Självkostnadsprincipen enligt AB 04 och ABT 06

 

 

 

Av advokaterna ANDERS INGVARSON och MARCUS UTTERSTRÖM1

Vad ska beställare av entreprenader betala för ändringar när parterna inte kan enas om ett fast pris? Vilka kostnader är ersättningsgilla i entreprenader som i sin helhet utförs på löpande räkning? Vad gäller när entreprenörens krav på ersättning baseras på ett bristfälligt kostnadsunderlag? För majoriteten av svenska entreprenadprojekt där beställaren inte är konsument regleras dessa frågor genom självkostnadsprincipen i standardavtalen AB 04 och ABT 06. Ersättningsmodellen är central i standardavtalen och har mycket stor praktisk betydelse. Dess närmare innebörd är emellertid oklar i flera hänseenden, vilket skapar tillämpningsproblem. I artikeln diskuteras ett antal frågor avseende självkostnadsprincipen och hur den bör tillämpas.

 


1 Inledning
Standardavtalen Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader AB 04 (”AB 04”) och Allmänna bestämmelser för totalentreprenader avseende byggnads-, anläggnings- och installationsarbeten ABT 06 (”ABT 06”) har en mycket stark ställning på den svenska bygg- och anläggningsmarknaden. Sannolikt regleras en stor majoritet av alla entreprenader i Sverige (där beställaren inte är konsument) av AB 04 eller ABT 06.2 AB 04 och ABT 06 utgår från tre huvudsakliga ersättningsformer för kontraktsarbeten, nämligen (1) fast pris (med eller utan indexreglering), (2) mängdreglering genom à-pris och (3) löpande räkning. Att så är fallet framgår inte uttryckligen av någon bestämmelse men följer indirekt av standardavtalens bestämmelser.
    Ersättning på löpande räkning sker enligt standardavtalen genom den så kallade självkostnadsprincipen i kap. 6 §§ 9–10. Det är dessa bestämmelser som är föremål för förevarande artikel.3 Självkostnadsprincipen har inte enbart betydelse i de fall då entreprenaden i dess helhet regleras på löpande räkning. Den tillämpas

 

1 Författarna är verksamma vid Mannheimer Swartling Advokatbyrå. Författarna vill rikta ett tack till professor Per Samuelsson, auktoriserade revisorn Mats Jakobsson och biträdande juristen Kristin Eickhoff för värdefulla synpunkter. 2 För närvarande pågår ett revideringsarbete inom Byggandets Kontraktskommitté (BKK), som utarbetar och utger nya versioner av AB 04 och andra avtal i ”ABfamiljen”. Sannolikt kommer en ny version av AB 04 att ges ut 2019 eller 2020. 3 Självkostnadsprincipen är i princip identisk i AB 04 och ABT 06. Den enda skillnaden är att enligt ABT 06 är också kostnader för utredning och projektering uttryckligen ersättningsgilla. För att underlätta läsningen hänvisas i det följande enbart till AB 04 men vad som anförs är relevant också för ABT 06.

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 543 nämligen också ofta vid reglering av ändrings- och tilläggsarbeten samt avgående arbeten (”ÄTA-arbeten”) och är primärt utformad för att tillämpas på sådana arbeten.4Värdet av ÄTA-arbeten är inte sällan betydande.
    I entreprenadprojekt finns i regel en strävan efter att träffa särskilda överenskommelser om fast pris för varje beställt ÄTA-arbete, vanligen baserat på en priskalkyl från entreprenören som kontrolleras av beställaren med hjälp av nyckeltal eller genom en egen motkalkyl. Det är emellertid inte ovanligt att parterna misslyckas med att enas om ett fast pris. Likaså är det inte ovanligt att tillämpliga à-priser saknas. Nu nämnda förhållanden resulterar i att ÄTA-arbeten ofta regleras enligt självkostnadsprincipen.5 Även om självkostnadsprincipen primärt är utformad för att tilllämpas vid reglering av ÄTA-arbeten har det på senare tid blivit allt vanligare att kontraktsarbetena i dess helhet regleras på löpande räkning, särskilt i projekt för vilka parterna kommit överens om partnering eller någon annan form av utökad samverkan.6 Självkostnadsprincipen — ibland med inslag av vissa debiteringsnormer eller à-pris — kan då utgöra grund för parternas hela ersättningsmodell. Att samverkan eller partnering har kommit på modet har sålunda i sig inneburit att självkostnadsprincipen fått en allt större praktisk betydelse.
    Det ovan angivna ger att bestämmelserna om självkostnadsprincipen i AB 04 kap. 6 §§ 9–10 får sägas vara några av de mest centrala bestämmelserna i standardavtalet. Eftersom självkostnadsprincipen kan vara relevant i förhållande till såväl kontraktsarbete som ÄTAarbete är självkostnadsprincipens innebörd en viktig fråga i alla entreprenader som regleras av AB 04, oavsett vilken ersättningsform som avtalats för kontraktsarbetena.
    I denna artikel avser vi att analysera självkostnadsprincipen i AB 04 bl.a. utifrån den bakomliggande dispositiva rätten, HD:s praxis avseende tolkning av bestämmelser i AB-avtalen samt ett rättsfall från Svea hovrätt som aktualiserar vissa principfrågor.7 Någon fullständig belysning av AB 04 kap. 6 §§ 9–10 är det inte fråga om. Istället framförs rättsliga argument relaterade till frågor av såväl praktiskt som teoretiskt intresse. Vår förhoppning är att också en sådan begränsad undersökning kan vara av intresse för den som på ett eller annat sätt befattar sig med självkostnadsprincipen enligt standardavtalen AB 04 och ABT 06.

 

4 Samuelsson, AB 04 — En kommentar, 2017, s. 381. Detta gällde redan i AB 54, se Källenius, Entreprenadjuridik, 1960, s. 263. 5 Se AB 04 kap. 6 §§ 6–7 och 9. 6 Angående partnering och olika former av utökad samverkan, se exempelvis Bjerle, Partnerskap: om kontraktens utformning vid partnering och liknande former av utökad samverkan i byggsektorn, 2014 och Liman m.fl., Entreprenad- och konsulträtt, 2016, s. 48 ff. 7 Svea hovrätts dom den 10 mars 2016 i mål nr T 10408-14.

544 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 2 Den dispositiva rättens betydelse vid tolkning av bestämmelserna i AB 04
HD har fastslagit att tolkningen av bestämmelserna i AB 04 bör inriktas på den aktuella bestämmelsens ordalydelse, givet att det saknas en gemensam partsavsikt och omständigheter vid sidan av avtalstexten som kan klargöra hur parterna uppfattade en bestämmelse. Vid tolkning inriktad på bestämmelsens ordalydelse kan ledning hämtas från systematiken och övriga bestämmelser i standardavtalet. Detta eftersom bestämmelserna är avsedda att utgöra ett sammanhängande system. Därtill ska entreprenadavtalets speciella drag särskilt beaktas vid tolkningen av vissa villkor.8 Om systematiken i AB 04 inte ger någon vägledning vid tolkning av ordalydelsen av bestämmelserna i standardavtalet är det enligt HD naturligt att tolka bestämmelserna i ljuset av den dispositiva rätten som annars skulle ha tillämpats, varav en del kommit till uttryck i köplagen.9Huruvida grunden för hänvisningen till köplagen är att vissa av köplagens regler ger uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer eller att köplagens regler analogivis utgör del av bakgrundsrätten för entreprenadavtalet är inte givet.10 HD har i NJA 2013 s. 1174, som avsåg ett entreprenadavtal där ett AB-avtal inte utgjorde avtalsinnehåll, hänvisat till konsumenttjänstlagen, särskilt i de delar lagen ger uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet. Vid analogisk tillämpning av lagens regler i övrigt ska dock betydande försiktighet iakttas. Också vad som gäller för uppdragsavtal bör vara av betydelse vid fastställande av den dispositiva rätt som ska tillämpas på entreprenadavtal.11 Det kan mot den bakgrunden ifrågasättas varför köplagens regler särskilt förtjänar att betonas vid en tillämpning av den dispositiva rätt som gäller för entreprenadavtal, även om det visserligen finns likheter mellan entreprenadavtal och tillverkningsköp.12 I den mån köplagens regler ger uttryck för obligationsrättsliga principer bör ändå regler som gäller för uppdragsavtal och andra för entreprenadavtalet närliggande avtalstyper tillämpas före mer allmänna principer. Företräde framför alla nämnda rättsnormer har naturligtvis eventuella för avtalstypen entreprenadavtal speciella regler och principer, i den mån sådana går att finna.

 

8 Ingvarson och Utterström, Högsta domstolens intåg i entreprenadrättens slutna rum, SvJT 2015 s. 258. Se även Nilsson, Entreprenadavtalets speciella drag, Festskrift till Ronney Hagelberg, 2016, s. 161 f. och Willborg, Högsta domstolens tolkning av entreprenadavtal, JT 2016-17 s. 864. 9 NJA 2015 s. 862 p. 12. 10 Angående allmänna obligationsrättsliga principer och köplagens betydelse vid utveckling och formulering av sådana principer, se Hagström, Obligasjonsrett, 2011, s. 28 ff. 11 Se Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1971, s. 103 f. 12 Se t.ex. Ramberg, Kontraktstyper, 2005, s. 67 och Lehrberg, Köprätt enligt 1990 års köplag, 2008, s. 363.

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 545 3 Utgångspunkter enligt dispositiv rätt
3.1 Skäligt pris och entreprenörens självkostnad
HD har i NJA 2001 s. 177 fastslagit att 45 § köplagen är analogt tilllämplig för entreprenadavtal.13Paragrafen anger att om priset inte följer av avtalet ska köparen betala vad som är skäligt. Därmed stadgar dispositiv rätt att om parterna inte avtalat något annat har entreprenören rätt till ersättning motsvarande ett skäligt pris. En förutsättning för att paragrafen ska vara tillämplig är att priset inte följer av avtalet. För att priset ska anses följa av avtalet räcker att parterna har kommit överens om en viss modell för beräkning av priset, t.ex. särskilda enhetspriser för material eller arbetstid. Det krävs inte att priset uttryckligen följer av avtalet, utan det kan vara underförstått, exempelvis genom partsbruk eller annan sedvänja. Om priset följer av avtalet saknas möjlighet att tillämpa 45 § köplagen för att göra en skälighetsbedömning av priset. Om det avtalade priset är oskäligt kan jämkning enligt 36 § avtalslagen vara aktuellt. Att ett pris avviker från vad som är skäligt enligt 45 § köplagen innebär inte per automatik att det är oskäligt enligt 36 § avtalslagen.14 Vid bedömningen av vad som utgör ett skäligt pris enligt 45 § köplagen ska hänsyn tas till gängse pris vid tiden för köpet. Med detta ”avses det pris som säljare i allmänhet tillämpar för samma slags vara under motsvarande omständigheter.”15 Hänsyn kan också tas till omständigheterna i övrigt. Sådana omständigheter kan t.ex. vara att det uppstått särskilda kostnader för säljaren att fullgöra köpet, men också att säljaren har haft lägre kostnader än normalt. Saknas ett gängse pris får en allmän skälighetsbedömning göras. Därvid torde säljarens faktiska kostnader utgöra utgångspunkt, även om exempelvis kostnader som orsakats av säljaren själv inte ska beaktas. Utöver ersättning för sina kostnader har säljaren också rätt till ”en normal vinstmarginal”.16 Vid köp av specialtillverkade varor utgör ofta säljarens faktiska kostnader utgångspunkten vid en skälighetsbedömning enligt 45 § köplagen. Vissa av säljarens kostnader ska dock inte beaktas, nämligen sådana ”exceptionella kostnader som har uppkommit i det särskilda fallet, exempelvis genom att säljaren har råkat förstöra det exemplar som han skulle tillverka och därför måste tillverka ett nytt.”17 Svensson har diskuterat i vilken utsträckning priset kan anses ha lämnats öppet vid avtal om ersättning på löpande räkning vid tillverkningsköp. Hovrätten för Västra Sverige har i ett fall ansett att pri-

 

13 Enligt Lehrberg har regeln i praktiken ”sitt kanske viktigaste tillämpningsområde vid avtal om tjänster”, se Lehrberg, Köprätt enligt 1990 års köplag, 2008, s. 363. 14 Prop. 1988:89:76 s. 151 f., Svensson, Köplagen — En kommentar, 2017, s. 449 ff. och Lehrberg, Köprätt enligt 1990 års köplag, 2008, s. 362 f. 15 Prop. 1988/89:76, s. 151. 16 Svensson, Köplagen – En kommentar, 2017, s. 451 ff. 17 Prop. 1988/89:76 s. 152 och Svensson, Köplagen — En kommentar, 2017, s. 453.

546 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 set för ett uppdragsavtal följde av avtalet när priset skulle bestämmas enligt löpande räkning med fast timpris. Hovrätten ansåg att 45 § köplagen därmed inte var analogt tillämplig. En skiljaktig domare ansåg dock att priset inte helt kan anses följa av avtalet när endast en av två eller flera faktorer för prisets beräknande är reglerad. Av detta följde enligt domaren, när timpriset är överenskommet men antalet arbetstimmar är oreglerat, att det fakturerade priset ska vara skäligt.18 Lehrberg har anfört liknande uppfattning.19 Vid tillverkningsköp på löpande räkning kan argumenteras för att säljaren inte har rätt till ersättning för kostnader som orsakats av att ”säljaren valt onödigt dyrt material eller tagit längre tid på sig än vad som är normalt”. Istället skulle priset i dessa delar då bestämmas utifrån vad som utgör ett skäligt prissatt material och skälig tidsåtgång. Det är dock viktigt att beakta att 45 § köplagen inte är en jämkningsregel utan endast är tillämplig i delar priset inte kan anses följa av avtalet.20 Den part som gör gällande att det träffats ett avtal om pris har som utgångspunkt bevisbördan för påståendet.21Om parten inte lyckas uppfylla bevisbördan blir konsekvensen att 45 § köplagen ska tillämpas.22 Av det ovan anförda torde följa att om parterna inte avtalat om något pris för utförandet av en entreprenad ska priset i enlighet med 45 § köplagen bestämmas till ett skäligt pris. En utgångspunkt vid en sådan bedömning kan då vara entreprenörens faktiska kostnad, med de begränsningar som angetts ovan och som utvecklas nedan. Köplagen 45 § bör enligt vår uppfattning kunna tillämpas även när enbart t.ex. timpriset följer av parternas avtal men övriga faktorer för prisets bestämmande är oreglerade.

 

3.2 Begränsningar i entreprenörens rätt till ersättning för faktiska självkostnader
Om priset för en entreprenad ska bestämmas enligt 45 § köplagen och entreprenörens faktiska kostnader ska utgöra utgångspunkt för skälighetsbedömningen ska beaktas ett antal begränsningar i entreprenörens rätt till ersättning för faktiska kostnader.
    En första processuell förutsättning är att entreprenören förmår styrka kostnaderna som sådana. Förutsättningarna för bevislättnad avseende havda kostnader torde som utgångspunkt vara mycket begränsade, då entreprenören har ett informationsövertag gentemot beställaren och möjligheter att säkra bevisning genom löpande

 

18 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 30 december 2011 i mål nr T 1115-11 och Svensson, Köplagen — En kommentar, 2017, s. 454 f. 19 Lehrberg, Köprätt enligt 1990 års köplag, 2008, s. 365 ff. 20 Svensson, Köplagen — En kommentar, 2017, s. 454. 21 NJA 2001 s. 177. 22 Svensson, Köplagen — En kommentar, 2017, s. 453.

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 547 dokumentation.23I ett typiskt entreprenadprojekt av någon storlek har entreprenören tjänstemän på plats som följer entreprenaden. Beställarens kontroll och närvaro på arbetsplatsen varierar men är ofta klart begränsad i jämförelse med entreprenörens. Entreprenören arbetar såväl med dagbok och tidrapporter av olika slag som med bokföring av kostnader efter hand som de uppstår. Entreprenören har alla kontakter (och är i regel ensam kontraktspart) med underentreprenörer och leverantörer och får således förstahandsinformation om hur underentreprenader och materialleveranser fortskrider. Entreprenören har även en unik insikt i och kontroll över resurssättning, planering och tidsstyrning. Allt sammantaget har entreprenören därför i den typiska kommersiella entreprenaden ett informationsövertag gentemot beställaren och långt bättre möjligheter än denne att säkra samtida bevisning om kostnader och relevanta omständigheter. Endast i undantagsfall bör det föreligga sådana typiska bevissvårigheter som medför att bevislättnad kan aktualiseras. Entreprenören har inte heller rätt till ersättning för kostnader som hade kunnat undvikas och som orsakats av ineffektivitet eller andra brister hänförliga till entreprenören själv (onödiga kostnader).24 Därutöver har entreprenören en allmän skyldighet att planera och utföra arbetena fackmässigt.25 Ett allmänt krav på fackmässighet och omsorg gäller för uppdragsavtal i allmänhet.26Kravet på omsorg bör innefatta ett krav på entreprenören att undvika onödiga kostnader och tillse att arbetet inte tar längre tid att utföra än vad som är rimligt inom ramen för fackmässighetskravet. En utgångspunkt bör kunna vara att entreprenören ska bedriva arbetena lika ekonomiskt som om de skulle ersättas med ett fast pris.

 

3.3 Beställarens reklamationsplikt
HD har i ett antal mål klargjort att särskilt i långvariga avtal som innefattar ömsesidiga rättigheter och skyldigheter har parterna att samverka lojalt och lämna varandra upplysningar av betydelse för avtalsrelationen. Den part som vill göra gällande avtalsbrottspåföljder

 

23 Se Lindell, Civilprocessen, 2017, s. 616 om sänkning av beviskravet vid bevissvårigheter. Om AB 04 utgör avtalsinnehåll har parterna redan därigenom avtalat om viss dokumentationsskyldighet för entreprenören, se t.ex. kap. 2 §§ 2 och 13 samt kap. 3 § 1. Dessa förpliktelser preciseras ofta genom de administrativa föreskrifterna. 24 Se Källenius, Entreprenadjuridik, 1960, s. 263, prop. 1988/89:76 s. 152, Svensson, Köplagen — En kommentar, 2017, s. 453 ff., Sandvik, Entreprenørrisikoen, 1966, s. 168 och Chambers, Hudson’s Building and Engineering Contracts, 2010, s. 776 f. I ett valbart tillägg till det brittiska standardavtalet Nec3 (”Option E”) definieras vad som utgör ”Disallowed Cost”, vilket är sådana kostnader som entreprenören inte har rätt att erhålla ersättning för. 25 Se Wikander, Om det materiella arbetsbetinget och dess viktigaste rättsföljder, 1916, s. 21 ff., Källenius, Entreprenadjuridik, 1960, s. 263 och Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1971, s. 119 samt 4 § konsumenttjänstlagen, prop. 1984/85:110 s. 157 ff. och SOU 1979:36 s. 185 ff. 26 Ramberg, Kontraktstyper, 2005, s. 125 ff. samt Hellner, Hager och Persson, Speciell avtalsrätt II – Kontraktsrätt, 1 häftet, 2005, s. 241.

548 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 kan mot den bakgrunden inte förhålla sig passiv. Om så ändå sker kan parten förlora rätten att göra gällande sådana påföljder. Reklamationsskyldigheten för part som avser att göra gällande påföljd pga. avtalsbrott grundas enligt HD på lojalitetsskäl.27 Köplagen 47 § stadgar att om köparen fått en räkning av säljaren, är köparen bunden av det pris som har angetts i räkningen såvida inte köparen inom skälig tid meddelar säljaren att han inte godkänner priset. Köparen blir dock inte bunden av priset — trots underlåtenhet att i rätt tid meddela säljaren att priset inte godkänns — om ett lägre pris följer av avtalet eller det krävda beloppet är oskäligt.28 Frågan om beställarens reklamationsplikt uppstår inte sällan i entreprenadprojekt. En eventuell allmän obligationsrättslig princip om reklamationsplikt vid krav på betalning med specificerad räkning har dock inte någon betydelse i den mån en korrekt tillämpning av det pris som följer av avtalet (t.ex. enligt självkostnadsprincipen) ger ett lägre pris. Många av beställarens typiska invändningar, så som bristande underlag eller att entreprenören inte uppfyllt omsorgsförpliktelsen i kap. 6 § 10 p. 1, följer av självkostnadsprincipen. Sådana invändningar torde därför inte utsläckas vid sen reklamation.
    En särskild fråga av närbesläktad natur är om beställaren förlorar sin rätt att invända mot begärt pris efter att denne har betalat. Om beställarens betalning ska anses vara ett godkännande av priset beror på det enskilda avtalet och andra omständigheter i det enskilda fallet. Det förekommer t.ex. att det i entreprenadavtalet anges att betalning sker à-conto och/eller att slutreglering av utförda arbeten ska ske. I ett sådant fall bör betalning inte ses som ett godkännande av kostnadsunderlaget, de mängder arbete m.m. som anges däri eller den kostnad som underlaget ger. I vissa fall överenskommer parterna i ett avtal där arbetena ska ersättas på löpande räkning att betalning ska ske enligt betalningsplan och inte direkt kopplat till det faktiska värdet av utförda arbeten. Inte heller i det fallet kan utgångspunkten vara att betalning är ett godkännande av kostnadsunderlaget och det begärda priset. Det kan diskuteras var gränsen går för att beställarens passivitet ändå ska få verkan.
    Även i andra fall kan det bli relevant att närmare undersöka om en betalning inneburit ett godkännande av priset för arbetena eller om det enbart är fråga om en à-conto-betalning. Såväl parts- som branschbruk kan påverka bedömningen av betalningens rättsverkan. I mängdreglerade anläggningsentreprenader är det t.ex. vanligt att

 

27 Se t.ex. HD:s dom den 23 mars 2018 i mål nr T 1566-17, HD:s dom den 15 mars 2018 i mål nr T 2659-17, NJA 2017 s. 1195, NJA 2017 s. 203, NJA 2007 s. 909 och NJA 2002 s. 630. Det kan noteras att BKK:s styrelse i förordet till AB 04 särskilt har betonat ”en god samverkan och kommunikation” samt att parterna bör ”finna former för en fortlöpande dialog samt inom ramen för den allmänna lojalitetsplikten visa varandra förtroende och öppenhet.” Även om den rättsliga betydelsen av dessa ganska vaga uttalanden är liten, är de likväl i linje med vad HD uttalat. 28 47 § 2 men. köplagen.

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 549 betalning sker mot preliminära mängdredovisningar avseende entreprenörens utförda arbeten. Den preliminära regleringen stäms sedan av och korrigeras vid behov (i bägge riktningar) i samband med slutreglering av entreprenaden.

 

4 Ersättningsgilla kostnader enligt självkostnadsprincipen
4.1 Ersättningsgilla kostnadsslag och entreprenörarvode
Vilka kostnadsslag som är ersättningsgilla enligt självkostnadsprincipen framgår uttryckligen av AB 04 kap. 6 § 9. I bestämmelsens första sex punkter uppräknas konkreta kostnadsslag, så som kostnader för material, arbetare och hjälpmedel. Därefter följer i p. 7 en ”slasktratt” som fångar upp ”kostnader i övrigt” (samt såvitt avser ABT 06 även kostnader för utredning och projektering). Kostnader för räntor och centraladministration ersätts dock genom ett särskilt entreprenörarvode, vilket också inkluderar vinst.29 Som framgår av p. 8 förutsätter AB 04 att entreprenörarvode utgår genom ett procentuellt påslag på de kostnader som anges i p. 1–7. Sådant procentuellt påslag anges regelmässigt i entreprenörens anbud eller i annan kontraktshandling. I s.k. partnering-entreprenader är det vanligt att entreprenörarvodet istället överenskoms vara en fast summa, som i praktiken baseras på en procentandel av den beräknade totala självkostnaden för entreprenaden.
    AB 04 reglerar inte vad som gäller för det fall att parterna inte kommit överens om ett procentuellt påslag eller annan regleringsmodell för entreprenörarvode. Det är således oklart om entreprenören då helt saknar rätt till ersättning för vinst och centraladministration eller om denne har rätt till skälig ersättning avseende vinst respektive verifierade kostnader avseende centraladministration.
    Samuelsson anger ”att självkostnadsprincipen inte definieras genom den uppräkning av kostnadsposter som anges i p. 1–8.” Samuelsson anser att en entreprenör kan begära ersättning också för andra kostnader än de som anges i kap. 6 § 9.30 Enligt vår uppfattning är det en naturlig tolkning av bestämmelsens ordalydelse att p. 1–8 utgör en fullständig uppräkning av de kostnader som är ersättningsgilla enligt självkostnadsprincipen. Detta stöds av p. 7 som anger ”kostnader i övrigt” och därmed synes omfatta andra kostnadsslag än de som avses i p. 1–6.
    Samuelsson anser vidare att angivna kostnadsslag i p. 1–7 är vida och synes utformade för att parterna närmare ska avtala om vilka kostnader som är ersättningsgilla inom respektive punkt. Om parterna inte träffar sådan överenskommelse ”finns det en överhäng-

 

29 AB 04 kap. 6 § 10 p. 2. 30 Samuelsson, AB 04 – En kommentar, 2017, s. 381.

550 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 ande risk för att parterna kommer att ha olika uppfattningar om vad som ska anses ingå.”31 Vi delar Samuelssons uppfattning, vilken också vinner stöd av bestämmelsens utveckling i de olika versionerna av AB-avtalen samt vad som anförts i motiven.32 Det är dock ovanligt att parterna närmare avtalar om vad som ska ersättas punkt för punkt i AB 04 kap. 6 § 9. Vår erfarenhet är att AB 04 istället tolkas mot bakgrund av branschpraxis avseende vad som ersätts under respektive punkt. Detta orsakar dock problem för parterna då innehållet i branschpraxis inte är givet i förhållande till alla punkterna och det dessutom är en bevisfråga, vilken därigenom kan komma att bli föremål för bevisning och motbevisning i varje tvist.33 En särskild osäkerhet föreligger när det gäller att fördela havda kostnader mellan kostnadsslagen. Denna osäkerhet är av särskild betydelse när det gäller gränsdragningen mellan sådana kostnader som mot verifikat enligt p. 1–7 och sådana som ersätts genom entreprenörarvodet.
    Det framstår mot den bakgrunden som angeläget att parterna, exempelvis i de administrativa föreskrifterna, närmare preciserar vilka konkreta kostnader som omfattas av de olika punkterna. När det gäller gränsdragningen mellan kostnadsslagen i p. 1–7 respektive de kostnader som ersätts genom entreprenörarvodet är det sannolikt mest effektivt att uttryckligen ange vilka kostnader som ersätts genom entreprenörarvodet. Detta sker i praktiken inte sällan i s.k. gränsdragningslistor, vars syfte är att klargöra vad som ersätts enligt p. 1–7 respektive genom entreprenörarvodet.

 

4.2 Särskilt om entreprenörarvodet
Som framhållits ovan utgår viss ersättning till entreprenören genom entreprenörarvodet. Entreprenörarvodet definieras i AB 04 kap. 6 § 10 p. 2 enligt följande.

 

I entreprenörarvodet inbegrips, förutom vinst, kostnader för räntor och centraladministration med beaktande av eventuella årsomsättningsrabatter. Övriga rabatter som entreprenören kan tillgodoräkna sig i entreprenaden skall gottskrivas beställaren.

 

Av ordalydelsen följer alltså att entreprenörarvodet omfattar ersättning för vinst samt kostnader för räntor (dvs. finansiering) och centraladministration. Rabatter ska beaktas på särskilt sätt. Mer ledning än så ger inte AB 04 i fråga om vad som ersätts genom arvodet. Vinst

 

31 Samuelsson, AB 04 – En kommentar, 2017, s. 382 f. 32 Se särskilt Motiv AB 65, Arbetsutskottet inom Svenska Teknologföreningens Kontraktskommitté, 1969, s. 154. 33 Se Westberg, Civilrättskipning, 2013, s. 342 ff. och Westberg, Överraskande rättsbildning på grundval av handelsbruk eller allmänt tillämpade standardvillkor, JT 2000–01 s. 362 ff.

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 551 och ”kostnader för räntor” (alltså finansiering) vållar sällan några tolkningsproblem. Vad som innefattas i centraladministration är däremot ofta föremål för diskussion. Som påpekats ovan förekommer det att omfattningen av centraladministration förtydligas i det enskilda entreprenadavtalet. Men så sker långt ifrån alltid. Då återstår ordalydelsen. Vilka kostnader som i sådana fall ska anses omfattas av centraladministration (och därmed ersättas genom entreprenörarvodet) är en fråga som ofta blir föremål för diskussion. Märkligt nog är begreppet centraladministration inte definierat i begreppsbestämningarna.
    I branschen anses det ofta att kostnader för centraladministration är kostnader ”ovanför arbetsplatsen”, dvs. sådant för projektet supporterande arbete som utförs på region- och huvudkontor i form av t.ex. löne- och personaladministration, IT-stöd, arbetsmiljö, juridik, ekonomi, inköp, övergripande planering, ledning och teknisk expertis m.m.34 Internt fördelar entreprenörerna genom bokföringstekniska åtgärder emellertid ofta ut denna typ av centrala kostnader på olika regioner och slutligen på projekten, som en intern omallokering av kostnader. När entreprenader utförs till fast pris uppstår sällan frågor om detta. Men vid större ÄTA-arbeten på löpande räkning alternativt när hela entreprenader utförs på löpande räkning är det inte sällan desto mer diskussioner i projekten.
    Anta att entreprenören hävdar att en kostnad som i praktiken uppstår på central eller regional nivå omallokeras (dvs. ombokas så att kostnaden förs mot det enskilda projektet) av entreprenören så att den synes utgöra en kostnad i den enskilda entreprenaden. Ska det då betraktas som en kostnad i övrigt, som ersätts mot verifikat enligt AB 04 kap. 6 § 9 p. 7? Kan entreprenören flytta ut centrala funktioner till arbetsplatsen i stora projekt för att därigenom kunna betinga sig betalning mot självkostnad för sådana kostnader som annars skulle ersättas genom entreprenörarvodet, eftersom de då hade klassats som centraladministration? I dessa avseenden finns långt fler frågor än tydliga svar.
    Vår uppfattning är att entreprenören inte utan överenskommelse med beställaren ska kunna påverka vad som ersätts mot självkostnad genom t.ex. strategisk utflyttning av personal från region- och huvudkontor till arbetsplatsen. Det rimmar illa med den omsorgsförpliktelse som enligt AB 04 kap. 6 § 10 p. 1 gäller vid ersättning enligt självkostnadsprincipen och även de övergripna skrivningarna i förordet till standardavtalet om lojalitet och förtroende. Det är också vår uppfattning att en kostnad inte kan göras projektspecifik enbart genom interna ombokningar av centrala kostnader. Frågan om en

 

34 Se Johansson, Entreprenadrätt och praktik, 2007, s. 311. I övrigt tycks begreppet centraladministration inte vara särskilt kommenterat i den entreprenadrättsliga litteraturen.

552 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 kostnad är projektspecifik, och inte att betrakta som en centraladministrativ kostnad, bör lösas utifrån objektiva kriterier.
    En utgångspunkt bör vara att kostnader som entreprenören hade haft oberoende av den specifika entreprenaden inte är ersättningsgilla på annat sätt än genom entreprenörarvodet. I övrigt får en tolkning av begreppet ”centraladministration” göras. Den inom branschen ”traditionella” uppfattningen om att centraladministration avser kostnader ”ovanför arbetsplatsen” kan därvid ge viss vägledning, men behöver anpassas till de specifika omständigheterna i den aktuella entreprenaden.
    Ovan ger enligt vår uppfattning tydligt stöd för uppfattningen att begreppet ”centraladministration” bör definieras i nästa version av AB 04, lämpligen i begreppsbestämningarna. Därtill skulle Byggandets Kontraktskommitté (BKK) kunna överväga att till standardavtalet bifoga en gränsdragningslista avseende vilka kostnader som — om inte annat avtalas av parterna — ersätts genom entreprenörarvodet.

 

4.3 Övriga kostnader som avser entreprenaden kan ersättas enligt självkostnadsprincipen
AB 04 kap. 6 § 9 p. 7 skiljer sig från p. 1–6 genom att inte ange ett konkret kostnadsslag utan istället stadga att entreprenören har rätt till ersättning för ”kostnader i övrigt”. Det framstår som naturligt att tolka detta som att i princip vilka kostnader som helst som avser entreprenaden och som inte omfattas av p. 1–6 eller 8 kan ersättas enligt p. 7. Om parterna önskar inskränka omfattningen av punkten behöver detta uttryckligen regleras i avtalet, primärt genom gränsdragningslistor i relation till entreprenörarvodet. Sådana kostnader som inte omfattas av p. 1–6 och inte heller av entreprenörarvodet kan nämligen fångas upp av p. 7. Genom en gränsdragningslista som klargör vad som omfattas av entreprenörarvodet blir därmed också tydligare vilka typer kostnader som inte är ersättningsgilla genom p. 7.
    Punkten medför alltså att en mycket stor mängd kostnader som sådana torde vara ersättningsgilla enligt självkostnadsprincipen. En fråga är vilka kostnadsslag som omfattas av ”övrigt” och vad som därmed utgör en ”bortre gräns” för ersättningsgilla kostnadsslag enligt självkostnadsprincipen.35 En första förutsättning är att ersättningsgilla kostnader måste avse entreprenaden. Det får inte vara fråga om en kostnad som har uppstått av annat skäl än att entreprenören ska uppfylla sina avtalade förpliktelser.
    I Svea hovrätts dom den 10 mars 2016 i mål nr T 10408-14 (”Nybropalatset”), som gällde en entreprenad som i dess helhet ersattes på löpande räkning, tillerkände domstolen entreprenören rätt till ersättning för kostnader för bl.a. mat och dryck i samband med mö-

 

35 Den bortersta gränsen enligt dispositiv rätt bestäms av 36 § avtalslagen.

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 553 ten och taklagsfest, mobiltrafikavgifter, modem och routrar, resor till och från arbetsplatsen samt parkeringsavgifter. Mot bakgrund av branschpraxis och Formulär LR0636 fann domstolen att inga kostnader omfattades av avtalat timpris för personal och att samtliga kostnader (undantaget mat och dryck) var nödvändiga för utförandet av entreprenaden. När det gällde mat och dryck i samband med möten och taklagsfest ansåg domstolen att detta var kostnader som en arbetsgivare normalt bekostar och därför inte var privata kostnader. Entreprenören hade således rätt till ersättning också för detta.
    Vidare fann hovrätten att entreprenörens kostnader för ”[a]tt sammanställa kostnadsunderlaget i enlighet med [beställarens] önskemål får anses utgöra en sådan kostnad som är ersättningsgill enligt självkostnadsprincipen.” Däremot ansågs entreprenören inte ha rätt till ersättning för inköp av nya verktyg pga. att verktyg stulits under entreprenadtiden, i vart fall inte om stölderna sker ”på del [av entreprenaden] som inte avlämnats.” Inte heller ansåg hovrätten att entreprenören hade rätt till ersättning för inköp av arbetsbelysning som inte förbrukats i entreprenaden eller en laser, då detta ”inte är ett verktyg som typiskt sett förbrukas”.37 Det framstår alltså som att p. 7 inte innehåller någon ”bortre gräns” för ersättningsgilla kostnader enligt självkostnadsprincipen såvitt avser kostnadsslag. I princip vilka typer av kostnader som helst, som inte ryms inom någon annan punkt i bestämmelsen, bör kunna omfattas av punkten. Den ”bortre gränsen” för vilka kostnader som är ersättningsgilla enligt självkostnadsprincipen får därmed sökas på annat sätt.

 

4.4 Kostnaderna ska vara nödvändiga för arbetets utförande
Av Nybropalatset följer att ersättningsgilla kostnader enligt självkostnadsprincipen är sådana kostnader som är nödvändiga för utförandet av det aktuella arbetet (detta torde gälla oavsett om fråga är om en hel entreprenad eller enskilda ÄTA-arbeten) och som normalt sett är sådana kostnader som arbetsgivaren bekostar. Undantag gäller sådana kostnader som entreprenören står risken för (exempelvis kostnader som orsakats av stölder under entreprenadtiden på inte avlämnad del av entreprenaden) och sådana kostnader som avser material som inte förbrukats i entreprenaden.
    Hovrätten bedömde i Nybropalatset att kostnader för mat och dryck till möten och arbetsrelaterade fester är ersättningsgilla. Resonemanget kring att det är fråga om kostnader som en arbetsgivare normalt sett bekostar må vara riktigt, men det behöver inte per automatik innebära att det är fråga om kostnader som ska belasta be-

 

36 Formulär LR06 är ett formulär för förenklad debitering genom procentsatser vid löpande räkning. Formuläret har tagits fram av Svensk Byggtjänst men någon ny version har inte getts ut efter 2015. 37 Nybropalatset, hovrättens domskäl, s. 9 f.

554 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 ställaren på självkostnadsbasis. Den springande punkten blir om kostnaderna kan anses hänförliga till entreprenadens utförande (inte privata kostnader och inte heller kostnader som hade uppkommit hos entreprenören oberoende av entreprenaden) och inte avser sådant som ersätts som centraladministration.
    Oavsett om löpande räkning enligt självkostnadsprincipen gäller som ersättningsform för entreprenaden i dess helhet, eller enbart för ÄTA-arbeten, uppkommer fråga om gränsdragning mellan dels entreprenörens kostnader utom entreprenaden, dels kostnader inom entreprenaden som redan är ersatta eller ska ersättas på annat sätt. När det gäller den senare gränsdragningen blir detta tydligast vid reglering av ÄTA-arbete och gränsdragningen mot kontraktsarbeten liksom gränsdragningen mellan vad som ersätts genom entreprenörarvodet respektive på självkostnadsbasis. Vi återkommer till detta i ett särskilt avsnitt nedan. Därtill, och av vikt, är att olika slags ”arbetsgivarkostnader” (t.ex. kostnader för fortbildning och konferenser som inte är knutna till den specifika entreprenaden samt kostnader för friskvård) utan direkt koppling till en viss entreprenad bör ingå i ersättning för centraladministration, dvs. ersätts genom entreprenörarvodet.
    När det gäller kostnader för sammanställning av kostnadsunderlaget enligt beställarens önskemål beror rätten till ersättning på huruvida parterna avtalat något särskilt om redovisning av kostnader och om kostnadsunderlaget varit upprättat i enlighet med detta eller annars i enlighet med de krav som enligt dispositiv rätt kan ställas på en kostnadsredovisning vid utförande av arbete på löpande räkning. Om aktuella krav inte uppfyllts har beställaren enligt vår uppfattning rätt att kräva rättelse från entreprenören. Vi återkommer nedan till vilka krav som kan ställas på entreprenörens kostnadsredovisning.

 

4.5 Sammanfattning
Är det fråga om en kostnad som inte omfattas av AB 04 kap. 6 § 9 p. 1–6 och som (1) har uppkommit i anledning av och varit nödvändig för utförandet av entreprenaden, (2) inte ersätts genom entreprenörarvodet eller ska – eller redan har – ersatts på annat sätt, (3) inte omfattas av entreprenörens risksfär, (4) är motiverad och rimlig givet kravet på fackmässighet och omsorg gentemot beställaren, (5) har förbrukats i entreprenaden samt (6) normalt bekostas av arbetsgivaren, bör kostnaden som utgångspunkt vara ersättningsgill.
    Givet att kap. 6 § 9 p. 1–6 omfattar de flesta kostnader som är tänkbara i en entreprenad bör dock tillämpningsområdet för p. 7 under alla förhållanden vara begränsat.

 

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 555 5 Bästa tekniska och ekonomiska resultat
5.1 Entreprenörens omsorgsförpliktelse
Enligt AB 04 kap. 6 § 10 p. 1 ska entreprenören fullgöra sin uppgift så att beställaren erhåller bästa tekniska och ekonomiska resultat.
    Inledningsvis är det viktigt att konstatera huruvida bestämmelsen ger uttryck för en resultatförpliktelse eller omsorgsförpliktelse. Skillnaden kan sägas bestå i att en resultatförpliktelse innebär att den förpliktade ska ”åstadkomma ett resultat” medan en omsorgsförpliktelse innebär att den förpliktade ska ”med omsorg eftersträva ett resultat”. Om det resultat som ska eftersträvas är obestämt är förpliktelsen en omsorgsförpliktelse.38 AB 04 kap. 6 § 10 p. 1 är en obestämd bestämmelse på så sätt att den inte preciserar vad entreprenören ska uppnå. Detta gäller särskilt då de två värden som entreprenören ska tillse att beställaren ”erhåller”, ofta är motstridiga. Eftersom den föreskrivna prestationen får sägas vara oprecis -är det fråga om en omsorgsförpliktelse.39 Eftersom en omsorgsförpliktelse innebär att den förpliktade med omsorg ska sträva efter bästa möjliga resultat40, kan kap. 6 § 10 p. 1 tolkas som att den innebär en viss precisering av vad som avses med bästa möjliga resultat. Vid en bedömning av huruvida entreprenören eftersträvat bästa möjliga resultat är det således de tekniska och ekonomiska resultaten som ska bedömas. Hur dessa ska viktas mot varandra är dock oklart.
    En historisk genomgång av tidigare versioner av AB-avtalen och självkostnadsprincipen ger enligt vår uppfattning stöd för vissa grundläggande principer vid tillämpning av självkostnadsprincipen, vilka är relevanta även för AB 04. En viktig principiell utgångspunkt är därvid att entreprenören har en skyldighet att utföra arbeten på löpande räkning med samma omsorg och aktsamhet avseende kostnaderna som om det avtalade priset vore ett fast pris.

 

5.2 Bevisbördans placering
Enligt Samuelsson är det beställaren som har bevisbördan för att entreprenören har brutit mot sin omsorgsförpliktelse i AB 04 kap. 6 § 10 p. 1 (varit vållande) samt effekten av detta. För att beställaren ska ha framgång med en invändning mot betalningsskyldighet krävs ”att den begärda ersättningen är oförsvarlig med beaktande av det resultat som faktiskt uppnåtts och att det undermåliga resultatet är en följd av entreprenörens handlande eller underlåtenhet.”41Liknande

 

38 Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 20. 39 Samma uppfattning i Samuelsson, AB 04 – En kommentar, 2017, s. 386. Att bestämmelsen är en omsorgsförpliktelse ansåg också en skiljenämnd bestående av Bo Svensson, Jan Ramberg och Gunnar Björklund i en särskild skiljedom den 18 maj 2005 i tvist avseende entreprenad för om- och utbyggnad av Kista Galleria. Skiljenämndens bedömning gällde dock ABT 94 kap. 6 § 8 p. 1. Se Svea hovrätts mål nr T 10408-14, aktbil. 19, s. 51–58. 40 Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 20. 41 Samuelsson, AB 04 – En kommentar, 2017, s. 387 ff.

556 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 resonemang återfinns i Nybropalatset, där domstolen anför att det åligger beställaren att visa dels att entreprenören brustit i sin omsorgsplikt, dels de ekonomiska följderna av detta.42 Svea hovrätt har i en annan dom som avsåg ett entreprenadavtal på löpande räkning anfört att det vid fullkomlig avsaknad av villkor för priset för en entreprenad är entreprenören som har bevisbördan för att begärt pris är skäligt. Som skäl för detta anger domstolen att det är den som utför ett arbete som har enklast att säkra bevisning och löpande informera sin motpart om kostnadsutvecklingen.43 Om bevisbördan åvilar beställaren innebär det att entreprenören i osäkra fall har rätt till full betalning. Därmed kan entreprenören komma att erhålla ersättning trots ett icke fackmässigt eller på annat sätt vårdslöst utförande. Om bevisbördan istället läggs på entreprenören kan denne i osäkra fall komma att erhålla för låg ersättning, trots fullgott utförande.
    I detta sammanhang är av betydelse att det är entreprenören som planerar och utför arbetet samt har en avtalad dokumentationsskyldighet genom exempelvis AB 04 kap. 3 § 13. Om bevisbördan ska placeras på den part som har bäst möjlighet att säkra bevisning torde alltså entreprenören ha bevisbördan för visa att arbetet inte utförts vårdslöst.
    Samtidigt som entreprenören har ett informationsövertag gentemot beställaren har beställaren ett övertag mot entreprenören i egenskap av att vara den som har möjlighet att innehålla betalning. Om entreprenören skulle bära bevisbördan skulle det kunna medföra obefogade invändningar från beställaren i syfte att söka undkomma full betalning eller i vart fall senarelägga sådan betalning. Om beställaren har bevisbördan riskerar det å andra sidan innebära att entreprenören får betalt även om omsorgsförpliktelsen inte uppfyllts. Mot bakgrund av entreprenörens rätt att avbryta arbetena och i förlängning häva avtalet vid utebliven betalning44 kan därmed uppkomma ett slags ”utpressningssituation” för den beställare som har ett tidspressat projekt. Samtidigt måste givetvis entreprenörens berättigade krav skyddas av kassaflödesskäl; oberättigade invändningar kan leda till ett motsatt utpressningsliknande scenario där entreprenören tvingas acceptera avdrag av likviditetsskäl.
    De motstående intressen som nu redogjorts för fordrar enligt vår uppfattning en mer sofistikerad modell för fördelning av bevisbördan. I en skiljedom som avsåg Kista Galleria45 löstes denna fråga på så

 

42 Domstolen hänvisar härvid till bl.a. Motiv AB 72, Svenska Teknologföreningens Kontraktskommitté, 1973, s. 185. 43 Svea hovrätts dom den 4 november 2004 i mål nr T 2388-01. Se även Lehrberg, Köprätt enligt 1990 års köplag, 2008, s. 374 f. 44 AB 04 kap. 8 §§ 2–3. 45 Särskild skiljedom den 18 maj 2005 i tvist avseende entreprenad för om- och utbyggnad av Kista Galleria av skiljenämnd bestående av Bo Svensson, Jan Ramberg och Gunnar Björklund.

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 557 sätt att skiljenämnden fann att det ålåg beställaren att göra konkretiserade invändningar mot entreprenörens kostnader och att det då var upp till entreprenören att förklara varför den ifrågasatta kostnaden ändå varit motiverad för ett fackmässigt utförande av entreprenaden. Detta resonemang skulle kunna uttryckas som att det åligger beställaren att åberopa konkreta invändningar mot kostnadsunderlaget och att göra dessa i någon mån trovärdiga. När så har skett är det upp till entreprenören att med beaktande av beställarens invändningar och med den tillgång till bevisning som entreprenören besitter eller har möjlighet att besitta visa att kostnaden motiveras av ett omsorgsfullt och fackmässigt utförande av entreprenaden.46 Svea hovrätt har i Nybropalatset resonerat på ett liknande sätt, troligen med inspiration från Kista Galleria-domen, som gavs in i målet. Hovrätten framhåller i domen att entreprenören har bevisbördan för sina påståenden om att denne har haft en viss kostnad, att kostnaden är hänförlig till entreprenaden och att entreprenören har nedlagt det antal arbetstimmar som har fakturerats. Visar entreprenören detta, är det enligt hovrätten upp till beställaren att visa att entreprenören brustit i sin omsorgsplikt och den ekonomiska följden av åsidosättandet.47

5.3 Beställarens granskning av kostnadsunderlag och arbetsresultat
För att beställaren ska kunna bedöma huruvida entreprenören har uppfyllt sin omsorgsförpliktelse är det nödvändigt att beställaren såväl granskar kostnadsunderlaget för arbetet som det faktiska arbetsresultatet. Enligt 49 § 2 st. köplagen har köparen rätt att innan betalning undersöka varan på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna. Omsorgsförpliktelsen i AB 04 jämte stadgandet i köplagen bör medföra att beställaren har rätt att innan betalning vidta erforderlig undersökning av såväl kostnadsunderlaget som arbetsresultatet.

 

6 Beställarens rätt att granska originalverifikat
Av AB 04 kap. 6 § 10 p. 4 följer att beställaren har rätt att granska ”originalverifikationer”. Ordet verifikation får enligt Samuelsson antas avse ”sådan dokumentation av en affärshändelse eller en vidtagen justering som återspeglas i entreprenörens bokföring”. För varje affärshändelse ska finnas en verifikation. Av detta torde enligt Samuelsson följa ”att det inte alltid räcker med att möjliggöra granskning av sparade fakturor och annan dokumentation för att entreprenörens plikt att tillhandahålla ett granskningsunderlag till styrkande av kostnader ska ha fullgjorts, oavsett vilka anteckningar som har gjorts

 

46 Se liknande resonemang angående bevisbördans placering för den handling eller de omständigheter som innefattar vårdslöshet i Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 315 ff. 47 Nybropalatset, hovrättens domskäl, s. 4.

558 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 på fakturor eller andra tillhandahållna handlingar”. Samtidigt anser han att det sällan är möjligt för entreprenören att i en tvist styrka påstådda kostnader på något annat sätt.48 Enligt Samuelsson är tillhandahållande av originalverifikat inte en förutsättning för att ersättning ska utgå.49Vi delar hans uppfattning att verifikat inte nödvändigtvis måste presenteras i original. Endast i undantagsfall bör det vara befogat av beställaren att kräva fakturor och annat underlag i original. Bestämmelsen bör istället rimligen avse rätt att få ta del av en kopia av det faktiska verifikatet. Numera är verifikat i regel digitala och att benämna något som ett ”original” kan därmed förefalla en aning daterat. Oaktat frågan om verifikat ska företes i original eller inte bör företeendet av självkostnadsunderlag på beställarens begäran som utgångspunkt utgöra ett villkor för beställarens betalningsskyldighet när arbeten ska ersättas enligt självkostnadsprincipen.
    Om entreprenören trots begäran från beställaren vägrar tillhandahålla fullständigt kostnadsunderlag utgör det ett kontraktsbrott i sig. Rättsföljden bör vara att beställaren har rätt att innehålla betalning till dess att granskningsbart underlag har tillhandahållits. Entreprenören har också en skyldighet att tillhandahålla originalverifikat avseende arbeten utförda av underentreprenörer. Beställaren har dock inte någon avtalad rätt att direkt vända sig till sådana underentreprenörer med en begäran om att granska originalverifikat.50 Av AB 04 kap. 6 § 10 p. 4 följer inte en skyldighet för entreprenören att utan begäran från beställaren tillhandahålla originalverifikat. Tidsfrist för reklamation avseende krävt belopp bör dock börja löpa först när beställaren tagit del av alla relevanta underlag, varför det kan vara i entreprenörens intresse att alltid översända fullständig dokumentation i samband med debitering.
    Beställarens rätt att granska originalverifikat avser enbart sådana kostnader som anges i AB 04 kap. 6 § 9 p. 1–7. Beställaren har därmed inte rätt att granska originalverifikat avseende räntekostnader och kostnader för centraladministration. Detta beror på att AB 04 genom kap. 6 § 9 p. 8 förutsätter att ersättning för sådana kostnader ersätts genom ett avtalat procentuellt påslag, som alltså saknar direkt koppling till entreprenörens faktiska kostnader för ränta och centraladministration. Beställaren har därmed inget befogat intresse av att granska verifikat som avser sådana kostnader.51 Om entreprenör-

 

48 Samuelsson, AB 04 – En kommentar, 2017, s. 390. 49 Samuelsson, AB 04 – En kommentar, 2017, s. 390. 50 Samuelsson, AB 04 – En kommentar, 2017, s. 391. 51 Annat kan dock fallet vara om parterna inte avtalat om något procentuellt påslag och entreprenören begär ersättning för sina faktiska räntekostnader och kostnader för centraladministration. Fråga blir då om AB 04 kap. 6 § 10 p. 4 ska tolkas (eller tillämpas analogiskt) på så sätt att beställarens rätt att granska originalverifikat i en sådan situation också omfattar verifikat för räntekostnader och kostnader för centraladministration. Närmare tillhands ligger måhända att konstatera att AB

 

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 559 arvode inte har avtalats bör det dock vara upp till entreprenören att visa faktisk kostnad för centraladministration och annat som annars ersätts genom arvodet.

 

7 Krav på entreprenörens kostnadsredovisning
7.1 Beställaren ska kunna bilda sig en uppfattning om prisets beräknande
I AB 04 framgår inte uttryckligen hur entreprenörens kostnadsunderlag avseende kostnader för arbeten som utförts på löpande räkning ska vara sammanställt.
    HD har i NJA 2013 s. 1174 anfört att vid entreprenadavtal där konsumenttjänstlagen inte är tillämplig kan lagen ändå tjäna till vägledning när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer inom tjänsteområdet. HD har samtidigt betonat att det ska iakttas betydande försiktighet vid en analog tillämpning av lagens övriga regler, eftersom lagen i dessa delar har utformats i syfte att tillgodose konsuments skyddsbehov.
    Enligt 40 § konsumenttjänstlagen är näringsidkaren skyldig att på konsumentens begäran ställa ut en specificerad räkning för tjänsten. Räkningen ska göra det möjligt för konsumenten att bedöma det utförda arbetets art och omfattning. I den mån tjänsten inte har utförts mot fast pris ska det också framgå av räkningen hur priset har beräknats. Enligt förarbetena ska räkningen ”göra det möjligt för konsumenten att bedöma det utförda arbetets art och omfattning”, vilket innebär att konsumenten ska ”kunna utläsa t.ex. vilket slags arbete som utförts, vilka åtgärder som vidtagits och vad för slags material som använts.” I räkningen ska anges ”t.ex. hur många timmar och hur mycket material som gått åt samt priset per timme och materialenhet”.52 Konsumenttjänstlagens reglering i 40 § skiljer sig från motsvarande reglering i köplagen, enligt vilken priset för varan ska vara ”bestämt”. Det finns skäl att anta att 40 § konsumenttjänstlagen inte ger uttryck för en obligationsrättslig princip inom tjänsteområdet. Därmed skulle paragrafen endast genom analogi kunna tillämpas för entreprenadavtal där beställaren inte är konsument, vilket ska ske med betydande försiktighet.
    Även om försiktighet ska iakttas vid analogier från konsumenttjänstlagen i fall där beställaren inte är konsument, finns det goda skäl att anta att entreprenörens kostnadsunderlag bör vara sådant att det är möjligt för beställaren att bedöma arbetets art och omfattning samt precisering av antal timmar, mängd material och pris för såd-

 

04 saknar uttryckliga bestämmelser för en sådan situation. Beställaren kan också antas ha befogat intresse av att granska verifikat avseende nämnda kostnader om denne gör gällande att avtalat påslag för entreprenörarvode är oskäligt högt och därför ska jämkas enligt 36 § avtalslagen. AB 04 kap. 6 § 10 p. 4 ger dock inte stöd för granskning av verifikaten i en sådan situation. Det utesluter naturligtvis inte att beställaren begär att få del av verifikaten genom edition. 52 Prop. 1984/85:110 s. 309.

560 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 ana enheter. Av detta följer dels att underlaget ska innehålla vissa uppgifter, dels att det ska vara sammanställt på ett sätt som gör det möjligt för beställaren att utan oskälig arbetsinsats skaffa sig en uppfattning om prisets beräknande.

 

7.2 Två skilda bedömningar i Nybropalatset
Den bedömning som hovrätten gjorde i Nybropalatset avseende entreprenörens kostnadsunderlag skiljer sig från tingsrättens bedömning i samma mål. Tingsrätten ansåg att underlaget var så bristfälligt att det inte kunde läggas till grund för en bedömning av vad beställaren skulle betala. Skälet för detta var att tingsrätten bedömde att entreprenörens dagbok inte var tillförlitlig, att tidkort avseende arbetsledning var upprättade i efterhand och att det förekom ett antal felaktigheter i fråga om fakturering.53 Hovrätten betonade istället att entreprenörens kostnadsunderlag var mycket omfattande och att redovisningen var uppdelad på olika över- och underkonton. Av betydelse synes också ha varit att beställaren haft möjlighet att under entreprenadtiden månadsvis granska entreprenörens fakturor och vid behov begära fakturaunderlag. I målet var ostridigt att beställaren inte begärt att ta del av fakturaunderlag, som funnits tillgängligt hos entreprenören. Hovrätten konstaterade ”att det underlag som [entreprenören] har presenterat har visat sig vara så omfattande och i sådan grad komplett att utgångspunkten bör vara att [entreprenören] därigenom har visat att de haft de påstådda kostnaderna och lagt ned de fakturerade arbetstimmarna”.54 Medan tingsrätten tycks ha låtit det få stor betydelse att det saknats en tillförlitlig dagbok har hovrätten utgått från att kostnadsunderlaget varit ”så omfattande och i så hög grad komplett att” entreprenören bör ha rätt till ersättning i enlighet därmed, såvida inte beställaren framställer konkreta invändningar som gör att underlaget ändå bör ifrågasättas. Hovrättens formulering är olycklig, då den går att tolka som att ett omfattande kostnadsunderlag är tillräckligt för att entreprenören ska ha rätt till ersättning på löpande räkning. En sådan ordning framstår inte som rimlig. Högre krav bör ställas. Det är dock möjligt att hovrättens bedömning inte primärt grundar sig på kostnadsunderlagets omfattning utan snarare beställarens passivitet under entreprenadtiden. Om så är fallet är detta ett belysande exempel för den risk som båda parter står när det gäller reglering genom självkostnadsprincipen, nämligen att de avtalade villkoren förändras under entreprenadtiden genom passivitet eller konkludent handlande.

 

 

53 Stockholms tingsrätts dom den 17 oktober 2014 i mål nr T 17237-12, tingsrättens domskäl, s. 68 f. 54 Nybropalatset, hovrättens domskäl, s. 5 ff.

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 561 8 Skälig kostnad
En särskild fråga, vilken behandlas av både tingsrätten och hovrätten i Nybropalatset, är vad som gäller om entreprenörens kostnadsunderlag är av sådan bristande kvalitet att det inte är möjligt att låta det ligga till grund för en bedömning av priset. Det är givetvis så att entreprenören har haft någon kostnad för utförandet av aktuella arbeten. Enligt självkostnadsprincipen har entreprenören dock enbart rätt till ersättning för redovisade faktiska kostnader.
    En strikt tillämpning av självkostnadsprincipen skulle i en situation som den ovan beskrivna medföra att entreprenören helt saknar rätt till ersättning.
    I Nybropalatset ansåg hovrätten att priset följde av parternas avtal genom att de kommit överens om att entreprenaden skulle utföras på löpande räkning enligt självkostnadsprincipen. Det saknades därmed förutsättningar att tillämpa 45 § köplagen analogiskt.55 Tingsrätten gjorde dock bedömningen att det av entreprenören presenterade kostnadsunderlaget var sådant att det inte ”kan läggas till grund för att bestämma vad [beställaren] ska betala”. Priset kunde därmed inte anses vara bestämt, varför köplagen 45 § skulle tillämpas analogivis. Beställaren skulle alltså betala ett skäligt pris.56 Att bestämma ett skäligt pris enligt 45 § köplagen ska skiljas från att jämka ett avtalsvillkor vid oskälighet enligt 36 § avtalslagen. Om entreprenörens kostnadsunderlag är så bristfälligt att en strikt tilllämpning av AB 04 skulle innebära att denne inte erhåller någon ersättning alls, trots att det är visat att entreprenören har utfört visst arbete, kan det övervägas om det finns förutsättningar för tillämpning av 36 § avtalslagen i förhållande till självkostnadsprincipens villkor för betalning. Eftersom kostnadsunderlagets bristfällighet orsakats av entreprenören framstår det dock som rimligt att alla eventuella osäkerheter avseende faktisk kostnad, och andra relevanta fakta vid oskälighetsbedömningen, ska läggas entreprenören till last.

 

9 Särskiljande mellan kostnader för ÄTA-arbete och kontraktsarbete
Självkostnadsprincipen kan tillämpas såväl på enskilda ÄTA-arbeten som på en entreprenad som i dess helhet ska ersättas på löpande räkning. Om det gäller ersättning för ÄTA-arbeten uppkommer fråga om särskiljande av kostnader för sådana ÄTA-arbeten samt kostnader för kontraktsarbete (och för den delen andra ÄTA-arbeten).
    Erfarenheter från praktiken visar att det kan vara svårt att i efterhand särskilja vilka kostnader som avser kontraktsarbete respektive ÄTA-arbete. Därför måste entreprenören under entreprenadtiden löpande följa upp och särskilja kostnader mellan kontraktsarbeten

 

55 Nybropalatset, hovrättens domskäl, s. 3 ff. 56 Stockholms tingsrätts dom den 17 oktober 2014 i mål nr T 17237-12, tingsrättens domskäl, s. 69.

562 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 och ÄTA-arbeten. Även om vissa entreprenörer arbetar på detta sätt förekommer också att särskiljningen inte görs alls eller först långt senare.
    De flesta större byggbolag i Sverige tillämpar idag s.k. successiv vinstavräkning i koncernredovisningen. Det gäller bl.a. för samtliga bolag som är underkastade IFRS.57 Enligt principen om successiv vinstavräkning ska projektintäkter och kostnader hänföras till varje redovisningsperiod, baserat på färdigställandegraden av entreprenaden. För de noterade bolagen som följer IFRS innebär det i regel kvartalsvis avstämning. Detta är endast möjligt att göra om kostnaderna följs upp löpande och det görs åtskillnad mellan säkra intäkter (kontraktsarbeten) och osäkra fordringar (t.ex. tvistiga ÄTAarbeten). Den uppföljning och kostnadsstyrning som entreprenörerna ofta måste genomföra av redovissningsskäl ger alltså också ett samtida underlag för att särskilja kostnader för ÄTA-arbete vid självkostnadsredovisning av ÄTA-arbeten.58 Till detta kommer också att de bokföringssystem som används idag möjliggör att lägga upp separata arbetsordrar för varje enskilt ÄTA-arbete. Varje ÄTA-arbete får då ett eget nummer, som kan användas för märkning av fakturor från underentreprenörer och som arbetstid för yrkesarbetare och tjänstemän kan registreras mot direkt i tidregistreringssystemen. Tillämpas systemen rätt kan direkta kostnader för ÄTA-arbete därmed visas med god precision och utan behov av efterhandskonstruktioner.
    En ofta återkommande fråga avser redovisning av indirekta kostnader pga. ÄTA-arbete, vilken vi har behandlat i en annan artikel.59 För att säkra samtida bevisning även avseende denna typ av kostnader krävs ett tillkommande moment, nämligen samtida bedömningar från entreprenören om vilka indirekta kostnader ett visst ÄTAarbete orsakar. Det kan t.ex. vara fråga om att kostnaden för att utföra kontraktsarbete blir högre pga. att ett föreskrivet ändringsarbete innebär att andra hjälpmedel än planerat måste användas för kontraktsarbetena. Görs denna typ av bedömningar ”där och då”, och

 

57 International Financial Reporting Standards. IFRS är en internationell standard för redovisning avseende företag och organisationer. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder ska företag vars värdepapper på balansdagen är noterade på en reglerad marknad (reglerad marknad är idag NASDAQ Stockholm AB och NGM övriga t.ex. First North, aktietorget osv är inte reglerade marknader och därmed inte heller noterat företag) inom EU (noterade företag) upprätta koncernredovisning i enlighet med internationella redovisningsstandarder (IFRS) som antagits av EU. Det innebär att alla noterade svenska byggbolag följer standarden. För onoterade bolag som upprättar koncernredovisning (ett onoterat bolag som inte upprättar koncernredovisning får inte redovisa enligt IFRS) är det frivilligt. 58 Även om den s.k. färdigställandemetoden tillämpas i redovisningen, istället för successiv vinstavräkning, måste projekten värderas vid bokslut varvid reservationer kan behöva göras för t.ex. osäkra ÄTA-krav. Därför förutsätter även redovisning enligt färdigställandemetoden att entreprenören har en fungerande löpande uppföljning av kostnader och intäkter. 59 Ingvarson och Utterström, Väsentlig rubbning enligt AB 04, JT 2016–17 s. 68.

SvJT 2018 Självkostnadsprincipen enligt AB 04… 563 dokumenteras som en del av redovisningen för ÄTA-arbetet, kan bevisning säkras även avseende indirekta kostnader. Det kan givetvis finnas särskilda situationer när en sådan bedömning inte låter sig göras. Då återstår bedömningar i efterhand, som ofta har ett mycket begränsat bevisvärde och vars tillförlitlighet kan ifrågasättas.

 

10 Avslutande reflektioner
Självkostnadsprincipen är en ersättningsmodell som ställer höga krav på parterna i ett entreprenadavtal. Det gäller särskilt om entreprenaden i dess helhet regleras genom självkostnadsprincipen.
    I ett entreprenadprojekt där entreprenaden ersätts på löpande räkning och ersättningsmodellen självkostnadsprincipen tillämpas har entreprenören en betydande dokumentationsskyldighet. Entreprenören ska verifiera samtliga kostnader (undantaget sådana som ersätts genom entreprenörarvodet om parterna kommit överens om ett procentuellt påslag för arvodet) och sammanställa verifikaten — som kan vara synnerligen många — på ett sätt som gör det möjligt för beställaren att med en rimlig arbetsinsats sätta sig in i dokumentationen och bedöma kostnadernas rimlighet. Därutöver ska entreprenören planera och utföra arbetena fackmässigt samt med iakttagande av vissa omsorgsförpliktelser tillvarata beställarens intressen i tekniskt och ekonomiskt hänseende. En del av denna omsorg kan uttryckas som att entreprenören i en entreprenad som ersätts genom självkostnadsprincipen ska utföra arbetena med samma omsorg som om de skulle ersättas genom ett fast pris. Beställaren ska å sin sida granska den inte sällan omfattande dokumentation som entreprenören presenterar. Även om entreprenören sammanställer underlaget på ett tydligt och pedagogiskt sätt är det ofta en betydande uppgift för beställaren att granska underlaget. Detta kan bli särskilt betungande i de fall beställaren har en begränsad tjänstemannaorganisation, vilket särskilt kan vara fallet vid totalentreprenader. Om beställaren har invändningar mot kostnadsunderlaget eller priset bör beställaren inom rimlig tid presentera sina konkreta invändningar mot kostnadsunderlaget eller priset. Förutsatt att betalning inte sker à-conto eller enligt betalningsplan och det har varit möjligt att granska entreprenörens underlag, bör invändningarna framställas senast i samband med betalning.
    Reglering genom självkostnadsprincipen medför stora risker för parterna. Entreprenören riskerar att vid formella brister i kostnadsunderlaget förlora rätt till ersättning för faktiskt utfört arbete. Beställaren riskerar att få betala ett högt pris för utförda arbeten. Det bästa sättet för parterna att reducera de risker som är förenade med reglering genom självkostnadsprincipen torde vara genom aktivitet — särskilt kommunikation och dokumentation — under entreprenadtiden. Entreprenören bör säkerställa att denne har ett välfungerande och effektivt system för att logga kostnader och sammanställa verifikat.

564 Anders Ingvarson och Marcus Utterström SvJT 2018 Ett sådant arbete bör exempelvis kunna underlättas genom olika typer av digitala lösningar. Beställaren bör för sin del tillförsäkra sig om att det finns tillräcklig och kunnig personal som kan granska den omfattande dokumentation som entreprenören presenterar. Underlåtenhet från beställarens sida i detta hänseende kan leda till att beställaren blir bunden av det fakturerade priset och även att avtalsinnehållet förändras över tid genom beställarens passivitet eller konkludenta handlande.
    Entreprenadavtal är ofta långvariga avtal som ställer höga krav på samarbete mellan parterna. Ersättningsmodellen självkostnadsprincipen ställer särskilt höga krav på samarbete mellan parterna. Kraven på entreprenören att presentera ett utförligt kostnadsunderlag och på beställaren att framföra eventuella konkreta invändningar mot detta kan sammanfattas som en form av ömsesidig skyldighet till kommunikation. Den som vill klä saken i en mjukare språkdräkt skulle kunna formulera det som att parterna vid reglering enligt självkostnadsprincipen bör visa varandra tillbörlig omsorg.