Förargelseväckande avsaknad av rättsligt resonemang

 

 

Av jur.dr REIDAR EDVINSSON

Om offentlig koranbränning kan utgöra förargelseväckande beteende är en fråga som kommit i skymundan i den rättsliga debatten och möjligen även i polis och åklagares medvetande. Med tanke på hur betydelsefullt det är att avgöra om och när koranbränning är olagligt, och därför ska stoppas, behöver denna fråga tas på större allvar.

 

1 Inledning
Sedan koranbränningen den 21 januari i år har flera intressanta juridiska frågor diskuterats. Men frågor om ordningslagen, myndigheternas självständighet, tillstånd att anordna allmän sammankomst eller om demonstrationsfriheten i allmänhet leder enligt min mening bort från den mest centrala frågan som berör själva agerandet att bränna koranen offentligt. Om agerandet är brottsligt så ska ju polismakten ingripa och avbryta agerandet med stöd av polislagen. Ett sådant ingripande skulle visa att polis och åklagare upprätthåller den stadgade gränsen för yttrandefriheten och dessutom står på alla svenskars sida oberoende av religiös uppfattning.
    Det är således ytterst betydelsefullt om agerandet är brottsligt eller inte. Att agerandet är en tydlig provokation riktad mot muslimer gör att stadgandet om hets mot folkgrupp är relevant. Det är dock inte lätt att bedöma om agerandet uttrycker en sådan missaktning eller ett sådant hot mot en folkgrupp som avses i lagen. Denna fråga vill jag dock lämna till andra eller till senare.1 Vad jag vill lyfta fram är att det finns ett annat brott mot allmän ordning som kan komma i fråga i den händelse man kommer fram till att agerandet inte utgör hets mot folkgrupp. Rättskällorna ger stöd för att det kan bli fråga om förargelseväckande beteende (BrB 16 kap. 16 §). Denna fråga har dock kommit i skymundan i den rättsliga debatten och möjligen även i polis och åklagares medvetande. Med tanke på hur betydelsefullt det är att avgöra om och när koranbränning är olagligt, och därför ska stoppas, behöver denna fråga tas på större allvar.

 

2 Förargelseväckande beteende enligt förarbeten och praxis
Fram till 70-talet var agerande av detta slag straffbelagt som trosfridsbrott. Detta stadgande togs bort men i propositionen2 som ledde fram till lagändringen gjordes det tydligt att angrepp mot religiösa värden som görs på ett sätt som väcker allmän förargelse skulle fortsätta vara

 

1Se exempelvis Göran Lambertz, SvJT 2023 s. 312. 2 Prop. 1970:125 s. 65.

brottsliga eftersom de skulle kunna bedömas som förargelseväckande beteende.
    Detta ändrades inte i och med införandet av yttrandefriheten som en rättighet i regeringsformens då nya rättighetskatalog. I samband med en senare ändring av regeringsformen uttrycktes det dock i propositionen3 att förargelseväckande beteende inte kunde tolkas så att straffbestämmelsen fungerar som en yttrandefrihetsbegränsning och att stadgandet därför inte var tillämpligt på yttranden baserat enbart på dessas innehåll.
    Så länge det var fritt fram att föra fram yttrandets innehåll på ett annat sätt ansågs det således vara möjligt att straffbelägga vissa förargelseväckande gärningar som angriper religiösa värden.
    Högsta domstolen har inte tagit upp frågan men de få refererade domar från hovrätterna som finns på området ligger i linje med denna syn på straffstadgandet.
    I båda de domar som refereras i RH 37:84 fälldes den tilltalade för gärningen att bränna en flagga i samband med en fotbollsmatch. Domstolen (Göta hovrätt) noterade att gärningarna må ha skett för att väcka opinion i en angelägen sak, men att det sätt på vilket demonstrationen genomfördes måste anses ha varit ägnat att väcka förargelse hos allmänheten.
    I RH 1997:24 ansåg domstolen (Hovrätten för Övre Norrland) det vara förargelseväckande beteende att i samband med en nationell högtid och ett jubileum ställa sig högst upp på en kulle väl synlig för deltagarna i festligheten och svänga med en i hög grad förvanskad svensk flagga. I resonemanget från Lycksele tingsrätt hade det dessförinnan lyfts fram att kriminaliseringen av förargelseväckande beteende inte medför ett förbud mot att hysa eller ge uttryck för vissa åsikter utan att det är sättet och i vilket sammanhang som det offentliga framförandet sker, som skall kunna göra gärningen brottslig.
    Det kan konstateras att gärningsmännen vid alla dessa tillfällen troligen ville förmedla budskap, men att sättet eller formen som valts för att förmedla budskapet gjorde att domstolen ansåg agerandet vara brottsligt. Dessa domar ger stöd för att det på ett liknande sätt skulle kunna krävas att den som vill förmedla tankar om koranen eller muslimer gör det på ett annat sätt än genom sådan offentlig koranbränning som väcker förargelse.

 

3 Hanteringen av ärenden rörande förargelseväckande beteende
Jag har i tidigare nummer av denna tidskrift försökt ge en mer långtgående redogörelse för de rättsliga förutsättningarna för att se offentligt brännande av koranen som förargelseväckande beteende.4 I det övergripande resonemang jag nu vill föra är det tillräckligt att konstatera att både relevanta förarbeten och praxis ger stöd för att offentlig

 

3 Prop. 1975/76:209 s. 142. 4 SvJT 2022 s. 717.

koranbränning mycket väl kan utgöra förargelseväckande beteende. Givet detta konstaterande är det underligt att frågan om förargelseväckande beteende inte är del av debatten om koranbränningar.
    En möjlig förklaring är att Polismyndigheten inte har resurser nog att hantera allt som kan omfattas av stadgandet och därför väljer att se stadgandet enbart som ett förbud mot gärningar som medför sanitär eller ljudmässig olägenhet i det offentliga rummet. Med denna syn på stadgandet kommer inte andra former av förargelseväckande beteende beivras och de kommer därför inte heller tas upp i domstol för rättslig prövning.
    Polisens och Åklagarmyndighetens hantering av en anmälan rörande koranbränningen i januari ger stöd för att förargelseväckande beteende hanteras på detta sätt.
    I polisens beslut (daterat 2023-02-08) att lägga ner förundersökning i ärende 5000-K92712-23 angavs det att det saknades förutsättning att bedriva förundersökning. Sedan det begärts en förklaring av vilken förutsättning som saknades och en redogörelse för vilka rättskällor som låg till grund för bedömningen författade polisen en PM (daterad 2023-02-13) med vad som får antas vara en motivering till bedömningen att agerandet i anmälan inte utgör förargelseväckande beteende.
    Motiveringen har följande lydelse:

 

Kriterierna i 16 kap. 16 § är ej uppfyllda då åsiktsyttraren inte givet har begått det brottet endast för att denne skrikit och gapat. För förargelseväckande beteende krävs det att en person för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sådant sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Då personen har Polismyndighetens tillstånd att genomföra sin åsiktsyttring genom handling så väger Demonstrationsfriheten i detta fall tyngre.

 

Motiveringen tycks söka stöd genom två olika resonemang. Det första utgår ifrån att anmälan gällde skrik och gapande. Med detta som utgångspunkt förklaras det att ett agerande inte nödvändigtvis utgör förargelseväckande beteende bara för att en person skriker och gapar. Resonemanget är förbluffande dåligt. Anmälan lägger ingen vikt vid att den anmälda personen skrikit och gapat eller på annat sätt fört oljud. Vad anmälan gör gällande är att själva brännandet av koranen i detta fall utgjort sagda brott. Det är just det agerandet som behöver bedömas. Det andra resonemanget förkunnar utan förklaring eller rättsligt stöd att demonstrationsfriheten väger tyngre i fall då Polismyndigheten beviljat tillstånd till åsiktsyttringen. Detta är ett underligt sätt att kringgå frågan om agerandet utgör brott. Det anges inte ens någon grund för att kriterierna i BrB 16 kap. 16 § ska vägas på ett sådant sätt. Det ska också konstateras att vad polisen beviljat tillstånd för var en

demonstration. Det hade varit fullt möjligt att låta den demonstrationen fortsätta men utan att brännandet av koranen tilläts. Förutom att bortse från denna möjlighet att beivra koranbrännandet men samtidigt låta demonstrationen fortgå, leder resonemanget till rättsliga problem kopplade till Sveriges åtaganden enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).
    Religionsfriheten stadgas i artikel 9 i EKMR. Att den omfattar positiva förpliktelser i form av krav på statens agerande för att skydda friheten framgår exempelvis av Europadomstolens dom i Begheluri m.fl. mot Georgien.5 Detta medför att denna frihet måste beaktas vid behandlingen av ansökan om tillstånd att demonstrera och i samband med det bränna koranen. Om inte beslutet innehåller en bedömning av denna frihet och möjligheterna att inskränka den så är det ett problem i sig.
    Angående den anförda betydelsen av demonstrationstillståndet för bedömningen av agerandet vid demonstrationen finns det andra problem. Om nationell rätt skulle tolkas så att Polisen genom att bevilja tillståndet gjort att en koranbränning som annars hade varit brottslig inte längre är brottslig, så skulle det innebära att polisens beslut att bevilja tillstånd att demonstrera i förlängningen medför en inskränkning av religionsfriheten. En sådan inskränkning behöver tydligt rättsligt stöd. Vad det innebär framgår exempelvis i målet Huvig mot Frankrike.6 Det rättsliga stödet behöver enligt Europadomstolen uppnå viss kvalitet. Det krävs bland annat förutsägbarhet. Det krävs i detta fall således ett tydligt rättsligt stöd som gör det förutsägbart att polisen när de beviljar demonstrationstillstånd kan inskränka religionsfriheten som grundas på EKMR. Något sådant stöd har inte anförts. Även om det skulle visas att det finns rättsligt stöd för att polisens beslut att bevilja tillstånd att demonstrera under vissa omständigheter kan inskränka religionsfriheten, så måste polisens beslut att inskränka religionsfriheten dessutom vara proportionerligt enligt andra stycket i artikel 9 EKMR.
    På detta sätt ställer EKMR krav på proportionalitet i samband med att ett demonstrationstillstånd som inskränker religionsfriheten beviljas. Samtidigt är det vid demonstrationen som agerandet sker och det är då de religiösa värdena angrips. Även då ställs det krav på proportionalitet och det måste bedömas om agerandet och polisens val att inte ingripa mot agerandet medför en kränkning av religionsfriheten eller om religionsfriheten ska anses kunna inskränkas på ett sådant sätt att angreppet är något man får tåla. Även i denna bedömning behöver det avgöras om det finns rättsligt stöd för att inskränka religionsfriheten genom att bevilja tillstånd för demon-

 

5 Begheluri m.fl. mot Georgien, nr. 28490/02, § 160. 6 Huvig mot Frankrike, nr. 11105/84, § 29.

strationen. Om det saknas sådant rättsligt stöd för att själva tillståndet har sådan inverkan, så kan inte tillståndet i sig leda till att demonstrationsfriheten väger tyngre. Valet att inte vidta åtgärder mot ett agerande som kränker religiösa värden måste då motiveras med mer än en hänvisning till att det fanns tillstånd att demonstrera. Det sker rimligen i samband med att man bedömer om agerandet under demonstrationen utgör brott såsom hets mot folkgrupp eller förargelseväckande beteende.
    Europadomstolens dom i Karaahmed mot Bulgarien7 klargör att religionsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsfriheten är relativa och att ingen principiell hierarki råder mellan dem. Enligt domstolen måste de därför balanseras mot varandra på ett sätt som beaktar betydelsen av dessa rättigheter.
    Det andra resonemanget i polisens beslutsmotivering utgör inte en balansering av friheter. Resonemanget deklarerar snarare, utan förklaring, att demonstrationsfriheten väger tyngre på grund av att det funnits tillstånd. Beslut utan mer ingående resonemang än så uppfyller inte det krav på balansering som ställs upp i Karaahmed mot Bulgarien. Att konventionen ställer krav på att det sker en tillräckligt tydlig och omfattande balansering av inblandade fri- och rättigheter är inget nytt utan framgår tydligt av Europadomstolens praxis. Extra tydligt blir det vid en jämförelse mellan Hannover mot Tyskland8 och Hannover mot Tyskland nr 29. Det framgår då att skillnaden i utgång mellan de två fallen i stor utsträckning avgjordes av hur grundligt rätten till privatliv balanserades mot yttrandefriheten.
    Varken det jag kallat det första resonemanget eller det andra utgör en tillräcklig motivering av bedömningen att den anmälda gärningen inte utgör förargelseväckande beteende. Givet den tidigare redogörelsen rörande förarbeten och praxis är detta så klart inte på något vis acceptabelt.
    Polisens beslut prövades senare av åklagare på Åklagarmyndigheten Åklagarområde Stockholm och åklagare på Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum. Riksåklagaren tog även ställning till begäran om överprövning.10 I samtliga dessa ärenden har det från klagandehåll tydligt framhållits att det rättsliga resonemang som framlagts för att motivera bedömningen är tydligt bristfällig. Motiveringen av bedömningen av om agerandet utgör förargelseväckande beteende har dock inte kommenterats eller utvecklats av någon av de som beslutat i dessa ärenden om prövning och överprövning.
    Det kan således konstateras att beslut angående det anmälda beteendet fattats av polis med ett resonemang som inte nämner någon rättskälla förutom paragrafen i Brottsbalken. Resonemanget är

 

7 Karaahmed mot Bulgarien, nr 30587/13, § 92. 8 Hannover mot Tyskland, nr 59320/00. 9 Hannover mot Tyskland 2, nr 40660/08 och nr 60641/08. 10 AMR-3989-23.

dessutom till övervägande del missriktat eftersom det berör frågan om skrikande och gapande vilket inte var del av vad som anförts som grund för att gärningen var brottslig. Den övriga delen av resonemanget utgör inte mer än ett konstaterande att ett demonstrationstillstånd gör att demonstrationsfriheten väger tyngre. Det förklaras inte vad demonstrationen vägdes emot eller vilken rättslig grund det finns för att tillståndet skulle ha sådan betydelse.
    Det kan dessutom konstateras att denna brist på rättsligt resonemang inte är något som åklagare på någon nivå funnit anledning att ens kommentera.

 

4 Ogrundad rättsutveckling genom polispraxis
Det är oroväckande att polis och åklagare inte anser sig behöva motivera sina bedömningar i svåra rättsliga frågor som dessa. Problemet med detta förvärras ytterligare i och med att Polismyndighetens och Åklagarmyndighetens bedömning att en viss gärning inte utgör brott inte kan få en rättslig prövning i domstol, eftersom det är just polis och åklagare som har makten att utan domstolsprövning avsluta ärenden rörande brott.
    Om detta sker i ett enstaka ärende är det illa nog, men om det sker systematiskt är det ett hot mot rättsstaten. Om Polismyndigheten gång på gång exempelvis bedömer att förargelseväckande beteende inte kan komma i fråga så länge gärningsmannen ville förmedla ett budskap så kommer denna bedömning bli norm inom polisen. Om denna norm inte kan prövas får vi en rättsutveckling baserad på polispraxis. Men den som kan sin regeringsform vet att det endast är domstolarna som har makten att utifrån rättskällorna fastställa vad som är juridiskt rätt. En rättsstat kan inte frångå en så central del av sin grundlag.
    Den enda rimliga lösning jag kan se är att polis och åklagare utgår från förarbeten och praxis och ser till att frågan avgörs av en så hög rättslig instans som möjligt. Då kan vi hoppas på att få ett grundligt rättsligt resonemang som ger klarhet i hur stadgandet ska tolkas.