Tankar om hävningsreglerna i köplagen

Av docent OLA SVENSSON

En grundläggande princip inom avtalsrätten är att parterna ska fullgöra sina åtaganden. En parts vilja att fullgöra ett åtagande bygger dock i stor utsträckning på att den andra parten fullgör sitt åtagande. En viktig uppgift för kontraktsrätten är att reglera vad som gäller om vederlagsförutsättningar av detta slag brister, exempelvis om motparten är i dröjsmål med utförande av sin prestation eller om prestationen i fråga är felaktig. I denna artikel riktas uppmärksamheten på vilka möjligheter en part har att häva ett köpeavtal enligt köplagen (1990:931) om motparten inte fullgör sin prestation och om det finns ett behov av att precisera eller ändra reglerna i fråga. I analysen uppmärksammas både hävning på grund av säljarens avtalsbrott och hävning på grund av köparens avtalsbrott.

1 Inledning
I köplagen finns en rad olika regler om hävning vid avtalsbrott. Även om bestämmelserna i vissa avseenden liknar de numera upphävda hävningsreglerna i lag (1905:38) om köp och byte av lös egendom är de i första hand påverkade av FN-konventionen om internationella köp (CISG). Tanken är att man härigenom ska kunna tillämpa likartade bestämmelser i internationella köp och nationella köp, något som inte minst är av betydelse när det första säljledet regleras av CISG och nästa säljled regleras av köplagen.1 Detta hindrar inte att den gamla köplagen fortfarande kan vara av intresse i vissa fall. Om, exempelvis, dagens regler i det väsentliga överensstämmer med de gamla reglerna talar detta för att man kan hämta vägledning från äldre rättspraxis och doktrin, vilket inte minst gäller de synpunkter som framgår av Tore Alméns omfångsrika och välkända köplagskommentarer.2 Artikeln inleds med att jag undersöker köparens möjligheter att häva på grund av säljarens dröjsmål med varans avlämnande. Utöver en analys av olika tolkningar av hävningsrekvisiten i 25 § första stycket och om det finns anledning att precisera eller ändra dessa, behandlas bestämmelsen om interpellation och förseningsmeddelande i 24 §, bestämmelserna om bestämd tilläggstid i 25 § andra och tredje stycket och hävningsbestämmelsen för köp av varor som ska tillverkas eller skaffas

1 Jfr J. Ramberg & J. Herre, Köplagen: en kommentar, 2 upplagan, Stockholm (2013), s. 39. 2 Se T. Almén, Om köp och byte av lös egendom: kommentar till lagen den 20 juni 1905, 1 upplagan, Stockholm (1906–1908) med en 4, delvis omarbetad, upplaga ombesörjd av R. Ekelund, Stockholm (1960).

296 Ola Svensson SvJT 2019

särskilt efter köparens önskemål eller anvisningar i 26 §. Därefter uppmärksammas köparens möjligheter att häva på grund av fel i varan. I denna underökning ingår hur väsentlighets- och synbarhetsrekvisiten för hävning i 39 § ska tolkas, hur 39 § samspelar med säljarens rätt att avhjälpa felet enligt 36 § och hur reglerna för hävning på grund av fel förhåller sig till reglerna för hävning på grund av säljarens dröjsmål.
Beträffande köparens avtalsbrott inleds artikeln med en analys av säljarens möjligheter att häva på grund av köparens betalningsdröjsmål. I analysen ingår bland annat en undersökning av varför ett mer objektiverat väsentlighetsrekvisit införts i 54 § första stycket och varför hävningsmöjligheten begränsats när varan kommit i köparens besittning. Vidare undersöks reglerna i 55 § om hävning på grund av bristande medverkan enligt 50 § 1 och försummelse att hämta eller ta emot varan enligt 50 § 2. I denna del uppmärksammas bland annat varför reglerna inte skiljer mellan för sen/utebliven medverkan och felaktig medverkan, vilket innebär att regelsystemet är uppbyggt på ett sätt som avviker från regelsystemet när det gäller hävning på grund av säljarens avtalsbrott, där det ju finns olika regler för sen/uteblivet avlämnande av varan (dröjsmål) och fel i den sålda varan.
Det begränsade utrymmet har dock gjort att jag avstått från att behandla reglerna om hävning vid partiellt avtalsbrott, successiv leverans, befarat avtalsbrott och en del andra regler om hävning. Att jag valt att koncentrera mig på vissa frågor om hävning enligt köplagen innebär vidare att jag bortsett från hävningsreglerna i konsumentköplagen (1990:932) och enbart i en begränsad utsträckning uppmärksammat bestämmelserna i CISG.

2 Dröjsmål med varans avlämnande
2.1. Väsentlighetsrekvisitet
I 25 § första stycket köplagen föreskrivs att köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål med varans avlämnande om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta. I lagmotiven påpekas att bedömningen av dröjsmålets väsentlighet ska ske ur köparens synpunkt och att det inte spelar någon roll om det för säljaren är mer eller mindre betungande. Det anges dock att det inte är köparens subjektiva uppfattning som är av betydelse utan att det avgörande är om dröjsmålet objektivt sett kan anses vara av väsentlig betydelse.3 Vid bedömningen kan hänsyn tas till olika omständigheter. Hur länge dröjsmålet varat är självfallet en viktig faktor för bedömningen. I lagmotiven framhålls dock att tidsfaktorns betydelse kan variera, det anges att medan den inte alltid är viktig när det gäller köp av maskiner som ska användas i köparens rörelse kan inom handeln för råvaror och värdepapper även mycket kortvariga dröjsmål vara av väsentlig betydelse för köparen.4 Av betydelse för bedömningen

3 Prop. 1988/89:76 s. 104. 4 Prop. 1988/89:76 s. 104.

SvJT 2019 Tankar om hävningsreglerna i köplagen 297

är vidare, exempelvis, om det är köp mellan näringsidkare eller privatpersoner, om syftet med köper förfelats och om varan samtidigt är felaktig.5 Ett dröjsmål kan dock vara mer eller mindre allvarligt för köparen och frågan blir därför vad som krävs för att dröjsmålet ska anses som tillräckligt allvarligt för att uppfylla lagens väsentlighetsrekvisit. Även om lagmotiven räknar upp olika typer av omständigheter som ska beaktas vid bedömningen ges inte något närmare svar på denna fråga. Inte heller rättspraxis ger någon närmare vägledning.6 En möjlighet är att använda sig av förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit, vilket innebär att dröjsmålet är väsentligt om köparen kan visa att han inte köpt varan på samma villkor om han vid avtalets ingående känt till förseningen i fråga.7 Att detta rekvisit ska utgöra en nödvändig betingelse för att dröjsmålet ska vara väsentligt i köplagens mening framstår som rimligt. Av detta följer emellertid inte att rekvisitet även ska utgöra en tillräcklig betingelse för att dröjsmålet ska vara väsentligt i köplagens mening.8 Att enbart förlita sig på förutsättningslärans rekvisit riskerar att göra bedömningen alltför subjektiv och medge hävningsrätt i för många fall.9 I motiven anges också att bedömningen ska ske i ett objektivt perspektiv, vilket kan ses som ett avståndstagande till lärans rekvisit.10 I motiven till 39 § anges att ett avtalsbrott generellt sett kan antas vara av väsentlig betydelse för köparen om det berövar honom den huvudsakliga nyttan av vad han hade anledning att vänta sig av avtalet.11 Detta uttalande görs visserligen enbart i samband med beskrivningarna av vad som krävs för att köparen ska ha rätt att häva på grund av fel i varan. Men det kan hävdas att det är tillämpligt även när det gäller dröjsmål med varans avlämnande. Det går dock att ifrågasätta om ribban ska sättas så högt som uttalandet antyder.12 Att kräva att köparen

5 Se O. Svensson, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen: en kommentar, Stockholm (2017), s. 265. 6 Angående praxis enligt den gamla köplagen, se t.ex. SOU 1976:66 s. 71 f. och 89. 7 Se t.ex. B. Lehrberg, Köprätt enligt 1990 års köplag, Uppsala (2008), s. 162 ff. 8 Jfr O. Svensson, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 270. 9 Jfr t.ex. B. Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, Stockholm (1967), s. 190 ff. Lehrberg anser dock att hänsyn bör tas till möjligheten att kompensera köparen genom justering av vederlaget innebärande att hävning kräver att köparen inte ingått avtalet ens om han hade kompenserats. Se B. Lehrberg, Köprätt s. 168 f. och Förutsättningsläran, Uppsala (1989), s 180. 10 Prop. 1988/89:76 s. 104. Jfr T. Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, 6 upplagan, Uppsala (2009), s. 50 och J. Hellner, R.H. Hager och A.H. Persson, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 6 upplagan, 2 häftet, Allmänna ämnen, Stockholm (2016), s. 189. Kihlman har hävdat att avgörande bör vara en på objektiva grunder gjord bedömning av om köparen varit beredd att ens på andra villkor köpa varan om han hade kunnat förutse avtalsbrottet och dess resultat. Se J. Kihlman, CISG: en kommentar, Stockholm (2015), s. 177 och i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 399. Jfr CISG-AC Opinion No 5, kommentar 4.1. (som Kihlman hänvisar till). 11 Prop 1988/89:76 s. 134. 12 Ramberg & Herre framhåller att uttalandet i lagmotiven troligen påverkats av den felaktiga översättningen av rekvisitet ”fundamental breach” i CISG artikel 25. De

298 Ola Svensson SvJT 2019

ska förlora den huvudsakliga nyttan av avtalet gör vidare att kravet kan bli svårt att skilja från det krav som ställs för hävning vid köp av specialtillverkade varor enligt 26 §. Det är dock ostridigt att väsentlighetskravet enligt 26 § är strängare än väsentlighetskravet enligt 25 § första stycket, vilket talar emot att väsentlighet enligt 25 § endast är för handen om den huvudsakliga nyttan av avtalet berövats. Bertil Bengtsson har framhållit att väsentlighet är ett vagt begrepp. Han påpekar att även om man bedömer väsentligheten från borgenärens synpunkt måste det rimligtvis sättas i relation till något annat. Det går enligt honom inte att enbart förlita sig på en fri, rent skönsmässig bedömning utan den fråga som måste besvaras är om borgenärens intresse av att frigöra sig är så pass starkt att det ska ges företräde framför de skäl som kan åberopas mot en hävning, exempelvis de besvärliga verkningarna som en sådan åtgärd kan ge upphov till för gäldenären och de nackdelar som ur samhällsekonomisk synpunkt uppkommer av att lägga ned kostnader på att omintetgöra avtal. Bengtsson betraktar en sådan bedömning närmast som en intresseavvägning.13 Att det ska ske en sådan avvägning är också en uppfattning som framträder hos Ole Lando och Lars-Erik Taxell.14 Jan Ramberg & Johnny Herre har dock framhållit att utformningen av väsentlighetsrekvisitet inte ger något utrymme för någon fri intresseavvägning och att de svårigheter som kan drabba den avtalsbrytande parten inte ska beaktas vid prövningen.15 Att hänsyn inte ska tas till säljarens situation när det väl slagits fast att dröjsmålet är väsentligt för köparen och synbarhetsrekvisitet uppfyllts står visserligen klart. Av detta följer emellertid inte att man ska bortse från säljarens situation när det gäller att avgöra hur högt ribban för väsentlighet ska läggas. Anledningen till att det finns ett väsentlighetsrekvisit (liksom ett synbarhetsrekvisit) är ju att en hävning kan vara betungande för säljaren och att denne behöver ett skydd mot att köparen åberopar mindre allvarliga dröjsmål som en förevändning för att komma från ett ofördelaktigt avtal och så vidare.16 Detta gör att det kan hävdas att det är rimligt att hänsyn tas till säljaren situation vid besvarandet av frågan av hur högt ribban för väsentlighet ska läggas. Ramberg & Herre medger att hänsyn tagits till den kontraktsbrytande parten vid valet av väsentlighetströskel och drar av detta slutsatsen att det inte finns någon anledning att beakta denna omständighet

påpekar att detta rekvisit inte kan tolkas så strängt som att köparen ska ha berövats den huvudsakliga nyttan av köpet. Se J. Ramberg och J. Herre, Köplagen s. 346. Beträffande väsentlighetsbedömningen enligt CISG, se B. Sandvik, ”Är detta avtalsbrott väsentligt? En analys om artikel 25 i CISG”, TfR 2006 s. 222. 13 B. Bengtsson, ”Hävningsrätten i nytt läge”, JT 1990–91 s. 579 (s. 582). 14 O. Lando m.fl., Udenrigshandelns kontrakter, 5 upplagan, Köpenhamn (2006), s. 337 och L.E. Taxell, Köplagen: några riktlinjer, Helsingfors (2006), s. 93. Om norsk doktrin, se not 20. 15 J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 252. 16 Jfr T. Almén, Om köp och byte av lös egendom: kommentar till lagen den 20 juni 1905, 4, delvis omarbetade, upplagan ombesörjd av R. Ekelund, Stockholm (1960), § 21 vid not 179.

SvJT 2019 Tankar om hävningsreglerna i köplagen 299

därutöver.17 Visserligen skulle det kunna hävdas att om ribban alltid läggs mycket högt så finns det inte någon anledning för säljaren att klaga. Det finns emellertid då risk för en onyanserad bedömning och att köparen berövas rätten att häva köpet i allt för stor utsträckning. Eftersom en hävning kan vara mer eller mindre besvärande för säljaren kan detta därför motivera att kravet på att dröjsmålet ska vara av väsentlig betydelse för köparen ska variera mellan olika typer av fall: ju mer betungande en hävning är för säljaren desto strängare krav ställs för att dröjsmålet ska ha varit av väsentlig betydelse för köparen. I vissa fall kan det till och med ligga i säljarens intresse att hävning sker omgående för att därigenom, exempelvis, kunna begränsa sin skada och i så fall finns det inte något behov av höga väsentlighetskrav.18 Åsikten att bedömningen ska bygga på en intresseavvägning ska ses mot denna bakgrund. Om man eftersträvar en mer enhetlig och förutsebar höjd på kraven kan detta dock motivera att man enbart utgår från vissa typfall vid bestämningen av hur parternas intressen ska vägas mot varandra.
Att låta frågan om kraven för att dröjsmålet ska vara av väsentlig betydelse för köparen variera med hänsyn till säljarens situation är förvisso en ståndpunkt som är förenlig med lagtexten eftersom 25 § första stycket inte besvarar frågan hur väsentlighetströskeln skal bestämmas i olika typer av fall. Det kan dock hävdas att lagtexten borde ändras så att det klarare framgår att bedömningen bör grundas på en intresseavvägning. Att enbart nämna avtalsbrottets betydelse för köparen skymmer att det kan finnas starka skäl att även beakta säljarens situation. En möjlighet är att ersätta rekvisitet ”väsentlig betydelse för köparen” med rekvisitet ”väsentligt avtalsbrott”. En sådan ändring innebär att den svenska köplagen kommer att överensstämma med hur väsentlighetsrekvisitet är utformat i den norska köplagen och vad som den nordiska arbetsgruppen för köplagstiftning föreslog i sin utredning.19 Att rekvisitet ska bygga på en intresseavvägning är också den gängse uppfattningen i norsk doktrin.20 Ståndpunkten att bedömningen ska grundas på en intresseavvägning ger emellertid utan preciseringar inte heller något större vägledning och riskerar — för att anknyta till Bengtsson — att leda till en alltför fri och skönsmässig bedömning. Om man vill utgå från ett mer handfast riktmärke i samband med en lagändring av det ovan förordade slaget är en är en möjlighet att grunda bedömningen på om parterna utifrån en rationell och informerad riskbedömning hade uppställt

17 J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 252 not 39. 18 Om frågan huruvida det till och med finns en skyldighet att avstå från hävning i skadebegränsande syfte (som det inte finns utrymme att besvara här), se t.ex. prop. 1988/89:76 s. 206, T. Håstad, Köprätt s. 211 f., J. Kihlman, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 628 och J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 250. 19 NU 1984:5 s. 252 f. 20 Se t.ex. J.E. Bergem, B.-E. Konow & S. Rognlien, Kjøpsloven 1988 och FN-konvensjonen 1980 om internasjonale løsørekjøp, 3 upplagan, Oslo (2008), s. 131 f. och V. Hagstrøm, Kjøpsrett, andra upplagan av Bruserud H, Oslo (2015) s. 145.

300 Ola Svensson SvJT 2019

frånvaron av ett dröjsmål av den aktuella arten som en betingelse för köparens rätt att häva om de uppmärksammat frågan vid köpet.21 Visserligen är detta en bedömningsgrund som fått ett begränsat gehör i svensk rätt, men det är ett riktmärke för att precisera väsentlighetsrekvisitet och det stämmer överens med den rättsekonomiska ståndpunkten att reglerna bör inriktas på att öka avtalets mervärde för parterna vid avtalets ingående.22 Om, exempelvis, köparen värderat en rätt att få häva om ett dröjsmål av det aktuella slaget inträffar mer än vad säljaren värderat en rätt att slippa råka ut för en sådan hävning ökar värdet av avtalet mest om köparen ges en rätt att häva köpet. Köparen hade då också varit beredd att betala ett pris som kompenserat säljaren för de nackdelar hävningsrätten ger upphov för honom, vilket gjort att båda parter tjänat på avtalsregleringen i fråga.23 Vid en bedömning av vad parterna avtalat kan hänsyn tas till hur stor risken är för att ett dröjsmål av det aktuella slaget ska inträffa, säljarens möjligheter att förebygga dröjsmålet, vilka kostnader och besvär som dröjsmålet ger upphov till för säljaren respektive köparen, vilka möjligheter det finns att kompensera köparen genom andra typer av påföljder, parternas möjligheter att förutse och försäkra sig mot dröjsmålet och så vidare. Resultatet blir att om aspekter av detta slag vid en samlad bedömning talar för att parterna avtalat om en hävningsrätt så ska dröjsmålet i fråga anses vara ett väsentligt avtalsbrott utifrån min föreslagna förändring av väsentlighetsrekvisitets lydelse.
Det är inte min ambition att här närmare precisera vilka aspekter som ska beaktas och vilken relevans de ska ges i olika typer av fall. Även om vissa riktlinjer införs i lagtexten för hur den föreslagna prövningen ska genomföras kommer det nog i många fall att bli besvärligt för en domstol att bilda sig en närmare uppfattning om väsentligheten är uppnått, vilket gör att det är svårt att undgå att avgörandet i viss utsträckning kommer att grundas på en intuitiv bedömning med hjälp av vissa typfall och liknande. Med tiden kan dock förhoppningsvis en mer enhetlig praxis växa fram.

21 Huruvida ett väsentlighetsrekvist ska kombineras med ett synbarhetsrekvist kan diskuteras. Ett sådant krav fanns inte i den nordiska arbetsgruppens förslag till köplagstiftning och har inte införts i den norska köplagen. Det betonas dock att skillnad inte ska överdrivas eftersom synbarheten är ett väsentligt moment vid väsentlighetsbedömningen. Se NU 1984:5 s. 253 och t.ex. J.E. Bergem, B.-E. Konow & S. Rognlien, Kjøpsloven 1988 och FN-konvensjonen 1980 om internasjonale løsørekjøp s. 131. 22 Jfr t.ex. H. Lando, ”En retsøkonomisk analyse af køpers ret til at hӕve ved mangel”, TfR 2014 s. 397. och E.M. Runesson, Rekonstruktion av ofullständiga avtal: särskilt om köplagens reglering av risken för ökade prestationskostnader, Stockholm (1996), s. 37 ff. 23 Hur mervärdet fördelas mellan parterna bestäms av utbudets och efterfrågans priselasticitet och är något som inte kan påverkas med hjälp av köplagens bestämmelser. Se t.ex. R. Craswell ”Passing On the Cost of Legal Rules: Efficiency and Distribution in Buyer-Seller Relationships”, Stanford Law Review, vol. 43, 1990–1991, s. 361 och O. Svensson, Avtalsfrihet och Rättvisa: en rättsfilosofisk studie, Lund (2012), s. 280 f.

SvJT 2019 Tankar om hävningsreglerna i köplagen 301

2.2. Betydelsen av vållande och skuld för bedömningen
I lagmotiven betonas att hävningsrätten är oberoende av om säljaren varit vållande eller inte. Det framhålls också uttryckligen att det saknar betydelse om säljaren hade en fullgod ursäkt för förseningen.24 Även om ett hinder utanför säljarens kontroll befriar säljaren från skadeståndsskyldighet befriar det alltså inte honom från risken att köparen häver köpet på grund av dröjsmålet. Huruvida detta är en ändamålsenlig lösning i alla typer av fall går att diskutera: om man utgår från det hypotetiska provet ovan är det möjligt att köparen i vissa fall föredragit en lägre pris framför att ha en bevarad hävningsrätt. I näringslivets avtal är det också vanligt förekommande att force-majeure och liknande inte enbart befriar säljaren från skadeståndsskyldighet utan också medför att leveranstiden förlängs,25 vilket tyder på att det i vissa fall kan vara en ändamålsenlig lösning. Ståndpunkten att köparen har kvar hävningsrätten även om säljaren är befriad från skadeståndsskyldighet är dock så pass starkt förankrat i svensk rätt att det krävs en ny lagstiftning för att sätta den ur spel.
I lagmotiven påpekas visserligen att hävningsrätten är oberoende av om säljaren varit vållande. Det skulle dock kunna göras gällande att säljarens skuld ska kunna påverka bedömningen på så sätt att det blir lättare för köparen att häva om han kan visa att säljaren handlat klandervärt.26 Denna fråga har inte uppmärksammats i lagmotiven och det torde därför finnas ett visst utrymme för att precisera rättsläget på denna punkt. Om man utgår från mitt hypotetiska prov är det en aspekt som är nära förbunden med säljarens möjligheter att förebygga dröjsmålet och förutse att det skulle inträffa ett dröjsmål. Av betydelse är också att om säljaren vid köpet genom svek vilselett köparen om möjligheterna att leverera i tid eller på ett ohederligt sätt utnyttjat en villfarelse hos köparen i detta avseende kan avtalet förklaras ogiltigt med stöd av avtalslagens ogiltighetsregler. Om så är fallet kan det hävdas att köparen som en alternativ möjlighet bör ges rätt att häva köpet enligt 25 § första stycket.27

2.3 Synbarhetsrekvisitet
I 25 § första stycket har vidare ett synbarhetsrekvisit införts, alltså att hävning förutsätter att säljaren insåg eller borde ha insett att avtalsbrottet var av väsentlig betydelse för köparen. Detta gör att omständigheter som är dolda för säljaren inte får beaktas och medför i många fall att bedömningen grundas på vad som normalt sett utgör ett väsentligt avtalsbrott för en köpare. Synbarhetsrekvisitet skapar dock ett incitament

24 Prop. 1988/89:76 s. 104. 25 Se t.ex. NL 17 p. 15 och 45 och ALOS 05 p. 8 och 25. 26 Jfr B. Bengtsson, Hävningsrätt s. 230 ff., 261 och 280 ff. 27 Jfr 42 § första stycken in fine i gamla köplagen (där köparen kunde häva vid fel om säljaren handlat svikligt även om felet ansågs som ringa). Se T. Almén, Om köp och byte av lös egendom, § 42 vid not 77 f. (där han framhåller att denna bestämmelse i vissa fall kunde tillämpas analogt vid säljarens dröjsmål).

302 Ola Svensson SvJT 2019

för köparen att klargöra för säljaren hur viktigt det är för honom att ett avlämnande sker i tid, något som exempelvis kan ske genom att köparen föreskriver ett noggrant iakttagande av tiden eller berättar att han tänker sända varan vidare till sin egen köpare samma dag som varan avlämnats.28 Sådana uttalanden gör att säljaren ges möjlighet att ta ställning till om han har praktiska möjligheter att garantera att leverans sker i tid. Det faktum att säljaren ingår avtalet utan att protestera i en sådan situation kan ofta ses som ett tecken på att han implicit godtagit en rätt för köparen att häva relativt omgående efter det att ett dröjsmål inträffat. Resultatet blir att säljaren i sin prissättning kan ta hänsyn till de ökade kostnader som detta kan ge upphov till för honom.
När synbarhetsrekvisitet ska vara uppfyllt framgår dock inte av lagtexten och uppmärksammas inte i motiven. En möjlighet är att utgå från vad köparen bort inse vid köpet och bortse från den insikt han fått vid en senare tidpunkt, något som kan grundas på en allmän avtalsrättslig princip om att hänsyn inte får tas till efterföljande ond tro, något som särskilt kommer till uttryck i 39 § avtalslagen (1915:218). Ett skäl som kan åberopas som stöd för denna ståndpunkt är att säljaren kan ha planerat sin verksamhet i tron att ett kortvarigt dröjsmål inte ger rätt till hävning. I doktrinen har det dock hävdats att hänsyn bör få tas till efterföljande ond tro om säljaren har kvar vissa praktiska möjligheter att fullgöra köpet.29 Denna lösning är dock sträng för säljaren eftersom den minskar hans möjligheter att vid köpet bedöma hävningsrisken och den minskar dessutom köparens incitament att på ett tidigt stadium klargöra betydelsen av avtalsenlig leverans för säljaren. Eftersom lösningen dessutom utgör en avvikelse från principen i 39 § avtalslagen kan det hävdas att den borde ha kommit till uttryck i lagtexten för att ges relevans.30

2.4 Betydelsen av näringslivets avtal och handelssedvänjor
Det är svårt att utforma en reglering som är ändamålsenlig för alla typer av fall. Detta är bakgrunden till att lagstiftaren kan ha starka skäl att införa den typ av allmänna bedömningsstandarder som väsentlighetsrekvisitet utgör. Följden blir emellertid att reglerna i stället för att tillhanda parterna en färdig lösning kommer att utgöra en drivfjäder för dem att själva utforma mer preciserade regler. Att köplagens bestämmelser är dispositiva enligt 3 § ska ses mot denna bakgrund.
Visserligen ökar transaktionskostnaderna om parterna måste avtala om de närmare betingelserna för hävning för att uppnå ett optimalt

28 Jfr T. Almén, Om köp och byte av lös egendom, § 21 vid not 197. 29 Se t.ex. B. Lehrberg, Köprätt s. 174 f, T. Håstad, Köprätt s. 51 och J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 257. 30 Detta är relevant även om man avskaffar synbarhetsrekvisitet och enbart uppställer ett krav på att dröjsmålet ska vara ett väsentligt avtalsbrott (som t.ex. 27 § första stycket i den nordiska arbetsgruppens förslag till nordiska köplagar, se NU 84:5 s. 252 f.). Vid den helhetsbedömning som då ska ske spelar frågan om synbarheten en viktig roll. Se not 21 ovan. I mitt hypotetiska prov ovan är det avgörande också parternas möjligheter att förutse händelseutvecklingen vid avtalets ingående.

SvJT 2019 Tankar om hävningsreglerna i köplagen 303

resultat, men dessa kostnader kan minska om parterna kan välja ett på förhand upprättat standardavtal som de har förtroende för. Kostnaderna i fråga kan också vara att föredra framför de kostnader och olägenheter som förhandlingar, förlikningar och domstolstvister kan ge upphov till, något som särskilt gäller om det är svårt för en domstol att i efterhand bedöma vad som utgör en optimal lösning. Det är därför en utmaning och viktig uppgift för näringslivets folk att upprätta standardavtal som är väl anpassade för de olika branscherna. Bestämmelser som närmare preciserar hävningsförutsättningarna är också något som finns i många av standardavtalen på marknaden.31 Att köplagen är dispositiv innebär vidare enligt 3 § att lagens bestämmelser får vika om något annat följer av partsbruk som utvecklats mellan parterna eller av ett handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses som bindande. I kommersiella avtal, där parterna kan antas känna till sedvänjorna på området, innebär detta att de kan avtala om priset och andra villkor i förlitan på att sedvänjan reglerar deras rättsförhållande. En sedvänja som vuxit fram inom en bransch återspeglar därför i stor utsträckning vad parterna normalt sett hade kommit överens om ifall de uppmärksammat frågan vid köpet. Att affärslivets praxis fyller en viktig funktion är något som tillhör den köprättsliga traditionen i svensk rätt och framträdde redan vid tillkomsten av den gamla köplagen när det uttalades att hänsyn måste tas till vad som på den tiden kallades för ”livets regel”.32

2.5 Kommunikationsregler vid dröjsmål med varans avlämnande
I 24 § föreskrivs att om säljaren frågar om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid eller meddelar köparen att han kommer att fullgöra köpet inom en viss tid och köparen inte svarar inom skälig tid efter det att han fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren fullgör köpet inom den tid som han angett. Enligt 25 § andra stycket kan vidare köparen förelägga säljaren en bestämd tilläggstid och är den inte oskäligt kort så får köparen häva köpet om varan inte avlämnats inom tilläggstiden. I tredje stycket föreskrivs dock att köparen endast får häva köpet medan tilläggstiden löper om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid. Dessa kommunikationsregler vid dröjsmål med varans avlämnande underlättar för parterna att bedöma när hävning kan ske och kan ses som ett viktigt komplement till väsentlighets- och synbarhetsrekvisiten i 25 § första stycket.33 En interpellation eller ett förseningsmeddelande enligt 24 § gör att säljaren kan bedöma om han har anledning att ådra sig ytterligare kostnader för att fullgöra köpet och förhindra att köparen drar ut på tiden

31 Se t.ex. NL 17 p. 17 och ALOS 05 p. 10. 32 Se t.ex. J. Hellner, Speciell avtalsrätt 1, Köprätt, Stockholm (1982), s. 18. 33 Jfr S. Lindskog, Om köplagens kommunikationsregler vid dröjsmål på säljarens sida, JT 1993–94 s. 300.

304 Ola Svensson SvJT 2019

med sitt ställningstagande för att därigenom kunna spekulera i prisutvecklingen.34 En bestämd tilläggstid enligt 25 § andra och tredje stycket är vidare ett sätt för köparen att ge säljaren ett visst rådrum och kringgå de svårigheter som det vagt utformade väsentlighetsrekvisitet i första stycket ger upphov till. Om säljaren uppfattar tilläggstiden som alltför kort kan han vidare svara genom en interpellation eller ett förseningsmeddelande enligt 24 §. Resultatet blir att kommunikationsreglerna samspelar med varandra och sporrar parterna till att nå en lösning som är godtagbara för dem båda.
Ett rekvisit som skapar viss osäkerhet är dock kravet i 25 § andra stycket att den bestämda tilläggstiden inte får vara oskäligt kort. I lagmotiven framhålls emellertid att det ankommer på säljaren att meddela köparen om han anser att den förelagda tilläggstiden är oskäligt kort. Annars blir följden enligt motiven att köparen i princip får häva efter tilläggstidens utgång.35 Följden av att införa en reklamationsplikt av detta slag är att köparen inte i efterhand behöver riskera att en hävning förklaras ogiltig med motiveringen att tilläggstiden var oskäligt kort. Passivitetregeln skapar också en drivfjäder för säljaren att medverka till att hävningsfrågan avgörs så fort som möjligt.36 Uttalandet har dock kritiserats i doktrinen eftersom någon reklamationsplikt inte framgår av lagtexten och att enbart det faktum att säljaren förhållit sig passivt inte behöver tolkas som något tyst samtycke.37 Kritikerna har rätt så till vida det är olämpligt att införa en passivitetsverkan av det nämnda slaget genom ett uttalande i motiven. Passivitetsverkan har dock uppkommit på olika ställen i avtalsrätten utan att detta behöver ha kommit till uttryck i lagtexten om det kan anföras starka skäl för detta och det kan därför finnas anledning att beakta motivuttalandet i avvaktan på ett förtydligande i lagtexten.38 Passivitetsverkan bör dock förutsätta att den utsatta tiden inte är orimligt kort och att säljaren har haft en skälig tid på sig att göra invändningar (jfr köparens svarsplikt i 24 §).
Om säljaren invänder mot tilläggstiden blir följden att köparen måste motivera varför tilläggstiden inte är oskäligt kort. Liksom när det gäller väsentlighetbedömningen enligt 25 § första stycket ska enligt motiven hänsyn enbart tas till dröjsmålets betydelse för köparen med bortseende från de svårigheter som säljaren kan ha att leverera i tid. I detta fall motsätter sig dock Ramberg & Herre att hänsyn enbart ska tas till köparen situation när de framhåller att köparen inte kan undgå att beakta säljarens förutsättningar att över huvud taget kunna leverera inom

34 Jfr J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 243. 35 Se prop. 1988/89:76 s. 105. 36 Se O. Svensson, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 273. 37 Se t.ex. S. Lindskog, Om köplagens kommunikationsregler vid dröjsmål på säljarens sida, JT 1993–94 s. 300 (s. 307), J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 258 och T. Håstad, Köprätt s. 53. 38 Jfr O. Svensson, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 273.

SvJT 2019 Tankar om hävningsreglerna i köplagen 305

den utsatta tiden.39 Detta står också i samklang med uppfattningen att väsentlighetsrekvisitet enligt första stycket — trots lagmotiven — ska bygga på en intresseavvägning mellan parterna. 40

2.6 Specialtillverkade och specialanskaffade varor
I 26 § har en särskild hävningsregel vid dröjsmål med varans avlämnande införts. I regeln föreskrivs att om varan ska tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och säljaren inte utan väsentlig förlust kan tillgodogöra sig varan på annat sätt får köparen enbart häva köpet om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.41 Det har ovan framhållits att köparen enligt 25 § första stycket enbart får häva om dröjsmålet var av väsentlig betydelse för honom och synbart för säljaren. 26 § är ett sätt att modifiera denna reglering för vissa typer av fall. Denna bestämmelse omfattar dock enbart specialtillverkade och specialbeställda varor, och det kan även finnas andra typer av fall där hävning kan ge upphov till betydande nackdelar för en säljare. En säljare kan ju i vissa fall på grund av höga transportkostnader eller liknande inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, och i denna typ av fall framstår säljaren som lika skyddsvärd som i de fall som omfattas av bestämmelsen.42 Visserligen är det ofta så att det är just specialtillverkade och specialanskaffade varor som ger upphov till risker för en säljare att råka ut för betydande förluster. Men detta är inte något argument för att en köpare i andra typer av fall, där säljaren trots allt inte kan tillgodogöra sig varan på annat sätt utan väsentlig förlust, lättare ska kunna häva köpet. Det hade därför framstått som naturligt att 26 § i stället hade föreskrivit att de kvalificerade betingelserna för hävning hade gällt i alla typer av fall där säljaren inte kan tillgodogöra sig varan på annat sätt utan väsentlig förlust.
Även om lagtexten i 26 § enbart omfattar specialtillverkade och specialanskaffade varor skulle det kunna hävdas att den i vart fall skulle kunna tillämpas analogt i närliggande fall.43 Något stöd för en sådan analogi finns dock inte i rättskällorna. Om rekvisiten i 26 § inte är uppfyllda blir 25 § tillämplig. Den fråga som då uppstår blir om det är möjligt att inom ramen för denna bestämmelse beakta säljarens situation.

39 J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 259. 40 Om förhållandet mellan väsentlighetsrekvisitet enligt 25 § första stycket och rekvisitet att tilläggstiden inte får vara oskäligt kort, se t.ex. T. Håstad, Köprätt s. 52 (där han framhåller att köparens olägenhet ej behöver vara väsentlig i första styckets mening). 41 I lagmotiven anges dessutom att det väsentligt förfelade syftet ska ha insetts eller bort inses av säljaren, se prop. 1988/89:76 s. 107. Jfr dock J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 264 (som anser att det räcker med att synbarhetsrekvisitet i 25 § första stycket är uppfyllt, alltså att säljaren insett eller bort inse att dröjsmålet var av väsentlig betydelse för köparen), se J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 264. Det kan dock hävdas att detta är ett väl formalistiskt synsätt. Om denna ståndpunkt, se O. Svensson, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 280 f. Jfr T. Håstad, Köprätt s. 53 och B. Lehrberg, Köprätt s. 181. 42 Jfr O. Svensson, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 281. 43 Jfr O. Svensson, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 281.

306 Ola Svensson SvJT 2019

Enligt lagmotiven och Ramberg & Herre ska visserligen inte någon hänsyn tas till att det kan vara mer eller mindre betungande för säljaren att iaktta tiden vid tillämpningen av väsentlighetsrekvisitet i 25 §. Som berörts ovan kan dock denna ståndpunkt diskuteras. Om en intresseavvägning mellan parterna hade tillåtits vid tillämpningen av 25 § hade skillnaden jämfört med en tillämpning av 26 § minskat. Visserligen hade det varit önskvärt att en sådan avvägning på ett tydligare sätt kommit till uttryck i lagtexten, men det borde vara möjligt att även utifrån dagens lagtext kunna beakta säljarens situation, något som särskilt gäller sådana fall som ligger nära tillämpningsområdet för 26 §.
Några särskilda bestämmelser om bestämd tilläggstid finns inte när det gäller specialtillverkade eller specialanskaffade varor. Tanken är att köparen inte genom att förelägga säljaren en sådan tilläggstid ska kunna kringgå de kvalificerade hävningsbestämmelserna i 26 §.44 Reglerna hade dock kunnat utformas på ett sådant sätt att säljaren genom att föreskriva en bestämd tilläggstid hade kunnat ge säljaren en möjlighet att inom en viss tid fullgöra köpet utan att riskera hävning under den föreskrivna tiden. För att hävning skulle kunna ske efter utgången av tilläggstiden hade fortfarande ett krav på att syftet väsentligen skulle ha förfelats kunnat kvarstå. Vidare hade en analog tillämpning av detta kunnat ske i fall som ligger nära tillämpningsområdet för 26 §.

3 Fel i varan
I 39 § föreskrivs att köparen har rätt att häva köpet på grund av fel, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde han insett detta. Huvudregeln för hävning vid fel i varan är alltså densamma som vid dröjsmål med avlämnandet av varan. Mycket av det som sagts ovan är också relevant vid tillämpningen av 39 §.45 Betydelsen av en helhetsbedömning betonas i lagmotiven och det framhålls att hänsyn ska tas till möjligheterna att rätta felet och kompensera köparen för det genom övriga påföljder.46 Visserligen påpekas att ett avtalsbrott är väsentligt för köparen om det berövar honom den huvudsakliga nyttan av köpet.47 Som ovan framhållits finns det emellertid starka skäl som talar mot att ett så högt krav skulle gälla i normalfallet.
Det finns dock vissa skillnader för hur hävningsreglerna fungerar vid fel jämfört med dröjsmål. Beträffande fel finns det inga bestämmelser om interpellation och meddelanden motsvarande de som finns i 24 §. Däremot kan säljaren hindra att köparen häver omgående om han en-

44 Se J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 264. 45 Detta gäller även betydelsen av säljarens skuld till felet (jfr B. Bengtsson Hävningsrätt s. 280 ff. och T. Almén, Om köp och byte av lös egendom, § 42 vid not 77 ff.) samt den relevanta tidpunkten för när felets väsentlighet för köparen ska ha varit synbart för säljaren (jfr t.ex. B. Lehrberg, Köprätt s. 317 och T. Håstad, Köprätt s. 113). 46 Se prop. 1988/89:76 s. 134. 47 Se prop. 1988/89:76 s. 134.

SvJT 2019 Tankar om hävningsreglerna i köplagen 307

ligt 36 § avhjälper felet eller företar en omleverans inom skälig tid. Säljaren kan självfallet också fråga köparen om denne godtar rättelse inom viss tid eller meddela köparen att han har för avsikt att göra detta. Om köparen avstår från att protestera anser Ramberg & Herre att passiviteten antingen kan tolkas som ett medgivande till att rättelse får ske på det angivna sättet eller påverka bedömningen av om felet är av väsentlig betydelse för köparen,48 vilket gör att skillnaden i förhållande till 24 § inte bör överdrivas. Det finns inte heller några bestämmelser om bestämd tilläggstid som motsvarar de som finns i 25 § andra och tredje stycket. Köparen kan dock enligt 34 § kräva att säljaren avhjälper felet eller omlevererar varan inom skälig tid. Han kan också förelägga säljaren en viss tid inom vilket avhjälpandet eller omleverans ska ske. Betydelsen av en sådan tilläggstid behandlas dock inte i köplagen utan utgångspunkten är att avhjälpandet/omleverans även i ett sådant fall ska ske inom skälig tid, såvida inte parterna avtalat om något annat.49 Om säljaren inte protesterar mot tiden kan det dock göras gällande att detta ska inverka på bedömningen av vad som utgör en skälig tid, vilket gör att en bestämd tilläggstid även kan fylla en funktion i felfallen. Av vikt är dock att om den skäliga tiden gått ut så innebär detta inte att säljaren ges någon automatisk rätt att häva köpet. Även i detta fall krävs att väsentlighets- och synbarhetsrekvisiten i 39 § är uppfyllda, vilket framstår som naturligt med tanke på att prisavdrag framstår som den naturliga påföljden för mindre fel i detta läge.
Vidare finns det ingen regel motsvarande 26 § när det gäller fel i specialtillverkade eller specialanskaffade varor. I lagmotiven till 39 § första stycket anges förvisso inledningsvis att väsentlighetsrekvisitet ska bedömas med hänsyn till dess betydelse för köparen. Senare i texten påpekas emellertid att när det gäller en vara som tillverkats särskilt efter köparens anvisningar eller önskemål finns det ofta skäl att med avseende på köparens hävningsrätt särskilt beakta möjligheterna att avhjälpa felet eller att kompensera det på annat sätt.50 Vidare framhålls att det i allmänhet finns skäl att ställa något högre krav på de omständigheter som ska föranleda att ett avtalsbrott bedöms som väsentligt vid köp av denna typ.51 Detta är en tolkning som stämmer överens med uppfattningen att hävningströskeln ska grundas på en intresseavvägning mellan parterna och att den kan variera med hänsyn till säljarens situation (jfr min framställning ovan). Den slutsats som kan dras är alltså att även om lagstiftaren både när det gäller fel och dröjsmål valt att beakta de svårigheter som specialtillverkade och specialanskaffade varor kan ge upphov till

48 J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 348. 49 Jfr J. Ramberg & J. Herre, Köplagen . 347. 50 Se prop. 1988/89:76 s. 134 f. Jfr J. Kihlman, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 402. 51 Jfr t.ex. B. Lehrberg, Köprätt s. 317 f., T. Håstad, Köprätt s. 114. och J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 350 f.

308 Ola Svensson SvJT 2019

för säljaren så har detta skett på olika sätt: medan felreglerna beaktar säljarens situation vid bestämmandet av tiden för avhjälpande och hur hävningströskeln i 39 § ska bestämmas så innehåller dröjsmålsreglerna en särbestämmelse om specialanskaffade och specialtillverkade varor med ett kvalificerat väsentlighetsrekvisit i 26 §. Dessa regelsystem kan vidare behöva tillämpas samtidigt om det föreligger både fel och dröjsmål eftersom man då ska beakta den sammanlagda effekten av avtalsbrotten och i dessa fall är det rimligt att de inte skiljer sig alltför mycket.52 Min uppfattning att det finns skäl att ändra lagtexten från ”väsentlig betydelse för köparen” till ”väsentligt avtalsbrott” för att därigenom markera betydelsen av en intresseavvägning gäller inte enbart hävning vid dröjsmål enligt 25 § första stycket utan också hävning vid fel enligt 39 §. Samma sak gäller mitt förslag till riktmärke för väsentlighetsbedömningen. Om det därutöver ska finnas en särreglering för specialtillverkade och specialanskaffade varor kan det göras gällande att den ska återfinnas båda bland reglerna om dröjsmål och reglerna om fel.

4 Betalningsdröjsmål
För att hävning ska vara möjlig på grund av köparens betalningsdröjsmål enligt 54 § första stycket krävs att dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. I lagmotiven framhålls att hänsyn ska tas till köpets karaktär och betydelsen vid ifrågavarande förhållanden av att betalningen försenas. Detta innebär att hänsyn kan tas till betalningsdröjsmålets längd, hur stor del av betalningen som kvarstår, om köparen är en näringsidkare eller privatperson, om det är fråga om ett spekulationsköp och så vidare.53 Av stor betydelse för bedömningen är att den utgår från vad som typiskt sätt utgör ett väsentligt betalningsdröjsmål på området i fråga. Följden blir att någon hänsyn inte tas till säljarens individuella förhållanden, något som enligt lagmotiven beror på att säljarens tillgångar eller finansiella läge inte ska ges någon avgörande betydelse för om han ska ha rätt att häva köpet.54 Detta medför att det inte finns något behov av ett synbarhetsrekvisit. De kriterier som ligger till grund för den typiserade väsentlighetsbedömningen förväntas nämligen vara kända för köparen. Följden blir att säljaren har rätt att häva om dröjsmålet är väsentligt enligt den typiserade bedömningen även om köparen har skäl att tro att det är oväsentligt för säljaren i det aktuella fallet.55 Ståndpunkten att man ska avstå från att beakta om betalningsdröjsmålet är av väsentlig betydelse för säljaren till förmån för en mer typiserande bedömning med bortseende från individuella förhållanden

52 Jfr J. Kihlman, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 283 och J. Ramberg & J. Herre. Köplagen s. 265. 53 Se prop. 1988/89:76 s. 165. 54 Se prop. 1988/89:76 s. 164. Jfr T. Wilhelmsson, L. Sevón & P. Koskelo, Huvudpunkter i köplagen, 3 upplagan, Helsingfors (2006), s. 153. 55 Se prop. 1988/89:76 s. 165.

SvJT 2019 Tankar om hävningsreglerna i köplagen 309

är inte självklar. Den tillhör visserligen den köprättsliga traditionen i svensk rätt men avviker från den reglering som kommit till uttryck i CISG och från reglerna om hävning på grund av bristande medverkan och försenad hämtning i köplagen. Ramberg & Herre anser dock, trots lydelsen av 54 § första stycket, att hänsyn kan tas till säljarens särskilda situation. De framhåller att detta, exempelvis, kan få betydelse när köparen insåg eller borde ha insett att betalningsdröjsmålet var av betydelse för just säljaren.56 Detta är en kreativ tolkning av rättsläget och därifrån är steget inte långt från att ändra lagstiftningen så att det framgår att hänsyn tas till individuella förhållanden som varit synbara för köparen.
    Säljaren får enligt 54 § andra och tredje stycket förelägga köparen en bestämd tilläggstid. Eftersom väsentlighetsrekvisitet är objektiverat i första stycket skulle det kunna hävdas att samma sak bör gälla rekvisitet i andra stycket att tilläggstiden inte får vara oskäligt kort. Denna fråga uppmärksammas dock inte närmare i lagmotiven. I motiven framhålls dock att tilläggstiden ska ge köparen en reell möjlighet att erlägga betalning inom den föreskrivna tiden, men att säljaren inte behöver ta hänsyn till köparens individuella möjligheter att få fram de medel som krävs för betalning. När det gäller den närmare innebörden av bestämmelserna finns enbart en hänvisning till 25 § andra och tredje stycket.57 Vad jag ovan framhållit om betydelsen av passivitetsverkan och en intresseavvägning vid tolkningen av reglerna om tilläggstid är även relevant här.
    Någon bestämmelse motsvarande 24 § finns dock inte och i detta avseende finns det alltså en inkonsekvens i förhållandet till säljarens dröjsmål. Köparen kan ju ha ett berättigat intresse av att få reda på om säljaren tänker häva köpet inom den angivna tiden för att därigenom kunna bedöma om han ska göra ytterligare insatser för att få fram de nödvändiga medlen. Om säljaren förhåller sig passiv i förhållande till en interpellation eller ett förseningsmeddelande kan detta dock i vissa fall uppfattas som ett samtycke eller en omständighet som kan påverka väsentlighetsbedömningen.58 Vidare finns inte någon särskild bestämmelse om ett förhöjt väsentlighetskrav om köparen riskerar betydande förluster vid en hävning. Ramberg & Herre har emellertid hävdat att det i ett sådant fall kan finnas anledning att medge ett längre betalningsdröjsmål,59 vilket tyder på att de godtaget en intresseavvägning i detta fall.
    Säljarens möjligheter att häva köpet på grund av betalningsdröjsmål är också begränsad på så sätt att han enligt 59 § första stycket saknar denna rätt om köparen betalat. Har varan kommit i köparens besittning föreskrivs vidare i 54 § fjärde stycket att säljaren endast får häva köpet om säljaren förbehållit sig en rätt till detta. Denna regel kan

56 J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 450. 57 Se prop. 1988/89:76 s. 165. 58 Jfr vad som sagts om rättsläget vid fel ovan. 59 J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 450.

310 Ola Svensson SvJT 2019

ifrågasättas. Hot om hävning kan utgöra ett verksamt påtryckningsmedel om köparen har ett intresse av att behålla varan. För säljaren kan en hävningsrätt även vara viktig om han genom en kompensationsförsäljning kan få sina förluster på grund av betalningsdröjsmålet täckta.60 Det är vidare viktigt att komma ihåg att köplagen inte innehåller några regler om hävningsrättens sakrättsliga begränsningar utan endast reglerar förhållandet mellan parterna, vilket gör att undantaget i 54 § fjärde stycket kan framstå som märkligt.61 Av betydelse är också är att något motsvarande undantag inte finns i CISG. Vid en omarbetning av reglerna måste dock hänsyn tas till lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare och dess regler om förtidsbetalning, avräkningsförbehåll, återtaganderätt och uppgörelse vid återtagande av varan.62

5 Bristande medverkan
Enligt 50 § 1 ska köparen medverka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att han ska kunna fullgöra köpet, vilket exempelvis kan vara fallet om köparen ska tillhandahålla ritningar, komponenter eller personal. Vidare anges i 50 § 2 att köparen ska hämta och ta emot varan.63 Om köparen inte uppfyller sin plikt att medverka till köpet eller att hämta/ta emot varan finns särskilda regler i köplagen. Beträffande hävning finne dessa i 55 §. Dessa är utformade med bestämmelserna om hävning på grund av dröjsmål med varans avlämnande som förebild. Det föreskrivs sålunda att säljare får häva köpet om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för säljaren och köparen insåg eller borde ha insett detta. Vad som framhållits om väsentlighets- och synbarhetsrekvisiten i 25 § kan i en betydande omfattning tillämpas även här. Med tanke på att det är fråga om sidoförpliktelser är det dock mindre vanligt förekommande att ett avtalsbrott uppfattas som väsentligt.64 Vidare finns bestämmelser om bestämd tilläggstid i andra och tredje stycket. Någon bestämmelse motsvarande 24 § finns dock inte och i detta avseende finns det alltså — liksom när det gäller betalningsdröjsmål — en inkonsekvens i förhållandet till säljarens dröjsmål.
När det gäller försummelse att hämta/ta emot varan i tid anges att hävning enbart kommer i fråga om säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med vad han sålt. Detta sammanhänger med att säljaren kan få ersättning för sina vårdkostnader om köparen inte hämtar varan i tid och att han enbart har ett begränsat intresse av att häva om köpare

60 Se J. Ramberg & J. Herre, Köplagen s. 455. Jfr T. Almén Köp och byte av lös egendom, § 28 vid not 105 ff. och T. Håstad, Köprätt s. 168 f. 61 Se t.ex. T. Håstad, Köprätt s. 168 ff. 62 Se O. Svensson, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 514 f. Angående hävningsförbehåll avseende annan egendom än lösa saker, se T. Håstad, Köprätt s. 172 f. 63 Se prop. 1988/89:76 s. 158. 64 Se prop. 1988/89:76 s. 167.

SvJT 2019 Tankar om hävningsreglerna i köplagen 311

betalat varan i tid.65 Som ett exempel på att säljaren kan ha ett genuint intresse av att bli av med det sålda är att köpet avser giftigt industriavfall.66 Den nämnda begränsningen av hävningsrätten framstår därför som naturlig.
Bestämmelsen i 55 § är inriktad på att beskriva när säljaren har rätt att häva på grund av att köparen inte har medverkat i rätt tid. Enligt lagmotiven går den dock att tillämpa även om utförd medverkan är felaktig,67 Beträffande fel i varan har säljaren enligt 36 § en möjlighet att avhjälpa felet eller företa omleverans innan köparen ges möjlighet att häva. Någon motsvarande rättighet för köparen att genom en rättelse avvärja en hävning på grund av felaktig medverkan enligt 50 § 1 finns inte i köplagen. Frågan behandlas inte heller i lagmotiven. Möjligen skulle det kunna hävdas att ett erbjudande om rättelse inom skälig tid kan beaktas inom ramen för om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren. Huruvida så är fallet får dock betraktas som osäkert. Vidare blir följden att reglerna om bestämd tilläggstid blir tillämpliga både vid försenad/utebliven medverkan och felaktig medverkan till skillnad från säljarens avtalsbrott, där uttryckliga regler om bestämd tilläggstid endast gäller för dröjsmål med varans avlämnande.68

65 Jfr O. Svensson, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 519. 66 Se prop. 1988/89:76 s. 167 f. 67 Se prop. 1988/89:76 s. 160 f. 68 Jfr O. Svensson, i J. Kihlman, J. Munukka & O. Svensson, Köplagen s. 521.