Europeiska kommissionens förslag till förordning om internationella föräldraskapsfrågor
Av professor emeritus Michael Bogdan
EU-kommissionen la den 7 december 2022 fram ett förslag till en förordning ”om behörighet, tillämplig lag, erkännande av domar samt godkännande av officiella handlingar i samband med föräldraskap och om införande av ett europeiskt intyg om föräldraskap” (COM(2022)695 final). Om och när förordningen antas och får verkan kommer den att medföra avsevärda förändringar i förhållande till dagens svenska internationellt-privaträttsliga regler i lagen (1985:367) om föräldraskap i internationella situationer.
1 Inledning
EU-ländernas internationella privat- och processrätt har efter millennieskiftet till största delen blivit föremål för EU-rättslig reglering, inklusive direkt tillämpliga EU-förordningar på den internationella familje- och successionsrättens område.[1] Det återstår dock några delområden där man alltjämt är hänvisad till domstolsmedlemsstatens egna bestämmelser om domstols behörighet, tillämplig lag och erkännande av utländska avgöranden. De viktigaste bland dessa ”vita fläckar” avser äktenskaps giltiga tillkomst och frågor rörande föräldraskap (såväl faderskap som moderskap). Denna brist på enhetliga regler leder ibland till att ett äktenskap eller föräldraskap, som gäller i ett medlemsland, inte erkänns i ett annat sådant land, vilket i det internationellt privaträttsliga fackspråket brukar beskrivas som att rättsförhållandet ”haltar”.[2]
Förekomsten av dylika haltande familjerättsliga statusförhållanden utgör ett hinder för bl.a. EU-medborgarnas fria rörlighet och därmed för en fördjupad integration inom den inre marknaden. Enligt vissa uppskattningar befinner sig två miljoner barn i en situation där föräldraskapet gäller i en medlemsstat men inte erkänns fullt ut i en annan.[3] EU-domstolen har försökt att motverka detta genom att ålägga medlemsstaterna att erkänna i annan medlemsstat skapade familjerättsliga statusförhållanden, dock endast när det gäller tillerkännande av rättigheter härrörande direkt ur själva EU-rätten, såsom den fria rörligheten av personer,[4] däremot inte såvitt gäller rättigheter grundade på nationell rätt, exempelvis en makes eller ett barns rätt till underhåll eller arv. Ett och samma äktenskap eller föräldraskap kan således ”halta” till och med i en och samma medlemsstat, genom att där erkännas för vissa men inte för andra ändamål. I Bryssel är man naturligtvis inte omedveten om problemet. Kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har i sitt tal om tillståndet i unionen 2020 sammanfattat ambitionerna med orden ”om du är förälder i ett land är du det i alla länder”,[5] men fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) ger inte EU-institutionerna behörighet att genom EU-rätten unifiera eller harmonisera medlemsstaternas materiella familjerätt som sådan. Fördragets artikel 81 ger å andra sidan unionen kompetens att utveckla ett rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har ”gränsöverskridande följder”,[6] dvs. i första hand frågorna inom den internationella privat- och processrätten. Genom dylikt rättsligt samarbete, innebärande bl.a. att medlemsstaternas domstolar ska tillämpa samma lands lag och erkänna varandras avgöranden, kan förekomsten av haltande rättsförhållanden kraftigt begränsas utan att man behöver ge sig in på den materiella familjerätten.
Med stöd i artikel 81 FEUF framlade EU-kommissionen den 7 december 2022 ett förslag till en förordning ”om behörighet, tillämplig lag, erkännande av domar samt godkännande av officiella handlingar i samband med föräldraskap och om införande av ett europeiskt intyg om föräldraskap”.[7] Föräldraskap definieras i förslagets artikel 4(1) som ett föräldra-barn-förhållande som har fastställts enligt lag, dvs. som den rättsliga ställningen att vara barn till en viss förälder eller föräldrar. Det omfattar således såväl faderskap som moderskap och inkluderar även föräldraskap grundat på nationell (inhemsk) adoption,[8] artificiell insemination eller surrogatmoderskap. Barnets ålder är också ovidkommande, eftersom barn i artikel 4(2) definieras som personer ”i alla åldrar” vars föräldraskap ska fastställas, erkännas eller bevisas. Föräldraskap avseende avlidna eller ännu ofödda barn omfattas också, liksom även upphörande och upphävande av föräldraskap.
Den föreslagna förordningens rättsliga grund finns i FEUF:s ovannämnda artikel 81. Förslaget i artikel 3 förklaras därför vara tillämpligt endast på civilrättsliga frågor angående föräldraskap i gränsöverskridande situationer. Från tillämpningsområdet görs dessutom ett antal undantag avseende huvudsakligen föräldraskapets rättsföljder, såsom föräldraansvar, rättskapacitet, underhåll och arv.
Genomförs förslaget kommer det att medföra viktiga nyheter jämfört med dagens svenska internationellt privaträttsliga regler, vilka huvudsakligen finns i den senaste versionen av lag (1985:367) om föräldraskap i internationella situationer (IFL).[9]
Denna uppsats innehåller en kortfattad beskrivning och kritisk kommentar avseende förslagets huvuddrag. Fokus ligger på förslagets specifikt föräldrarättsliga aspekter, medan dess behandling av olika teknikaliteter och allmänna problem (t.ex. litispendens, återförvisning, flerrättssystem, ordre public, rättshjälp, digitalisering, övergångsregler m.m.) samt vissa speciella undantagsregler lämnas åsido. Jag avstår också från att diskutera betydelsen av olika internationella människorättsinstrument, såsom FN:s barnrättskonvention, EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och Europeiska människorättskonventionen, eftersom förordningsförslaget enligt min uppfattning inte innehåller något som strider mot dessa internationella åtaganden.
2 Domstols behörighet (förslagets kapitel II)
Enligt förslagets 6 § ska behörighet att pröva föräldraskapsfrågor tillkomma domstolarna i den medlemsstat där barnet eller någon av föräldrarna vid tiden då talan väcks har hemvist eller medborgarskap, där svaranden vid samma tidpunkt har hemvist eller där barnet fötts. Alla dessa alternativa anknytningar är likställda utan någon bestämd rangordning och präglas uppenbarligen av önskan att göra det lätt att hitta behörig domstol, vilket normalt ligger i barnets intresse. Det är dock diskutabelt om så vidsträckta jurisdiktionsgrunder (t.ex. barnets födelseland) är välmotiverade, särskilt om man tar hänsyn till att de i vissa fall indirekt även kan medföra jurisdiktion avseende underhåll.[10] Någon möjlighet för parterna att ingå bindande prorogationsavtal om behörig domstol ges däremot inte, eftersom hithörande mål normalt är av indispositiv natur.[11]
I de — förmodligen sällsynta — fall där ingen medlemsstat har domsrätt enligt artikel 6 har den medlemsstat där barnet befinner sig behörighet enligt artikel 7. Detta kan aktualiseras exempelvis i fråga om flyktingbarn. Skulle inte heller artikel 7 ge behörighet åt någon medlemsstats domstolar ska domstolsmedlemsstaten enligt artikel 8 tillämpa sina egna domsrättsregler. Denna restkompetens (residual jurisdiction) översätts i den svenska texten som ”behörighet i övriga fall”. För att i barnets intresse undvika rättsvägran (déni de justice) i sådana extremt sällsynta fall där ingen medlemsstats domstol är behörig ens enligt artikel 8, tillåter artikel 9 slutligen varje medlemsstat att undantagsvis även i dylika fall pröva föräldraskapsmål om förfarandet inte rimligen kan ske i en tredjestat till vilken målet har nära anknytning (s.k. forum necessitatis, som kan aktualiseras exempelvis när domstolsväsendet i det berörda tredjelandet har kollapsat eller vägrar att pröva målet). Forum necessitatis liknar i vissa avseenden universell jurisdiktion, men begränsas något genom kravet att målet ska ha ”tillräcklig” anknytning till domstolsmedlemsstaten. Det sistnämnda kravet på tillräcklig anknytning innehåller naturligtvis ett cirkelresonemang: anknytningen räcker förutsatt att den räcker.
De föreslagna jurisdiktionsreglerna medför vissa ändringar i jämförelse med dagens svenska domsrättsregler i 4 § IFL. De svenska reglerna bygger exempelvis helt på hemvist, medan förslaget tillmäter även medborgarskapet domsrättsgrundande verkan. Förslagets regler om restkompetens och forum necessitatis har dock en ungefärlig funktionell motsvarighet i ”särskilda skäl” i 4 § 1 st. 3 p. IFL.
Ovanstående domsrättsregler åsyftar mål där föräldraskapsfrågan utgör en huvudfråga som ska avgöras i själva domslutet. Uppstår frågan endast prejudiciellt bland domskälen, exempelvis i en tvist om arv eller underhåll, får den enligt artikel 10 avgöras men endast med verkan i det aktuella förfarandet, dvs. utan rättskraft för andra förfaranden där samma föräldraskap blir relevant för utgången.
Förslagets jurisdiktionsregler gäller inte för Skatteverkets prövning av föräldraskap i samband med folkbokföring, icke blott därför att Skatteverket inte är en domstol i förslagets mening, utan i första hand därför att behovet av en sådan prövning är knutet till folkbokföringslagstiftningens offentligrättsliga regler om vem som ska folkbokföras i Sverige snarare än till privaträttsliga överväganden.[12]
Förslagets artikel 15 innehåller ett krav att barn under 18 år, vilka är i stånd att bilda egna åsikter, ska ges möjlighet att uttrycka dessa och få dem beaktade i proportion till barnets ålder och mognad. Kravet är välkommet, men det hör knappast hemma i förslagets kapitel om domstols behörighet.
3 Tillämplig lag (förslagets kapitel III)
Enligt den centrala lagvalsregeln i förslagets artikel 17(1) ska på fastställande av föräldraskap tillämpas lagen i den stat där den person som föder barnet har sin hemvist vid tidpunkten för födseln. Normalt, men inte nödvändigtvis alltid (man kan i detta sammanhang fundera över fall av exempelvis surrogatmoderskap), sammanfaller denna anknytning med barnets hemvist vid födelsen. Är denna hemvist omöjlig att fastställa (exempelvis i vissa flyktingsituationer) blir lagen i barnets födelseland avgörande. På samma sätt som andra EU-förordningar på den internationella privaträttens område stadgar förslagets artikel 16 att den lag som anvisas som tillämplig ska tillämpas oavsett om den är lagen i en medlemsstat eller ej.
Den enhetliga lagvalsregeln i förslagets artikel 17(1) åsyftar såväl positiv som negativ föräldrafastställelse. Den kommer, om den antas, att ersätta det ganska splittrade svenska rättsläget, varierande från tillämpning av svensk rätt som lex fori (se t.ex. 5 § 2 st. IFL) till lagen i barnets hemvist- eller medborgarskapsland vid födelsen (se t.ex. 2 § IFL) och lagen i barnets hemvistland när målet avgörs i första instans (se t.ex. 5 § 1 st. IFL). Den sistnämnda regeln i 5 § 1 st. IFL skiljer sig från förslaget även på det viset att förslagets huvudregel bygger på den s.k. oföränderlighetsprincipen, dvs. den tillämpliga lagen bestäms för all framtid av förhållandena vid barnets födelse och inte påverkas av senare ändringar i medborgarskap och/eller hemvist. Denna oföränderlighet har vissa fördelar, i första hand föräldraskapets stabilitet, men även vissa nackdelar, exempelvis när en faderskapsbekräftelse äger rum flera decennier efter att barnet och modern bosatt sig i ett annat land. För egen del skulle jag gärna vilja att man skiljer mellan bestämmande av föräldraskap vid tiden för barnets födelse (där förslagets artikel 17(1) är lämpligt) och föräldraskapets senare öde, där barnets aktuella hemvist bör kunna tillmätas större betydelse.
Det kan hända att artikel 17(1) leder till att föräldraskap fastställs endast för en förälder, exempelvis den genetiska föräldern i ett samkönat par. I en sådan situation får enligt artikel 17(2) föräldraskap för den andra föräldern fastställas med tillämpning av lagen i den stat där någon av föräldrarna är medborgare eller lagen i barnets födelseland. Detta kan betecknas som ett uttryck för en positiv inställning till samkönade föräldraskap. De olika anknytningarna synes vara alternativa och utan inbördes rangordning, vilket medför viss teoretisk risk att de olika potentiellt tillämpliga lagarna konkurrerar och utser olika personer att vara den andra föräldern. Detta kan t.o.m. tänkas leda till att ett barn får mer än en sådan ”andraförälder”. Det är inte klart hur en sådan situation ska lösas. En möjlighet vore att förlita sig på domstolens goda omdöme, normalt ledande till tillämpning av den lag som bäst överensstämmer med barnets bästa i enlighet med principen om favor filiationis. Det vore inte heller orimligt att i stället låta de inblandade välja tillämplig lag, men det är inte klart vem skulle ha en sådan rätt, särskilt när den fastställda föräldern och den eventuella andra föräldern inte är överens.
Artikel 18 innehåller en kort icke-uttömmande lista över frågor vilka ska avgöras av den tillämpliga lagen. Några av dessa frågor skulle kunna kvalificeras som processrättsliga snarare än materiellrättsliga, såsom ”förfaranden för att fastställa eller bestrida föräldraskap”. Enligt ett viktigt tillägg i artikel 20 är det för den formella giltigheten av ensidiga handlingar (exempelvis en faderskapsbekräftelse, vilken utomlands ofta betecknas som faderskapserkännande, eller en makes samtycke till den andra makens fertilitetsbehandling) också tillräckligt att handlingen uppfyller kraven enligt lagen i hemvistlandet för den person som utgör handlingen eller lagen i den stat där handlingen utfördes.
4 Erkännande av domar och bindande officiella handlingar (förslagets kapitel IV)
Ett domstolsbeslut om föräldraskap med ursprung i en annan medlemsstat ska enligt artiklarna 24, 40 och 41 i princip erkännas utan något särskilt förfarande och utan möjlighet att ompröva ursprungsmedlemsstatens behörighet eller avgörandets riktighet i sak. Det utländska beslutet ska utan vidare gälla för bl.a. uppdatering av uppgifter om civilstånd i relevanta register (i Sverige folkbokföring).[13] Det finns dock möjlighet till domstolsprövning, såväl på ansökan av den som vill få fastställt att det inte finns någon grund att vägra erkännande (artikel 25(1)) som på ansökan av den som hävdar att någon sådan vägransgrund föreligger (artikel 31). Den sistnämnda artikeln, vilken förmodligen oftast blir aktuell i prejudiciella sammanhang, innehåller en uttömmande lista av traditionella obligatoriska[14] vägransgrunder, såsom uppenbar oförenlighet med grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där erkännande begärs,[15] att det rör sig om en tredskodom meddelad utan att den uteblivne delgetts stämningsansökan eller motsvarande i god tid samt oförenlighet med ett senare domstolsbeslut. En speciell vägransgrund föreligger om en person gör gällande att domen kränker hans eller hennes föräldraskap och domen meddelats utan att han eller hon har fått möjlighet att yttra sig. Erkännande kan (may) slutligen vägras om barnet inte fått möjlighet att uttrycka sin åsikt i enlighet med artikel 15 (se ovan), men denna vägransgrund är inte obligatorisk.
Det som har sagts om erkännande av domstolsbeslut gäller enligt artiklarna 35–39 i princip också för erkännande av officiella handlingar med bindande verkan, förutsatt att de kompletteras med ett särskilt intyg utfärdat av ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet.[16] Det rör sig om handlingar som formellt upprättats och registrerats i en medlemsstat behörig enligt kapitel II (se ovan) och har bindande rättsverkan i den medlemsstaten. Ur svensk synvinkel är det viktigt att påpeka att svenska personbevis inte tillhör denna kategori, eftersom de liksom de bakomliggande anteckningarna i folkbokföringen i princip inte är bindande utan endast har bevisverkan (se nedan om förslagets kapitel V).
De beskrivna föreslagna erkännandereglerna skiljer sig radikalt från dagens svenska regler i 7–9 §§ IFL. Detta är naturligt eftersom förslaget uteslutande avser domstolsbeslut och officiella handlingar härrörande från en annan medlemsstat, vilka därför tillerkänns en privilegierad ställning på grund av den mellan medlemsstaterna rådande principen om ömsesidigt förtroende. Dagens betydligt mer restriktiva regler kommer således fortsätta att gälla i förhållande till avgöranden och officiella handlingar härrörande från ett tredjeland.
5 Godkännande av icke-bindande officiella handlingar (förslagets kapitel V)
Frågan om godtagande av innehållet av sådana utländska officiella handlingar vilka i sitt ursprungsland saknar bindande rättsverkan men som har bevisvärde i den medlemsstaten har hittills inte behandlats i den svenska internationella privat- och processrätten. Till denna kategori hör bl.a. utdrag ur den svenska folkbokföringen (personbevis).[17]
I enlighet med förslagets artikel 45 ska en sådan handling, exempelvis ett födelsebevis, ha samma eller närmast jämförbart bevisvärde i en annan medlemsstat som den har i ursprungsmedlemsstaten, under förutsättning att detta inte uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där handlingen läggs fram. Den som vill stödja sig på en sådan handling i en annan medlemsstat kan komplettera den med en av ursprungsmyndigheten på ett särskilt formulär ifylld beskrivning av handlingens bevisvärde i ursprungsmedlemsstaten. Enligt min mening kan det dock bli svårt att på ett trovärdigt sätt beskriva det särskilda bevisvärdet genom att kryssa eller skriva några få ord på ett formulär, inte minst eftersom bevisvärdet i ursprungsmedlemsstaten beroende på omständigheterna och syftet kan variera. Svårigheten framgår tydligt av det förslag till formulär som finns i bilaga III till den föreslagna förordningen, av vilket man lika lite som av själva förordningstexten kan utläsa vad som menas med att bevisvärdet är ”särskilt”. Att på formuläret förklara bevisverkan av exempelvis ett svenskt personbevis blir inte en lätt uppgift.
6 Europeiska föräldraskapsintyg (förslagets kapitel VI)
Förslagets artiklar 46–57 innehåller en nyhet, nämligen införande av ett europeiskt föräldraskapsintyg. Intyget ska på ansökan av barnet eller dess juridiska ombud utfärdas av domstol i den medlemsstat där föräldraskapet fastställts, och förutsätter att denna hade domsrätt enligt förslagets artiklar 6, 7 eller 9 (se ovan om förslagets kapitel II, men notera att artikel 8 om restkompetens inte omfattas). Intyget, som ska utfärdas på ett särskilt formulär tillgängligt på EU:s samtliga officiella språk, är avsett att användas när barnet vill göra föräldraskapsförhållandet gällande i en annan medlemsstat. Användning av intyget är dock inte obligatorisk. Det ersätter inte heller liknande nationella dokument, men det ska med de rättsverkningar som stadgas i förslaget kunna användas även i sin ursprungsmedlemsstat.
Rättsverkan av intyget är enligt artikel 53 att det utan något särskilt förfarande ska antas (shall be presumed) att intyget korrekt visar de omständigheter som har fastställts enligt den lag som är tillämplig på föräldraskapsfastställelsen. Den person som i intyget anges vara barn till en viss förälder ska antas ha den ställningen och intyget ska utgöra en giltig handling för bl.a. registrering i relevanta register i andra medlemsstater. Intyget kan således få praktisk betydelse trots att det ofta inte medför något nytt i sak, exempelvis när det grundar sig på en dom eller officiell handling som även utan intyget ska erkännas i enlighet med förslaget. Att formuläret för intyget kommer att föreligga på samtliga EU-språk förväntas medföra att behovet av översättningar minskar betydligt,[18] men erfarenheterna av europeiska arvsintyg utfärdade i enlighet med EU:s arvsförordning nr 650/2012 visar att en del medlemsstater likväl insisterar på en översättning, låt vara att formuläret kommer att göra översättarens arbete mycket lättare och förhoppningsvis även billigare.
Ett intyg som visar sig vara felaktigt ska av den utfärdande myndigheten ändras eller återkallas enligt artikel 55. Det är inte helt klart om det felaktiga intyget även utan att man har gått igenom en särskild ändrings- eller återkallelseprocedur kan underkännas när det åberopas i ett annat förfarande. Enligt min mening ligger det i en presumtions sedvanliga natur att den kan vederläggas, i vart fall när felaktigheten är uppenbar.
I likhet med vad som gäller för europeiska arvsintyg enligt EU:s arvsförordning nr 650/12 ska originalet av det europeiska föräldraskapsintyget behållas av den utfärdande myndigheten, som ska utfärda bestyrkta kopior till sökanden. En viktig skillnad mellan de två europeiska intygen är dock att föräldraskapsintyget är tänkt att ha obegränsad giltighetstid.
7 Avslutande synpunkter
I skrivande stund är det naturligtvis inte säkert att förslaget inom överskådlig tid kommer att leda till antagande av en förordning, inte heller att den slutliga förordningstexten i så fall ska överensstämma med förslaget. Med hänsyn till att förslaget rör familjerätten förutsätter dess antagande i enlighet med FEUF:s artikel 81(3) ett särskilt lagstiftningsförfarande, vars viktigaste drag är kravet på medlemsstaternas enhällighet. Förslaget är inte helt okontroversiellt och det kan inte uteslutas att enhällighet inte kan uppnås på vissa punkter, exempelvis rörande surrogatmoderskap eller gemensamt föräldraskap av samkönade par.[19] I en sådan situation är det dock under ett antal förutsättningar möjligt för en grupp intresserade och villiga medlemsstater att anta motsvarande regler genom att använda sig av s.k. fördjupat samarbete enligt FEUF:s artiklar 326–334. Sveriges inställning är i skrivande stund inte officiellt fastställd, men jag bedömer det som osannolikt att vi väljer att hålla oss utanför och därmed går miste om förslagets praktiska fördelar.
[1] Se t.ex. förordning nr 4/2007 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet; förordning nr 2016/1103 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden; förordning nr 2016/1104 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap; förordning nr 2019/1111 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (omarbetning). Se också den av Sverige icke tillträdda förordningen nr 1259/2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad.
[2] Författaren till dessa rader har i sitt tal på en juridisk sammankomst försökt att illustrera problemet genom följande amatörmässiga vers: As students of private international law will discover, you can be a husband in Greece, but in Sweden you are not more than a lover. You can be a father in Italy, but in Spain you are not more than a friend. Please tell me, when will this confusion end?
[3] Se COM(2022)695 s. 1–2.
[4] Se EU-domstolens domar Coman v. Inspectoratul General (mål C-673/16, rörande samkönat äktenskap) och V.M.A. v. Pancharevo (mål C-490/20, avseende samkönat föräldraskap).
[5] Se COM(2022)695 s. 1.
[6] I enlighet med särskilda protokoll deltar Danmark inte i detta samarbete. Irland kan välja att delta, men det är i skrivande stund osäkert om man har för avsikt att ta vara på denna möjlighet.
[7] COM(2022)695 final.
[8] Internationella adoptioner (dvs. i första handadoptioner där barnet och adoptivföräldern eller adoptivföräldrarna har hemvist i olika stater) undantas däremot i förslagets artikel 3(2)(e). Artikel 66(3) stadgar dessutom att förordningen inte ska påverka 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner, vilken samtliga medlemsstater är anslutna till.
[9] De internordiska reglerna i lag (1979:1001) om erkännande av nordiska föräldraskapsavgöranden (NFL) och 11–13 och 22 §§ förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF) förbigås i denna uppsats. Båda lagarna bygger på nordiskt lagstiftningssamarbete, men NFL grundar sig i motsats till NÄF inte på en internationell konvention. Denna skillnad kan vara av betydelse, eftersom den föreslagna förordningen enligt artikel 66 inte ska påverka tillämpningen av internationella konventioner som en eller flera medlemsländer är anslutna till när förordningen antas, med undantag av konventioner ingångna uteslutande mellan medlemsstaterna.
[10] Se artikel 3(c) i EU:s förordning nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet.
[11] Se COM(2022)695 s. 13–14.
[12] Detsamma måste rimligtvis även gälla svenska förvaltningsdomstolars omprövningar av Skatteverkets beslut avseende anteckning av föräldraskap i folkbokföringen. Det kan för övrigt ifrågasättas om sådana beslut respektive deras omprövningar överhuvudtaget avgör en civilrättslig fråga. Avgörandet avser ju själva anteckningen och föräldra-barn-förhållandets existens utgör närmast en prejudiciell fråga.
[13] Detta torde dock inte gälla erkännande i andra medlemsstater av de svenska förvaltningsdomstolarnas avgöranden rörande anteckning av föräldraskap i folkbokföringen, eftersom dessa endast är avsedda för den svenska folkbokföringen och saknar bindande verkan utanför densamma. Se också fotnot 12 ovan.
[14] Artikel 31 använder sig av formuleringen ”ska vägras” (shall be refused), men enligt förordningens premiss 61 ankommer det på domstolsmedlemsstatens lag att bestämma huruvida vägransgrunden ska beaktas ex officio.
[15] Enligt EU-kommissionen bör sådan oförenlighet med grunderna för rättsordningen inte göras gällande på ett diskriminerande sätt, exempelvis för att vägra att erkänna samkönade föräldraskap eller adoptioner där adoptanten är en ensamstående man, se förslagets artikel 22(2) och COM(2022)695 s. 16.
[16] Den befintliga EU-förordningen nr 2016/1191 om främjande av medborgares fria rörlighet genom förenkling av kraven på framläggande av vissa officiella handlingar i Europeiska unionen rör officiella handlingars äkthet men omfattar inte erkännande av deras innehåll.
[17] Se t.ex. Michael Bogdan, Do Swedish Civil Status Records Qualify to be Recognized in the Other EU Member States?, I Liber Amicorum Ole Lando, Copenhagen 2012, s. 59–67.
[18] Se COM(2022)695 s. 17.
[19] Enligt EU-domstolen måste sådana föräldraskap dock under vissa förutsättningar redan idag erkännas när det är nödvändigt för utövandet av barnets rättigheter enligt unionsrätten, såsom dess rätt till fri rörlighet. Se t.ex. EU-domstolens dom i saken V.M.A. v. Pancharevo (mål C-490/20).