Ställföreträdares behörighet i frågor av (utpräglat) personlig karaktär*
Av docent THERÉSE FRIDSTRÖM MONTOYA
I tre rättsfall år 2021 prövade HD om gode män och förvaltare kan vara behöriga att ansöka om äktenskapsskillnad för personer som själva saknar förmåga att ta ställning i frågan. Prejudikaten är betydelsefulla mot bakgrund av att en ny behörighetsbegränsning infördes år 2017 i ett tredje stycke i FB 12:2. Där framgår att dessa ställföreträdare inte är behöriga att företräda enskilda i frågor om att ingå äktenskap, bekräfta faderskap, upprätta testamente eller liknande frågor av utpräglat personlig karaktär. Att anta att även frågor om upplösning av äktenskap faller i samma kategori ligger nära till hands. HD fann dock att det finns situationer då gode män eller förvaltare måste vara behöriga att ansöka om äktenskapsskillnad. I denna artikel analyseras den diskrepans som därigenom uppstått mellan ställföreträdares behörighet gällande ingående respektive upplösning av äktenskap, jämte två relaterade och övergripande frågor: vad som avses med ”liknande frågor av utpräglat personlig karaktär” och därmed faller utanför ställföreträdares behörighet, samt vad behörigheten omfattar i andra frågor av personlig karaktär.
1 Ny reglering, nygammal praxis
I juli 2021 fattade HD i NJA 2021 s. 547 I–II beslut i fråga om en god mans (I) respektive en förvaltares (II) behörighet att för sin huvudmans räkning ansöka om äktenskapsskillnad. I december samma år beslutade HD i ytterligare ett mål gällande en förvaltares behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad (NJA 2021 s. 1181), vari den praxis som hade lagts fast i de två tidigare målen samma år utvecklades. Avgörandena var angelägna mot bakgrund av att sådan behörighet för gode män och förvaltare tidigare hade tillerkänts i underrättspraxis. Efter en lagändring i FB 12:2 år 2017 blev dock denna praxis svår att upprätthålla.1 Av ett nytt tredje stycket i FB 12:2 framgår nämligen numera att gode män och förvaltare inte är behöriga att företräda någon i frågor om att ingå äktenskap, bekräfta faderskap, upprätta testamente eller liknande frågor av utpräglat personlig karaktär. Även om frågor om äktenskapsskillnad inte uttryckligen nämns i lagrummet så ligger det nära till hands att jämställa frågor om ingående och upplösning av äktenskap, och uppräkningen av frågor i FB 12:2 är heller inte uttömmande utan exemplifierande.
* Denna artikel har genomgått kvalitetsgranskning genom s.k. peer review (granskning av jämlike). 1 Se t. ex. RH 2008:33; Svea hovrätt 2009-09-30, mål nr T 5708-08; Svea hovrätt 201111-03, mål nr T 7134-10; Hovrätten för Övre Norrland 2010-08-23, mål nr T 494-10.
Genom de tre prejudikaten har HD slagit fast att god man och förvaltare alltjämt, trots den nya behörighetsbegränsningen i FB 12:2 tredje stycket, ska anses behöriga att ansöka om äktenskapsskillnad för en företrädd persons räkning i vissa undantagsfall. Nedan refererar och analyserar jag först det rättsvägledande innehållet i de tre prejudikaten. Därefter följer en analys av den följdfråga som trots HD:s avgöranden står obesvarad, nämligen vilka frågor som kan liknas vid de som omnämns i FB 12:2 tredje stycket såsom ”utpräglat personliga”. Denna analys leder vidare till den övergripande frågan för denna artikel: vad som ingår respektive faller utanför gode mäns och förvaltares behörighet i personliga frågor. Klarhet i behörigheten gällande personliga frågor för ställföreträdare för personer med sjukdomar eller funktionsnedsättningar är betydelsefull för att inte utsatta enskilda ska riskera rättsförluster, eller till och med fara illa. Frågan om behörighetens omfattning i personliga frågor gäller dessutom inte bara gode män och förvaltare, utan även framtidsfullmaktshavare genom en hänvisning till tredje stycket i FB 12:2 i lag (2017:310) om framtidsfullmakter, FfmL.2 Avslutningsvis diskuterar jag varför oklarheter gällande dessa ställföreträdares behörighet i personliga frågor är ett problem, och dessutom av ökande betydelse.
2 Behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad i undantagsfall
De faktiska omständigheterna i de tre HD-målen från 2021 var i allt väsentligt desamma. Den ena maken i ett äktenskap led av demenssjukdom, och hade på grund av sjukdomen en god man eller en förvaltare som företrädde honom eller henne. Sjukdomen innebar att maken saknade förmåga att ge uttryck för någon mening gällande sitt äktenskaps bestående. Den gode mannen eller förvaltaren hade ansökt om äktenskapsskillnad för den företrädda personens räkning, vilket den andra maken i äktenskapet motsatte sig.
Prejudikatfrågan som formulerades i NJA 2021 s. 547 I–II var om en god man eller förvaltare ”har behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad för den som [den gode mannen eller förvaltaren] företräder när den maken inte kan ge uttryck för någon mening”.3 I båda fallen fann HD att ”rätt att upplösa ett äktenskap för makens räkning” endast föreligger under vissa förutsättningar vilka ska betraktas som undantagsfall, nämligen ”där den andre maken använder äktenskapsrättsliga regler till skada för den make som har [god man eller förvaltare] och på ett sätt som kan förhindras genom en äktenskapsskillnad”.4
2 Jag väljer att förkorta framtidsfullmaktslagen FfmL i likhet med Odlöw (2018), Skylle sig själv, som sig ej bättre föresåg? I: Erhag, Leviner & Lind (red), Socialrätt under omvandling — om solidaritetens och välfärdsstatens gränser. I andra sammanhang är det dock vanligt att lagen förkortas ”FFL”, men eftersom den förkortningen enligt Google står för ”Fucked For Life” som är namnet på ett kriminellt nätverk så anser jag att den är olämplig. 3 NJA 2021 s. 547 I p. 5 och NJA 2021 s. 547 II p. 5. 4 NJA 2021 s. 547 I p. 19–20 och NJA 2021 s. 547 II p. 20–21.
Någon sådan undantagssituation bedömdes dock inte, utan närmare motivering, föreligga i något av fallen. Den gode mannen respektive förvaltaren var alltså inte behörig att ansöka om äktenskapsskillnad i den företrädda personens ställe.
Besluten motiverades i båda fallen på samma sätt. Inledningsvis konstaterade HD att det följer av FB 12:2 första stycket att gode män och förvaltare kan förordnas för att bevaka den enskildes rätt, och då företräder den enskilde i angelägenheter av rättslig art inom ramen för förordnandet och kan företräda denne inför domstolar och andra myndigheter.5 Vidare konstaterade HD att det inte finns någon särskild bestämmelse som reglerar en god mans eller förvaltares behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad för den enskildes räkning när han eller hon inte själv kan uttrycka sin mening.6 Enligt ÄktB 5:1, 5:2, 5:4 och 14:4 får en sådan ansökan göras av makarna gemensamt eller enskilt, och även om endast en av makarna har ansökt om äktenskapsskillnad så har denne rätt till en sådan efter viss betänketid — om inte makarna redan har levt åtskilda sedan minst två år.
I tredje stycket i FB 12:2 undantas uttryckligen ingående av äktenskap från gode mäns och förvaltares behörighet, medan frågor om upplösning av äktenskap inte nämns. HD framhöll att det inte hade uttalats något i propositionen till lagändringen om ”vilka förhållanden som skulle kunna motivera att olika synsätt anläggs på [den gode mannens eller förvaltarens] behörighet vid ingående respektive upplösning av ett äktenskap”.7 Diskussioner har emellertid förts i den juridiska litteraturen om hur långt behörigheten för gode män och förvaltare sträcker sig och ifall behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad kan strida mot rätten att ingå äktenskap.8 HD noterade dessa diskussioner innan följande resonemang anfördes:
Det förhållandet att ingående av äktenskap är en fråga av utpräglat personlig karaktär talar för att en upplösning av ett äktenskap har samma karaktär. Äktenskapet rör inte bara makarnas rättsliga och ekonomiska förhållanden utan uppfattas av många också som ett uttryck för en personlig och varaktig samhörighet. Detta talar för att en [god mans eller förvaltares] behörighet inte bör omfatta rätten att ansöka om äktenskapsskillnad för den enskildes räkning när denne inte själv kan uttrycka sin mening.9
5 NJA 2021 s. 547 I p. 6 och NJA 2021 s. 547 II p. 6. 6 NJA 2021 s. 547 I p. 12 och NJA 2021 s. 547 II p. 13. 7 NJA 2021 s. 547 I p. 13 och NJA 2021 s. 547 II p. 14. 8 NJA 2021 s. 547 I p. 14 och NJA 2021 s. 547 II p. 15. HD hänvisar till Agell & Brattström (2018), Äktenskap samboende och partnerskap, s. 46 f; Fridström Montoya (2015), Leva som andra genom ställföreträdare, s. 359 f samt Tottie & Teleman (2020), Äktenskapsbalken s. 461. Rätt att ingå äktenskap följer av både Europakonventionen artikel 12 och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning artikel 23. 9 NJA 2021 s. 547 I p. 15–16 och NJA 2021 s. 547 II p. 16–17.
Förhållandena i enskilda fall kan emellertid variera stort, och med hänvisning till den juridiska litteraturen framhöll HD att det skulle kunna leda till ”otillfredsställande” konsekvenser om makar som saknar processbehörighet därför att de inte kan ge uttryck för sin mening ställs utan möjlighet till äktenskapsskillnad.10 Lagstiftningen är inte heller utformad på ett sådant sätt att det är uteslutet att frågor om äktenskapsskillnad kan ingå i en god mans eller förvaltares behörighet, utan får ”anses lämna utrymme för en mer nyanserad och inte helt kategorisk bedömning av behörigheten just vid ansökan om äktenskapsskillnad”.11 Mot denna bakgrund anförde HD att det finns situationer där en god man eller förvaltare ”måste anses ha rätt att företräda en make i frågor om äktenskapsskillnad när maken inte själv kan agera för att få till stånd en upplösning av sitt äktenskap”.12 En första sådan situation är när maken själv, innan han eller hon förlorade möjligheten att ge uttryck för sin mening, har tagit initiativ till en ansökan om äktenskapsskillnad eller på annat liknande sätt visat sin vilja att skiljas. I sådana fall måste dennes ställföreträdare inom ramen för uppdraget att bevaka dennes rätt kunna företräda honom eller henne i enlighet med den vilja som han eller hon tidigare har uttryckt.13 Dessutom måste en god man eller förvaltare kunna företräda en make som inte längre kan ge uttryck för sin mening när den andra maken i äktenskapet har ansökt om äktenskapsskillnad och den make som har ställföreträdare alltså hamnar i motpartsställning.14 Därutöver tillkommer enligt HD även andra situationer då en rätt för den gode mannen eller förvaltaren att upplösa ett äktenskap för makens räkning måste anses föreligga:
Det kan dock gälla endast i undantagsfall, framförallt där den andra maken använder äktenskapsrättsliga regler till skada för den make som har [god man eller förvaltare] och på ett sätt som kan förhindras genom en äktenskapsskillnad. Slutsatsen är alltså att en [god man eller förvaltare] endast under vissa förutsättningar är behörig att ansöka om äktenskapsskillnad för makens räkning när maken inte själv kan uttrycka sin mening.15
Efter detta uttalande som besvarar målens prejudikatfråga, konstaterade HD i båda fallen att det inte hade klarlagts att omständigheterna varit sådana att den gode mannen respektive förvaltaren haft rätt att ansöka om äktenskapsskillnad för den företrädda personen.
Av NJA 2021 s. 547 I–II framgår inte vilka undantagsvisa omständigheter som kan föranleda att en god man eller förvaltare ska anses behörig att ansöka om äktenskapsskillnad för en make som denne
10 Agell & Brattström, a.a. s. 47 och Fridström Montoya, a.a. s. 360. 11 NJA 2021 s. 547 I p. 17 och NJA 2021 s. 547 II p. 18. 12 NJA 2021 s. 547 I p. 18 och NJA 2021 s. 547 II p. 19. 13 NJA 2021 s. 547 I p. 18 och NJA 2021 s. 547 II p. 19. 14 NJA 2021 s. 547 I p. 21 och NJA 2021 s. 547 II p. 22. 15 NJA 2021 s. 547 I p. 19–20 och NJA 2021 s. 547 II p. 19–20.
företräder. Genom uttrycket ”framförallt” stänger inte heller HD dörren för möjligheten att det kan finnas ytterligare situationer än den som därefter beskrivs. Vad gäller vilka undantagsvisa omständigheter som kan motivera sådan behörighet i fall där den andra maken använder äktenskapsrättsliga regler till skada för den make som har en god man eller förvaltare, kan viss vägledning istället hämtas från NJA 2021 s. 1181.
Återigen var frågan i målet om en förvaltare skulle anses behörig att ansöka om äktenskapsskillnad för den make som förvaltaren företrädde. På grund av demenssjukdom saknade maken ifråga förmåga att ge uttryck för sin mening. Han hade inte gett uttryck för en vilja att skiljas innan han förlorade denna förmåga. Frågan i målet var enligt HD om mannens förvaltare var ”behörig att ansöka om äktenskapsskillnad med hänsyn till att det finns en påtaglig risk för [makens] hälsa eller ekonomi”.16 Här kan påpekas att det som i denna frågeställning framställs som ett krav för att en god man eller förvaltare ska anses behörig att ansöka om äktenskapsskillnad — att en påtaglig risk för skada för personens hälsa eller ekonomi ska föreligga — inte framgår i någon annan rättskälla och inte heller i de tidigare prejudikaten från samma år. Det är alltså fråga om ett krav som HD med utgångspunkt i de tidigare avgörandena samma år har skapat i NJA 2021 s. 1181.
Beslutet i ärendet motiverades genom att HD först hänvisade till NJA 2021 s. 547 II, och konstaterade att där uttalats att ”en upplösning av ett äktenskap [är] en fråga av personlig karaktär, vilket talar för att förvaltarens behörighet — på motsvarande sätt som gäller för ingående av äktenskap och liknande frågor av utpräglat personlig karaktär — inte bör omfatta rätten att ansöka om äktenskapsskillnad när den enskilde inte kan uttrycka sin mening”. Men, såsom hade angetts i det tidigare målet så ”finns det situationer då en förvaltare måste anses ha rätt att företräda en make i frågor om äktenskapsskillnad”.17 Gällande dessa situationer påpekade HD att om maken själv kan uttrycka sin mening så har han eller hon processbehörighet och kan själv ansöka om äktenskapsskillnad. I sådana fall blir förvaltarens roll att biträda maken. Om maken däremot inte själv kan uttrycka sin mening så har förvaltaren rätt att företräda honom eller henne i frågor om äktenskapsskillnad ifall maken själv tagit initiativ till ett sådant förfarande eller på annat liknande sätt visat en vilja att skiljas innan han eller hon förlorade möjligheten att ge uttryck för sin mening. Förvaltaren har också rätt att företräda maken när den andra maken ansökt om äktenskapsskillnad.18 Dessutom, fortsatte HD, finns det även andra situationer då det måste anses föreligga en rätt för förvaltaren att ansöka om äktenskapsskillnad för en make som inte kan ge uttryck för sin
16 NJA 2021 s. 1181 p. 17. 17 NJA 2021 s. 1181 p. 11. 18 NJA 2021 s. 1181 p. 12.
mening, men detta kan ”dock gälla endast i undantagsfall, framförallt där den andre maken använder äktenskapsrättsliga regler till skada för den make som har förvaltare och på sätt som kan förhindras genom äktenskapsskillnad”.19 Innan bedömningen i det aktuella fallet uttalade HD det följande av rättsvägledande karaktär:
Med skada för den make som har förvaltare ska i detta sammanhang förstås att antingen makens hälsa eller ekonomi far illa. Det kan vara fråga om att en skada redan har inträffat eller att det finns en påtaglig risk för skada. Det är dock inte tillräckligt att den andre maken har agerat eller kan befaras agera på ett sätt som i något avseende inte har varit till makens bästa. Det avgörande för frågan om förvaltaren ska anses ha behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad är om skador kan förhindras genom äktenskapsskillnad.20
Makarna ifråga hade ingått äktenskap år 2014. Samma år anordnades förvaltarskap för mannen i äktenskapet, vilket ersatte det godmanskap som han tidigare hade haft. År 2018 flyttade mannen till ett särskilt boende och förvaltaren ansökte om äktenskapsskillnad å mannens vägnar med motiveringen att mannen ville skiljas och att det kunde ifrågasättas starkt att han hade haft förmåga att ingå äktenskapet. Vidare anförde förvaltaren att hustrun genom äktenskapet ”kan ha tillerkänts ekonomiska rättigheter som hon annars inte skulle ha haft” och att hon saknade insikt i makens sjukdomsbild vilket lett till att hon försökt få hans olika förvaltare entledigade. Hustrun hade också hämtat honom från vårdboendet och fört honom till sin bostad under förevändning att han fick bättre vård genom hennes försorg. Enligt förvaltaren var emellertid mannen i behov av kvalificerad vård som hustrun inte kunde ge honom, vilket resulterat i han hade hamnat i ”närmast livshotande tillstånd som föranlett flera akuta läkarbesök”. Vidare uppgav förvaltaren att hustrun ”konsekvent hindrat vården, tidigare och nuvarande förvaltare samt [mannens] familj från insyn”. Därmed ansåg förvaltaren att mannens hälsa äventyrades om inte äktenskapsskillnad beviljades.21 Hustrun å sin sida invände att förvaltaren inte var behörig att ansöka om äktenskapsskillnad, att ingen av makarna ville skiljas, att mannen hade det bättre i hemmiljö än på institution men att förvaltaren tillsammans med vårdansvariga bestämde över inriktningen på vården, att äktenskapets fortsatta bestånd inte var förenat med någon fara för mannen samt att hon inte hade tillskansat sig några medel från honom.22 Enligt HD hade inget framkommit som tydde på att hustrun använt äktenskapliga regler till skada för makens ekonomi. Inte heller hade hustruns agerande på andra sätt allvarligt skadat makens hälsa. Visserligen hade hustrun genom att ta med sig maken hem föranlett att han
19 NJA 2021 s. 1181 p. 13. 20 NJA 2021 s. 1181 p. 14. 21 NJA 2021 s. 1181 p. 2. 22 NJA 2021 s. 1181 p. 3.
skrivits ut från vårdboenden som hans förvaltare i samråd med läkare och vårdpersonal anordnat för honom, och då i viss utsträckning hindrat makens kontakter med anhöriga, vårdpersonal och förvaltare. Hustrun hade dock sett till att maken hade fått sjukhusvård när han hade haft behov av det. Utredningen i målet talade alltså inte för att maken tagit någon allvarlig skada av hustruns agerande, även om detta inte i alla avseenden varit till makens bästa.23 Dessutom, anförde HD, så hörde det till bilden att hustrun inte hade någon beslutanderätt i fråga om makens vård, utan ”det är förvaltaren som, tillsammans med vårdansvariga, ensam beslutar om vilken vård som [maken] behöver och som även i övrigt sörjer för hans person (se p. 8). […] En äktenskapsskillnad skulle därmed inte påverka förutsättningarna för att fatta beslut rörande [makens] vårdbehov”.24 Det var ”alltså inte fråga om en sådan undantagssituation där förvaltaren är behörig att ansöka om äktenskapsskillnad för [makens] räkning”.25 Sammanfattningsvis kan det följande sägas med stöd i NJA 2021 s. 547 I–II och NJA 2021 s. 1181: Även om frågor om upplösning av äktenskap i normalfallet får anses falla inom behörighetsbegränsningen i FB 12:2 tredje stycket så kan en god man eller förvaltare i två fall vara behörig att ansöka om äktenskapsskillnad för en företrädd person som inte själv kan ge uttryck för sin mening: antingen om maken själv initierat äktenskapsskillnaden eller på annat sätt gett uttryck för sin vilja att skiljas innan han eller hon förlorat förmågan att agera för att få skilsmässan till stånd, eller om den företrädda makens ekonomi eller hälsa påtagligt riskerar att skadas samt sådana skador kan undvikas genom en äktenskapsskillnad.
Gällande den sista situationen uppstår en rad följdfrågor. För det första är det oklart både vad som närmare avses med en skada på hälsa eller ekonomi, hur sannolik risken för denna skada ska vara för att vara påtaglig samt hur denna skaderisk ska kunna styrkas; det enda som kan sägas med säkerhet är att en sådan situation inte bedömdes föreligga i NJA 2021 s. 1181. Genom uttrycket ”påtaglig risk” får HD anses ha markerat att det inte är tillräckligt att en risk vilken som helst kan konstateras för skador på en makes ekonomi eller hälsa, utan risken måste vara påtaglig. Att en make agerar på ett sätt som inte är till den andra makens bästa är alltså inte tillräckligt för att en påtaglig risk för skada ska föreligga, men därutöver ger HD ger ingen närmare vägledning gällande vad som ska krävas. Stöd för tolkningen av vad som menas med uttrycket ”påtaglig risk” skulle, med uppmärksamhet på att de skiljer sig åt på många sätt, kunna hämtas från offentligrättsliga sammanhang där uttrycket används i lag. Ett sådant är 24 b § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), där det anges att påtaglig risk för missförhållande
23 NJA 2021 s. 1181 p. 19–20. 24 NJA 2021 s. 1181 p. 21. 25 NJA 2021 s. 1181 p. 21.
i verksamhet som bedrivs enligt lagen ska rapporteras till den som driver verksamheten. Av SOSFS 2011:5 (S) framgår att för att risken ska vara påtaglig ska den vara uppenbar och konkret.26 Ett annat, men mer avvikande sammanhang där uttrycket påtaglig risk används, är vid omhändertagande av barn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). För att ett barn ska kunna omhändertas enligt 2 eller 3 §§ måste det kunna konstateras att det föreligger en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. I propositionen till LVU framhölls att det inte får vara fråga om en ringa risk och att risken inte heller får vara obetydlig, oklar eller avlägsen. Det ska finnas konkreta omständigheter som talar för risken ifråga, och risken ska medföra ett tydligt vårdbehov.27 Jämfört med en makes situation skulle det alltså kunna krävas att konkreta eller uppenbara omständigheter i det enskilda fallet ska peka på en betydande och närliggande risk för att makens ekonomi eller hälsa skadas (vad som nu menas med skadas). För det andra framhåller HD i NJA 2021 s. 1181 att det som är avgörande för frågan om behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad är ”om skador kan förhindras genom äktenskapsskillnad”.28 Det räcker alltså inte att en påtaglig risk för makens ekonomi eller hälsa inom äktenskapet kan konstateras. Risken ifråga ska också kunna undvikas genom en upplösning av äktenskapet — eller, får man anta, åtminstone sannolikt kunna undvikas. I vilka situationer detta krav kan anses uppfyllt är svårbedömt. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig situationer där en makes ekonomi kan skadas i ett äktenskap och hur sådan skada kan undvikas genom äktenskapsskillnad. En make kan ju inom äktenskapet ha möjligheter att företa ekonomiska dispositioner som skadar den andra makens ekonomi, i synnerhet när den sistnämnda maken inte är i stånd att bevaka sina intressen. Sådana ekonomiska skador skulle kunna undvikas genom en äktenskapsskillnad.
Betydligt svårare är det att föreställa sig situationer där en påtaglig risk för att en makes hälsa skadas i ett äktenskap kan undvikas genom en äktenskapsskillnad. Det finns inget givet samband mellan ett äktenskaps bestånd och hälsorisker knutna till exempelvis hot, våld eller trakasserier från en make — och det är dessvärre inte sannolikt att övergrepp av sådant slag skulle upphöra enbart därför att äktenskapet upplöses. Såsom HD påpekade i NJA 2021 s. 1181 så har inte heller en make någon bestämmanderätt över eller rätt att företräda den andra maken i hälsofrågor. Visserligen finns en behörighet enligt FB 17:1 och 17:2 för en make (eller annan anhörig) som ställföreträdare för någon som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något liknande förhållande ”inte längre har förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter”. Denna behörighet omfattar dock endast
26 Se 2 kap. 3 § SOSFS 2011:5 (S) Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Lex Sarah. 27 Prop. 1989/90:28 s. 63 f och s. 107. 28 NJA 2021 s. 1181 p. 14.
att ”vidta ordinära rättshandlingar med anknytningar till dennes dagliga livsföring”, vilket svårligen får anses innefatta hälsofrågor.29 Dessutom upphör enligt FB 17:3 en sådan behörighet för en make om en god man eller förvaltare utses för samma frågor som den anhörigas behörighet omfattar. Det är med andra ord betydligt svårare att föreställa sig situationer där hälsorisker för en make inom ett äktenskap kan undvikas genom en äktenskapsskillnad, än situationer där ekonomiska risker kan undvikas. Med hänvisning till tredje stycket i FB 12:2 underströk HD i alla tre rättsfallen att det endast är i undantagsfall som behörighet ska föreligga för en god man eller förvaltare att ansöka om äktenskapsskillnad för en företrädd persons räkning. Inte i något av fallen fann dock HD att en sådan undantagssituation förelåg. Med tanke på svårigheten att se hur en äktenskapsskillnad skulle kunna förhindra andra slag av skador för en make än ekonomiska, blir därmed slutsatsen att tillämpningsområdet för undantaget är mycket begränsat. Att så är fallet kan dock tyckas vara helt i sin ordning. Ingående av äktenskap är ju en fråga som lagstiftaren valt att undanta från gode mäns och förvaltares behörighet genom begränsningsregeln i FB 12:2 tredje stycket, och därmed framstår det som rimligt att behörighet i frågor om upplösning av äktenskap endast föreligger i sällsynta fall.
En högrelevant fråga i sammanhanget, men som HD inte hade anledning att kommentera i dessa mål, är om det med hänvisning till dessa prejudikat också kan finnas situationer där god man eller förvaltare bör tillerkännas behörighet gällande ingående av äktenskap? HD anförde i de tre aktuella målen att en god man eller förvaltare i vissa fall måste anses ha rätt att företräda en make i frågor om äktenskapsskillnad när maken inte själv kan agera för att få till stånd en upplösning av sitt äktenskap. Som ett första exempel på en sådan situation angav HD när maken själv, innan han eller hon förlorade möjligheten att ge uttryck för sin mening, har tagit initiativ till en ansökan om äktenskapsskillnad eller på annat liknande sätt visat sin vilja att skiljas.30 I dessa fall måste enligt HD dennes ställföreträdare inom ramen för uppdraget att bevaka dennes rätt kunna företräda honom eller henne i enlighet med den vilja som han eller hon tidigare har uttryckt.31 Kan då inte samma argument göras gällande för ingående av äktenskap? Om en person har tagit initiativ till eller på liknande sätt visat sin vilja att ingå äktenskap — genom att exempelvis ansöka om hindersprövning eller genom att boka lokal och vigselförrättare för vigseln — men innan äktenskapet hinner ingås förlorar förmågan att ge uttryck
29 Se prop. 2016/17:30 s. 136 där regeringen uttalade att ”behörigheten gäller endast i fråga om ekonomiska angelägenheter”. Motstridigt nog uttalades på s. 86 i samma proposition att anhörigas behörighet enligt regeringens mening omfattar en lång rad angelägenheter som inte kan hänföras till kategorin ekonomiska, såsom att ansöka om bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453). 30 NJA 2021 s. 547 I p. 18 och NJA 2021 s. 547 II p. 19. 31 NJA 2021 s. 547 I p. 18 och NJA 2021 s. 547 II p. 19.
för sin mening, borde inte då en ställföreträdare inom ramen för uppdraget att bevaka den enskildes rätt anses behörig att företräda denne vid ingående av äktenskapet?32 I likhet med de undantagsfall därutöver där behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad ska anses föreligga därför att en make kan riskera att skadas inom äktenskapet och sådan risk kan undvikas genom att äktenskapet upplöses, är det även möjligt att föreställa sig att en person kan skadas ekonomiskt och/eller hälsomässigt av att ett planerat äktenskap plötsligt inte kan ingås. Den potentiella maken går ju miste om äktenskapets rättsliga och ekonomiska konsekvenser. Skador av att ett äktenskap inte kan ingås med hänvisning till att den ena maken inte längre kan uttrycka sin mening kan dessutom komma att drabba inte bara denne och den andra tilltänkta maken, utan även parets eventuella (väntade) barn. Därmed leds tanken vidare till det faktum att även bekräftelse av faderskap är en fråga som undantas från gode mäns och förvaltares behörighet enligt tredje stycket i FB 12:2. Med anförande av samma argument om fullföljande av någons manifesterade vilja eller för att undvika skador av att rättshandlingen inte kan företas, vore det inte otänkbart att en god man eller förvaltare i undantagsfall även kunde befinnas behörig att bekräfta faderskap för en man som förlorat förmågan att uttrycka sin mening.33 Genom de tre HD-avgörandena om behörighet för gode män och förvaltare att ansöka om äktenskapsskillnad för personer som inte kan uttrycka sin mening, har det klargjorts att sådan behörighet undantagsvis kan finnas trots att frågor om upplösning av äktenskap i normalfallet är en ”liknande fråga av utpräglat personlig karaktär”. Vilka andra personliga frågor som kan anses falla inom kategorin utpräglat personliga är en obesvarad fråga. Med avsikten att söka större klarhet i den frågan, och därigenom även i den övergripande frågan om vad som ingår i respektive faller utanför gode mäns och förvaltares behörighet i personliga frågor, utreds i nästa avsnitt på vilka grunder frågor kan bedömas ha utpräglat personlig karaktär.
3 Frågor av utpräglat personlig karaktär
Det tredje stycket i FB 12:2 infördes i samband med inrättandet av den nya lagen om framtidsfullmakter samt ett nytt kapitel 17 i FB om behörighet för anhöriga som ställföreträdare i vissa frågor.34 Det nya stycket i FB 12:2 kommenterades mycket sparsamt i propositionen. I den allmänna motiveringen anfördes följande:
32 Som redan nämnts ovan är det en mänsklig rättighet att kunna ingå äktenskap enligt artikel 12 i Europakonventionen och artikel 23 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. 33 Jämför resonemang på samma tema i SOU 2004:112 som citeras nedan i nästa avsnitt. 34 Se prop. 2016/17:30.
[…] i de fall en god man eller förvaltare har ett oinskränkt förordnande har han eller hon inte rätt att företräda den enskilda i alla personliga angelägenheter. En förordnad ställföreträdare får t.ex. inte ingå äktenskap, bekräfta faderskap eller upprätta testamente för den enskildes räkning […]. I dessa situationer måste den enskilde själv agera. Utredningen föreslår att detta ska tydliggöras i föräldrabalken och i lagen om framtidsfullmakter. […] Det är enligt regeringens uppfattning rimligt att vissa åtgärder av utpräglat personlig karaktär inte bör få vidtas av någon annan än den enskilde själv, och det är viktigt att det inte råder något tvivel om detta. Att sådana frågor inte omfattas av en fullmaktshavares, god mans eller förvaltares uppdrag bör därför uttryckligen framgå av lagen om framtidsfullmakter och föräldrabalken. Detta hindrar inte att en framtidsfullmaktshavare, god man eller förvaltare även i sådana frågor kan hjälpa den enskilde i kontakten med myndigheter eller andra.35 (mina kursiveringar)
I specialmotiveringen till det nya tredje stycket i FB 12:2 tillades följande:
Huruvida en fråga är av utpräglat personlig karaktär får liksom hittills avgöras med beaktande av vilken rättshandling det rör och hur regleringen av denna har utformats avseende utrymmet för annan än den enskilde att personligen vidta handlingen […]. Som exempel på frågor av utpräglat personlig karaktär anges att ingå äktenskap, bekräfta faderskap och upprätta testamente […]. Med liknande frågor av utpräglat personlig karaktär avses t.ex. samtycke till adoption […] och en begäran om sterilisering […].36 (mina kursiveringar)
Som grund för att undanta ingående av äktenskap, bekräftelse av faderskap och upprättande av testamente från gode mäns och förvaltares behörighet framhöll alltså regeringen att den enskilde måste agera själv i dessa situationer. Vid ställningstagande till om en annan fråga än de i lagtexten angivna ska anses ha sådan utpräglat personlig karaktär att den faller utanför en ställföreträdares behörighet, ska det enligt propositionen beaktas vilken rättshandling det rör och hur regleringen av denna har utformats avseende utrymmet för annan än den enskilde att personligen vidta handlingen. Som exempel på andra frågor av utpräglat personlig karaktär än ingående av äktenskap, bekräftelse av faderskap och upprättande av testamente, nämnde regeringen samtycke till adoption och begäran om sterilisering.
Om förutsättningarna för ingående av dessa fem rättshandlingar granskas närmare så tycks emellertid inte uttalandet om att den enskilde i dessa fall måste agera själv — i betydelsen personligen vidta rättshandlingen — vara helt underbyggt. I sammanhanget kan nämnas att frågan om ställföreträdares roll i personliga frågor har diskuterats flera gånger tidigare, exempelvis i förmynderskapsutredningen år 2004.37 Där framhölls som utgångspunkt att:
35 Prop. 2016/17:30 s. 30. 36 Prop. 2016/17:30 s. 135. 37 SOU 2004:112.
Alldeles undantagslöst kan inte satsen att en ställföreträdare tar över bestämmanderätten i personliga angelägenheter från en beslutsinkompetent person upprätthållas. Det rör sig då om frågor av strängt personlig art där det inte ter sig rimligt eller helt nödvändigt att en människa träder i en annans ställe. Ett typfall är att en kvinna som söker abort själv måste vara kompetent att fatta beslut om ingreppet för att det skall komma till stånd. […] Avgränsningen är inte helt lätt att åstadkomma. Några mera centrala situationer bör därför anges i den nämnda regeln i 11 kap FB; dessa får emellertid inte utan vidare tolkas motsättningsvis. Bäst är givetvis att i anslutning till regler om samtycke eller andra rättshandlingar i lagstiftning på olika sakområden, t.ex. gällande medicinska åtgärder, ange att rättshandlingen måste företas personligen av den berörde, när så är meningen. […] När ett sådant förbehåll saknas i en lag får likväl tolkningsvis prövas, om ett agerande från en ställföreträdare är uteslutet. Då får vägas in konsekvenserna av att den enskilde lämnas utan företrädare. Normalt — fastän inte alltid — har man att räkna med att den tilltänkta rättshandlingen eller åtgärden över huvud taget inte skulle kunna komma till stånd. Om detta i sin tur medför allvarligt men för den beslutsinkompetente personen själv eller för tredje man, är det en faktor som talar för att ställföreträdare måste accepteras.38
Av intresse att notera är att 2004 års förmynderskapsutredning pekade på att det bästa för att ange tydliga gränser för en god man eller förvaltares behörighet i frågor av strängt personlig art, är att det klart anges i anslutning till regler om samtycke eller andra rättshandlingar på olika sakområden att rättshandlingen måste företas personligen av den berörde. Den lösningen har dock inte valts i nu gällande rätt. När det gäller frågor om samtycken från personer som har god man eller förvaltare bör det också påpekas att det är två olika frågor om en ställföreträdare kan eller ska lämna ett eget samtycke till en rättshandling för den företrädda personens räkning, eller om den företrädda personens samtycke kan lämnas genom en ställföreträdare, det vill säga att en ställföreträdare lämnar ett samtycke i den enskildes ställe. Att den senare varianten ska vara otillåten i utpräglat personliga frågor är inte så självklart som det framstår i propositionsuttalandena till FB 12:2 tredje stycket.
Vad gäller ingående av äktenskap så framgår i ÄktB 4:2 att vid vigsel ska de som ingår äktenskap vara närvarande samtidigt, och de ska var för sig på fråga av vigselförrättaren ge tillkänna att de samtycker till äktenskapet. Ett uttryckligt krav på att den enskilde ”måste agera själv” framgår alltså inte av lagtexten, och ingenting om den frågan kommer heller till uttryck i propositionen till ifrågavarande bestämmelse.39 Bestämmelsen i ÄktB 4:2 motsvarar den tidigare giftermålsbalken (GB) 4:8 och 4:9, och i förarbeteskommentaren till GB anfördes att parterna ”ej må representeras genom ombud”40 och att ”oeftergivliga förutsättningar för vigselaktens laga verkan” var att parterna ”varit personligen och samtidigt närvarande och att de tillkännagivit sitt samtycke till
38 SOU 2004:112 s. 450. 39 Prop. 1986/87:1 s. 118. 40 NJA II 1916 s. 153.
äktenskapet utan villkor och förbehåll”.41 Så länge den som ska ingå äktenskapet själv är närvarande är det alltså inte otänkbart att en tredje person skulle kunna företräda den enskilde i en vigselsituation — t. ex. därför att denne inte själv kan kommunicera — och på frågan från vigselförrättaren bekräfta att den företrädda personen samtycker till äktenskapet.
I 2004 års förmynderskapsutredning framfördes åsikten att en ställföreträdare inte bör kunna lämna samtycke till ingående av äktenskap i någon annans ställe — men däremot borde kunna ansöka om äktenskapsskillnad. Utredningen hänvisade till uttalanden i propositionen till reformen år 1989 då förvaltarskapet ersatte omyndigförklaringen, där det diskuterades om de krav på samtycken från förmyndare som hade gällt för att omyndigförklarade personer skulle få ingå vissa personliga rättshandlingar skulle behållas för personer som fick förvaltare.42 Regeringen ansåg inte att det fanns skäl att ”i angelägenheter av detta slag utsätta en person för särbehandling enbart på den grunden att förvaltare har anordnats för honom”, och det gällde både ”giftermål och adoption.” 43 Lagrådet var dock av en annan åsikt. Som skäl för att behålla ett krav på samtycke från en ställföreträdare framhöll lagrådet att det förvisso fanns rättshandlingar som är ”så nära knutna till den enskildes person att denne trots en omyndigförklaring förutsätts själv medverka till dem”, såsom ingående av äktenskap, adoption, upprättande av äktenskapsförord, arvsavsägelse och upprättande av testamente. Men eftersom dessa rättshandlingar ”griper djupt in i den enskildes förhållanden” hade det inte ”ansetts tillfredsställande att helt lägga avgörandet i dessa frågor i den omyndiges hand”, utan dennes förmyndare behövde samtycka till dem.44 Lagrådet ansåg med följande motivering att det fanns skäl att behålla denna ordning:
De skyddsaspekter som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen [om omyndigförklaring, min anm.] gör sig enligt lagrådets mening fortfarande gällande med samma styrka. Det bör framhållas, att avtal och andra rättshandlingar på det personliga området kan ha mer långtgående verkningar än många rättshandlingar på det rent ekonomiska planet. Någon olägenhet med att inhämta samtycke har inte framkommit. Att detta skulle innebära någon diskriminerande särbehandling som strider mot förslagets allmänna syften kan lagrådet inte heller finna. […] Lagrådet får under hänvisning till det anförda förorda att de nuvarande kraven på samtycke till rättshandlingar av rent personlig natur, som företas en omyndigförklarad, får gälla även beträffande den för vilken förvaltare förordnats.45
41 NJA 11 1916 s. 158. 42 SOU 2004:112 s. 451. 43 Prop. 1987/88:124 s. 154. 44 Prop. 1987/88:124 s. 234. 45 Prop. 19787/88:124 s. 234.
Något krav på samtycke från en förvaltare för att någon som denne representerar ska kunna ingå personliga rättshandlingar infördes dock inte, lagrådets inrådan till trots, och idag är rättsläget därtill sådant att gode män och förvaltare uttryckligen saknar behörighet att företräda enskilda i sådana frågor.
Vad gäller bekräftelse av faderskap följer av FB 1:4 att en sådan bekräftelse ska lämnas skriftligen och bevittnas av två personer. En skillnad mellan en faderskapsbekräftelse och ingående av ett äktenskap är därmed att den förstnämnda sker skriftligt och den sistnämnda muntligt eller på något annat sätt tillkännages i vigselaktsstunden. I likhet med vad som gäller för ingående av äktenskap, framgår det inte av lagtexten att den enskilde ”måste agera själv” när ett faderskap bekräftas. I rättslig litteratur har det emellertid anförts att bekräftelsen ”är en strikt personlig handling som inte kan avges genom ombud” och att mannen inte behöver vara myndig för att kunna bekräfta ett faderskap, men däremot ska ha nått en sådan mognad att han kan bedöma bekräftelsens innehåll och konsekvenser.46 Dessa uttalanden motiveras dock inte närmare. I jämförelse med vad som enligt nedan gäller för upprättande av testamente kan också frågan resas om det är möjligt att någon annan såsom företrädare för den bekräftande mannen i hans ställe skriver under en faderskapsbekräftelse.
Liksom faderskapsbekräftelse är upprättande av testamente en skriftlig rättshandling. Av ÄB 10:1 framgår att testamente ska upprättas skriftligen med två vittnen, att testator ska underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift därå och att vittnena ska bestyrka handlingen med sina namn. Kravet på undertecknande ”är tillkommet för att skapa garantier för att testamentet verkligen ger uttryck för testators vilja”.47 Varför själva undertecknandet skulle fylla en sådan funktion är dock inte givet, i synnerhet mot bakgrund av att det har godtagits i praxis att testator inte själv skriver under testamentet. I NJA 1937 s. 221 godtog HD som ett ”i laga form upprättat testamente” att ett av testamentsvittnena skrivit under ett testamente med testators namn. HD fastställde hovrättens dom utan egen motivering, och i hovrätten konstaterades bara kort att testator i testamentsvittnenas samtidiga närvaro ”dels förklarat innehållet i testamentshandlingen utgöra hans yttersta vilja och dels — i anledning därav att han haft svårt att skriva — låtit det ena vittnet teckna hans namn å handlingen”. Ett giltigt testamente ansågs föreligga. Likaså har det i det betydligt senare rättsfallet RH 1995:145 godtagits att annan person undertecknat ett testamente åt en person som var blind. I rättslig litteratur har det uttalats att rätten att upprätta testamente är ”strikt personlig” och att ”i motsats till många andra rättshandlingar kan testamente inte upprättas genom ombud eller ställföreträdare. Varken förmyndare, god man eller förvaltare kan upprätta ett testamente för
46 Singer, Föräldraskap i rättslig betydelse s. 180. 47 Brattström & Singer, Rätt arv s. 94.
sin huvudmans räkning.”48 Någon motivering till detta angavs emellertid inte.
Samtycke till adoption regleras i FB 4:6–9. Samtycke till adoption krävs dels från den som ska adopteras om denne fyllt 12 år, dels från en förälder om dennes make eller sambo vill adoptera dennes barn, dels från en förälder som är vårdnadshavare för ett barn som ska adopteras. Inte i något av dessa fall framgår att den enskilde ”måste agera själv” vid avgivandet av sitt samtycke. Dessutom medges undantag från samtyckeskravet om den som ska samtycka är varaktigt förhindrad att samtycka till följd av psykisk sjukdom eller något annat liknande förhållande. I dessa fall behövs alltså inget samtycke, utan adoptionen kan genomföras ändå. Något egentligt skäl till denna ordning framfördes inte i propositionen. Istället framhölls det faktum att domstol beslutar om adoptioner som en ”särskild garanti” för att risken för missbruk blir mycket begränsad.49 I steriliseringslagen 2 §, slutligen, anges att en person som fyllt 25 år på egen begäran får steriliseras.50 Formuleringen i denna bestämmelse skiljer ut begäran om sterilisering från övriga rättshandlingar som angetts som exempel på frågor av utpräglat personlig karaktär. Genom kravet på ”egen begäran” kan det framstå som uteslutet att någon annan skulle kunna företräda den personen som ska steriliseras. I rättslig litteratur har den egna begäran beskrivits som ”ett absolut krav på uttryckligt samtycke”.51 Om det i sin tur innebär att den enskilde måste agera personligen och att begäran inte skulle kunna lämnas genom en ställföreträdare, är dock inte givet.
Liksom vad gäller ingående av äktenskap finns det en tänkvärd historisk bakgrund till kravet på egen begäran för att en sterilisering ska kunna genomförs. Före år 1975 var det möjligt att utan samtycke sterilisera personer med vissa slag av sjukdomar eller funktionsnedsättningar.52 Att det nu markeras i lagen att sterilisering endast får genomföras om den enskildes själv begär det får förstås med beaktande av den bakgrunden.53 Kravet på egen begäran måste emellertid inte kategoriskt uppfattas som att den enskilde personligen måste agera. En jämförelse kan göras med 8 § LSS där det på motsvarande sätt som i steriliseringslagen anges att insatser enligt lagen ”får ges till enskild endast om han eller hon begär det”. Avsikten med denna skrivning i LSS var att markera att lagen inte — till skillnad från vad som historiskt sett har
48 Brattström & Singer, Rätt arv s. 93 f. 49 Prop. 2017/18:121 s. 56 ff. 50 I sammanhanget bör nämnas att det före år 1975 var möjligt att tvångsvis genomföra steriliseringar på vissa patienter. 51 Rynning (1994) Samtycke till medicinsk vård och behandling s. 125 och 177. 52 Denna praktik har staten senare bett om ursäkt för till de utsatta grupperna. Enligt lag (1999:332) om ersättning till steriliserade i vissa fall, kunde ersättning erhållas för de som steriliserats på vissa grunder. Sista dag för ansökan om sådan ersättning var den sista december 2002. 53 Om sterilisering med tvång av personer med utvecklingsstörning före år 1975 se Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 91 ff.
gällt för lagens målgrupp — innehåller några tvångsinslag.54 Med tanke på att LSS:s målgrupp omfattar människor med svåra funktionsnedsättningar vilka ofta innebär att dessa personer saknar förmåga att själva agera i rättsliga sammanhang, anges dock samtidigt i LSS 8 § att en ställföreträdare får begära insats åt den som uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan.
Jämfört med vad som gäller enligt LSS måste därmed måhända inte heller uttrycket ”på egen begäran” i steriliseringslagen uppfattas som ett absolut krav på eget agerande från den enskilde själv — en sådan begäran skulle möjligen, i likhet med övriga rättshandlingar ovan, kunna framföras genom en ställföreträdare, åtminstone för en person som tidigare gett uttryck för en sådan vilja men nu saknar förmåga att begära ingreppet. En väsentlig skillnad föreligger dock mellan lagarna som kan påverka hur uttrycket ”på egen begäran” bör förstås. I LSS regleras rätten till sådana stöd- och serviceinsatser från det allmänna som personer med svåra funktionsnedsättningar behöver för sin livsföring. I steriliseringslagen regleras ett kroppsligt ingrepp som hälso- och sjukvården har befogenhet att genomföra endast om den person vars kropp ingreppet avser själv begär det. Det är svårt att föreställa sig situationer där det finns etiskt godtagbara skäl att genomföra en sterilisering på en person som saknar förmåga att uttrycka sin mening,55 medan däremot många personer i samma situation behöver insatser enligt LSS för att inte fara illa. Här bör påminnas om förmynderskapsutredningens resonemang enligt ovan, om att bedömningen av om en ställföreträdare borde kunna företräda någon i en strängt personlig fråga bör utgå från konsekvenserna av att den enskilde lämnas utan företrädare och om det medför något allvarligt men för den beslutsinkompetente personen själv eller för tredje man att rättshandlingen inte annars kan företas.56 Mot bakgrund av ovanstående genomgång av regleringarna gällande de fem exemplifierande rättshandlingarnas ingående är det svårt att dra slutsatsen att de skulle vara utpräglat personliga därför att de kräver att den enskilde själv utför handlingen. Regeringens uttalande i propositionen om att det är ”rimligt” att ”vissa åtgärder av utpräglat personlig karaktär inte bör få vidtas av någon annan än den enskilde själv, och att det är viktigt att det inte råder något tvivel om detta” ökar inte heller förståelsen för varför just dessa frågor betecknats som utpräglat person-
54 Prop. 1992/93:159 s. 173: ”Paragrafen utgör närmast ett påpekande om att lagen saknar tvångsbestämmelser.” 55 Jämför dock fallet Ashley X i USA, där föräldrarna till en svårt funktionsnedsatt flicka under år 2004 lät henne genomgå hormonbehandling och tillät att hennes livsmoder och bröst opererades bort för att hon fysisk skulle förbli en liten flicka hela livet och därmed slippa menstruationer och vara mer lätthanterlig för föräldrarna. Fallet gav upphov till livlig medicinsk-etisk diskussion. Se exempelvis Kittay, Eva Feder, ‘Forever Small: The Strange Case of Ashley X’, Learning from My Daughter:
The Value and Care of Disabled Minds (New York, 2019; online edn, Oxford Academic, 17 Apr. 2019). 56 SOU 2004:112 s. 451.
liga. Över huvud taget bidrar resonemangen i propositionen till FB 12:2 tredje stycket ytterst lite till att klargöra på vilken grund som frågor kan bedömas ha utpräglat personlig karaktär. Förutom att det ska beaktas hur regleringen utformats gällande om den enskilde själv måste agera, angavs emellertid ytterligare en faktor: att frågan får avgöras med beaktande av vilken rättshandling det rör. Vad som därvid är relevant att beakta kommenterades dock inte.
Något gemensamt utpräglat personligt element som förenar ingående av äktenskap, bekräftelse av faderskap, upprättande av testamente, samtycke till adoption samt begäran om sterilisering är svårt att se. Det finns gemensamma nämnare för vissa av dem, men inte som förenar alla fem. Rättsföljden av ingående av äktenskap, bekräftelse av faderskap och samtycke till adoption blir en familjerättslig statusförändring, men någon sådan följer inte av vare sig upprättande av testamente eller begäran om sterilisering. Både bekräftelse av faderskap och upprättande av testamente är skriftliga rättshandlingar med formkrav, men inte de tre övriga. Samtycke till adoption, ingående av äktenskap och — beroende av vilken betydelse som läggs i ordet ”begäran” — begäran om sterilisering förenas av att de är samtyckeshandlingar, men så är inte fallet för upprättande av testamente eller bekräftelse av faderskap.
Oklarheten gällande vad som avgör om en fråga har utpräglat personlig karaktär ger konsekvensen att det svårligen kan avgöras om en god man eller förvaltare saknar behörighet att företräda någon i en viss personlig fråga. Därtill är det inte heller självklart vilka personliga frågor som i normalfallet ingår i ställföreträdares behörighet. Den frågan står i fokus för nästa avsnitt.
4 Ställföreträdares behörighet i personliga frågor
När en person saknar förmåga att ta ställning till eller själv föra sin talan i en fråga på grund av exempelvis demenssjukdom, så kan i många fall dennes gode man eller förvaltare såsom ställföreträdare för denne agera i frågan å den oförmögna personens vägnar. Att så är fallet är själva poängen eller syftet med godman- och förvaltarskapen som legala ställföreträdarskap; att säkra att det finns någon annan som kan träda i den enskildes ställe och föra dennes talan gällande rättigheter och skyldigheter, eftersom det annars finns risk för att den oförmögne personen lider rättsförluster eller till och med far illa.57 Den allmänna behörigheten för gode män och förvaltare som ställföreträdare framgår av första stycket i FB 12:2, vilket lyder:
Gode män och förvaltare ska, i den utsträckning det följer av deras förordnande, bevaka rätten för de personer de företräder, förvalta deras tillgångar och sörja för deras person.
57 Se Fridström Montoya, Syftet som försvann — förmynderskapsrätten för vuxna på irrvägar, JT nr 2 2013–14 och Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 269 och s. 469.
I grunden är alltså behörigheten öppet formulerad och vidsträckt. Med tanke på att många som har god man eller förvaltare saknar förmåga att själva bevaka och tillvarata sina intressen och det kan vara svårt att förutspå i vilka frågor en enskild kan komma att behöva företrädas får denna öppenhet betraktas som något gott. I vissa fall finns dock behörighetsgränser, såsom den uttryckliga begränsningen gällande frågor av utpräglat personlig karaktär enligt i FB 12:2 tredje stycket.
Den öppet hållna regleringen av behörighetens omfattning och gränser är dock även problematisk, och det på flera sätt.58 Ett första problem är att det saknas samsyn gällande vad som ingår i att bevaka någons rätt, förvalta dennes tillgångar och sörja för dennes person.59 Uppdragsdelarna har inte definierats i rättskällorna, men däremot finns uppfattningar om vad som ingår eller inte ingår i respektive uppdragsdel i exempelvis handböcker skrivna av praktiskt verksamma jurister.60 Bristen på definitioner av uppdragsdelarna är särskilt problematisk då det i dagsläget är praxis att förordnanden för gode män och förvaltare utformas med utgångspunkten det är tre separata uppdragsdelar att bevaka rätt, förvalta tillgångar och sörja för person och att dessa var för sig kan avvaras beroende av den enskildes hjälpbehov.61 När förordnanden inte anger alla tre uppdragsdelarna uppstår problemet att avgöra vad som har skrivits bort från och vad som ingår i den gode mannens eller förvaltarens behörighet. Om exempelvis en ställföreträdare tillser att den företrädda personens bostadshyra betalas, vilken uppdragsdel fullgörs då? Bevakas den företrädda personens rätt i hyresförhållandet genom att hyran erläggs, förvaltas den företrädda personens tillgångar eller sörjs det för den företrädda personens bostadsbehov? Svaret är rimligen att alla tre uppdragsdelar fullgörs samtidigt, och på samma sätt är många andra rättshandlingar svårplacerade inom endera uppdragsdel. De otydliga behörighetsgränserna medför att ställföreträdarna själva blir osäkra på om de är behöriga att företräda någon i en viss fråga — eller till och med nekas att företräda någon av en tredje man som tolkar uppdragsdelarna på ett annat sätt.62 Rättsligt sett är det dessutom angeläget att i synnerhet förvaltarskaps omfattning är tydliga, då ett förvaltarskap är en mycket ingripande åtgärd i en persons privatliv.63 Den enskildes rättsliga handlingsförmåga
58 Redan i SOU 2004:112 föreslogs därför att uppdraget skulle omformuleras till att istället omfatta ekonomiska och personliga angelägenheter, SOU 2004:112 s. 447. 59 Se SOU 2021:36 s. 258 ff. 60 Det senaste exemplet är Wallgren, Ställföreträdarskap, Norstedts förlag, 2022. Se även Sjöstedt & Sporrstedt, God man och förvaltare, Studentlitteratur, 2020 och Fälldin, God man eller förvaltare, Natur & Kultur, 2012. 61 Fridström Montoya, Syftet som försvann — förmynderskapsrätten för vuxna på irrvägar. 62 Mot bakgrund av dessa problem har förslag lagts i SOU 2021:36 s. 263 om att ändra uppdragsbeskrivning till att omfatta personliga eller ekonomiska angelägenheter. Avsikten att rättslig bevakning ska ingå i båda dessa två uppdragsdelar. 63 På detta tema, se Fridström Montoya & Kindström Dahlin, Förvaltarskap som skydd mot beslut fattade under förälskelse? En analys av NJA 2018 s. 350, SvJT 2019 s. 354.
och därmed självbestämmanderätt begränsas genom ett beslut om förvaltarskap genom att förvaltaren enligt FB 11:9 får ”ensam rådighet” över den enskildes tillgångar och företräder honom eller henne i alla frågor som omfattas av förordnandet. Därför anges i FB 11:7 att ett förvaltarskaps omfattning ska anpassas efter behoven i det enskilda fallet och får ”begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde”. Enligt rådande praxis sker dock i normalfallet sådana anpassningar — av både godman- och förvaltarskaps omfattning — genom att någon eller flera av uppdragsdelarna att bevaka rätt, förvalta egendom eller sörja för person utesluts från förordnandet.64 Då det saknas definitioner av dessa uppdragsdelar blir det därmed oklart i vilka frågor som den enskildes rättsliga handlingsförmåga begränsas. Oklarheten gällande vad som ingår i de generella uppdragsdelarna innebär vidare att det i många fall är problematiskt att avgöra vad som ingår i behörigheten även i de fall då den gode mannen eller förvaltaren har ett fullt uppdrag. Denna svårighet gäller även för frågor av personlig karaktär, eller kanske i synnerhet för dessa frågor, eftersom det inte bara är osäkert vad som innefattas i att bevaka någons rätt, förvalta dennes egendom och sörja för dennes person — det är ju som framgått ovan även otydligt vilka personliga frågor som genom FB 12:2 tredje stycket faller bort såsom utpräglat personliga. En personlig fråga som i det fortsatta får fungera som ett belysande exempel, men som sannolikt inte kan betecknas som utpräglat personlig, är samtycke till medicinsk vård eller behandling. Är gode män och förvaltare behöriga att i en företrädd persons ställe lämna samtycke till en vårdåtgärd när personen ifråga saknar förmåga att uttrycka sin mening? Frågan är högrelevant alltsedan patientlagen (2014:821) infördes. Enligt patientlagen 4:2 saknar nämligen hälso- och sjukvården i normalfallet befogenhet att ge vårdåtgärder till någon utan patientens samtycke.65 Det innebär att patienters samtycke krävs till alla möjliga slag av åtgärder från hälso- och sjukvårdens sida, såsom förebyggande behandlingsinsatser, diagnostiska eller terapeutiska åtgärder eller omvårdnadsåtgärder. 66 Genomförs en vårdåtgärd utan samtycke — och åtgärden saknar stöd av en tvångsvårdslag — så kränks patientens grundläggande fri- och rättigheter.67 För att personer som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning saknar förmåga att uttrycka sin
64 Denna praxis kan emellertid ifrågasättas. Se Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 329 ff. 65 Det kan påpekas att det undantag från krav på samtycke som framgår av patientlagen 4:4 inte är tillämpligt för personer som långvarigt saknar så kallad beslutsförmåga. Av patientlagen 4:4 framgår nämligen att patienter ska få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar patientens liv eller hälsa, även om hans eller hennes vilja på grund av medvetslöshet eller av någon annan orsak inte kan utredas. 66 Exemplen på åtgärder är hämtade från Rynning (1994) Samtycke till medicinsk vård och behandling s. 180 ff. 67 Fridström Montoya, Samtycke till vård — en fråga om rättshandlingsförmåga och ställföreträdarskap, Ny Juridik 1:20 s. 43 ff.
mening inte ska bli utan vård som de behöver, är det alltså viktigt att någon annan kan samtycka i deras ställe.68 I olika sammanhang framhålls emellertid att gode män och förvaltare saknar sådan behörighet. Denna uppfattning har exempelvis uttryckts på så sätt att sjukvården inte borde övervältra sitt ansvar för personer som inte själva kan bestämma i vårdfrågor på deras gode män.69 Hur vård ska kunna ges till personer som saknar förmåga att själva lämna sådant samtycke som patientlagen kräver om inte deras ställföreträdare tillerkänns sådan behörighet blir därmed en akut fråga, och man bör fråga sig varifrån denna uppfattning kommer.
Svaret tycks ligga i ett uttalande i propositionen till reformen år 1989 då omyndigförklaringen ersattes med det nya institutet förvaltarskap. Vissa personers behov av att kunna skyddas från egna skadliga rättshandlingar trots att de inte längre kunde omyndigförklaras säkrades i det nya förvaltarskapsinstitutet genom ordningen att enskildas rättsliga handlingsförmåga begränsas i de frågor som anges i förvaltarens förordnande — förvaltaren får som nämnts ovan så kallad ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder honom eller henne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget. I propositionen diskuterades i vilka frågor en förvaltare enligt FB 11:9 skulle ha ”ensam rådighet” över den enskildes angelägenheter:
I fråga om egendom och angelägenheter som omfattas av uppdraget är förvaltarens rådighet […] utan konkurrens från huvudmannen. Om emellertid förvaltaren enbart har förordnats att ha hand om huvudmannens ekonomiska angelägenheter, har han inte någon bestämmanderätt över huvudmannen i frågor av mera personligt slag. Huvudmannen torde då själv få t. ex. ansöka om medlemskap i en ideell förening, om detta inte innebär några ekonomiska åtaganden. Även i de fall då förvaltaren har förordnats att representera huvudmannen i någon icke-ekonomisk fråga, t. ex. rörande den sociala vårdlagstiftningen, bör huvudmannen ofta kunna tillerkännas en viss självständighet. Risken för negativa konsekvenser av kolliderande rättshandlingar på det området torde vara försumbar med hänsyn till den officialprövning som åligger sociala myndigheter m. fl. I allmänhet bör huvudmannen också själv få bestämma i frågor som rör hans boende liksom innehållet i erbjuden vård. En förvaltare bör således i normala fall inte företräda huvudmannen när det gäller frågor om samtycke till t. ex. operativa ingrepp. Detta hindrar naturligtvis inte att man från bl. a. vårdinrättningars sida inhämtar förvaltarens synpunkter.70 (mina kursiveringar)
Av det kursiverade i detta uttalande kan slutsatsen dras att regeringen vid denna tidpunkt ansåg att förvaltare åtminstone i vissa fall var behöriga att lämna samtycke i en patients ställe till vård — det hölls inte ens för uteslutet att en förvaltare kunde företräda någon i fråga
68 I SOU 2015:80 föreslogs en särskild lag om företrädare i frågor om hälso- och sjukvård och social omsorg. Detta förslag har dock inte genomförts. 69 Se Wallgren, Ställföreträdarskap s. 88. 70 Prop. 1987/88:124 s. 171 f.
om samtycke till operativa ingrepp, även om detta inte betraktades som normalfallet.
Ändå har detta propositionsuttalande åberopats i olika sammanhang som grund för att behörighet att företräda enskilda i vårdfrågor saknas inte bara för förvaltare, utan även för gode män. Vad som då inte tycks tas i beaktande är det sammanhang som citatet hämtats från: specialmotiveringen till FB 11:9. Inledningsvis uttalade regeringen där att i lagrummet ifråga ”markeras skillnaden mellan en god man och en förvaltare. Förvaltaren är inte beroende av huvudmannens samtycke för sina åtgärder utan har att handla på eget ansvar i huvudmannens intresse och för dennes räkning.”71 När det därefter diskuterades i vilka frågor som en person med förvaltare bör få bestämma själv, så var det inte personer som saknar förmåga att ge uttryck för sin mening som åsyftades, utan personer som har sådan förmåga men som behöver skyddas från egna skadliga rättshandlingar. Uttalandet i propositionen handlade alltså om var gränsen ska dras för vad en förvaltare enligt FB 11:9 ska ha mandat att bestämma om för den som företräds, inte huruvida en förvaltare — eller en god man — har behörighet att företräda någon som inte själv kan uttrycka sin mening i vårdsammanhang.
Med hänvisning till samma propositionscitat anfördes emellertid i Utredningen om beslutsoförmögna personers ställning i vård, omsorg och forskning (SOU 2015:80) att även om gode män eller förvaltare har som uppgift att sörja för den enskildes person så innebär det inte att de har
några omfattande befogenheter när det gäller angelägenheter av mer personlig karaktär. Av förarbetena (beträffande förvaltare) framgår att i allmänhet bör den enskilde själv få bestämma i frågor som rör innehållet i erbjuden vård, men detta hindrar inte att man inhämtar förvaltarens synpunkter. God man och förvaltare har inte heller getts någon särskild roll inom ramen för det allmänna regelverket avseende hälso- och sjukvården och tandvården. Personer som saknar förmåga att själva ta ställning i frågor om samtycke till vård torde därför, enligt gällande regler, sällan kunna få hjälp av en god man eller förvaltare i dessa frågor.72
Mot bakgrund av vad som faktiskt sades i propositionen är denna beskrivning av rättsläget anmärkningsvärd. Det som uttalades i propositionen var att personer som har förvaltare bör få bestämma själva i frågor som rör innehållet i erbjuden vård och att förvaltare i normala fall inte bör företräda huvudmän när det gäller frågor om samtycke till t. ex. operativa ingrepp.73 Ingenting sades gällande personer som saknar förmåga att själva ta ställning i frågor om samtycke till vård, och inte heller om gode mäns behörighet.
71 Prop. 1987/88:124 s. 171. 72 SOU 2015:80 s. 411. 73 Prop. 1987/88:124 s. 172.
Vidare kan inte det faktum att god man och förvaltare inte har ”getts någon särskild roll inom ramen för det allmänna regelverket avseende hälso- och sjukvården” läggas till grund för att hävda att de därmed saknar behörighet att företräda personer i vårdsammanhang. Om det för att behörighet ska anses föreligga skulle behöva anges i olika lagar att den enskilde får representeras av en ställföreträdare så skulle gode män och förvaltare inte ha särskilt många uppgifter. Sådana explicita behörighetsregler är sällsynta, även om exempel finns. Ett sådant exempel är LSS 8 §. Skälet till att det uttryckligen anges i detta lagrum att vissa ställföreträdare får begära insats för en person ”som uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan” är emellertid inte att klargöra behörighetsfrågan för ställföreträdare, utan att markera att kravet på egen begäran för att en LSS-insats ska få ges till någon inte innebär att de som saknar sådan förmåga ska gå miste om insatser enligt lagen.74 Att gode män och förvaltare får företräda personer som deras förordnande avser ska inte behöva framgå av hälso- och sjukvårdsreglerna. Sådan behörighet får anses följa av den allmänna skyldigheten i FB 12:2 att bevaka rätt och sörja för person — på samma sätt som sådan behörighet anses följa av FB 6:11 för vårdnadshavare för barn.
Någon tveksamhet i denna fråga avspeglas intressant nog inte heller i HD:s beslutsskäl i NJA 2021 s. 1181. Med hänvisning till samma propositionsuttalande om förvaltares ensamma rådighet som citerats ovan, anförde HD följande om förvaltares behörighet i vårdfrågor:
När den enskilde saknar förmåga att uttrycka sin mening i sådana frågor är det förvaltaren ensam som bestämmer om vård är nödvändig och, om så bedöms vara fallet, beslutar om inriktningen av vården tillsammans med vårdansvariga. Anhöriga har således inte tillagts någon bestämmanderätt i denna situation. Om det lämpligen kan ske, ska förvaltaren dock höra den enskildes make i viktiga frågor (se 12 kap. 7 § andra stycket). Det finns naturligtvis inget som hindrar att förvaltaren inhämtar synpunkter från andra anhöriga.75
HD:s uppfattning av rättsläget är alltså att förvaltare är behöriga att företräda personer som saknar förmåga att uttrycka sin mening i vårdfrågor.
I sammanhanget bör också påminnas om att det är två olika frågor om det är ställföreträdarens samtycke till en rättshandling som tillmäts betydelse, oaktat den enskildes egen eventuella mening, eller om den företrädda personens samtycke kan lämnas genom en ställföreträdare när en person inte själv förmår samtycka. Den tiden är förbi då förmyndare för omyndigförklarade kunde bestämma i personliga frågor såsom ingående av äktenskap eller sterilisering. Men det innebär inte att personer som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning
74 Prop. 1992/93:159 s. 173. 75 NJA 2021 s. 1181 p. 8–9.
saknar förmåga att lämna samtycken inte får företrädas av gode män och förvaltare i personliga frågor såsom i frågan om samtycke till en vårdåtgärd — eller i andra situationer då enskilds samtycke krävs.76 I vilka personliga frågor gode män och förvaltare är behöriga som ställföreträdare är dock inte bara oklart i förhållande till samtycke till vård, utan även vad gäller vissa andra samtyckesfrågor, exempelvis samtycke till att annars sekretessbelagda uppgifter om den enskilde får lämnas ut från en myndighet.77 Detta konstaterande leder tillbaka till spörsmålet om vilka frågor som ska anses vara av utpräglat personlig karaktär. Kan just ett samtyckeskrav i en personlig fråga innebära att rättshandlingen ska anses vara av utpräglat personlig karaktär — kanske även samtycke till vård — och därmed inte ska ingå i behörigheten för gode män och förvaltare? Flera av de frågor som omnämns i tredje stycket i FB 12:2 såsom utpräglat personliga är ju just samtyckesfrågor; ingående av äktenskap sker genom ett muntligt samtycke i vigselsituationen och adoption förutsätter — i normalfallet — samtycke. En invändning mot ett sådant resonemang är emellertid att samtycket kan avse väsentligen olika saker. Att samtycka till något livsavgörande och statusförändrande såsom att ingå ett äktenskap eller att ens barn får adopteras är något helt annat än att samtycka till att en vårdåtgärd som man behöver får företas eller att en integritetskänslig uppgift får lämnas ut.
Som framgått ovan finns många frågetecken när det gäller gode mäns och förvaltares behörighet i allmänhet, och i synnerhet när det gäller personliga frågor. Det enda som står klart är att sådana frågor som bedöms ha utpräglat personlig karaktär faller utanför dessa ställföreträdares behörighet. Dessvärre är det dock inte bara gode mäns och förvaltares ställföreträdarbehörighet som därmed är oklar, utan även framtidsfullmaktshavares.
5 Ny reglering, nya problem
Behörighetsbegränsningen gällande utpräglat personliga frågor i tredje stycket i FB 12:2 infördes samtidigt som FfmL och kapitel 17 i FB om behörighet som ställföreträdare i vissa fall för vissa anhöriga. Motivet till att införa dessa regler var att avlasta godman- och förvaltarsystemet genom att skapa ett privat alternativ, som bättre än det som står under domstolarnas och överförmyndarnas insyn värnar enskildas integritet och självbestämmande.78 Med detta motiv i åtanke konst-
76 Se Fridström Montoya, Förfoganderätt över eget sekretesskydd — en exklusiv rätt för den som själv kan?, FT nr 2 2018, s. 209–231 och Fridström Montoya, Samtycke till vård — en fråga om rättshandlingsförmåga och ställföreträdarskap, Ny Juridik 1:20 s. 43 ff. 77 Se om samtycke från enskild som sekretessbrytande grund i offentlighets- och sekretesslag (2009:400) 10:1 och 12:2. Se för en analys av frågor om eftergift av integritetsskydd för grupper som inte själva kan föra sin talan i Fridström Montoya, Integritetsskydd för var och en — på lika vilka villkor? SvJT 2022 s. 653. 78 Prop. 2016/17:30 s. 19.
ruerades dessa nya ställföreträdarregler med utgångspunkt i regelverket för god man och förvaltare.
Både framtidsfullmakter och anhörigas behörighet aktualiseras när en person på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något liknande förhållande inte längre har förmåga att ha hand om sina angelägenheter.79 Som redan påpekats så upphör emellertid såväl framtidsfullmakter som anhörigas behörighet att gälla om en god man eller förvaltare förordnas för samma frågor som framtidsfullmakten eller anhörigs behörighet omfattar. Skälet till denna ordning är att kunna säkra att inte människor som förlorat sin förmåga att bevaka sina intressen utnyttjas eller far illa på grund av att en framtidsfullmakt eller anhörigbehörighet utnyttjas eller på andra sätt missköts. De oklarheter gällande gode män och förvaltares behörighet som beskrivits ovan, får därmed även betydelse för framtidsfullmaktshavare och anhöriga som ställföreträdare.
Ifråga om framtidsfullmakter finns dessutom ytterligare ett behörighetsproblem. En framtidsfullmakt omfattar de frågor som anges i framtidsfullmakten, och det är fullmaktsgivaren själv som bestämmer vad fullmakten ska omfatta — med vissa undantag. I FfmL 2 § framgår att en framtidsfullmakt får omfatta ekonomiska och personliga angelägenheter och att fullmaktshavaren ska bevaka fullmaktsgivarens rätt i de angelägenheter som framtidsfullmakten omfattar. Framtidsfullmakten får dock inte omfatta åtgärder som avses i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) 2:1 första stycket eller i tandvårdslagen (1985:125) 1 §, och inte heller sådana frågor av utpräglat personlig karaktär som avses i 12 kap. 2 § tredje stycket föräldrabalken. För personer som vill lösa sitt framtida behov av att företrädas av någon annan när de förlorat sin förmåga att tillvarata sina intressen genom att ställa ut en framtidsfullmakt som omfattar personliga angelägenheter uppstår därmed två problem. Inte bara är det oklart vilka frågor som en framtidsfullmakt genom hänvisningen till FB 12:2 stycke tre inte får omfatta. En framtidsfullmakt får inte heller omfatta den kanske viktigaste personliga frågan av dem alla för den vars tillstånd är sådant att denne inte kan ha hand om sina angelägenheter: frågan om samtycke till vårdåtgärder.
Hur alla de personer som i framtiden förväntas leva länge med demenssjukdomar och stora vårdbehov, men utan möjlighet att själva lämna det samtycke till vårdåtgärder som krävs ska kunna få vård de behöver, är en mycket angelägen fråga.80 Vad ställföreträdare för personer med sjukdomar eller funktionsnedsättningar i framtiden borde få
79 Se FfmL 1 § om tillståndet och 9 § om framtidsfullmaktens ikraftträdande när framtidsfullmaktsgivarens tillstånd är sådant som beskrivs i 1§, samt FB 17:1. 80 Enligt Demenscentrum insjuknar ca 20–25 000 personer årligen i demenssjukdomar i Sverige. I dagsläget (år 2020) beräknas ca 130–150 000 person lida av demenssjukdom, och prognosen för år 2050 är ca 250 000 personer. Samhällskostnaderna för demenssjukdomar beräknas till drygt 60 miljarder årligen. För mer information se www.demenscentrum.se.
hjälp med i personliga frågor — och varför — är en fråga som jag lovar att återkomma till i ett annat sammanhang.81
81 En bok om stödpersoner inom offentligrätten och ställföreträdare inom civilrätten är under arbete, tillsammans med Linus Broström. Jag vill här passa på att tacka Linus för värdefulla kommentarer till denna artikel. Jag vill även tacka Ragnar Söderbergs Stiftelse som finansierar Linus och mitt gemensamma rättsliga och etiska forskningsprojekt Samtycka genom annan? Om likhet inför lagen genom assisterat beslutsfattande.