Litteratur
LINDE LINDKVIST, Barnets mänskliga rättigheter — en introduktion, Studentlitteratur, 2022, 274 s.
Barnrättsliga dilemman
Ungefär halvvägs in i min läsning av barnrättsforskaren Linde Lindkvists1 bok Barnets mänskliga rättigheter — en introduktion, är jag med om en händelse som aktualiserar teman som är centrala i Lindkvists bok. Min treåriga son har fått dubbelsidig öroninflammation. Han är väldigt dålig, har feber och varken äter eller dricker. Efter ett akutläkarbesök får vi penicillin som ska ta kål på de hemska bakterierna. Det är bara ett problem — sonen vill inte ta sin medicin. Jag försöker verkligen med allt, till en början lugnt och metodiskt. Jag trugar med godis, glass och saft. Efter någon timme växer min desperation och mutorna blir större (du får ett legobygge!). Händelseförloppet illustrerar väl den spänning mellan barns rätt till autonomi och behov av skydd som är ett bärande tema i Lindkvists bok. Jag är skyldig att agera för att tillgodose min sons rättigheter, vilket innebär att jag både måste få honom att acceptera medicinen och respektera hans psykiska och fysiska integritet. Hur går den ekvationen ihop — går den ihop? Syftet med den här anmälan är att introducera Lindkvists bok för en rättsvetenskaplig läsekrets och därigenom inspirera till nya infallsvinklar och perspektiv på barnrättsliga frågor. Bokens titel Barnets mänskliga rättigheter ger, genom att markera att det är skillnad på barn och människa i rättighetssammanhang, en antydan om att boken är en del av forskningsfältet kritiska studier om barnets rättigheter — ”critical child rights studies”. Lindkvist bok ger konkreta verktyg för att anlägga ett sådant perspektiv i en rättsvetenskaplig kontext. Detta gäller kanske framför allt hur rättsvetaren formulerar och identifierar barnrättsliga problem. Lindkvist synliggör på ett pedagogiskt sätt hur man kan ställa ”förgivettaganden” om vuxna och barn på ända och visar på olika vägar för att förstå barns rättigheter och vad främjande av barns rättigheter innebär.2
Bokens huvudbudskap
Lindkvists bok är tänkt att fungera som ett komplement till juridisk och praktisk litteratur om barns rättigheter genom ett slags helhetsperspektiv, där han kombinerar rättsvetenskapliga, filosofiska, historiska och samhällsvetenskapliga angreppssätt.
Lindkvists bok tar — som så många andra böcker om barnets rättigheter — avstamp i Barnkonventionen. Men Lindkvist går längre och
1 Lindkvist är Sveriges förste fil.dr i mänskliga rättigheter. Han disputerade 2014 med en avhandling om tillkomsten av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) med särskilt fokus på rätten till samvets- och religionsfrihet. Efter avhandlingen har Lindkvist ägnat sig åt frågor om barns rättigheter och de mänskliga rättigheternas historia. Barnets mänskliga rättigheter — en introduktion är hans senaste bok. 2 Hur Critical Child Rights Studies kan berika den rättsvetenskapliga forskningen har behandlats av Pernilla Leviner, i bland annat ”Barnrätt som ämne, tema eller perspektiv?” I: Arvidsson, R., Leviner, P., Reichel, J., Zamboni, M. & Åhman, K. (red.), Festskrift till Wiweka Warnling Conradson, Jure, 2019, s. 193–206.
668 Litteratur SvJT 2023
tar ett mer övergripande perspektiv på barnets rättigheter. I inledningen framhåller författaren att han varken är jurist eller aktivist. Har han då något att komma med, förutom historiska fallstudier om hur delar av barnkonventionen kom till? Han landar i att hans bidrag är att nyansera diskussionen om barnets rättigheter och gå bortom barnkonventionen. Han skriver ”… Samtidigt har jag under de senaste åren, och i synnerhet i samband med beslutet om inkorporering, upplevt att debatten om barns rättigheter i Sverige och på många andra håll i mångt och mycket reducerats till en diskussion om tillämpningen av konventionen. Det tas mer eller mindre för givet att barnkonventionen och barns mänskliga rättigheter är samma sak. Den som frågor vad barns rättigheter är får i regel konventionen som svar.”3 Lindkvist vill få oss att fundera på de principiella frågorna bortom de lagtekniska aspekterna av barnkonventionen. Vad går egentligen barns rättigheter ut på? Hur förhåller sig barnets rättigheter till idén om universella mänskliga rättigheter och värden som vi förknippar med dem, såsom frihet och jämlikhet. Lindkvist vill förse oss med verktyg för att analysera dessa frågor, där barnkonventionen bara är en del av svaret. Ett tema som hela tiden ligger i bakgrunden är om formuleringarna av barnets rättigheter i barnkonventionen — som ju som bekant inte är ett barn längre utan en mogen 30-åring — verkligen är i takt med vår tid och vår tids utmaningar?
Upplägg och innehåll
Boken har 274 sidor fördelade på arton kapitel, vilket inte är en slump utan en pedagogisk poäng — antalet kapitel representerar de år man räknas som barn i barnkonventionens mening. Överhuvudtaget är boken präglad av ett lättillgängligt och pedagogiskt anslag som gör att både mer initierade läsare och de utan förkunskaper kan ha behållning av den. Lindkvist har ett personligt tilltal och gör flera utblickar mot populärkultur — böcker och filmer — för att förtydliga sina poänger. Förutom de arton kapitlen finns en övergripande struktur i form av tre delar som ska spegla de olika dimensionerna i rättighetsbegreppet; rättighetsbärare, rättighetsobjekt och skyldighetsbärare.
I delen rättighetsbärare tar Lindkvist ett — delvis historiskt — grepp om hur barns rättigheter legitimeras. Han framhåller att barnrätten på olika sätt alltid förhållit sig till de universella mänskliga rättigheterna, där man ömsom betonat det som skiljer barn från vuxna och ömsom lyft likheterna. Enligt den ena extremen är det just barnets omognad — intellektuellt och psykiskt — som ger upphov till ett behov av särskilda rättigheter för barn, medan den andra ytterligheten ifrågasätter varför vi inte talar om samma mänskliga rättigheter för alla. Lindkvist förklarar hur barnkonventionen präglas av att dessa och andra delvis motstridiga diskurser möts, där principen om barnets bästa (art. 3) ger uttryck för en mer paternalistisk syn på barn, medan rätten att bli hörd (art. 12) speglar en mer progressiv syn på barn. Genomgående vänder sig Lindkvist starkt mot att barnkonventionen skulle representera en koherent och sammanhållen bild av barns rättigheter. Han framhåller att konventionen snarare ger uttryck för ett ”lapptäcke” av olika idéer om vad barns rättigheter är.
Lindkvist lyfter också särskilt fram det till synes omöjliga i att prata om ”barns” rättigheter och att därigenom förbise det faktum att barn, liksom
3 Lindkvist, Barnets rättigheter — en introduktion, s. 13.
SvJT 2023 669
vuxna, har helt olika behov och förutsättningar. Här finns beröringspunkter med en diskussion som förts inom svensk rättsvetenskap, bland andra av Kristian Gustafsson. Han analyserar i sin avhandling begreppet barnets bästa i förhållande till beslut om utmätning och tar i en passage spjärn mot en artikel av Hedvig Bernitz och Wiweka Warnling Conradsson, som menar att det faktiskt går att fastställa ett barnets bästa i vissa fall. I den artikeln handlade det om att lära sig simma (inom ramen för skolväsendet).4 Gustafsson menar att barnkonventionens huvudsakliga meddelande är att barn är (och ska betraktas som) enskilda individer med rättigheter. Att betrakta barn som individer innebär att en beslutsfattare ska förhålla sig öppen till att barnets bästa kan vara olika för olika barn. Barnets bästa enligt artikel 3.1 barnkonventionen får sitt innehåll först i det enskilda fallet.5 Särskilt värdefullt i detta sammanhang är Lindkvists jämförelse med funktionsrättsrörelsen. Han förklarar hur funktionsrättskonventionen (CRPD) utgår från att funktion är ett av flera lager i en människas identitet. Lagret kan vara mer eller mindre synligt för andra och huruvida det är synligt för andra eller inte behöver inte säga något om personens eventuella behov av stöd för att få tillgång till sina mänskliga rättigheter. Oavsett variationer i våra olika funktioner är vi först och främst människor och ska därmed ha lika rättigheter. Lindkvist nämner också den bärande idén i CRPD om att huruvida en egenskap utgör en ”nedsättning” eller inte också är något som beror på hur det omgivande samhället ser på den aktuella egenskapen. Funktionshinder är med detta synsätt en social konstruktion, det vill säga något som skapas i mötet med en individ med vissa egenskaper, och det samhälle som omger honom eller henne.
I nästa del rättighetsobjekt, ger Lindkvist en introduktion till olika sätt att kategorisera och systematisera de olika rättigheterna i barnkonventionen. Lindkvist lyfter särskilt fram den så kallade PPP-modellen, där P:na står för provision; rättigheter för att säkerställa överlevnad, hälsa och utveckling, protection; regler som syftar till att skydda barn från våld och exploatering och participation; rättigheter som grundas i idén om barnet som ett autonomt subjekt med växande förmågor, som rätten att bli hörd och rätten till yttrande- och religionsfrihet.
Lindkvist nämner också den kanske mer kända modellen för att förklara vilka rättigheter barnkonventionen innehåller, nämligen att hänvisa till de fyra vägledande principerna: principerna om icke- diskriminering (art. 2), principen om barnets bästa (art. 3), barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (art. 6) samt barnets rätt att komma till tals (art. 12).
När Lindkvist senare i samma kapitel själv väljer ut vissa rättigheter i barnkonventionen som han går närmare in på och därmed ger sin egen modell för att kategorisera dessa rättigheter, blir det frihet från våld, rätten till utbildning, samt rätten till tanke- samvets- och religionsfrihet. Lindkvist synliggör samtidigt det vanskliga i att lyfta fram somligt till förmån för annat — vilka rättigheter man fokuserar på i barnkonventionen kanske säger mer om en själv än något annat — men motiverar sina val väl.
4 Se Bernitz H. och Warnling Conradsson W. Kan det vara ”barnets bästa” att lära sig simma eller är det tvärtom?, SvJT 2017 s. 689–708. 5 Gustafsson, K. Barnets bästa vid utmätning och exekutiv försäljning av bostäder i svensk utsökningsrätt, Lunds universitet (Media-tryck), 2022, s. 23 f.
670 Litteratur SvJT 2023
Den tredje och sista delen skyldighetsbärare fokuserar på frågor om ansvar och förverkligande av barns rättigheter. Lindkvist behandlar här frågor som blir av yttersta vikt för varje rättsvetare som ägnar sig åt barnets rättigheter. Även i detta kapitel tar Lindkvist avstamp i några olika sätt att teoretisera kring mänskliga rättigheter och skyldigheter för att förverkliga dem, och övergår sedan till det som är utmärkande för barnkonventionen. Han lyfter särskilt fram statens ansvar, men frågar sig samtidigt vem eller vad staten egentligen är och betonar svårigheterna att ringa in en ansvarig institution när det kommer till barnets rättigheter. Han kopplar här de svårigheter barn med behov av stöd från flera instanser av samhället möter, till den svenska förvaltningsmodellen och den långtgående samordning denna kräver. Jag känner väl igen problematiken från min egen forskning.
Det ligger i sakens natur att introducerande böcker måste innehålla vissa förenklingar. Lindkvist balanserar dock djup och tillgänglighet på ett skickligt sätt. Man bör nog vid läsningen vara medveten om att det är en personlig bok. Vi får en syn — det vill säga Lindkvists — på barnets rättigheter. Särskilt tydligt är detta till exempel i avsnittet om barnets rätt till utbildning, där Lindkvist nämner hemundervisning och hur det aktualiserar frågor om föräldrars och barns rätt till medbestämmande över utbildningens innehåll. Lindkvist menar att utbildning inte bara handlar om att lära sig saker, utan också om att lära sig dela världen med andra. Men om detta är giltigt — kan vi då inte fastställa ett barnets bästa, det vill säga att gå i skolan och inte hemundervisas? Vi är då tillbaka i diskussionen om tolkningen av barnets rättigheter och hur individfokuserade dessa tillåts vara. För mig blir det sagda en viktig påminnelse om att det är väldigt svårt — och kanske inte önskvärt — att frikoppla barnets rättigheter från personliga värderingar och övertygelser.
Avslutning
Boken ger uppfriskande och fascinerande perspektiv på centrala barnrättsliga frågor. Detta på ett lättillgängligt och personligt sätt. För en rättsvetare kan boken ge värdefulla verktyg för att identifiera de övergripande frågor som såväl rättstillämparen som lagstiftaren har att ta ställning till när det kommer till barns rättigheter. Boken ger också en god introduktion till ett kritiskt förhållningssätt till barnets rättigheter, ett förhållningssätt som kan hjälpa rättsvetaren att peka på rättsliga inkonsekvenser och lyfta fram sådant som vi alla behöver diskutera mer. Genom Lindkvists bok blir det tydligt att barnets rättigheter är något som angår oss alla. Svåra dilemman aktualiseras — dilemman som kräver att vi slår våra kloka huvuden ihop, också över de vetenskapliga gränserna. Och för att avsluta där jag började, dilemmat med sonen och medicinen löstes genom att blanda ut tabletterna i hans favoritdryck. Jag tror att det är förenligt med hans mänskliga rättigheter.
Sara Lundberg