Lagstiftningsfrågor vid 1945 års riksdag. II. Stats- och förvaltningsrätt m. m. Flera grundlagsändringar av betydande räckvidd ha blivit slutligt genomförda vid årets riksdag. Genom ändringar i § 16 riksdagsordningen (SFS nr 244) ha fattigvårds- och konkursstrecken upphävts såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid andra kammarvalen och rösträtt vid samma val tillerkänts varje svensk undersåte, som senast under nästföregående kalenderår uppnått 21 (tidigare 23) års ålder. Som en följd av dessa ändringar ha bestämmelserna i 40 § lagen om val till riksdagen ändrats (SFS nr 289). Även § 28 mom. 1 RO har undergått jämkning (SFS nr 244).
    Kungörelse ang. beslutade ändringar i regeringsformen har utfärdats d. 6 april 1945 (SFS nr 108). Beträffande innebörden av ändringarna, vilka äro betingade av processreformens genomförande, hänvisas till SvJT 1944 s. 790 och 1945 s. 778.
    Riksdagen har i anledning av motioner såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antagit ett av konstitutionsutskottet framlagt förslag till ändrad lydelse av § 6 mom. 5 och § 28 mom. 2 riksdagsordningen av innebörd att antalet ledamöter av första kammaren för viss valkrets ej skall kunna minskas under löpande valperiod. I samband härmed har, under förutsättning att grundlagsändringen genomföres, antagits härav betingat förslag till lag ang. ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen om val till riksdagen.
    Såsom vilande har även antagits förslag till sådan ändring av § 19 riksdagsordningen, att valbarhetsåldern till andra kammaren sänkes från 25 till 23 års ålder.
    Vissa ändringar ha vidtagits i stadgan d. 21 febr. 1941 om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande (SFS nr 253). Den mest uppmärksammade av dessa ändringar innebär att riksdagsmännen från d. 1 juli 1945 erhållit rätt att på det allmännas bekostnad under hela året företaga resor på statliga och enskilda järnvägar inom riket.
    Jämväl kommunallagarna ha ändrats i viktiga hänseenden. Genom lagar d. 1 och d. 22 juni 1945 (SFS nr 246—251 och nr 451—458) ha sålunda fattigvårds-, konkurs- och utskyldsstrecken upphävts såsom diskvalifikationsgrunder för kommunal rösträtt och valbarhetsåldern till sådana kommunala uppdrag som regleras i kommunallagarna sänkts från fyllda 25 till fyllda 23 år. Samtidigt har utskyldsstrecket avskaffats såsom diskvalifikationsgrund för valbarhet och behörighet till kommunala uppdrag. I samband härmed har lagen d 9 juni 1944 om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder etc. upphört att gälla.

    Riksdagen har hemställt om skyndsam utredning av frågan angående ändring av gällande bestämmelser i kommunallagarna om ersättning till kommunala förtroendemän.
    Stadgandet i 8 § 2 mom. lagen om landsting om förening av stad och landsbygd vid landstingsmannaval har uppmjukats (SFS nr 141).
    Tryckfrihetsrättens regler ha återförts till vad som gällde före 1941 års grundlagsändringar (SFS nr 243 och 244). Detta innebär bl. a. att § 6 TF, varigenom förhandscensur av tryckta skrifter varit möjlig, upphävts och att befogenheten för justitieministern att utan rättegång besluta om skrifts beläggande med kvarstad avskaffats.
    I anledning av motionsvis framförda yrkanden har riksdagen i skrivelse till K. M:t begärt utredning och förslag om lagstadgad skyldighet för utgivare av periodiska skrifter att offentligt redovisa hur skriften finansieras.
    Genom lag d. 1 juni 1945 (SFS nr 260) ang. ändrad lydelse av 12 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen, har till sagda lagrum fogats ett nytt stycke av innehåll, att uppgifter och anteckningar, som tillhöra hos fångvårdsstyrelsen fört register över personer, som intagits å fångvårdsanstalt eller som erhållit villkorlig dom, ej må utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer. Genom lagändringen ha det s. k. centrala fångregistret, som föres hos fångvårdsstyreslen sedan d. 1 jan. 1938, ävensom det hos samma myndighet från d. 1 jan. 1944 förda registret beträffande meddelade villkorliga domar, beretts sekretesskydd.
    Den s. k. behörighetslagstiftningen, d. v s. bestämmelserna om kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller annat allmänt uppdrag, har underkastats revision i huvudsaklig överensstämmelse med det sakkunnigförslag, som refererats i SvJT 1944 s. 908. Riksdagen har sålunda såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antagit förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen, varigenom åtskillnaden mellan män och kvinnor i avseende å tillträde till ämbeten och tjänster helt bortfaller. Härjämte har utfärdats en ny behörighetslag (SFS nr 423), gällande för tiden intill dess grundlagsändringen träder i kraft, enligt vilken kvinna skall äga lika behörighet som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till icke-prästerlig statstjänst eller annat allmänt uppdrag. Den nya behörighetslagen, varigenom samtliga de i 1923 års lag stadgade inskränkningarna i kvinnas behörighet bortfallit utom såvitt angår prästerliga tjänster, träder i kraft d. 1 jan. 1946. Riksdagen uttalade — efter sammanjämkning mellan skiljaktiga kammarbeslut — i fråga om den nya lagstiftningens tillämpning den förväntan, att något särskiljande av tjänster i manliga och kvinnliga icke äger rum beträffande tjänster, som avses i § 28 RF, och i fråga om andra tjänster endast i fall, då K. M:t med hänsyn till beskaffenheten av de göromål, som äro förenade med viss tjänst, finner uppenbart, att tjänsten kan behörigen upprätthållas endast av man eller endast av kvinna, samt att i administrativ ordning

utfärdas föreskrift därom att sådant förordnande må meddelas allenast av K. M:t. Underordnad myndighet skall sålunda icke äga rätt att på egen hand genomföra en differentiering av tjänster efter kön (se SFS nr 424).
    I anledning av motioner har riksdagen hemställt om utredning ang. det s. k. redogöraransvaret inom statsförvaltningen jämte därmed sammanhängande frågor.
    Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan har utfärdats d. 15 juni 1945 (SFS nr 364). Härigenom ha åtskilliga lagrum i stadgan undergått betydande ändringar, varjämte fem nya paragrafer införts i densamma. Till grund för den nya lagstiftningen ligger ett av 1942 års stadsplaneutredning avgivet betänkande med författningsförslag (SOU 1943:30), för vilket redogjorts i SvJT 1943 s. 605. Ändringarna innebära i huvudsak att vissa byggnadsföreskrifter av större betydelse överflyttats från de lokala byggnadsordningarna till byggnadsstadgan. Bestämmelserna överensstämma i stort sett med motsvarande föreskrifter i normalförslaget till byggnadsordning för städer och större samhällen. Som exempel må nämnas föreskrifter angående beskaffenheten av byggnads bärande delar, luftväxlingsanordningar, värme- och ljudisolering, rums- och lägenhetsstorlek, dagerbelysning, grund- och yttermurar, skorstenar, rökgångar och trappor. Syftet är att underlätta byggnadsverksamheten genom större enhetlighet i fråga om byggnadsföreskrifterna. Åtskilliga detaljbestämmelser utan större principiell betydelse avses skola upptagas i särskilda anvisningar, som efter K. M:ts godkännande utfärdas av byggnadsstyrelsen. De nya bestämmelserna träda ikraft d. 1 jan. 1946.
    Giltighetstiden för 1937 års utlänningslag skulle enligt beslut av 1942 års riksdag utlöpa med utgången av år 1945. Lagen har emellertid upphört att gälla redan d. 1 juli 1945, då lagarna d. 15 juni 1945 om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag) och angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning (SFS nr 315 och 316) trädde i kraft. Till grund för den nya lagstiftningen ligger ett av 1943 års utlänningssakkunniga d. 30 dec. 1944 avgivet betänkande (SOU 1945:1), för vilket redogörelse lämnats i SvJT 1945 s. 381. Denya lagarna förete endast i enstaka punkter avvikelser från de sakkunnigas förslag. I förhållande till tidigare gällande lagstiftning i ämnet innebära de nya bestämmelserna i främsta rummet den ändringen, att huvudgrunderna för frihetsberövande åtgärder mot utlänningar regleras i lag. Frihetsberövande genom tagande i förvar regleras liksom hittills i utlänningslagen, frihetsberövande genom omhändertagande däremot i den särskilda lagen därom. Förstnämnda lag gäller t. o. m. d. 30 juni 1947, sistnämnda lag, som avses bli provisorisk, blott t. o. m. d. 30 juni 1946. Med tagande i förvar avses ett ingripande, som kan antagas bli kortvarigt, under det att omhändertagande förutsättes kunna bli mera långvarigt. Ett fullmaktsstadgande, motsvarande 54 § i 1937 års utlänningslag, har upptagits i 56 § i den nya utlänningslagen. Med avseende å utlännings omhändertagande och hållande i förvar under

längre tid gäller enligt sistnämnda lagrum vad därom är särskilt stadgat. När den provisoriska lagen upphör att gälla, måste sålunda erforderliga bestämmelser om frihetsberövande åtgärder mot utlänning, lämpade för normala tider, införas i själva utlänningslagen (eller i en ny särskild lag). En viss motsvarighet till 56 § utlänningslagen utgöres av stadgandet i 16 § omhändertagandelagen, enligt vilket Konungen, om det finnes oundgängligen nödvändigt med hänsyn till antalet utlänningar, som omhändertagits eller böra omhändertagas enligt lagen, äger medgiva undantag från flertalet av lagens bestämmelser. Beträffande själva utlänningslagen ha i övrigt endast vidtagits jämkningar av begränsad innebörd. Rätten att besluta om vanlig utvisning skall, i motsats till vad de sakkunniga föreslogo, alltjämt tillkomma länsstyrelserna. Någon omarbetning har icke verkställts av utlänningslagens bestämmelser rörande politiskt flyktingskap. Riksdagen uttalade sin anslutning till justitieministerns förklaring, att vårt land icke ämnar bereda fristad åt personer, som i sin gärning utmanat den civiliserade världens samvete eller uppträtt som förrädare mot sitt eget land. Riksdagen framhöll emellertid att förklaringen vore betingad av det nuvarande läget och begränsad därtill samt att det icke ägde tillämplighet beträffande andra förhållanden eller andra kategorier av flyktingar än de nu ifrågavarande. Den kunde icke heller anses innebära ett rättesnöre för asylrättens blivande innebörd, enär åt spörsmålet om politiskt flyktingskap icke kunde ges en för alla förhållanden likartad lösning.— K. M:t har d. 15 juni 1945 utfärdat kungörelse med föreskrifter i anledning av utlänningslagen (utlänningskungörelse) samt vissa andra författningar med tillämpningsföreskrifter (SFS nr 317—324).
    Vissa av de under senare tid tillkomna lagarna avse att reglera särskilda genom världskriget och fredsslutet i Europa uppkomna spörsmål av utrikespolitisk innebörd. Hit höra lagen d. 11 maj 1945 med vissa bestämmelser om fartyg, som ankommit från krigförande eller ockuperat land (SFS nr 152) samt lagarna d. 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat land hörrörande egendom (SFS nr 520) och om kontroll å viss utländsk egendom m. m. (SFS nr 522). Samtliga lagar gälla t. o. m. d. 30 juni 1946. För förstnämnda lag har en redogörelse lämnats i SvJT 1945 s. 550. Genom sistnämnda båda lagar har Sverige i väsentliga hänseenden tillmötesgått önskemål, som framförts från de allierade nationernas sida. Lagen om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, vilken lag utformats såsom fullmaktslag, har avseende å egendom, som i ockuperade länder av ockupationsmakten eller — i fall då ockupationsmakten måste anses ansvarig för övergreppet — av annan rättsstridigt frånhänts den laglige innehavaren och nu kan återfinnas i Sverige. Egendomens rätte ägare kan medelst en särskild, snabb procedur och utan hinder av eljest gällande regler om skydd för godtrosförvärv utverka egendomens återställande. Innehavaren kan emellertid, om han kan åberopa godtrosförvärv, erhålla viss ersättning av allmänna medel. Frågor om egendoms återställande och om ersättning för egendomen prövas

av en särskild nämnd om tre ledamöter, mot vars beslut talan ej får föras. Till utredning i ärende som handlägges av nämnden må vid allmän underrätt höras vittnen och sakkunniga. Nämnden och sakägarna böra kallas till sådant förhör. Bestrides att god tro föreligger och att egendomens innehavare på sådan grund är ersättningsberättigad, skall nämnden på begäran hänvisa innehavaren att vid allmän domstol påkalla prövning av denna fråga. Nämnden äger jamväl behörighet att förordna om kvarstad å egendomen. — K. M:t har d. 29 juni 1945 utfärdat kungörelse med vissa föreskrifter angående lagens tillämpning (SFS nr 521) och genom kungörelse d. 31 juli 1945 förordnat att lagen skall gälla med avseende å egendom härrörande från stater, vilkas områden efter utgången av augusti 1939 varit ockuperade av Tyskland (SFS nr 589).
    Lagen om kontroll å viss utländsk egendom m. m. avser utländsk egendom som i följd av kapitalflykt till Sverige eller eljest med hänsyn till rådande av kriget föranledda utomordentliga förhållanden anses böra underkastas särskild kontroll. Konungen äger enligt 1 § befogenhet att under angivna förutsättningar generellt förordna om skingringsförbud beträffande i Sverige befintlig egendom, som tillhör viss främmande stat, juridisk person eller medborgare i samma stat eller annan som är bosatt i den staten. Om det kan befaras att sådan egendom undanstickes eller förstöres, äger den nämnd som inrättats enligt lagen om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom förordna om kvarstad å egendomen. Kvarstad kan under vissa förutsättningar komma till stånd även beträffande svensk egendom, nämligen då rättssubjekt från den ifrågavarande främmande staten äger ett bestämmande inflytande över svenskt aktiebolag, ekonomisk förening eller annan juridisk person. Jämväl denna juridiska persons egendom kan i sådant fall läggas under kvarstad (2 §). Lagen innehåller vidare föreskrifter om uppgiftsskyldighet beträffande egendom som avses i lagen (3 §), straffbestämmelser (5 §) m. m. — K. M:t har d. 29 juni 1945 utfärdat kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen (SFS nr 523) och genom särskild kungörelse s. d. förordnat om skingringsförbud å tysk egendom (SFS nr 526).
    Inom beredskapslagstiftningens område kan antecknas att prolongering för ytterligare ett år beslutats för bl. a. allmänna förfogandelagen, lagen om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag, lagen ang. begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension, lagen om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret (som samtidigt utvidgats att avse virkes- eller annat varuupplag eller materialgård), lagen om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog, lagen om avverkningsskyldighet, lagen ang. vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. samt lagen om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. K. M:t har d. 6 april 1945 utfärdat kungörelse angående inskränkning av förbrukningen av gas (SFS nr 106). Nya bestämmelser ha utfärdats ang. gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar (SFS nr 384). Lagen med

vissa bestämmelser om mätning av ved och annat virke har förlängtst. o. m. d. 30 juni 1947.
    Prisregleringslagen d. 30 juni 1942 har förlängts t. o. m. d. 30 juni 1946 (SFS nr 203). I samband härmed ha i lagen vidtagits vissa ändringar, vilka delvis aktualiserats av redan inträffade förhållanden och i övrigt äro föranledda av de särskilda krav som ansetts böra ställas på det priskontrollerande organet under krigets slutskede och tiden närmast därefter. Enligt de nya bestämmelserna kunna tjänster prisregleras i samma omfattning som förnödenheter. Upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet samt upplåtelse av skogsavverkningsrätt och andra begränsade nyttjanderätter ha gjorts till föremål för prisreglering enligt lagen. Uttrycklig föreskrift har införts, enligt vilken lagen skall vara tillämplig å överlåtelse och upplåtelse av immateriell förmögenhetsrättighet. Endast sådan hotell- och pensionatrörelse, för vilkens bedrivande fordras myndighets tillstånd, skall regleras av prisregleringslagen; annan sådan rörelse faller under hyresregleringslagen (1 a §). I 2 a § har införts ett nytt stadgande, varigenom tillskapats en effektiv möjlighet att vid fallande marknad — då den fria konkurrensen ej sätter in tillräckligt hårt — sänka gällande stoppriser.
    Stadgandet i förordningen d. 31 okt. 1939 med vissa särskilda föreskrifter rörande tillämpningen av motorfordonsförordningen om befrielse i vissa fall från skyldighet att förete besiktningsinstrument vid ansökan om återregistrering av motorfordon har upphört att gälla d. 1 juli 1945 (SFS nr 189).
    Särskilda bestämmelsr ha utfärdats ang. inkallelse av värnpliktiga för avveckling av försvarsberedskap m. m. (SFS nr 310). Konungen har härigenom tillagts rätt att efter statsrådets hörande inkalla eller kvarhålla värnpliktiga, som icke på grund av eljest gällande bestämmelser kunna tagas i anspråk för dylik tjänstgöring. I första hand skola sådana värnpliktiga ifrågakomma som icke eller endast i ringa utsträckning fullgjort militär beredskapstjänstgöring. Riksdagen underströk angelägenheten av att tillbörlig hänsyn vid inkallelse eller kvarhållande tages till arbetsmarknadens intresse.
    Riksdagen har anhållit om skyndsam utredning av frågan, om och på vad sätt en förbättring av ersättningarna till personer som skadats under beredskapstjänstgöring lämpligen kan ske utan samband med en översyn av olycksfallsförsäkringslagen.
    Lagen d. 21 juni 1940 om krigsskadeersättning har gjorts tillämplig i fråga om alla för stadigvarande bruk utförda elektriska anläggningar, i den mån de icke redan förut varit att hänföra till lagens fastighetskollektiv (SFS nr 122). Syftet med lagändringen är i huvudsak att elektriska ledningar som skadas genom spärrballonger skola erhålla krigsskadeskydd.
    Inom den sociala lagstiftningens område har ett betydelsefullt framsteg gjorts i och med utfärdandet d. 29 juni 1945 av ny lag om semester (SFS nr 420). Lagen träder i kraft d. 1 jan. 1946, fr. o. m. vilken dag semesterrätt enligt lagen kan förvärvas. Till grund för de

nya bestämmelserna ligger ett av tillkallade sakkunniga utarbetat betänkande med förslag till ändrad semesterlagstiftning (SOU 1944:59), för vilket redogjorts i SvJT 1945 s. 383. Den nya lagstiftningen avviker emellertid i flera hänseenden från de sakkunnigas förslag. Kravet på viss tids sammanhängande anställning såsom villkor för semesterrätt, s. k. karenstid (i gällande lag 180 dagar, enligt sakkunnigförslaget 30 dagar), har sålunda helt bortfallit. Arbetstagare äger på grund avdet arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla semester, vilken skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret (3 §). Semester utgår meden dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar (7 §). Den nya lagstiftningen åsyftar i första hand att bereda korttidsanställda arbetstagare, t. ex. skogsarbetare och andra säsongarbetare ökade möjligheter till semester. Semesterrätten torde likväl för deras del i flertalet fall komma att innebära en rätt till semesterersättning vid anställningens upphörande (5 §). De sakkunnigas förslag att ersättningen skulle av arbetsgivaren insättas å ett särskilt postgirokonto (semesterersättningskonto) har ej upptagits i lagen. Semesterersättning skall sålunda liksom hittills utbetalas direkt till arbetstagaren i samband med anställningens upphörande (22 §). I enlighet med lagens ståndpunkt att semesterrätten utgör en förmån, som arbetstagaren intjänar genom sitt arbete, gäller att intjänad semesterersättning, liksom innestående arbetslön, vid arbetstagarens frånfälle tillfaller hansdödsbo eller eljest hans rättsinnehavare. Beträffande den nya lagstiftningen må i övrigt endast nämnas, att skillnaden i semesterhänseende mellan jordbruksarbetare (även djurskötare) och andra arbetstagare så långt ansetts möjligt utjämnats (12 §) samt att reglerna om semesterlönens beräknande förenklats och förtydligats (14 §). Gällande lagsgränsdragning mellan hemarbetare och andra s. k. okontrollerade arbetstagare, å ena sidan, samt övriga arbetstagare å den andra, har bibehållits; de okontrollerade arbetstagarna bli sålunda alltjämt berättigade till enbart semesterlön (4 §). Samtliga kommunala arbetare skola liksom hittills omfattas av lagen (1 §).
    Ny butikstängningslag har utfärdats d. 29 juni 1945 (SFS nr 422). Lagen träder i kraft d. 1 jan. 1946 och gäller för en tid av tre år. Den nya lagstiftningen innnefattar allenast vissa smärre jämkningar i förhållande till 1942 års lag. Med hänsyn särskilt till butikstängningslagens betydelse för den stora allmänheten har det emellertid ansetts lämpligt att jämkningarna upptagas i en helt ny lag. Uppställningen i 1942 års lag beträffande rubriker och paragrafindelning har därvid kunnat i allo bibehållas. Av ändringarna beröra de viktigaste 11 §, som innehåller föreskrifter om länsstyrelsens rätt att under vissa i lagrummet angivna förutsättningar meddela dispens från lagens bestämmelser. Om dispensansökning avser försäljning av tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle skall länsstyrelsen inhämta utlåtande från

statens tobaksnämnd. Syftet härmed är att de principer för en sanering av specialtobakshandeln som ligga till grund för 1943 års lag ang. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror skola vinna beaktande vid prövning av ifrågavarande dispensärenden.
    Ny lantarbetstidslag har utfärdats d. 8 juni 1945 (SFS nr 265) och gäller under tre år fr. o. m. d. 1 nov. 1945. Den nya lagen ansluter sig i huvudsak till bestämmelserna i hittills gällande lagstiftning men innehåller även vissa mera väsentliga ändringar. Bland dessa märkes att lagstiftningens tillämpningsområde utvidgats att omfatta företag, vari i regel användas minst två i stället för tidigare minst tre arbetare (1 §) samt att arbetstiden för såväl utearbetare som arbetare med blandat arbete, djurskötare och trädgårdsarbetare undergått vissa jämkningar till de anställdas förmån (4 §).
    Arbetstidslagen för detaljhandeln d. 18 juli 1942, vilken gäller t. o. m. den 31 dec. 1945, har erhållit definitiv karaktär, i samband varmed viss ändring vidtagits i lagens 10 § (SFS nr 270).
    I allmänna arbetstidslagen (15 §) och bageriarbetstidslagen (9 §) har införts en bestämmelse, enligt vilken arbetsrådet äger efter framställning av arbetsgivare (företagsinnehavare) godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens (företagsinnehavarens) ställe med den verkan att ansvaret för lagarnas efterlevnad överflyttas till arbetsföreståndaren (SFS nr 77 och 78). Motsvarande bestämmelse har redan tidigare funnits i de flesta andra arbetstidslagarna.
    Lagen d. 15 dec. 1939 om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän har utsträckts att gälla krigsriskersättning som belöper å tiden t. o. m. d. 30 juni 1946 (SFS nr 140).
    Genom särskilda lagar, utfärdade d. 27 april 1945 (SFS nr 155—159), ha sådana ändringar genomförts i den s. k. arbetsfredslagstiftningen (d. v. s. lagarna om förenings- och förhandlingsrätt, om medling i arbetstvister, om särskilda skiljedomare i arbetstvister, om kollektivavtal samt om arbetsdomstol) att såsom arbetstagare skall anses jämväl den, som utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroendeställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. De s. k. beroende uppdragstagarna ha härigenom erhållit samma skydd för sin föreningsrätt som egentliga arbetstagare och få liksom dessa möjlighet att förhandla med arbetsgivaren och ingå kollektivavtal med denne.
    Barnavårdslagens bestämmelser rörande barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård ha underkastats en genomgripande revision genom lag d. 22 juni 1945 (SFS nr 503), som träder i kraft d. 1 jan. 1946. En redogörelse för det betänkande som ligger till grund för de nya bestämmelserna (SOU 1944:34) har lämnats i SvJT s. 77. Syftet med lagändringarna i förstnämnda hänseende är att garanti från det allmännas sida gives för att barnhem inrättas i sådan utsträckning, att tillräckligt antal vårdplatser finnas för täckande av förefallande be-

hov och att barnhemmens ekonomi säkerställes. Även andra barnavårdsanstalter än barnhem omfattas av lagstiftningen. Socialstyrelsen har erhållit ställning av central tillsynsmyndighet över barnavårdsanstalterna. — Fosterbarnsbegreppet har utvidgats på så sätt, att barn under sexton år, som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, skall anses såsom fosterbarn, även om ersättning för vården icke utgår. Å andra sidan skola barn, som äro intagna i barnhem, icke såsom hittills lagtekniskt behandlas såsom fosterbarn. Barnavårdsnämnd skall äga rätt besluta, att fosterbarn under viss tid, högst två år, efter uppnådda sexton års ålder skall stå under nämndens tillsyn. Beträffande rätt att mottaga fosterbarn innebära de nya reglerna bl. a., att barn under ett år icke må mottagas utan tillstånd av barnavårdsnämnden samt att äldre barn icke må mottagas som fosterbarn förrän en vecka efter det anmälan därom gjorts hos vederbörande barnavårdsnämnd.
    Riksdagen har på hemställan av andra lagutskottet anhållit, att K. M:t måtte föranstalta om en skyndsam utredning beträffande frågan, huruvida behov föreligger av särskild lösdriverilagstiftning. Riksdagens anhållan föranleddes av en motion, vari yrkats framläggande för 1946 års riksdag av förslag till ny lösdriverilagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med lösdriverilagstiftningskommitténs förslag (SOU 1939:25). I infordrat yttrande över motionen förklarade strafflagberedningen, att den nuvarande lösdriverilagstiftningen borde upphävas snarast möjligt, att samhällets åtgärder mot den kvinnliga prostitutionen borde begränsas till förebyggande åtgärder mot unga, alkoholiserade och psykiskt abnorma prostituerade samt att det enligt beredningens mening borde övervägas, huruvida icke behovet av samhälleligt ingripande mot manliga lösdrivare kunde utan särskild lösdriverilagstiftning tillgodoses genom andra sociala vårdformer jämte straffrättskipningen. Utskottet och riksdagen anslöto sig till strafflagberedningens uppfattning.(Se SvJT 1945 s. 701.)
    Även åtskilliga andra framställningar om lagändringar på den sociala lagstiftningens område ha av riksdagen gjorts till K. M:t. Någon redogörelse kan av utrymmesskäl icke här lämnas för dessa lagstiftningsinitiativ, vilka beröra bl. a. lagen om arbetstidens begränsning, lagen om barnbidrag, olycksfallsförsäkringslagen (begränsning i vissa fall av regressrätt enligt 12 §), lagen ang. ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift (dyrtids- och kristillägg åt livräntetagare enligt lagen), lagen om medling i arbetstvister (förstärkning av förlikningsväsendet), lagarna om förenings- och förhandlingsrätt och om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän (förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor i vissa fall) och folkpensioneringslagen.
    Slutligen må nämnas att motioner om införande i vårt land av högertrafik avstyrktes av majoriteten inom andra lagutskottet och, på grund av olika utgång i kamrarna, icke föranledde till någon riksdagens åtgärd.

Erik Bendz.