Prisjustering i entreprenadavtal vid kostnadsändring

 

 

Av jur.kand. JULIA GUSTAVSSON1

Under det senaste året har inflationstakten såväl nationellt som internationellt ökat flagrant. Inflationen har inte minst påverkat kostnaden för byggmaterial vilket plötsligt aktualiserat tillämpningen av AB 04/ABT 06 kap. 6 § 3. Bestämmelsen behandlar frågan om justering av avtalat pris till följd av kostnadsändring. I ljuset av nyssnämnda händelseutveckling avser denna artikel att analysera hur risken för under avtalstiden förändrade omständigheter fördelas i långvariga avtalsrelationer, särskilt beträffande avtal som införlivar AB 04 och ABT 06.

 

1 Bakgrund
Entreprenadavtal pågår ofta under lång tid vilket innebär att avtalsrelationen är en varaktig sådan. Detta brukar beskrivas som ett av de särdrag som kännetecknar entreprenadrätten.2 I varaktiga avtalsförhållanden lämnas stort utrymme för omständigheter att förändras under avtalets löptid. Mekanismer som på en principiell nivå reglerar oförutsedda förhållanden eller felaktiga förutsättningar utgör således en viktig funktion för entreprenadavtal; en funktion som sägs medföra att entreprenadavtal i vissa avseenden präglas av flexibilitet.3 Till följd av den brist på lagtext och förarbeten som råder på rättsområdet är entreprenadavtal i stor utsträckning reglerade av standardavtalen AB 04 och ABT 06. I standardavtalens kap. 6 § 3 finns en bestämmelse som kan sägas bidra till en del av standardavtalens flexibilitet, detta genom möjliggörandet av justering av avtalat pris. Bestämmelsen anger tre omständigheter som kan föranleda prisjustering: myndighets åtgärd, krig eller annat krisförhållande och onormala prisförändringar. För att det avtalade priset ska bli föremål för justering ska kostnadsändringen därutöver ha varit oförutsebar och väsentligt påverkat hela kostnaden för entreprenaden. Således ger bestämmelsen uttryck för två traditionella tankar i den svenska avtalsrätten; dels att en förutsedd risk bör beaktas i avtalet,4 vilket sker genom förutsebarhetsrekvisitet, dels att en viss tröskel behöver passeras för att avtalade förpliktelser ska kunna ändras,5 vilket sker genom väsentlighets-

 

1 Författaren är verksam som biträdande jurist vid Setterwalls advokatbyrå i Malmö. Artikeln bygger på författarens examensarbete från Lunds universitet, skrivet under våren 2022. 2Se NJA 2015 s. 862 p. 12 och NJA 2013 s. 271 p. 7. 3Se Hagstrøm och Bruserud, Entrepriserett (2014), s. 21 ff. och 31 f.; Ingvarsson och Utterström, Tolkning av entreprenadavtal (2020), s. 20. 4Se Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt (2022, JUNO), under rubriken 9.1.5 Se prop. 1988/89:76 s. 99.

rekvisitet. Att avtalade förpliktelser vid vissa särskilda omständigheter kan förändras avviker från principen om avtalsbundenhet som har sitt fäste i en mer formellt präglad avtalsrätt. Sedan 2000-talets början har avtalsbundenheten dock mjukats upp och avtalets skälighet och det materiella innehållet har alltmer skjutits i förgrunden.6 Införandet av 36 § avtalslagen kan ses som en anledning till den beskrivna utvecklingen.7 Den så kallade generalklausulen har en särställning vad gäller inskränkningar i skyldigheten att hålla avtalade förpliktelser och ger utrymme att jämka eller lämna ett avtalsvillkor utan avseende om villkoret är oskäligt med hänsyn till bland annat senare inträffade förhållanden. Hur stort utrymme som finns för en sådan jämkning råder det dock delade meningar om. Bland annat Ramberg och Ramberg menar att risken för ändrade förhållanden i långvariga avtalsförhållanden är stor, varför avtalsparter behöver räkna med att förhållandena kan komma att ändras. Med detta menas att den ursprungliga riskfördelningen svårligen kan omfördelas. Detta gäller i synnerhet i avtalstyper där kontrahenterna har motstående intressen, en avtalstyp till vilken entreprenadavtal typiskt sett har räknats.8 Samtidigt kan sägas att avtalskontrahenter i nutida avtalsrättsliga sammanhang åläggs en relativt långtgående lojalitetsplikt vilken medför förpliktelser om att möjliggöra och underlätta en riktig avtalsuppfyllelse, även avseende motpartens intressen.9 Det sistnämnda talar för att det kan finnas skäl att göra avsteg från avtalade förpliktelser genom jämkning eller justering. Högsta domstolen har i flera avgöranden under de senaste 20 åren utvecklat de förpliktelser som följer av lojalitetsprincipen och erkänt principen som sådan, se till exempel NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé”, NJA 2005 s. 142 ”Ränteskruven”, NJA 2012 s. 1095 ”Överförmyndaren”, NJA 2017 s. 203 ”Skogssällskapet”, NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” med flera. Detta tyder på ett allt större fokus på en skälighetsstandard inom svensk avtalsrätt. Vidare kan sägas att det, för det fall att det finns en klausul som visar att parterna velat göra priset beroende av en framtida prisutveckling, kan finnas skäl att omfördela risken för senare inträffade förhållanden.10 Det finns därmed skäl som talar såväl för som mot möjligheten att jämka eller justera avtal i allmänhet och entreprenadavtal i synnerhet. I denna artikel besvaras därför frågan: i vilken mån och hur är AB 04/ ABT 06 kap. 6 § 3 tänkt att omfördela risken för senare inträffade förhållanden mellan avtalsparterna? För besvarandet behöver det även utredas vilket utrymme som finns inom den allmänna avtalsrätten att

 

6 Se Dotevall, Ekvivalensprincipen och jämkning av långvariga avtal, SvJT 2022 s. 441. 7 Se Ibid; Flodgren m.fl., Modern Affärsrätt — En Antologi (2017, JUNO), under rubriken 1.5. 8 Se Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt (2022, JUNO), under rubriken 9.2. 9 Se Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt (2022, JUNO) under rubriken 1.4.4. 10 Se Ramberg och Herre, Köplagen — En kommentar (2021, JUNO), under rubriken 10.2.3.

låta senare inträffade förhållanden påverka parternas avtalade prestationer.

 

2 Särskilt om tolkning av entreprenadavtal
I en artikel som behandlar tolkning av en bestämmelse i standardavtalen AB 04 och ABT 06 är det närmast oundvikligt att redogöra för den metod Högsta domstolen i senare rättspraxis har uttalat för tolkning av entreprenadavtal. I bland annat NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” sammanfattas denna stegvisa metod som har sin utgångspunkt i den gemensamma partsavsikten. Om någon sådan inte finns, och det inte heller finns avtalspreliminärer som vid sidan av avtalstexten kan klargöra hur parterna uppfattade det omtvistade villkoret, bör tolkningen inriktas på villkorets ordalydelse. Denna bedömning ska göras med ledning av systematiken i avtalet samt med beaktande av övriga villkor i avtalet. I en sådan bedömning finns det enligt Högsta domstolen anledning att tolka villkoren i ljuset av entreprenadrättens särskilda drag. Om avtalets systematik inte ger ledning ska tolkningen gå vidare till att undersöka hur villkoren förhåller sig till den dispositiva rätt som skulle ha tillämpats om avtalade villkor inte hade funnits. En del av denna dispositiva rätt utgörs av köplagen. Högsta domstolen uppger dock att det i detta avseende är viktigt att ha i åtanke att entreprenadavtal skiljer sig från köp genom att entreprenader ofta avser omfattande, komplicerade och långsiktiga arbeten med flera inblandade parter. Det sista steget i Högsta domstolens tolkningsmetod av entreprenadavtal består av en övergripande rimlighetsbedömning.

 

3 Prisjustering enligt kap. 6 § 3
Bestämmelsen som är föremål för analys i artikeln lyder:

 

Avtalat pris skall ändras med hänsyn till dels kostnadsändring på grund av myndighets åtgärd, dels kostnadsändring som är förorsakad av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, dels kostnadsändring som beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden. Ändring av det avtalade priset skall dock ske endast om kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkar hela kostnaden för entreprenaden.

 

 

 

Förenklat kan rekvisiten i bestämmelsen ställas upp enligt följande:

 

1. Kostnadsändring orsakad av i bestämmelsen nämnda omständigheter:
- Myndighets åtgärd, eller
- krig eller annat krisförhållande avseende förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, eller
- onormal prisförändring (oaktat orsak) avseende material som ingår i entreprenaden, och 2. oförutsebarhet, och 3. väsentlig påverkan på hela kostnaden för entreprenaden

 

Bestämmelsen är en så kallad fast bestämmelse. I förordet till AB 04 och ABT 06 framgår det att standardavtalen ”[…] bygger på en rimlig balans mellan rättigheter som syftar till en ekonomiskt optimal riskfördelning mellan parterna. Ändringar i dessa bestämmelser skall därför undvikas […]”. Därtill görs en åtskillnad mellan å ena sidan fasta bestämmelser och å andra sidan täckbestämmelser där det beträffande det sistnämnda ”[…] lämnats öppet för parterna att avtala om en annan reglering […]”. Det finns därmed skäl att anta att de fasta bestämmelserna spelar särskild roll för den ekonomiskt optimala riskfördelningen AB 04 och ABT 06 avser att allokera mellan beställare och entreprenör.

 

3.1 Historik
Kap. 6 § 3 är ny för AB 04 och ABT 06; någon motsvarande bestämmelse fanns inte i de tidigare versionerna av standardavtalen AB 92 och ABT 94. Det finns dock en avtalsklausul, Reservation 2/71, som betraktas som en föregångare till bestämmelsen. Reservation 2/71 togs fram av Svenska Byggnadsentreprenörföreningen (”SBEF”) på 70-talet då priserna på olja gick upp mycket drastiskt i sviterna av oktoberkriget. Det förelåg en kraftig lågkonjunktur och ransoneringar beträffande bland annat bensin fördyrade byggkostnaderna i branschen. SBEF rekommenderade sina medlemmar att använda en av två olika reservationer i sina anbud.11 Den ena reservationen betecknades 1/74 och var en indexreglering. Denna angav att den kostnadsändring som inträffade efter anbudets angivande skulle regleras enligt index. Reservation 2/71 avsåg i stället att tillämpas på fastprisentreprenader utan index och innebar att det fasta priset skulle kunna ändras vid starka kostnadsförändringar. Reservationen löd:

 

Det angivna priset skall ändras med hänsyn till dels kostnadsändring på grund av offentlig myndighets åtgärd, dels kostnadsändring som är förorsakad av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för objektet, dels kostnadsändring

 

11 Se Liman, Entreprenad- och konsulträtt (1994), s. 28.

som beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i objektet. Ändring av det avtalade priset skall dock ske endast om kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkar hela kostnaden för det med avtalet avsedda objektet.

 

Likheten mellan reservation 2/71 och kap. 6 § 3 är påtaglig. Den enda skillnaden ligger i att väsentlighetsbedömningen i reservationen ska göras i relation till ”det med avtalet avsedda objektet” i stället för ”entreprenaden”. Den enda kända praxis som finns på området prisjustering i entreprenadavtal utgörs av ett hovrättsfall som prövade Reservation 2/71 (”Malmbetongfallet”).12 Här var det fråga om en kärande, Malmbetong AB (”Malmbetong”), som 31 januari 1973 hade åtagit sig att utföra om- och tillbyggnad för svaranden, Stiftelsen Skid- & friluftsfrämjandet-Frostavallen (”Stiftelsen”). Malmbetong och Stiftelsen hade upprättat ett entreprenadavtal med kontraktssumman 2 079 700 kronor efter anbud från Malmbetong i juli 1972 som accepterades i september 1972. I accepten antecknades att ersättningsformen var fast pris utan indexreglering och att reservation 2/71 skulle tillämpas.
Till följd av ökade kostnader för material under entreprenadtiden, som gick mot sitt slut under våren 1974, yrkade Malmbetong att Stiftelsen skulle förpliktas att betala för den kostnadsstegring svarande mot 160 000 kronor som träffat Malmbetong. Som grund för kravet angavs att en väsentlig och oförutsebar kostnadsändring på materialet inträffat och att reservation 2/71 var tillämplig. Stiftelsen bestred käromålet och menade att de kostnadsfördyringar som skett inte varit oförutsebara, inte väsentligt påverkat kostnaden för objektet samt att beloppet i sig var för högt.
    Enligt hovrättens bedömning förelåg en onormal prisförändring, detta baserat på den avvikelse som fanns i faktorprisindex i tiden mellan september 1972 och april 1974. Hovrätten angav dock inte hur stor avvikelsen skulle vara för tillämpning av rekvisitet ”onormal prisförändring”.
    Såsom underlag för den kostnadsökning som träffat Malmbetong godtogs den uppskattade materialprisförhöjningen; det vill säga utrönta kostnader för material som beräknats som införda med jämn materialåtgång under hela byggtiden minskat med den beräknade materialkostnaden vid anbudstillfället. Från denna schablonberäknade kostnadsökning skulle enligt hovrätten ett avdrag för den förutsebara kostnadsökningen ske. Den förutsebara kostnadsökningen bedömdes i aktuellt fall uppgå till 60 000 kronor, vilket tycks bero på den särskilda beräkningsmetoden bakom 2/71. Enligt SBEF:s rekommendation skulle nämligen ett påslag adderas till kontraktssumman då den tidigare nämnda indexklausulen reservation 1/74 byttes mot reservation 2/71; detta påslag var i aktuellt fall 60 000 kronor. Hovrätten konsta-

 

12 Se Hovrätten över Skåne och Blekinge 1978-04-17 i mål nr T 188/76.

terade således att den oförutsebara delen av kostnadsökningen var 100 000 kronor. Ingen ytterligare bedömning av förutsebarhetsrekvisitet gjordes. Beträffande väsentlighetsrekvisitet ansåg hovrätten att summan 100 000 kronor ”väsentligt påverkat hela kostnaden för objektet”. Inte heller beträffande detta rekvisit fördes något utförligt resonemang om hur stor en kostnadsökning behövde vara för att ha haft en väsentlig påverkan. I frågan om vilken ändring av det avtalade priset som skulle ske anslöt sig hovrätten till den bedömning tingsrätten gjort, vilken innebar att de framräknade 100 000 kronorna skulle minskas med en del av den oförutsebara kostnadsökningen. Skälighetsbedömningen, som gjordes av tingsrätten och till vilken hovrätten anslöt sig, löd: ”Tingsrätten finner prisförändringen skäligen kunna skattas till 80 000 kronor." Även denna del av domskälen var kortfattad och utan utvecklade resonemang. Kanske hade hovrätten gjort en annan bedömning och tillerkänt Malmbetong hela det i underrätten yrkade beloppet 100 000 kronor om bolaget hade överklagat och yrkat härpå även i hovrättsprocessen.

 

3.2 Rekvisiten i kap. 6 § 3
Kanske kan Malmbetongfallet ge vissa indikationer på tillämpningen av kap. 6 § 3, men mot bakgrund av rättsfallets höga ålder, den praxis som bildats på avtals- och köprättens område sedan 70-talet, skillnader i marknadsläget och de kortfattade domskälen är en direkt jämförelse kanske inte lämplig. Därtill kan det sägas att det rör sig om ett hovrättsfall som inte är prejudicerande så som ett prejudikat från Högsta domstolen. Det blir därför, i brist på relevant praxis, intressant att utifrån ett avtalstolkningsperspektiv med avstamp i Högsta domstolens tolkningsmetod undersöka vad som kan få betydelse för tillämpningen av kap. 6 § 3 i dagsläget.

 

3.2.1 Myndighets åtgärd och krig eller annat krisförhållande Bestämmelsen omfattar kostnadsändringar som beror på myndighets åtgärd, är förorsakade av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt eller beror på onormala prisförändringar. Det verkar som att en åtskillnad varit avsedd beträffande kostnadsändringar på förnödenhet eller tjänst respektive material. Bestämmelsen skulle kunna tolkas så att det för myndighets åtgärd inte finns någon begränsning, men att det för krig eller krisförhållande enbart kan bli frågan om prisjustering för kostnader hänförliga till tjänst eller förnödenhet som varit nödvändig för utförandet av entreprenaden. En sådan tolkning innebär även att det vad gäller prisjustering till följd av kostnadsökning på material måste vara frågan om en onormal prisförändring. En annan tolkning, som har förespråkats av Trafikverket, är att även myndighets åtgärd är

begränsad av att kostnadsökningen skett på förnödenhet eller tjänst nödvändig för entreprenaden.13 Myndighets åtgärd är ett av de förhållanden som kan aktualisera prisjustering enligt kap. 6 § 3. Byggherrarna, den branschorganisation som företräder beställarsidan, skrev våren 2021 promemorian Vägledning om ändring av avtalat pris till följd av ökade materialkostnader.14 Promemorian innehöll rådgivning till de beställare som påverkats av de stora kostnadsökningarna på byggmaterial. Enligt Byggherrarna är begreppet ”myndighets åtgärd” vagt formulerat men verkar i första hand ta sikte på ransoneringar, importrestriktioner eller tvingande ianspråktaganden. Vidare uppger Byggherrarna i promemorian att det inte finns någon praxis beträffande ”myndighets åtgärd” och att det inte heller finns någon doktrin som diskuterar begreppet. Även Byggföretagen, den branschorganisation som företräder entreprenörssidan, skrev en promemoria våren 2021; Ändring av avtalat pris till följd av kostnadsökningar AB 04/ABT 06 kapitel 6 § 3.15 Byggföretagen instämmer i den bedömning Byggherrarna gör, nämligen att det inte finns några tecken på att de prisökningar som skedde under våren 2021 är kopplade till ransonering eller restriktioner utfärdade av regeringen.
    Möjligen kan händelser som aktualiserats under 2022 föranleda en annan bedömning i frågan. Sedan publiceringen av Byggherrarnas och Byggföretagens promemorior har Rysslands invasion av Ukraina lett till en rad sanktioner riktade mot Ryssland. Europeiska unionen har bland annat genom rådets förordningar (EU) 2022/355 och (EU) 2202/428 förbjudit import av järn- och stålprodukter med ursprung i Belarus och Ryssland. Genom Rådets Förordning (EU) 2022/576 av den 8 april 2022, även kallat EU:s femte sanktionspaket, vidtogs ytterligare sanktioner. Bland annat förbjöds import av trä och cement. Ytterligare sanktionspaket har utfärdats under återstoden av 2022 vilka sammantaget kan antas ha påverkat inte minst priserna på energi och drivmedel.
    Beträffande omständigheten krig eller annat krisförhållande med liknande effekt uppgav Byggföretagen i sin promemoria att det mot bakgrund av att covid-19 klassas som en pandemi kan innebära att dess effekter eventuellt kvalificeras som krisförhållande i bestämmelsens mening. I Byggherrarnas promemoria anslöt denna branschorganisation till samma uppfattning som Byggföretagen, dvs. att covid-19 kan vara att bedöma som ett krisförhållande. Båda branschorganisationer ansåg dock att det fanns fördelar med att i stället hänvisa till omständigheten onormal prisuppgång. Detta motiverades med att det

 

13 Se Handledning — Praktisk tillämpning av AB/ABT kap. 6 § 3, s. 5. 14 Se Byggherrarna, Vägledning om ändring av avtalat pris till följd av ökade materialkostnader (2021-06-09): https://www.byggherre.se/aktuellt/2021/202105-07-vagledning-om-andring-av-avtalat-pris-till-foljd-av-okade-materialkostnader. 15 Se Byggföretagen, Ändring av avtalat pris till följd av ökade kostnader på material (2021-04-15): https://www.byggherre.se/avtal-och-juridik/vagledning-om-andringav-avtalat-pris-till-foljd-av-okade-materialkostnader.

antogs vara förenat med bevissvårigheter att visa ett orsakssamband mellan pandemin och prisförändringen.
    Trots en sådan bevissvårighet kan det med anledning av ovan nämnda begränsning vara nödvändigt att åberopa krig, krisförhållande eller myndighets åtgärd som grund för sådana kostnadsökningarna som träffat förnödenheter och tjänster nödvändiga för entreprenaden, och alltså inte byggmaterial i strikt mening. Varför en sådan uppdelning har gjorts är oklart, men oaktat detta får det antas att bestämmelsen kommer att tolkas i enlighet med dess ordalydelse varför aktuell begränsning antagligen skulle få utslag i en domstolsprövning.

 

3.2.2 Onormal prisförändring Kostnadsändring som beror på onormal prisförändring ska till skillnad från de två föregående omständigheterna som föranleder kostnadsändring avse material som ingår i entreprenaden. Ytterligare en skillnad från myndighets åtgärd och krig eller annat krisförhållande är att det avgörande för onormal prisförändring är avvikelsen från det normala — orsaken till kostnadsändringen saknar således betydelse. Ytterligare en skillnad är att det inte är nödvändigt att visa på ett orsakssamband mellan kostnadsökningen och en uppgiven inträffad händelse.
    Historiken bakom kap. 6 § 3, i oljekrisen på 70-talet, talar för att en onormal prisförändring främst avser prisstegringar på marknaden i stort, snarare än kostnadsuppgång i förhållande till en enskild leverantör. Det kan i ett historiskt sammanhang också nämnas att hovrätten i Malmbetongfallet gjorde en bedömning i relation till faktorprisindex. Mot bakgrund av de osedvanligt stora kostnadsökningar som skett på byggmaterial under de senaste dryga två åren är det troligt att det finns en onormal prisförändring. Senast i november 2022 aviserade SCB:s faktorprisindex att det var frågan om den största förändringen i årstakt sedan november 1974.16

3.2.3 Oförutsebar kostnadsökning För prisjustering krävs, utöver att kostnadsändringen kan kvalificeras enligt den ovan angivna ordningen, att den varit oförutsebar. Rekvisitet beskrivs av Samuelsson som en bedömning av vad som vid anbudstillfället utgjorde en osäkerhet som inte kunde göras till föremål för någon riskkalkyl och som således inte kunnat åsättas ett pris. En sådan bedömning ska ske in casu, dvs. i varje enskilt fall, och baseras på de krav på fackmässighet som AB 04 genomsyras av.17 Eftersom det framgår av ordalydelsen i bestämmelsen att ”Ändring av det avtalade priset ska ske endast om kostnadsändringen varit oförutsebar […]” får det

 

16 Se SCB faktorprisindex november 2022, https://www.scb.se/hitta-statistik /statistik-efter-amne/priser-och-konsumtion/byggnadsprisindex-samt-faktorprisindex-for-byggnader/byggkostnadsindex-bki/pong/statistiknyhet/byggkostnadsindex
-for-byggnader-oktober-2022/. 17 Se Samuelsson, AB 04 — En kommentar (2020), s. 377.

antas att det som ska ha varit oförutsebart är kostnadsändringen och alltså inte det förhållande som ledde till kostnadsändringen. Med andra ord är det inte att ett krig uppstått som ska ha varit oförutsebart, utan att kostnaderna förändrats till följd av det. En skarp gräns mot den omständighet som föranlett kostnadsökningen är dock inte alltid möjlig att dra. Med detta menas att en kostnadsändring som är att betrakta som onormal i sig talar för att den varit oförutsebar. Detta under förutsättning att den inte var känd vid tillfället då avtalsparten blev bunden till sitt anbud.
    Både Byggföretagen och Byggherrarna behandlar pandemin som ett exempel i deras resonemang om förutsebarhet i sina promemorior publicerade 2021.18 Byggföretagen menar att det i normalfallet inte varit förutsebart att pandemin skulle medföra prisförändringarna. Byggherrarna menar däremot att WHO:s pandemiförklaring i mars 2020 kan medföra att man svårligen kan säga att prisökningarna varit oförutsebara, i vart fall inte i avtal som har ingåtts därefter. Troligtvis finns det fog för båda uppfattningar, vilket indikerar att rekvisitet förutsätter argumentation i det enskilda fallet.
    Vad avser den riskbedömning en avtalspart bör göra innan avlämnande av anbud kan möjligen NJA 2015 s. 3 ”Gotlandsdomen” få betydelse. I aktuell dom har Högsta domstolen bedömt frågan om vilka risker en entreprenör ska ta med i sin riskkalkyl för att uppnå kravet på fackmässighet, som har sitt fäste i AB 04 kap. 1 § 8 respektive ABT 06 kap. 1 § 9. Högsta domstolen finner i Gotlandsdomen att en risk inte ska prissättas bara för att förhållandet är tänkbart eller möjligt. Kravet enligt Högsta domstolen är nämligen att en risk ska prissättas om förverkligandet av risken är trolig.19 En bedömning om vad som varit troligt vid anbudstillfället kan således anses utgöra en slags utgångspunkt för förutsebarhetsbedömningen.
    Vid en sådan bedömning behöver entreprenören dock vara varsam med de påslag som görs för identifierade risker. Om entreprenören tar allt för mycket höjd i sin riskpremie riskerar denna att gå miste om chansen att tilldelas kontraktet. Beställaren, å sin sida, riskerar att få betala för alla möjliga risker; även sådana som inte faktiskt realiseras. Omvänt kan en allt för låg riskpremie resultera i att projektvinsten, som i förhållande till riskpremien är andra sidan av samma mynt, går förlorad. Frågan om vad som är relevant i entreprenörens bedömning av risker i entreprenaden kan således jämställas med en vågskål där entreprenören dels behöver identifiera aktuella risker med utgångs-

 

18 Se Byggföretagen, Ändring av avtalat pris till följd av ökade kostnader på material (2021-04-15): https://www.byggherre.se/avtal-och-juridik/vagledning-om-andringav-avtalat-pris-till-foljd-av-okade-materialkostnader; Byggherrarna, Vägledning om ändring av avtalat pris till följd av ökade materialkostnader (2021-06-09): https://www.byggherre.se/aktuellt/2021/2021-05-07-vagledning-om-andring-avavtalat-pris-till-foljd-av-okade-materialkostnader. 19 Se NJA 2015 s. 3 p. 15.

punkt i fackmässighetsbegreppet, dels behöver prissätta dessa risker på ett sätt som gör att anbudet förblir konkurrensmässigt attraktivt.

 

3.2.4 Väsentlig kostnadsökning Det tredje rekvisitet som aktualiseras för tillämpningen av AB 04 kap. 6 § 3 är väsentlighetsrekvisitet. Detta rekvisit ska vara uppfyllt oavsett vilken omständighet, dvs. myndighets åtgärd, krig eller krisförhållande eller onormal prisförändring, som har lett till den aktuella kostnadsökningen. Vad gäller väsentlighetsbedömningen lär det bli frågan om att i efterhand konstatera om en uppkommen kostnadsökning har en tillräckligt allvarlig påverkan för att den ska betraktas som relevant. Det är inte troligt att en generell och allmänt tillämplig gräns kan upprättas, detta trots branschaktörers försök.20 Visserligen kan det, för det fall att branschen unisont börjar tillämpa en viss procentsats, bli frågan om någonting som liknar ett handelsbruk. Samtidigt är det inte troligt att beställare och entreprenörer helt utan motsättningar förenas i en unison samsyn om var en rimlig gräns för väsentlighet går. Den odrabbade parten kan tänkas hänvisa till att det finns vissa skäl att låta vardera parten stå sin egen risk i avtalstyper där avtalsintressen är motstående och att en gräns för väsentlighet således bör sättas högt. Samtidigt kan det finnas vissa skäl att, återigen, beakta det entreprenadrättsliga sammanhanget. En drabbad part kan därmed tänkas att lyfta fram sådant som att byggbranschen, och i synnerhet anläggningsbranschen, anses ha vinstmarginaler som är förhållandevis låga i relation till resten av näringslivet.21 Även det att entreprenadavtal generellt sett bör öppna upp för viss flexibilitet till följd av ändringar som kan inträffa under den förhållandevis långa entreprenadtiden kan nyttjas som ett argument för ett lägre gränsvärde för väsentlighet.
    Enligt Högsta domstolens tolkningsmetod ska avtalets systematik beaktas som ett led i tolkningen av en viss bestämmelse. Visserligen kan faktumet att 6 kap. 3 § är så pass lik reservation 2/71 innebära att bestämmelsen i princip kopierats in i standardavtalen. Detta kan tala emot en tolkning enligt avtalets systematik, eftersom det då är antagligt att bestämmelsen inte anpassats särskilt väl till standardavtalet. Samtidigt kan de principer som blir resultatet av en tolkning enligt avtalets systematik i grund och botten också betraktas som grundläggande för entreprenadrätten i stort, varför det är möjligt att en sådan tolkning trots allt får betydelse för tillämpningen av kap 6 § 3. Dessutom har Högsta domstolen inte uppgivit historiskt ursprung som en beståndsdel i tolkningsmetoden — någonting som talar emot att bestämmelsens

 

20 Se Byggherrarna, Vägledning om ändring av avtalat pris till följd av ökade materialkostnader (2021-06-09): https://www.byggherre.se/aktuellt/2021/202105-07-vagledning-om-andring-av-avtalat-pris-till-foljd-av-okade-materialkostnader och Byggföretagen, Ändring av avtalat pris till följd av ökade kostnader på material (2021-04-15): https://www.byggherre.se/avtal-och-juridik/vagledning-om-andringav-avtalat-pris-till-foljd-av-okade-materialkostnader. 21 Se Byggföretagen, Vinster i byggbranschen (2023-02-17), https://byggforetagen.se/ statistik/vinster-i-byggbranschen/.

ursprung skulle få företräde framför avtalets systematik i en domstolsprövning.
    I en avtalssystematisk tolkning kan viss ledning tas av AB 04/ABT 06 kap. 6 § 6 st. 2. I bestämmelsen framgår det att ett angivet à-pris ska gälla intill ökning eller minskning på 25 procent, dock alltid intill ett värde om 0,5 procent av kontraktssumman. Det sistnämnda innebär att 0,5 procent av kontraktssumman betraktas som väsentligt i denna bestämmelses mening. Någonting som skulle kunna ge ytterligare stöd för 0,5 procent som en gräns för väsentlighet är att det danska standardavtalet AB 18, med vilket den svenska entreprenadrätten delar en viss rättstradition,22 uppställer denna gräns i en bestämmelse som liknar kap. 6 § 3.23 Möjligen kan även AB 04/ABT 06 kap. 5 § 6 i någon mån ge ledning för väsentlighetsrekvisitet. I kommentartexten till bestämmelsen anges en rad olika omständigheter för bedömningen om väsentligt fel. Till exempel framgår det (egen kursivering): ”Fel som medför stora kostnader för beställaren är vanligtvis väsentliga” och ”Felet skall till sin karaktär innebära en påtaglig olägenhet […]”. Det är alltså stora kostnader och sådant som kan innebära påtaglig olägenhet som utgör väsentlighet i kap. 5 § 6, och således möjligen i standardavtalens mening. Det kan i förhållande till detta exempelvis argumenteras för att en entreprenör vars projektvinst äventyras till följd av de ökade materialkostnaderna både haft stora kostnader och vidkänts en påtaglig olägenhet.

 

3.2.5 Ändring av det avtalade priset Den rättsföljd som blir aktuell då AB 04 kap. 6 § 3 är tillämplig är att det avtalade priset ska ändras. Vad en sådan ändring egentligen innebär är dock oklart. Samuelsson menar att stadgandet ”avtalat pris ska ändras med hänsyn till kostnadsändringarna” inte betyder att de ökade kostnaderna genom procentuellt påslag ska vara ändringen.24 Det är troligt att den yrkande parten åläggs en relativt långtgående bevisbörda för den faktiska kostnadspåverkan på entreprenaden. Detta gäller trots att Malmbetongfallet indikerar på en bevislättnad i detta avseende där schablonberäkningar av den ökade materialkostnaden godtogs. Det enda undantag som en domstol idag kan tänkas göra från principen att en kostnad eller skada ska visas finns i 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Aktuellt lagrum innebär att bevislättnad kan tillåtas om full bevisning rörande en skada inte alls eller endast med svårighet kan föras. Lagberedningen har påpekat att en part inte är befriad från en skyldighet att lägga fram sådan utredning som skäligen kan åstadkommas.25 Möjligheten att åberopa aktuellt lagrum torde vara

 

22 Se till exempel NJA 2018 s. 653 p. 39. 23 Se AB 18 § 35 fjärde stycket. 24 Se Samuelsson, AB 04 — En kommentar (2022), s. 334. 25 Se Fitger m.fl., Norstedts Juridik lagkommentar till 35 kap. 5 § rättegångsbalken (JUNO, 2022).

begränsad. En yrkande part kan därför behöva visa allt ifrån sådana kalkyler som gjorts inför entreprenaden till de under entreprenadtiden faktiska havda kostnaderna, om så är möjligt. I detta sammanhang kan sägas att entreprenörer typiskt sett besitter ett informationsövertag gentemot beställare, vilket är ett förhållande som talar för att en entreprenör som yrkar på ändring av avtalat pris har en långtgående redovisningsplikt av det underlag som finns tillgängligt.
    Den part som yrkar på ändring av avtalat pris styr vad som ska prövas av domstolen och i slutändan blir det troligtvis en fråga om huruvida domstolen bedömer det yrkade beloppet som en skälig ändring av det avtalade priset. En sådan skälighetsbedömning sker troligtvis i linje med det Högsta domstolen uttalade i NJA 2016 s. 1011 ”Gripenhus”. I aktuellt rättsfall framgår det att ”om ett pris är skäligt eller inte är en rättslig bedömning som domstolen ska göra”.26

4 Förändrade förhållanden inom dispositiv rätt och allmän avtalsrätt
Enligt den av HD uttalade tolkningsmetoden beträffande entreprenadavtal ska en tolkning, då avtalets systematik inte ger ledning, gå vidare till att undersöka villkoren i ljuset av den dispositiva rätt som skulle ha tillämpats om avtalade villkor inte hade funnits. Mot bakgrund av den osäkerhet som präglar rekvisiten i AB 04 kap. 6 § 3 kan det finnas anledning att undersöka vad dispositiv rätt säger om prisjustering, detta i syfte att finna något som kan vara vägledande vid tolkningen av bestämmelsen.
    I 23 § köplagen finns en bestämmelse som reglerar situationen att undslippa fullgörelseskyldighet. En säljare har enligt bestämmelsen ingen skyldighet att fullgöra ett köp om det föreligger ett hinder som inte går att övervinna eller om ”fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet.” Svensson menar att de uppoffringar som åsyftas även kan vara av ekonomisk art. Detta trots att ”[d]en allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att besväret eller kostnaderna för detta blir större än han har räknat med.”27 Befrielsegrunden i 23 § köplagen har endast betydelse i fråga om förpliktelsen att fullgöra ett köp och säger ingenting om prisjustering. Samtidigt följer av uttalandet i förarbetena att även ekonomiska avvägningar kan få betydelse för en parts skyldighet att fullgöra ett köp.28 Det sägs att de uppoffringar som avses i bestämmelsen ska vara av fysisk eller ekonomisk art samt att ”bestämmelsen tar sikte på fall där avtalsbalansen har rubbats efter köpet till följd av ändrade förhållanden”.29 Inte heller 27 § köplagen är direkt tillämplig på frågan om prisjustering. Bestämmelsen behandlar frågan om befrielse från skade-

 

26 Se NJA 2016 s. 1011 p. 15. 27 Se Svensson, Lexino lagkommentar, 23 § köplagen, avsnitt 2.1.3. 28 Se prop. 1988/89:76, s. 98. 29 Se prop. 1988/89:76 s. 100–101.

ståndsskyldighet för hinder som legat utanför säljarens kontroll. Men även beträffande denna bestämmelse framgår det i förarbetena att prestationshinder i grunden ofta är ekonomiska till sin natur och att kostnader som uppstår skulle överstiga gränsen för vad som är en rimlig insats vid ett köp av det slag som är aktuellt kan få betydelse i bedömningen. Detta uttrycks på följande sätt i förarbetena:

 

Inte ens det förhållandet att säljaren enligt 23 § antas bli från skyldigheten att fullgöra köpet på grund av att fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till det intresse köparen har av fullgörelsen innebär nödvändigtvis att säljaren också blir befriad från skadeståndsskyldigheten. Å andra sidan är prestationshinder i grunden ofta av ekonomisk art. I många fall är det inte fråga om att avtalets fullgörande skulle ha blivit helt omöjligt utan om att kostnaderna för att övervinna den inträffade händelsen eller dess inverkan klart skulle överstiga gränsen för vad som objektivt sett kan anses vara en tänkbar insats vid ett köp av ifrågavarande slag.30

Trots att inte heller denna bestämmelse hanterar frågan om prisjustering säger det sistnämnda någonting som kanske kan få betydelse för vilka ekonomiska avvikelser som är väsentliga och reella i fråga om köp. Härvid ska det alltså röra sig om kostnader som överstiger gränsen för vad som är en rimlig insats vid ett köp av det aktuella slaget.
    Av 45 § köplagen framgår som utgångspunkt grunderna för hur ett pris ska bestämmas om sådant inte är avtalat. En aspekt som vid bestämmandet av pris har en central betydelse är gängse pris vid tiden för köpet, dvs. avtalstillfället. Av förarbetena framgår dock att en annan tidpunkt än den för köpet kan få betydelse vid bestämmandet av ett skäligt pris. Detta gäller om det har inträffat en oförutsedd och påtaglig prisutveckling fram till tiden för avlämnandet. En senare tidpunkt kan då tillämpas på köpet. En kostnadsökning ska då få betydelse för bestämmandet av pris under förutsättning att det inte varit fråga om ett så kallat spekulationsköp.31 Ramberg och Herre har dock kritiserat lagstiftarens uttalanden i förarbetena. De menar att frågan om inverkan av en oförutsedd och påtaglig prisutveckling efter köpet inte är påverkande för fastställandet av priset i sig. I stället anser de att en sådan bedömning endast kan göras om det vid avtalstolkning finns stöd för att parterna önskar göra priset beroende av en framtida prisutveckling.
    Svensson å sin sida menar att det finns anledning att beakta 36 § avtalslagen om det finns en påverkan av sådana ändrade förhållanden. I denna del hänvisar Svensson till NJA 1979 s. 731, NJA 1983 s. 385 och NJA 1994 s. 359 som visar att så kan ske. Nämna rättsfall behandlas ytterligare i avsnitt 5. Svensson menar att denna princip går att tillämpa om priset följer av avtalet, då en jämkning kan möjliggöras. Om så är fallet menar Svensson att det är möjligt att jämka priset utifrån samma

 

30 Prop. 1988/89:76, s. 109. 31 Se prop. 1988/89:76, s. 151 f.

överväganden som hade blivit tillämpliga om frågan gällt huruvida ett pris är att se som skäligt utifrån 36 § avtalslagen.

 

4.1 36 § avtalslagen och ändrade förhållanden
36 § avtalslagen kan sägas bestå av tre delar som i sin tur är möjliga att fylla med omständigheter som talar för oskälighet. Avtalet kan vara oskäligt vid ingåendet, i sig självt eller på grund av senare inträffade förhållanden. Det sistnämnda är aktuellt för frågor av nu nämnda slag. För att vinna framgång i en domstolsprövning torde det krävas att de omständigheter som är relevanta för den slutsats man vill att domstolen ska komma till åberopas. Med detta menas att den oskälighet som uppstått till följd av de senare inträffade förhållandena behöver belysas. Därtill är det troligt att det krävs ett precist yrkande vari det framgår vilken rättsföljd som görs gällande, dvs. storleken på den jämkning den yrkande parten vill ska ske.
    Det finns en samstämmig uppfattning att ändrade förhållanden kan föranleda jämkning av ett avtalat pris. Enligt Dotevall är 36 § avtalslagen det mest lämpliga hjälpmedel som står till buds i långvariga avtal då ekonomiska eller sociala förhållanden har förändrats så att avtalsbalansen har rubbats och avtalet har blivit tyngande för den enda parten.32 Även Ingvarsson och Utterström uppger uttryckligen att det är möjligt att jämka ett avtalat pris som är oskäligt enligt 36 § avtalslagen, detta uttalas dock i relation till att jämka priset till en lägre nivå.33 Frågan är således om det också kan bli frågan om att jämka ett pris uppåt.
    Huvudregeln är, som tidigare nämnts, att en avtalspart typiskt sett bär risken för att en framtida händelseutveckling blir oförmånlig. I långvariga avtal anses risken för ändrade förhållanden stor, varför parterna behöver räkna med att förhållandena kan komma att ändras. Detta innebär att huvudregeln om att avtalsparterna bär risken för ändrade förhållanden är särskilt stark i långvariga avtal. I långvariga avtal behöver parterna nämligen räkna med bland annat inflation och myndighetsbeslut som kan påverka. Det kan dock finnas skäl att, om det föreligger oskälighet, jämka eller lämna ett avtalsvillkor utan avseende.
    Beträffande frågan om 36 § avtalslagens tillämpning till följd av senare inträffade omständigheter är ett grundläggande krav att det ska vara fråga om en händelseutveckling som legat utanför en parts kontrollsfär. En sådan bedömning kan enligt Ramberg och Ramberg göras mot bakgrund av det som sägs beträffande kontrollansvar.34 Som tidigare nämnt finns det i 23 och 27 §§ köplagen ett kontrollansvar varvid en part kan bli fri från skadeståndsskyldighet om denna

 

32 Se Dotevall, Ekvivalensprincipen och jämkning av långvariga avtal, SvJT 2002 s. 441, jfr även not 6. 33 Se Ingvarsson och Utterström, Självkostnadsprincipen enligt AB 04 och ABT 06, SvJT 2018 s. 542 på s. 561. 34 Se Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt (JUNO, 2019), s. 224–225.

 

kan visa att underlåtenhet har berott på ett hinder han inte skäligen kunde förväntats ha räknat med vid avtalsslutet och vars följder inte heller hade kunnat övervinnas eller undvikas.35 Utgångspunkten är att offergränsen passeras om prestationen på grund av förändrade förhållanden blivit extraordinärt betungande för part.36 Enligt förarbetena räcker det inte att ett hinder faktiskt har varit oförutsett för tillämpning av kontrollansvaret; därutöver krävs även att det har varit oförutsebart. Detta innebär att bedömningen av vad som ligger inom den missgynnade kontrahentens kontroll utgår från vad denna kontrahent borde ha förutsett. Det är alltså fråga om en objektiv bedömning av vad personer i allmänhet hade förutsett i aktuell situation. Exempel på händelser som ligger utanför en parts kontroll kan vara krig, olika typer av myndighetsförbud, beslag och epidemier.37 Rättsföljden av 36 § avtalslagen är att priset jämkas eller att ett villkor eller hela avtalet lämnas utan avseende. Avgörande i en domstolsprocess torde vara vad en part yrkar på. För det fall att det är en jämkning som eftersträvas bör detta vara vad yrkandet avser. Det som återkommer i denna del av bedömningen är huruvida den yrkade jämkningen är skälig.
    För att ha möjlighet att jämka avtalade förpliktelser behöver det alltså finnas en händelseutveckling som inte kunnat förutses och en offergräns som har blivit passerad varvid oskälighet uppstått. I likhet med de rekvisit som stipuleras i kap. 6 § 3 finns det inte några tydliga gränsvärden som kan peka ut var en offergräns har uppnåtts, dvs. när oskälighet föreligger eller vad som faktiskt är att betrakta som en oförutsedd händelseutveckling. Flodgren har uttryckt det som att 36 § avtalslagen har en särställning inom avtalsbundenheten som ger domstolarna en diskretionär kompetens att omforma avtalsinnehållet och att det därtill kommer ”att den i kraft av sitt oskälighetsrekvisit är villkorad av ett mycket vagt och därmed öppet och elastiskt rättsfaktum”.38

5 Rättspraxis om förändrade förhållanden
Rättspraxis om ändrade förhållanden kan möjligen ge viss ledning om hur 36 § avtalslagen har tillämpats i praktiken och således även hur domstolarna har nyttjat den ”diskretionära kompetens” som bestämmelsen givit. Därmed kan sådan praxis kanske även skvallra om den bedömning en domstol kan tänkas göra av det instrument för jämkning av ett pris som kap. 6 § 3 bjuder.
    I NJA 1983 s. 835, som handlade om skäligheten i storleken av en arrendeavgift, gjorde Högsta domstolen en skälighetsinriktad bedömning. Domstolen konstaterade att en i avtalet inskriven indexklausul,

 

35 Se 27 § köplagen. 36 Se prop. 1988/89:76 s. 109. 37 Ibid. 38 Se Flodgren m.fl., Modern affärsrätt — En antologi (JUNO 2017), under rubriken 1.5.

som inte hade fått en sådan verkan att den faktiskt kompenserade för den efterföljande prishöjningen, fick ”tyda på en avsikt hos kontrahenterna att kompensera jordägaren för en försämring av penningvärdet.” Vidare konstaterade Högsta domstolen att höjningen av den allmänna prisnivån efter tidpunkten för avtalets ingående hade varit av en sådan omfattning att arrendeavgiften framstod som anmärkningsvärt låg. Mot bakgrund av detta jämkade Högsta domstolen arrendeavgiften uppåt med stöd av 36 § och beslutade om en ny avgift samt förordnade om den indexreglering som framledes skulle tillämpas på arrendeavgiften.
    NJA 1979 s. 731, som också behandlade frågan om låga arrendeavgifter, föranledde ett annat domslut. Här hade parterna till skillnad från 1983 års fall inte haft med en indexklausul i avtalet. Arrendeavgiften ansågs i det här fallet som låg både vid avtalsslutet och vid tiden för talans väckande då penningvärdet minskat och avgifter generellt sett gått upp. Högsta domstolen uttalade dock att det inte kunde anses oskäligt i sig att det arrendeavtal, varom i målet var fråga, inte innehöll en indexklausul. Vid en jämförelse mellan 1983 års fall och 1979 års fall kan det således konstateras att en avgörande faktor till de olika utfallen berodde på huruvida parterna i sitt avtal haft med en indexklausul som talat för parternas vilja att göra en framtida händelseutveckling gällande på deras mellanhavanden.
    I NJA 1994 s. 359 var det fråga om en fastighetsägares skyldighet att betala brukningsavgifter för spillvattenavlopp. Fastighetsägaren hänvisade till ett avtal mellan ett bolag och aktuell kommun där bolaget för all framtid erhöll befrielse från att betala sådana avgifter för uppräknade fastigheter, vartill den fastighet som nu nämnda fastighetsägare innehade var uppräknad. Kommunens förstahandsinvändning att denna rättighet endast hade tillfallit bolaget och inte efterkommande fastighetsinnehavare vann inte genomslag. Andrahandsinvändningen, om att omständigheter som inträffat efter avtalets ingående med nya regelverk och försämrat penningvärde skulle innebära att avtalsinnehållet var oskäligt och att det därmed förelåg skäl för jämkning enligt 36 § avtalslagen, prövades därmed i stället. Högsta domstolen vägde i denna bedömning in den omständigheten att va-lagstiftningen i egenskap av offentligrättsligt reglerad ordning i sig kunde visa att uttagandet av en avgift är skälig och rättvis i och med att avgifter i strid med taxan i huvudsak var förbjudna. Vidare tillmätte Högsta domstolen omständigheten att behovet av en taxeenlig avgift blivit allt större i samband med investeringar som gjorts i systemet för att bibehålla och förbättra systemet i takt med högre krav och med hänsyn till den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen. Högsta domstolen menade även att: ”Det säger sig självt att ju längre tid som förflyter desto större betydelse som stöd för jämkning kan omständigheter som de två berörda få, även om den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen skulle bli en helt annan än den hittillsvarande.”

Med detta konstaterade Högsta domstolen att det fanns skäl för jämkning enligt 36 § avtalslagen. Däremot uppgav Högsta domstolen att utredningen i målet inte gett tillräckligt stöd för att de omständigheter som skulle vägas in i en sådan bedömning vuxit så mycket att skäl för jämkning fanns redan vid domstillfället, varvid fastighetsägaren inte behövde betala brukningsavgiften. Rättsfallet tyder på att det även i avtal utan avtalsrättsligt stöd för viljan att göra gällande en framtida händelseutveckling finns utrymme för jämkning på grund av senare inträffade omständigheter. Därtill tyder HD:s uttalande på att ett avtals varaktighet kan vara ett skäl som påverkar avtalsbundenhetens ramar, detta inom ramen att det finns en tillräckligt stor påverkan på avtalsförpliktelsen under den aktuella, långvariga, tidsperioden.
    I Göta hovrätts dom 2010-11-29 i mål T 1078-10 var det fråga om jämkning av ett leveransvärdestillägg till följd av stormen Gudruns effekter. Det konstaterades att det visserligen hade förekommit stormar med effekt på skogsnäringen tidigare, men beträffande Gudrun var hovrätten övertygad om att stormen utgjorde en extraordinär händelse med så långtgående och dramatiska effekter på skogsnäringen att den ansågs utgöra grund för jämkning. Den klausul i parternas avtal som skulle jämkas fanns i ett avsnitt om ekonomiska frågor med syftet att bilda en avtalsmässig balans mellan parterna. Samtidigt konstaterade hovrätten att syftet med avtalet var att det skulle vara vinstgivande för båda parter. Frågan var därför om stormen Gudrun hade haft en så långtgående effekt på den ekonomiska balansen mellan parterna att det aktuella villkoret inte skulle tillämpas. Trots att hovrätten kom fram till att utredningen gav stöd för att underlaget för leveransvärdestilläggen påverkades, fann hovrätten att jämkning inte skulle ske. Detta berodde på att det behövdes uppgifter om hur det ekonomiska utfallet av avtalet var avsett att bli för respektive part för jämförelse med hur det sedan faktiskt blev med anledning av stormen, detta för att ta ställning till hur den ekonomiska balansen mellan parterna påverkades. Därmed kan det konstateras att det, åtminstone enligt hovrättspraxis, förekommer ett visst krav på att redovisa hur det ekonomiska utfallet skulle ha blivit utan den oförutsedda omständigheten. För tillämpningen av kap. 6 § 3 kan detta få betydelse i bemärkelsen att en drabbad part behöver visa den ursprungliga vinstkalkylen, eller på annat sätt förete utredning om det åsyftade utfallet, så att den oförutsedda kostnadsökningen kan sättas i relation till detsamma.

 

6 Avslutning
De frågeställningar som mot bakgrund av det anförda ska besvaras är i vilken mån och hur AB 04 kap. 6 § 3 är tänkt att omfördela risken för senare inträffade förhållanden mellan avtalsparterna och vilket utrymme som finns inom den allmänna avtalsrätten att låta senare inträffade förhållanden påverka parternas avtalade prestationer.

Redan inledningsvis kunde det konstateras att den grundläggande uppfattningen inom avtalsrätten är att om avtalsbundenheten ska ha ett reellt innehåll måste den gälla även vid ändrade förhållanden. Denna uppfattning är dock möjlig att åsidosätta då förändringar i förhållandena som motiverar ingrepp i avtalsbundenheten föreligger. De förändringar som motiverar sådana ingrepp i avtals- och köprätten generellt, men också vid en bedömning enligt kap. 6 § 3 är att förändringen legat utanför den kontrollerbara händelseutvecklingen och att oskälighet därmed uppstått, respektive att en oförutsebar händelse, dvs. myndighets åtgärd, krig eller annat krisförhållande eller en onormal prisförändring, inträffat och att omständighetens påverkan varit väsentlig.
    Både kap. 6 § 3 och 36 § avtalslagen lämnar, med kriterier om förutsebarhet och skälighet, stort utrymme att göra en mer nyanserad bedömning av hur en uppkommen obalans i ett avtal ska korrigeras. En sådan ”nyanserad” — eller diskretionär, som Flodgren uttrycker det — bedömning leder till att det behöver göras en avvägning i varje enskilt fall av de omständigheter som föreligger. Detta föranleder i sin tur svårigheter att på ett precist sätt konstatera vad som är en ändamålsenlig justering i flera olika typer av fall.
    Samtidigt blir följden av att en sådan nyanserad bedömning ska göras i varje enskilt fall att tillämpningen av både 36 § avtalslagen och kap. 6 § 3 är förenad med osäkerhet. Visserligen uppställer kap. 6 § 3 något tydligare ramar för tillämpningen, såsom att det måste ha varit frågan om en myndighets åtgärd, krig eller annat krisförhållande eller onormal prisförändring. Trots detta kan det konstateras att en domstol som ska pröva kap. 6 § 3 eller 36 § avtalslagen har ett stort handlingsutrymme, särskilt i ljuset av den utveckling avtalsrätten genomgått, där skälighetsstandarden lämnar stort utrymme för mjukare värden att få betydelse.
    Det verkar dock finnas ett slags lägsta gräns för när senare inträffade förhållanden kan få betydelse, vilket är när parterna på något sätt givit uttryck för att sådana ska ha inflytande på parternas avtalsrelation. Problematiken med detta i relation till kap. 6 § 3 är att aktuell bestämmelse typiskt sett inte är individuellt förhandlad, utan en beståndsdel av ett standardavtal som parterna valt att tillämpa. Om detta är ett förhållande som får betydelse för huruvida bestämmelsen får genomslag i en domstolsprövning riskerar dock standardavtalens tillämplighet att urholkas. Härvidlag kan också nämnas att kap. 6 § 3 är en fast bestämmelse som spelar särskild roll för den riskfördelning som AB 04 och ABT 06 åsyftar. Av detta följer även att det krävs särskilda åtgärder för att bestämmelsen ska avtalas bort. En särreglering måste vara tydlig, vilket den är först om den är med i uppställningen över ändringar och tillägg i de administrativa föreskrifterna som typiskt sett är en del av avtalsunderlaget i ett entreprenadavtal.39 Kanske innebär detta att det

 

39 Se kommentar till AB 04/ABT 06 kap. 1 § 3.

snarare behöver ske ett tydligt viljeuttryck mot att tillämpa kap. 6 § 3, för att senare inträffade förhållande inte ska få betydelse.
    Vilken betydelse det ska ha att det beträffande entreprenadavtal är frågan om ett varaktigt avtalsförhållande är inte helt klart. Visserligen behöver parterna i långvariga avtal räkna med att risken för ändrade förhållanden är särskilt stor. Kanske innebär detta också att huvudregeln om att avtalsparterna bär risken för ändrade förhållande är särskilt stark. Samtidigt är entreprenadavtal präglade av viss flexibilitet i många avseenden; i motsats till det angivna är det således också naturligt att det i ett långvarigt avtalsförhållande kan hända mycket som inte var möjligt att förutse vid avtalets ingående. Detta talar i sig för att det finns ett större behov av att mot bakgrund av skälighet ändra prestationerna i denna varaktiga avtalstyp.
    Beträffande väsentlighetsrekvisitet har det fått särskild betydelse att det, när det blivit extraordinärt betungande för en part, finns anledning att omvärdera prestationernas rimliga balans. Principen om ekvivalens kan alltså få betydelse om tanken om det likvärdiga utbytet undermineras. Det är också troligt att denna princip skulle kunna få betydelse i frågan om vilken ändring av det avtalade priset som ska ske. Som nämnts blir det även i denna del fråga om en rättslig bedömning med utgångspunkt i skälighet. Parternas jämbördiga prestationer kan därmed få betydelse, detta mot bakgrund av bland annat underrättspraxis, se Göta hovrätts dom 2010-11-29 i mål T 1078-10.
    Av kap. 6 § 3 följer att det finns stöd i parternas avtal att göra gällande senare inträffade förhållanden. Rättstraditionen bjuder att avtalsbundenhetens gränser har mjukats upp. Sett mot utvecklingen inom avtalsrätten kan det inte betraktas som rimligt att en av avtalsparterna får bära hela bördan av ökade kostnader, och i ljuset av skälighet bör oförutsedda men realiserade risker fördelas mellan parterna på ett sätt som gör att båda parters avtalsintressen uppfylls i någorlunda lika stor mån. Därmed råder ingen tvekan om att kap. 6 § 3 är tänkt att omfördela risken vid senare inträffade förhållande. En sådan omfördelning av risken kan tänkas uppgå till prispåslag på köpesumman med ett sådant belopp som återställer parternas jämbördiga prestationer. Prövningen lär slutligen blir en fråga om domstolens rättsliga bedömning i frågan om ett yrkat prispåslags skälighet.