NÅGRA SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN.

 

BOUTREDNING OCH ARVSKIFTE

 

    AV

 

UTRIKESRÅDET FOLKE MALMAR.

 

Få frågor tillhörande området för den internationella privaträtten hava givit anledning till så mycken diskussion som de spörsmål som sammanhänga med avvecklingen av dödsbo och få frågor hava i lagstiftning och rättstillämpning i olika stater lösts på så växlande sätt.
    Anledningen till att så är fallet torde vara att finna å ena sidan i de avsevärda olikheter den inre lagstiftningen i skilda länder företer i detta ämne och å andra sidan i de särskilda svårigheter som möta mot att finna en tillfredsställande lösning av lagkonflikter på detta område på grund av det nära samband som här föreligger mellan den materiella rätten och processuella föreskrifter.
    Det är en mångfald problem som i detta sammanhang uppkomma. Till besvarande uppställa sig sådana frågor som följande. I vilket land skall avvecklingen av boet äga rum: i den avlidnes hemland, i det land där han hade hemvist eller där egendom tillhörande boet finnes; äger utländsk dödsboförvaltning befogenhet att omhändertaga dödsboets egendom; kan ifråga om sättet för boets avveckling över huvud annat lands lagvinna tillämpning än lagen i det land där avvecklingen sker; kan sålunda t. ex. enligt utländsk lag avgöras, huruvida bouppteckningsplikt föreligger, huruvida rätten till boets egendom direkt övergår till arvingar och testamentstagare eller i första hand tillfaller en särskild dödsboförvaltare, på vad sätt och under

 

Uppsatsen utgör fortsättning av två i SvJT 1932 s. 505 ff. och 1934 s. 127 ff. publicerade uppsatser behandlande den förra de allmänna principerna i ämnet samt den legala arvsrätten, den senare testamentsrätten. Beträffande de förkortningar som använts för att beteckna i framställningen åberopade arbeten hänvisas till den första uppsatsen s. 505 not. 3. 27 — Svensk Juristlidning 1935.

 

418 FOLKE MALMAR.vilka villkor arvingar och testamentstagare kunna tillträda eller avträda boets egendom, under villka villkor personligt ansvar för gälden inträder eller befrielse från sådant ansvar vinnes, huruvida testamentsbevakningen skett i behörig ordning? Skola sålunda dessa frågor besvaras enligt lex rei sitae, eller — vilket ofta men icke med nödvändighet är detsamma — enligt lex fori, enligt det allmänna successionsstatutet eller, i trots av att det allmänna successionsstatutet enligt lex fori bestämmes av den avlidnes medborgarskap, enligt lagen i det land där han haft hemvist, äga dödsbodelägarna i viss omfattning fakultativt åberopa två eller flera av dessa lagar eller är en kombination av dessa lagar tänkbar? Det torde knappast vara någon av nu angivna lösningar som icke godtagits i teori eller inom någon stats lagstiftning eller rättstillämpning.
    I sammanhang med dessa spörsmål står frågan om olika jurisdiktioners behörighet i mål rörande arv och testamente samt om rättskraften hos utländsk dom i arvs- eller testamentstvist eller hos avgöranden som i dessa ämnen träffats av utländsk domstol eller myndighet, i fråga om ärenden tillhörande området för frivillig rättsvård.

 

    Innan en framställning lämnas av vad som kan anses vara svensk rätt i det föreliggande ämnet, må här meddelas en översiktlig redogörelse för de allmänna grundsatser som häri tillämpas inom vissa främmande rättssystem även som något beröras de försök som gjorts att åstadkomma en konventionsmässig reglering av ämnet.
    Anmärkas må härvid, att i de stater i vilka avvecklingen av dödsbo sker genom domstols försorg eller genom officiellt förordnad boutredningsman något så när fasta regler kunna sägas hava utbildat sig på detta rättsområde, under det att i sådana stater som t. ex. Finland, Tyskland och Frankrike i vilka boutredning och arvskifte regelmässigt ankomma på dödsbodelägarna själva i allmänhet mycken ovisshet råder om vad som kan anses vara gällande rätt.
    I dansk och norsk rätt torde sedan länge en enhetlig behandling av dödsbo på grundval av domicilprincipen vara genomförd. Hade den avlidne vid sin död hemvist inom landet, skall såvitt möjligt bobehandlingen omfatta även den egendom som finnes i utlandet och domstol äger behörighet att till prövning upptaga arvs- eller testamentstvist även beträffande sådan

 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 419egendom. Hade åter den avlidne hemvist i utlandet, äger i princip inländsk myndighet icke taga befattning med kvarlåtenskap han efterlämnat inom landet utan står densamma till utländsk dödsboförvaltnings disposition.
    Enligt finsk rätt, RB 10: 2, är i fråga om tvist om arv eller testamente, tvist om avvittring mellan den avlidnes arvingar och den efterlevande maken samt talan mot dödsbodelägare i sak som rör boet domstol å den ort där den döde haft sitt bo och hemvist behörig; hade den döde ej hemvist i Finland, är rådstuvurätten i Helsingfors behörig. Enligt RB 10: 3 skall klander av arvskifte och talan om fyllnad i arvslott även upptagas vid den avlidnes forum domicilii. Var den avlidne utländsk medborgare, lärer finsk domstol vara behörig, om han vid sin död hade hemvist i Finland och talan avser i Finland befintlig egendom1 eller, oberoende av den avlidnes hemvist, om talan avser fast egendom i Finland.2 Om vad som i övrigt kan anses vara finsk rätts ståndpunkt i hithörande ämnen torde synnerlig osäkerhet råda.3
    Enligt tysk rätt, Zivilprozessordnung, § 27, jämförd med § 15, är beträffande tvist om kvarlåtenskap domstolen å den ort behörig där den avlidne vid tiden för sin död hade hemvist och, därest han vid sin död var tysk medborgare och icke hade hemvist i Tyskland, domstolen å den ort där han senast haft hemvist i Tyskland eller eljest domstolen i huvudstaden i det land i vilket han var medborgare och, om han icke var medborgare i visst tyskt land, i Berlin.
    Enligt § 73 i Gesetz über die Angelegenheiten der freiwilligen Gerichtsbarkeit den 17 maj 1898 är domstolen å den ort där den avlidne haft hemvist behörig att vidtaga sådana till området för frivillig rättsvård hörande åtgärder som angå dödsboets avveckling. Om han ej haft hemvist i Tyskland äger domstolen å den ort där han vid sitt frånfälle uppehöll sig behörighet. Var den avlidne vid sin död tysk medborgare och hade han vid denna tidpunkt ej hemvist i Tyskland och uppehöll han sig ej heller i Tyskland, tillkommer behörighet domstol å den ort där han senast haft hemvist i Tyskland; hade han aldrig haft hemvist iTyskland, tillkommer det justitieförvaltningen i det land i vilket

 

1 FJFT 27 s. 128 jfr nedan s. 438. CHYDENIUS annan åsikt s. 93.

2 FJFT 28 s. 285.

3 Jfr dock om testamentsbevakning nedan s. 438.

 

420 FOLKE MALMAR.han var medborgare eller, om han ej var medborgare i visst tyskt land, rikskanslern att bestämma vilken domstol som skall vara behörig. Var den avlidne utlänning och hade han vid sitt frånfälle ej hemvist eller uppehöll han sig ej i Tyskland, tillkommer behörighet domstol å varje ort där dödsboet tillhörigt gods finnes.

    Huruvida tysk domstol är behörig att befatta sig med ärenden tillhörande området för frivillig rättsvård, när fråga är om dödsbo efter utländsk medborgare och tysk lag ej på grund av återförvisningsprincipen är i materiellt avseende tillämplig, är föremål för stridiga meningar.1 Även om avvecklingen av dödsboet ej äger rum i Tyskland, lärer emellertid, för att arvingarna skola kunna få rätt att omhändertaga boets i Tyskland befintliga egendom, fordras, att en s. k. »beschränkter Erbschein» enligt BGB § 2369 av tysk domstol tilldelas dem. Fråga om dödsbodelägares ansvar för gälden lärer enligt tysk rätt böra bedömas enligt det allmänna successionsstatutet.
    Enligt f r a n s k rätt bestämmes domstols behörighet i mål angående kvarlåtenskap i första rummet av den avlidnes domicil, Code de Procédure civile, art. 59. Såsom stadgandet i praxis tolkas, blir härvid beträffande en avliden utlänning som icke ägt legalt domicil i Frankrike, hans faktiska domicil avgörande.Om den avlidne saknat domicil i Frankrike men där efterlämnat fast egendom, är domstolen å den ort där egendomen är belägen behörig beträffande tvist som rör denna egendom. Oavsett huruvida den avlidne haft hemvist i Frankrike eller där ägt fast egendom, är fransk domstol behörig att till prövning upptaga talan som föres av fransk medborgare, Code civil art. 14.
    Under vilka förutsättningar utländsk dödsboförvaltning i Frankrike erkännes såsom behörig att omhändertaga den avlidnes där efterlämnade lösa egendom synes tvivelaktigt. I alltfall såvitt forum i Frankrike ej finnes för tvist angående dödsboets egendom, torde dock sådan behörighet erkännas.
    En utpräglat territorialistisk ståndpunkt i ämnet intages av engelsk och amerikansk rätt. Boutredningsman förordnas av domstol i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist. Har den avlidne genom testamente utsett särskild testamentsexekutor, är dennes behörighet att företräda dödsboet

 

1 WALKER s. 860 f., LEWALD: Das deutsche internationale Privatrecht, Leipzig 31, s. 327 ff. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 421beroende av att testamentet erhållit s. k. probate av domstol i denna stat. Boutredningsman eller testamentsexekutor som i viss stat erhållit »grant of probate or administration», erkännes icke i annan stat såsom behörig att föra dödsboets talan, med mindre han erhållit särskilt auktorisation av domstol i denna senare stat. Gäldenär som frivilligt och i god tro fullgör betalning till honom torde likväl anses fri från vidare betalningsskyldighet. Finnas mera väsentliga tillgångar i annan stat än den i vilken den avlidne hade hemvist, förordnas i allmänhet i denna andra stat en s. k. ancillary administrator med uppgift att verkställa boutredningen där. Sedan borgenärerna i denna stat blivit förnöjda och här påförd arvsskatt erlagts, synes emellertid i de flesta stater domstolen i samband med redovisningens godkännande förordna, att behållningen skall utlämnas till boutredningsman eller testamentsexekutor i den stat där den döde hade hemvist. I åtskilliga amerikanska stater synes det emellertid tillkomma även en ancillary administrator att mellan arvingarna fördela behållningen. Beträffande utredning och skifte av fast egendom är lex rei sitae uteslutande tillämplig och domstol saknar behörighet att till prövning upptaga tvist om rätt till arv eller testamente beträffande sådan utanför statens områdebelägen egendom.1
    Enligt österrikisk rätt, Gesetz über das gerichtliche Verfahren in Rechtsangelegenheiten ausser Streitsachen den 9 augusti 1854 med ändringar den 21 december 1923, gäller följande.
    I fråga om dödsboet tillhörande fast egendom som är belägen i Österrike sker avvecklingen genom österrikisk domstol, även om den avlidne var utländsk medborgare eller hade hemvist i utlandet (§ 22).
    Hade avliden utlänning icke hemvist i Österrike, skall avvecklingen av boet beträffande till detsamma hörande lös egendom överlåtas till myndigheterna i den avlidnes hemland. Så skall också ske, även om den avlidne hade hemvist i Österrike, såframt den avlidnes hemland medgiver ömsesidighet i detta avse-

 

1 Se beträffande engelsk rätt, WESTLAKE: A treatise on private international law, 6th ed. London 22, s. 130 ff., FOOTE: A concise treatise on private international law 5th ed. London 25, s. 330 ff., och beträffande amerikansk rätt, WOERNER: A treatise on the american law of Administration 3:e ed. Boston 23, s. 548—585 samt GOODRICH: Handbok on the Conflict of laws, St. Paul, Minn., 27, s. 396—433. 

422 FOLKE MALMAR.ende (§ 23). I andra fall än nu nämnts eller om myndigheternai hemlandet avböja att taga befattning med egendom, skall boets avveckling även beträffande den lösa egendomen ske genom österrikisk domstol. Skall avvecklingen ske genom utländsk myndighet, åligger det österrikisk domstol att efter ansökan av dödsbodelägare eller legatarie som är österrikisk medborgare eller som vistas i Österrike att innehålla så mycket av kvarlåtenskapen som i värde svarar mot hans anspråk, intill dess den utländska domstolen träffat slutligt avgörande i fråga om dessa anspråk (§ 137). Innan fordringsägare som är österrikisk medborgare eller vistas i Österrike blivit förnöjd eller säkerhet ställts för fullgörande av den avlidnes förbindelser till honom, gäller som allmän regel, att kvarlåtenskap ej utlämnas (§ 138). Bodelägare, legatarier och fordringsägare skola i händelse av utlännings död genom kungörelse uppmanas att inom viss frist tillkännagiva, om de hava några anspråk att framställa (§ 139).
    Hade den avlidne hemvist i Österrike, skall under alla förhållanden avvecklingen av dödsboet ske genom österrikisk domstols försorg, därest dödsbodelägare som finnes i Österrike härom ansöker och i utlandet bosatta delägare medgiva att så må ske (§ 24).
    I Ungern gäller enligt lag den 24 juni 1894 bestämmelser som i det stora hela överensstämma med de i Österrike gällande.
    I Tjeckoslovakien tillämpas fortfarande de tidigare i Österrike och Ungern gällande lagbestämmelserna.
    I Polen gäller enligt lagen den 2 augusti 1926 om internationellt privaträttsliga förhållanden som allmän princip att polsk myndighets befattning med kvarlåtenskap efter utlänning skall inskränkas till åtgärder för kvarlåtenskapens bevarande (art.33). Efter ansökan av dödsbodelägare som är polsk medborgare eller som har hemvist i Polen skall dock beträffande kvarlåtenskap som finnes i Polen förfaras på samma sätt som om fråga vore om kvarlåtenskap efter polsk medborgare (art. 34). Till boet hörande egendom får ej utföras från Polen, förrän fordringsanspråk eller successionsrättsligt anspråk som polsk medborgare, utlänning med hemvist i Polen eller polska staten visar sig äga likviderats eller säkerhet därför ställts (art. 35).
    Beträffande kvarlåtenskap efter polska medborgare skall av-

 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 423vecklingen av dödsboet som äger rum i Polen även omfatta i utlandet befintlig egendom (art. 32).

 

    Det är tydligt, att avsevärda olägenheter följa av den splittring som råder på detta rättsområde, när till dödsbo hörande egendom finnes i flera olika stater. För motverkande av dessa olägenheter hava också konventioner i stor utsträckning avslutats i ämnet. I dessa konventioner plägar i allmänhet stadgas, att kvarlåtenskap som av medborgare i den ena fördragsslutande staten efterlämnats i den andra skall, sedan borgenärerna, enligt vissa konventioner även arvingar och testamentstagare, i denna senare stat erhållit vad dem tillkommer, utlämnas till konsul för den förra staten, varefter avvecklingen av dödsboet sker enligt lagen i denna stat. En konvention av denna typ har av Sverige den 9 april/28 mars 1889 avslutats med Ryssland, vilken konventionenligt överenskommelse träffad med Finland genom ministeriell noteväxling den 11 november 1919 fortfarande äger tillämpning i förhållande till detta senare land.1
    Mellan de nordiska länderna har, såsom förut nämnts,2 förhandlingar förts om avslutande av en konvention angående arv, testamente och boutredning och en konvention överensstämmande med det av delegerade för dessa länder utarbetade förslaget har den 19 november 1934 undertecknats å de fem regeringarnas vägnar. Sedan konventionen numera ratificerats av samtliga de fördragsslutande staterna och ratifikationsinstrumenten i överensstämmelse med konventionens bestämmelser deponerats i danska utrikesministeriets arkiv, kommer konventionen att träda i kraft den 1 januari 1936. Enligt denna konvention skall fråga om arvinges eller testamentstagares ansvarighet för gäld efter medborgare i fördragsslutande stat med hemvist i sådan stat bedömas enligt lagen i den stat där den döde hade hemvist. Boutredning, bodelning och arvskifte efter medborgare i fördragsslutande stat som ägde hemvist i sådan stat skola äga rum i enlighet med lagen i den stat där den döde hade hemvist och, såvitt enligt nämnda lag domstol skall medverka, ankomma på domstol i denna stat. Boutredningen, bodelningen och arvskiftet omfatta till boet hörande

 

1 Konventionen kommer att upphöra att gälla i och med ikraftträdandet av den mellan de nordiska staterna avslutade arvskonventionen, jfr nedan.

2SvJT 34 s. 149.

 

424 FOLKE MALMAR.egendom jämväl i annan fördragsslutande stat. Tvist om arv eller testamente eller om efterlevande makes rätt eller om fordran mot boet skall upptagas av domstol i den stat vars lag skall gälla i fråga om dödsbobehandlingen, dock att prorogationsrätt i viss omfattning tillkommer parterna. Dom eller förlikning i sådant ämne skall under vissa formella villkor erkännas och verkställas i övriga stater.
    Sedan länge hava också strävanden förekommit med syfte att genom en fördragsmässig reglering omfattande flertalet europeiska länder åstadkomma en enhetlig behandling av dödsbo. Ämnet har sålunda varit upptaget på förhandlingsprogrammet vid samtliga sammanträden av Haagkonferensen för internationell privaträtt. Vid de tidigare sammanträdena har emellertid av de successionsrättsliga spörsmålen i det stora hela endast den del behandlats, som avser materiellrättsliga lagkonflikter. Först vid sammanträdena åren 1925 och 1928 förekom en mera ingående behandling även av de frågor som avse avvecklingen av dödsbo och vid det senare sammanträdet antogs ett konventionsförslag reglerande även detta ämne, i vilket dock alla frågor som avse den avlidnes gäld utelämnats.1
    Beträffande den reglering ämnet erhållit genom detta konventionsförslag må här anföras följande.
    Sedan det vid diskussionen vid konferensen visat sig omöjligt att uppnå en lösning av frågan på grundval av vare sig principen om medborgarskapslandets eller domicillandets domstolar såsom uteslutande behöriga beträffande tvist om arv eller testamente, stannade man vid en lösning av frågan på basis av likställighet mellan båda dessa principer: avgörande för huruvida behörighet tillkommer det ena eller andra landets jurisdiktion i det särskilda fallet är 1) att parterna äro ense att välja viss jurisdiktion, 2) att samtliga successionsberättigade, frånsett legatarier, äro medborgare i ettdera landet eller där hava hemvist, 3) att kvarlåtenskapen huvudsakligen består av fast egendom i ettdera landet eller är nedlagd i kommersiellt eller industriellt företag i detta land. Föreligger icke sådan anknytning som nu nämnts till någon av de båda ländernas jurisdiktion, kan talan efter kärandens val anhängiggöras vid vilkendera som helst av dessa jurisdiktioner. Då talan behörigen anhängiggjorts eller avgjorts i det ena landet kan invändning om litispendens

 

1 EKEBERG s. 113 ff.

 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 425eller res judicata göras i det andra landet. Dom meddelad i en av de fördragsslutande staterna skall efter prövning av vissa formella villkor erkännas och kunna förklaras verkställbar i övriga stater.
    Beträffande åtgärder hänförliga till området för frivillig rättsvård kan myndighet i den avlidnes hemland och domicilland samt även i det land där egendom finnes på ansökan av intresserad vidtaga sådana åtgärder som lagen i ifrågavarande land förutsätter. Sedan sådan åtgärd företagits i visst land, kan motsvarande åtgärd ej påkallas i annat land. Dock kan myndighet i ett land alltid vidtaga åtgärd som saknar motsvarigheti det förra landet eller som har uteslutande territoriell verkan.
    Konventionsförslaget är att betrakta som en kompromiss mellan olika tämligen motstridiga ståndpunkter och tillkom endast efter starkt motstånd från vissa håll. Åtskilliga staters representanter reserverade sig uttryckligen redan vid konferensen mot förslaget. Detsamma har hittills icke för någon stats del undertecknats och anledning finnes att numera betrakta detsamma som förfallet.

 

    Det låter sig knappast göra att från den svenska rättens allmänna principer på närliggande områden draga några säkra slutsatser beträffande den ståndpunkt svensk rätt kan anses intaga i föreliggande ämne. Av den negativa inställning som kännetecknar svensk rätt, när fråga är om erkännande och verkställighet av utländsk dom och om verkan av utländsk konkurs, skulle måhända närmast kunna slutas, att svensk rätt även i frågor som avse avvecklingen av dödsbo intoge en rent territorialistisk ståndpunkt. På en rätt utpräglad sådan ståndpunkt bygger även det inom justitiedepartementets lagbyrå år 1901 utarbetade lagförslaget i ämnet.1 Även i tidigare rättspraxis, ur vilken det dock knappast låter sig göra att utläsa någon genomgående princip, torde närmast kunna skönjas en tendens i samma riktning. I de senaste årens rättstillämpning kan dock ett klart ställningstagande i motsatt riktning sägas hava ägt rum.

 

    Ehuru ur systematisk synpunkt invändningar måhända skulle kunna anföras häremot, må här till en början behandlas frågan om svensk domstols internationella behörighet i mål angående tvist om arv eller testamente. Anledningen till att så sker, är att av hithörande ämnen endast forumfrågan

 

1 Lagbyråns förslag 1 och 2 §§; jfr nedan s. 427.

 

426 FOLKE MALMAR.synes hava blivit på ett mera uttömmande sätt behandlad i den diskussion som förekommit i svensk litteratur, samt framför allt att det i rättspraxis endast i ett fåtal fall förekommit, att andra frågor hörande till detta ämnesområde varit föremål för högsta domstolens prövning och att i varje fall endast de rättsfall som avse forumfrågor kunna anses belysande för svensk rätts allmänna ståndpunkt.
    I doktrinen hava olika meningar framförts beträffande frågan om svensk domstols behörighet att upptaga tvist om kvarlåtenskap efter utlänning.
    Av äldre författare har NAUMANN ställt sig på den ståndpunkten att de i rättegångsbalken 10 kap. 2 § givna bestämmelserna såsom uteslutande avseende att reglera svenska domstolars inbördes kompetens icke kunna innebära någon inskränkning i svensk jurisdiktions behörighet över huvud i arvstvister.1
    KREÜGER uttalar, att det måste vara överensstämmande både med den internationella rätten och andan av vår lag, att arvs och testamentstvist kan här i riket väckas efter en här domicilierad utlänning.2
    REUTERSKIÖLD synes anse, att uteslutande behörighet bör tillkomma domstolarna i de cujus' hemstat. Uttalandet avser dock uttryckligen endast arvskifte. Sin ståndpunkt motiverar REUTERSKIÖLD med att i annat fall dubbla arvskiften med olika resultat skulle kunna förrättas. Han medgiver dock att därest hela förmögenheten finnes utomlands och arvingarna även där

 

1 NT 64 s. 715. NAUMANNS uttalande som avser HD:s dom i det Flemingska arvsmålet, NT 64 s. 499 ff., jfr SvJT 1932 s. 510 och nedan s. 428 not 2, har följande lydelse: »Den därvid preliminariter uttalade åsikt, att svensk domstol icke skulle äga till prövning upptaga tvist om arv efter utländsk man eller kvinna, finns utan svårighet sakna tillräcklig grund, då man besinnar, att det lagrum 2 § i 10 kap. rättegångsbalken, som i sådant avseende blivit åberopat, gäller endast svenska domstolar, men ingalunda får tillämpas på domstolarna i ett land, för vilket Sverige icke har rätt att giva regler om forum competens eller stifta någon slags lag.»På grund av det sammanhang, i vilket uttalandet förekommer — en kritik av majoritetens i HD ståndpunkt, enligt vilken de cujus' medborgarskap och icke lex rei sitae ansetts avgörande i fråga om rätt till arv avfast egendom — kan slutas, att Naumann i vart fall ansett svensk domstol alltid behörig beträffande tvist om arv angående här i riket belägen fast egendom.2 NT 76 s. 217. Stöd för denna åsikt finner Kreüger i motiveringen till nedan s. 429 anförda dom i mål angående klander av makarna Boringhs testamente. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 427äro boende, näppeligen kan hindras, att arvskifte äger rum därstädes, »allenast det sker i enlighet med successionsstatutet».1
    KALLENBERG finner frågan huruvida svensk myndighet äger medverka vid förrättande av arvskifte efter utlänning som vid tiden för frånfället icke var här i riket domicilierad och huruvida svensk domstol äger till prövning upptaga tvist om arvet,vara synnerligen tvivelaktig. Han synes emellertid benägen att härvid göra undantag för det fall att fast egendom ingår i kvarlåtenskapen.2
    Lagbyrån utgår däremot i sitt förslag till lagbestämmelser angående internationell arvsrätt ifrån att svensk domstols behörighet att upptaga tvist om arv eller giltigheten av testamente beträffande egendom som här i riket finnes endast bör kunna inskränkas genom överenskommelser med främmande makter.3
    I äldre praxis synes i allmänhet svensk domstol ansetts behörig att pröva sådan tvist, även om arvlåtaren eller testator varit utländsk medborgare med hemvist i utlandet.
    I mål avgjorda genom K. M:ts dom den 24 augusti 1824 angående klander av testamente efter handlanden af Uhr i Marseille4 och genom K. M:ts dom den 28 december 1832 angående tvist om arv efter plantageägaren Jonas Filéen5 synes sålunda någon tvekan icke hava uppkommit angående svensk domstols behörighet att upptaga ifrågavarande mål till prövning, oaktat de cujus icke i någotdera fallet vid sin död hade hemvist i riket. Anknytningen till svensk domstol utgjorde i båda fallen, att kvarlåtenskapen fanns inom riket, i förra fallet

 

1 REUTERSKIÖLD, s. 169.

2 KALLENBERG II s. 380 (andra upplagan s. 357).

3 Lagbyråns förslag: »1 §. Yppas efter svensk man tvist om arv eller om giltighet eller verkan av testamente, gånge tvisten till svensk domstol, ändå att den avlidne ej varit här i riket boende, dock att tvisten, såvitt rörer egendom, som finnes inom främmande stats område, ej må här i riket upptagas, utan så är att, enligt överenskommelse med den främmande staten eller eljest enligt vad där är gällande, dom som av svensk domstol i sådan tvist meddelas, kan i den främmande staten bringas till verkställighet.2 §. Har utländsk man efterlämnat egendom här i riket och uppstår med avseende å egendomen sådan tvist, som i 1 § sägs, skall tvisten av svensk domstol upptagas, så framt ej med den stat, vilken den avlidne vid dödsfallet tillhörde, är annorlunda slutet.»

4 SJA IV s. 400 jfr SvJT 34 s. 135.

5 SJA III s. 301 jfr SvJT 32 s. 510.

 

428 FOLKE MALMAR.såväl lös som fast egendom, i det senare endast lös egendom, vilken för övrigt blivit hit införd efter de cujus' död.1
    I mål avgjort genom K. M:ts dom den 16 januari 1863 angående tvist om arv efter friherrinnan Fleming2 fann majoriteten svensk domstol behörig att upptaga målet till prövning i trots av att arvlåtaren var i utlandet bosatt utländsk medborgare. Domstolens behörighet grundades endast på att kvarlåtenskap fanns här i riket. Att i denna ingick även fast egendom har i vart fall ej särskilt anförts såsom grund härför.
    Samma ståndpunkt har intagits i åtskilliga andra i tiden intill år 1923 avgjorda rättsfall.3

 

1 Att de cujus i båda fallen synes hava åtminstone varit svensk medborgare (af Uhr förutsättes tydligen även hava bevarat svensk medborgarrätt; jfr skiljakt. votum, SvJT 34 s. 135 not 4) kan icke hava tillagts någon betydelse i nu ifrågavarande avseende med hänsyn till att medborgarskapet vid denna tid icke ansetts äga någon betydelse för personalstatutetsbestämmande (domicillagen har i det senare fallet i materiellt hänseende ansetts tillämplig, i det förra tillämpades lex rei sitae i fråga om här belägen fast egendom).

2 NT 64 s. 499 ff., jfr SvJT 32 s. 510. I nedre justitierevisionen anfördes av en revisionssekreterare, att det icke tillkomme svensk domstol att tillprövning upptaga tvist om arv efter utländsk man eller kvinna ens om arvingarna vore svenska medborgare eller arvet till större eller mindre del här i landet befintligt. Två ledamöter i HD anförde, att, då ostridigt vore, att friherrinnan Margareta Helena Fleming vid sin död varit främmande makts undersåte och bosatt i storfurstendömet Finland, hovrätten icke emot stadgandena i 10 kapitlet 2 och 11 §§ RB ägt att förevarande sak till prövning upptaga. HD:s övriga ledamöter funno däremot hovrätten icke hava saknat behörighet »att, på sätt som skett, till prövning upptaga förevarande tvist om arvsrätt till egendom, vilken i riket finnes».

3 NJA 81 s. 130: Testator avliden i Amerikas förenta stater där han hade hemvist, uppgavs hava förvärvat amerikanskt medborgarskap. K. M:t fanni motsats till domstolarna ej utrett, att han förlorat svenskt medborgarskap. Svensk domstols behörighet ifrågasattes ej i någon instans. NJA 88 s. 411: Arvlåtaren utlänning, död i Sverige (om han här haft hemvist framgår ej). Efterlämnade egendom fast och lös i Sverige. Hovrätten över Skåne och Blekinge fann häradsrätten hava varit obehörig »enär— — — C. Th. Kinch vid sin död icke var svensk undersåte och, så vitt visat vore, icke samtliga delägare i hans bo vore ense därom att i fråga om arvskifte efter honom det oaktat borde tillämpas svensk lag». I betänkandet som bifölls av HD uttalas: »anförda omständigheter, icke utgjort lagligt hinder för häradsrätten att på sätt som skett till prövning upptaga Pantzarhjelms i saken väckta käromål, som avser C. Th. Kinchs i riket befintliga kvarlåtenskap». Två ledamöter uttalade »— — — icke utgjort hinder såvitt P:s talan avsåge K:s i Sverige befintliga kvarlåtenskap».— Två ledamöter fastställde hovrättens dom. (Forts. å nästa sida.) 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 429    I mål avgjort genom K. M:ts utslag den 19 december 1861 angående klander av testamente efter utländsk medborgare som avlidit under tillfällig vistelse i Sverige har K. M:tdäremot funnit svensk domstol obehörig.1
    I ett K. M:ts utslag den 8 december 1923 har den grundsatsen kommit till uttryck att svensk domstol icke vore behörig att till prövning upptaga mål angående klander av testamente, då testator ej var svensk medborgare och vid sin död ej hade hemvist i riket samt testamentet ej rörde fast egendom här i riket.2
    En ytterligare inskränkning i fråga om svensk domstols behörighet i arvstvister betecknar K. M:ts utslag den 27 september 1933. Särskilt på grund av den ändring i motiveringen för domstolarnas utslag som skedde hos K. M:t,

 

NJA 16 s. 297: Arvlåtaren amerikansk medborgare, avliden i Sverige (hade vid sin död endast vistats här några få månader), svensk domstolsbehörighet ifrågasattes ej. 

NJA 19 s. 546: Arvlåtaren utländsk medborgare med hemvist i utlandet,fast egendom i Sverige; svensk domstols behörighet ifrågasattes ej.

1 NJA 23 s. 669 (i korthet refererat i sammanhang med nedan omnämnda mål angående klander av testamente efter Kristina Nilsson grevinna de Casa Miranda): »Emedan upplyst och ostridigt är, att makarna Boringh, av vilka hustrun avlidit i Helsingfors i storfurstendömet Finland år 1836 men mannen här i riket år 1843 — — — icke varit svenska medborgare samt att mannen Boringh, såsom rysk undersåte och vid dödstillfället skattskriven i Helsingfors, med ryska regeringens särskilda tillstånd och således endast tillfälligtvis uppehållit sig här i Sverige, finner K. M:t svenskdomstol ej hava varit behörig att den i underdånighet fullföljda klandertalan mot ifrågavarande testamente till prövning upptaga — — —.»

Såsom en möjlig förklaring till den ståndpunkt som intagits i detta rättsfall må erinras om att före ikraftträdandet av den ändring som genom lag den 11 juni 1920 genomförts i RB 10:2 icke fanns någon positiv lagbestämmelse som innehöll anvisning å behörig domstol beträffande tvist om arv eller testamente efter utlänning som vid sin död ej hade hemvist i riket.

2 NJA 23 s. 669. I Stockholms rådhusrätts utslag den 8 mars 1923, fastställt av Svea hovrätt den 22 juni 1923 och av K. M:t den 8 december 1923, yttras: »Enär i målet vore upplyst, att Kristina Nilsson förvärvat spanskt medborgarskap samt — — — fortfarande måste anses hava varit spansk undersåte, ty ock som Kristina Nilsson ostridigt vid dödstillfället icke här i landet haft sitt bo och hemvist — — — samt det av Kristina Nilsson upprättade testamentet — — — enligt uttrycklig bestämmelse i testamentet icke berörde fast egendom här i landet, alltså och då vid nu angivna förhållanden det ej lagligen tillkomme svensk domstol att pröva ifrågavarande klandertalan — — —.» 

430 FOLKE MALMAR.lär nämligen få anses uttalat, att sådan behörighet endast föreligger, då arvlåtaren vid sin död var svensk medborgare eller hade hemvist i riket; den omständigheten att egendom, fast eller lös, finnes inom Sverige, skulle sålunda icke Kunna grunda sådan behörighet.1

 

    Frågan huruvida i svensk lag givna bestämmelser angående omhändertagandet och vården av dödsbos egendom äga tillämpning även i fråga om dödsbo efter utlänning har veterligen icke varit föremål för högsta domstolens prövning.
    Är, såsom i rättspraxis numera synes vara antaget, svensk domstol icke behörig att till prövning upptaga mål angående tvist om arv eller testamente efter utländsk medborgare som vid sin död icke hade hemvist i Sverige, lärer emellertid därav följa, att svensk lag — frånsett föreskrifter som avse åtgärder för rent tillfällig vård — saknar tillämplighet, när fråga är om omhändertagande och vård av här befintlig kvarlåtenskap efter sådan utlänning.
    Den som enligt lagen i den avlidnes hemland är behörig att företräda dödsboet — det må vara dödsbodelägarna själva, särskilt förordnad boutredningsman, offentlig myndighet i detta land eller landets konsulära representation — skulle sålunda vara behörig att här omhändertaga kvarlåtenskapen och i allt företräda dödsboet.

 

1 NJA 33 s. 514. Häradsrätten hade funnit sig obehörig: »Enär C. V. Andersson, vilken den 2 augusti 1931 avlidit i Amerikas förenta stater, vid dödsfallet var medborgare i nämnda land, samt tvisten rörde kvarlåtenskap, som han enligt Augusta Medlunds påstående vid sin död där lämnat efter sig». Hovrätten ej ändring. K. M:t fastställde hovrättens domslut »enär målet gällde arv efter C. V. Andersson, som, enligt vad upplyst vore, vid sin död hade hemvist utomlands och icke var svensk medborgare.»

Jfr NJA 30 s. 78. En liknande uppfattning kan åtminstone ligga till grund för domen i detta rättsfall. Arvlåtaren finsk medborgare med hemvist i Finland efterlämnade fast och lös egendom i Sverige. Behörigheten ej ifrågasatt eller prövad i häradsrätten. Hovrätten ingick ex officio i prövning av denna fråga och fann, att häradsrätten varit behörig på grund av bestämmelsen i artikel 10 i den med Ryssland den 9 april/28mars 1889 avslutade, i förhållande till Finland fortfarande gällande konventionen angående utbekommande av kvarlåtenskap. K. M:t fann, »lika med hovrätten», häradsrätten hava varit behörig. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 431    Denna uppfattning synes också i några fall hava kommittill uttryck i mål som varit föremål för underrätts prövning.1
    I den praxis som tillämpas av bankerna torde också utländsk dödsboförvaltares behörighet att lyfta dödsboets i bank innestående tillgångar i allmänhet erkännas. Kläder, reseffekter och kontanta tillgångar som efterlämnas av här under tillfällig vistelse avliden främmande stats medborgare, synas också av polismyndigheterna, åtminstone i Stockholm, utan vidare överlämnas till denna stats konsulära representation.
    När fråga är om dödsbo efter utlänning som här haft hemvist torde det däremot få anses mera tvivelaktigt vad som kan anses vara nu gällande rätts ståndpunkt i ämnet.

 

1 L., argentinsk medborgare, tidigare svensk, avled under tillfällig vistelse i Sverige. Under sin sjukdom gjorde han ett muntligt testamente tillförmån för en här bosatt sjuksköterska. Den avlidnes son, bosatt i Argentina, och sjuksköterskan sökte båda utbekomma vissa tillgångar från bank i Stockholm. Banken hänvisade vederbörande att föra talan inför domstol. 

Stockholms rådhusrätt utlät sig i dom den 12 mars 1925:» — — — som den omständigheten, att Carl Alexander Engelbert Lindberg, vilken hos svaranden, Aktiebolaget Svenska Handelsbanken, nedsatt i målet ifrågakomna värdehandlingar och penningar, vid sin den 1 mars 1924 timade död varit argentinsk medborgare, icke innefattar hinder för rådhusrätten att pröva svarandens skyldighet att till den avlidnes rättsägare utgiva den egendom, svaranden för den avlidnes räkning mottagit, finner rådhusrätten sig behörig att till prövning upptaga målet. Vidkommande frågan, huruvida käranden Carlos Antonio Lindberg, i egenskap av son till den avlidne, eller fröken Alicia Büngel, vilken i målet inträtt såsom mellankommande part och yrkat utbekommande av den hos svaranden nedsatta egendomen, är berättigad att av svaranden omhändertaga samma egendom, så enär nämnda fråga bör bedömas enligt lagen i den avlidnes hemland, samt Alicia Büngel, vilken till stöd för sitt ovannämnda yrkande åberopat ett av den avlidne den 1 mars 1924 meddelat förordnande av innehåll, att hon skulle omhändertaga all den avlidnes här i landet befintliga egendom och med käranden dela all den avlidnes kvarlåtenskap, icke visat, att hon enligt argentinsk lag äger att på grund av berörda förordnande omhändertaga den hos svaranden förvarade egendomen, utan av vad i målet blivit upplyst om argentinsk lags bestämmelser rörande besittningstagande av död mans bo fastmera framgår, att käranden i egenskap av arvinge efter den avlidne är berättigad att omhändertaga boets egendom, alltså finner rådhusrätten med ogillande av Alicia Büngels talan käranden böra å sterbhusets efter Carl Alexander Engelbert Lindbergs vägnar av svaranden utbekomma ifrågavarande egendom.» (Forts, å nästa sida.)

 

432 FOLKE MALMAR.    Ordalagen i omnämnda underrättsdomar1 skulle kunna tyda på den uppfattningen att svensk lag ej ansetts tillämplig ens när fråga vore om omhändertagande och vård av här domicilierad utlännings kvarlåtenskap. I dessa fall gällde det emellertid kvarlåtenskapen efter utlänning som ej hade hemvist i Sverige, och det torde knappast kunna antagas att i motiveringen tagits sikte på annat än det föreliggande målet. Måhända förtjänar det också att nämnas, att justitiekanslersämbetet i ett till ministern för utrikes ärendena den 16 maj 1884 avgivet utlåtande ställt sig på den ståndpunkten att hinder enligt svensk lag ej skulle möta mot att kvarlåtenskap efter utlänning — tydligen oavsett om han här haft hemvist — omhändertoges av vederbörande hemlands konsul såvitt denne vore berättigad vidtaga sådan åtgärd enligt sitt eget lands lag.2
    Av förarbetena till den med Ryssland den 9 april/28 mars 1889 avslutade, för förhållandet till Finland ännu gällande konventionen angående utbekommande av kvarlåtenskap — enligt vilken konsul äger omhändertaga och verkställa avveckling av dödsbo efter den egna statens medborgare även med hemvist i verksamhetslandet — synes kunna slutas, att konventionensbestämmelser uppfattats såsom överensstämmande med gällande svensk lag. Häri torde för övrigt vara att se förklaringen till att konventionen ansetts kunna avslutas och ratificeras utan stöd av särskild lagstiftning i ämnet, vilket eljest ej skulle kunnat ske enligt redan vid denna tid utbildad konstitutionell praxis i fråga om konventioner i privaträttsliga ämnen.

 

Gärds och Albo häradsrätt förordnade den 9 april 1931 landsfiskalen B. Hagertz till boutredningsman i dödsboet efter sjömannen Per Månssonfrån Killehus. H. yrkade efter stämning till rådhusrätten i Malmö, att sjökaptenen S. U. G. Stjerne måtte åläggas redovisa för vissa medel han skulle innehaft för den avlidne. Rådhusrätten fann i utslag den 11 januari 1933 att Månsson måste anses ha förlorat svenskt medborgarskap, att vid sådant förhållande PerMånssons dödsbo icke kunde anses lyda under svensk domstol och att det käranden av Gärds och Albo häradsrätt meddelade förordnandet att vara boutredningsman i dödsboet förty icke medfört behörighet för honom att anhängiggöra och utföra förevarande rättegång.

1 S. 431 not 1.

2 Justitiekanslersämbetet anför emellertid samtidigt att bestämmelserna i k. f. den 24 september 1861 angående vård av död mans bo, ehuru utan tvivel i första rummet avseende svenska undersåtar, ej heller saknade tilllämplighet å utlänningar, som avlidit här i landet. 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 433    Till stöd för uppfattningen att i fråga om omhändertagande och vård av även här domicilierad utlännings kvarlåtenskaphans hemlands lag bör tillämpas skulle väl än ytterligare kunna anföras, att det enligt rådande rättspraxis icke förutsättes, att bouppteckning enligt svensk lag förrättas efter utlänning, även om han här haft hemvist.

1 Då bouppteckningen enligt svensk rätt utgör legitimation för dödsbodelägarnas behörighet — och åtminstone i vissa fall torde vara nära nog den enda legitimation som i svensk praxis erkännes — samt då vidare bouppteckningen enligt svensk rätt icke blott har avgörande betydelse med hänsyn till frågor om bodelägarnas ansvar för gälden — varom mera nedan — utan även lägges till grund för bodelningen och arvskiftet, kunde måhända på grund härav göras gällande, att svensk rätt över huvud icke förutsätter, att svensk lag skulle kunna tillämpas beträffande nu föreliggande spörsmål.
    En dylik slutsats måste dock säkerligen betecknas såsom förhastad. Särskilt när dödsbodelägarna efter en här domicilierad utlänning själva äro bosatta i Sverige — när fråga är om hustru och barn, lärer detta oftast kunna antagas vara fallet — skulle en sådan ståndpunkt tydligen leda till betänkliga praktiska svårigheter. Detsamma gäller när enligt lagen i den avlidnes hemland det över huvud icke förutsättes, att avvecklingen av dödsbo skall kunna ske i detta land annat än i fråga om dödsbo efter den som där hade hemvist vid sin död. Helt visst sker också i praktiken avvecklingen av utlännings dödsbo i oändligt många fall här i Sverige och i de former svensk lag förutsätter. Riktigheten härav lärer också få anses följa av den ståndpunkt svensk praxis intager till frågan om svensk domstolsbehörighet att till prövning upptaga tvist om arv eller testamente efter utlänning som här haft hemvist.
    Det lärer sålunda kunna antagas, att det bäst står i överensstämmelse med den uppfattning som kommit till uttryck i svensk rätt, att omhändertagande och vården av dödsbo efter här domicilierad utlänning åtminstone fakultativt bör kunna ske enligt svensk lag.

 

    Ur äldre praxis är det svårt att utläsa en fullt bestämd ståndpunkt beträffande skyldigheten att verkställa ochinregistrera bouppteckning, när den avlidne var

 

1 Jfr nedan.

 

28 — Svensk Juristtidning 1935.

 

434 FOLKE MALMAR.svensk medborgare med hemvist i utlandet eller utländsk medborgare med hemvist i Sverige.
    Enligt ett av K. M:t den 13 november 1879 avkunnat utslag förelåg skyldighet för förmyndaren för en i utlandet avliden och bosatt svensk medborgare att verkställa bouppteckning endast beträffande dennes här i riket efterlämnade tillgångar. Beaktas bör emellertid att förmynderskapet endast avsåg myndlingens egendom i Sverige.1 Enligt ett utslag den 6 september 1898 förelåg ej skyldighet att upprätta bouppteckning efter en till utlandet för längre tid sedan utflyttad svensk medborgare.Enligt ett utslag den 10 april 1899 borde bouppteckning efter svensk medborgare som vid sin död hade hemvist i utlandet upptaga all dödsboets egendom.3

    Enligt ett K. M:ts utslag den 6 augusti 1873 förelåg ej skyldighet att förrätta bouppteckning efter utlänning med hemvist i riket.4 Av visst intresse för frågans bedömande är emellertid ett utslag den 27 februari 1894, enligt vilket hinder ej funnes för bifall till ansökan om årsstämning, då den avlidne, som var dansk medborgare, under en längre tid varit boende i Stockholm och enligt anmälan till handelsregistret där idkat rörelse. Två ledamöter yttrade, att den omständigheten att den avlidne var dansk medborgare icke utgjorde hinder för bifall till ansökningen.5
    I överensstämmelse med den uppfattning som ligger till grundför bestämmelserna i 1914 års arvs skatteförordning 1 § 3 mom. jfrt med 39 §6 har emellertid praxis genom två under år 1915

 

1 NJA 79 s. 388: Hovrätten hade ansett sådan skyldighet föreligga beträffande hela den avlidnes kvarlåtenskap.

2 NJA 98 s. 326, utslaget ej enhälligt.

3 NJA 99 s. 164.

4 NT 74 s. 286. Samma utgång NJA 00 s. 265; i kvarlåtenskapen ingick fast egendom.

5 NJA 94 s. 101. Jfr preskriptionsförordningen § 9 »— — — sedanbouppteckning skett — — — äge då hos rätten, varunder den dödes bo i konkursmål hörer — — — begära kallelse å hans okända borgenärer.»

6 I betänkandet med förslag till denna förordning avgivet den 19 november 1910 yttras s. 43: »Någon skyldighet att avgiva bouppteckning efter utlänning, som här efterlämnat egendom, stadgas nämligen icke i svensk lag. Kommitterade, vilka icke ansett sig böra avgiva förslag till sådan bestämmelse av civillags natur, enligt vilken bouppteckning till svensk domstol i vissa fall skulle avgivas efter utlänning, hava i stället även i detta fall låtit deklarationsförfarandet komma till tillämpning.» Kommitterades 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 435tillkomna utslag klart ställt sig på den ståndpunkten att skyldighet att upprätta och inregistrera bouppteckning avseende även den avlidnes kvarlåtenskap i utlandet föreligger, när denne var svensk medborgare med hemvist i utlandet1, under det att sådan skyldighet ej föreligger beträffande kvarlåtenskap som utländsk medborgare med hemvist i Sverige här efterlämnat och detta även om i kvarlåtenskapen ingår här belägen fast egendom.2

 

    Enligt lagbyråns förslag skulle fråga om arvinges ansvar för gäld efter utländsk medborgare som vid sin död hade hemvist i riket bedömas enligt svensk lag. I fråga om arvlåtare, svensk eller utlänning, som hade hemvist i främmande stat skulle, därest fråga om sådan ansvarighet uppkomme här i riket, densamma bedömas enligt lagen i den främmande staten, dock att arvinge som vid tiden för dödsfallet var boende utom denna stat till befrielse från ansvarigheten även ägde åberopa svensk lag.3
    RAMEL antager däremot, att fråga om ansvarigheten för gälden i princip skall bedömas enligt arvlåtarens personalstatut, men framhåller samtidigt, att då sådant ansvar ofta göres beroende av åtgärder som sammanhänga med rättsordningen i den stat där avvecklingen äger rum, även lex fori i stor utsträckning kommer att beaktas. Han vill emellertid även tillerkänna arvtagaren rätt att till frihet från ansvar åberopa lagen i det land där han har hemvist, därest rättsordningen i denna stat ålägger honom mindre ansvar än arvlåtarens personalstatut.4

 

förslag var emellertid betydligt försiktigare avfattat än den slutligen utfärdade förordningen. I förslaget (38 §) säges sålunda: »En var som är skyldig att erlägga skatt enligt denna förordning i andra fall än då bouppteckning efter arvlåtaren vid domstol inregistreras — — — är pliktig att— — — avgiva deklaration.» I propositionen fick förslaget sin slutligen antagna avfattning som ju kan sägas på ett tämligen djärvt sätt prejudicera en fråga som endast lär kunna regleras genom bestämmelse av civillags natur.

1 Utslag den 1 september 1915, NJA 15 s. 395.

2 Utslag den 22 december 1915, NJA 15 s. 593. Hovrätten ansåg sådan skyldighet ej föreligga, enär arvlåtaren vid sin död var utländsk medborgare och ej hade hemvist i Sverige. Enligt HD:s utslag föreligger överhuvud icke sådan skyldighet, då arvlåtaren var utländsk medborgare. Ramel s. 198 synes icke hava uppfattat att detta är innebörden i HD:s utslag.

3 Lagbyråns förslag 14 §.

4 S. 251 o. f.

 

436 FOLKE MALMAR.    Något fall i vilket frågan om dödsbodelägarnas ansvar för gäld, då arvlåtaren var utländsk medborgare eller hade hemvist i utlandet, varit föremål för högsta domstolens prövning torde icke föreligga. Med den ståndpunkt som i svensk rättspraxis intagits till frågan om skyldigheten att förrätta och inregistrera bouppteckning, torde det emellertid vara direkt oförenligt att föreliggande spörsmål bedömes annat än enligt arvlåtarens personalstatut. Den utsträckning, i vilken gäldsansvar kan göras gällande, är beroende av att bouppteckning förrättas i laga tid och att egendoms avträde sker inom viss frist från bouppteckningens förrättande.1
    Med hänsyn till denna i svensk rättspraxis intagna principiella ställning till frågan kan det vara i någon mån tvivelaktigt, huruvida dödsbo efter utlänning kan här sättas i konkurs på ansökan av dödsbodelägarna eller avträdas till förvaltning av boutredningsman; i varje fall torde det med visst fog kunna göras gällande, att, om så sker, sådana frågor som vem som äger begära urarvakonkurs, huru skall förfaras, därest några delägare vilja avträda egendomen och andra åter tillträda densamma, böra bedömas enligt successionsstatutet.
    Självfallet finnes däremot intet hinder för att dödsboet på ansökan av borgenärerna försättes i konkurs, därest sådana omständigheter äro för handen, att gäldenären, om han ännu varit i livet, skulle här kunnat försättas i konkurs.2

 

    Enligt lagbyråns förslag skulle testamente ej kunna göras gällande beträffande här i riket befintlig egendom, med mindre i svensk lag givna bestämmelser om bevakning och delgivning av testamente iakttagits.3
    REUTERSKIÖLD giver däremot uttryck åt den meningen att

 

1 Denna ståndpunkt måste anses uppenbart otillfredsställande, när den avlidne haft hemvist i Sverige. Jfr nedan s. 444.

2 Även om den avlidne ej här haft hemvist torde partikulär konkurs kunna förekomma. Jfr NJA 22 s. 318.

3 Lagbyråns förslag 11 §: »Är av utländsk man testamente upprättat om här i riket befintlig egendom skall där det enligt denna lag tillkommer svensk domstol att pröva testamentets giltighet» (d. v. s. så vitt ej annat är överenskommet med den stat testator tillhörde) »vad i 18 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken är stadgat lända till efterrättelse. » Vad angår testamente efter svensk medborgare med hemvist i utlandet torde det framgå av förslagets 1 § att bevakning ansetts skola ske, även när testamentet avsåg egendom i främmande stat, nämligen så vitt svensk domstol ägde behörighet beträffande tvist om sådan egendom (jfr ovan s. 427 not 3). 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 437frågan om testamentsbevakning regleras av det allmänna successionsstatutet.1
    RAMELS uppfattning i frågan synes i korthet kunna sammanfattas så, att testamentsbevakning enligt svensk lag är erforderlig, därest testator hade hemvist i Sverige eller här efterlämnat fast egendom; därest bevakning skett av testamente efter utländsk testator i dennes hemland eller efter svensk testator i land vars rättsordning innehåller bestämmelser om testamentsbevakning, skulle emellertid fordran på bevakning i Sverige kunna eftergivas, även om testamentet avser här i riket befintlig egendom.2
    Enligt artikel 11 i den mellan de nordiska länderna avslutade konventionen angående arv, testamente och boutredning, skall ifråga om bevakning och klander av testamente efter medborgare i fördragsslutande stat som vid sin död hade hemvist i Sverige eller Finland där gällande lag vinna tillämpning. Av motiven kan slutas, att grunden för denna bestämmelse är att boutredningen enligt konventionen skall ske i domicillandet och sålunda icke att domicillagen enligt konventionen som regel utgör successionsstatut.3
    I praxis synes frågan endast vid ett fåtal tillfällen hava varit under bedömande. Motiveringen till ovan omnämnda dom den 24 augusti 1824 synes vara ett uttryck för den uppfattningen att bevakning enligt svensk lag är förutsättningen för att ett testamente skall kunna göras gällande beträffande kvarlåtenskap i Sverige.4 I ett rättsfall från 1881 synes ur motiveringen till häradsrättens utslag kunna utläsas, att testators lex patriae och svensk lag ansetts kunna fakultativt åberopas; såväl hovrätten som K. M:t fann däremot lex patriae uteslutande tillämplig.5 Av motiveringen till K. M:ts den 8 december 1923

 

1 REUTERSKIÖLD s. 159.

2 RAMEL s. 205.

3 Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. V. 33 s. 66.

4 Se ovan s. 427 not 4 samt SvJT 1934 s. 135 not 4; som ett av skälen för att testamentet skulle anses giltigt anföres, att detsamma »sedermera blivit hos hovrätten bevakat».

5 NJA 81 s. 130. Häradsrätten, som ansåg testator hava varit medborgare i Amerikas förenta stater, förklarade testamentet ogiltigt, då testamentstagarna »icke visat, att de vidtagit sådana åtgärder, som enligt i nämnda stater gällande lag kunde erfordras för att bereda giltighet åt berörda förordnande», utan bevakat testamentet vid domstol å annan ort än den å vilken testator vid sin avresa från riket varit mantalsskriven. Hov 

438 FOLKE MALMAR.meddelade utslag1 i mål angående klander av grevinnan de Casa Mirandas testamente kan endast slutas, att den omständigheten att testator efterlämnat lös egendom i riket icke i och för sig föranleder, att testamentet skall bevakas vid svensk domstol.
    Av ett visst intresse kan vara att anteckna, att i en av Svea hovrätt den 6 april 1934 meddelad dom den uppfattningen kommit till uttryck, att fråga huruvida testamente efter en här avliden och, efter vad det vill synas, här domicilierad utländsk medborgare må kunna göras gällande här i riket utan att bevakning här skett skall bedömas efter lagen i testators hemland.2 Motiveringen utesluter dock icke den möjligheten att här i riket företagen bevakning enligt hovrättens uppfattning skulle kunna ersätta bevakning enligt lex patriae.
    Från finsk rättspraxis må slutligen antecknas ett rättsfall från 1927, av vilket framgår, att testamente efter utländsk medborgare med hemvist i Finland för att kunna tilläggas verkan i Finland skall bevakas vid finsk domstol.3

 

rätten, som även ansåg testator hava varit utländsk medborgare och förordnandet böra bedömas enligt lagen i det land han vid dödsstunden tillhört, fann klandertalan ej kunna bifallas, då de som anfört klander »ejens föreburit än mindre visat, att enligt sådan lag ifrågavarande testamente borde ogiltigt förklaras». K. M:t, som icke ansåg utrett, att testator före sin död upphört att vara svensk undersåte, fann testamentet, som ej bevakats i rätt tid och vid rätt domstol, ej kunna lända till efterrättelse.

1 NJA 23 s. 669, jfr ovan s. 429.

2 Stockholms rådhusrätt hade i dom den 25 september 1933 funnit att testamentet, som icke bevakats vid svensk domstol, »icke, såvitt visats, blivit gentemot Hilda Ahlstedt gällande». I hovrättens dom yttras: »— — —alltså och då Hilda Ahlstedt icke visat, att enligt sagda lag» (nämligen lagen i staten Illinois) »mannen Carlsson genom underlåtenhet att här i riket i laga ordning bevaka testamentet eller att vid domstol i Illinois söka utverka godkännande av detsamma eller av annan orsak gått förlustig sin rätt på grund av testamentet — — —». Anmärkas må, att lagen i staten Illinois icke förutsätter, att »probate» eller annan åtgärd vidtages enligt lagen i denna stat, när testator ej haft hemvist där och fråga är om tillgångar utom staten.

3 FJFT 27 s. 128. Testator svensk medborgare. Testamentet bevakades vid rådstuvurätten i Helsingfors samt vid rådhusrätten i Malmö. Rådstuvurätten i Kotka i utslag den 22 februari 1926: Testator hade haft sitt fasta bo och hemvist i Kotka och då testamentet ej bevakats vid rådstuvurätten vore det ogillt. Viborgs hovrätt i utslag den 29 juli 1926: Testator svensk medborgare och testamentets giltighet borde prövas enligt svensk lag och av svensk domstol; alltså hade rådstuvurätten varit obehörig. HD i utslag den 10 januari 1927: Testator hade vid sin död haft 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 439    Det är naturligt att kräva, att testamente för att kunna njutas till godo skall göras gällande på sätt som är föreskrivet i den lag enligt vilken avvecklingen av dödsboet äger rum. Sker utredning och skifte av dödsbo i Sverige, vill det sålunda synas, som om också svensk lags bestämmelser om bevakning och delgivning av testamente borde iakttagas. Medgivas må visserligen, att fall kunna förekomma då det kan framstå som obilligt att uppställa en ovillkorlig fordran härå. När sålunda fråga är om testamente efter svensk man med hemvist i utlandet eller efter utländsk man med hemvist i Sverige, skulle måhända skäl kunna anföras för att försummelse att vidtaga bevakning och delgivning av testamentet ej borde medföra dess ogiltighet beträffande dödsbos egendom som här göres till föremål för utredning och skifte, såframt icke försummats att med testamentet vidtaga de åtgärder som för att detsamma må njutas till godo må vara föreskrivna, i förra fallet enligt lagen i testators hemvistland, i senare fallet enligt lagen i hans hemland. Mot godtagandet av en sådan regel kan dock säkerligen invändas, att densamma i stället skulle innebära ett åsidosättande av de legala arvingarnas intressen. Särskilt i betraktande av att enligt den utländska lag testamentstagarna sålunda skulle kunna åberopa det ej behöver vara förutsatt, att delgivning av testamentet skall ske med arvingarna, förefaller det svårt att generellt godtaga denna regel. Det torde icke heller kunna anses orimligt att kräva av testamentstagaren, att han gör sig underrättad om vad som skall iakttagas för att testamentet må njutas till godo enligt lagen i det land där dödsboets avveckling sker och ställer sig detta till efterrättelse. De lege ferenda skulle måhända såsom en i regel tillfredsställande lösning av frågan kunna tänkas, att i sådana fall som nu berörts den frist, inom vilken testamentsbevakning skall ske, ej skulle börja löpa, förrän det avgjorts, att utredning och skifte av boets egendom komme att ske i Sverige.1

 

    Sker bodelning och arvskifte efter utländsk medborgare i Sverige torde beträffande själva sättet för förrättningen svensk lag böra vinna tillämpning. Anmärkas må här

 

sitt bo och hemvist i Finland, testamentet avsåge i Finland befintlig kvarlåtenskap och borde handläggas av finsk domstol, varför målet återförvisades. Viborgs hovrätt fastställde i utslag den 10 maj 1928 rådstuvurättens utslag.

1 Jfr nedan s. 446.

 

440 FOLKE MALMAR.vid, att en sådan bestämmelse som den i 6 kap. 3 § lagen om boutredning och arvskifte meddelade bör anses vara av övervägande materiellrättslig innebörd och följaktligen icke torde kunna vinna tillämpning i strid med vad som må vara stadgatenligt den materiellt tillämpliga lagen. Har vid förrättningen iakttagits vad som angående sättet för bodelning och arvskifte är föreskrivet i lagen i den avlidnes hemland — förutsättningen för att så skall kunna ske är tydligen att enligt denna lag medverkan av offentlig myndighet icke fordras — torde emellertid förrättningen även böra erkännas såsom i behörig ordning tillkommen.
    Beträffande bodelning eller skifte som utomlands förrättats av bodelägarna själva torde — evad den avlidne var svensk medborgare eller utlänning — förrättningen böra erkännas såsom i behörig form tillkommen, därest de föreskrifter angående formen för företagande av sådan förrättning iakttagits som äro föreskrivna antingen enligt lagen å den ort där densamma ägt rum eller enligt den i materiellt avseende tillämpliga lagen.1

 

    En fråga som återstår att besvara är vilken verkan som bör tilläggas bodelning eller arvskifte som utomlands verkställts av domstol eller på grund av domstols förordnande av särskild boutredningsman.
    Det lär väl kunna sägas vara en tämligen allmänt omfattad mening, att, därest icke annorlunda för särskilda fall uttryckligen stadgats, i utlandet träffade judiciella avgöranden endast tillerkännas rättskraft, såvitt de äga en rent konstitutiv karaktär.2 Ett beslut som innebär fastställelse av bodelning eller arvskifte lär väl med hänsyn till sin natur få anses ligga på gränsen mellan konstitutiva och icke konstitutiva beslut. Den gängse teorien i ämnet lär sålunda icke kunna sägas giva ett fullt otvetydligt svar i föreliggande fråga. Olika meningar hava också däri kommit till uttryck.

 

1 I lagbyråns förslag har en uppfattning som i huvudsak överensstämmer med den här ovan i texten utvecklade kommit till uttryck. Förslagets 4 § lyder: »Hava arvingar efter svensk man genom överenskommelse skiftat egendom, som den avlidne efterlämnat utom riket, eller har efter utländsk man skifte i sagda ordning skett av här i riket befintlig kvarlåtenskap; är skifteshandlingen upprättad antingen i enlighet med lagen i den stat, vilken den avlidne vid dödsfallet tillhörde, eller ock enligt lagen å den ort, där skiftet ägt rum, skall skiftet anses vara i laga ordning förrättat.»

2 Jfr dock UNDÉN i SvJT 1933 s. 105 ff.

 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 441    Enligt den åsikt som tydligen ligger till grund för lagbyråns förslag i ämnet skulle sålunda arvskifte som i främmande stat verkställts genom myndighets försorg eller domstols beslut i arvs- eller testamentstvist endast under förutsättning av överenskommelse med denna stat kunna vinna erkännande här i riket och endast för så vitt den avlidne var medborgare i denna stat.1
    En motsatt mening skulle däremot kunna inläggas i K. M:ts tidigare citerade dom den 16 januari 1863, enligt vilken arvskifte efter friherrinnan Margareta Helena Fleming, avseende jämväl fast egendom i Sverige, förrättat i Finland och med anledning av »yppad rättegång av finsk domstol till efterrättelse fastställt» skulle gälla här i riket.2
    En liknande tankegång torde ligga till grund för K. M:ts likaledes förut citerade utslag den 8 december 1923 och den 27 september 1933.3 Särskilt det senare av dessa utslag torde få anses innefatta ett ganska klart ståndpunktstagande i denna fråga. Föreligger icke oinskränkt behörighet för svensk domstol att till prövning upptaga tvist angående arv eller testamente ens när fast egendom finnes i Sverige, lärer därav följa icke blott att företrädare för dödsboet, i fall då svensk domstol skulle sakna kompetens, äger behörighet att draga in boets egendom under den utländska dödsboförvaltningen utan också att i utlandet av domstol verkställt skifte eller av utländsk domstol meddelad dom skall här tillerkännas rättskraft. Direkt exekutionstitel utgör självfallet icke sådan dom, men den medför rätt för den som genom domen tillerkänts viss egendom att föra talan om egendomens utgivande utan att frågan om hans rätt till egendomen kan underkastas ny prövning samt medför rätt att erhålla lagfart å fast egendom som genom domen tillagts honom.

 

1 Lagbyråns förslag 6 §: »Är med främmande stat överenskommelse sluten därom att tvist som efter medborgare i den främmande staten kan yppas angående arv eller om giltighet eller verkan av testamente, skall gå till domstol i den främmande staten, ändå att tvisten avser egendom, som den avlidne efterlämnat här i riket, och har skifte å egendom, som nyss är nämnd, blivit verkställt av myndighet i den främmande staten eller tvist, varom här förut är sagt, blivit av domstol i den främmande staten avgjord, skall skiftet eller domen, där laga kraft därå kommit, vara häri riket gällande.»

2 NT 64 s. 499, jfr ovan s. 428.

3 NJA 23 s. 669 och 33 s. 514, jfr ovan s. 429 o. f.

 

442 FOLKE MALMAR.    Det behöver icke framhållas, att erkännandet av bodelning eller skifte som förrättats av domstol i utlandet eller under dess medverkan eller av utländsk dom i arvs- eller testamentstvist är underkastat de villkor som i allmänhet gälla i fråga om erkännande av konstitutiva domar. Det måste sålunda krävas att domstolen varit internationellt behörig — vilket i enlighet med de grundsatser som kommit till uttryck i svensk rättstillämpning i det ämne varom det här är fråga lärer betyda att den avlidne varit medborgare eller haft hemvist i domstolslandet — att de avgöranden som träffats vid förrättningen eller genom domen i materiellt hänseende grundats på den lag som enligt här gällande internationellt privaträttsliga regler äger tillämpning, att erkännandet ej skulle stå i strid med vad som här i riket uppfattas som ordre public, att förrättningen eller domen vunnit laga kraft samt slutligen att dödsbodelägare eller part som uteblivit effektivt och i tid erhållit del av kallelse till förrättningen eller stämningen i målet.1
    Har bodelning eller arvskifte ägt rum i främmande stat beträffande där befintlig egendom, innebär ju detta ett faktum inför vilket härvarande rättsägare i allmänhet utan vidare måste böja sig, även om de avgöranden som träffats vid sådan förrättning icke enligt nu utvecklade regler skulle kunna vinna erkännande i Sverige. Sker emellertid bodelning eller skifte i Sverigeav här befintliga tillgångar, bör härvid såsom tidigare framhållits jämkning av lotterna ske med hänsyn till vad någon av bodelägarna till övrigas förfång kan hava erhållit vid den utländska förrättningen.2
    Har bodelning eller arvskifte ägt rum utom riket och hava tillgångar som vid bodelningen eller skiftet tillagts bodelägare som vistas i Sverige genom svensk konsuls och utrikesdepartementets

 

1 Villkor av huvudsakligen denna innebörd uppställdes bl. a. i det vid Haagkonferensen 1928 antagna konventionsförslaget, art. 10 Actes 28 s.407. EKEBERG s. 116. I fråga om ett erkännande som gives utan att därtill föreligger konventionell förpliktelse, finnes tydligen ingen anledning att uppställa mindre stränga villkor. Jfr även motiveringen till ovan anförda dom i mål avseende klander av arvskifte efter friherrinnan Fleming: »Enär parternas arvsrätt efter friherrinnan Margareta Helena Fleming är beroende av lagen i det land vartill hon hört eller Storfurstendömet Finland — — —»alltså skulle det efter finsk lag och efter yppad rättegång av finsk domstol till efterrättelse fastställda skiftet gälla i Sverige.

2 SvJT 1932 s. 529.

 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 443försorg hit överförts, verkställes alltid fördelningen av dessa tillgångar av departementet i överensstämmelse med vad vid bodelningen eller arvskiftet i utlandet bestämts, även om förrättningen enligt ovan anförda regler icke skulle kunna tillerkännas rättskraft i Sverige. Det måste nämligen anses vara en tyst förutsättning för att svensk konsul av utländsk myndighet skall anförtros omhändertagandet av kvarlåtenskapsmedel, att fördelningen av dessa kommer att ske på sätt bestämts i det främmande landet och i överensstämmelse med dess lagar.1

 

    Till denna framställning av vad som i föreliggande ämne antagits för närvarande vara svensk rätt må här anknytas några kritiska reflexioner och i korthet framföras några synpunkterde lege ferenda.
    Att med hänsyn till förhållandet två enstaka stater emellan eller, såsom den mellan de nordiska staterna den 19 november 1934 avslutade konventionen om arv, testamente och boutredning utvisar, med hänsyn till förhållandet mellan ett begränsat antal stater åstadkomma en enhetlig behandling och avveckling av dödsbo är tydligen möjligt. Såsom erfarenheterna från Haagkonferensen giva vid handen, torde däremot försöket att uppnå detta mål genom en konventionsmässig reglering, omfattande ett mera betydande antal stater, få anses dömt att misslyckas.
    Vad som icke kunnat åstadkommas på förhandlingsvägen är självfallet än mindre möjligt för en enstaka stat att uppnå genom inre lagstiftning eller rättstillämpning. Vare sig en sådan lagstiftning eller rättstillämpning grundas på nationalitets- eller domicilprincipen måste den leda till konflikter med andra rättsordningar.
    I själva verket lärer det finnas goda skäl att, såsom i rätts

 

1 I tysk lag har en uttrycklig lagbestämmelse ansetts erforderlig för att förhindra att hos tysk myndighet framställes anspråk på sådana medel av någon som på grund av arv eller testamente anser sig till desamma hava bättre rätt än de enligt det utländska skiftet berättigade.E. G. Art. 26: »Gelangt aus einem im Ausland eröffneten Nachlasse fürdie nach den dortigen Gesetzen berechtigten Erben oder Vermächtnissnehmer durch Vermittlung deutscher Behörden Vermögen ins Inland, so kann ein anderer der Herausgabe nicht aus dem Grunde wiedersprechen, dass er als Erbe oder Vermächtnissnehmer einen Anspruch auf das Vermögen habe. »Såsom framhålles av NIEMEYER s. 174 och WALKER s. 864 utgör bestämmelsen intet hinder för att anspråk riktas mot den till vilken kvarlåtenskapsmedlen utlämnats. 

444 FOLKE MALMAR.praxis hittills i det stora hela varit fallet, lämna utrymme för tillämpningen av såväl den ena som den andra av dessa principer. Såsom i fortsättningen skall söka uppvisas, torde icke heller den förkättrade territorialitetsprincipen under alla förhållanden sakna skäl för sig.
    I det kanske övervägande antalet fall måste det te sig som naturligt, att utredning och skifte av boet efter här domicilierad utlänning äger rum i Sverige. Efterlämnar den avlidne make och barn vilka här jämte honom hava hemvist och vilka, såsom i så många fall är händelsen, efter hans död komma att här kvarstanna — den efterlevande kan vara svensk medborgare eller svenskfödd, barnen kunna hava fått en svensk uppfostran —skulle det tydligen för dödsbodelägarna föranleda många praktiska svårigheter, mycken omgång och kostnad, om avvecklingen av boet icke skulle kunna företagas här i Sverige och enligt svensk lag. Med hänsyn till borgenärerna föreligger ett ännu mera påtagligt intresse av att avvecklingen av boet sker å domicilorten. Denna ort måste ju regelmässigt antagas hava varit centrum för gäldenärens verksamhet. Utan eftersättande av borgenärernas intresse, vilket i första rummet lärer böra beaktas, kan därför boutredningen icke förläggas till annat land eller dödsbodelägarnas ansvar för gälden efter här domicilierad utlänning bedömas annat än enligt svensk lag. Den i svensk rätt intagna ståndpunkten enligt vilken bouppteckningsplikt icke skulle föreligga i fråga om dödsbo efter här domicilierad utlänning förefaller sålunda nödvändigtvis böra revideras.
    Sedan svenska medborgares eller här domicilierade utlänningars intressen tillgodosetts, borde däremot intet skäl kunna anföras mot att, där bodelning och skifte anordnas i den avlidnes hemland, det medgives dödsboförvaltningen i detta land att omhändertaga den avlidnes härvarande lösa egendom.
    Även när fråga är om svensk medborgare som ej har hemvist i Sverige, synes avvecklingen av boet, i överensstämmelse med den ståndpunkt svensk rätt för närvarande intager, böra kunna ske i Sverige.
    Beträffande emigranter i egentlig mening, som längre tid varit bosatta i ett främmande land, där hava sin familj och sina tillgångar, lärer fråga om anordnande av boutredning och arvskifte i Sverige i allmänhet ej uppkomma. Men även i fråga om verkliga emigranter kunna ej sällan fall inträffa, då övervägande skäl föreligga för att avvecklingen av boet sker i Sverige.

 

SPÖRSMÅL UR DEN INTERNATIONELLA SUCCESSIONSRÄTTEN. 445Arvingarna kunna vara här bosatta, dödsboets tillgångar kunna till större eller mindre del finnas här; särskilt när den avlidne utgått från den jordbrukande befolkningen, kan han ofta hava andel i fast egendom här; med hänsyn till den misstro som åtminstone i senare tid förefunnits mot bankväsendet i de länder där svenska emigranter huvudsakligen slagit sig ned lärer han ofta kunna hava sina besparingar insatta i svenska banker.
    I fråga om andra utomlands bosatta svenska medborgare än emigranter i egentlig mening, finnas tydligen än större skäl föratt avveckling av boet skall kunna ske i Sverige. Bland dessa svenskar finnas i stor utsträckning ingenjörer och representanter för svenska industri- och handelsföretag i utlandet som ofta hava för avsikt att endast under ett begränsat antal år kvarstanna i utlandet och i allmänhet hava sina huvudsakliga intressen i hemlandet. I sådana fall finnas ofta arvingar och tillgångar i Sverige. Efterlämnar den avlidne hustru och barn, lära dessa ej sällan återflytta till Sverige.
    Beaktas bör också, att i vissa länder som t. ex. Tyskland svårigheter möta mot att avvecklingen av boet efter utlänning sker inom landet.1
    Det torde vidare kunna ifrågasättas, huruvida det finnes skäl att under alla förhållanden upprätthålla den ståndpunkt svensk rättspraxis på sistone intagit, enligt vilken svensk domstol endast äger behörighet i mål angående arvs- och testamentstvist, då den avlidne vid sin död var svensk medborgare eller här hade hemvist, varav torde följa, att bodelning eller arvskifte som här i andra fall förrättas icke skulle kunna anses hava behörigen tillkommit.
    I de fall då samtliga eller ett flertal av dödsbodelägarna äro svenska medborgare eller bosatta i Sverige, synes det sålunda kunna ifrågasättas, huruvida det verkligen kan finnas anledning att medgiva utländsk dödsboförvaltning rätt att omhändertaga och utföra den avlidnes härvarande tillgångar samt hänvisa dödsbodelägarna att bevaka sin rätt i ett annat land, ofta kanske i en främmande världsdel. De belopp som de nödgas utgiva endast i bevakningskostnader kunna bliva ganska avsevärda. Härtill kommer, att administrationen i många av de länder som i detta sammanhang närmast äga praktiskt intresse, är både långsam och dyrbar, varjämte förluster på grund av särskilt under

 

1 Jfr ovan s. 420.

 

446 FOLKE MALMAR.de senaste åren i dessa länder ofta inträffade bankfallissement kunna bliva betydande. Anses avvecklingen av boet i dylika fall böra äga rum i Sverige, måste svensk domstol också anses behörig i arvstvister. En allt för snäv praxis beträffande domstolskompetensen drager alltså med sig konsekvenser i fråga om boutredningen och arvskiftet av praktiskt ganska betänkligart.
    Det vill också synas, som skulle det icke stå i god överensstämmelse med den strängt territorialistiska ståndpunkt svensk rätt lärer få anses intaga i avseende å verkan av utländsk konkurs, att, när fråga är om gäldbunden utlänning, dödsboförvaltningen i annat land tillerkännes befogenhet att utan vidare omhändertaga hans härvarande tillgångar. Särskilt som det ofta måste antagas, att borgenärerna vid sin kreditgivning tagit i betraktande just de tillgångar gäldenären haft här i landet, synas befogade invändningar mot att så sker kunna anföras. Såsoml agberedningen framhåller, synes det sålunda som borde det anses missriktat att genom ensidig lagstiftning eller rättstillämpning söka genomföra principen om dödsboets enhet.1 Särskilt som de stater som i föreliggande hänseende för svensk del äro av större praktiskt intresse intaga en starkt territorialistisk ståndpunkt, saknas förutsättningarna för ett ömsesidigt genomförande av denna princip. Med utgångspunkt från det officiella boutredningsmannainstitut som nu införlivats med svensk rätt torde det icke möta oövervinneliga svårigheter att genomföra en tillfredsställande reglering för sådana fall då behov av partikulär utredning av dödsbo föreligger.
    Slutligen må gentemot den grundsats som kommit till uttryck i här ovan anförda utslag den 27 september 19332 — enligt vilket den omständigheten att den avlidne efterlämnat fast egendom i Sverige ej medför, att svensk domstol äger behörighet i arvs- eller testamentstvist beträffande sådan egendom — särskilt framhållas, att denna ståndpunkt generellt genomförd måste anses betänklig i betraktande av att enligt bl. a. de anglosaxiska rättssystemen dödsboförvaltare ej äger taga befattning med fast egendom i utlandet och att domstol saknar behörighet att till prövning upptaga tvist angående sådan egendom.

 

1 Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden V. 33 s. 77.

2 S. 429; NJA 33 s. 514.