Nödvärn mot flera (angripare)

 

 

Av doktoranden MARIE KAGRELL1

Hur ska nödvärnssituationer där flera personer deltar i det brottsliga angreppet bedömas i svensk straffrätt? Frågan har inte getts någon utförlig behandling i förarbeten, rättspraxis eller doktrin. I denna artikel identifieras och diskuteras några av de problem som aktualiseras när någon angrips av flera. Två separata rättsfrågor behöver utredas: huruvida rätt till nödvärn föreligger och huruvida nödvärnsgärningen är icke uppenbart oförsvarlig. I texten undersöks om svaret på dessa frågor står att finna genom analys av nödvärnsbestämmelsens formulering ”brottsligt angrepp mot person”.

 

1 Inledning
Mot vissa brott föreligger nödvärnsrätt. Så är fallet då brottet utgör ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp mot person. Våld som den angripne tar till för att avvärja angreppet anses då utgöra en gärning som är företagen i nödvärn. Förutsatt att nödvärnsgärningen inte är uppenbart oförsvarlig är den rättsenlig.
    Även mot vissa brott som begås av flera personer föreligger nödvärnsrätt. Det kan vara fråga om att en grupp av personer begår rån, våldtäkt, misshandel, eller något annat. Även i dessa fall kan den angripnes våldsutövning utgöra en nödvärnsgärning och förutsatt att våldet inte är uppenbart oförsvarligt är gärningen tillåten. Vad som komplicerar bedömningen i situationer med flera personer är att alla som i någon mening deltar i angreppet kanske inte deltar på liknande sätt eller i lika stor utsträckning.
    Syftet med den här artikeln är att diskutera vad som gäller i nödvärnssituationer då flera personer är involverade i ett brottsligt angrepp mot någon. Flera frågor behöver ställas, där de centrala är som följer. Föreligger rätt till nödvärn mot alla personer när två eller flera personer angriper någon? Hur ska bedömningen av om en nödvärnsgärning är tillåten (det vill säga, inte uppenbart oförsvarlig) göras i situationer där flera personer deltar i angreppet? Ambitionen med artikeln är inte att ge några definitiva svar på dessa frågor — utan snarare att identifiera några av de kluster av problem (eller parametrar) som nödvärnssituationer med flera personer aktualiserar, identifiera några av de ställningstaganden som en rättstillämpare kan be-

 

1 Marie Kagrell är verksam som doktorand i straffrätt vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet. Denna artikel utgör delvis en omarbetning av hennes examensarbete vid juristprogrammet, Juridiska institutionen, Stockholms universitet (höstterminen 2019). Tack till Erik Svensson, Julia Dahlqvist och Claes Lernestedt för värdefulla synpunkter på tidigare versioner av texten.

höva göra och diskutera några av de verktyg som skulle kunna användas. Nödvärnsregleringen i brottsbalken (BrB) 24 kap. 1 § kan sägas bestå av två delar: reglering av rätten till nödvärn och reglering av nödvärnsgärningens tillåtlighet. I nödvärnsbestämmelsens andra stycke finns en uppräkning av fyra punkter enligt vilka en nödvärnssituation föreligger. I den här artikeln kommer endast den första punkten — rätt till nödvärn mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom — att behandlas, och fokus kommer att ligga på angrepp mot person snarare än egendom. I nödvärnsbestämmelsens första stycke anges förutsättningarna för att en nödvärnsgärning, ska vara rättsenlig (ofta benämnt som ’rättfärdigad’). I den fortsatta framställningen kallas denna bedömning försvarlighetsbedömningen. Det ska dock understrykas att det för rättsenlighet inte krävs att nödvärnsgärningen är försvarlig, utan att den inte är uppenbart oförsvarlig. Redan vid en läsning av lagtexten framgår alltså att relativt mycket våld kan få användas i nödvärn.

 

2 Nödvärn mot flera: rättsliga utgångspunkter
2.1 En straffrättslig intresseavvägning
I rätten till nödvärn, liksom i kravet på att en nödvärnsgärning inte får vara uppenbart oförsvarlig för att vara rättsenlig, finns en intresseavvägning.2 En sådan intresseavvägning kan sägas ha kommit till uttryck även i äldre svensk rätt.3 I förarbetena till en reform av nödvärnsbestämmelsen i mitten av 1990-talet uttrycktes intresseavvägningen som följer:

 

På ena sidan finns intresset av att en person som blir angripen skall ha möjlighet att försvara sig och sin egendom mot angreppet. Detta intresse är naturligtvis starkt. Det måste emellertid vägas mot det angelägna i att rättssystemet inte ger upphov till en upptrappning av våldet i samhället.4

Den rättspolitiska intresseavvägningen handlar alltså inte enbart om att balansera hur mycket våld en angripare respektive en angripen är skyldig att tåla respektive har rätt att utöva. Det är därutöver fråga om hur mycket våldsutövning rättsordningen kan sanktionera.
    Vad som ytterst avgör intresseavvägningen mellan angriparen och den angripne i den svenska nödvärnsregleringen har inte kommit till klart uttryck i rättskällorna; exempelvis är förarbetena relativt tysta om

 

 

2 Jfr t.ex. Nils Jareborg, Allmän kriminalrätt, Iustus, Uppsala, 2001, s. 254. Se även, gällande samtycke, NJA 1997 s. 636. 3 Se missgärningsbalken 22 kap. 1 §, 25 kap. 1 §, 26 kap. 4 § och i 40 kap. 7 § och strafflagen 5 kap. 7 och 8 §§. 4 Se SOU 1988:7 s. 68. Se även prop. 1993/94:130 s. 11, 29. Jfr bl.a. Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 255.

vad som är den principiella eller moraliska grunden för individers rätt till nödvärn.5 I den internationella filosofiska litteraturen finns en grupp av teorier som motiverar rätten till självförsvar genom hänvisning till den moraliska asymmetrin mellan angriparen och den angripne.6 Sådana teorier skulle kunna ha visst förklaringsvärde också för det svenska nödvärnsinstitutet. Asymmetrin mellan angriparen och den angripne uppstår genom ett icke rättfärdigat angrepp på den angripne, i kraft av vilket angriparen tillfälligt förverkar sin rätt till skydd mot visst våld. Samtidigt får den angripne rätt att utöva självförsvar mot angriparen. 7 Något förverkande av rätten till liv eller hälsa rent generellt är det inte nödvändigtvis fråga om.8 Istället kan det tänkas att angriparen tillfälligt förverkar sin rätt till skydd mot visst våld:9 exempelvis under den tidsperiod som det brottsliga angreppet mot den angripnes person pågår och endast mot sådant våld som inte är uppenbart oförsvarligt.
    I den svenska litteraturen har grunderna för nödvärnsrätten diskuterats av bland andra Asp och Lernestedt. Asp menar att nödvärnsrätten kan sägas bygga på två grundtankar, en individuell och en samhällelig. Den individuella tanken skulle innebära att nödvärnsrätten är ett utflöde ur individens rätt till säkerhet, liv och hälsa, och att intresseavvägningen ska göras med viss prioritet för den angripnes intressen. Både Asp och Lernestedt föreslår också ett samhälleligt rättfärdigande av nödvärnsrätten, som vilar på att staten inte alltid kan skydda enskilda mot angrepp och den enskilde därför agerar såsom hjälp till eller funktionär för samhället eller staten.10 Sådana resonemang kan däremot inte sägas ha någon stark förankring i andra rättskällor.
    Om, och på vilket sätt, den intresseavvägning som nödvärnsregleringen ger uttryck för påverkas av förekomsten av flera angripare har inte getts någon egentlig behandling i svensk rätt — rättskällorna innehåller få uttalanden om nödvärnssituationer med flera personer.

 

 

5 En liknande observation görs i Dan Frände & Claes Lernestedt, ’Nödvärn i Sverige och Finland — några utsnitt’, SvJT 2021 s. 767–811, på s. 768. 6 Se t.ex. Judith Jarvis Thomson, ‘Self-Defense’, Philosophy & Public Affairs, 1991, vol. 20, nr 4 s. 283–310, på s. 300–302; Uniacke, Permissible killing, Cambridge University Press, Cambridge, 1994, s. 90, 172–177, 184–186. 7 Se Uniacke, Permissible killing, s. 190–192. 8 Jfr slutsatsen att tankar om förverkande av rätten till säkerhet ”bör vara svåra att försvara i ett modernt samhälle” i Petter Asp, Nödvärnsrätten i kvinnoperspektiv, Texter, Iustus, Uppsala, 2018, s. 529–555, på s. 541 (originalutgåva Görel Granström (red.), Lika inför lagen?, Iustus, Uppsala, 1999, s. 85–108). 9 Se t.ex. Helen Frowe, Defensive Killing, Oxford University Press, Oxford, 2014, s. 92. 10 Se Asp, Nödvärnsrätten i kvinnoperspektiv, s. 531–532 och Claes Lernestedt, Är vi alla funktionärer? Om straffrättslig kosmologi och bland annat nödvärn, nöd och underlåtenhet att bistå nödställd, Karl Dahlstrand (red.), Festskrift till Karsten Åström, Juristförlaget, Lund, 2016, s. 331–351, på s. 338–339, 340, 342. Se även Frände & Lernestedt, ’Nödvärn i Sverige och Finland — några utsnitt’, s. 771–775.

Formuleringen av lagtexten i BrB 24 kap. 1 § får anses vara neutral i relation till frågan om nödvärn mot flera, eftersom ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom kan begås av en eller flera personer. Förarbetena till nödvärnsbestämmelsen nämner inte frågan om flera angripare. Vid en genomläsning ges närmast intrycket att lagstiftaren har haft situationer med ensamma angripare i åtanke, då det exempelvis talas om ”angriparens egenskaper”.11 I praxis har frågan om flera angripare inte lyfts som den centrala rättsfrågan i något fall från prejudikatinstansen. Däremot har det i två fall som prövats av högsta instans förekommit flera angripare. Dessa fall behandlas nedan.12 I den juridiska litteraturen har frågan om flera angripare endast berörts ett fåtal gånger och då översiktligt.13 Några tydliga besked finns alltså inte i rättskällorna. Ledning i fråga om vad som ska gälla för nödvärn mot flera får därför sökas i vad som gäller för nödvärn generellt sett. Den givna utgångspunkten är därmed lagtexten i 24 kap. 1 §.

 

2.2 Rätt till nödvärn
De situationer i vilka rätt till nödvärn föreligger regleras, som nämnts ovan, i BrB 24 kap. 1 § andra stycket. Uppräkningen är uttömmande.14 Lagtextens formulering i styckets första punkt — att nödvärnsrätt föreligger mot ett brottsligt angrepp — innebär att angreppet behöver uppfylla samtliga ansvarsförutsättningar (samtliga delar i brottsbegreppet).15 En ”tröskel” för vilka angrepp som är tillräckligt kvalificerade för att ge rätt till nödvärn finns alltså.16 Motsvarande tröskel i

 

 

11 Se prop. 1993/94:130 s. 32. Jfr SOU 1988:7 s. 72, där formuleringen är nästintill identisk. 12 Se NJA 1990 s. 210 och NJA 1995 s. 661. Jfr NJA 1980 s. 606, där frågan om nödvärn för en grupp personer som hade angripits berördes. Det finns ett par rättsfall från hovrätterna där den tilltalade befunnit sig i en nödvärnssituation och det förekommit flera angripare, men där frågan om flera angripare inte behandlats explicit, se RH 1994:9 och RH 2008:9. 13 Se Josef Zila, ’Nödvärn mot flera medverkande i ett brottsligt angrepp samt ansvar för handlande i s.k. putativt nödvärn’, JT 1995–96 s. 1141–1145; Johan Boucht, Polisiär våldsanvändning: en straff- och offentligrättslig undersökning, Iustus, Uppsala, 2011, s. 325–326; Erik Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, Iustus, Uppsala, 2016, s. 404–407; Frände & Lernestedt, ’Nödvärn i Sverige och Finland — några utsnitt’, SvJT 2021 s. 767–811, på s. 787. Se även Claes Lernestedt ’Nödvärn och flera personer på angriparsidan’, Blendow Lexnova, 25 mars 2020. 14 Se prop. 1993/94:130 s. 28 och SOU 1988:7 s. 202. 15 Se prop. 1993/94:130 s. 28; Ivar Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, Norstedt, Stockholm, 1976, s. 393; och Petter Asp, Magnus Ulväng & Nils Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2 u., Iustus, Uppsala, 2013, s. 213. 16 Om angreppet inte utgör ett brottsligt angrepp (exempelvis för att någon av angriparna saknar uppsåt) kan angreppet fortfarande utgöra en nödsituation, om fara hotar exempelvis liv eller hälsa, se BrB 24 kap. 4 §. Försvarlighetsbedömningen är då inte lika generös för den angripne; för att vara tillåten får en nödgärning inte vara oförsvarlig, medan en nödvärnsgärning inte får vara uppenbart oförsvarlig.

förhållande till processuella förutsättningar saknas dock; ett brottsligt angrepp anses i svensk rätt föreligga även då det inte är möjligt att döma till påföljd för brottet.17 Eftersom lagtexten anger att nödvärnsrätt föreligger mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp utesluts avslutade angrepp och framtida angrepp från nödvärnsbestämmelsens tillämpningsområde.18 Kravet på påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person innebär att angreppet måste vara fysiskt;19 exempelvis ärekränkningsbrott ger inte rätt till nödvärn.20 Nödvärnsgärningen behöver vara ägnad att avvärja det brottsliga angreppet, även om detta inte anges explicit i lagtexten.21 En gärning som inte ens potentiellt kan påverka den uppkomna nödvärnssituationen kan därmed inte leda till ansvarsfrihet,22 eftersom rätt till nödvärn föreligger mot ett brottsligt angrepp.23 Viss riktadhet i gärningen krävs således — på så vis att det går att tala om att gärningen också behöver vara en nödvärnsgärning.24 För att en nödvärnssituation ska föreligga krävs däremot inte att den som agerar i nödvärn vet om att det föreligger en nödvärnssituation eller agerar i nödvärnssyfte. Det förklaras av att nödvärn utgör en rättfärdigande ansvarsfrihetsgrund — hänförlig till gärningen som sådan.25 En fråga som behöver ställas är huruvida alla brottsliga gärningar som företas av flera personer också ger rätt till nödvärn. Exempelvis medhjälp till misshandel kan utövas genom att någon håller i den angripne eller håller vakt en bit bort medan gärningspersonen slår

 

17 Så kan vara fallet då angriparen på grund av låg ålder inte kan dömas till påföljd för brott eller då angriparen på grund av allvarlig psykisk störning ska vara fri från påföljd, jfr prop. 1962:10 del B s. 328 och prop. 1993/94:130 s. 28. Det kan däremot, enligt förarbetena, påverka försvarlighetsbedömningen, se prop. 1962:10 del B s. 328. 18 Se prop. 1993/94:130 s. 28–29. Jfr NJA 1999 s. 460 angående när ett angrepp anses vara avslutat. Möjlighet till viss våldsanvändning inom ramen för så kallat envarsgripande enligt rättegångsbalken 24 kap. 7 § andra stycket kan komma i fråga efter att angreppet är avslutat. 19 Se prop. 1962:10, del B s. 323. Se även Frände & Lernestedt, ’Nödvärn i Sverige och Finland några utsnitt’, s. 784–785. 20 Se Borgeke & Månsson, Studier rörande allmän straffrättspraxis m. m., Jure, Stockholm, 2019, s. 456. Jfr RH 1999:73 där kastande av smällare på förbipasserande och RH 1998:90 där fasthållande av en annan person var ofredandegärningar som bedömdes ge rätt till nödvärn. 21 Se prop. 1993/94:130 s. 69 och SOU 1988:7 s. 202 där formuleringen ”gärning som någon företar i nödvärn” ansågs innebära ett krav på att nödvärnsgärningen ska vara ägnad att avvärja det brottsliga angreppet. Se även RH 1999:73. 22 Jfr SOU 1988:7 s. 202. Det uttrycks ofta att nödvärnsgärningen ska rikta sig mot ”angriparen eller något hans intresse”, se SOU 1953:14 s. 396. Jfr Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 215; Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 259; Martin Borgeke & Catharina Månsson, Studier rörande allmän straffrättspraxis m. m., s. 458. 23 Se prop. 1993/94:130 s. 69. 24 Jfr Frände & Lernestedt, ’Nödvärn i Sverige och Finland — några utsnitt’, SvJT 2021 s. 767–811, på s. 786–787, jfr även s. 784 not 52. Se även Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 394. 25 Se prop. 1993/94:130 s. 31 och NJA 1994 s. 48.

och sparkar den angripne. Föreligger rätt till nödvärn inte bara mot gärningspersonen utan även mot medhjälparen som håller fast den angripne, och även mot den som håller vakt? En annan fråga som kan ställas är hur brottsliga angrepp från personer som agerar i medgärningsmannaskap ska behandlas, inte minst i situationer där personerna agerar på olikartade sätt i fysisk mening. Föreligger rätt till nödvärn mot alla medgärningspersoner?

 

2.3 Försvarlighetsbedömningen
Om det har konstaterats att rätt till nödvärn föreligger mot någon kvarstår frågan hur mycket nödvärnsvåld som får användas. Bedömningen av huruvida nödvärnsgärningen är att anse som uppenbart oförsvarlig görs med utgångspunkt i 24 kap. 1 § första stycket. En möjlighet är att förekomsten av flera personer kan sägas ha bäring på angreppets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt och därmed påverka vad som är att anse som uppenbart oförsvarligt.26 Något som en domstol behöver ta ställning till är om den konkreta omständigheten att det förekommer flera personer gör att det är tillåtet att använda mer nödvärnsvåld än vad som vore fallet om det endast fanns en angripare. För att kunna göra den bedömningen är det viktigt att fastställa vilka omständigheter som är relevanta för försvarlighetsbedömningen — generellt sett.
    Det finns inget krav på att nödvärnsgärningen är nödvändig eller proportionerlig i strikt mening. Enligt uttalanden i förarbeten och rättspraxis krävs, för rättsenlighet, att:

 

a) det våld som används får inte stå i klar disproportion till vad som vore nödvändigt för att avvärja angreppet, och b) det får inte föreligga ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnsgärningen och angreppsgärningen.27

Det kan alltså sägas att fråga är om relativ nödvändighet och relativ proportionalitet. I förarbetena till brottsbalken ansågs det att det i uttrycket uppenbart oförsvarligt ligger att ”man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömande huruvida han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten”.28 I rättspraxis har det uttalandet återupprepats, åtminstone från början av

 

26 Att förekomsten av flera angripare är en omständighet som omfattas av angreppets beskaffenhet får visst stöd i att det rekvisitet beskrivs som ”angreppets art” i prop. 1962:10 del B s. 327. Jfr även Boucht, Polisiär våldsanvändning, s. 325 där angreppets beskaffenhet förstås som dess farlighet, inklusive om angriparen var ensam eller angriparna var flera. Se även prop. 1993/94:130 s. 31–32, 69 och Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 217. 27 Prop. 1962:10 del B s. 327; NJA 2005 s. 237; och NJA 2009 s. 234. 28 Se SOU 1953:14 s. 397; prop. 1962:10 del B s. 326–327; och prop. 1993/94:130 s. 30 och s. 69.

1990-talet och framåt.29 I juridisk doktrin nämns ofta den breda marginalen som en given utgångspunkt vid försvarlighetsbedömningen.30 Denna marginal är alltså väletablerad i rättskällorna.
    De konkreta omständigheter som kan ligga till grund för försvarlighetsbedömningen har utvecklats genom ställningstaganden i rättspraxis. Bland de omständigheter som HD har beaktat och vars förekomst eller relevans kan tänkas påverkas särskilt av att flera personer deltar i det brottsliga angreppet kan följande noteras. I flera fall har HD beaktat möjligheten att fly och möjligheten att påkalla hjälp av andra personer;31 är det fråga om flera personer kan exempelvis flyktmöjligheterna vara mer begränsade än annars. Någon strikt skyldighet att fly från platsen finns dock inte.32 HD har även beaktat hur pass nära inpå det brottsliga angreppet som nödvärnshandlingen företagits liksom om nödvärnsgärningen företas under ett utdraget förlopp;33 är det fråga om flera personer kan det inte uteslutas att det blir fråga om längre förlopp än annars. HD har intagit en sträng hållning i relation till användande av skjutvapen, kniv, eller svärd;34 är det fråga om flera personer kan användandet av sådana vapen möjligen accepteras oftare än annars eftersom det numerära underläget gör det (mer) behövligt att använda sig av vapen. Vid läsning av rättspraxis står det klart att höga krav ställs på att den angripne söker alternativa handlingsvägar, exempelvis genom att påkalla hjälp eller använda mindre farligt våld;35 är det fråga om flera personer behöver uppmärksamhet ges åt om sådana alternativa handlingssätt faktiskt varit möjliga. Kanske är de alternativa handlingsvägarna färre vid angrepp från flera personer (exempelvis för att det inte går att manövrera flera angripare samtidigt, eller för att det inte är möjligt att fly från platsen).
    Avslutningsvis ska erinras om att nödvärnsbestämmelsen är en av flera regler om ansvarsfrihet. Om ansvarsfrihet på grund av nödvärn inte kommer i fråga, antingen på grund av att det inte förelegat en nödvärnssituation eller på grund av att det våld som använts (när rätt

 

29 Se t.ex. NJA 1990 s. 210; NJA 1994 s. 48; NJA 1999 s. 460; och NJA 2005 s. 237. Viss kritik har dock framförts med innebörden att denna breda marginal inte i tillräcklig mån beaktas i det praktiska rättslivet, jfr Annika Norée, Laga befogenhet.
Polisens rätt att använda våld, Jure, Stockholm, 2000, s. 228 samt not 439 och däri gjorda hänvisningar. 30 Se bl.a. Boucht, Polisiär våldsanvändning, s. 323; Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, s. 217; Borgeke & Månsson, Studier rörande allmän straffrättspraxis m. m., s. 458. 31 Se NJA 1970 s. 58 och NJA 2005 s. 237. 32 Se NJA 1999 s. 460. 33 Se NJA 1999 s. 460 och NJA 2009 s. 234. 34 Se t.ex. NJA 1990 s. 210; NJA 1995 s. 661; och NJA 2012 s. 45, p. 41. Se även RH 2008:90 och RH 2003:48. 35 Dessa krav kan sägas komma till särskilt klart uttryck framför allt i senare HDpraxis, se NJA 2005 s. 237 (angående våld med dödlig utgång). Se även NJA 2009 s. 234.

till nödvärn i och för sig förelegat) har varit uppenbart oförsvarligt behöver tillämpligheten av dessa andra regler prövas. Bland de ansvarsfrihetsgrunder som kan tänkas aktualiseras vid angrepp från flera personer finns nöd,36 putativt nödvärn,37 nödvärnsexcess,38 och putativ nödvärnsexcess.39 Exempelvis kan det föreligga rätt till nödvärn mot vissa av personerna i en grupp samtidigt som det föreligger nöd i relation till vissa andra i gruppen.

 

3 Nödvärn mot flera: möjliga bedömningsgrunder
3.1 Inledning
Då lagstiftaren inte behandlat vad som ska vara styrande för nödvärn mot flera angripare får som utgångspunkt de generella reglerna och riktlinjerna för nödvärn antas gälla i dessa fall.40 Den givna utgångspunkten måste, som tidigare konstaterats, därmed bli lagtexten i 24 kap. 1 §. De bedömningsgrunder (eller verktyg) för utvärderingen av nödvärnssituationer med flera angripare som behandlas i det följande utgår därför från rekvisiten i denna. Tanken är att diskutera om en straffrättsdogmatiskt lämplig bedömningsgrund står att finna i: för det första, rubricering av angreppet såsom just brottsligt angrepp; för det andra, analys av angreppskaraktären i detta brott; och för det tredje, hänsyn till att angreppet riktas mot annans person.
    Genom att se direkt till de centrala rekvisiten i nödvärnsbestämmelsen är ambitionen att utvärdera bestämmelsen på dess egna villkor. Rekvisiten brottsligt angrepp mot person är vad som ger rätt till nödvärn (i de nödvärnssituationer som är föremål för denna text). Att utgå från just de rekvisiten för att analysera om rätt till nödvärn föreligger ligger därför nära till hands. De rekvisiten kan sannolikt

 

 

36 Nödbestämmelsen är uttryckligen subsidiär till nödvärnsbestämmelsen, se BrB 24 kap. 4 §. Det kan vara så att den angripne inte har rätt att agera i nödvärn mot alla personer som tar del i ett angrepp, men rätt att agera i nöd mot någon eller några av dessa. 37 Situationen kan vara sådan att gärningspersonen antingen trodde att vad som rättsligt sett skulle motsvara en nödvärnssituation förelåg trots att så inte var fallet, eller trodde att den nödvärnssituation som i och för sig förelåg var allvarligare än vad som faktiskt var fallet, se t.ex. Claes Lernestedt, Putativa farhågor, Straffrättens karta och landskap: uppsatser i straffrätt och straffrättsfilosofi, Nordstedts juridik, Stockholm, 2013, s. 179–203, på s. 179 (originalutgåva JFT, 2008, vol, nr 5–6, s. 553–578). 38 Se BrB 24 kap. 6 §. Ansvarsfrihet kan komma i fråga för en uppenbart oförsvarlig nödvärnsgärning om omständigheterna var sådana att den angripne svårligen kunde besinna sig, exempelvis på grund av allvarlig rädsla. 39 Eftersom prövningen av putativt nödvärn ska utgå från den tilltalades uppfattning av situationen behöver en prövning också göras av om (miss)uppfattningen var sådan att den tilltalade svårligen kunde besinna sig. 40 En intressant fråga, som inte kommer att behandlas i detalj här, är vad som utgör en nödvärnsgärning och vad som utgör flera nödvärnsgärningar. En klar tendens finns i rättspraxis att se flera separata fysiska handlingar, exempelvis flera slag eller knivhugg, som en och samma nödvärnsgärning, se NJA 1999 s. 460; NJA 2005 s. 237; och NJA 2009 s. 234. Se även RH 2015:59.

fungera informerande även för hur försvarlighetsbedömningen ska göras — eftersom bedömningen görs med beaktande av den gärning som gav rätt till nödvärn. Annorlunda uttryckt kan sägas att brottsligt angrepp mot person fungerar som ingångsvärde i försvarlighetsbedömningen. Utöver de rekvisiten behöver såklart även de rekvisit som anger förutsättningarna för försvarlighetsbedömningen (jfr 24 kap. 1 § första stycket) beaktas, vilket också görs nedan.

 

3.2 ...brottsligt angrepp mot person
3.2.1 Parallellt agerande eller gemensamt agerande? Låt oss börja med möjligheten där nödvärn mot flera personer analyseras särskilt i termer av det brottsliga angrepp mot person som dessa personer deltar i. Det har i det föregående noterats att det krävs att angriparen uppfyller alla ansvarsförutsättningar (alla delar i brottsbegreppet) och därmed begår ett brott i straffrättslig mening för att rätt till nödvärn ska föreligga. Det finns då kanske utrymme att avgöra frågan om nödvärn mot flera angripare genom att bedöma huruvida var och en av personerna begår ett brott.
    I en situation med flera angripare som var och en begår självständiga brott mot den angripne där varje angripare också själv uppfyller alla rekvisit för exempelvis misshandel kan personernas agerande beskrivas som individuellt och parallellt gärningsmannaskap.41 I sådana situationer kan nödvärnsfrågan möjligen bedömas på liknande sätt som om det funnits endast en angripare — först utreds om var och en av personernas brottsliga angrepp ger rätt till nödvärn och sedan utreds om den nödvärnsgärning som riktas mot var och en av personerna är uppenbart oförsvarlig givet dennes brottsliga angrepp. En del brottsliga angrepp som begås av flera innebär dock att personerna deltar på varierande sätt. Särskild uppmärksamhet behöver därför ges åt brott som begås i medgärningsmannaskap och åt osjälvständiga brottsformer såsom medhjälp.

 

3.2.2 Agerande i medgärningsmannaskap Medgärningsmannaskap är inte lagreglerat i svensk straffrätt,42 utan har utvecklats i rättspraxis.43 Det krävs inte att de enskilda gärnings-

 

 

41 Se Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, s. 270, 290–281. Se även t.ex. Ivar Strahl, Allmän straffrätt vad angår brotten, Norstedts, Stockholm, 1976, s. 246. 42 Kodifiering föreslogs i mitten av 1990-talet då Straffansvarsutredningen föreslog att uttrycket ”samverkan” skulle användas för att täcka fall av medgärningsmannaskap, se SOU 1996:185 s. 23, 71, och 183. Förslaget ledde inte till lagstiftning, se prop. 2000/01:85 s. 13–16. 43 Se t.ex. NJA 1992 s. 474; NJA 2006 s. 535; och NJA 2017 s. 531. För medgärningsmannaskap behöver agerandet vara gemensamt i någon mening, se även NJA 2023 s. 114 p. 33.

personerna bidragit lika mycket till den gemensamma gärningen.44 Ett litet bidrag till den gemensamma gärningens effekt utesluter således inte medgärningsmannaskap.45 Vid medgärningsmannaskap är utgångspunkten att medgärningspersonerna begår en brottslig gärning tillsammans. Kan det innebära att rätt till nödvärn föreligger gentemot var och en av medgärningspersonerna? En lexikalisk tolkning av nödvärnsbestämmelsen kan tänkas medföra just en sådan slutsats, eftersom rätt till nödvärn föreligger mot ett brottsligt angrepp. Troligtvis är del av svaret på frågan avhängigt om medgärningsmannaskap anses vara reducerbart till medgärningspersonernas individuella gärningar eller inte. I rättskällorna finns olika syn på huruvida det som utförs i medgärningsmannaskap (på det gemensamma planet) är reducerbart till de gärningar som medgärningspersonerna gör var och en för sig (på det individuella planet).46 Om medgärningsmannaskap är reducerbart till de individuella gärningar som medgärningspersonerna utför, på det individuella planet, så kan frågan om nödvärn också besvaras utifrån vad var och en har gjort på det individuella planet. Frågan om rätt till nödvärn föreligger behöver då inte bedömas utifrån aggregatet av gärningar eller agerandet i medgärningsmannaskap som sådant — det skulle snarare bli ett onödigt steg i bedömningen. Med ett sådant resonemang är det inte brottet som utförs i medgärningsmannaskap som är av intresse, utan de eventuella brott som utförs på det individuella planet.
    Om medgärningsmannaskap däremot inte är reducerbart till de individuella gärningar som medgärningspersonerna utför på det individuella planet, så får något som företas av flera personer tillsammans beskrivas som en enda brottslig gärning, och inte ett aggregat av flera individuella gärningar.47 Något tillspetsat kan sägas att det vid medgärningsmannaskap endast finns en brottslig gärning. Eftersom rätt till nödvärn föreligger mot ett brottsligt angrepp, och en brottslig gärning enligt den synen är en gärning, så skulle rätt till nödvärn tänkas föreligga mot den gärningen. Konsekvensen blir då kanske att om rätt till nödvärn föreligger mot det brottsliga angreppet sett som en gemensam gärning, så föreligger också rätt till nödvärn mot var och en av medgärningspersonerna. Flera skäl talar dock mot en sådan lösning. Ett skäl är att även den medgärningsperson som bidrar endast i mycket liten mån (exempelvis genom att hålla vakt) vore en

 

44 Se t.ex. NJA 1992 s. 474. Jfr NJA 2006 s. 535. 45 Se t.ex. NJA 2006 s. 535; NJA 2017 s. 531 p. 44–45; och NJA 2008 s. 1135. 46 Se NJA 1995 s. 661 och jämför NJA 2023 s. 114 p. 35–36 och SOU 1996:185 s. 217–218. I litteraturen har Svensson anfört att medgärningsmannaskap måste vara något annat än summan av flera gärningar som medgärningspersonerna utför, annars skulle det inte finnas någon egentlig skillnad mellan gärningsmannaskap i strikt mening och medgärningsmannaskap, se Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, s. 298 och s. 309 47 Se härom Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, s. 400.

legitim måltavla för nödvärnsvåld — vilket kan förefalla långtgående sett ur vakthållarens perspektiv. Ett annat skäl, som framförs av Svensson, är att frågor om medgärningsmannaskap styrs av överväganden som inte har någon självklar motsvarighet i nödvärnsfrågor.48 Nödvärn handlar om rätten att avvärja relativt akuta faror där det ställs krav på snabbt agerande — inte om att straffa angriparen.49 HD kan också i NJA 1995 s. 661 sägas ha tagit ställning för att frågan om rätt till nödvärn ska bedömas med utgångspunkt i den individuella gärningen, snarare än den gärning som utförs i medgärningsmannaskap (uttalandena från HD är dock inte helt klara). I rättsfallet var det fråga om ett rånförsök som bedömdes vara utfört i medgärningsmannaskap. Den tilltalade hade befunnit sig i en nödvärnssituation på grund av rånförsöket och hade skjutit mot en medgärningsperson som väntat i en bil. HD uttalade:

 

Ingenting tyder [på att han] innehade något skjutvapen när han väntade i bilen utanför butikslokalen eller att han hade för avsikt att aktivt ingripa i händelseförloppet […] Objektivt sett förelåg det därför inte från [hans] sida något sådant överhängande angrepp på person eller egendom som avses i BrB:s bestämmelse om nödvärn.

 

Pistolskotten mot personen i bilen var alltså inte en nödvärnsgärning som riktades mot rånförsöket som helhet — utan mot det som personen i bilen gjorde individuellt, vilket inte bedömdes utgöra ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp.50 I litteraturen har 1995 års rättsfall tolkats på liknande sätt: att det är den gärning som utförs på det individuella planet som avgör frågan om nödvärnsrätt;51 att rubriceringen såsom medgärningsperson i sig inte avgör frågan om nödvärnsrätt;52 att nödvärnsrätt vid medgärningsmannaskap troligen inte kan riktas mot någon vars individuella handling inte kan beskrivas som angrepp mot person eller egendom;53 eller att det för nödvärnsrätt krävs att även medgärningspersonens gärning har angreppskaraktär.54 Utförande av ett brottsligt angrepp får då ses som en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning för nödvärnsrätt.

 

 

48 Se Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, s. 405. 49 Jfr SOU 1988:7 s. 68. 50 Det bör noteras att andra tolkningar av NJA 1995 s. 661 är möjliga. Wennberg menar att rätt till nödvärn inte förelåg mot personen som satt i bilen på den grunden att det brottsliga angreppet var förbi, se Suzanne Wennberg, Criminal
Law, Michael Bogdan (red.), Swedish legal system, Norstedts juridik, Stockholm, 2010, s. 149–198, på s. 184. 51 Se t.ex. Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, s. 404–405. 52 Se Claes Lernestedt ’Nödvärn och flera personer på angriparsidan’. 53 Se Zila, 24 kap. Om allmänna grunder för ansvarsfrihet, Asp, Petter m.fl. (red.), Brottsbalken. En kommentar. Kapitel 13–24, Karnov, Stockholm, 2018, s. 1154. 54 Se Jareborg, Allmän Kriminalrätt, s. 256.

Det kan alltså konstateras att rubricering av någon såsom medgärningsperson i ett brott inte kan avgöra frågan om rätt till nödvärn mot flera föreligger. Kan ändå agerande i medgärningsmannaskap vara styrande för försvarlighetsbedömningen? Även här blir det viktigt att avgöra om medgärningsmannaskap är reducerbart till vad som görs på det individuella planet.
    Om medgärningsmannaskap är reducerbart till medgärningspersonernas individuella agerande torde följande gälla: Det som medgärningspersonerna utför kan bedömas genom att analysera gärningarna som utförs på det individuella planet. Försvarlighetsbedömningen kan då göras i relation till dessa individuella gärningar. I ett sådant fall är det svårare att ta hänsyn till det samlade angreppet — detta anses ju vara reducerbart. För att en nödvärnsgärning ska vara tillåten krävs det att den uppnår både kravet på (relativ) nödvändighet och kravet på (relativ) proportionalitet.55 Vid angrepp från en grupp av personer, där den angripne riktar nödvärnsvåld mot alla medgärningspersoner, kanske det inte föreligger någon klar disproportion mellan det våldet och vad som krävs för att avvärja hotet från var och en; nödvärnsgärningen uppfyller kravet på (relativ) nödvändighet. Så kunde vara fallet om angriparna agerar med ett mycket bestämt uppsåt. Var och en av dem behöver kanske oskadliggöras för att det brottsliga angreppet från respektive person ska upphöra. Samtidigt kan våldsutövningen tänkas stå i uppenbart missförhållande till den skada som hotar genom angreppet om någon av angriparna stod för endast en begränsad del av våldsutövningen; nödvärnsgärningen uppfyller inte kravet på (relativ) proportionalitet. Motsatt förhållande kan också tänkas, där nödvärnsgärningen uppfyller kravet på (relativ) proportionalitet men inte kravet på (relativ) nödvändighet. Så kunde vara fallet om det hade räckt att skada endast en av angriparna och på så sätt avskräcka övriga från fortsatt angrepp, men samtliga angripare ändå utsätts för visst lindrigt våld. Det kan vara påkallat att göra en nyanserad bedömning, särskilt i situationer med större kvalitativa skillnader mellan de individuella gärningarna. En sådan nyanserad bedömning innebär att höga krav ställs på den angripne.56 Om medgärningsmannaskap däremot inte är reducerbart till medgärningspersonernas individuella agerande torde följande gälla: Det som medgärningspersonerna utför är en enda gärning som får analyseras i försvarlighetsbedömningen. Huruvida det föreligger klar dis-

 

 

55 Se avsnitt 2.3 ovan. 56 Frågan om att, rent praktiskt, anpassa sitt agerande är dock en annan sorts fråga. Den ena frågan handlar om hur mycket nödvärnsvåld det är berättigat att en angripare utsätts för (innehållet i nödvärnsregleringen) medan den andra frågan handlar om förutsebarhet eller användbarhet av nödvärnsregleringen (genomförandet av nödvärnsregleringen).

proportion mellan nödvärnsgärningen och vad som krävts för att avvärja faran (relativ nödvändighet) och huruvida det förelåg ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnsgärningen och den skada som hotade (relativ proportionalitet) behöver alltså bedömas utifrån den enda gärning som utförs i medgärningsmannaskap.57 Försvarlighetsbedömningen kan då inte göras utifrån vad som hade krävts för att avvärja en spark från en medgärningsperson, för att avvärja ett slag från en annan medgärningsperson, och så vidare. Något som kan invändas mot det resonemanget är att agerande i medgärningsmannaskap kan se olika ut och att alla fall av medgärningsmannaskap inte kan behandlas likadant. Det kan vara fråga om att medgärningspersonerna, på det individuella planet, utför kvalitativt sett liknande gärningar, exempelvis att flera personer angriper en person simultant och alla utdelar slag och sparkar.58 Det kan också vara fråga om att medgärningspersonerna, på det individuella planet, utför kvalitativt olika gärningar, exempelvis att en utdelar endast en lättare knuff, en blockerar flyktvägen, en överöser den angripne med sparkar, och så vidare.59 Även om rätt till nödvärn föreligger mot samtliga medgärningspersoner så kan det förefalla långtgående att var och en av dem skulle få utsättas för lika kraftigt nödvärnsvåld. Beroende på hur det brottsliga angreppet ser ut i det konkreta fallet kan det vara påkallat att ändå göra en nyanserad försvarlighetsbedömning i förhållande till olika ”delar” av det brottsliga angreppet som utförs i medgärningsmannaskap.60 Huruvida försvarlighetsbedömningen i nödvärnssituationer med flera angripare som agerar i medgärningsmannaskap ska göras med utgångspunkt i angriparnas individuella gärningar eller med utgångspunkt i den gemensamma gärningen är alltså sannolikt en fråga som är avhängig synen på om medgärningsmannaskap kan reduceras till de individuella gärningarna. I rättstillämpningen krävs ett ställningstagande i denna fråga — annars är det ovisst vilken gärning nödvärnsgärningen jämförs mot.

 

3.2.3 Osjälvständiga brott Ovan har medgärningsmannaskap behandlats. Alla brott som utförs av personer i en grupp som angriper någon är dock inte sådana självständiga brott som utförs i (med)gärningsmannaskap. Viss upp-

 

 

57 Se, beträffande försvarlighetsbedömningens led att det inte får föreligga ett uppenbart missförhållande mellan de två gärningarna, prop. 1962:10 del B s. 327. Jfr NJA 2005 s. 237 och NJA 2009 s. 234. 58 Se t.ex. typfall 1a hos Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, s. 282–283. Se även typfall 2b hos Svensson, s. 283–284. 59 Se t.ex. typfall 2a och 4 hos Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, s. 283–285. 60 Se Svensson, Gärningsmannaskap vid fleras deltagande i brott, s. 406.

märksamhet ska nu därför riktas mot de osjälvständiga brottsformerna försök, medhjälp, och anstiftan. En fråga som behöver utredas är om även de osjälvständiga brotten omfattas av rekvisitet brottsligt angrepp i nödvärnsbestämmelsen i 24 kap. 1 § Dessa bestämmelser behöver för sin tillämpning läsas tillsammans med ett enskilt straffbud, exempelvis misshandelsbestämmelsen i 3 kap. 5 §. Det behöver för straffansvar alltså vara fråga om försök till något, eller om medverkan till något.61 Är det så att rekvisitet brottsligt angrepp i nödvärnsbestämmelsen endast omfattar detta något — brotten så som de regleras i de enskilda, självständiga, straffbuden? Det finns inte något klart uttalande i förarbeten eller rättspraxis som utesluter att rätt till nödvärn kan föreligga även gentemot sådana osjälvständiga brott som medhjälp. Det kunde i och för sig tänkas att försöksbrott inte skulle omfattas av rekvisitet brottsligt angrepp eftersom uttrycket påbörjat eller överhängande lagts till i nödvärnsbestämmelsen.62 Att fråga är om ett försöksbrott har i rättspraxis dock inte uteslutit att nödvärnsrätt föreligger.63 Slutsatsen måste därför bli att rätt till nödvärn kan föreligga även mot gärningar som rubriceras som osjälvständiga brott.
    Låt oss säga något ytterligare om försök. Det är ändamålsenligt att rätt till nödvärn föreligger inte enbart gentemot fullbordade brott utan även mot försöksbrott, särskilt med beaktande av att nödvärnsregleringen innebär en möjlighet att avvärja brottsliga angrepp innan de fullbordas. En inte oväsentlig egenskap hos nödvärnssituationer är just den hypotetiska eller kontrafaktiska bedömning som görs; vilket brott skulle ha begåtts om nödvärnsgärningen inte företagits? Skulle rätt till nödvärn föreligga endast mot självständiga brott skulle den angripne hamna i en sämre situation om angriparen försökte utföra ett allvarligare, men osjälvständigt, brott. Det kan också tänkas att flertalet nödvärnssituationer är sådana att de avser brottsliga angrepp som är att rubricera just som försök till något — exempelvis försök till mord eller misshandel.64 Så kan vara fallet då angriparen hugger med kniv mot vitala delar av den angripnes kropp — en gärning som kan

 

 

61 Jfr Petter Asp, De osjälvständiga brottsformerna: försök, förberedelse, stämpling (gärningsmannaskap &) medverkan, underlåtenhet att avslöja och förhindra brott, Iustus, Uppsala, 2021, s. 378. 62 Tillägget påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp kan däremot innebära att rätt till nödvärn föreligger mot sådana angrepp där det självständiga brottet inte är kriminaliserat på försöksstadiet. 63 Se NJA 1990 s. 370 HD konstaterade att den tilltalade haft rätt att värja sig mot vad som av HD benämndes som våldtäktsförsök. Även i NJA 1999 s. 460 förelåg rätt till nödvärn då målsäganden hade riktat ett slag mot den tilltalade och slaget hade missat. Det ska noteras att HD inte i något av fallen rubricerade de brottsliga angreppen som försök till visst brott, i teknisk mening. 64 Här ska erinras om att tillämpning av konkurrensregler kan leda till att en brottslig gärning rubriceras som försök till ett allvarligare brott än som ett mindre allvarligt men fullbordat brott.

rubriceras både som misshandel och försök till mord.65 Kravet på brottsligt — i meningen fysiskt — angrepp innebär dock att rätt till nödvärn inte föreligger gentemot alla sorters försöksbrott.
    Låt oss också säga något ytterligare om medverkansformerna medhjälp och anstiftan. Medverkan till brott regleras i BrB 23 kap. 4 § där det framgår att straffrättsligt ansvar för viss gärning ska ådömas inte bara den som utfört gärningen (gärningspersonen), utan även annan som främjat gärningen med råd eller dåd (andra medverkande). Formerna för främjande är anstiftan respektive medhjälp.66 Om nödvärnssituationer med flera angripare ska bedömas utifrån det brottsliga angreppet, vore alltså en möjlighet att se till på vilket sätt respektive person (som inte är gärningsperson) främjar ett sådant brottsligt angrepp. Vad gäller rätt till nödvärn i relation till medhjälpsgärningar finns det situationer där den gärning som utgör medhjälp till visst brott samtidigt också uppfyller rekvisiten för ett annat självständigt brott. Så kan vara fallet då någon håller i den angripne samtidigt som en annan person slår och sparkar den angripne; fasthållandet kan utgöra både medhjälp till misshandel och olaga tvång. I en sådan situation blir frågan om huruvida medhjälp till misshandel utgör ett sådant brottsligt angrepp som ger rätt till nödvärn inte så angelägen att besvara, eftersom det olaga tvånget i och för sig kan ge nödvärnsrätt. Annorlunda är situationen då medhjälpsgärningen inte uppfyller rekvisiten för ett självständigt brott. Då behöver en bedömning göras av om medhjälpsgärningen är sådan att den ger rätt till nödvärn mot medhjälparen.
    Det kan tänkas att typen av medhjälp i den konkreta situationen är sådan att nödvärnsrätt inte kan komma i fråga, exempelvis då medhjälparen håller vakt eller då medhjälparen väntar i en bil vid brottsplatsen.67 Den gärning som riktas mot en vakthållare eller förare är kanske inte en gärning som någon begår i nödvärn, eftersom den inte är ägnad att avvärja det brottsliga angreppet. Däremot vore en gärning som riktar sig mot den medhjälpare som håller fast den angripne kanske en gärning som någon begår i nödvärn, eftersom den kan avvärja det brottsliga angreppet (exempelvis genom att den angripne kan undfly greppet, slagen och sparkarna).

 

 

65 Samtidigt kan det finnas gärningar som vore att rubricera som försök till visst brott enligt 23 kap. 1 § men som inte utgör påbörjade eller överhängande brottsliga angrepp enligt 24 kap. 1§, eftersom den så kallade försökspunkten inte nödvändigtvis sammanfaller med tidpunkten vid vilken ett brottsligt angrepp (i form av ett försöksbrott) är överhängande enligt nödvärnsbestämmelsen. 66 Straffrättskommittén underströk i sitt utredningarbete att vad som ska förstås med gärningsmannaskap, snarare än annan medverkan, får lämnas åt rättstillämpningen och att någon kan bedömas som gärningsperson ”där detta ter sig naturligt”, se SOU 1944:69 s. 92–93. Se även SOU 1953:14 s. 369. 67 Jfr NJA 1995 s. 661 angående medgärningsmannaskap, där HD diskuterade den ”medverkan” medgärningspersonen utövade.

När det gäller anstiftansgärningar är det inte lika självklart att rätt till nödvärn föreligger. Om någon har anstiftat annan att begå ett brottsligt angrepp, exempelvis i form av en misshandel, föreligger rätt till nödvärn mot den eller de gärningspersoner som begår misshandeln. Anstiftaren utför dock inte själv — fysiskt — det brottsliga angreppet, varför rätt till nödvärn mot anstiftaren bör vara utesluten. Om anstiftaren däremot också kontrollerar det brottsliga angreppet och har förmåga att avbryta det verkar det dock inte självklart att nödvärnsrätt mot anstiftaren skulle vara utesluten. Nödvärnsvåld, eller hot om våld, som riktar sig mot anstiftaren kan vara ägnat att avvärja gärningspersonernas angrepp, kanske genom uppmaning från anstiftaren. I sådana situationer bör däremot anstiftaren vara att anse som gärningsperson genom så kallat medelbart eller konverterat gärningsmannaskap.68 Utrymmet för att rätt till nödvärn ska föreligga mot en anstiftansgärning får därför ses som klart begränsat.
    Om det konstateras att rätt till nödvärn mot ett brottsligt angrepp i form av ett osjälvständigt brott föreligger ska en försvarlighetsbedömning av nödvärnsgärningen göras. Bedömningen kan behöva vara känslig för vilket det självständiga brottet är: det är skillnad mellan försök till misshandel och försök till mord; och det är skillnad mellan att utöva medhjälp till misshandel och att utöva medhjälp till mord. I medverkansfall är det inte självklart om försvarlighetsbedömningen ska göras med utgångspunkt i exempelvis medhjälparens främjandegärning (medverkansgärningen) eller i gärningspersonens gärning (medverkansobjektet). Hänsyn behöver kanske tas till i vilken utsträckning en medhjälpsgärning främjar det brottsliga angreppet. Vilken sorts medhjälp det är fråga om skulle med det resonemanget kunna vara en omständighet som har inverkan på exempelvis hur angreppets beskaffenhet förstås, där vissa medhjälpsgärningar har sådan inverkan på möjligheten att genomföra det brottsliga angreppet att de gör angreppet farligare och det därmed är tillåtet att använda mer nödvärnsvåld mot medhjälparen. 69 Är det kanske så att ju större bidrag en medhjälpare har till viss skada eller viss fara, desto mer nödvärnsvåld får riktas mot denne? En sådan differentierad bedömning skulle sannolikt involvera relativt komplexa överväganden om kausalitet. Det ställer höga krav på den angripne, om denne vill hålla sig inom ramen för vad som är tillåtet.
    Ovan har noterats att frågan om rätt till nödvärn sannolikt behöver bedömas utifrån vad personerna gör individuellt, både i fråga om medgärningsmannaskap och vid medhjälp. Det är inte självklart att även försvarlighetsbedömningen ska följa samma mönster. Viss ten-

 

 

68 Jfr t.ex. SOU 1944:69 s. 93–94. 69 Se SOU 1988:7 s. 62 och Boucht, Polisiär våldsanvändning, s. 325 gällande angreppets farlighet.

dens att beakta vad personerna gör sett som en helhet finns i NJA 1990 s. 210. I det rättsfallet hade den tilltalade blivit förföljd av en grupp personer, blivit slagen av två av personerna och skurit en av förföljarna med en kniv. HD anförde i försvarlighetsbedömningen:

 

[Den tilltalade] var förföljd inte bara av [målsäganden och en annan person] utan av en hel grupp [...] Han befann sig i ett mycket trängt läge [...] Det våld han utövade mot [målsäganden] var emellertid allvarligt.

 

I bedömningen vägdes nödvärnsgärningen (knivskärningen av målsäganden) mot det som gruppen av personer gjorde tillsammans (förföljandet). Agerandet hos andra personer än målsäganden beaktades alltså i försvarlighetsbedömningen. HD benämner inte någon av personerna i gruppen som förföljde den tilltalade såsom gärningsperson eller liknande, vilket innebär att det inte går att dra några slutsatser om vad som gäller för agerande i (parallellt) gärningsmannaskap, i medgärningsmannaskap, vid medhjälp, och så vidare.
    Sammanfattningsvis kan konstateras att rubriceringen av ett brottsligt angrepp såsom viss typ av brott och klassificeringen av någon som deltar i angreppet (medgärningsperson, medhjälpare, och så vidare) inte är av avgörande betydelse vare sig för om rätt till nödvärn föreligger eller för försvarlighetsbedömningen. Vid läsning av rättspraxis blir det, snarare, tydligt att rubricering och klassificering av det brottsliga angrepp som är nödvärnsgrundande inte verkar vara en prioriterad fråga för domstolarna; endast i något fall benämns angreppet med en brottsrubricering.70 Vanligt är istället att domstolarna nämner det ”våld” eller det ”angrepp” (utan straffrättslig specifikation) som den tilltalade utsatts för.71

3.3 ... brottsligt angrepp mot person
Låt oss nu fortsätta med möjligheten att bedöma nödvärn mot flera personer i termer av det brottsliga angrepp mot person som personerna deltar i. I detta avsnitt undersöks om agerandets egenskap av fysiskt eller omedelbart angrepp kan vara ett verktyg som är mer ändamålsenligt än formella rubriceringar av detsamma.
    I NJA 1995 s. 661 tog HD fasta på att personen i bilens ”medverkan vid rånet var begränsad till att han skulle föra en bil till och från brottsplatsen”. Det kan tolkas som att någon egenskap i deltagandet i den brottsliga gärningen var otillräcklig för nödvärnsrätt. I litteraturen har en generell ståndpunkt kommit till uttryck — nämligen att en medverkandes gärning måste ha angreppskaraktär för att rätt till

 

 

70 Se NJA 1990 s. 210 och NJA 1990 s. 370. 71 Se t.ex. NJA 1999 s. 460; NJA 2005 s. 237; och NJA 2009 s. 234.

nödvärn ska föreligga mot denna medverkande.72 Den ståndpunkten kan sägas ge uttryck för att 1995 års fall ska läsas som att det ställer vissa krav på den fysiska karaktären i den brottsliga gärningen. Ett sådant krav ligger i linje med att lagtexten innehåller just uttrycket angrepp. Det innebär en språklig begränsning av vilka brottsliga ageranden som omfattas. Begränsningen ligger också i linje med de förarbetsuttalanden som gjorts gällande att det brottsliga angreppet behöver vara fysiskt.73 Att den brottsliga gärningen har angreppskaraktär får med det resonemanget förstås utgöra del av den ”tröskel” som en gärning behöver nå upp till för att vara nödvärnsgrundande.
    En person kan alltså delta i utförandet av en brottslig gärning utan att rätt till nödvärn mot denna person föreligger, och i en situation med flera personer kan rätt till nödvärn föreligga mot vissa — men inte mot andra. Att en brottslig gärning — oavsett om det är fråga om agerande i gärningsmannaskap i strikt mening, medgärningsmannaskap, eller medhjälp — har angreppskaraktär kunde med ovan angivna synsätt tänkas vara något som beaktades för att bedöma frågan om rätt nödvärn mot var och en av flera personer föreligger. En analys behöver då göras av huruvida respektive person agerar på sådant sätt att dennes (medverkans)gärning har angreppskaraktär. I en situation då någon misshandlar den angripne, och därmed begår en brottslig gärning av angreppskaraktär, föreligger rätt till nödvärn mot personen. Så kan också vara fallet om flera agerar i medgärningsmannaskap. Dessa personer är ju över ”tröskeln” till vad som ger rätt till nödvärn, om denna tröskel förutsätter ett fysiskt agerande av angreppskaraktär. Om den utgångspunkt som angivits i litteraturen är korrekt, det vill säga att en medverkandes gärning behöver ha angreppskaraktär för att aktualisera nödvärnsrätt, så kan rätt till nödvärn mot en eller flera medhjälpare också föreligga — förutsatt att respektive medhjälpsgärning har angreppskaraktär. Så är kanske fallet för en medhjälpare som håller i den angripne för att underlätta gärningspersonens misshandel. Samtidigt föreligger kanske inte rätt till nödvärn mot en medhjälpare som håller vakt en bit bort. Åtminstone vid första anblick förefaller en sådan medhjälpsgärning inte i sig ha karaktären av ett brottsligt — i meningen fysiskt — angrepp på person.
    Det kan konstaterats att angreppet eller den brottsliga gärningens angreppskaraktär har relativt goda förutsättningar att fungera som bedömningsgrund för att analysera nödvärnssituationer med flera

 

 

72 Se Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 256 och Zila, ’Nödvärn mot flera medverkande i ett brottsligt angrepp samt ansvar för handlande i s.k. putativt nödvärn’, s. 1144. 73 Se avsnitt 2.2 ovan. Om kravet formuleras på sådant sätt leder det troligtvis till att flertalet brottstyper utesluts från den mängd brottstyper som kan fungera nödvärnsgrundande, se Frände & Lernestedt, ’Nödvärn i Sverige och Finland — några utsnitt’, s. 784–785.

personer i fråga om när rätt till nödvärn föreligger. Låt oss nu säga något även om försvarlighetsbedömningen. Kan angreppskaraktären i (del av) ett brottsligt angrepp vara något som har bäring på hur försvarlighetsbedömningen ska göras? Att rätt till nödvärn föreligger mot någon som deltar i ett brottsligt angrepp i kraft av gärningens angreppskaraktär innebär inte nödvändigtvis att hur mycket nödvärnsvåld som helst får riktas mot personen. Försvarlighetsbedömningen ska göras mot bakgrund av angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse, och omständigheterna i övrigt och utifrån kraven på (relativ) proportionalitet och (relativ) nödvändighet. Att agerandet har tydlig angreppskaraktär behöver därmed ha relevans för någon av de parametrarna för att det få inverka på försvarlighetsbedömningen.
    Att flera personer utför gärningar av angreppskaraktär kan tänkas göra angreppet farligare. Det kan innebära att angreppets beskaffenhet är sådant att kraftigare nödvärnsvåld än annars kan anses behövligt. Ibland kan de kvalitativa skillnaderna i personernas (innefattande (med)gärningspersoner, anstiftare, och medhjälpare) individuella gärningar vara stora; i vissa fall gör kanske en av personerna så pass mycket av det som anges i en viss brottsbeskrivning att det ligger nära till hands att säga att det brottsliga angreppet som gruppen utför är just den gärning som den (gärnings)personen utför. Så kan vara fallet då en gärningsperson slår och sparkar den angripne. Då ligger det möjligtvis nära till hands att göra försvarlighetsbedömningen av den angripnes nödvärnsgärning med utgångspunkt i det samlade angreppet, eftersom gärningspersonens gärning (slagen och sparkarna) utgör en central och stor del av detta angrepp. Med ett sådant resonemang vore det möjligen tillåtet att rikta så mycket nödvärnsvåld som inte vore uppenbart oförsvarligt sett till angreppet som helhet mot enbart gärningspersonen.
    Är det däremot fråga om en medhjälpare som håller fast den angripne, för att underlätta för gärningspersonens slag eller sparkar föreligger det större diskrepans mellan angreppet sett som en helhet (slagen och sparkarna) och medverkansgärningen av angreppskaraktär (fasthållandet). Kraftigt nödvärnsvåld, bestående i slag och sparkar, vore kanske inte uppenbart oförsvarligt på den grunden att det skulle föreligga en klar disproportion mellan en sådan gärning och vad som krävs för att avvärja fasthållandet. Det kanske till och med skulle vara nödvändigt att så kraftigt våld riktades mot medhjälparen för att denne skulle släppa sitt grepp och den angripne skulle ha möjlighet att undgå slagen och sparkarna från gärningspersonen. Däremot vore så kraftigt nödvärnsvåld kanske att anse som uppenbart oförsvarligt på grund av att det skulle stå i uppenbart missförhållande till den skada som hotade genom medverkansgärningen, om detta består enbart i ett fasthållande — den gärningen kan sägas ha ”mindre av” angreppskaraktär än slag och sparkar. Det ska noteras

att en försvarlighetsbedömning som ska göras utifrån sådana parametrar troligen ställer höra krav på den angripne, om denne vill hålla sig inom ramen för vad som är tillåtet.

 

3.4 ...brottsligt angrepp mot person
Ovan har diskuterats om försvarlighetsbedömningen kan göras med utgångspunkt i det gemensamma angreppet, snarare än det som görs på det individuella planet. En invändning som framförts är att en sådan lösning kan ifrågasättas när det föreligger stor kvalitativ skillnad mellan det gemensamma angreppet och den del av detsamma som en av personerna står för individuellt eftersom personen kunde bli måltavla för kraftigt nödvärnsvåld, vilket vore för långtgående. Den invändningen utgår från (med)gärningspersonernas eller främjarnas, snarare än den angripnes perspektiv. Om en differentierad bedömning ska göras utifrån vad personerna gör individuellt sett kan resultatet bli att endast mycket begränsat nödvärnsvåld får användas mot var och en av flera personer. I situationer med väldigt många personer skulle sådana resonemang kunna resultera i att agerande i nödvärn ytterst sällan vore rättsenligt. Samtidigt kan det aggregerade våldet, när angreppet ses som en helhet, vara exceptionellt allvarligt för den angripne. Det kan vara fråga om livsfarligt våld eller särskilt integritetskränkande situationer. Fokus i detta avsnitt är därför på brottsligt angrepp mot person — och om den straffrättsliga bedömningen behöver justeras för att ge denna person möjlighet att använda kraftigt nödvärnsvåld mot flera.
    Skälet för att beakta det brottsliga angreppet sett ur den angripnes perspektiv kunde vara att nödvärnsbestämmelsen i brottsbalken föreskriver att rätt till nödvärn föreligger mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp mot person — fråga är om en rättighet för den enskilde att avvärja angrepp.74 Förarbetena utgår också med tydlighet från den angripnes perspektiv: där talas om den relativt breda marginalen till förmån för den angripne; huruvida nödvärnsregleringen innebär för stor stränghet för den angripne och nödvärnssituationen som den typiskt sett ter sig för den angripne.75 Lagstiftaren har använt uttryck som ”nödvärnsrätten”76 eller ”rätten till nödvärnshandling”.77 I litteraturen har denna hänsyn till den angripne förklarats av att den angripne, snarare än angriparen, bör vara föremål för rättsordningens skydd.78

 

 

74 Se även 24 kap. 5 § angående försvar av annan. 75 Se prop. 1962:10 del B s. 323–327. 76 Se prop. 1962:10 del B s. 324, 326 och prop. 1993/94:130 s. 28–29. Jfr även NJA 2005 s. 237. 77 Se prop. 1993/94:130 s. 68. 78 Se t.ex. Asp, Nödvärnsrätten i kvinnoperspektiv, s. 541–542.

Det bör dock inte vara möjligt att avgöra frågan huruvida rätt till nödvärn föreligger med utgångspunkt enbart i den angripnes situation. Det krävs, som bekant, att angriparna uppfyller kravet på att begå ett brottsligt angrepp för att nödvärnsvåld ska kunna riktas mot respektive person. Att inta den angripnes perspektiv innebär alltså inte att rätt till nödvärn kan etableras i relation till alla som på något sätt deltar i utförandet av det brottsliga angreppet enbart på den grunden att det brottsliga angreppet som helhet är tillräckligt allvarligt.
    Fråga är då om våldsutövningen ur den angripnes perspektiv, inklusive den aggregerade skadan som hotar genom våldsutövningen, istället kan tänkas påverka försvarlighetsbedömningen. Mindre uppmärksamhet kunde då ges åt frågor som huruvida personerna agerat i medgärningsmannaskap, eller hur stor del av medverkansobjektet som viss medhjälpares uppsåt omfattar. Som konstaterats tidigare kan angrepp som begås av flera personer vara att klassificera som företagna i parallellt och individuellt gärningsmannaskap.79 Det har också nämnts att i sådana situationer kan nödvärnsfrågan möjligen bedömas på liknande sätt som om det funnits endast en angripare — med beaktande av om den nödvärnsgärning som riktas mot var och en av gärningspersonerna är uppenbart oförsvarlig givet det individuella brottsliga angreppet från just den personen. Det skulle då kanske inte finnas utrymme att beakta även de andra personernas samtidiga brottsliga angrepp (företagna i parallellt och individuellt gärningsmannaskap) i försvarlighetsbedömningen. Tidigare har det också konstaterats att det vid agerande i medgärningsmannaskap eller vid medhjälp kan finnas visst (om än begränsat) utrymme att beakta angreppet sett som helhet vid försvarlighetsbedömningen.80 Ett problem med en sådan ordning är, sett från den angripnes perspektiv, att mindre nödvärnsvåld skulle få användas om det vore fråga om parallellt och individuellt gärningsmannaskap än vid medgärningsmannaskap eller medhjälp. Om istället angreppet sett som en helhet användes som verktyg skulle detta problem begränsas. Sett ur den angripnes perspektiv skulle den aggregerade våldsutövningen kunna påverka synen av angreppets beskaffenhet på så sätt att angreppet anses vara farligare. I så fall vore kraftigare nödvärnsvåld än annars tillåtet. Om den angripnes perspektiv får prioriteras på sådant sätt är troligtvis beroende av synen på vad som rättfärdigar nödvärn.
    Som nämnts tidigare kan nödvärnsrätten rättfärdigas med hänvisning till asymmetrin mellan den angripne och angriparen, med prioritet åt den angripnes intressen.81 Med sådan prioritet åt den

 

 

79 Se avsnitt 3.2.1 ovan. 80 Se avsnitt 3.2 ovan. 81 Se avsnitt 2.1 ovan och prop. 1962:10 del B s. 324.

angripne kan det tänkas, åtminstone prima facie, att den angripne får använda relativt mycket våld mot samtliga angripare under förutsättning att rätt till nödvärn föreligger mot var och en av dessa. Som nämnts tidigare kan nödvärnsrätten, enligt vissa uppfattningar i litteraturen, också rättfärdigas med hänvisning till att den angripne agerar som hjälp till eller funktionär för rättsordningen.82 Det som försvaras är då inte primärt den angripnes person eller egendom, utan rätts- eller samhällsordningen i sig, vilket innebär att det angripnas betydelse vore något annat än en enskild individs fysiska integritet. Möjligen är det extra angeläget att avvärja brottsliga angrepp som begås av flera personer i grupp om sådana angrepp anses särskilt samhällsfarliga. Det ska dock understrykas att detta sätt att motivera nödvärnsrätten endast kommit till uttryck i litteraturen. Förarbetena ger istället uttryck för en ambition att undvika att våldet i samhället trappas upp.83 En delvis besläktad, men ändå annan sorts, fråga är vilka möjligheter den angripne har att göra bedömningar om vad som vore rättsenligt i den konkreta situationen nödvärnsgärningen företas i. Att en (straffrättslig) reglering är förutsebar behöver inte vara ett utslagsgivande skäl för att föreslå den ena eller den andra lösningen — däremot förtjänar problemet att nämnas. Om exempelvis försvarlighetsbedömningen ska göras på ett differentierat sätt och utifrån parametrar såsom medgärningsmannaskap, medhjälp, eller parallellt gärningsmannaskap innebär det sannolikt att mycket höga krav ställs på den angripne — förutsatt att den angripne i den konkreta situationen också vill anpassa sitt agerande efter vad som är rättsenligt. Möjligtvis framstår det från den angripnes perspektiv som att de gärningar som begås av olika personer är ett och samma angrepp, snarare än flera angrepp från olika personer.84 Nödvärnssituationer beskrivs i domskäl inte sällan som tumultartade eller kaotiska.85 Att kräva en differentierad bedömning av hur mycket nödvärnsvåld som är tillåtet i relation till var och en är då kanske för högt ställda krav. Lättare är kanske för den angripne att bedöma angreppskaraktären i viss individuell gärning eller i del av angreppet; vilket i så fall skulle utgöra ytterligare ett skäl för att tillmäta den bedömningsgrunden relevans i bedömningen av en nödvärnsgärnings tillåtlighet.
    Här finns skäl att beakta HD:s uttalanden i NJA 1994 s. 48, där den mer generösa försvarlighetsbedömning som gäller vid nödvärn tilläts

 

 

82Se avsnitt 2.1 ovan. Sådan hjälp avser i så fall inte statens rätt att gripa, anhålla eller straffa den som begått ett brottsligt angrepp på person eller egendom. Dessa befogenheter, som tillkommer staten, får utövas även efter att nödvärnssituationen är över, jfr NJA 1994 s. 48.83 Se prop. 1993/94:130 s. 29 och 77. Se även avsnitt 2.1 ovan. 84 Jfr NJA 1969 s. 425. 85 Se t.ex. NJA 2005 s. 237 och RH 1999:129.

att utsträckas till bedömningen av försvarligheten i ett så kallat envarsgripande. HD anförde att om respektive försvarlighetsbedömning skulle tillämpas så skulle:

 

[Den som befunnit sig i nödvärn] alltså för tiden till dess att polisen anländer inte längre ha den säkerhetsmarginal till sitt förfogande som följer av nödvärnsbestämmelsernas regler om uppenbar oförsvarlighet. Något sådant måste anses utgöra en opraktisk lagtolkning som kan få för allmänheten svårbegripliga effekter.86

En fråga som här kan ställas är om liknande pragmatiska intressen kunde motivera att försvarlighetsbedömningen görs elastisk även på andra sätt, exempelvis i fråga om nödvärnsvåld som riktas mot medhjälpare kunde bedömas utifrån vad som skulle gälla för nödvärnsvåld mot gärningspersonen. Några säkra slutsatser är dock inte möjliga att dra, eftersom den frågan inte prövats av HD och annan vägledning i rättskällorna saknas. Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns skäl att beakta den angripnes perspektiv vid försvarlighetsbedömningen, eftersom lagstiftaren i förarbetena givit detta perspektiv utrymme. Hur detta ska göras är dock oklart, eftersom någon enskild yttersta rättfärdigandegrund för nödvärnsregleringen inte går att utläsa ur rättskällorna.

 

4 Avslutande kommentarer
Som visats i denna text saknar rättskällorna klara riktlinjer om hur nödvärnssituationer med flera personer, och det kluster av rättsfrågor som aktualiseras i sådana situationer, ska hanteras. Det är en första slutsats. För att rätt till nödvärn ska föreligga mot en person behöver den personen komma över ”tröskeln” att begå ett brottsligt — i meningen fysiskt — angrepp. Mot den som, individuellt sett, begår ett brott som inte har angreppskaraktär föreligger inte rätt till nödvärn. Det är inte självklart att samtliga personer (inkluderande (med)gärningspersoner och andra medverkande) i en grupp som är inblandade i ett angrepp kommer över denna ”tröskel”. Viktigt är därför att utreda huruvida rätt till nödvärn faktiskt föreligger mot alla personer i en grupp. Det är en andra slutsats. Personer kan delta i ett gemensamt brottsligt angrepp mot någon på olika sätt: de kan agera i medgärningsmannaskap och personerna kan genomföra angreppet på så sätt att det ligger närmare till hands att se en eller flera av dem som gärningsperson i strikt mening, och andra som medhjälpare eller anstiftare. Rubriceringen i sig av någon

 

 

86 I NJA 1994 s. 48 var fråga om rätt till nödvärn enligt 24 kap. 1 § andra stycket andra punkten.

som medgärningsperson, gärningsperson i strikt mening, medhjälpare, eller anstiftare har låg relevans särskilt för frågan om rätt till nödvärn föreligger. Sannolikt är det istället det sätt på vilket personen deltar i det brottsliga angreppet i det enskilda fallet som är avgörande för bedömningen av om rätt till nödvärn föreligger. Det är en tredje, och viktig, slutsats. Vid en bedömning av en nödvärnsgärnings tillåtlighet, behöver det beslutas om försvarlighetsbedömningen (med de ingående kraven på relativ nödvändighet och relativ proportionalitet) ska göras genom att nödvärnsgärningen jämförs med angreppet som helhet eller jämförs med varje persons individuella gärning. Utan ett sådant ställningstagande blir det alltför osäkert vad nödvärnsgärningen jämförs mot. I försvarlighetsbedömningen kan viss ledning möjligen sökas i den rättsliga konstruktionen medgärningsmannaskap eller i vilken utsträckning viss medhjälp främjar angreppet. Att angriparna har agerat i medgärningsmannaskap kan potentiellt påverka försvarlighetsbedömningen, på så sätt att nödvärnsgärningen jämförs mot den (gemensamma) gärning som har utförts i medgärningsmannaskap — snarare än de gärningar som utförts av medgärningspersonerna på det individuella planet. Det förutsätter troligtvis ett föregående ställningstagande att medgärningsmannaskap inte kan reduceras till dessa individuella gärningar. Att en person som deltar vid brottet exempelvis utövat medhjälp som varit särskilt bidragande till att det brottsliga angreppet har kunnat utföras kan också tänkas innebära att angreppet görs farligare genom medhjälpsgärningen, varför mer nödvärnsvåld än vad som annars vore tillåtet får riktas mot medhjälparen.
    Dessa slutsatser dras dock med försiktighet. Det saknas uttryckliga ställningstaganden från lagstiftare, rättstillämpare eller rättsvetare. Ett problem för analysen av den svenska nödvärnsregleringen är bristen på teoretisk underbyggnad i fråga om vad som ytterst rättfärdigar rätten till nödvärn. Denna brist gör det svårare att säga vilken lösning för nödvärnssituationer med flera angripare som vore bäst förenlig med nödvärnsregleringen generellt sett.