”Husqvarnas skiljeavtal” och tolkningsprinciper för skiljeavtal — har pendeln svängt igen?

 

 

Av advokaten JACOB FRANK1

Högsta domstolen (HD) har i det nyligen meddelade beslutet ”Husqvarnas skiljeavtal”2 tagit ställning till frågan om en skiljeklausul i ett ramavtal ingånget år 2007 kunde tillämpas på framtida tvister avseende beställningar som skett 13 år senare, genom avropsavtal ingångna år 2020. Frågan besvarades jakande och eftersom tvisten skulle prövas av skiljedomare avvisades kärandens talan. Avvisningsbeslutet ligger rent utgångsmässigt i linje med det omskrivna avgörandet i klanderdomen ”Belgor”3 som också behandlar frågan om ett skiljeavtals objektiva omfattning. Både ”Belgor” och ”Husqvarnas skiljeavtal” innefattar ställningstaganden av HD bl.a. i den centrala frågan om ett skiljeavtal kan omfatta rättsförhållanden som ännu inte har uppkommit när skiljeavtalet ingås.4HD:s beslutsskäl i ”Husqvarnas skiljeavtal” går dock att ifrågasätta bl.a. mot bakgrund av den formulering och avfattning som HD:s domskäl fick i ”Belgor”. ”Belgor” har i sin tur kritiserats för att vara oförenligt med den praxis som fanns före ”Belgor”. I artikeln behandlas frågan hur ”Husqvarnas skiljeavtal” förhåller sig till såväl ”Belgor” som tidigare praxis.

 

1 Innebär ”Husqvarnas skiljeavtal” en tillbakagång från de extensiva tolkningsprinciperna i ”Belgor”?
”Belgor” har debatterats flitigt i litteraturen främst på grund av HD:s då ombildande uttalanden om tillämpning av extensiva avtalstolkningsprinciper avseende omfattningen av ett skiljeavtal i brist på subjektiva tolkningsdata i det enskilda fallet.5 Efter att HD i domskälen i ”Belgor” redogjort för den generella utgångspunkten att tillämpningsområdet för ett skiljeavtal bestäms enligt sedvanliga principer för avtalstolkning,6 fortsatte HD med att ställa upp särskilda in dubio-tolkningsprinciper för skiljeavtal. HD konstaterade att skiljeavtal ofta är standardmässigt

 

1 Författaren är verksam som advokat i processgruppen på White & Case Advokatbyrå, Stockholm. Artikeln speglar endast författarens egna åsikter. 2 Beslut meddelat den 23 maj 2023 i mål nr Ö 4116-22. 3 NJA 2019 s. 171 p. 13. Se Lindskog, Skiljeförfarande (JUNO, senast uppdaterad 2020-01-01, version 3), bl. a. avsnitt I:1-5.1.2 not 732 (”Lindskog”), Heuman, Har det skett en omsvängning eller omläggning av praxis från restriktiv till extensiv tilllämpning av skiljeavtalet?, SvJT 2019 s. 534 ff. (“Heuman”) samt Relden & Frank, Stockholm Arbitration Yearbook 2020, 'Chapter 5: The Belgor Case: Towards an Extensive Interpretation and Application of Arbitration Agreements', eds. Calissendorff och Schöldström (“Relden & Frank”). 4 Till den frågan återkommer artikelförfattaren i slutet mot artikeln. 5 Se hänvisningarna till verken i fotnot 3. 6 ”Belgor” p. 13.

utformade och att det därför sällan finns hållpunkter för att i det enskilda fallet utröna en specifik partsavsikt.7 HD fastställde mot den bakgrunden hjälpregler för tolkningen genom att framhålla att ”i de fall där ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar och andra relevanta tolkningsdata inte ger ledning, är det naturligt att utgå från att skiljeavtalet ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen”. Detta ansågs innebära att ”parterna då får antas ha avsett att uppkomna tvister ska lösas snabbt och i ett sammanhållet förfarande inför en av parterna vald skiljenämnd”8. HD uttalade även att bedömaren vid tolkningen ska beakta den ”generösa tolkning” av skiljeavtal som uttryckts i utländsk rättspraxis och i internationell doktrin9 samt att bedömaren ska utgå ifrån ”att parter i ett kommersiellt avtalsförhållande eftersträvar att tvister inom ramen för deras relation ska avgöras i ett och samma forum, eftersom en annan ordning medför risk för tidsutdräkt, ökade kostnader och motstridiga avgöranden i frågor som har samband med varandra”.10 ”Belgor” har i ljuset av dessa uttalanden tolkats såsom innebärandes en presumtion för att parter skulle eftersträva att tvister inom ramen för deras avtalsrelation ska avgöras i ett och samma forum och har ansetts motivera en regelmässigt extensiv avtalstolkning av räckvidden av skiljeavtalet. Det sker med stöd av en slags typiserad underförstådd partsavsikt om bred tillämpning av parternas skiljeavtal vilken medför att en skiljenämnd in dubio anses ha behörighet att pröva tvisten.11 Lindskog har varit särskilt kritisk mot ”Belgor” och beskrivit HD:s inställning som en ”allmänt (och något överdriven) tolerant skiljedomsvänlig inställning”.12 Utmärkande för ”Husqvarnas skiljeavtal” är att HD förbigick nämnda uttalanden i ”Belgor” med tystnad. Det enda uttalandet HD fällde rörande ”Belgor” i nu diskuterad fråga var, efter att ha fastslagit att identifikationskravet i 1 § skiljeförfarandelagen inte innefattar något krav på att ett skiljeavtal endast kan avse tvister om redan träffade avtal13, att tillämpningsområdet ”i övrigt” bestäms enligt sedvanliga principer för avtalstolkning. Där stannade HD. HD upprepade därmed endast utgångspunkten för avtalstolkningen i ”Belgor” (dvs. sedvanliga tolkningsprinciper) och lät helt bli att nämna in dubio-tolkningsprinciperna. Som redan nämnts framhävs de senare principerna uttryckligen

 

7 ”Belgor” p. 13. Det faktum att den närmare innebörden eller omfattningen av skiljedomsklausulen i ett kommersiellt avtal sällan eller aldrig diskuteras mellan parterna vid förhandlingarna har medfört att de ofta omnämns som ”midnight clauses” i internationell doktrin (se Relden & Frank s. 72). 8 ”Belgor” p. 13. 9 ”Belgor” p. 14. Samma skäl åberopades till stöd för en generös tillämpning av lagens identifikationskrav i ”Belgor”. 10 ”Belgor” p. 18. 11 Heuman, s. 547 samt Relden & Frank s. 71 ff. 12 Lindskog, avsnitt I:1-5.1.2 not 732. Se även avsnitt I:1-3.2.1 not 132 där Lindskog anför att avgörandet ”innehåller en del uttalanden som kan diskuteras”. Ytterligare kritik återfinns i avsnitt I:1-3.2.2 not 136. 13 Se om denna fråga i kapitel 2 nedan.

av HD i ”Belgor” som hjälpregler (eller typregler) vid tolkningen som ska tillämpas om inte särskilda omständigheter talar emot detta.14 Att HD inte med en enda skrivning återger uttalandena i ”Belgor”, om att den generella partsavsikten och utfyllnadsregeln in dubio bör antas vara att skiljeavtalet ska tolkas extensivt och omfatta alla tvister inom ramen för parternas affärsmässiga relation (till förmån för en skiljenämnds behörighet framför en domstols), talar närmast för ett avsett avståndstagande från ”Belgor” i diskuterat avseende.15 Värt att särskilt notera i sammanhanget är att hovrätten, till skillnad från HD, i det beslut som föregick ”Husqvarnas skiljeavtal” tog fasta på uttalandena om en generös avtalstolkning av skiljeavtalets omfattning i ”Belgor”. Hovrätten i konstaterade, i linje med vad som anförts i den doktrin som refererats till ovan, att det följer av ”Belgor” att tillämpning av allmänna avtalstolkningsprinciper förvisso är utgångspunkten men att ”Belgor” innebär att det får anses föreligga en underförstådd partsavsikt som utfyllnadsregel som talar för en vidsträckt omfattningsräckvidd.16 Hovrätten uttalade i anslutning till detta en sammanfattning av rättsläget och angav att HD genom ”Belgor” som en allmän princip ”öppnat upp för att skiljeavtalets räckvidd ska tolkas mer extensivt [än tidigare]”.17 När ”Belgor” meddelades kritiserades det avgörandet i sin tur för att med tystnad förbigå vissa uttalanden som fanns i HD:s praxis före ”Belgor”, framför allt genom ”Avräkningsavtalet” och ”Tupperware”.18 Denna praxis talade närmast för en restriktiv och försiktig tolkning av omfattningen av ett skiljeavtal.19 I ”Avräkningsavtalet” uttalade HD med hänvisning till ”Tupperware” att förekomsten av ett samband mellan det rättsförhållande som skiljeklausulen avser och ett annat nära-

 

14 Notera att det stundom i artikeln talas om tolkningsregler och stundom om utfyllningsregler. Skillnaden mellan dessa två typer av avtalsinnehållsbestämningar och hur gränsdragningen ska göras har länge varit omstridd. C. Ramberg har nyligen ifrågasatt att det ens är meningsfullt att göra en distinktion mellan tolkning och utfyllning (recensionen om Marcus Utterström, Störningar och tidsförlängning — en entreprenadrättslig studie (ak. avh.), JT 2022–23 s. 717). Arvidsson är av annan uppfattning (Arvidsson, Bunden och fri utfyllning eller bara avtalstolkning?, SvJT 2023 s. 615). Artikeln avser inte att ta ställning i den ena eller andra riktningen i denna fråga. 15 Se vidare diskussionen i det följande. En ännu mer omdebatterad presumtion i ”Belgor” än den om utfyllande tolkningsregler handlar om HD:s uttalande att domstolen i klandermål ska utgå från att skiljenämndens bedömning av omfattningen av skiljeavtalet är korrekt; den frågan behandlas inte vidare i denna artikel (se istället verken i fotnot 3). Frågan var f.ö. av naturliga skäl inte relevant att beröra i ”Husqvarnas skiljeavtal” eftersom målet inte hade föregåtts av ett ställningstagande i behörighetsfrågan av skiljenämnd. 16 S. 3 f. i hovrättens beslutsprotokoll. 17 Även i hovrättens ratio decidendi (s. 5) är det tydligt att det var en fingerad bred och allomtäckande partsavsikt som fällde avgörandet att skiljeklausulen täckte de senare avropsavtalen. 18 Heuman s. 546 ff. och Relden & Frank s. 75 ff. 19 Ibid. Även hovrätten nämner oförenligheten i ”Belgor” jämfört med tidigare avgöranden i sitt beslut på s. 4. Både ”Tupperware” och ”Avräkningsavtalet” avsåg förvisso utomobligatoriska anspråk, men domskälen innehåller tolkningsprinciper som är generellt utformade.

liggande rättsförhållande inte annat än i vissa särskilda fall och under mycket speciella förhållanden kan föranleda att klausulen utsträcks till det andra rättsförhållandet. HD fortsatte med att uttala att det finns goda skäl för det samt konstaterade bl.a. följande:

 

En extensiv tolkning av ett skiljeavtal kan innebära att en rättssökande förmenas rätten att få sin sak prövad i domstol, trots att han eller hon aldrig har avsett att avtala bort denna rätt. En sådan tillämpning är vidare ägnad att öka osäkerheten om vilka effekter ett skiljeavtal kommer att få i framtiden och den kan också komma i konflikt med det krav på identifiering av framtida tvister som uppställs i 1 § första stycket skiljeförfarandelagen (jfr p. 9). Att närliggande rättsförhållanden kommer att prövas i två skilda fora (jfr ”Nykvarn” NJA 1982 s. 738) kan visserligen i enskilda fall leda till problem. Detta bör emellertid inte annat än undantagsvis föranleda det slaget av lösning som har tillämpats i NJA 2007 s. 475 [”Vägmaterialet”].20

Rättsläget innan ”Belgor” meddelades, framför allt genom ”Avräkningsavtalet”, talade således närmast för att en restriktivitet eller försiktighet gällde ifråga om tolkning av ett skiljeavtals omfattning, särskilt med avseende på senare uppkomna rättsförhållanden. Efter ”Belgor” talade mycket tvärtom för en bred och generös tolkning av skiljeavtal (utan att det skulle uppstå särskilda konflikter med identifieringskravet i 1 § i skiljeförfarandelagen avseende ett visst ”angivet” rättsförhållande).21 Många trodde (eller hoppades), oaktat att man kunde ha synpunkter på HD:s motivering om hypotetiska partsviljor22, att ”Belgor” skulle utgöra den sista skiftningen i svensk rättspraxis eftersom det skulle bidra till ökad förutsebarhet ifråga om en enhetlig tolkningsmetod.23 Det synes dock ”Belgor” dock inte ha gjort.
    Efter HD:s avgörande i ”Husqvarnas skiljeavtal” är det istället oklart vad som gäller. HD refererar överhuvudtaget inte till uttalandena i varken ”Avräkningsavtalet” eller ”Tupperware” och HD:s skäl innehåller, som redogjorts för ovan, endast en begränsad hänvisning till ”Belgor” ifråga om omfattningsbestämningen utifrån avtalstolkning utan omnämnande av de generösa in dubio-principer som HD fastställt

 

20 ”Vägmaterialet” bildade utgångspunkt för en diskussion om ”anknytningsdoktrinen”, innebärande att skiljeavtalet kan omfatta rättsförhållanden med direkt anknytning till avtalet som innehåller skiljeavtalet, även om de uppstår senare. Vissa ansåg att den doktrinen, som talade för en generös tolkning av skiljeavtalets omfattning, begränsades genom ”Tupperware” och utsläcktes genom ”Avräkningsavtalet” (Heuman, passism). HD:s beskrivning av ”Vägmaterialet” i ”Avräkningsavtalet”, innebärande att räckvidden av prejudikatet skulle vara begränsad till undantagsfall, kan särskilt jämföras med HD:s beskrivning av samma rättsfall i ”Belgor” (p. 17). Några omgärdande restriktioner av det prejudikatets räckvidd omnämns inte överhuvudtaget i ”Belgor”. 21 Heuman s. 546 ff. och Relden & Frank s. 75 ff. Frågor om hur den extensiva tolkningen av skiljeavtalet närmare förhåller sig till rätten till domstolsprövning och intresset av rättssäkerhet besvarades inte av HD i ”Belgor”. 22 Lindskog avsnitt I:1-3.2.2. 23 Relden & Frank s. 66.

i ”Belgor”.24 På samma sätt som det var oklart om HD i ”Belgor” avsiktligt tog avstånd från praxisen före ”Belgor”25 är det oklart om HD i ”Husqvarnas skiljeavtal” tog avsiktligt avstånd från ”Belgor”. En möjlig tolkning av ”Husqvarnas skiljeavtal” är att HD avsiktligt tog avstånd från såväl utökande presumtionstolkningsregler (”Belgor”) som begränsande restriktivitetsregler (”Avräkningsavtalet”); sedvanliga principer för tolkning gäller och de innebär varken restriktivitet eller extensivitet. Mot bakgrund av den debatt som förevar efter ”Belgor” är det dock något förvånande att frågan överhuvudtaget inte berörs av HD i ”Husqvarnas skiljeavtal”. Det kan flyktigt noteras att inget av justitieråden i ”Belgor” medverkade i ”Husqvarnas skiljeavtal”.26 Frågan kan ställas om situationen i ”Husqvarnas skiljeavtal” var en indubio situation där Belgor-principerna var tillämpliga. Det kan inte uteslutas att HD helt enkelt lät bli att upprepa utfyllnadsreglerna därför att HD ansåg att fråga inte var om en in-dubio situation där hjälpregler behövdes. Hur HD här närmare bestämt resonerade framstår inte som helt klart. Som utvecklas i nästföljande avsnitt verkar HD i ”Husqvarnas skiljeavtal” också ha ansett att det, snarare än att ta ställning till frågan om vad parterna kunde ha avsett om omfattningen av skiljeklausulen vid ingåendet av skiljeavtalet beträffande det omtvistade framtida rättsförhållandet, kan handla om att ta ställning till om det uppkommit avtalsbindning ifråga om skiljeklausulen med utgångspunkt i parternas agerande vid de efterföljande transaktionerna. Det som ska tolkas blir då närmast parternas efterföljande agerande snarare än skiljeklausulen i sig. Frågan har, som framgår nedan, nära koppling till skiljeförfarandelagens identifieringskrav.

 

2 Närmare om den avtalsrättsliga omfattningsbestämningen och kopplingen till det legala identifieringskravet
I anledning av ”Belgor” fick en annan, men närbesläktad, fråga än den om avtalstolkningsprinciperna för ett skiljeavtals omfattning förnyad aktualitet. Det gäller innebörden av det legala identifieringskravet i 1 § skiljeförfarandelagen som anger att ett skiljeavtal (endast) kan avse ”framtida tvister om ett rättsförhållande som är angivet i avtalet”. Skiljeavtalet är inte giltigt om det går utöver detta legala identifieringskrav. I princip uppkommer därmed alltid (åtminstone i teorin) två

 

24 ”Belgor” omnämndes i andra avseenden såvitt gäller det bakomliggande syftet med lagens identifikationskrav (p. 14) samt den extensiva tolkningen av begreppet ”defined legal relationship” i New York-konventioen (p. 15). 25 Se och jfr i denna fråga Lindskog, I-1.5.2.4 not 783 och Heuman 546 ff. 26 Runesson, som var referent i ”Belgor”, hade tidigare författat en artikel i vilken han förordat en generös tolkning de lege ferenda (Licensavtalet, skiljeavtalet och immaterialrätten, JT 2002–03 s. 683; jfr s. 680). Lindskog har uttryckt det som besvärande att flertalet av de justitieråd som deltog i ”Belgor” var aktiva skiljemän (avsnitt I-1.5.1.2 not 732). Lindskog själv var referent i ”Tupperware” och deltog även i HD:s avgörande i ”Avräkningsavtalet”. Det är såklart inte bra om HD:s praxis skulle vara beroende av vilka ledamöter som för tillfället bildar sits (se även not 20 där det framgår att nyss nämnda författare gjort helt olika beskrivningar av ”Vägmaterialet” när de deltagit i författandet av HD:s domskäl i ”Avräkningsavtalet” respektive ”Belgor”).

frågor vid avgörandet av ett skiljeavtals objektiva omfattning. Den första frågan är en fråga om avtalstolkning, det vill säga omfattningen ska bestämmas genom tolkning av skiljeavtalet (vilket har berörts ovan). Den andra frågan är en lagtolkningsfråga, dvs. det måste prövas om resultatet av omfattningsbestämningen av skiljeavtalet efter en korrekt avtalstolkning överensstämmer med lagkravet på att rättsförhållandet ska vara identifierat i skiljeavtalet.27 En klausul vari två parter obestämt avtalar om att allt som händer dem emellan i framtiden oavsett omständigheterna ska avgöras av skiljedomare är inte giltig med hänsyn till identifikationskravet i lagen.28 Trots att det ofta uttalats att lagens identifikationskrav innebär att skiljeavtal kan ingås endast i fråga om tvister avseende ett rättsförhållande som har uppkommit när skiljeavtalet ingås29 avser såväl ”Belgor” som ”Husqvarnas skiljeavtal” yrkanden med avseenden på rättsförhållanden som uppkommit efter skiljeavtalets ingående och i inget av fallen har detta hindrat slutsatsen att yrkandena avsett i erforderlig mån identifierade rättsförhållanden enligt lagen. I ”Belgor” gällde talan fem avtal om tilläggsarbeten. Avtalen hade ingåtts efter att ett entreprenadavtal med skiljeklausul hade sagts upp. Tilläggsavtalen innehöll varken några egna skiljeklausuler eller någon hänvisning till entreprenadavtalets skiljeklausul, men däremot prorogationsklausuler som tillerkände parterna rätt att hänskjuta tvister till ”Minsk economic court”. HD fann att skiljeklausulen i det uppsagda entreprenadavtalet var bindande avseende tilläggsavtalen.30 ”Husqvarnas skiljeavtal” gällde talan om ett antal avropningsavtal som Husqvarna hade ingått med leverantören KB Plastunions år 2020, 13 år efter att ramavtalet som innehöll den i målet omtvistade skiljeklausulen hade ingåtts mellan parterna. De närmare omständigheterna kring parternas avtalsrelation är inte helt okomplicerade att förstå utifrån HD:s beslutsskäl. Det kan dock bl.a. utläsas att det hade varit flera uppehåll i leveranserna mellan parterna och att Husqvarna år 2016 uttryckt missnöje med leverantören samt eventuellt en avsikt att avsluta samarbetet, men ett stort antal leveranser följde de efterföljande åren 2017–2020.31 HD fann att skiljeklausulen i ramavtalet var bindande avseende de senare ingångna avropsavtalen.32

 

27 Se Relden & Frank, s. 73 med hänvisning till bl.a. Lindskog, Skiljeförfarande, JUNO, uppdaterad 2018-09-07), avsnitt I:0-6.2.2. 28 I motiven (prop. 1998/99:35 s. 210) sägs att det ”inte går […] att träffa skiljeavtal beträffande alla framtida tvister parterna emellan” samt att ”[S]kiljeavtalet måste konkretiseras till ett visst rättsförhållande”. 29 Lindskog avsnitt I:1-5.1.3 med vidare hänvisningar. 30 Se närmare om avgörandet Relden & Frank, passism. 31 Uppsägningen synes endast ha skett med bindande verkan såvitt avsåg leverantörens moderbolag. 32 Utgången i ”Husqvarnas skiljeavtal” framstår som mer lättsmält än utgången i ”Belgor” sett till sedvanliga tolkningsprinciper; särskilt prorogationsavtalen i tilläggsavtalen i ”Belgor” i förening med uppsägningen av entreprenadavtalet talade för en avsikt vid ingåendet av de senare tilläggsavtalen om att inte tillämpa skiljeavtalet i entreprenadavtalet i frågor som gällde de senare tilläggsavtalen. I ”Belgor” stod

 

Lindskogs förklaringsmodell till hur lagens krav på att skiljeavtalet måste gälla rättsförhållanden som redan har uppkommit när skiljeavtalet ingås kan förenas med slutsatsen att ett skiljeavtal ändå kan gälla senare uppkomna rättsförhållanden tar sin utgångspunkt i just ett exempel avseende ramavtal. Lindskog uttalar att tvistlösningsordningen för senare avrop under ett ramavtal kan omfattas av en skiljeklausul i ramavtalet eftersom skiljebundenheten i sådana fall då vilar ”inte på de viljeförklaringar som grundar ramavtalet, utan på de konkludent uttryckta viljeförklaringar som ligger i leveransens genomförande och som måste anses inbegripa vad som föreskrivs i ramavtalet”.33 Fråga skulle således i princip vara om att de efterföljande enskilda avropsavtalen inkorporerar skiljeavtalet i ramavtalet, snarare än om att skiljeavtalet i ramavtalet redan när det ingås giltigen kan innefatta avsikt att omfatta de senare avtalen. I ”Husqvarnas skiljeavtal” anförde HD, med hänvisning till Lindskogs verk34, att en skiljeklausul i ramavtalet kan bli bindande också avseende tvister om senare ingångna avropsavtal genom att skiljeklausulen ”utfyller och blir en del av avropsavtalet”.35 Parterna kan således genom efterföljande avrop anses ha avtalat att det tidigare skiljeavtalet utsträcks till att omfatta även det rättsförhållandet som det senare avtalet utgör, men det bygger på en bedömning av vad parterna kan anses ha överenskommit i den senare efterföljande transaktionen. I princip synes även detta utgöra en hjälpregel eller en slags typiserad bedömning; om inget särskilt talar för motsatsen synes parterna böra antas eller anses ha avtalat i med den efterföljande enskilda transaktionen att ramavtalet gäller för transaktionen ifråga (inklusive skiljeklausulen). Det bygger ett fingerat antagande om att parterna konkludent och indirekt tar förnyad ställning till frågan i varje efterföljande avtal (låt vara att ett sådant antagande framstår som rimligt). Det är dock inte bara en artskillnad utan en gradskillnad jämfört med ”Belgor”, där HD inte problematiserade eller distingerade frågan om det skulle tolkas var vad parterna kunde ansetts ha enats om vid skiljeavtalets ingående eller vid de efterföljande tilläggsavtalen.
    I vilken utsträckning HD i ”Husqvarnas skiljeavtal” godtar Lindskogs förklaringsmodell, eller lämnar öppet för ett alternativt synsätt, är oklart. I p. 17 skriver HD en svårtolkad passage som i dess helhet lyder:

 

 

dock som sagt den generösa och skiljedomsvänliga extensiva tolkningen i centrum (dessutom i kombination med presumtionen att skiljenämndsprövningen skulle vara riktig; angående den senare frågan, se not 15)). ”Husqvarnas skiljeavtal” ligger i linje med allmänna principer för hur ramavtal kan bli en del av efterföljande leveransavtal. 33 Lindskog, Lindskog, I:1-5.1.2 not 745. 34 Hänvisningen avsåg den senaste upplagan år 2020 som innefattar Lindskogs kritik av ”Belgor” (se in anslutning till fotnot 11 och 12 ovan). 35 ”Husqvarnas skiljeavtal” p. 17. HD hänvisade till den fotnot i Lindskog som omnämns i not 33.

Beskrivningen av den avtalsrelation som etableras mellan parterna genom ett ramavtal kan i avtalet vara tillräcklig konkretiserad för att ett skiljeavtal avseende framtida tvister om såväl ramavtalet som de senare avropsavtalen ska anses röra ett rättsförhållande i den mening som avses 1 § första stycket skiljeförfarandelagen. Något krav på att ett skiljeavtal endast kan avse tvister om redan träffade avtal följer inte av bestämmelsen. En skiljeklausul i ett ramavtal kan också bli bindande avseende tvister om ett avropsavtal, genom att en skiljeklausul i ramavtalet utfyller och blir en del av avropsavtalet (jfr Stefan Lindskog, Skiljeförfarande — en kommentar, 3 uppl. 2020 s. 266 not 1062).36

Med utgångspunkt i Lindskogs förklaringsmodell (den sista meningen i det citerade stycket), dvs. att parterna ifråga om tilläggsavtal till huvudavtalet genom efterföljande bekräftelser avtalar på nytt om att det ”gamla” skiljeavtalet ska omfatta de nya rättsförhållandena, gäller enligt Lindskog fortsatt regeln att parterna inte genom ett skiljeavtal (redan när det ingås) kan intvinga senare uppkomna rättsförhållanden. Då det är de efterföljande rättshandlingarna (beställningen och leveransen som bildar avropsavtalet) som utgör stödet för avtalsbindningen till skiljeklausulen är tanken enligt Lindskog istället att kravet enligt lagen på att skiljeavtalet inte får avser senare uppkomna rättsförhållanden ska kvarstå intakt.37 Det verkar dock som att HD genom de första meningarna i det citerade stycket lämnar öppet för att lagen kan tillåta att ett ”gammalt” skiljeavtal kan omfatta ett nytt, senare uppkommit, rättsförhållande beroende på hur konkretiserad den beskrivning av avtalsrelationen är som förekommer i det huvudavtal vari den gamla skiljeklausulen ingår. Det skulle i så fall innebära att bedömaren redan utifrån ett ramavtals ordalydelse får dra slutsatsen att det träffar efterföljande leveranser. Det står i så fall i direkt strid med Lindskogs uppfattning såsom den är uttryckt i samma fotnot som HD hänvisar till.38 Där framförs till och med hård kritik mot ett hovrättsavgörande där hovrätten just utifrån ett ramavtals breda ordalydelse ansåg att ramavtalet omfattade efterföljande leveranser, vilket Lindskog beskriver som ”logiskt ohållbart” eftersom prövningen måste vara inriktad på en tolkning av vad parterna kan anses ha avtalat i och med tillkomsten av det

 

36 ”Husqvarnas skiljeavtal” p. 17. 37 Lindskog uttalar i den not som HD hänvisar till (nr 745 i JUNO-versionen, nr 1062 i den skriftliga versionen): ”Parterna kan inte ingå ett bindande skiljeavtal avseende ett framtida rättsförhållande. En efter ramavtalet överenskommen leverans måste rimligen anses som ett sådant framtida rättsförhållande. Emellertid kan naturligtvis parterna i samband med det rättsförhållandets uppkomst avtala om att det tidigare skiljeavtalet (eller mer praktiskt, ramavtalet i dess helhet) skall utsträckas att omfatta jämväl den ifrågavarande, efterföljande leveransen (d v s det nya rättsförhållandet).” Lindskog utvecklar detta även i en senare fotnot (avsnitt I:15.2.2 not 777) där det anförs: ”Ett särskilt fall är att allmänna villkor gäller för huvudavtalet. Om det då avtalas om en tilläggsprestation, så ligger det nära till hands att dessa villkor och därmed en däri intagen skiljeklausul gäller för också tilläggsprestationen. Så UfR 2005 s 817. Men här handlar det inte om omfattningen av det första skiljeavtalet utan om huruvida ett nytt skiljeavtal har ingåtts. Jfr not 1062 [not 755 i JUNOversionen] ovan beträffande ramavtal.” (Författarens kursivering). Se även fotnot 778. 38 Se citaten i föregående not.

senare rättsförhållandet. Möjligen kan HD:s domskäl ha fått en olycklig formulering och någon avvikelse från Lindskog inte varit avsedd, men HD:s formulering tyder onekligen på motsatsen.39 Det framgår inte av HD:s bedömning i det konkreta fallet om HD ansåg att de efterföljande avropsavtalen omfattades av skiljeklausulen i ramavtalet på grund av ramavtalets ordalydelse eller på grund av en tolkning av parternas viljeförklaringar i samband med uppkomsten av avropsavtalen.40 Frågan hur ett bestämmande av ett skiljeavtals omfattning baserat på allmänna avtalsrättsliga principer förhåller sig till identifieringskravet i lagen behandlades inte uttryckligen av HD i ”Belgor”. Det måste dock indirekt anses följa av avgörandet att HD ansåg att identifieringskravet saknar självständig betydelse för det fall en avtalstolkning ger vid handen att tvisten omfattas av ett skiljeavtal; även lagens krav blir då uppfyllt och identiteten bestämd.41 Bedömningarna blir därmed sammanfallande. Åtminstone i detta avseende överensstämmer ”Belgor” och ”Husqvarnas skiljeavtal”. Båda avgörandena synes innebära att domstolen kan nöja sig med att göra en prövning (en avtalsrättslig sådan) av om talan omfattas av skiljeavtalet; något separat bedömning av lagens krav på ett identifierat rättsförhållande behöver inte ske utan förutsätts vara uppfyllt om avtalstolkningen utmynnar i en omfattningsbestämning med slutsatsen att skiljeavtalet täcker den förevarande tvisten. Enligt Lindskogs synsätt synes dock en konflikt kunna tänkas uppkomma i förhållande till identifieringskravet i lagen om en domstol ifråga om senare uppkomna rättsförhållanden stannar vid att pröva om dessa täcks av skiljeavtalet på basis av en omfattningsbestämning grundad på en tolkning av det ”gamla” skiljeavtalet. Enligt Lindskog måste domstolarna istället grunda sitt avgörande på en bedömning av vad parterna kan anses ha överenskommit i den senare efterföljande transaktionen.

 

39 Syftet med identifikationskravet i lagen är att parterna ska ges möjlighet att överblicka konsekvenserna av skiljeavtalet. Att parterna är förhindrade att avtala om att alla tvister mellan dem i framtiden ska avgöras av skiljedomare beror på att parterna vid den tidpunkten inte kan förutse vilka olika tvister som kan uppkomma och därmed inte heller med tillräcklig eftertänksamhet anses kunna ingå ett avtal som fråntar dem rätten till domstolsprövning av alla framtida tvister. HD kan i ”Husqvarnas skiljeavtal” utifrån en ändamålstolkning ha resonerat så, att om parterna i ett ramavtalskontrakt med skiljeklausul beskrivit avtalsrelationen med någorlunda precision, bör parterna i viss mån redan vid den tidpunkten kunna förutse vilka typer av tvister som kan uppkomma i framtiden inom ramen för den affärsrelationen och därmed med bindande verkan redan då kunna inkludera tvister om framtida leveransavtal (trots att dessa inte är existerande rättsförhållanden vid tidpunkten för ingåendet av ramavtalet). 40 Det konstaterades endast att skiljeklausulen ”i princip” täckte leveranser gjorda år 2016 (p. 23) varefter frågan formulerades huruvida det framkommit något som gav stöd för att ramavtalet inte skulle gälla för leveranserna år 2020 (p. 24), vilket besvarades nekande (p. 28). I p. 29 uttalade HD att HD oavsett sin bedömning om ramavtalets skiljeklausul under alla förhållanden skulle ha kommit fram till att tvisten skulle ha omfattats av skiljeklausul i Husqvarnas allmänna villkor eftersom dessa hänvisats till i varje avropsavtal. Utgången hade då blivit densamma, men knepiga frågor skulle med sådan utgång kunna tänkas ha uppkommit i tvister rörande såväl ramavtalet som avropsavtalen då fråga hade varit om två olika skiljeavtal. 41 Relden & Frank s. 74 f.

3 Avslutande ord
Behörighetstvister om skiljeavtalet är mycket vanligt förekommande i affärslivet och frågan om skiljeavtalets omfattning är därmed av stor praktisk relevans. Mot den bakgrunden är det beklagligt att HD:s praxis (med till synes all rätta) har kritiserats för att vara spretig och svårtillgänglig de senaste åren. HD har ännu inte gjort någon ansats till att förklara förhållandet mellan de existerande rättsfallen på ett pedagogiskt och begripligt sätt. Redan doktrinens oenighet om hur rättsfallen ska tolkas talar för behovet av att HD (klar)gör detta. Det kan mycket väl föreligga sådana skillnader mellan de enskilda omständigheterna i målen att det varit befogat att bedöma dem på olika sätt. Problemet är dock att domskälen i obiter dicta-delarna varit generellt utformade och sagts ge uttryck för generella principer som, vid en samläsning, är motstridiga. Frågan är för viktig för att det ska råda fortsatt osäkerhet och oenhetlighet i den framtida rättstillämpningen.