Felaktig betalningsanvisning

— några funderingar efter ”Tandvårdsstödet”

 

 

Av f.d. justitierådet Stefan Lindskog

 

I ”Tandvårdsstödet” NJA 2020 s. 334 hade en gäldenär efterkommit borgenärens felaktiga betalningsanvisning och i god tro betalat till en tredje man. Efter att ha konstaterat att betalningen verkade befriande slog HD fast att borgenären och endast denne var återkravsberättigad mot den tredje mannen. Men är återkravet skyddat mot gäldenärens andra borgenärer? Och vad gäller när gäldenären betalar enligt anvisningen trots ond tro? Kan borgenären kräva den tredje mannen då också? Och finns det i så fall anledning att se annorlunda på frågan om borgenärsskydd? Dessa och andra frågor dryftas i artikeln.

 

Inledning

Att goda prejudikatämnen kan gå förlorade i domstolshierarkin är väl bekant. Så illa gick det i inte i ”Tandvårdsstödet” NJA 2020 s. 334. Men det var nära.

Ett tandvårdsföretag (B) ansökte om och beviljades tandvårdsstöd, som Försäkringskassan (G) på grund av en felaktig betalningsanvisning (B hade skrivit in sitt plusgironummer i fältet som var avsett för bankgironummer) utbetalade till en tredje man (F).[1] B förde en talan mot F om utfående av beloppet. Parternas argumentering rörde sig i stor utsträckning kring allmänna rättsgrundsatser om obehörig vinst och condictio indebiti. Tvisten kom dock i grunden att handla om ifall det var B eller G som var berättigad mot F.[2]

Tingsrätten utgick från följande uttalande av mig (fotnoter här uteslutna):

Vid en betalning till ”fel borgenär” (F) kan med fog inte bara gäldenären (G) utan i vissa fall också ”den rätte borgenären” (B) vända sig mot denne. Om betalningen inte har varit befriande för G, så måste det antas att Gs rätt i princip ”går före” Bs. Om Gs betalning till F har varit befriande mot B, så gäller förmodligen det omvända; Bs rätt mot F ”går före” Gs.[3]

 

Med stöd av dessa uttalanden, och med konstaterandet ”att det varit [B:s] uppfattning att [G:s] utbetalningar [till F] har varit befriande för [G]”, tillämpade tingsrätten en rättsregel av innebörd att om G på grund av en felaktig betalningsanvisning av B med befriande verkan betalar till F i stället för till B, så är B berättigad till återkravet mot F. B:s talan mot F bifölls alltså.

Regeln har allt fog för sig.[4] Det förklarar förmodligen varför hovrätten inte meddelade prövningstillstånd. Men regeln hade inte kommit till klart uttryck i något avgörande av HD.[5] Därför borde hovrätten av prejudikatskäl ha meddelat prövningstillstånd för att — om den fann tingsrättens skäl riktiga och fullgoda — fastställa tingsrättens avgörande. Det hade inte kostat beaktansvärt mer arbete än det nekade prövningstillståndet. Och då hade HD kunnat ta ställning till om det fanns skäl att bekräfta det rättsläge som tingsrätten (och uppenbarligen hovrätten) antog vara gällande.

Men numera finns också möjligheten till s.k. språngdispens (RB 54:12 a). När hovrätten har nekat prövningstillstånd, så kan HD låta målet ta ett språng från tingsrätten förbi hovrätten och alltså utan föregående prövning där genom en förklaring avgöra en viss rättsfråga på grundval av tingsrättens dom.[6] Idealt sett skall detta inte behövas.[7] Men möjligheten är till för att goda prejudikatämnen inte skall förloras på vägen. Så skedde heller inte i detta fall. HD beslutade på F:s överklagande av det nekade prövningstillståndet således att ”pröva frågan om [B], vid en betalning [underförstått av G] till [F], kan vända sig till [F] och kräva [medlen] åter”.[8]

Den närmast självklara regel som tingsrätten hade tillämpat bekräftades av HD.[9] Den klargjorda rättssatsen kommer till ett pregnant uttryck i rättsfallsrubriken, som lyder:

 

En borgenär [B] som av misstag har instruerat sin gäldenär [G] att betala till tredje man [F] kan rikta krav mot [F], när [G] genom betalningen med befriande verkan har betalat sin skuld till [B].

 

Längs resonemangsvägen gjorde HD dessutom några uttalanden som det finns anledning att beröra. Jag skall göra det i de två följande avsnitten. Men framför allt väcker avgörandet en hel del frågor i förlängningen. Det är huvudtemat för denna artikel.[10]

De frågor som prövades i ”Tandvårdsstödet”

En borgenär (B) kan genom handlande eller underlåtenhet oavsiktligt på det ena eller andra sättet orsaka eller i allt fall bidra till att gäldenären (G) betalar till fel person (F). Då uppkommer frågan efter vilken princip risken för det skall fördelas mellan B och G.[11] Det kanske viktigaste typfallet är reglerat i 29 § SkbrL; ny borgenär (B) förbiser behovet av att informera G om borgenärsbytet, och G betalar till den förutvarande borgenären (F). Fastän G betalar till F och inte till B är då betalningen befriande, om G var i god tro om borgenärsförändringen. Men det finns många andra mer eller mindre liknande fall. Grunderna för 29 § SkbrL sammantaget med viss rättspraxis ger enligt min mening ett tämligen starkt stöd för en betalningsrättslig culparegel av innebörd, att om B oaktsamt har orsakat eller i allt fall på ett relevant sätt bidragit till en missuppfattning hos G om vem som han får betala till och G i aktsam god tro betalar till denne (F), så verkar betalningen befriande för G.[12]

En felaktig betalningsanvisning kan ses som ett orsakande av betalning till fel person.[13] Men situationen skiljer sig från det fallet att det är G som väljer att betala till F. I det senare fallet föreligger det ett misstag på G:s sida. Till följd av någon missuppfattning eller av okunskap eller av något annat liknande skäl gör G helt enkelt fel, låt vara kanske i befogad god tro och till följd av en oaktsamhet på B:s sida (då betalningen verkar befriande trots felet). När en felaktig betalningsanvisning följs föreligger det däremot inte något misstag eller någon felaktighet på G:s sida. G gör bara det som han har blivit anvisad att göra. Det bör då sakna betydelse vad det var som orsakade B:s förledande misstag (att betalningsanvisningen var felaktig) och således ifall detta berodde på en oaktsamhet på B:s sida. Den betalningsrättsliga culparegeln är helt enkelt inte tillämplig här.[14] Den enda relevanta frågan blir i stället huruvida G saknade anledning att misstänka felaktigheten.[15]

Att det förhåller sig på det angivna sättet klargjorde HD i ”Tandvårdsstödet” (p. 6):

 

En gäldenär [G] som instrueras att betala till [F] kan […] utgå från att instruktionen ska följas, om det inte finns sådana indikationer på att ett misstag har begåtts att [G] borde förstå detta. Om sådana indikationer inte finns, kan betalning ske enligt instruktionen med befriande verkan.[16]

Det är att notera att HD:s utgångspunkt är att betalningen verkar befriande. G har ju infriat enligt instruktion. Men ond tro rörande B:s misstag kan hindra betalningens infriandeverkan.[17]

Beträffande konsekvensen av att betalningen verkar infriande slog HD (i slutet av samma punkt) fast:

 

När betalning har skett med befriande verkan, har [G] inte längre någon skuld och [B] inte någon fordran mot [G] (jfr 29 § skuldebrevslagen).[18]

 

Med detta klargjorde HD att fordringsförhållandet mellan B och G är slutreglerat och avvecklat. Det betyder emellertid inte att F går fri. Att han i princip är återbetalningspliktig (mot någon) klargörs på följande sätt (p. 7):

 

Om [G] betalar med befriande verkan till [F …], sker en förmögenhets­överföring från [B] till [F]. När [B:s] instruktion inte åsyftat en sådan överföring och [F] tog emot överföringen i ond tro (dvs. utan att ha fog för att tro att betalningen tillkom honom) ska förmögenheten återföras.[19] I andra fall beror [B:s] rätt av vad som framstår som rimligt vid en avvägning mellan [B:s] och [F:s] motstående intressen. Avvägningen görs enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för reglerna om condictio indebiti […].

 

Det som HD uttalade här skall inte förstås på det sättet, att om F hade fog för att tro att ”betalningen tillkom honom” så slipper han att återbära de mottagna medlen.[20] Den goda tron är i stället den första förutsättningen för att F skall ha gjort ett anpassningsförvärv till medlen enligt läran om condictio indebiti.[21]

Vad så beträffar själva huvudfrågan — vem som får göra gällande återkravet — blev konklusionen självklar. Fordringsförhållandet mellan B och G var avvecklat, eftersom G:s betalning verkade befri­ande. F var återbetalningspliktig. B hade inte fått betalt. HD konklu­derade (p. 8):

 

När [G] har betalat till [F] med befriande verkan, bör gälla att det i princip är [B] som kan rikta krav på betalning mot [F].[22]

 

Det hela kan beskrivas så, att förhållandet mellan B och F kortslöts.[23] Det bör emellertid observeras att såsom det normativa ställnings­tagandet är formulerat är det både bredare och snävare än HD:s avgörandeförklaring och den i rubriken uttryckta rättssatsen. Jag återkommer till det.

När det så gäller G:s rätt mot F (när G:s betalning till denne verkade befriande mot B) uttalade HD (fortsatt i p. 8):

 

Ett återkrav från [G] bör förutsätta att [B] och [G] har kommit överens om att [G] har rätt att driva återkravet […].

 

Med utgångspunkt i att återkravsrätten tillkommer B och att G är avvecklad blir HD:s slutsats att G har rätt att driva återkravet endast efter överenskommelse med B.[24] I det hänseendet gäller allmänna regler.[25]

HD inlåter sig också på en legitimationsfråga som i målet aktualiserades av F, nämligen hur han skulle veta om det var B eller G som han skulle återbära medlen till. HD uttalade (avslutningsvis i p. 8)

 

att [F …] normalt inte behöver tveka att betala till [B] så länge denne bekräftar att [G:s] betalning till [F] har skett med befriande verkan mot [B].

 

Att F har rätt att veta vem han skall betala till är tämligen givet. Men frågan handlar här inte om förutsättningarna för att återkravet materiellt skall tillkomma B. Det är redan klarlagt att så är fallet; G är ju genom den infriande betalningen s.a.s. avvecklad. Frågan gäller i stället förutsättningarna för B:s passivlegitimation.[26] Vad som krävs i det hänseendet kan nog bero på omständigheterna. En bekräftelse kan många gånger vara klargörande, men så inte nödvändigtvis alltid.[27] Och i en process mellan B och F blir det en bevisfråga.[28]

 

Den fastslagna regelns omfattning

Den fastslagna regeln (rättssatsen) framgår av avgörandeförklaringen som lyder:

 

HD förklarar att en borgenär [B] som av misstag har instruerat sin gäldenär [G] att betala till [F] kan rikta krav mot [F], när [G …] genom betalningen med befriande verkan har betalat sin skuld till [B].

 

Rubriken (som har återgetts i det föregående) är formulerad på samma sätt. Men som det redan har framhållits är domskälen i p. 8 både vidare och snävare formulerade. Jag återger igen HD:s uttalande:

 

När [G] har betalat till [F] med befriande verkan, bör gälla att det i princip är [B] som kan rikta krav på betalning mot [F].

 

Ställningstagandet är bredare sålunda att det gäller oavsett varför överföringen skedde till F (kopplingen till betalningsanvisningen saknas); det enda relevanta anges vara att överförandet verkade befriande i förhållande till B. Men ställningstagandet är också snävare genom att HD med uttalandet inte slog fast någon rättssats utan angav vad som ”bör” gälla, och då endast ”i princip”.[29] Man kan tala om en normativ riktning. Det som intresserar nu är ifall denna normativa riktningsverkan omfattar inte bara det typfall som var före i målet — en felaktig betalningsanvisning — utan också fall av det slaget som avses i 29 § SkbrL.[30]

Man skall nog inte dra några slutsatser rörande HD:s intentioner bakom att formulering inte var rättssatskonstaterande utan normativ.[31] Däremot måste det anses stå klart att prejudikatverkningarna strikt sett är begränsade till den rättssats som kommer till uttryck i avgörandeförklaringen. Hur man skall se på sådana fall som avses i 29 § SkbrL (och liknande fall) är alltså inte avgjort med någon prejudikatverkan.[32] Det utesluter inte att HD när frågan kommer upp kan ta intryck av sitt tidigare uttalande. Så sker i allmänhet, och det är en god ordning. Men graden av följsamhet till s.k. obiter dicta (jag lämnar här därhän den omdiskuterade frågan om vad det är) bör hänga samman med bl.a. intentionsdjup och redovisade överväganden. I detta fall finns det inget som tyder på att HD vid sin prövning har reflekterat över andra fall.[33] Anledning har också saknats till sådana reflektioner.

 

Det finns dessutom sakliga skäl att hålla isär fallen. Reglerna är således olika konstruerade.[34] En betalning enligt en betalningsanvisning är som huvudregel infriande.[35] Att den är felaktig får bara betydelse om G är i ond tro (och den onda tron åberopas av B).[36] Det rör sig då om ett undantag tillkommet i B:s intresse. Om ond tro inte föreligger (eller inte åberopas av B) är G genom sin infriande betalning avvecklad och han kan därefter inte ensidigt åstadkomma ett icke-infriande sålunda att han som en konsekvens av det blir berättigad mot F (om han skulle finna att det var till hans fördel). I fall av det slaget som avses i 29 § SkbrL är huvudregeln att betalningen inte verkar befriande. Godtrosskyddet är ett undantag i G:s intresse.[37] G behöver inte åberopa detta.[38] Och att G mot B väl får åberopa betalningen till F innebär inte han måste göra det. Så länge G inte påstår att han har gjort sig skuldfri mot B genom betalningen till F, så bör G:s skuld till B anses stå kvar liksom hans återkrav mot F.[39] Om godtrosskyddet aldrig sätts i spel är situationen i princip att bedöma på samma sätt som när betalningen inte verkar befriande därför att godtroskravet inte är uppfyllt.[40] Rimligen måste G göra gällande godtrosskyddet inom viss skälig tid.[41] Genom att kräva F (för egen räkning) — vilket initialt står G fritt — får G under alla förhållanden anses ha gjort ett definitivt avstående från godtrosskyddet.[42] Skyddet sätts i spel genom att G åberopar det.[43] Så bör kunna ske inte bara uttryckligen utan också mer indirekt, exempelvis genom att G avvisar B:s betalningskrav genom att åberopa betalningen till F.[44] Sedan godtrosskyddet har satts i spel är G befriad från sin skuld till B. Det måste antas att B genom det får rätt mot F framför G.[45] Huruvida rättsläget då obligationsrättsligt (till det sakrättsliga återkommer jag) skiljer sig från det fallet att G har infriat sin skuld genom att betala enligt en felaktig betalningsanvisningen kan diskuteras.[46]

Min konklusion är således att avgörandet bara gäller fall av felaktiga betalningsanvisningar och inte exempelvis den situation som är reglerad i 29 § SkbrL.[47]

 

Borgenärsskyddet rörande återkravet när gäldenären har följt betalningsanvisningen i god tro

Vid överlåtelse av en enkel fordring får förvärvaren skydd mot över­låtarens borgenärer först genom att överlåtaren har avskurits rådigheten över fordringen. Så sker genom att gäldenären denuntieras (31 § 1 st. SkbrL).[48] Kravet på rådighetsavskärande gäller även om förvärvaren har betalat för fordringen. Hur förhåller det sig då i den situationen som var före i ”Tandvårdsstödet”?

Som det beskrivs av HD (p. 6) har G betalat sin skuld till B genom överföringen till F. En konsekvens av detta är att de till F överförda medlen tillkommer B.[49] Genom överföringen har G förlorat rådigheten över dessa. Om medlen hade funnits kvar hos F med bevarad identifierbarhet, så skulle B ha varit ägare till dessa med skydd mot såväl G:s som F:s borgenärer.[50] Om F blandar samman medlen med egna övergår visserligen B:s äganderätt till en fordring hos F.[51] Men skyddet mot G:s borgenärer (Gkb) består, och ett skydd mot F:s borgenärer (Fkb) kan återskapas av denne genom avskiljande enligt RedL.[52]

Slutsatsen är alltså att B i den situation som var före i ”Tandvårdsstödet” (G betalade på B:s anvisning till F med befriande verkan mot B) inte bara är berättigad mot F; det rör sig om en sakrättsligt fullgången rätt, till de överförda medlen om dessa finns i behåll med bevarad identifierbarhet, till återkravet mot F om F har blandat samman medlen med sina egna respektive till avskilda medel (såsom säkerhet för återkravet) om F efter sammanblandning med egna medel har gjort ett avskiljande enligt RedL.[53]

Vid sådan betalning som avses i 29 § SkbrL är utgångspunkten att återkravet tillkommer G så länge godtrosskyddet inte har satts i spel.[54] Det rör sig helt visst om en fullgången äganderätt.[55] Men om G med fog åberopar god tro enligt 29 § SkbrL mot B, så övergår återkravsrätten mot F på B.[56] Det torde inte krävas denuntiation av F enligt 31 § 1 st. SkbrL för att B skall få skydd mot G:s borgenärer.[57]

Borgenärens rätt när gäldenären är i ond tro

I ”Tandvårdsstödet” verkade G:s betalning till F befriande mot B. Men så skulle inte (mot B:s bestridande) ha varit fallet om G hade haft skälig anledning att misstänka att betalningsanvisningen var felaktig.[58]

I det fallet att G:s betalningsskyldighet mot B står kvar uppkommer en fordringskedja av typen B->G->F.[59] Man kan nog anta att i normalfallet regleras också mellanhavandena sålunda, att F återbetalar mottagna medel till G som infriar sin skuld till B. Och om F försöker behålla medlen, så leder G:s onda tro i regel till att det blir hans problem; han får betala till B och kräva F. Men B kan ha ett intresse av att få gå på F,[60] medan G av olika skäl kan föredra att vara betalningsskyldig mot B för att som en konsekvens av det vara återkravsberättigad i förhållande till F.[61] I det följande antas så vara fallet.

En enligt min mening given utgångspunkt är att det står B fritt att åberopa eller att inte åberopa G:s onda tro.[62] Av det följer att om B åberopar G:s onda tro, så är han bevarad sin rätt mot denne.[63] Och om han avstår från det får han gå på F. Genom ett sådant avstående blir betalningen befriande och situationen identisk med den som var före i ”Tandvårdsstödet”.[64] Det sagda innebär att B — genom hur han utnyttjar sin avståendemöjlighet — kan välja mellan G och F.[65]

Men frågan är om man inte kan gå ett steg längre sålunda att B utan att avstå från sin rätt mot G (innebärande att han åberopar G:s onda tro och vidhåller sin rätt mot denne) får göra gällande också återkravsrätten mot F. B får då alltså kräva såväl G som F, där en betalning från F skall räknas av G:s skuld till B och en betalning av G leder till att G subrogerar i B:s rätt mot F.[66] Detta kan framstå som mindre förenligt med ”Tandvårdsstödet”, som utgår från att det är just det förhållandet att G:s betalning till F verkar befriande mot B som leder till att återkravsrätten mot F tillkommer B. Men ett uttalande av HD skall inte tolkas motsatsvis. Och det finns aspekter som HD inte hade anledning att beakta.

Utgångspunkten är alltså att G:s betalningsskyldighet mot B står kvar på grund av (B:s åberopande av) G:s onda tro rörande betal­ningsanvisningens felaktighet. Frågan är om det skall innebära att B saknar rätt mot F. En aspekt är att G:s medelsöverföring till F var avsedd för B, liksom att det var B:s avsikt med anvisningen att han skulle få medlen. Detta talar för att det skall stå B fritt att ta medlen i anspråk — i praktiken G:s återkrav mot F — precis så som det var avsett.[67] En annan aspekt är att G inte bör kunna åberopa sin onda tro till sin egen fördel. Och en tredje är att en rätt för B att gå på såväl G som F aldrig kan ställa B bättre än om G hade betalat i enlighet med vad han på grund av sin onda tro borde ha gjort, medan G inte (annat än eventuellt i likviditetshänseende) kan ställas sämre vid en sådan jämförelse.[68]

Mycket talar således för att B vid en icke befriande betalning får kräva såväl G som F.[69]

Det sagda torde bara gällande betalning enligt en felaktig betalningsanvisning. Vid icke-befriande betalning i ett sådant fall som avses i 29 § SkbrL kan det inte antas att B utan G:s medgivande får gå på F, utan har han här att hålla sig till G.[70] Men om G åberopar betalningen till F mot B måste det rimligen stå B fritt att hålla sig till F.[71] Att G:s betalning till F inte verkar befriande mot B hindrar inte att F spontant kan tänkas vidareföra medlen till B.[72] Vad som då gäller kan föranleda överväganden av skilda slag.[73]

 

Borgenärsskyddsfrågor rörande återkravet när gäldenären har följt betalningsanvisningen trots ond tro

När G i enlighet med B:s betalningsanvisning för över medel till F med befriande verkan mot B, så tillkommer de överförda medlen B med äganderätt och får B — enligt vad som har antagits i det föregående — genom själva överföringen skydd mot G:s borgenärer. Det kan inte utan vidare antas att detsamma gäller när G:s överföring inte verkar befriande mot B. Den rätt som B i det läget har till de överförda medlen — eller den fordring hos F som ersatt medlen om dessa har blandats samman med F:s egna medel — måste därför undersökas närmare. Vilken karaktär rätten har kan då bero på hur B:s rätt till återkravet är grundat.

Anta först att rättsläget är det ovan antagna, nämligen att B — när G:s överföring till F inte verkar befriande mot B — får kräva infriande av både G och F. Det saknas enligt min mening anledning att i aktuellt hänseende bedöma den situationen annorlunda än när G:s överföring verkade befriande mot B. Således bör man se det så att B blev ägare till medlen med överförandet som sakrättsligt moment.[74] Att B dessutom kan kräva G förändrar inte det förhållandet, utan innebär det endast att G i den mån som han betalar B subrogerar i B:s rätt mot F.[75]

Här aktualiseras en annan sakrättslig fråga, nämligen vad som gäller i B:s konkurs. Anta att B, sedan G har betalat till också denne (G har alltså betalat till först F och sedan B), sätts i konkurs och att Bkb rörande G:s anspråk på återkravet mot F hävdar att eftersom F inte har denuntierats enligt 31 § 1 st. SkbrL så ingår återkravet i konkursen.[76] G har emellertid inte förvärvat återkravet mot F genom något överlåtelsefång. Han har subrogerat i B:s rätt. Det för egendomsslaget i fråga tillämpliga kravet på sakrättsligt moment omfattar i regel inte subrogationsgrundade förvärv.[77] Om en borgensman infriar sitt borgensåtagande subrogerar han i borgenärens rätt.[78] Det innebär att han ställs i borgenärens skor. Och där står han stadigt också om borgenären sätts i konkurs. Hans övertagna rätt står sig nämligen i konkursen även om gäldenären inte har denuntierats.[79] Den aktuella situationen skiljer sig visserligen från de typiska subrogationsfallen. Vad G infriar är ju inte den fordringsrätt som han subrogerar i.[80] Till skillnad från vad som är normalt vid subrogation innebär alltså inte den subroga­tionskauserande prestationen en satisfiering i B:s hand av den rätt som genom subrogationen G tar över. Men precis som i andra fall av subrogation så rör det sig om ett förvärv grundat på en rättsregel (cessio legis) och inte på ett avtal. Det synes böra vara avgörande.[81] För B:s skydd mot Gkb torde det därför inte krävas denuntiation enligt 31 § 1 st. SkbrL.[82]

Anta härefter B har att hålla sig till endast G, om han har åberopat dennes onda tro. Då kan man se det så att återkravet mot F genom åberopandet har övergått från B till G. Om det i stället hade rört sig om en överlåtelse, så skulle det i 31 § 1 st. SkbrL nedlagda kravet för borgenärsskydd ha gällt. Men G har inte blivit innehavare av återkravet genom något överlåtelsefång. Han härleder inte ens återkravet från B; detta har sin grund i att hans betalning till F inte verkade befriande mot B. Det kan därför inte antas att F måste denuntieras för att G:s rätt till återkravet skall vara fredat mot B:s borgenärer.[83] Men B kan också avstå från att åberopa G:s onda tro. Då är han och inte G berättigad till återkravet mot F. Men inte heller här kan det krävas underrättelse till F för borgenärsskydd (nu mot Gkb). Medlen har ju de facto traderats, visserligen från G till F men i syfte att till­föras B.[84] Dessutom är utrymmet för skentransaktioner och kring­gåenden i praktiken obefintligt. Slutsatsen är att inte heller med den här antagna utgångspunkten — B har rätt till återkravet om, men endast om, han inte åberopar G:s onda tro — krävs det någon säkringsakt för att B:s återkravsrätt mot F skall vara skyddad mot G:s borgenärer.[85]

Vid icke-befriande betalning i ett sådant fall som avses i 29 § SkbrL har i det föregående antagits att B inte får gå på F utan har att hålla sig till G, men att om G åberopar betalningen mot B står det denne fritt att gå på F. Det är svårt att inte se B:s rätt till återkravet såsom avtalsgrundat i det läget. Underförstått erbjuder G återkravet som uppfyllelsesurrogat för B:s fordring hos G. Det leder till att skydd för B mot G:s borgenärer kräver denuntiation enligt 31 § 1 st. SkbrL.[86]

 

Den tredje mannens invändningar mot borgenären

En redbar tredje man F återbetalar naturligtvis tämligen omgående medel som har mottagits utan rättsgrund, och då till betalaren (dvs. G i det fall som här diskuteras). Om återkravsrätten mot F tillkommer borgenären B och denne kräver F, så invänder F då säkerligen att en återföring redan har skett. Och enligt grunderna för 29 § skuldebrevs­lagen måste F få åberopa återbetalningen till G mot B, om F saknade skälig anledning att det misstänka att denne och inte B var rätt betalningsmottagare.[87] Men också utan att ha återbetalat emottagna medel till G kan F anföra olika invändningar. Några sådana skall beröras helt kortfattat.

Som HD framhåller i ”Tandvårdsstödet” (p. 7) kan F ha gjort ett anpassningsförvärv av de mottagna medlen enligt läran om condictio. Så exempelvis om han tror sig ha en fordring hos G och uppfattar betalningen som ett delvis infriande av denna.[88]

Det kan också förhålla sig så, att F verkligen har en fordring hos G och menar att han har rätt att behålla medlen kvittningsvis. Här gör sig gällande olika aspekter, som det i detta sammanhang saknas anledning att gå in på närmare.[89]

F kan också tänkas invända, att eftersom B:s rätt mot G var defekt i det ena eller andra hänseendet, så kan han inte ha någon rätt till de medel som F mottagit från G. I princip faller den invändningen med att G:s betalning har inneburit att B:s fordring är reglerad (antingen därför att G var i god tro eller därför att B inte har åberopat hans onda tro). Men i mer exceptionella fall kan omständigheterna vara sådana, att om G hade fört över medlen till B i stället för till F, så skulle G ha haft en återkravsrätt mot B. Då torde återkravsrätten mot F tillkomma G.[90]

När det gäller F:s invändningar mot B synes det inte finnas någon anledning att göra skillnad på om G:s betalning verkar befriande på grund av B:s (felaktiga) betalningsanvisning eller enligt 29 § SkbrL eller någon annan rättssats.

 

Avslutning

Genom ”Tandvårdsstödet” är det klarlagt dels att en betalning som en gäldenär (G) enligt en anvisning av borgenären (B) gör till en tredje man (F) verkar befriande, om inte G hade anledning att misstänka att betalningsanvisningen var felaktig, dels att då B men inte G är återkravsberättigad mot Y.

Avgörandet är inte tungt lastat. Det är kortfattat, skarpskuret och tydligt vägledande. Likväl virvlar det bakom dess akterspegel. Det väcker tankar.

Mina funderingar i svallet efter ”Tandvårdsstödet” har initialt rört prejudikatets omfattning. Utgångspunkten för det fall som var före i målet — betalning enligt en betalningsanvisning av B — är att betalningen verkar befriande. Subjektiva förhållanden på G:s sida kommer i form av ond tro in i bilden som ett infriande-förhindrande undantag i B:s intresse. Det finns mot den bakgrunden anledning att hålla isär det bedömda typfallet från det slags fall som regleras i 29 § SkbrL, där utgångspunkten är den motsatta: Betalning till den som inte är behörig att motta denna verkar inte befriande. Subjektiva förhållanden på G:s sida kommer i form av god tro in i bilden som ett läkande undantag i G:s intresse.[91] Vad som gäller i det senare fallet kan inte anses vara avgjort med ”Tandvårdsstödet”. Frågor rörande fall av det slaget som avses i 29 § SkbrL har jag behandlat endast mer kursivt.

Angående den situation som var före i ”Tandvårdsstödet” — B:s betalningsanvisning anger av misstag att betalning skall ske till F (eller till ett konto som innehas av F) — har mina vidare funderingar har resulterat i bl.a. följande mer centrala (men likväl i delar ganska tentativa) slutsatser.

Utgångspunkten är att betalningen verkar infriande och att B (men inte G) är berättigad till återkravet mot F. Det är kvintessensen i ”Tandvårdsstödet”. I förlängningen är min slutsats att B blir berättigad att göra gällande återkravet mot F ipso jure sålunda att någon denuntiation enligt 31 § 1 st. inte behövs för skydd mot G:s borgenär.[92]

Om G är i ond tro rörande felaktigheten kan B fortsatt kräva G. Han kan också välja att i stället hålla sig till F genom att inte åberopa G:s onda tro, då med skydd mot G:s borgenärer även utan denuntia­tion hos F. Men fastmer är han förmodligen berättigad att göra gällande återkravsrätten mot F (med borgenärsskydd utan denuntia­tionskrav) och samtidigt hålla G ansvarig genom att åberopa dennes onda tro. G får då antas subrogera i rätten till återkravet i den mån något av det kravet återstår sedan B har fått sin fordring hos G reglerad.[93]

Men många andra frågor följer i vaket efter ”Tandvårdsstödet”, inte minst när det gäller närliggande fall av det slaget som regleras i 29 § SkbrL. Några sådana frågor har jag berört eller tangerat i det föregående. Andra väntar. Det är märkligt hur ett klart och välgrundat prejudikat kan få det i förstone till synes klara kölvattnet att bli grumligt av obesvarade frågor som efter hand strömmar upp till ytan. Men det är en del av tjusningen med prejudikatbildningen. Svar på gamla frågor föder nya.

 

 

---

[1]  B för borgenär, G för gäldenär, F för fel. — Med betalningsanvisning (eller betal­ningsinstruktion) avses ett besked från B till G om hur han vill ha betalningen av sin fordring genomförd (exempelvis genom insättning på ett visst konto). En anvisningsbetalning är något annat. Det är — något förenklat — en anvisning från G till B om hur B kan göra sig betald av en viss tredje man (kontokortsbetalning är ett modernt exempel, checkbetalning ett föråldrat). Se Lindskog Betalning 2 uppl. 2018 (cit. Lindskog Betalning) 1.2.4.4. Det förekommer också att G på visst sätt styr sin betalning till (eller i allt fall avsedd för) B. Man kan då tala om en destineringsanvisning eller destineringsinstruktion. En destineringsanvisning kan liksom en betalningsanvisning vara felaktig och leda till att överförda medel hamnar hos F (exempelvis genom att G av misstag anvisar numret till en av B på F ställd faktura som F redan har betalat, vilket leder till en utbetalning från B till F). Då uppkommer en situation som har vissa likheter med en felaktig betalningsanvisning. Se vidare not 16 nedan. Det är emellertid inte den situationen som aktualiserades i ”Tandvårdsstödet”, och det är inte heller den situationen som är föremålet för denna artikel.

[2]  Den problemformuleringen är dock något förutfattande, eftersom det a priori inte vare sig kan eller bör uteslutas att både B och G är berättigade mot F, eventuellt i viss ordning och under särskilda förutsättningar (märk hänvisningen till Iversen i not 45 och till Hessler i not 46 nedan).

[3]  Se Lindskog Betalning 14.1.2.2. — Uttalandena görs i samband med att den principiella frågan om återkrav mot F behandlas (dvs. vad som ligger i F:s återbäringsskyldighet, oavsett mot vem). Emellertid hör frågan huruvida återkravet får göras gällande av B eller G dispositionsmässigt rätteligen hemma i avsnitt 15.2.5.2. En bättre strukturerad behandling av frågekomplexet kommer att eftersträvas i nästa upplaga.

[4]  Men den situation som var före i målet är inte helt identisk med det typfall som ligger till grund för mina uttalanden. Det som jag tar sikte på är fall av det slaget som avses i 29 § SkbrL, dvs. att G betalar till F efter en egen men felaktig bedömning om vem som får ta emot betalningen. Utgångspunkten är då att betalningen inte verkar befriande, men omständigheterna (B:s inverkan samt god tro hos G) kan föranleda motsatsen. I målet betalade G enligt B:s felaktig betalningsanvisning. Utgångspunkten är då att betalningen verkar befriande, men omständigheterna (ond tro hos G) kan föranleda motsatsen. Som skall framgå i det följande är det inte givet att skillnaden saknar betydelse.

[5]  Så inte heller i min bok Betalning (även om man kan sluta sig till min uppfattning genom olika uttalanden, vilket tingsrätten också gjorde).

[6]  Om förklaringen sammanfaller med tingsrättens bedömning meddelar HD inte prövningstillstånd i hovrätten och får alltså tingsrättens dom laga kraft. Gör HD en annan bedömning meddelar HD prövningstillstånd i hovrätten och lämnar målet åter dit för att avgöras på grundval av det av HD förklarade rättsläget.

[7]  I förarbetena (prop. 2015/16:39 s. 79) uttalas det att HD skall visa viss försiktighet med att utnyttja möjligheten till språngdispens. För egen del kan jag inte se något skäl att för språngsdispens ställa högre krav på prejudikatintresse än vad som gäller i allmänhet. Det hindrar inte att de olägenheter som en hoppande instansordning kan ha i det enskilda fallet bör beaktas.

[8]  Formuleringen är inte helt lyckad. Den är således vidare än den fråga som målet gällde i det att kopplingen till B:s betalningsanvisning saknas. Vidare borde ordet ”åter” inte ha varit med (det var ju B som krävde men G som hade betalat till F; frågan var alltså om B fick göra gällande G:s återkrav). Att betydelsen av subjektiva förhållanden på G:s sida inte nämndes är dock inte mycket att säga om. — En annan fråga, som inte aktualiserades i målet, är vem som rättsligt sett var medelsmottagare. Var det kontohavaren (F) eller kontohållaren? Vid en insättning på fel skattekonto är Skatteverket och inte kontohavaren mottagare av medlen. Om G av misstag anger F:s skattekonto i stället för sitt eget, så rör det sig likväl om en betalning till Skatteverket och inte till F (jfr not 16 nedan). Men ett skattekonto är ett avräkningskonto. I målet rörde det sig om girerade medel, som förmodligen passerade F:s bankgiro för att krediteras dennes bankkonto. Det typiska bankkontot är rättsligt sett av ett annat slag än ett avräkningskonto. När G av misstag sätter in medel på F:s bankkonto, så handlar det om en betalning till F och inte till banken. G får då inget återkrav mot banken utan mot F. Se mitt tillägg i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 ävensom Lindskog Betalning 3.4.4.2 och 8.4.1.4. Men detta uppfattas förmodligen som så självklart att frågan nästan aldrig problematiseras. I detta fall kan det f.ö. sättas i fråga om inte F (i det hänseende som här är aktuellt) skall anses ha mottagit medlen redan när de krediterades hans bankgiro sålunda att vad som skedde därefter var irrelevant för frågan om vem som var medelsmottagare (dvs. för frågan om vem som var rätt gäldenär till återkravsfordringen).

[9]  Justitiesekreteraren kom dock i sitt betänkande till ett annat slut (möjligen något förledd av den inte helt lyckade formuleringen av den dispenserade rättsfrågan). Något förenklat och kanske inte alldeles rättvist kan resonemanget sammanfattas så, att betänkandet utgick från dels att målet rörde frågan om direktkrav, dels ett antagande om att rättsordningen intog en sådan grundrestriktiv inställning till sådana krav att det uteslöt att B skulle kunna gå ”direkt” på F (dvs. med överhoppande av G). Se vidare not 59 nedan.

[10]  Med artikeln får jag också anledning till ett visst behövligt beredningsarbete inför en ny upplaga av Betalning (”Tandvårdsstödet” motiverar en del tillägg, och i ljuset av avgörandet och de överväganden som det föranleder i förlängningen behöver även några uttalanden förtydligas eller nyanseras). Dessutom ger en artikel större utrymme för mer sidoliggande resonemang än vad jag kan tillåta mig inom ramen för boken (även om jag där tar ut svängarna här och var). — Syftet med artikeln förklarar i åtminstone någon mån de upprepade hänvisningarna till min betalningsbok. Den begränsade uppmärksamhet som andra författare får har i grunden samma förklaring; jag har med några undantag avstått från sådana hänvisningar som finns i boken. Och de kommentarer som jag kanske borde ha bestått vissa nyare verk — såsom avhandlingen av Oskar Mossberg (Avtalets räckvidd I 2020) rörande direktkrav och avhandlingen av Gustaf Almkvist (Förmögenhetsbrott och förmögenhetsrätt 2020) rörande borgenärsskydd och identifierbar fungibel egendom — får i allt väsentligt anstå till en ny upplaga av betalningsboken.

[11]  Det behöver nu inte alltid vara fråga om en risk (som då typiskt sett beror på bristande betalningsförmåga hos F); såväl G som B kan se återkravet mot F som något eftersträvansvärt sålunda att det uppstår konkurrens om detta. Det är främst i den situationen som de svåra rättsliga frågorna möter.

[12]  Se Lindskog Betalning 5.3.2.3 med not 981. Det innebär då att avtals- och skadeståndsrättsliga förklaringsmodeller kan undvikas. Jag har gett uttryck för att en sådan regel gäller i bl.a. mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (men det hade nog varit mer relevant att i det sammanhanget jämföra med den regel som HD nu har klargjort med ”Tandvårdsstödet” än med den betalningsrättsliga culparegel som här avses; jfr not 16 nedan) och i min skiljaktighet i ”Rättelsebeslutet” NJA 2017 s. 382 (p. 29; frågan blev inte aktuell för majoriteten). ”Mölnlycke ./. Posten” NJA 1974 s. 706 kan förklaras med en sådan regel, även om det finns olika uppfattningar om hur avgörandet skall tolkas (se Lindskog a. st. not 991 med hänvisningar; se numera också Mossberg Avtalets räckvidd I s. 26 f. not 51). Här hade G betalat till F, som var en obehörig anställd hos B. HD ansåg att detta möjliggjordes genom försumlighet av B, varför B:s anspråk mot G (som var i god tro) ogillades. Också ”ICA-Matmarknad” NJA 1976 s. 618 ger ett visst stöd för en betalningsrättslig culparegel. En sådan regel harmonierar vidare med 30 § SkbrL, även om den regeln avser en något annorlunda situation (jfr Lindskog a.a. 5.5.1.1).

[13]  Man kan också se typfallet i 29 § SkbrL som en felaktig betalningsanvisning, nämligen om man betraktar fordringsförvärvaren B:s underlåtenhet att upplysa om förvärvet som en (felaktig) anvisning att betala till överlåtaren F. Det är emellertid mer närliggande att se B:s underlåtenhet att underrätta G om sitt förvärv som en typiserat culpös underlåtelsehandling. Med det synsättet framstår likheten mellan typfallet i 29 § SkbrL och sådana fall som kan aktualisera en tillämpning av den betalningsrättsliga culparegeln.

[14]  Se Lindskog Betalning 5.5.1.2 vid och med not 1029 (jfr 5.3.2.3 not 982).

[15]  HD hänvisade i p. 5 till regeln i 32 § AvtL om förklaringsmisstag (se not 16 nedan), vars grunder det enligt min mening snarare handlar om än grunderna för 29 § SkbrL. — Felaktigheten i målet gällde kontonumret (kontot tillhörde F och inte B). Men det kan inte göra någon skillnad om B avser att betalning skall ske till X men av misstag anger F (märk f.ö. att den av HD fastslagna rättssatsen gäller det fallet att B har instruerat G att betala till F, när det nog snarare förhöll sig så att B hade instruerat G att betala till B men angett fel sätt att göra det på). Det avgörande för det typfall som var före i målet är att G gör det som B anvisar honom att göra men att anvisningen är förenad med ett förklaringsmisstag.

[16]  Egentligen har HD redan sagt detta i p. 5, som lyder: ”Om [G] inte är i ond tro, dvs. inte förstod eller borde ha förstått, att [B:s] betalningsinstruktion har fått ett annat innehåll än åsyftat, är [B] bunden av sin instruktion (jfr 32 § avtalslagen).” — En liknande situationen är att G förenar sin betalning till B med en felaktig destineringsinstruktion (jfr not 1 ovan), vilken leder till att beloppet kommer att gottskrivas eller föras över till F. Så var situationen i ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 (beloppet krediterades F:s negativa skattekonto hos Skatteverket B och räknades av mot F:s konterade skatteskuld) och ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (beloppet krediterades F:s skattekonto med B och betalades sedan ut till F genom utmätning för hans skulder). G:s återkravsanspråk mot B (denne och inte F var medelsmottagare, eftersom det rörde sig om avräkningskonton; se not 8 ovan) prövades i linje med parternas argumentering enligt läran om condictio indebiti, utan ifrågasättande i det förra fallet och på anförda skäl i det andra. Se vidare Lindskog Betalning 16.1.1.1 not 3000. Det måste dock antas att när det inte handlar om en destinering till fel skattekonto, så kommer bedömningen att följa ett annat rättsligt mönster, i viss mån liknande det som gäller vid en felaktig betalningsanvisning. Styrande bör vara vad som gäller i förhållandet mellan B och F till följd av att B efterkom G:s instruktion samt subjektiva förhållanden på B:s sida. Det leder till att om beloppet (eller dess värde) har frångått B, så är betalningen likväl befriande när B följde instruktionen i ond tro, medan motsatsen gäller vid god tro. Se mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II”. I det avgörandet betalades medlen ut till F (genom utmätningen). Eftersom B var i god tro, så borde G:s talan ha ogillats redan på den grunden, om B hade fört sin försvarstalan så (men huruvida HD då likväl hade följt ”Skattekontot I” och tillämpat läran om condictio indebiti som det relevanta rättsliga paradigmet får vara osagt). I ”Skattekontot I” skedde ingen utbetalning utan en kontoavräkning (rättsligt sett en kvittning). Under antagande att den avräkningen var oförbindande för B (B hade ju genom avräkningen tillskrivit F medel som inte var dennes), så borde G — i stället för att föra en återkravstalan — med framgång ha kunnat fört en fastställelsetalan om att hans skuld till B oberoende av konteringen hade infriats genom betalningen, och det oavsett av hur det förhöll sig med god tro på B:s sida (G kunde också ha avvaktat att B vidtog rättsliga åtgärder för att få betalt för den fordring som G:s överföring avsåg och mot det yrkandet åberopa överföringen såsom betalning; men eftersom det rörde sig om en skattefordring kunde det leda till forumkomplikationer). Angående borgenärsskyddsfrågan när god tro på B:s sida leder till att G får ett återkrav mot F, se not 84 nedan.

[17]  HD:s principiella uttalanden i frågan är relevanta och viktiga från prejudikatsynpunkt, men som framgår av p. 10 (och tingsrättens dom) var de överflödiga i målet, eftersom det inte hade gjorts gällande något annat än att G:s betalning till F var befriande mot B.

[18]  Märk markören ”jfr” beträffande HD:s hänvisning till 29 § SkbrL (hänvisningen borde dock ha kommit efter den föregående meningen). Markören indikerar att 29 § SkbrL avser en annan men liknande situation. När det gäller den subjektiva sidan kan skillnaden (eller i allt fall en skillnad; det finns flera) mellan de två fallen beskrivas så, att när 29 § SkbrL är tillämplig (eller situationen är sådan som avses med den betalningsrättsliga culparegeln) kan betalningen göras verksam genom en godtrosregel (det subjektiva förhållandet tillmäts positiv relevans), medan i det fallet som var före i ”Tandvårdsstödet” (fråga var om en felaktig betalnings­anvisning) kan betalningen göras overksam genom en ondtrosregel (det subjektiva förhållandet tillmäts negativ relevans; notera HD:s formulering). — Det avgörande i sammanhanget är relevansskillnaden. Beträffande skillnaden mellan krav på god tro och krav på frånvaro av ond tro, se not 34 nedan.

[19]  Jag har i olika sammanhang försökt bekämpa den dessvärre inte helt sällan före­kommande missuppfattningen att en penningöverföring i sig och som utgångspunkt (genom att vara sin egen causa) innebär en förmögenhetsförskjutning sålunda att frågan blir varför betalaren skall ha en återkravsrätt och inte varför mottagaren skall få behålla medlen (respektive dess värde, om identifierbarheten har upphört). Missuppfattningen har inverkat på hur man ser på bevisfrågorna (se särskilt Lindskog SvJT 2020 s. 297 ff.). Det kan noteras att HD talar om förmögenhetsöverföring — som är något annat än förmögenhetsförskjutning (en förmögenhetsöverföring förenad med en återföringsskyldighet ökar inte mottagarens förmögenhet; en förmögenhetsförskjutning innebär att förmögenheten på den ena sidan minskar med motsvarande ökning på den andra) — och att ”förmögenheten [skall] återföras” (min kurs.). Som det är formulerat skulle det inte ha gjort någon skillnad ifall det hade rört sig om en tvättmaskin (jfr not 50 nedan). HD är också tydlig med att i avsaknad av en särskild dispositionsavsikt hos borgenären (dvs. en rättsförändrande viljeförklaring av denne), så föreligger det en återkravsrätt (beträffande det förhållandet att det i praktiken blir fråga om en fordringsrätt fastän rätten grundas på G:s äganderätt till de överförda medlen, se not 22 nedan). Till det kommer att HD med texten i parentesen ger en klar antydan om att det här inte är betalaren (i detta fall G) som skall visa ond tro, utan betalningsmottagaren (i detta fall F) som skall visa god tro, för att bedömningen skall fortsättas till nästa steg, nämligen huruvida F har gjort ett anpassningsförvärv enligt läran om condictio indebiti (se vidare vid och med noterna 20 och 21 nedan). Detsamma gäller enligt min mening påståenden om rättsgrund (såsom att betalningen vilar på ett avtal eller att den avser att infria en F:s fordring hos G).

[20]  HD uttalade endast att ond tro utesluter att F få behålla medlen; med det är inte sagt vad som gäller vid god tro (HD:s uttalanden skall inte tolkas motsatsvis). Pengar kan visserligen godtrosförvärvas (se Lindskog Betalning 2.1.3.1 beträffande kontanter och 2.1.3.2 beträffande kontopengar med hänvisningar till bl.a. ”Jofrab” NJA 2009 s. 182), men det förutsätter då enligt principerna i GodtrosL att de har mottagits genom ett överlåtelsefång (se Lindskog a.a. 15.1.3.1 beträffande kontanter och 15.1.3.2 beträffande kontopengar). Ett exempel på ett sådant överlåtelsefång är att (nu enligt det hesslerska schemat) B med C:s pengar (och utan C:s lov) köper en sak av A (eller att B med C:s pengar betalar en skuld till A). Vid felöverföringar kan godtrosförvärv ske endast i den mer kvalificerade formen av anpassningsförvärv enligt vad som sägs i nästa not (god tro kan dock också få betydelse enligt det avtalsrättsliga regelsystemet sålunda att det skall anses föreligga en rättsförändrande viljeförklaring på betalarens sida, exempelvis i form av gåva, även om det ligger långt borta; se om detta Lindskog Betalning 2.5.2).

[21]  I betänkandet (p. 7) uttalas det helt riktigt att huvudregeln vid betalning utan rättsgrund är att återbetalning skall ske. Det förefaller emellertid som tanken är att detta skulle följa av läran om condictio indebiti. Men huvudregeln om återkravsrätt beror på det enkla faktum att betalningsmottagaren inte har gjort något fång till medlen; han saknar ju rättsgrund till dem (tänk tvättmaskin i stället för pengar; se not 50 nedan). Läran om condictio indebiti grundar alltså inte återkravsrätten, men den kan avvärja den (varigenom mottagaren gör ett anpassningsförvärv, se Lindskog Betalning 16.1.1). Det sägs i betänkandet också (p. 8) att huvudregeln om återkravsrätt har flera undantag. Och visst finns det flera undantag till huvudregeln om återkravsrätt till en medelsöverföring som inte har grund i något avtalsförhållande och inte heller förenas med någon disposition (såsom en gåvo- eller tillskottsförklaring). Återkravsrätten kan preskriberas eller prekluderas (om medlen inte finns kvar med bevarad identifierbarhet), den kan efterges och möjligen också förloras genom lång tids passivitet. Men det förhåller sig inte bara så att läran om condictio indebiti endast konstituerar ett undantag till huvudregeln om återkravsrätt vid betalning utan rättsgrund (och alltså inte grundar huvudregeln); läran innefattar bara en enda undantagsregel, om än komplex och tillämplig på ganska skilda situationer (HD talade dock om ”reglerna om condictio indebiti” (min kurs.); det borde enligt min mening ha stått läran om condictio indebiti). Regeln (= läran) innebär i sin essens att när mottagaren med sådant fog har anpassat sig till den felaktiga uppfattningen om rättmätig åtkomst att hans behållandeintresse väger tyngre än betalarens återkravsintresse, då bryts den grundläggande återbäringsskyldigheten (vilket innebär att mottagaren har gjort ett anpassningsförvärv). Märk den bedömningsmodell i tre steg som HD klargjorde i ”Tryckerimomsen” NJA 2015 s. 1072 och tillämpade i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074. Komplexiteten ligger i att många faktorer har betydelse vid undantagsbedömningen. Det finns anledning att understryka att dröjsmål med återkrav saknar normativ verkan (att dröjsmål skulle ha normativ betydelse antyds felaktigt i betänkandet) och alltså inte i sig är en relevant bedömningsfaktor; dess betydelse är begränsad till att vara en möjlig förklaringsfaktor till mottagarens anpassning (graden av anpassning är ofta en funktion av tiden, men enligt läran om condictio indebiti är det då anpassningsgraden och inte tiden som är normativt relevant; att tiden kan tänkas ha normativ relevans för exempelvis frågan om rättsverkan av lång tids passivitet är en annan sak).

[22]  Egentligen handlar det primärt inte om ett krav på en betalning utan om ett (av B från G övertaget) återkrav grundat på G:s äganderätt till överförda medel. Men i praktiken blir det inte fråga om restitution av överförda medel i formen av fungibel egendom med bevarad identifierbarhet (som därmed enligt den sakrättsliga specialitetsprincipen är likställt med ett species) utan om betalning av en fordring, eftersom identifierbarheten av de överförda medlen så gott som alltid har upphört hos F. Jfr not 19 ovan ävensom vid och med not 51 nedan. Dessutom får ett restitutionskrav mötas med en motsvarande betalning (se not 89 nedan); identifierbarhetens betydelse ligger främst i de sakrättsliga verkningarna.

[23]  Rättsmetodologiskt kan jag inte underlåta att påpeka att resonemanget har likheter med det som jag anvisat beträffande frågan om direktkrav i täckningsförhållanden (se exempelvis Betalning 4.4.2 och 5.5.3). Anta vid fordringskedjan A->B->C att B mot C bara har rätt att kräva antingen betalning till A eller betalning till sig själv med då endast i mån av motsvarande betalning till A (på förekommen anledning vill jag understryka att bestämningen av B:s rätt — som innebär att det rör sig om ett täckningsförhållande — är ett antagande, dvs. en premiss eller en förutsättning, som dock är för handen i vissa fall; så exempelvis vid en sådan kommissionskredit som förelåg i ”Den förkovrade fastigheten” NJA 2016 s. 1057). Om B då är betalnings-oförmögen så kan A inte få betalt av B, medan B inte har rätt till betalning av C och därför inte kan skuldbefria sig i förhållande till A; och detta samtidigt som C har en förpliktelse att betala just det som A har rätt att få betalt och som B har ett anspråk på att befrias ansvar för. Då måste konklusionen bli att förhållandet mellan A och C bör kortslutas, precis som det kortslöts mellan B och F i ”Tandvårdsstödet”. Med detta inte sagt att det förelåg någon direktkravs­situationen i ”Tandvårdsstödet” (så var det inte, se vidare not 59 nedan). Det som intresserar här är i stället metoden för att konstruera regeln.

[24]  När det gäller en felaktig betalningsanvisningen framstår slutsatsen som både logiskt ofrånkomlig och befogad. Vid en G:s betalning till F som verkar befriande mot B enligt 29 § SkbrL har det emellertid antagits att G skulle kunna föra talan mot F, om han åtog sig att vidareföra medlen till B (se not 46 nedan; som där framgår har jag dock kommit att bli något skeptisk till ordningen). Skulle G få föra en sådan talan finns det dock inte skäl för att det motsvarande skulle gälla i den här aktuella situationen, och genom HD:s uttalande framstår det också som klart att så inte är fallet.

[25]  Överenskommelsen kan gå ut på ett vanlig fullmaktsförhållande, på inkassokommission eller på en regelrätt överlåtelse.

[26]  Förmodligen avsåg HD just detta genom att tala om att ”det i princip är [B] som kan rikta krav på betalning mot [F]” (mina kursiveringar). Men i uttryckssättet ligger också en mer allmän reservation. Se not 29 nedan.

[27]  Man kan tänka sig att G vid konkurrens med B om återkravet mot F påstår att skulden till B är reglerad i annan ordning eller preskriberad, etc. Med B:s bekräftelse behöver det då inte vara klarlagt att återkravet tillkommer denne.

[28]  Det är att märka att vid den konkreta bedömningen i målet återkom HD inte till frågan om vad som krävdes för att F skulle vara återföringsskyldig mot B och inte G (dvs. till frågan om B:s passivlegitimation). Men en bekräftelse förelåg ju trots allt, se not 17 ovan.

[29]  Ju mer allmän (eller abstrakt) en av HD fastslagen rättssats är, desto svårare blir det att överblicka alla de olika slags fall som kan komma att omfattas av rättssatsen. Det skapar behov av ventiler. Sådana kan vara av olika slag och uttryckas på skilda sätt, och de kan också vara underförstådda. Orden ”i princip” ger uttryck för en sådan reservation (jag kan dock tycka att HD ibland tar till reservationen ”i princip” utan att det finns något egentligt behov av det). Det handlar då närmast om att även i sådana typfall där rättssatsen gäller, så kan det finnas utrymme för undantag. Ett sådant exempel kan i det aktuella fallet vara att F har återfört medlen till G innan B har krävt honom (se vidare not 52 nedan). HD hade dock möjligen en annan fråga i tankarna. Se vid och med not 26 ovan. — Det skall tilläggas att även om ”i princip-reservationen” inte kommer till uttryck i vare sig avgörande­förklaringen eller rättsfallsrubriken, så bör den fastslagna rättssatsen anses vara förenad med ett sådant förbehåll som sägs i p. 8. F.ö. bör i princip (om uttrycket tillåts) en av HD fastslagen abstrakt rättssats aldrig helt stänga för undantag. Ett uttryckligt ventilförbehåll är därför ofta mer av upplysningskaraktär än en normativ begränsning av rättssatsen.

[30]  När jag här och i det följande refererar till fall av det slaget som avses med 29 § SkbrL omfattar detta också fall av liknande slag som det där reglerade, dvs. även fall när enligt den betalningsrättsliga culparegeln en betalning till F verkar befriande på grund av misstagsorsakande culpa på B:s sida sammantaget med god tro hos G.

[31]  Inte sällan formulerar sig domstolen i termer av normativ riktning som ett slags språngbräda för att landa i en fastslagen rättssats som kan helt korrespondera mot det normativa ställningstagandet men också vara både snävare och mindre långtgående.

[32]  Vilket egentligen inte innebär något annat eller mer än att HD kommer att anse sig fri att pröva frågan utan att gå till plenum. Jfr Lindskog SvJT 2020 s. 787 f. not 10.

[33]  Det är att notera att i den mån det finns någon antydan om att HD övervägde andra typfall så indikerar det närmast en insikt om att fallen bör hållas isär. Se not 18 ovan.

[34] Jfr not 18 ovan. Det förhållandet att subjektiva förhållanden på G:s sida har positiv relevans enligt 29 § SkbrL respektive den betalningsrättsliga culparegeln (god tro gör att vad som initialt är en icke-befriande betalning blir befriande) men negativ relevans enlig den betalningsanvisningsregel som HD klarlade med ”Tandvårdsstödet” (ond tro gör att en eljest befriande betalning blir icke-befriande) borde kanske komma till uttryck så att man talade om krav på god tro i det förra fallet och krav på frånvaro av ond tro i det senare. Jag har dock inte varit konsekvent i det hänseendet, och man skall nog också vara försiktig med att genom exakta och stringenta formuleringar mer precist försöka bestämma vad som ligger i kravet på god tro respektive kravet på frånvaro av ond tro samt hur det förhåller sig med bevisbörda och beviskrav för sådana omständigheter som är av betydelse för den bedömningen. Men principiellt är det en viss skillnad mellan ett krav på god tro och ett krav på frånvaro av ond tro, och i förevarande sammanhang torde det förra kravet i princip gälla för fall av det slaget som regleras i 29 § SkbrL medan det senare kravet framstår som mer adekvat vid felaktiga betalningsanvisningar. Just det fall som regleras i 29 § SkbrL är dock något speciellt på så sätt, att kravet på god tro bygger på avsaknaden av ond tro. Det hänger samman med att det här inte handlar om en av B aktivt skapad missuppfattning hos G, utan om en underlåtenhet att förhindra vidmakthållandet av en uppfattning (att det är F som G skall betala till) som efter B:s förvärv kom att bli till en missuppfattning. Om man så vill kan man säga att god tro här presumeras men kan motbevisas. I vad mån reglernas skilda konstruktioner i övrigt kan tänkas ha betydelse för åberops- och bevisbördorna avseende de subjektiva rekvisiten lämnar jag här därhän med endast den kommentaren, att det helt visst kan variera något redan inom den inte helt homogena grupp där den betalningsrättsliga culparegeln kan tänkas få betydelse.

[35]  Man kan diskutera om det finns en nyansskillnad mellan att en betalning är (eller verkar) infriande respektive befriande. Som skall framgå av det följande är det en skillnad mellan att betalningen satisfierar skulden och att den kan åberopas som försvar mot betalningsskyldighet. Man skulle kunna välja att tydliggöra den skillnaden genom att tala om infriande i det förra fallet och befriande i det senare. Jag har dock inte eftersträvat någon sådan terminologisk åtskillnad.

[36]  Angående betydelsen av åberopandet, se vidare vid och med not 63 nedan.

[37]  Att det utöver god tro krävs någon form av oaktsamt orsakande på B:s sida (såsom underlåtelse att upplysa om fordringsförvärvet beträffande den i 29 § SkbrL reglerade situationen) har i detta sammanhang mindre intresse. — Historiskt synes visserligen 29 § SkbrL ha setts som ett ondtrosundantag från en princip om bestående passivlegitimation (som byggde på begränsad överlåtbarhet av fordringar). Ur ett modernt perspektiv bör emellertid (till följd av den numera gällande principen om fordringars fria överlåtbarhet med bestående invändningsrätt) bestämmelsen ses som ett godtrosundantag vid betalning till den förutvarande borgenären (liksom det rör sig om ett godtrosundantag när G:s betalning till någon annan F — dvs. någon annan än förutvarande fordringsinnehavare — verkar befriande mot B enligt den betalningsrättsliga culparegeln). Se Lindskog Betalning 5.2.1.2 med not 899.

[38]  Så har särskilt framhållits av Arnholm (Streiftog i obligasjonsretten 1939 s. 180 och Privaträtt III 2 uppl. 1973 s. 159 f.). Hessler (Obehöriga förfaranden med värdepapper 2 uppl. 1981 s. 207) tycks underförstått ta det som en självklarhet medan Hellner (Rättsvetenskapliga studier tillägnade minnet av Phillips Hult 1960 s. 191 not 26) utan att direkt ta avstånd från principen är mer skeptisk när det gäller försäkringsförhållanden. När det antas att G trots att förutsättningarna enligt 29 § SkbrL är för handen kan återkräva betalningen av F (så Hagstrøm Obligationsrett 2 uppl. 2011 s. 708 och Iversen Obligationsret 3. Del 3 uppl. 2018 s. 137) implicerar detta att G kan avstå från godtrosskyddet (för såvida man inte menar att G agerar för B:s räkning; jfr not 46 nedan). — Märk att vid betalning enligt en felaktig anvisning så kan B på ett liknande sätt avstå från att åberopa G:s onda tro. Se not 62 nedan. Men rättsverkan blir då den omvända (betalningen befriar).

[39]  Alternativet är att se betalningen som ett av G:s icke-frånfallande av godtrosskyddet resolutivt villkorat infriande av G:s skuld till B, men det framstår som en opraktisk översofistikation. Dessutom träffar den konstruktionen inte det fallet att G avstår från att mot B åberopa betalningen till F (då frågan om godtrosskydd över huvud inte kommer på bordet).

[40]  Här möter frågan om B själv kan utlösa godtrosskyddet genom att godta betalningen till F såsom ett infriande av G:s skuld till B (han kan ha ett intresse av det om han bedömer att G:s betalningsförmåga är sämre än F:s). Förmodligen förutsätter det att G gentemot B har åberopat betalningen till F. Så länge det inte har skett kan G:s betalning till F i regel inte anses komma B vid. Men när G åberopar betalningen till B, så sätts godtrosskyddet i spel redan av det skälet (se vid not 43 nedan).

[41]  I allt fall måste det antas att G på B:s förfrågan har att ge ett besked tämligen omgående.

[42]  Angående möjligheten att G kräver F för B:s räkning, se not 46 nedan.

[43]  Om godtrosskyddet sätts i spel viss tid efter G:s betalning till F uppkommer frågan hur man skall se på infriandetidpunkten, exempelvis i räntehänseende. Förmodligen bör man inte fästa någon vikt vid den ifrågavarande konstruktionen. Däremot kan det väl tänkas att G:s skuld till B skall anses vara i påföljdshänseende infriad vid en senare tidpunkt än betalningen till F av andra skäl, t.ex. därför att G inte vid den tidpunkt som han borde ha gjort underrättade B om betalningen till F. — Det möjliga tidsglappet lär dock i praktiskt hänseende vara relativt sällsynt. Det kan nog med fog antas att G i nästan alla fall tämligen omgående efter över­föringen till F åberopar denna mot B för att freda sig, om han väljer den vägen.

[44]  Ett annat men mindre sannolikt exempel är att G anvisar F att återföra medlen genom att föra över dem till B.

[45]  Se Lindskog Betalning 14.1.2.2 (vid och med not 2613 med hänvisningar; löptexten återges inledningsvis i denna artikel) och 15.2.5.2. Enligt Iversen (se hänvisningen i not 38 ovan) skulle i dansk rätt gälla att både B och G kan kräva F oberoende av om G:s betalning har varit frigörande eller inte. Men om G:s betalning har varit frigörande är det svårt att se vad G skulle kunna grunda sin rätt mot F på. Och en ordning som innebär att F då kan betala till både B och G förfaller att kunna leda till komplikationer (se vidare nästa not). Beträffande det fallet att betalningen har varit icke-befriande, se vid och med not 69 nedan.

[46]  Det har antagits att G skulle få föra talan mot F om återkravet ifall han åtog sig att vid bifall betala B (se hänvisningen till Hessler i not 38 ovan; annorlunda vid en infriande betalning enligt en felaktig betalningsanvisning, se not 24 ovan). Jag har tidigare inte sett något att invända mot en sådan ordning (se Lindskog Betalning 14.1.2.2 i not 2613). Det kan ju förefalla närliggande att G skall ha en sådan rätt i betraktande av att G kan ha ett intresse av att läka sitt (i och för sig ursäktliga) misstag, liksom av att B får betalt (vilket måhända är förklaringen till den i dansk rätt gällande ordningen, se föregående not). Men det är inte självklart att B vill låta G hantera indrivningen av återkravet mot F. I det hänseendet märks insolvensrisken när det gäller G. Om G uppbär medlen och blandar samman dem med sina egna, så kan det leda till att B får en oprioriterad fordringen i G:s konkurs i stället för en säker fordring hos F. Frågan är om inte detta leder till den reservationen att B skall ha gett sitt samtycke. För det talar också det rättssystematiska skälet, att återkravet trots allt tillkommer B när godtrosskyddet har satts i spel sålunda att G:s skuld till B är att anse som infriad. Den påtalade insolvensrisken kan dock undvikas om G:s talan går ut på att F skall betala direkt till B (en s.k. öppen kommissionstalan). Enligt min mening bör i princip en sådan talan få föras, om G har ett befogat intresse av att F tvingas återbära medlen genom överföring till B. Men det leder till andra överväganden. Frågan blir hur det skall undvikas att B av rättskraftsskäl drabbas av dålig processföring på G:s sida samtidigt som F inte skall behöva processa om samma sak två gånger. Se vidare Lindskog Festskrift till Rolf Dotevall 2021 s. 493 ff.

[47]  I det följande kommer jag likväl att något beröra också fall av det slaget som avses i 29 § SkbrL, då närmast kursivt och av jämförelseskäl.

[48]  Frågan huruvida det för borgenärsskydd vid fordringsförvärv krävs att överlåtaren är avskuren betalningslegitimationen eller ifall det räcker med förfogandelegitimationen är omdiskuterad, men enligt min mening följer det av ”Obligentia” NJA 1995 s. 367 I att det räcker med att förfogandelegitimationen är avskuren, se Lindskog Betalning 9.2.3.2. Vad som ligger i kravet på sakrättsligt moment för borgenärsskydd vid fordringsförvärv är dock av mindre intresse i detta sammanhang. Däremot är det för vissa frågor av intresse huruvida något sådant krav alls gäller i vissa situationer. Jag återkommer till det.

[49]  G kan ju inte både äta kakan (bli skuldfri mot B) och behålla den (vara berättigad mot F). Och att han har ätit kakan (blivit skuldfri mot B) har ju HD slagit fast.

[50]  Här som så ofta kan det vara illustrativt att tänka sig ett species (en sak) i stället för identifierbar fungibel egendom (såsom en sedelbunt med en gummisnodd om eller ett belopp som sätts in på ett tomt konto). Anta således att det hade rört sig om en tvättmaskin som B köpt, men på grund av felaktig adressinformation till säljaren G har denne avlämnat maskinen hos F. Eftersom G i god tro har levererat enligt B:s anvisningar kan B inte gå mot honom utan måste hålla sig till F. Exemplet tydliggör att det i fråga om B:s anspråk mot F på det som G till infriande av en obligatorisk förpliktelse mot B med befriande verkan mot denne låtit komma i F:s besittning (genom leverans, överföring eller på annat sätt) handlar om en äganderätt.

[51]  Se exempelvis Lindskog Betalning 14.2.1.2. Jfr not 22 ovan.

[52]  F kan tänkas återföra medlen till G (han bör då vara fredad mot krav från B enligt grunderna för 29 § SkbrL, se vid och med not 87 nedan). Eftersom det nu för G:s del rör sig om främmande medel (fastän de emanerar från G genom dennes betalning till F) torde B ha en borgenärsskyddad rätt till de av G mottagna medlen så länge dessa är erforderligt identifierbara. Efter sammanblandning kan G återskapa ett borgenärsskydd för B genom avskiljande enligt RedL.

[53]  Med utgångspunkten att målet avsåg frågan om direktkrav (se not 9 ovan) utgick justitiesekreteraren (p. 17) synbarligen från att direktkravsrätt per definition innebär att sakrättsliga principer stukas (vilket inte alls behöver fallet; den frågan måste prövas utan förutfattade meningar). I det ligger ett avståndstagande till att B:s rätt mot F skulle vara borgenärsskyddad. Men det är inte helt lätt att följa betänkandet. Se vidare not 59 nedan.

[54]  Om det, se vid not 44 ovan.

[55]  Pengarna kommer ur G:s förmögenhetsmassa och förs över till F som inte har något rättsligt grundat anspråk på dem. Så länge medlen är identifierbara består G:s äganderätt. Av det följer att efter sammanblandning med F:s egna medel uppkommer ett fordringsförhållande av sådan redovisningskaraktär som avses i RedL.

[56]  Ett sådant åberopande kan vara till nackdel för G:s borgenärer. Om G sätts i konkurs ger ju en återkravsrätt mot F större utdelning än en beloppsmässigt lika stor skuldbefrielse mot B (jfr not 85 nedan). Det väcker frågan om ett godtros­åberopande av G kan återvinnas enligt KL 4:5. Förmodligen så, när åberopandet inte skedde i nära anslutning till betalningen (då frågan blir om betalningen som sådan är återvinningsbar). Man kan tänka sig att G betalar till F under sådana förutsättningar att han först långt senare får klart för sig att han inte har betalat till B och då åberopar sitt godtrosskydd (vilket B godtar). Det åberopandet bör kunna återvinnas sålunda att B:s subrogationsgrundade (och borgenärsskyddade, se det följande) förvärv av återkravet mot F förhindras. Skulle G sättas i konkurs utan att godtrosskyddet har satts i spel måste läget antas vara låst; B får bevaka sin fordring i G:s konkurs och Gkb får ta i anspråk återkravet mot F.

[57]  Betalningen till F är i sig duglig som sakrättslig säkringsakt. Om F hade varit borgenär skulle ingen komma på tanken att argumentera för att medlen skall dras in i G:s konkurs. Nu är det B och inte F som är borgenär. Men överföringen till F syftade till en reglering av skulden. Det är svårt att motivera att sakrättsligt skydd i förhållande till G då skulle kräva en ytterligare säkringsakt. Snarare är det befogat att när det gäller skyddet mot G:s borgenärer se B och F som ett. — Med utgångspunkten att B:s rätt mot F är skyddad mot G:s borgenärer gäller vid F:s återföring till G vad som sägs i not 52 ovan.

[58]  Man kan också tänka sig det fallet att G betalar till F utan att det är något fel på B:s betalningsanvisning; G läser (eller skriver) bara fel så att medlen sätts in på F:s bankkonto. En sådan betalning är naturligtvis inte befriande, men om G hänvisar B till F står det lika klart B får gå på F. Huruvida B genom att kräva F har släppt G är en tolkningsfråga, men här vill det nog till något extra för det. Jfr not 71 nedan för en liknande fråga. Skydd mot G:s borgenärer torde förutsätta att B har godtagit att hålla sig till F och att G på erforderligt sätt har avskurits rådigheten över återkravet (huruvida det kräver en formlig underrättelse enligt 31 § 1 st. SkbrL eller om det räcker med att F på något annat sätt — exempelvis genom aviserings­information av något slag — fått sådan klarhet i att medlen var avsedda för B att han har blivit förpliktigad mot denne lämnas här öppet).

[59]  Möjligen är det den fordringskedjan som justitiesekreteraren har haft för ögonen vid sin problemformulering, som går ut på frågan huruvida B får gå ”direkt” på F. Resonemanget i betänkandet är emellertid svårt att förstå redan av det skälet att det är oklart om G:s betalning till F ansågs verka befriande eller inte. En möjlig resonemangslinje skulle kunna vara, att även om G:s överföring till F verkade infriande mot B, så får G (och endast G) resa återkravet mot F (eftersom de av F mottagna medlen kom från G) medan B får gå på G, men då enligt något slags obehörig vinst-princip i den mån G blir framgångsrik med sitt återgångskrav. En sådan ordning framstår dock som en helt opraktisk konstruktion. Det måste därför antas att den inte uttalade utgångspunkten är att G inte blev befriad mot B genom överföringen till F (detta till skillnad från vad HD kom fram till och trots att frågan inte var tvistig (se not 17 ovan)). Det leder då till fordringskedjan B->G->F och föreställningen att målet handlar om direktkravsrätt (där fordringskedjan i Sverige brukar beskrivas med beteckningarna A->B->C). Det rör sig emellertid inte om något täckningsförhållande (jfr Lindskog Betalning 14.1.2.2 not 2609). G:s återkrav mot F är nämligen inte beroende av att hans skuld till B regleras (jfr not 23 ovan). Återkravet står exempelvis kvar även om G:s skuld till B preskriberas. Det är vidare inte fråga om någon kontraktskedja. Resonemanget i betänkandet om betydelsen av principen den kontraktuella partsbegränsningen (se p. 10) är därför svårbegripligt (särskilt så när möjligheten att ur ett tvåpartsavtal härleda en direktkravsrätt i formen av ett tredjemansavtal framhålls (se p. 11), vilket framstår som mindre förenligt med principen om den kontraktuella partsbegränsningen). Inte heller kan jag se någon annat sådant samband mellan de två leden som skulle motivera ett direktkravsparadigm. Den oförklarade klassificeringen av fordringskedjan som en direkt­kravssituation bildar emellertid språngbräda för olika anti direktkravs-argument, som inte alls behöver ha den generalitet som betänkandet ger intryck av (vid hemulstalan mot bakre led enligt JB 4:22 kan exempelvis andra överväganden göra sig gällande än vid ansvarsförsäkring). Principen om den kontraktuella parts­begränsningen har redan nämnts. Förment åsidosättande av den konkursrättsliga konkurrensordningen är ett annat (jfr not 53 ovan). Och framför allt skapas med stöd av det felaktiga direktkravsparadigmet en bild av en stark presumtion mot B:s (såsom direktkrav klassificerade) anspråk på återkravet mot F. Möjligheterna till anspråk av det slaget skulle — enligt betänkandet — endast föreligga som starkt begränsade (p. 14) undantag (p. 13). Men oavsett ifall det rör sig om ett direktkravsfall eller inte, så duger sådana omdömen inte som normativt relevanta argument. HD:s sakligt utvärderande av det i målet bedömda typfallet står i skarp kontrast till de svepande resonemangen i betänkandet. Det skall dock sägas att på direktkravsrättens område är resonemang av det slaget som finns i betänkandet inte helt ovanliga (en återkommande onöjaktighet är att se frågan huruvida en kontraktskedja spärrar A från att göra gällande utomobligatoriskt skadeståndsansvar mot C som en del av problematiken rörande A:s rätt att göra gällande ett på kontraktskedjan grundat (direkt-) krav mot C; se betänkandet p. 16 där det hänvisas till ”Cargo Center” NJA 2014 s. 760 trots påpekandet i p. 3 i mitt tillägg i det målet). Det är bara att hoppas att HD förmår att hålla sig lika sakligt till frågan om direktkravsrätt när den på allvar genom ett principiellt renodlat fall kommer upp till prövning, som HD i detta mål gjorde till frågan om betydelsen av en felaktig betalningsanvisning (det är för att underbygga den förhoppningen som jag kanske något oförtjänt drabbar skrivningarna i betänkandet).

[60]  Det typiska fallet är att G:s betalningsförmåga sviktar. Men andra anledningar är också tänkbara. Exempelvis kan B vilja möta en fordring som F gör gällande mot honom genom att kvitta med återkravet.

[61]  Det typisk fallet är att G har satts i konkurs och Gkb vill hänvisa B till att bevaka sin fordring i konkursen samtidigt som F krävs på återbetalning av överförda medel (jfr not 85 nedan). Men också här kan exempelvis kvittningsintresse göra sig gällande.

[62]  I sådana fall som avses i 29 § SkbrL kan G på ett liknande sätt avstå från att åberopa sitt godtrosskydd, då med omvänd verkan (betalningens icke-befriande verkan består). Se vid och med not 38 ovan.

[63]  Betalningen till F torde då bli icke-befriande först med åberopandet. Se not 64 nedan. Att detta förmodligen måste göras inom viss skälig tid, se not 65 nedan.

[64]  Det kan dock diskuteras om betalningen är befriande eller blir befriande. Om B inte åberopar G:s onda tro ligger det kanske närmast till hands att se det så betalningen har varit befriande från början (åberopande av den onda tron verkar då resolutivt sålunda att betalningen upphör att vara befriande). Men man skall nog inte dra några stora växlar på sådana konstruktionsfrågor.

[65]  Det kan dock inte antas att denna valmöjlighet skulle vara tidsmässigt obegränsad. Förmodligen skall man se det så, att B har att inom skälig tid göra gällande G:s onda tro. Gör han inte det blir betalningen slutligt befriande (jfr föregående not). Då får B hålla sig till F. Men åberopar han G:s onda tro inom den frist som må gälla för det, så står hans rätt mot denne kvar. — G kan naturligtvis inte mot B:s bestridande få göra gällande återkravet mot F genom att mot denne åberopa sin egen onda tro. Men möjligen kan han förkorta B:s valfrist genom att begära ett besked.

[66]  F har då att betala till endast B så länge G:s skuld till B inte är infriad. Den rätt mot F som tillkommer G genom att han betalar B blir följaktligen s.a.s. efterställd B:s rätt mot F. Jfr ”Fastigheten Nanna” Högsta domstolens beslut den 26 mars 2021 i mål Ö 1733-20 p. 14 ävensom Lindskog Betalning 7.4.1.4.

[67]  Av illustrativa skäl finns det åter anledning att tänka i species (se not 50 ovan). Anta således att det rör sig om en tvättmaskin. B angav F:s bostad som leverans­adress men G borde ha förstått att maskinen skulle levereras hem till B. G har då inte med avlämnandet hos F befriat sig från sin leveransskyldighet mot B. Denne kan som i ”Eurocredit” NJA 1998 s. 520 kräva skadestånd av G (skadan lär dock i detta fall bli begränsad till hanteringskostnader), men principiellt sett kan han också hålla fast vid G:s leveransskyldighet. Att det finns en gräns där man inte skall se det som en icke-prestation utan som en icke korrekt utförd prestation (så när B:s anspråk avser endast den fellevererade maskinen och inte kan satisfieras med något annat än just denna, t.ex. därför att den är begagnad) förtar inte exemplets illustrationsverkan. Skulle den gränsen ha passerats med en tvättmaskin, så kan man välja något mer utbytbart föremål.

[68]  Att B ställs bättre än när G i god tro betalar till F beror på G:s onda tro. Den onda tron är visserligen inte skäl för att B skall ställas bättre, men det är den enda skillnaden i förutsättningshänseende mellan fallen och denna olikhet (ond tro i stället för god) talar heller inte emot en sådan bättre rättsställning för B. — G kan dock likviditetsmässigt ställas sämre av att det är B och inte G som kan driva återkravet mot F. Om B kräver G utan att göra bruk av sin rätt mot F, så kommer G i läget att han måste betala till B utan att samtidigt kunna kräva F. Den olägenheten är dock knappas beaktansvärd. Dessutom är nog G berättigad att kräva F för B:s räkning (då på det sättet att F skall betala till B), även så i form av en öppen kommissionstalan (jfr not 46 ovan).

[69]  Därvid endast B är berättigad mot F så länge G:s skuld inte är infriad (se not 66 ovan). — Vad som i nästa not sägs om dansk rätt torde omfatta jämväl den här diskuterade situa­tionen. — Det sagda innebär att återkravet mot F kommer att fungera som ett slags säkerhet för B:s fordring hos G (som skall framgå av nästa avsnitt torde B:s rätt till återkravet mot F dessutom vara skyddad mot G:s borgenärer utan att någon underrättelse enligt 31 § 1 st. SkbrL behövs). Men G avsåg trots allt att de tillförda medlen skulle tillkomma B. Och som redan har framhållits ställs han i regel inte sämre av det.

[70]  Jfr Lindskog Betalning 14.1.3.2 (vid och med not 2629) ävensom vid not 40 ovan angående det fallet att godtrosskyddet inte har satts i spel. — Beträffande dansk rätt har det dock antagits att både B och G får kräva F också vid en icke infriande betalning (se not 45 ovan), vilket innebär att B kan gå på såväl G som F.

[71]  Huruvida B med det har släppt G är en tolkningsfråga. Av betydelse torde vara vilket besked G närmare bestämt har gett B. Om G påstår att betalningen är infriande på grund av hans goda tro, och det föranleder B till att gå mot F, så kan det ligga nära till hands att se detta som att B konkludent har godtagit att G:s betalning till F verkade infriande. Annorlunda om G blott hänvisar till F. Jfr not 58 ovan för en liknande fråga (där dock ett underförstått godtagande av B att hålla sig till F ligger längre bort).

[72]  Han kan naturligtvis också återföra medlen till G. Den situationen är oproblematisk så länge inte B på den ena eller andra grunden har tagit över återkravet.

[73]  Se Lindskog Betalning 14.1.2.2 (vid och med noterna 2609 ff.). — Huruvida G:s betalning till F är icke-infriande mot B på den grunden att förutsättningarna för godtrosskydd inte är uppfyllda eller att de visserligen är för handen men skyddet inte har satts i spel torde sakna betydelse.

[74]  Jfr species-illustrationen i not 67 ovan. Man kan uttrycka det så att G:s onda tro får betydelse i förhållandet mellan B och G men inte mellan B och F.

[75]  Det kan naturligtvis sägas att det framstår som mindre logiskt att se B som ägare till de av G till F överförda medlen (eller som borgenär till det från G övertagna återkravet mot F) samtidigt som hans fordring hos G består. Men om man störs av den inkonsekvensen kan man ju se B:s rätt mot F som en säkerhetsrätt sui generis.

[76]  Om G inte har infriat sin skuld när B sätts i konkurs utan gör så först under konkursen, så bör man rimligen se det så att G subrogerar i Bkb:s rätt mot F. Då föreligger det ingen borgenärskonkurrens.

[77]  Det typiska fallet av subrogation är att X infriar Y:s fordring hos Z och som en konsekvens av det i princip ställs som om han hade förvärvat den (de närmare förutsättningarna för subrogation är här mindre intressanta; utgångspunkten är att de föreligger). Om Y då begär betalt av Z och Z motsätter sig att betala (beträffande det fallet att Z betalar till Y trots att X redan har gjort det, se slutet av noten), så är den korrekta invändningen att Z:s skuld till Y har infriats (av X) och alltså inte att fordringen har överlåtits. Och i Y:s konkurs handlar det inte om ifall fordringen har överlåtits med verkan mot Ykb utan huruvida det finns kvar någon fordring för Ykb att kräva betalt för (jfr Lindskog Betalning 13.1.6.5 angående vissa andra paradigmfrågor i samband med konkurs). Det ligger visserligen ett slags anomali i konstruktionen att fordringen har upphört i Y:s hand men såsom förvärvad återuppstått i X:s (se Lindskog Betalning 7.4.1.1 not 1440 med hänvisning till bl.a. Ingvarsson). Det är lite som att trolla fram en vit kanin ur en tom chapeau-claque. Men i juridiken är inte allt logiskt perfekt (även om logisk ordning och reda bör eftersträvas). Dessutom saknas det i regel sakliga skäl att kräva rådighetsavskärande för borgenärsskydd vid subrogationsgrundade fordringsförvärv. Jfr till det anförda Lindskog Betalning 7.4.1.1 vid och med not 1435 med hänvisningar. (Ingvarsson Festskrift till Stefan Lindskog 2018 s. 333 vid och med not 33 har en något annan förklaring till samma slutsats.) Vid interventionsbetalning är det mer tveksamt vad som gäller. Se Lindskog a.a. 6.2.2.2 not 1183. — Anta emellertid att Z betalar till Y trots att X redan har gjort det. Då har Y fått betalt två gånger, och det framstår som självklart att han är återbetalningspliktig (det kan ju inte vara fråga om gåva, se Lindskog a.a. 6.2.2.2). Men mot vem? Mot Z (innebärande att X:s subrogationsgrundade rätt mot denne inte påverkas av Z:s efterföljande betalning) eller X? Utgångspunkten synes bör vara, att X genom subrogation skall anses ha trätt i Y:s ställe sålunda att fordringsförhållandet mellan Y och Z är avvecklat om antingen Y var skyldig att godta ett infriande av X eller om han har godtagit X:s betalning (dvs. utan invändning har tagit emot ett av X till Z:s skuld destinerat belopp). När så är fallet tillkommer återkravet Z, då enligt de regler som gäller för betalning utan rättsgrund. I motsatt fall tillkommer återkravet X, också då enligt de regler som gäller för betalning utan rättsgrund.

[78]  Här kan subrogationen förklaras utan att den anomali som har nämnts i not 77 ovan. Man kan nämligen se det så att vad borgensmannens betalning avser är hans egen förpliktelse och inte den säkrade fordringen. Men en sådan omkonstruktion för att förklara att borgensmannens subrogationsgrundade förvärv av den säkrade fordringen inte omfattas av denuntiationsregeln i 31 § 1 st. SkbrL ”hjälper” inte i andra sakligt sett identiska fall (såsom infriande av solidargäld).

[79]  Jfr åter Lindskog Betalning 7.4.1.1 vid och med not 1435.

[80]  G infriar sin skuld till B men träder genom subrogation i B:s ställe när det gäller återkravet mot F.

[81]  Inte bara av systematiska skäl utan också för att de risker som kravet på ett sakrättsligt moment avser att motverka typiskt sett inte uppkommer i situationer av det aktuella slaget.

[82]  Återigen är species-illustrationen upplysande. Anta att G före B:s konkurs levererade en annan men likadan (ny) tvättmaskin till B. Det är svårt att föreställa sig hur ett krav på en sakrättslig säkerhetsakt avseende G:s rätt att få tillbaka den först levererade maskinen från F skulle te sig i den situationen att B sätts i konkurs, och vilken nytta akten skulle göra (eller, kanske riktigare, vilka risker som skulle undvikas).

[83]  I not 85 nedan diskuteras möjligheten av att i G:s konkurs återvinna ett B:s icke-åberopande av G:s onda tro. När B sätts i konkurs ställs återvinningsfrågan (då med siktet på B:s åberopande av G:s onda tro) inte på spisen på samma sätt. För B handlar det om huruvida kravet skall gälla mot G (så vid åberopande) eller F (så vid icke-åberopande). Och för G är frågan om han skall vara ute ur leken (så vid icke-åberopande) eller ha en skuld till B med en däremot svarande återkravsrätt mot F (så vid åberopande). Det är m.a.o. lika långt som det är brett.

[84]  Som har nämnts i det förgående kan det inträffa att G förenar en betalning till B med en felaktig destineringsinstruktion sålunda ett medlen kommer att gott­göras F (se not 16 ovan). Om B följer instruktionen i ond tro om felaktigheten så har G infriat sin skuld (man kan diskutera huruvida det rör sig om en infriande betalning eller om en kvittning av ett återkrav mot skulden, men den konstruktions­frågan har knappast någon betydelse och lämnas här därhän). B får därför rikta ett återkrav mot F (här och i det följande förutsätts det att medlen har betalats ut till denne; vad som gäller ifall de har räknats av mot en B:s fordring är av mindre intresse i detta sammanhang). Men B kan också ha varit i god tro och till följd av G:s instruktion betalat ut medlen till F. Då står G:s skuld till B kvar och får G ett återkrav mot F (som B förmodligen kan ta över genom att godkänna G:s betalning som infriande, dvs. genom att avstå från sitt godtrosskydd; jfr vid och med noterna 37 ff. ovan). Man kan då fundera över vad som gäller i sakrättsligt hänseende. Rimligen bör man se det så, att eftersom B förde över medlen till F på G:s (felaktiga) instruktion skall situationen sakrättsligt likställas med att B hade återfört medlen till G. Det rör sig alltså om en tradering i tillförandesyfte, och i det hänseendet liknar situationen den i texten diskuterade. Det talar emot att ytterligare en säkringsakt (i form av att G underrättar F om sin rätt för att få skydd mot Bkb) skulle erfordras.

[85]  Att denuntiation inte krävs för borgenärsskydd utesluter nu inte att återvinning. Om B väljer att inte åberopa G:s onda tro leder det till återkravet tillkommer B, vilket kan vara en nackdel för övriga borgenär i G:s konkurs (ett återkrav mot F ger ju per definition större utdelning i G:s konkurs än en beloppsmässigt lika stor skuldbefrielse avseende B, jfr not 56 ovan). Frågan är om B:s disposition — att inte åberopa G:s onda tro — skulle kunna återvinnas med verkan att återkravet drogs in Gkb. Rättshandlingsrekvisitet i KL 4:5 omfattar såväl gäldenärens som borgenärens handlande liksom såväl positiva som negativa dispositioner. Likväl kan det sättas i fråga ifall icke-åberopandet är en återvinningsbar disposition. Att B får göra gällande återkravet mot F genom ett icke-åberopande kan liknas vid en genom viss passivitet utlöst borgenärsskyddad köpoption (skyddet vilar då på att optionsföremålet är pantsatt till säkerhet för optionsrätten). Vad som kan återvinnas i den situationen är utställandet av optionen (liksom ett efterföljande säkerställande av denna, men det är en annan fråga), men däremot inte den ”passivitetshandling” (icke-frånfallandet) som utlöste optionen, även om utlösandet skulle vara ekonomiskt ofördelaktigt för utställaren av optionen (och därmed för hans konkursbo). På motsvarande sätt synes det som kan återvinnas i det diskuterade fallet vara den disposition som ställde B i det (borgenärsskyddade) fördelaktiga läget (att kunna göra gällande återkravet vid ett icke-åberopande) och inte utnyttjandet av detta läge. Det leder till G:s betalning; denna kan tänkas återvunnen, men enligt min mening inte B:s icke-åberopande (med den därav förbundna rättsverkan att B kan utöva en borgenärsskyddad återkravsrätt mot F i stället för att ha en oprioriterad fordring i G:s konkurs). — En annan fråga är vad som gäller beträffande ett icke-åberopande efter det att G har satts i konkurs (B är vid G:s konkursutbrott alltjämt berättigad att åberopa G:s onda tro men underlåter att göra så). Det kan synas som om frysningsprincipen då bör leda till att B inte genom sitt agerande skulle kunna åstadkomma att B och inte Gkb får göra gällande återkravet mot F. Men kännetecknande för en borgenärsskyddad förvärvsrätt är att den kan utövas utan hinder av den borgenärskonkurrens som en konkurs utlöser. Och här rör det sig inte ens om ett förvärv i egentlig mening, utan om att B:s rätt till återkravet består. Frysningsprincipen kan därför inte antas få någon relevans. — Det förtjänar att understrykas att de här diskuterade, tämligen komplicerade frågorna inte aktualiseras om B blir berättigad mot (inte bara G utan också) F redan från början (dvs. utan att B behöver godta att betalningen till F blir infriande genom att han inte åberopar G:s onda tro), vilket är den ordning som jag förordar.

[86]  En annan fråga är om Gkb får göra gällande återkravet mot F när G:s skuld inte är reglerad. Svaret är jakande. Det finns ingen koppling mellan de två leden (annorlunda uttryckt så rör det sig inte om något täckningsförhållande, jfr not 59 ovan). — Ytterligare en fråga är vad som gäller i återvinningshänseende ifall B godtar G:s påstående om godtrosskydd och sedan uppbär betalning från F (eller i allt fall underrättar denne om sitt anspråk på återkravet). Situationen bör efter mitt förmenande bedömas som att G har infriat sin skuld till B med återkravet mot F. Återvinning kan då bli aktuell enligt såväl KL 4:10 som KL 4:5.

[87]  Ur F:s perspektiv har ju G:s fordring övergått till B, vilket kan ha varit okänt för F. Fastän det inte rör sig som en sådan överlåtelse som 29 § SkbrL tar sikte på, gör sig samma skyddsändamål gällande. — Rörande B:s rätt mot G till de återförda medlen, se not 52 ovan.

[88]  Om de överförda medlen överstiger den fordring hos G som F tror sig ha, så har dock F sällan anledning att anta att mottagna medel var avsedda till skuldreglering.

[89]  Några kortfattade kommentarer kan dock vara på sin plats. Till en början uppkommer en fråga om komputabilitet på så sätt, att om medlen hos F finns med bevarad identifierbarhet så kan B invända att hans krav avser ett anspråk på just de ifrågavarande medlen, vilket anspråk inte kan infrias genom kvittning. Att B har ett sakrättslig anspråk på identifierbara pengar hindrar dock inte att han har att finna sig i att F infriar sin förpliktelse generiskt, dvs. med vilka pengar som helst (så länge det rör sig om samma valuta). Se Lindskog Betalning 15.1.1.2. Som en konsekvens av det är B:s anspråk inte kvittningsskyddat av komputabilitetsskäl (annorlunda när B är i konkurs eftersom komputabilitet då inte förelåg vid den kritiska tidpunkten; fram till infriandetidpunkten avser B:s anspråk ett species). Inte heller hindrar det förhållandet att B:s fordring är av redovisningskaraktär kvittning. Se Lindskog Kvittning 3 uppl. 2014 6.4.4.4 och Betalning 14.2.1.1 (som där framgår har frågan varit omdiskuterade men rättsläget får nu anses vara klarlagt genom ”Independent II” NJA 2014 s. 935 och ”Likvidatorns retentionsrätt” NJA 2019 s. 259). Men att B har att acceptera att F betalar med vilka pengar som helst behöver inte betyda att han generellt har att acceptera kvittning. Ett befogat intresse av att motsätta sig kvittning bör nog allmänt sett väga tyngre i denna situa­tion än eljest (eller kanske riktigare; kvittarens kvittningsintresse väger här tämligen lätt).

[90]  Den situation som här avses är att B:s fordring hos G skulle ha fallit av något skäl om den inte hade infriats, och att den overksamhetsgrunden verkar oaktat G:s infriande betalning till F. Möjligen skulle förutsättningsläran vid bristande förutsättningar kunna leda till detta. En annan tänkbar situation är att G sätts i konkurs och en återvinningstalan medför att B inte får göra gällande fordringen i konkursen.

[91]  När det gäller 29 § SkbrL kan det sägas att god tro är en motbevisbar presum­tion (se not 34 ovan). En tvist rörande god tro på G:s sida kommer således att handla om förhållanden som föranleder att G inte skall anses vara i god tro snarare än omständigheter som stöder god tro (då med avseende på det förhållandet att F alltjämt var rätt betalningsmottagare).

[92]  Förmodligen gäller detsamma vid infriande betalning enligt 29 § SkbrL och liknande fall. Bedömningen här kompliceras dock av att G:s godtrosskydd inte med automatik inträder redan med G:s felaktiga överföring till F.

[93]  Vid en icke-infriande betalning i fall av det slaget som avses i 29 § SkbrL torde endast G vara berättigad mot F. Om B godtar betalningen som infriande torde skydd mot G:s borgenärer förutsätta att F denuntieras.