Tore Almén. Rättsvetenskapsman, lagstiftare, domare — och mer därtill

 

 

Av f.d. justitierådet ANDERS KNUTSSON

”Att Tore Almén kommit att inta en sådan ledande ställning berodde naturligtvis i första hand på hans betydande insatser som rättsvetenskapsman, lagstiftare och domare men också på en kombination av personliga egenskaper som gjorde honom allmänt respekterad och omtyckt.” Det skriver författaren i denna levnadsteckning över Tore Almén.1


Den 14 mars 1919 avled Tore Almén i lunginflammation efter spanska sjukan. Han blev därmed ett av de miljontals offer som denna svåra epidemi skördade runt om i världen under åren kring första världskrigets slut. Vid sin död hade Tore Almén ännu inte fyllt 50 år, men han intog sedan länge en central ställning i det svenska juristlivet.
    Tore Almén föddes i Uppsala den 14 oktober 1871. Han var väl för- ankrad i den akademiska miljön. Fadern var professor i medicinsk och fysiologisk kemi och blev sedermera generaldirektör i Medicinalstyrelsen. Modern var född Fries och tillhörde en familj av botanister. Hennes far och bror var under olika perioder professorer i botanik och prefekter för Botaniska trädgården i Uppsala.
    Efter skolgång i Uppsala och Stockholm läste Tore Almén juridik i Uppsala, där han blev juris utriusque kandidat år 1895. Följande år studerade han utomlands, bl.a. under åtta månader vid universitetet i Berlin. Tyskland var ju det land till vilket det vid den tiden var naturligt att bege sig för en svensk jurist som önskade vidga sina vyer utanför den egna rätten. Efter återkomsten till hemlandet fortsatte han sina akademiska studier i Uppsala och år 1897 lade han fram del I av avhandlingen Om auktion såsom medel att åvägabringa avtal. Han hade då ännu inte fullgjort någon praktisk tjänstgöring vid domstol, vilket krävdes för rätt att avlägga högre juridisk examen. Detta formella krav gällde emellertid inte för att bli docent, och efter en disputation på avhandlingen kunde därför jur.utr.kand. Almén förordnas till docent vid juridiska fakulteten i december 1897.
    I januari 1898 uppkom en vakans på professuren i civilrätt genom professor E V Nordlings plötsliga frånfälle. Som vikarie på professuren förordade juridiska fakulteten docenten Elsa Eschelsson, som hade varit fakultetsopponent vid Alméns disputation ett par månader tidigare. Universitetskanslersämbetet godtog emellertid inte detta förslag. Ämbetet hänvisade till att Elsa Eschelsson redan hade förordnats

 

1 Artikeln har tidigare publicerats i minnesskriften Rättsvetenskapliga studier till minnet av Tore Almén, Iustus 1999, och återges här i något avkortat skick.

192 Anders Knutsson SvJT 2019

att under vårterminen handha undervisningen i processrätt. I detta läge förordade fakulteten Tore Almén till vikariatet, och detta blev också ämbetets beslut.
    Tore Almén kom att upprätthålla vikariatet på civilrättsprofessuren till och med vårterminen 1900, i avvaktan på att Nordlings efterträdare A O Winroth, som kom från en motsvarande professur i Lund, skulle tillträda. Almén var därefter tf. professor i straffrätt vid universitetet åren 1900–1902. Under år 1898 hade han fullgjort den ganska begränsade domstolstjänstgöring som krävdes för behörighet till högre juridisk examen. I maj 1900 avlade han juris utriusque licentiatexamen och disputerade för doktorsgraden, återigen med Elsa Eschelsson som fakultetsopponent, på del II av avhandlingen om auktion.
    Tore Almén tycks ha gjort sig mycket uppskattad som akademisk lärare. År 1902 övergav han emellertid den akademiska banan för att i stället ägna sig åt lagstiftningsuppgifter. Som led i strävandena att utvidga det ett par decennier tidigare inledda nordiska lagsamarbetet hade regeringarna i Danmark, Norge och Sverige beslutat att tillkalla kommittéer med uppdrag att utarbeta förslag till gemensam lagstiftning inom olika områden av obligationsrätten. Till ledamöter av kommittéerna hade utsetts framstående jurister i de olika länderna. Ordförande i den svenska kommittén var till en början Hjalmar Hammarskjöld, men sedan denne år 1901 utsetts till statsråd hade uppdraget gått över till Erik Marks von Würtemberg, som därmed fick lämna sitt nyligen tillträdda häradshövdingeämbete i Ängelholm. Tore Almén förordnades som sekreterare åt den svenska kommittén.
    De nordiska kommittéerna hade gjort upp ett ambitiöst program för sitt arbete och ställt samman en lista över ämnen som skulle behandlas. De beslöt att i första hand inrikta sig på köprätten. I Sverige hade Nya lagberedningen under Hjalmar Hammarskjölds ledning år 1894 lagt fram ett förslag till lag om köp och byte av lös egendom, vilket kom att bli en grundval för arbetet. Det nordiska samarbetet bedrevs med stor intensitet. Kommittéerna sammanträdde till månadslånga sessioner, i Köpenhamn den 30 augusti till 30 september 1902, i Kristiania den 3 till 31 mars 1903 och i Stockholm den 3 september till 3 oktober samma år. En redaktionskommitté med en ledamot från varje land arbetade med lagtexter i april och större delen av november 1903. När något nordiskt möte inte pågick sammanträdde den svenska kommittén, bl.a. under en sommarmånad i Skälderviken.
    Kommittéerna lade fram sina betänkanden 1903 och 1904. Det svenska förslaget granskades av Högsta domstolen enligt den ordning som var föreskriven i regeringsformen fram till dess att Lagrådet inrättades. Sedan härefter vissa ändringar gjorts i samråd med de andra nordiska länderna lades förslaget till grund för en proposition, som antogs av 1905 års riksdag. Tore Almén ägnade sig under tiden åt adjunktionstjänstgöring i Svea hovrätt och åt arbete på den stora köp-

SvJT 2019 Tore Almén. Rättsvetenskapsman… 193

lagskommentar, Om köp och byte av lös egendom, vars första upplaga kom ut i två delar åren 1906 och 1908.
    Tore Alméns kommentar till köplagen är betydligt mer utförlig än de ganska kortfattade lagmotiven. Den innehåller många självständiga resonemang i olika tolknings- och tillämpningsfrågor och går också in på ämnen som ligger utanför lagens reglering. Mycket av vad Almén där utvecklar har säkerligen inspirerats av vad som dryftats under kommittéernas långa överläggningar — den svenske ordföranden Marks von Würtemberg har omvittnat hurusom Almén ihärdigt och systematiskt upptecknade och samlade allt som kunde tänkas komma att erbjuda något intresse. Det är inte möjligt att med någon bestämdhet uttala sig om i vilken mån Alméns ståndpunkter också har haft kommittéledamöternas stöd. Att de inte kommit att inflyta i lagmotiven berättigar inte till slutsatser i någondera riktningen. Troligen har det av olika skäl ansetts lämpligt att hålla motiven på en allmän nivå och överlämna åt domstolar och doktrin att närmare utveckla lagreglernas innebörd.
    Alméns köplagskommentar kom att få en mycket stor auktoritet, inte bara i Sverige utan också i övriga Norden. Bara på ganska få punkter har rättspraxis valt en annan linje än den han förordat. Under sin levnad hann Almén med att färdigställa en andra upplaga av kommentaren, vilken gavs ut i två delar åren 1917 och 1918. Att han med stort intresse följde utvecklingen av rättspraxis på köprättens område i Norden är inte ägnat att förvåna. Vid hans död förelåg manus till en omfattande översikt över denna praxis. Den hade delvis legat till grund för en serie föreläsningar vid en nordisk studentjuriststämma i Köpenhamn år 1918, vilka hade publicerats i ett referat från stämmans förhandlingar. Övriga delar, som hade varit avsedda att ligga till grund för föreläsningar vid Stockholms högskola, infördes efter viss redigering i Tidsskrift for Rettsvitenskap år 1919.
    Under åren 1906–1914 var Tore Almén engagerad i flera andra stora lagstiftningsprojekt. Det nordiska samarbetet hade avstannat efter den svensk-norska unionskrisen 1905 och obligationsrättskommittéernas ambitiösa program avancerade därför inte. I Sverige arbetade emellertid en lagberedning som hade inrättats år 1903 under ordförandeskap av Ivar Afzelius med förslag till en ny jordabalk. Beredningen hade lagt fram ett första betänkande, som ledde till 1907 års lagar om nyttjanderätt och servitut. Tore Almén deltog som ledamot i beredningens arbete under åren 1906–1909 och medverkade i två betänkanden. Det ena, avlämnat 1908, innehöll nya regler om köp och byte av fast egendom och om inskrivning. Det andra innehöll ett fullständigt förslag till en ny jordabalk.
    Lagberedningens förslag kom endast delvis att genomföras och en helt ny jordabalk skulle inte komma till stånd förrän drygt 60 år senare. En del av beredningens förslag, som genomfördes år 1912 efter en lagrådsbehandling med Tore Almén som föredragande, var nya

194 Anders Knutsson SvJT 2019

regler om inteckning och exekutiv försäljning av fast egendom. Alméns utförliga promemoria för lagrådsföredragningen har sedermera getts ut i tryck. Samma heder har inte kommit en i Juridiska biblioteket i Stockholm bevarad föredragningspromemoria rörande jordabalksförslagets kapitel om köp och byte av fast egendom till del, men så ledde ju inte heller förslaget i den delen till lagstiftning.
    År 1910 återupptogs det nordiska kommittésamarbetet på obliga- tionsrättens område. Tore Almén utsågs då till ledamot i den svenska kommittén. Även denna gång bedrev kommittéerna ett intensivt samarbete med bl.a. månadslånga sessioner i de nordiska huvudstäderna. Denna uppläggning förde givetvis med sig ett nära sällskapligt umgänge mellan ledamöterna. En antydan om hur detta umgänge gestaltade sig ger notisen att dåvarande hovrättsfiskalen, sedermera justitierådet Rudolf Eklund, vilken efter en telegrafisk hemställan hos hovrättens president hade sänts till Köpenhamn för att tillträda uppdraget som sekreterare åt den svenska kommittén, på Hovedbanegaarden möttes av Tore Almén med frågan om fiskalen spelade kort. Det gjorde fiskalen.
    Det nordiska arbetet pågick till 1914 och resulterade i förslag till kommissionslag, avtalslag och avbetalningsköplag, vilka alla snabbt ledde till lagstiftning. Till de två senare lagarna utgav Tore Almén till- sammans med Rudolf Eklund kommentarer av ett mera blygsamt for- mat än köplagskommentarens, huvudsakligen baserade på lagmotiven. Rudolf Eklund har också ombesörjt de nya upplagor av köplagskommentaren som gavs ut 1934 och 1960.
    I maj 1909 blev Tore Almén konstituerad revisionssekreterare och två år senare blev han ordinarie. Från den befattningen avancerade han i februari 1915 till att bli justitieråd. Almén var då 43 år gammal, vilket vid den tiden var en ganska normal ålder för ett nyutnämnt justitieråd — endast i undantagsfall utsågs herrar över 50 år till detta ämbete.
    Det är rimligt att anta att Almén med sin bakgrund redan vid inträdet i HD åtnjöt en stor auktoritet, framför allt inom sitt specialområde, obligationsrätten. Att HD:s ledamöter dock inte alltid accepterade hans ståndpunkt är behandlingen av frågan om ansvar för skadebringande egenskaper i sålt gods, vad som nu brukar kallas produktskada, ett belysande exempel på. I motiven till köplagen hade sagts att de föreslagna lagreglerna inte åsyftade någon lösning av det spörsmålet. Almén hade emellertid i sin kommentar gjort gällande att köplagens skadeståndsregler i princip omfattade också detta slag av skador. I rättsfallet NJA 1918 s. 156 krävde en jordbrukare, som hade köpt jordnötskakor för utfodring av sina kreatur, ersättning av säljaren därför att djuren hade skadats av att kakorna innehållit giftiga ricinusskal. Både häradsrätten och hovrätten accepterade Alméns synsätt och biföll jordbrukarens skadeståndstalan. Samma ståndpunkt intogs av nedre justitierevisionen och två av HD:s ledamö-

SvJT 2019 Tore Almén. Rättsvetenskapsman… 195

ter, bland dem Almén. Endast tre av domarna i målet hade en annan mening och ansåg att skadan på djuren inte var en skada av sådant slag som avsågs i köplagen. Det var emellertid dessa domare som bildade majoritet i HD, och deras ståndpunkt har härefter godtagits som gällande rätt i Sverige.
    I december 1918 tog Tore Almén avsked från justitierådsämbetet för att på nytt ägna sig åt ett nordiskt lagstiftningsprojekt. Han hade utsetts till ordförande i en kommitté med uppdrag att förbereda lagstiftning om försäkringsavtal. Arbetet skulle bedrivas i ett nordiskt samarbete där nu också Finland var en deltagare. Det uppdraget fick Almén aldrig fullfölja. Den dag som blev hans dödsdag skulle han egentligen ha anträtt en resa till Oslo för att delta i ett nordiskt kommittémöte. Ordförandeskapet övertogs av Erik Marks von Würtemberg och arbetet resulterade så småningom i 1927 års försäkringsavtalslag.
    Vid sidan av sin verksamhet som rättsvetenskapsman, lagstiftare och domare fick Tore Almén tid över för många andra engagemang på det rättsliga området. Under Uppsalatiden var han mycket aktiv i Juridiska föreningen. Hans uppdrag var bibliotekariens, men enligt de glimtar från föreningens historia som den dåvarande juris studeranden, sedermera professorn, rektorn och universitetskanslern Thore Engströmer har förmedlat, var det Almén, stödd av föreningens vice ordförande dåvarande hovrättsnotarien, sedermera professorn och justitierådet Nils Alexanderson, som var den ledande kraften i föreningen. Medlemsmötena ägnades till stor del åt överläggningar om juridiska problem, baserade på refererade rättsfall, och kan ses som föregångare till senare tiders seminarieövningar. Almén lockade många studenter att aktivt delta i dessa överläggningar. Föreningens bibliotek, som Almén härskade över, var placerat i ett rum i Östgöta nations byggnad, och Almén bodde själv i rummet innanför.
    Senare kom Tore Almén att spela en central roll i Juristföreningen i Stockholm, vars ordförande han var under många år, senast omvald en dryg månad före sin död. Föreningen bedrev under Alméns ordförandetid en livlig verksamhet med medlemsmöten tre–fyra gånger i halvåret, ägnade åt föredrag och diskussioner i olika aktuella ämnen. Alméns stora intresse för Juristföreningen blev för hans efterlevande en anledning att till föreningen donera Alméns omfattande juridiska bibliotek. Detta kom sedermera att förenas med Svensk Juristtidnings och Sveriges Advokatsamfunds boksamlingar och tillsammans med dem bli kärnan i Juridiska biblioteket i Stockholm, vilket sedan länge är placerat i Advokatsamfundets lokaler.
    Ett projekt för vilket Tore Almén visade stort intresse var skapandet av en allmän juridisk tidskrift. Hans insatser vid tillkomsten av Svensk Juristtidning år 1916 belyses närmare av Stig Strömholm i en artikel i minnesskriften tillägnad Almén från år 1999.

196 Anders Knutsson SvJT 2019

Tore Almén, som hade utsetts till ordförande i Juristtidningens redaktion, ägnade mycken tid åt det dagliga arbetet med tidskriften. Själv hann han medverka med två artiklar. Båda har anknytning till rättsfall i vilka Almén hade deltagit som domare i HD. Den första publicerades i tidskriftens första häfte och bär titeln Om förmånsrätt för den, som på grund av borgen infriat eller genom överlåtelse förvärvat en prioriterad fordran. I det rättsfall som uppsatsen hänvisar till (NJA 1915 s. 426) hade HD:s majoritet i ett plenimål, med anslutning till Alméns votum, medgett borgensmän som infriat en jordägares fordran mot en arrendator rätt att inträda i jordägarens förmånsrätt mot arrendatorn. Detta innebar en avvikelse från tidigare praxis. I sin artikel argumenterar Almén, på grundval av en genomgång av utländsk rätt, svensk och utländsk doktrin och tidigare svensk praxis, för den ståndpunkt som han intog i plenimålet. En förmodan som ligger nära till hands är att artikeln återger innehållet i en inför överläggningen i målet upprättad promemoria.
    Den andra artikeln har titeln Om äganderättsförbehåll till föremål, som införlivas med fast egendom. Den återfinns i det första häftet år 1918. Almén utvecklar där en ståndpunkt som han inte hade fått gehör för hos sina kolleger i ett föregående år avgjort mål (NJA 1917 s. 462). Såsom framgår av Axel Adlercreutz uppsats i minnesskriften från 1999 hade Almén inte tillräcklig framgång med sin argumentering. I ett plenimål kort efter artikelns publicering (NJA 1918 s. 441 I) underkände HD definitivt hans tolkning med 11 röster mot 9.
    För Tore Almén med hans starka engagemang i det nordiska samarbetet måste det ha framstått som en angelägen uppgift att blåsa liv i traditionen med nordiska juristmöten. Sådana möten hade — med ett avbrott — hållits i de då tre nordiska huvudstäderna vart tredje år sedan 1872. Det elfte mötet i serien hade varit planerat att äga rum i Stockholm år 1905 men blev avlyst som följd av unionskrisen. År 1916 samlades en grupp svenska jurister kring tanken på ett återupptagande av juristmötena och en organisationskommitté under ledning av Tore Almén blev tillsatt. Vid ett möte i januari 1919 utsågs en svensk styrelse med Almén som ordförande och inbjudningar utfärdades till ett nordiskt juristmöte i Stockholm 28–30 augusti 1919. Inbjudningar riktades inte bara till Danmark och Norge utan också till de nya självständiga staterna Finland och Island.
    När mötet ägde rum fanns Tore Almén inte längre i livet, och hans plats i styrelsen hade övertagits av Erik Marks von Würtemberg.
    I en nekrolog över Tore Almén hade den norske rättsvetenskapsmannen Fredrik Stang beklagat att nordisk rättsvetenskap var så föga känd utanför Norden. En viktig uppgift för den svenska juristvärlden var enligt Stangs mening nu att se till att få Alméns köplagskommentar översatt till ett världsspråk. Vid det nordiska juristmötet kunde Birger Ekeberg, med hänvisning till ett nyss ingånget telegram, tillkännage att denna uppgift redan var på väg att lösas. En donation av

SvJT 2019 Tore Almén. Rättsvetenskapsman… 197

legationssekreteraren Harry Axelson Iohnson garanterade ekonomin och för översättningsarbetet hade man lyckats engagera professorn vid universitetet i Heidelberg Geheimer Hofrat Dr Friedrich Karl Neubecker. Denne tog sig snabbt an uppgiften och redan vid följande nordiska juristmöte år 1922 kunde trebandsverket Das skandinavische Kaufrecht presenteras i tryck.
    För att hugfästa Tore Alméns livsgärning startades en insamling till en minnesfond. Den inbragte omkring 60 000 kr. Kapitalet har sedermera vuxit till ungefär 4,5 miljoner kr. Fonden, vars styrelse enligt stadgarna håller sitt årsmöte på Alméns dödsdag den 14 mars, har till uppgift att främja rättsvetenskaplig verksamhet, främst sådan som är av omedelbar betydelse för det praktiska rättslivet, samt att understödja strävandena för en allt mer vidgad nordisk rättsgemenskap. ”Då Tore Alméns varma hjärta upphörde att slå, då brusto ock många ljusa förhoppningar om nya rika inslag i svensk rättsutveckling. Det var ej blott en enskild arbetare i rättens tjänst, som rycktes bort från en gärning, vilken, mänskligt att döma, ännu i rikaste mått lovade nya skördar av oskattbart värde. Det var en ledare, som föll, en levande kraftkälla, som upphörde att flöda. Ty genom hela makten av sin personlighet verkade han såsom ett väckande och manande föredöme, såsom en samlande och enande kraft vida utanför deras krets, med vilka han stod i personligt samarbete.” Så inledde Birger Ekeberg i Svensk Juristtidning sina minnesord över Tore Almén. Att Tore Almén kommit att inta en sådan ledande ställning berodde naturligtvis i första hand på hans betydande insatser som rättsvetenskapsman, lagstiftare och domare men också på en kombination av personliga egenskaper som gjorde honom allmänt respekterad och omtyckt. Tore Almén hade djupa och vidsträckta kunskaper i nordisk och europeisk rätt och han hade därtill förvärvat en stor förtrogenhet med det praktiska rättslivets problem. Hans arbete präglades av skarpsinne och analytisk förmåga, parat med gott omdöme och sinne för realiteter. Hans livsverk hade emellertid inte kunnat bli så omfattande och gediget utan ett avsevärt mått av flitigt och tålmodigt arbete. Framför allt den stora köplagskommentaren är ett kraftprov av betydande styrka. Tore Alméns plikttrohet gjorde honom alltid beredd att vid sidan av sin yrkesutövning ta på sig uppgifter inom rättslivet som han ansåg angelägna, och han tvekade inte att offra tid och kraft på att solidariskt fullfölja sina åtaganden. Trots sina många arbetsuppgifter var han, enligt vad som har omvittnats från många håll, alltid villig att ägna tid och intresse åt att bistå andra med råd och upplysningar. Tore Almén bildade aldrig någon egen familj, men han hade många nära vänner bland Nordens jurister. Det går inte att ta miste på uppriktigheten i den sorg och saknad som kom till uttryck från olika håll efter hans plötsliga bortgång.