Den reklamationspliktigas (faktiska) insikt om avtalsbrottet — bevisfrågor och innebörd
Av advokaten JAKOB ANDERSSON1
I ”Suterränghuset på Ekerö” NJA 2021 s. 353 har Högsta domstolen (HD), veterligen för första gången i direkt bemärkelse, berört innebörden av att i reklamationssammanhang ha faktisk insikt om avtalsbrottet. Detta har betydelse för såväl reklamationsfristens startpunkt som dess längd, och möjligen även för andra passivitetsinstitut. I den här artikeln diskuteras hur kravet på faktisk insikt ska förstås i avtalsbrottsreklamationssammanhang, och till detta hörande bevisfrågor, mot bakgrund av HD:s slutsatser i nämnda avgörande.
1 Inledning
Svensk civilrätt innehåller en myriad av passivitetsregler som ålägger parter i ett rättsförhållande att i vissa fall klargöra sin uppfattning om rättsförhållandets innebörd. Om så inte sker inom viss tid leder det typiskt sett till negativ rättsverkan för den part som varit skyldig att lämna klargörandet (rättighetsinnehavaren). Hen kan t.ex. bli bunden av motpartens befogade tillit till att ett avtal har kommit till stånd eller förlora möjligheten att kunna göra gällande olika former av anspråk.
Reklamationsregler vid avtalsbrott är sannolikt de praktiskt mest betydelsefulla passivitetsreglerna. En rättighetsinnehavare som vill göra gällande påföljd med anledning av ett avtalsbrott måste i regel upplysa sin medkontrahent om sitt anspråk inom skälig tid från det att rättighetsinnehavaren fått någon form av insikt om avtalsbrottet. Om så inte sker inskränks rättighetsinnehavarens möjligheter att åberopa avtalsbrottet; vanligast är att den rätten går helt förlorad (preklusion).
Reklamationsplikter vid avtalsbrott återfinns i ett stort antal lagar på obligationsrättens område.2 ”Skyldigheten” att reklamera i avtalsbrottssammanhang är dessutom en allmän kontraktsrättslig princip. En
1 Senior associate i advokatfirman Setterwalls tvistlösningsgrupp i Stockholm. Jag vill särskilt tacka Linn Bergling och David Flodin, vars rättsutredningar under deras sommarnotarietid på Setterwalls år 2021 väckte tanken om att skriva den här artikeln, Mattias Bäckström för korrekturläsning och Hans Dahlberg Kolga för genomläsning och engagerade diskussioner. 2 Se bl.a. 32 § köplagen (1990:931), 5 kap. 2 § konsumentköplagen (2022:260), 17 § konsumenttjänstlagen (1985:816), 4 kap. 19 a § jordabalken, 26 § fastighetsmäklarlagen (2011:666), 34 § 3 st. lagen (1991:351) om handelsagentur och 45 § kommissionslagen (2009:865), 7 § 1 st. lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter, 4 kap. 17 § lagen (2018:1219) om försäkringsdistribution, 4 kap. 10 § försäkringsavtalslagen (2005:104), 4 kap. 2 § 1 st. paketreselagen (2018:1217), 17 § lagen (2015:953) om kollektivresenärers rättigheter, 40 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport.