52 Hjalmar KarlgrenHILDING EEK. Internationell privaträtt. Metod och material. 2 uppl. Sthm 1967. Norstedts. 279 s. Kr. 35,00.
Att förevarande arbete, vars första upplaga anmäldes av Hjerner i SvJT 1964 s. 109, har ett mycket stort värde kan det väl blott råda en mening om. Det är sällan man möter en så givande och dessutom, om nu detta adjektiv överhuvud passar inom juridiken, en så rolig framställning som denna. Bortsett från allt annat berömvärt — såsom att förf. synes vara kallsinnig mot den stundom i doktrinen framträdande benägenheten att på logiska eller pseudologiska grunder härleda slutsatser från att den internationella privaträtten, sitt namn till trots, är nationell rätt — har arbetet den förtjänsten, att det tycks syfta till att lära läsaren att, så gott det nu går, tänka själv. En sådan förmåga har denne särskilt behov av när det gäller en rättsdisciplin som är så besynnerlig som den internationella privaträtten i grund och botten är. Risken är förstås att disciplinen ter sig allt besynnerligare ju mer han tänker.
Önskvärt vore säkerligen, såsom ej sällan framhållits, att den internationella privaträtten i möjligaste mån gjordes umbärlig. Förf. kan ock sägas vara inne på denna linje, när han i ett slutkapitel (exkurs) tager upp frågan om »undvikande av lagkonflikter» till behandling. Detta intresseväckande avsnitt har betydelse även för civilrättens del.
Det recensionsuppdrag jag fick torde emellertid ej så mycket ha avsett Eeks förträffliga bok i allmänhet som mera dess nya upplaga. Härom är då att säga, att denna i det mesta föga skiljer sig från den första. En hemställan om att förf:s tankegång beträffande vissa centrala, av honom behandlade spörsmål måtte något förtydligas, som jag »konkludent» vågade framföra i senaste upplagan av min internationellt privaträttsliga lärobok (s. 58, 66 f), har tydligen funnits icke böra till någon åtgärd föranleda. I det hela bestå tilläggen av smärre noter1, visserligen många till antalet, med litteraturhänvisningar m. m. De nytillkomna rättsfallen ha naturligen anmärkts men ytterst kortfattat, vanligen i form av ett »jfr» e. d. På några