukstanken i Tandläkarens olycka inte vara kopplad till gåvoförklaringens karaktär utan till det förhållande att svaranden upptäcker att käranden inte har säkerställt sin utlåning genom ett skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis och missbrukar situationen som sådan genom att ge en annan förklaring till penningöverföringen. Det är enkelt att förstå att den typen av missbruk ska beivras. Det är däremot svårare att förstå varför Högsta domstolen valt att skapa en undantagsregel med hänvisning till risken för missbruk just vid benefika invändningar — risken framstår som närvarande även vid andra förklaringar från svarandens sida. Varför ska käranden få en bevislättnad i det ena fallet men inte i det andra? Vad för empiriskt belägg Högsta domstolen har för att risken för missbruk skulle vara så stor att en särregel behövs vid svarandens påstående om gåva, men inte vid andra förklaringar, framgår inte av 2014 års dom. Vad som går att utläsa ur den genomgång av underrättspraxis som presenterats i avsnitt 4 är att en majoritet av avgörandena då svaranden gjorts bevisskyldig rör närståenderelationer. Missbruk i sådana situationer hade kunnat undvikas genom en särregel som säger att var och en som i en närståenderelation tar emot en stor summa pengar eller ett värdefullt föremål som gåva ska se till att säkerställa bevisning om gåvan. Annorlunda uttryckt skulle en överföring i en närståenderelation presumera en försträckning/ett lån och en mottagare hade haft att styrka en gåva. Avgörande för den omkastade bevisbördan hade blivit omständigheterna kopplade till själva värdeöverföringen, inte karaktären på svarandens förklaring. Risken för missbruk rörande slentrianmässiga invävningar om gåva i närståenderelationer hade på så sätt undvikits, utan att en generellt tillämplig undantagsregel för benefika rättshandlingar hade lanserats. Vad som nu i stället gäller är att karaktären på svarandens invändning avgör vem av parterna som är bevisskyldig för sitt påstående. Sammanfattningsvis framstår det efter en ingående studie av de båda avgörandena som att den missbrukstanke som lanserades i Tandläkarens olycka komplicerat en sedan tidigare god huvudregel. Den rådande ordningen medför att risken för missbruk kvarstår samtidigt som rättsläget blivit mer oklart.