Litteratur

 

 

 

MARIA SCHÜLER, Der institutionelle Regulierungsrahmen für die europäische
Energiewirtschaft (Studien zum Internationalen Wirtschaftsrecht/Studies on International Economic Law 22), Nomos, Baden-Baden 2019, 399 s.

PHILIP STOMBERG, Governance-Strukturen im Energierecht (Schriften zum Deutschen und Europäischen Infrastrukturrecht, Band 11), Duncker & Humblot, Berlin 2019, 241 s.

 

Maria Schüler disputerade 2018 vid Friedrich-Alexander-Universität Nürnberg-Erlangen på ämnet ”den europeiska energisektorns institutionella regleringsramar”. Hon utgår ifrån den grundläggande spänningen mellan den fria marknadsekonomin i förhållande till statliga ingrepp och marknadsekonomins förhållande till socialt ansvar och hållbarhet. Särskilt noterar hon hur energisektorn traditionellt har varit föremål för mer ingripande åtgärder från statens sida under längre tid än andra sektorer. Inom EU utgör det heterogena energisystemet och dess reglering i detta avseende en särskild utmaning. En aspekt av utmaningen är det ”vertikala” förhållandet mellan unionen och medlemsstaterna; en annan är det ”horisontella” förhållandet mellan statlig reglering och självreglering. Redan inledningsvis aviserar hon att inom unionsrätten ”regleringssystemet visar sig vara ett exempel på hur principen om distinktionen mellan direkt och indirekt implementering/verkställighet har genombrutits” (s. 24).
    Efter en Inledning med problemformulering och metoddiskussion har själva undersökningen delats upp på fyra kapitel, som i tur och ordning behandlar liberaliseringen av de europeiska energimarknaderna (kap. 1), den sektorsspecifika regleringen som instrument för den inre marknaden (kap. 2), den vertikala dimensionen (det europeiska förvaltningsförbundet) (kap. 3), statlig reglering i förhållande till självreglering (kap. 4) och till sist en Sammanfattning på 11 sidor. Källförteckningen är omfattande och värdefull i sig. Dessvärre har boken inte försetts med något register. I övrigt är boken väl disponerad och välskriven. Bemästrar man bara tyskan får texten karakteriseras som lättläst.
    Resultaten av undersökningens första kapitel understryker anledningen till att energimarknaderna liberaliserades och gavs en i högre grad unionsrättslig ram. Kriserna under 1970- och 80-talen demonstrerade de omfattande felallokeringen av resurser och ineffektiviteten i resursutnyttjandet inom de europeiska ekonomierna. (Parentetiskt sagt, för dem som är gamla nog bör uttrycket ”stagflation” — kombinationen av galopperande inflation och ekonomisk stagnation — väcka minnen. En erinran om hur det var under den långa krisen, eller den långa raden av kriser, under de decennierna kan vara på sin plats i vår nuvarande situation, då den politiska närsyntheten återigen har lett oss in i en inflationsdopad ekonomi som trots det — eller just av den anledningen — inte förmår generera någon vidare tillväxt, och röster åter höjs för ännu mer statligt bestämda restriktioner för den tillväxtskapande verksamheten. Det har prövats förr,

med kända resultat. Stagflation har åter blivit en reell fråga.1 Vad kallas det när man upprepade gånger gör samma sak men förväntar sig ett annat resultat…?) Stegvis avvecklades de nationella offentliga monopolen och — trots att unionsrätten inte uppställde det kravet — privatiserades stora delar av verksamheterna.2 Avvecklingen av de nationella monopolen gjorde det möjligt att börja utveckla en inre marknad också för energi, med de effektivitetsvinster marknadsintegrationen förväntades föra med sig. Integrationen medförde med nödvändighet en hög grad av harmonisering av regelverken. Energisystemet är av central betydelse för en fungerande ekonomi och Europas välstånd (s. 29)3 och regleringen måste hantera de tre grundläggande målsättningarna: leveranssäkerhet, hållbarhet och konkurrensduglighet (s. 26)4 — målsättningar som inte självklart är förenliga med varandra.5 Undersökningens andra, betydligt mer omfattande, kapitel utgår ifrån att energiregleringen tjänar det i vissa medlemsländer och i unionsrätten grundläggande kravet på konkurrensduglighet. Detta motiverar att viss sektorspecifik reglering har införts för att korrigera vissa marknadsmisslyckanden. I centrum för problemställningen står den omständigheten att energi (i synnerhet i form av elektrisk ström men också i hög grad avseende gas) är beroende av nätverk för sin distribution och (vad gäller elektricitet) tekniskt inte kan lagras i någon större utsträckning.6 Detta ger med nödvändighet upphov till naturliga monopol som inom sitt område utesluter konkurrens.7 Lösningen har varit att försöka öppna upp värdekedjan8 för konkurrens där så är möjligt, dvs. på båda sidor om den tekniska flaskhals som de naturligt monopolitiska näten utgör. En fri energimarknad förutsätter därför en institutionaliserad reglering av näten. (Paradoxen här är endast skenbar.) Integrationen av de nationella marknaderna mot målet om en gemensam inre marknad har påkallat en rad olika regleringsinitiativ på EU-nivå. Integrationen har mött motstånd från medlemsstaterna, som i energiförsörjningen ser en viktig strategisk tillgång. (Att energiförsörjningen är av strategisk betydelse är otvistigt och står i centrum för frågan hur den demokratiska världen ska förhålla sig till det ryska erövringskriget mot Ukraina. Eftersom det är de nationella politikerna som i första hand har ansvaret för sina medborgare och utövar den suveräna makten är deras omsorg om en så viktig strategisk resurs föga förvånande. Försvaret av Ukraina har också i blixtbelysning visat hur

 

1 Se t.ex. följande artiklar ur Financial Times under våren 2022: https:// www.ft.com/content/d490ef4e-3187-471e-84ff-9c065871a1a5; https://www.ft.com/ content/e2f2c5ab-ab3f-4a2f-b700-be6894fc179d och https://www.ft.com/content/145b6795-2d21-48c6-984b-4b05d121ba16. 2 De olika länderna har skiljt sig åt avseende hur elmarknadens liberalisering genomfördes (se C. Isidoro, L’ouverture du marché d’électricité à la concurrence communautaire et sa mise en œuvre (Allemagne, France, Italie, Royaume-Uni), Paris 2006). 3 Se också R. Pompl, Kapazitätssicherung im europäisierten Stromwirtschaftrecht (2019), s. 7 och prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 21, s. 31. 4 Se också Pompl (2019), s. 1 och prop. 2021/22:1 Utgiftsområde 21, s. 31. 5 Se Pompl (2019), s. 1. 6 Se också Pompl (2019), s. 7 ff. och 14. 7 Se också D. Hanqvist, ”Suum cuique tribuere — Syntetisk konkurrens i el- och naturgasnät”, FT 2014 s. 55. 8 ”Värdekedjan” har kanske främst teoretiserats av den amerikanske ekonomen Michael E. Porter. Kedjan består av alla de aktiviteter som utförs för att utforma, producera, marknadsföra, leverera och understödja ett företags produkter eller tjänster (se M. E. Porter, Competitive Advantage (1985)).

viktigt det är för EU:s länder att samordna sin strategiska energipolitik.9) Resultatet har blivit ett tämligen komplicerat institutionellt system som har överenskommits genom svåra förhandlingar. Schüler menar att systemet är balanserat vad avser såväl den vertikala dimensionen (unionen/ medlemsstaterna) och den horisontella (statlig reglering/självreglering). Någon ”federal” tillsynsmyndighet har inte egentligen tillkommit, men väl ett gemensamt koordineringsarbete, inom såväl den statliga regleringen som inom självregleringen. Inom båda områdena har integrationen drivit fram en betydande centralisering. Tredje kapitlet innehåller en omfattande diskussion om den vertikala dimensionen. Den institutionella basen i det europeiska systemet består av de nationella myndigheterna. Det är bl.a. hos dem den exklusiva behörigheten att reglera näten ligger. ”Ovanför” reser sig ett vidare system i flera lager. Inom den här delen av systemet struktureras samarbetet mellan de olika nationella myndigheterna och unionsmyndigheterna, främst Kommissionen och den europeiska tillsynsmyndigheten för energisektorn, ACER10. Inom samarbetet förekommer element av såväl den vertikala som den horisontella dimensionen. De vertikala delarna är s.a.s. efterställda de nationella myndigheternas horisontella samarbete (ett utslag — för ovanlighetens skull — av subsidiaritetsprincipen). På flera punkter kan dock de europeiska myndigheterna ingripa reglerande i den horisontella dimensionen. Härigenom bryter systemet igenom den grundläggande principen om att det är medlemsstaterna som implementerar och verkställer unionsrätten inom sina territorier. (Inom den finansiella sektorn har denna utveckling drivits ännu längre, där främst den Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, Esma, t.o.m. har givits direkt tillsyn över och direkta ingripandemöjligheter — inklusive betydande böter — mot flera olika slags aktörer. Inom bankunionen utövar ECB den fulla tillsyns- och regleringsbehörigheten också enligt nationell rätt.) Härigenom märks den tydliga centraliseringstendensen inom systemet. Särskilt framträdande är detta, naturligtvis, vad gäller gränsöverskridande frågeställningar. Centraliseringen är emellertid inte ”brutal” utan sker stegvis genom en hierarki av samordnings- och beslutsprocesser mellan de nationella myndigheterna inbördes och mellan dem och unionsmyndigheterna. En väsentlig spärr mot centraliseringen är de tekniska begränsningarna för energiflöden mellan näten i de olika medlemsstaterna. När (eller om) ett unionsgemensamt nät upprättas kommer de nationella myndigheternas roll att kraftigt reduceras. I förhållande till ACER intar Kommissionen en överordnad ställning vad gäller kontroll och beslutsfattande. I funktionellt avseende står emellertid ACER i första linjen, främst vad gäller koordineringen av myndighetsarbetet och som rådgivande organ; ACER har beslutsbehörighet endast undantagsvis. I det här avseendet liknar ACER i mångt och mycket de europeiska till-

 

9 Energiberoendets säkerhetspolitiska implikationer är inte något nytt under solen och blev föremål för en hel del tankeverksamhet efter Oljekrisen 1973 och 1974 (se W. Agrell, Det säkra landet? Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett kallt krig till ett annat (2016), s. 46). Liksom inom den ekonomiska politiken är beslutsfattarnas minne starkt begränsat och kunskapen om också den närmaste historien inte särskilt framträdande. ”Vad får människan ut av all sin möda under solen? Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma. Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett ska ske igen. Det finns ingenting nytt under solen”, som Predikaren säger. 10 European Union Agency for Cooperation of Energy Regulators, med säte i Ljubljana i Slovenien.

synsmyndigheterna inom den finansiella sektorn. Om erfarenheterna från det området är något att gå på lär ACER successivt ges vidgad behörighet att fatta beslut med direkt relevans för marknadsaktörerna och de nationella myndigheterna.
    Diskussionen i fjärde kapitlet om den horisontella dimensionen är betydligt mer kortfattad än diskussionerna i de båda föregående kapitlen. Självregleringen inom området är inte fri. Det handlar om en ”reglerad självreglering”. Självregleringen inleddes med frivillig dialog och olika fora för utbyte av erfarenheter. Successivt har det offentligrättsliga inslaget ökat. Inte minst behovet av teknisk harmonisering, gemensamma standarder, gör det nödvändigt att många beslut centraliseras. (Lika klart är det kanske inte att besluten behöver fattas av en myndighet. Industristandarder antas ofta utan myndigheters medverkan.) En viktig faktor som gör att aktörerna måste inkluderas i regleringsarbetet är att det endast är de som besitter den erforderliga sakkunskapen. I jämförelse med den finansiella sektorn, t.ex. kan tilläggas att detta är ett starkt positivt drag inom regleringen av energisektorn. Branschen sakkunskap har härigenom getts en institutionellt säkrad plats. De mest betydande resultaten av detta arbete är de s.k. nätkoderna, NETSO-E11 för elektrisk ström respektive NETSO-G12 för gas.

 

Philip Stomberg inleder sin avhandling — Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg, vintern 2017/18 — med att konstatera samma sak som Schüler — medlemsstaterna är ovilliga att ge upp kontrollen över en så strategisk resurs som energiförsörjningen. Infrastrukturer av det här slaget har ansetts falla inom statens kärnuppgifter. Stomberg konstaterar, som en första huvudsaklig utvecklingslinje, att området har förändrats dels genom europeiseringen, dels genom att samhället och de ekonomisk-tekniska förutsättningarna har förändrats de också. Redan inledningsvis lyfter han frågan om hur EU tar sig an att reglera energibranschen Han konstaterar därvidlag att det har blivit allt vanligare med ”soft law”-instrument. ”Detta går så långt att även inom områden där Europeiska unionen saknar egen behörighet, soft law s.a.s. ’genom bakdörren’ åtminstone indirekt binder medlemsstaterna. Blotta antagandet om att ett gemensamt europeiskt tillvägagångssätt anses vara ändamålsenligt verkar i detta sammanhang tjäna som tillräcklig motivering” (s. 11).13 En andra sådan linje menar han vara unionsrättens oförenlighet med verklig självreglering. En tredje linje utgörs av framväxten av oavhängiga aktörer inom energiområdet som undandrar sig statlig (politisk) kontroll. Den tyska författningsdomstolen har ställt upp som krav för förvaltningen att det, i enlighet med den tyska grundlagen, måste finnas en ”obruten legitimeringskedja” från folket och dess demokratiska representanter till offentliga organ och myndigheter. Unionsrätten utmanar detta krav och inom EU:s överstatliga förbund har det visat sig svårt att iaktta det här kravet. Det blir därför allt svårare att beträffande centrala maktutövande aktörer identifiera ett sådan legitimerande samband. Beslutsprocessens demokratiska legitimering — inom

 

11 European Network of Transmission System Operators for Electricity. 12 European Network of Transmission System Operators for Gas. 13 Uttalandet är starkt och viktigt. Originaltexten säger: ”Dies geht soweit [sic], dass selbst in Bereichen, die keiner originären Zuständigkeit der Europäischen Unionen unterliegen, gleichsam ‚durch die Hinterür‘ mittels soft law zumindest indirekte Bindungen der Mitgliedsstaaten erzeugt werden. Allein die Annahme der vermeintlichen Zweckmäßigkeit eines europaweit einheitlichen Vorgehens scheint in diesem Zusammenhang als Rechtfertigung zu dienen”.

statsmaktens alla tre gestalter — uttunnas allt mer inom energiområdet. I stället för en demokratisk ”in-put”-legitimering åberopas ett helt annat, ”out-put”-alternativ, som ska ge förment rättvisa och praktiska resultat. En sådan utveckling utmanar föreställningarna om en demokratisk rättsstat.14 Så har Stomberg satt sig sitt undersökningsföremål. I alla fall för mig förefaller vi här ha en del av förklaringen till varför så många brittiska väljare valde att lämna EU.15 Efter en kortare Inledning (med det innehåll som just har sammanfattats) har framställningen delats in i två huvudavsnitt och därunder fem olika underavsnitt: Första delen behandlar energisystemets förändring (§ 1) och energirättens styrningskoncept (§ 2), medan Andra delen rör styrningsstrukturer inom normgivningsområdet (§ 3), styrningsstrukturer inom den verkställande maktens område (§ 4) och styrningsstrukturer inom rättskipningen (§ 5). Avslutningsvis ges en Sammanfattning i nästan
40 punkter över 9 sidor. Källförteckningen är tillfredsställande; det tvåsidiga registret kan förefalla väl kortfattat men fungerar bra givet arbetets begränsade omfattning.
    Stombergs huvudpoäng skulle kunna sägas vara att den traditionella tanken att staten styrs och styr inte längre passar in, i alla fall inte inom energirätten. Den traditionella tanken kan beskrivas utifrån vår egen regeringsform: All offentlig makt utgår från folket och folkstyrelsen förverkligas genom representativ parlamentarisk demokrati (1 kap. 1 §); riksdagen är folkets främsta företrädare (1 kap. 4 § första stycket); regeringen styr riket med ansvar inför riksdagen (1 kap. 6 §); för rättskipning finns domstolar och för förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter (1 kap. 8 §); och riksdagen kan inom vissa ramar delegera beslutanderätt till EU (10 kap. 6 §). Stomberg föreslår att den nya ordningen inom (t.ex.) den europeiska energirätten bättre beskrivs med termen governance (liksom på tyska finns det ännu ingen bra synonym på svenska). Resultaten av undersökningen bryts sedan ner i en rad punkter, som kan sammanfattas enligt följande: Staten är inte längre allestädes närvarande och är inte den enda politiska aktören. Omständigheten att energiförsörjningen är av grundläggande betydelse innebär inte att den helt styrs av staten. I stället ger kombinationen av statlig styrning och enskilda initiativ upphov till en skiktad ansvarsstruktur. Statens tidigare ansvar att leverera nyttigheter har ersatts med en skyldighet att säkra att leverans sker, ev. av någon annan (tryggandestaten).16 Energirättens gestaltning i och med den här förändringen kom att präglas av liberaliseringen och europeiseringen. Marknadsaktörernas fria handlande kom emellertid att inskränkas genom inrättandet av oberoende tillsynsmyndigheter. De oberoende tillsynsmyndigheterna passar inte in i den demokratiska statens traditionella legitimeringsprocesser. Statens roll har blivit mer mångfacetterad och vacklande. Den präglas numera av såväl ett tillbakadragande som ett kvarvarande subsidiärt ansvar och eget prestationsansvar.17 På den europeiska nivån

 

14 Ett av nutidens viktigaste exempel på out-put-legitimitet utgörs av det kinesiska kommunistpartiet. Därav kan var och en dra sina egna slutsatser. Ett mindre lyckat exempel är de ryska ansträngningarna att hävda det ryska folkets självklara rätt till imperialistisk dominans över sina grannar genom folkmordet i och erövringskriget mot Ukraina. 15 Jfr D. Hanqvist, ”Fissus erat tenui rima — Förordningen om europeiska långsiktiga investeringsfonder”, JP 2016 s. 255 (s. 292 f.). 16 Se härtill också Hanqvist (2014), s. 59 ff., med hänv. 17 Se också Hanqvist (2014), s. 60 f., punkterna (A)–(C).

finns det nu ett flätverk av olika aktörer inom energiområdet, vilket motiverar att idén om governance används analytiskt, särskilt vad gäller den rättsliga analysen. Med ”governance” avses reglerings- och koordineringsstrukturer som inte längre nödvändigtvis kan analyseras med utgångspunkt i ett centraliserad perspektiv, given blandningen av privata och statliga aktörer. Utvecklingen har resulterat i en rad olika normativa strukturer, såsom lagstiftning, delegerad exekutiv normgivning, självständiga organisationer, liksom olika hybridaktörer som inte låter sig inordnas i den traditionella statliga hierarkin. Ansvaret för regleringen kan därför inte lika tydligt läggas på någon viss aktör.
    Beslutsprocesserna blir allt mer differentierade och förekommer inom ett sammanbundet nätverk av institutioner. Vissa grundläggande principer inom stats- och förvaltningsläran kan emellertid behållas: (a) (i polemik med Niklas Luhmanns systemvetenskapliga samhällsteori) den normativa ordningen måste alltjämt ta sin utgångspunkt i de enskilda aktörerna; (b) om inte aktörerna står i centrum kan legalitetskravet inte upprätthållas; och (c) ett alternativ, eller ett komplement, till den traditionella demokratiska legitimationskedjan kan systemet också ges en demokratisk legitimitet genom att det är de som påverkas av besluten som också inbjuds att medverka vid beslutsfattandet. Ett sådant decentraliserat governance-koncept kan tillämpas inte endast vad gäller normgivningen utan också beträffande beslutsfattande, administration och judiciell prövning. I det ”nya” systemet utnyttjar staten olika korporativa lösningar för normgivningen inom energisektorn. Efter en period då privata aktörer i stor utsträckning kunde utforma regelverken själva har senare en mer formaliserad ordning införts med ett starkare offentligt inslag, främst de båda koderna ENTSO-E och ENTSO-G. Genom en sådan ordning har staten kunnat begränsa sig till residualansvaret.
    En följd av utvecklingen är att den demokratiskt legitimerade lagstiftaren har fått se sitt materiella normgivningsområde reduceras. Urvalet av vilka som ”berörs” av regleringen sker, menar Stomberg, ensidigt och till slutanvändarnas nackdel.
    Ett annat drag i utvecklingen är att koordineringen på de olika nivåerna allt oftare sker informellt eller i alla fall i enlighet med olika soft lawinstrument snarare än formellt bindande rättsakter. På så sätt har spänningen mellan subsidiaritetsprincipen och leveranssäkerheten kunnat hanteras. Stomberg menar att den nuvarande institutionella ordningen vilar på bräcklig rättslig grund (här kan erinras om de brittiska invändningarna mot olika europeiska tillsynsmyndigheter, invändningar som inte oväntat på starkt politiskt teleologiska grunder avfärdades av EUD18). Effekten har, enligt Stomberg, blivit mer av en horisontell integration än en vertikal, också givet — eller trots — det större europeiska inslaget. Unionsmyndigheterna försöker inom energiområdet ofta få till överenskommelser parterna emellan, snarare än att unilateralt besluta om vilken lösning som ska antas. Den horisontella integrationen innebär också att de nationella tillsynsmyndigheterna delvis lyfts ut ur den medlemsstatliga förvaltningshierarkin genom att inordnas i unionens governance-strukturer (främst via ACER och kommissionen). Den korporativistiska strukturen

 

18 Se mål C-217/04 Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland mot Europaparlamentet och rådet, ECLI:EU:C:2006:279; mål C-270/12 Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland mot Europaparlamentet och rådet ECLI:EU:C:2014:18; och D. Hanqvist, Lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. En kommentar (2016), s. 684 f. (med hänv. till främst tysk litteratur).

leder, menar Stomberg, till att objektiv rätt (delvis) beslutas och tillämpas av privata aktörer. Han går så långt som att tala om ett slags ”privat parallelljustis”.
    Stomberg ogillar utvecklingen, och från svenskt perspektiv kan man också fundera på hur, eller huruvida, den europeiska ordningen kan fås att harmoniera med RF:s modell och folksuveräniteten. Stomberg vill inte godta att medlemsstaterna skulle vara oskyldiga till utvecklingen, vilket kanske gör framtida konstitutionella prövningar framförallt vid den tyska Bundesverfassungsgericht spännande. Stomberg själv tror inte egentligen att utvecklingen kan backas. Sammantaget skulle jag vilja säga att Stombergs undersökning är tankeväckande och har relevans lång utanför energisektorn. En svårighet i diskussionerna om de grundläggande konstitutionella frågorna — inte minst vad gäller samspelet mellan nationella konstitutioner och unionsrätten19 — är att de lätt blir för abstrakta. Genom undersökningar av det slag Stomberg erbjuder kan frågeställningarna konkretiseras.20 Det blir därmed lättare att se frågeställningens relevans.

 

Dan Hanqvist

 

19 Litteraturen på området växer och lär bli allt mer relevant för hur unionen utvecklas i framtiden, inte minst i ljuset av Brexit och unionsinstansernas och många medlemsstaters konflikt med regeringarna i Polen och Ungern. Det ungerska valet att gå den auktoritära vägen — bekräftat av det övertygande omvalet av Viktor Orbáns regim våren 2022 och det ungerska gillandet av det ryska erövringskriget mot Ukraina — har ytterligare understrukit frågans stora betydelse. Ett relevant bidrag med särskilt fokus på de konstitutionellt ”säkrade” — det är ju just frågan — grundläggande fri- och rättigheterna är M. Bleckmann, Nationale Grundrechte im
Anwendungsbereich des Rechts der Europäischen Union (2011). Ett annat närliggande perspektiv är vilken roll de nationella konstitutionerna har för att avgöra EU:s behörighet. På just den punkten har de högsta dömande instanserna i flera medlemsstater varnat EU för att det finns en gräns. Bundesverfassungsgericht har varit banbrytande (se främst BVerfGE 37, 271 (1974) (Solange I), BVerfGE 73 s. 339 (1986) (Solange II) och BVerfGE 154, 17 (2020)). En diskussion med relevans utanför den franska rättspraxis som analyseras är Th. M. Pfeiffer, ”Zur Verfassungsmäßigkeit des Gemeinschaftsrechts in der aktuellen Rechtsprechung des französischen Conseil constitutionnel”, Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht 2007 s. 469. För svensk del, se NJA 2014 s. 79. Flera av de åtgärder som har vidtagits efter finanskrisen aktualiserar de konstitutionella gränserna (se t.ex. S. Egidy, Finanzkrise und Verfassung: Demokratisches Krisenmanagement in Deutschland und den USA (2019)) och EU-institutionernas behörighet (se t.ex. A. Thiele, Die Europäische Zentralbank:
Von technokratischer Behörde zu politischem Akteur? (2021), med särskild anknytning till BVerfGE 154, 17). 20 Frågorna diskuteras principiellt och i ett konkret sammanhang i D. Hanqvist, ”The
Empire Strikes Back. EU, åsiktsfriheten och kreditvärderingsinstituten”, SvJT 2016 s. 687; M. Schmauch, ”EU-förordningen om kreditbetyg och det kommersiella undantaget. Begränsningar i yttrandefriheten vid yttranden av utpräglat kommersiell natur i näringslivet”, SvJT 2017 s. 31; D. Hanqvist, ”The Phantom Menace. Duplik till Magnus Schmauch om kreditbetyg och annan ’kommersiell yttrandefrihet’, åsiktsfriheten och konstitutionellt styre”, SvJT 2017 s. 48; och — utifrån andra konkreta exempel — D. Hanqvist, ”Rara temporum felicitate: åsiktsfrihet och EU-förordningen om referensvärden”, JP 2018 s. 147.