Att bränna en koran är inte hets mot folkgrupp

 

 

Av tingsnotarien JOHANNES NORRMAN1

I en artikel i SvJT driver f.d. justitierådet Göran Lambertz tesen att det normalt sett utgör hets mot folkgrupp att bränna en koran offentligt. Lambertz slutsats bygger emellertid på en konstlad tolkning av bränningar som uttrycksmedel, och dessutom har Lambertz bortsett från viktiga systematiska hänsyn vid sin tolkning av rekvisitet ”missaktning”. Förarbetena till avkriminaliseringen av Sveriges hädelselagstiftning talar i själva verket starkt för att rättstillämpningen även framdeles ska upprätthålla en skarp gräns mellan hädelse och hets mot folkgrupp.

 

1 Inledning
I SvJT 2023 s. 312 argumenterar f.d. justitierådet Göran Lambertz för att det regelmässigt utgör hets mot folkgrupp att tända eld på en koran offentligt. Lambertz läsning av 16 kap. 8 § brottsbalken avviker kraftigt från hur bestämmelsen hittills har tolkats; och min uppfattning är att spåret som Lambertz har slagit in på utgör en villoväg. Det finns två huvudsakliga skäl till varför den tillämpning av 16 kap. 8 § brottsbalken som Lambertz förordar saknar fog.
    Lambertz analys av rättsläget bygger för det första på en krystad och förutfattad tolkning av skälet till att bränna en koran. För det andra har han gjort en felaktig gränsdragning mellan hädelse och hets mot folkgrupp. Förarbetsuttalanden från avkriminaliseringen av brott mot trosfrid ger starkt stöd för att lagstiftarens avsikt var att framdeles tillåta religionskritik vars uttrycksmedel ter sig stötande för religiösa grupper. Detta talar i sin tur mot att likställa missaktning av religiösa föremål med missaktning av religiösa grupper.
    Sammantaget innebär det ovan anförda att koranbränningar i sig inte utgör hets mot folkgrupp, och ovanstående stycke summerar kärnan i mina invändningar. I resten av artikeln avser jag att utveckla och belägga resonemangen som jag har sammanfattat ovan. I syfte att undvika upprepningar förutsätter jag bekantskap med Lambertz artikel. För att underlätta läsningen har jag i viss utsträckning försökt följa Lambertz disposition, även om mina grunder och slutsatser av naturliga skäl nödvändiggjort avvikelser.

 

 

 

1 Tingsnotarie vid Kristianstads tingsrätt. Alla åsikter som uttrycks i artikeln är mina egna och återspeglar inte uppfattningen hos någon myndighet eller annan statlig institution, och eventuella brister i resonemangen ligger mig allena till last. Jag vill rikta ett varmt tack till fil.stud. Aaron Milz, bitr.jur. Dennis Lavesson och jur.stud. Henric Colliander för deras värdefulla och kloka synpunkter på artikeln.

2 Faktiska och rättsliga utgångspunkter
2.1 Närmare om problemställningen
Inledningsvis finns det skäl att kort beröra situationen som Lambertz anger att hans rättsliga bedömning tar sikte på. I avsnitt 3.1 beskriver han sina utgångspunkter enligt följande:

 

Den situation som jag främst ser framför mig, och skriver utifrån, är den att Koranen bränns offentligt i ett sammanhang där det finns utredning som visar att aktionen är förenad med uttalanden eller handlingar som är fientliga mot muslimer eller islam.

 

Situationen som Lambertz gestaltar ovan är enligt min uppfattning oprecist avgränsad i relation till koranbränningarna. Alla är överens om att en person som ropar slagord mot muslimer gör sig skyldig till hets mot folkgrupp (just genom att ropa slagord). Den relevanta frågeställningen är dock naturligtvis hur saken är att bedöma om eldmakaren, i likhet med Rasmus Paludan, enbart skändar en koran utan att ropa hate speech eller annars uttala sig.2 I det följande skriver jag utifrån den nu angivna situationen: och vid en noggrann genomläsning av Lambertz artikel förefaller det också vara den som han egentligen har haft för ögonen.
    Med denna utgångspunkt fastslagen, delar jag hur som helst Lambertz bedömningar dels att koranbränningarnas straffbarhet ska bedömas enligt traditionell metod, dels att den juridiska knäckfrågan är huruvida den som bränner en koran därigenom uttrycker missaktning mot muslimer eller ej. Alla andra rekvisit i 16 kap. 8 § brottsbalken är uppfyllda vid en offentlig bränning.
    Därefter går emellertid min och Lambertz analys skilda vägar. Enligt min mening har Lambertz vid sin genomgång av rättsläget förbisett de kanske viktigaste förarbetsuttalanden på området. Nästan samtidigt som lagstiftaren införde rekvisitet om ”missaktning” i 16 kap. 8 § brottsbalken avkriminaliserades nämligen hädelse, och det finns härvidlag betydelsefulla systematiska hänsyn som Lambertz inte berört. Ett fördjupat resonemang kring innebörden av missaktningsrekvisitet visavi heliga skrifter kräver därför en kort redogörelse för den tidigare regleringen av hädelse i svensk rätt.

 

2.2 Lagstiftarens uttalanden om brott mot trosfriden
Regleringen av brott mot trosfrid återfanns från brottsbalkens införande till dess att brottet upphörde i 16 kap. 9 § brottsbalken. Paragrafen hade följande lydelse:

 

 

2 Vid tiden för Lambertz artikel var det just Rasmus Paludans koranbränningar som stod i centrum för debatten, och därför utgår också denna artikel från dessa bränningar. De koranbränningar som på senare tid utförts av andra personer leder dock inte till några andra bedömningar.

Om någon offentligen skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat här i riket verksamt trossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse i högst sex månader.3

Straffstadgandet skyddade sådana typiska föremål eller idéer som människors religiösa känslor var inriktade på, i stil med Gud och Bibeln. Straffstadgandet skyddade dock även mer utpräglat osinnliga föremål för en religiös känsla, såsom nattvardsbrödet eller olika former av religiösa ritualer.4 Om brott mot trosfriden vore straffbart idag, skulle koranbränningarna tveklöst falla in under paragrafens tillämpningsområde. Straffstadgandet är dock som bekant upphävt, och de relevanta förarbetena kring upphävandet återfinns i prop. nr 125 från år 1970 respektive första lagutskottets utlåtande nr 47 från samma år. Prop. nr 125 lades fram i nära anslutning till propositionen varigenom rekvisitet om ”missaktning” infördes i 16 kap. 8 § brottsbalken och propositionerna har också flera andra beröringspunkter.
    För det första behandlar propositionerna delvis samma problemkomplex. För det andra var departementschefen ansvarig för prop. nr 125 inblandad även i ändringen av 16 kap. 8 § brottsbalken.5 För det tredje omnämner departementschefen i prop. 125 den förestående lagändringen avseende hets mot folkgrupp, på ett sätt som kastar ljus över gränsen mellan brott mot trosfrid och hets mot folkgrupp — och som därmed är relevant när vi idag ska kartlägga det straffbara området.
    I prop. 125 anförde departementschefen bland annat att förföljelse i form av hot och smädelser riktade mot religiösa grupper inte var acceptabelt. Samtidigt hyste han uppfattningen att en fri och öppen debatt i religionsfrågor enbart kunde vara till gagn för samhället, även om uttrycksmedel kom till användning som tedde sig stötande för vissa grupper. Med beaktande av att medborgarnas känsla för religiösa värden var skyddad genom gällande samt föreslagen lagstiftning om hets mot folkgrupp respektive olaga diskriminering, blev departementschefens slutliga bedömning att den inskränkning av yttrandefriheten som bestämmelsen om brott mot trosfrid medförde inte längre var berättigad.6 Lagutskottet delade inte departementschefens åsikt, och hemställde om att brott mot trosfriden skulle förbli straffbart. Den huvudsakliga anledningen var att utskottet ansåg att en demokratisk samhällsordning förutsätter tolerans och respekt för andra medborgares åsikter och värderingar i olika frågor, vilket utskottet ansåg

 

3I SOU 1969:38 föreslog kommittén en något annorlunda lydelse av straffstadgandet, som dock aldrig blev verklighet innan brottet avskaffades.4Se för stycket prop. nr 125 år 1970 s. 17.5Se prop. nr 125 år 1970 s. 65.6Se för stycket prop. nr 125 år 1970 s. 64 ff.

att brott mot trosfriden befrämjade.7 Utskottets vidare argumentation belyser förtjänstfullt skiljelinjens konturer, och är värt att citera:

 

Om den enskilda människan utsätts för offentlig skymf på grund av sina religiösa åsikter eller om hennes religiösa tro blir utsatt för sådan skymf, bör samhället kunna ingripa för att säkerställa religionsfriheten. De bestämmelser i detta hänseende som står till buds, om trosfridsparagrafen tas bort, utgör enligt utskottets mening inte ett tillfredsställande skydd för individen.8

Åtskilliga ledamöter i lagutskottet reserverade sig dock till förmån för propositionens förslag, med en motivering som i huvudsak överensstämde med departementschefens.9 Riksdagen beslutade sedermera att bifalla reservationen, och hädelse upphörde följaktligen att vara straffbart enligt svensk rätt.10

3 Är det hets mot folkgrupp att bränna en koran?
Den mest centrala slutsatsen i Lambertz artikel är att Rasmus Paludan genom koranbränningarna uttryckt missaktning för muslimer. Det finns därför skäl att granska slutledningen i denna del, och en viktig inledande fråga i sammanhanget är den symboliska betydelsen av agerandet som sådant. Kort sagt: vad innebär det att bränna en bok? Lambertz gör gällande att innebörden är helt avhängig sammanhanget och syftet; och att sammanhanget och syftet gör Paludans koranbränningar straffbara. En genomgående svaghet i Lambertz argumentation är dock att hans förståelse av ”sammanhanget” och ”syftet” enbart nödtorftigt konkretiseras, och slutsatsen att koranbränning uttrycker missaktning mot muslimer är tunt underbyggd. I avsnitt 3.7 finns följande stycke som koncist återger Lambertz ståndpunkt, och även illustrerar dess brister:

 

Att bränna en koran måste rimligen ses som ett åtminstone indirekt uttryck för främlingsfientlighet, i varje fall då det är just detta som är syftet. Den person som har initierat flera koranbränningar, Rasmus Paludan, har många gånger uttalat sig på ett sådant sätt om muslimer att det knappast kan råda något tvivel om att hans syfte med aktionerna har varit att — med lagens ord — uttrycka missaktning för gruppen.

 

Inledningsvis delar jag inte Lambertz uppfattning att Rasmus Paludans tidigare uttalanden i andra sammanhang ska läggas honom till last vid prövningen av koranbränningarna. Redan grundläggande rättssäkerhetsskäl talar mot att låta någons politiska hemvist göra ett annars tillåtet yttrande straffbart. Inför lagen ska alla vara lika.11

 

7Se första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1970, 9 saml. 1 Avd. s. 52.8Se första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1970, 9 saml. 1 Avd. s. 52, min kursivering.9Se första lagutskottets utlåtande nr 47 år 1970, 9 saml. 1 Avd. s. 59 f. 10Rskr. nr 267 år 1970.11Se 1 kap. 9 § regeringsformen.

Koranbränningars straffbarhet ska följaktligen bedömas med tonvikten på vad som uttryckts genom agerandet snarare än på vem som bränt boken.
    Anlägger man detta betraktelsesätt, så är påståendet att eldning av en koran direkt uttrycker främlingsfientlighet gripet ur luften. En minst lika rimlig tolkning av ett offentligt brännande torde vara att eldmakaren uttrycker missaktning eller avståndstagande i förhållande till skriftens idéinnehåll. Rasmus Paludans egna uttalanden kring sitt agerande talar för att huvudpoängen varit att visa att en del personer har nära till våld när deras religiösa känslor kränks, och syftet med detta tycks i sin tur ha varit att bevisa en bredare teori om samhällsutvecklingen. Man kan tycka vad man vill om såväl tillvägagångssättet som resultatet, men ett renodlat syfte att provocera är knappast liktydigt med ett syfte att uttrycka missaktning. Rätt svar inom juridiken kräver som bekant rätt fråga, och rätt fråga lyder enligt följande: om någon uttrycker missaktning för Koranen, har han därmed också uttryckt missaktning mot muslimer? Svaret är inte givet. Gränsdragningsproblematiken ligger i att begreppet trosbekännelse från 16 kap. 8 § brottsbalken — till skillnad från t.ex. hudfärg eller etniskt ursprung — inte betecknar en inneboende passiv egenskap, utan ett aktivt ställningstagande för vissa idéer eller trosföreställningar. Genom en extensiv tolkning av 16 kap. 8 § brottsbalken skulle det vara möjligt att betrakta särskilt grov blasfemi som missaktning mot den ifrågavarande religiösa folkgruppen, med motiveringen att gruppen definieras av sin tro på religiösa idéer. Missaktar du islam så missaktar du muslimer.
    Här blir emellertid den ovan angivna historiska bakgrunden relevant. Sverige har tidigare haft en reglering vars syfte var att skydda trosföreställningar, men det straffbudet är sedan lång tid tillbaka upphävt. Detta har enligt min mening stor betydelse vid gränsdragningen vi måste göra idag. Propositionen till avkriminaliseringen av brott mot trosfriden innehåller uttalanden som tydligt indikerar att syftet med avkriminaliseringen var att frånta helighållna föremål och trosföreställningar legalt skydd:

 

En fri och öppen debatt i religionsfrågor kan endast vara till gagn för samhället, även om en utvidgning av yttrandefriheten på detta område medför att uttrycksmedel någon gång kommer till användning som kan te sig stötande för vissa grupper.12

I och med citatet ovan når vi pudelns kärna. En tolkning av 16 kap. 8 § brottsbalken som likställer missaktning mot trosföreställningar med missaktning mot religiösa grupper, skulle innebära att paragrafen omfattade många ageranden — kanske till och med de allra flesta — som tidigare utgjorde brott mot trosfriden. Tolkningen

 

12Se prop. nr 125 år 1970 s. 65 f, min kursivering.

saknar därmed all systematisk reson, vilket fäller avgörandet. Det kan inte vara rätt att genom en extensiv nytolkning av 16 kap. 8 § brottsbalken straffa åtskilliga handlingar som lagstiftaren uppenbarligen avsett att avkriminalisera.
    En tänkbar invändning mot min argumentation är att förarbetena till avkriminaliseringen av brott mot trosfriden inte direkt tar sikte på hur 16 kap. 8 § brottsbalken ska förstås, utan att analysen av rättsläget i stället tar språng utifrån indirekta systematiska överväganden. Min fasta övertygelse är emellertid att rättstillämpningen så långt som möjligt ska försöka förverkliga fiktionen att lagen — lagen i bestämd form — utgör ett sammanhängande system, vars olika beståndsdelar och ställningstaganden åtminstone någotsånär hänger ihop. En konsekvent rättsordning är, allt annat lika, mer förutsebar och rättssäker än ett system där myndigheterna inte på motsvarande sätt anstränger sig för att skapa följdriktighet.
    Sammanfattningsvis innebär en rimlig och systematiskt riktig tolkning av koranbränningarna gentemot 16 kap. 8 § brottsbalken att den företeelsen inte är att subsumera under bestämmelsen. Det saknas då anledning att ta ställning till huruvida regleringen befinner sig i konflikt med Europakonventionens eller regeringsformens skydd för yttrandefrihet.13

4 Slutkommentar och sammanfattning
I opinionsundersökningar publicerade i Dagens Nyheter senaste månaderna har drygt 50 % av respondenterna ställt sig positiva till en lag mot att bränna religiösa skrifter.14 Nyligen har också Danmarks regering presenterat ett konkret förslag att förbjuda koranbränningar i landet.15 Utvecklingen är en påminnelse om att den juridiska debatten sker i skuggan av en betydligt bredare och viktigare politisk diskussion. Våldet under korankravallerna, parat med Sveriges prekära säkerhetspolitiska läge, har av allt att döma skapat en opinion för att begränsa yttrandefriheten. Personligen betraktar jag dessa strömningar med olust. Samtidigt är jag bara en medborgare bland andra, och i slutändan måste folkviljan avgöra om skändning av heliga skrifter ska vara förbjudet i Sverige.
    Min respekt för folkstyre utgör samtidigt en av bevekelsegrunderna för denna replik. Utöver att grunderna för Lambertz tolkning är svaga, så riskerar hans konstlade läsning av 16 kap. 8 § brottsbalken att kortsluta den demokratiska processen. Följden av hans tolkning är

 

13Jämför avsnitt 4 i Lambertz artikel.14Dagens Nyheter, 1 april 2023, DN/Ipsos: Majoritet vill ha lag mot att bränna religiösa skrifter, tillgänglig via https://www.dn.se/sverige/dn-ipsos-majoritet-villha-lag-mot-att-branna-religiosa-skrifter/. Dagens Nyheter, 30 augusti 2023, DN/Ipsos: Majoritet vill förbjuda koranbränningar via https://www.dn.se/sverige/ dn-ipsos-majoritet-vill-forbjuda-koranbranningar/15SVT, 25 augusti 2023, Danmarks regering vill förbjuda koranbränningar, tillgänglig via: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/danmarks-regering-haller-presstraffom-koranbranningar

att frågan huruvida hädelse ska vara straffbart i Sverige avgörs av domare i en rättssal, snarare än av ledamöter i riksdagens kammare.
    Genomgången ovan har hur som helst visat att Lambertz hamnat snett i sin bedömning av koranbränningarna. Hans syn på agerandets innebörd är långsökt och viktiga systematiska hänsyn talar dessutom emot att olika former av blasfemi och andra troskränkningar — såsom skändning av helig skrift — ensamt kan utgöra hets mot folkgrupp.
    Mot denna bakgrund menar jag att det inte går att dra någon annan rimlig rättslig slutsats än att det normalt sett inte är straffbart som hets mot folkgrupp att bränna en koran offentligt. Det saknas därmed anledning att väcka åtal för hets mot folkgrupp mot dem som arrangerat koranbränningar, och om ett sådant åtal skulle väckas ska domstolen ogilla det.