Notiser

Michael Stolleis (1941–2021) in memoriam
Professorn i rättshistoria Michael Stolleis, Frankfurt, har gått bort efter en kortare tids sjukdom. Han skulle i sommar ha blivit 80 år. Därigenom har nordiska rättshistoriker förlorat en kär vän, en framstående och generös kollega och en professionell förebild. Hade han tillhört en äldre professorsgeneration hade han markerat sin höga plats och rang i den akademiska hierarkin. Men han tillhörde en yngre generation som präglats av efterkrigstidens demokratiideal och 1968 års studentrevolt, och som karakteriserats av en befriande distans till allt vad akademisk högfärd heter. Han var Michael.
    Michael tillhörde barnen till krigsgenerationen som upplevt nazismen och krigets brutala våld. Han har själv berättat om sitt första möte som fem–sex åring med sin far borgmästaren i Ludwigshafen, när denne efter åren i rysk fångenskap kom honom till mötes mellan vinstockarna i familjens vingård i Rheinland-Pfalz. Det var ett paradigmatiskt möte med det förgångna. Det präglade hela hans vuxna liv.
    Michael utbildade sig först till vinodlare men studerade sedan liksom fadern juridik, först i Heidelberg och Würzburg och sedan i München. Hans efterkrigsgeneration, dvs. de som studerade juridik i Tyskland på 1960-talet, blev alltmer medvetna om sina professorers politiska anpassning under Hitlerregimen. Han upplevde de s.k. ringföreläsningarna i München 1968, då studenterna krävde att professorerna från katedern skulle redogöra för sina ställningstaganden under Nazist-tiden. Där började också den uppgörelse med det förflutna, som följde honom genom hela livet.
    Han behandlade nazisttiden redan i sin doktorsavhandling 1973. Den behandlade uttryck om det allmännas bästa i den Nazi-tyska rätten. Det var en kritisk språkanalys i filosofen Ludwig Wittgensteins anda. Avhandlingen blev uppmärksammad, men det ifrågasattes om nutidshistoria verkligen var rättshistoria.
    Den som i hög grad inspirerade honom — också metodologiskt — var hans handledare, den svenske rättshistorikern Sten Gagnér, som sedan mitten av 1960-talet var professor i München. Sten hade runt sig samlat en växande skara doktorander, vilka alla avslutade sina karriärer som professorer i rättshistoria. Sten hade en artfrämmande och informell ”svensk” stil med tyska på sjungande dalmål, och där alla duade varandra vid de vidsynta, öppna och stimulerande onsdagsseminarierna under takåsarna vid Professor Huber Platz. Det tilltalade Michael. Inte minst diskussionerna vid postseminarierna med öl och sång mindes han gärna. Han tillhörde Stens bästa vänner.
    Michael valde 1974 att söka en ledig professur i Frankfurt. Där fanns en liberal och progressiv miljö, och frankfurtfakulteten utvecklades på 1970talet strategiskt till ett rättshistoriskt Mecka, inte minst viktigt för oss nordiska rättshistoriker. Där hade 1965 inrättats ett Max Planck Institut för europeisk rättshistoria, och vid fakulteten fanns flera då unga, idag namnkunniga professorer i rättshistoria. Michaels ämnesområde blev den offentliga rätten, dess rättshistoria samt socialrätt och kyrkorätt, ett ämne

han som assistent hade studerat för den kände kyrkorättaren Axel von Campenhausen i München. Som rättshistoriker kom Michael att bryta ny mark. Privaträttens historia hade traditionellt varit dominerande med Helmut Coing och Franz Wieacker som de mest lysande företrädarna. Men Michael valde den offentliga rättens historia som sitt forskningsområde. I fyra volymer (1989 – 2014) redogjorde han för den offentliga rättens historia i Tyskland från tidig modern tid till Tysklands återförenande 1990. Det arbetet har blivit en klassiker och har översatts till ett antal främmande språk.
    Det var i det sammanhanget jag i slutet av 1970-talet lärde känna Michael. Båda var vi sysselsatta med den tidigmoderna tyska statsrättens tänkare. I början av 1980-talet gjorde lärare och studenter i rättshistoria i Lund en bildningsresa till Holland och Tyskland. I Frankfurt höll Michael en minnesvärd föreläsning för oss om den nationalsocialistiska rätten. Han hade då nyligen publicerat sin omfattande artikel om nationalsocialistisk rätt i Handwörterbuch zum deutschen Rechtsgeschichte. Mötet med Michael blev för oss alla resans stora behållning. Men det var inte bara vi som fångades av ämnet. I dag säger man i Tyskland att det var denna välskrivna artikel, som blev katalysatorn till de västtyska juristernas uppgörelse med det nära förflutna. Den diskursen med dess Historikerstrid (1986–87) kom att prägla den tyska rättsvetenskapen decennierna före millennieskiftet och den har ännu inte klingat ut. Med sitt arbete Law under the Swastika (Chicago University Press 1999) — också utgiven på tyska (!) — uppmärksammades denna forskning även internationellt. Han var också aktiv vid etablerandet av ämnet juridisk samtidshistoria, Juristische Zeitgeschichte, som 1993 fick en egen professur i Frankfurt, och som i dag globalt utvecklats till ett viktigt forskningsområde.
    Året efter den tyska återföreningen, 1991, blev han direktor för Max Planck institutet för europeisk rättshistoria i Frankfurt. Samma år fick han också den tyska forskningsstiftelsens prestigefyllda Leibniz-pris, vars medel han valde att oavkortat använda till att stipendiera östeuropeiska rättshistoriker som då befriats från det totalitära oket. På Max Planck institutet träffade vi under hela 1990-talet unga kollegor från Baltikum till Balkan som där med rättshistorien som instrument inkluderades i transformeringen från auktoritära orättsstater till demokratiska rättsstater. Särskilt månade han om de som kom från DDR och som skulle integreras in i det tyska akademiska befordringssystemet.
    År 1995 fick Michael ett större anslag från Riksbankens jubileumsfond med placering i Lund. Under våren och försommaren detta år blev en stor del av manuskriptet till tredje delen av den offentliga rättens historia om Weimarrepubliken och Hitlerregimen färdigt. Det var samma år som den Europeiska Unionen kom till och forskningen vid institutet för europeisk rättshistoria blev alltmer central och betydelsefull under hans ledning. Han startade bland annat en sommarskola för unga europeiska rättshistoriker som under senior ledning fick presentera sina avhandlingsprojekt. I dag har det initiativet avknoppats till ett europeiskt forum för unga rättshistoriker som möts varje år.
    Michael ledde framgångsrikt institutet i närmre 20 år fram till sin pensionering 2009. Under denna tid initierades och genomfördes under hans ledning viktiga forskningsprojekt — flera dessutom av tvärvetenskaplig karaktär. Han lade ner mycken kraft för att ge institutet nya lokaler vid Hansaallee i anslutning till universitetets nya campus i centrala

Frankfurt och han deltog i utformningen av den nya byggnaden från början till slut.
    Samtidigt åtnjöt han forskarsamfundets uppskattning. Han utsågs till hedersdoktor vid fyra universitet med början i Lund 1999. Därefter blev han hedersdoktor i Toulouse (2002), Padua (2004) och Helsingfors (2010). Han var ledamot av ett stort antal internationella vetenskapsakademier och mottog flera stora forskningspriser. Han nominerades också som domare till författningsdomstolen i Karlsruhe, men han avböjde. Det var som direktor för Max Planck Institutet han såg sitt kall.
    Michael var högt bildad och lärd, hans kunskap verkade bottenlös, men samtidigt opretentiös. Dessutom var han en lysande och klar föreläsare. Till Norden och Sverige återkom han åtskilliga gånger som både gästföreläsare och symposiedeltagare. På senare år framträdde han också som en framstående essäist och berättare utifrån rättshistoriska fall och händelser.
    Han hade en osviklig moralisk kompass. Det kom inte minst till uttryck i hans åtskilliga inlägg i aktuella rättspolitiska debatter i Feuilletonavdelningen i Frankfurter Allgemeine eller Die Zeit. Hela tiden yttrade han sig mot Tredje rikets eller DDR:s mörka klangbotten. Han bar ärkeängeln Michaels namn. Det var i hög grad passande. Han kämpade ständigt med vågskålen i den ena handen och det brinnande svärdet i den andra, för den goda rätten mot den onda orätten. Den metaforiken omsatte han i mycket av sin gärning.
    Han fattas oss, samtidigt som vi känner stor tacksamhet över att i mer än fyrtio år ha varit hans vän och kollega.

Kjell Å Modéer