Grannelagsrättsligt skadeståndsansvar

En analys av förutsättningarna för ansvar

 

 

Av advokaten Jonas Du Rietz

 

Begreppet grannelagsrätt är för många jurister sannolikt antingen helt okänt eller betraktas främst som en rättshistorisk föregångare till den miljörättsliga regleringen av miljöskador. De grannelagsrättsliga reglerna är emellertid i högsta grad gällande. Även om merparten av bestämmel­serna i jordabalkens kapitel om grannelagsrätt sällan åberopas uttryckligen utgör de ett relevant komplement till miljöbalkens regler för relationer mellan grannar. Bestämmelserna kan i vissa fall ligga till grund för skadeståndsansvar. Sådant skadeståndsansvar baseras primärt på en kontraktsliknande skyldighet att visa skälig hänsyn mot sina grannar. En avgörande fråga blir därmed vad som ligger i begreppet skälig hänsyn. Är ansvaret strikt, eller förutsätts culpa och hur bestäms i så fall aktsamhetsnormen?

 

Inledning

Grannelagsrätten är ett i modern tid förhållandevis outforskat och sällan tillämpat rättsområde. I mångt och mycket är det en följd av att de miljö­rättsliga reglerna numera hanterar ett stort antal av de frågor grannar emellan som tidigare reglerades av grannelagsrätten. Det finns emellertid situationer där en fastighetsägare eller nyttjanderättshavare har lidit skada till följd av förhållanden hänförliga till en grannfastighet och där skadan inte omfattas av miljöskadereglerna. I sådana fall kan grannelagsrättsligt skadestånds­ansvar bli aktuellt. Även om grannelagsskador många gånger rör små belopp eller bagatellartade problem kan frågan vara viktig för den enskilde med hänsyn till grannförhållandets ofta långvariga och unika karaktär.^[1]

Avsaknaden av färska rättskällor på området är motivet till att jag skriver den här artikeln. Tyngdpunkten i artikeln ligger på en analys av förut­sättning­arna för att en fastighetsägare ska bli skadeståndsansvarig mot sin granne. Artikeln berör dock även motsvarande ansvar för andra subjekt än fastighetsägare och beskriver vidare hur ansvaret eventuellt skiljer sig åt mellan olika skadetyper.

Som rubriken antyder behandlar den här artikeln grannelagsrättsligt skadestånds­ansvar. Det finns dock andra civilrättsliga remedier på granne­lags­­rättslig grund för att komma tillrätta med en granne som skapar olägenheter. Framförallt är det möjligt att föra talan om förbud mot ett visst handlande alternativt åläggande att vidta en åtgärd. Av utrymmesskäl berörs inte sådana aspekter närmare i denna artikel. Bedömningen av vad en granne har att tåla bör i dylika situationer vara likartad prövningen av om rätt till skadestånd föreligger, men det går naturligtvis inte att utgå från att en förbuds- eller åläggandetalan är möjlig att driva igenom i alla situationer som kan föranleda skadeståndsansvar och vice versa.

 

Rättsligt ramverk

Till skillnad från miljörätten, som primärt utgår från det allmänna intresset av att skydda och bevara människors hälsa och miljön i stort, hör granne­lags­­rätten hemma inom civilrätten och syftar till att skydda enskilda mot skador orsakade av grannar.^[2] Grannelagsrätten har av Seve Ljungman definierats som ”läran om den generella rättsliga gränsningsdragningen mellan olika fastighetsägares fysiska rådighetssfärer”.^[3] Med andra ord kan grannelagsrätten beskrivas som det skydd fastighetsägare och vissa nyttjande­­rätts­havare har mot skadliga ageranden eller underlåtenheter från sina grannar.

Som företeelse är de grundläggande grannelagsrättliga principerna mer eller mindre lika gamla som privat jordägande. Redan i babylonisk och assyrisk rätt fanns bestämmelser av grannelagsrättslig karaktär.^[4] Det är lätt att förstå varför. Få fastighetsägare skulle acceptera att deras grannar gavs rätt att använda sina fastigheter helt utan begränsningar eller utan krav på hänsyn till omgivningen. Att vara grannar är ju en i regel långvarig och ofta ofrivillig relation som ställer särskilda krav på hänsyn mellan ägare och nyttjare. Av dessa skäl karaktäriseras förhållandet grannar emellan ofta som kontrakts­likt.^[5] Synsättet har också avgörande betydelse för förutsätt­ningarna för skadeståndsansvar.

Grundbulten i grannelagsrätten är en allmän hänsynsprincip. I 1909 års förslag till ny jordabalk uttalades att grannskapsförhållanden med nöd­vändighet förutsätter att hänsyn visas grannar emellan och att grannar har ömsesidiga rättigheter och förpliktelser mot varandra. Hänsynsprincipen har senare kodifierats i den generella grannelagsrättsliga bestämmelsen i 3 kap. 1 § jordabalken (1970:994), som anger att ”Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till om­givningen.”^[6] Lagtexten ger inte någon närmare vägledning kring innebörden och omfattningen av denna skyldighet eller vilka påföljder en överträdelse medför. Även om det finns ett antal rättsfall på området och förarbeten som i vissa delar ger tolkningsstöd är rättskällorna förhållandevis få. Den främsta genomgången av rättsområdet på senare år är tveklöst Bertil Bengtssons artikel ”Om grannelagsrätten i dag”.^[7]

Genom miljöbalkens (1998:808) ikraftträdande och införandet av reglerna om ansvar för miljöskador i 32 kap. miljöbalken fyller det granne­lags­­­rättsliga skadeståndsansvaret numera en mindre och främst utfyllande funktion.^[8] Om en skada omfattas av miljöbalkens regler saknas normalt skäl att pröva om situationen även kan täckas in av grannelags­rätten, då det miljörättsliga ansvaret i regel är strängare och mer tydligt definierat. Innan en skadelidande gör gällande ett ansvar grundat på grannelags­rätt bör denne alltså först undersöka om skadan kan utgöra en miljöskada. För en skadelidande är det i regel lättare att få en skada ersatt om den kan rymmas inom 32 kap. miljöbalken än i 3 kap. jordabalken, dels då miljöbalkens ansvar är strikt (om orts- och allmänvanlighetskravet är uppfyllt), dels då beviskravet i fråga om orsakssamband är lägre ställt genom 32 kap. 3 § 3 st. miljöbalken. Gränsdragningen mellan skador som omfattas av 32 kap. miljöbalken respektive grannelagsrätten blir därmed av stor betydelse.

Vad som utgör en miljöskada anges i miljöbalkens 32 kap. 3 § 1 st. 1–7 p. (de ”klassiska” miljöskadorna, ofta benämnda ”immissioner”) samt i 4 § (sprängsten), 5 § (grävning m.m.) och 5 a § (arbete på tredimensionella fastig­heter). I många fall är det tydligt att en skada ryms inom uppräkningen av de ”klassiska” miljöskadorna i 3 § 1 st. 1–7 p. eller de mer grannelags­liknande skadorna i 4–5 a §§. Uppräkningen av miljöskador är emellertid inte uttömmande, vilket tydliggörs genom 3 § 1 st. 8 p. som anger att som miljöskada anses även ”annan liknande störning”. Denna sista punkt för­svårar gränsdragningen mellan miljöskada och grannelagsskada.

I rättsfallet NJA 1996 s. 634 fann Högsta domstolen exempelvis att av­spärrningar vid gatuarbete som försvårat tillträdet till en affärslokal kunde anses utgöra en sådan ”annan liknande störning” som föll in under p. 8. Tillämpnings­området för den aktuella bestämmelsen har genom rättsfallet utvidgats och gränsdragningen för vad som utgör en miljöskada och inte har därmed blivit mer oklar.^[9]

I NJA 1996 s. 634 var det sannolikt av betydelse för utgången att av­spärrningen förorsakats av gatuarbeten, vilket Högsta domstolen ansåg ut­göra verksamhet som typiskt sett ger upphov till sådana olägenheter som avses i paragrafen. I rättsfallet NJA 2007 s. 663 framhölls även att allmänna principer om att en störning ska ha varit en påräknelig följd av den verk­samhet som förorsakat den — såsom var förhållandet i rättsfallet NJA 1996 s. 634 ­— kan utgöra en begränsning av tillämpningsområdet för p. 8. Rätts­fallet gällde huruvida en explosion med sammanhängande brand som skadade en grannfastighet kunde ses som en skada enligt 32 kap. miljö­balken. Domen befäste den sedan tidigare dominerande uppfattningen att en brand som sprider sig från en fastighet till en annan inte kan föranleda skadeståndsansvar enligt regler för immissioner, om inte branden upp­kommit genom mer varaktig gnistbildning från exempelvis en industri. Upp­fattningen hänger samman med att händelseförloppet vid en brand på ett avgörande sätt har ansetts skilja sig från sådana störningar som brukar hän­föras till immissioner.

Slutsatsen är att det ofta inte går att dra någon klar gräns mellan skador som omfattas av 32 kap. miljöbalken respektive av grannelagsrätten. Av betydelse för gränsdragningen torde främst bli om den verksamhet som gett upphov till skadan typiskt sett förorsakar sådana skador som uttryck­ligen berörs i 32 kap. miljöbalken samt om skadan är en någotsånär på­räknelig följd av den verksamhet som förorsakat den. Bengtsson anger som exempel på skador som faller utanför 32 kap. miljöbalkens tillämp­nings­­område — och där 3 kap. 1 § jordabalken kan vara aktuell — vissa hastiga händelseförlopp såsom brand och explosion från inte särskilt farliga verksamheter, när träd eller andra föremål blåser ned, översvämning på grund av plötsligt haveri i gruvdamm eller skada på rör samt vissa av­siktliga handlanden som medför skada eller intrång på grannfastigheten.^[10]

Det bör även nämnas att många medvetet skadevållande ageranden grannar emellan kan omfattas av straffrättsliga regler och därmed medföra skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen (1972:207), förutsatt att skadan omfattas av straffbestämmelsens skyddsändamål. Huvudregeln är, natur­ligtvis, att det inte utan lov är tillåtet att använda en grannes mark eller annan egendom. Sådant handlande kan i många fall betraktas som egen­mäktigt förfarande. De vanligt förekommande situationerna där fastighets­ägare fäller träd och annan vegetation på grannens tomt utgör därtill normalt åverkan eller skadegörelse. I sådana situationer saknas också ofta skäl att grunda ett ansvar på grannelagsrättsliga regler, då ansvaret torde vara lättare att fastställa på straff- och allmän skadeståndsrättslig grund.

Om en skada på annat sätt orsakats uppsåtligen eller genom vållande av en granne kan den skadelidande i många fall även rikta anspråk mot grannen med skadeståndslagens allmänna utomobligatoriska skadestånds­ansvar som rättslig grund.^[11] Därigenom bedöms ansvaret utifrån betydligt mer utforskade (och möjligen mer förutsebara) normer än grannelags­rätten. Som jag återkommer till nedan är det möjligt att tänka sig att den aktsamhetsnorm som ligger till grund för culpabedömningen vid en sådan prövning kan påverkas av den grannelagsrättsliga principen om skälig hänsyn i 3 kap. 1 § jordabalken.^[12] Med andra ord kan hänsynsprincipen få en skärpande verkan på den tillämpliga aktsamhetsnormen vid en bedömning enligt skadeståndslagen.

I de fall det finns en välutvecklad praxis eller om situationen av annat skäl tydligt kan grunda ansvar enligt skadeståndslagen är det som skadelidande sannolikt att föredra att, i varje fall i första hand, inte välja grannelagsrätten som rättslig grund.^[13] Enligt min mening, som utvecklas nedan, är det emeller­tid inte nödvändigt att gå omvägen via skadeståndslagen i de fall grannelagsrätten är tillämplig på situationen. Även om den skadevållande grannen kan hållas ansvarig enligt reglerna i skadeståndslagen kan det i vissa fall utifrån principen lex specialis ligga närmare till hands att i första hand grunda ansvaret på grannelagsrätten. Som också utvecklas nedan bör ribban för ansvar vid en grannelagsskada ligga lägre än vid en ordinarie utom­­­obligatorisk skada. Det är även möjligt att fler skadetyper är ersätt­nings­gilla genom grannelagsrättsligt skadestånd än inom den allmänna skadeståndsrätten.

 

Kan ansvaret vara strikt?

En omdiskuterad fråga är huruvida det grannelagsrättsliga skadestånds­ansvaret är strikt eller förutsätter culpa. I förarbetena finns såvitt jag känner till inget omnämnande av att ansvar förutsätter culpa.^[14] I prop. 1969:28 s. 237 f. uttalas tvärtom att den oskrivna grannelagsrättens skadestånds­regler bygger på principen om strikt ansvar. Det får också anses klarlagt att det i äldre rätt förelegat ett strikt grannelagsrättsligt ansvar för åtminstone vissa skadetyper.^[15] Sedan miljöskadelagen och därefter miljöbalken trätt i kraft har emellertid de flesta sådana skadetyper lyfts ut ur grannelagsrätten. Det kan därför vara svårt att avgöra om äldre rättsfall om exempelvis grävning har förlorat sin grannelagsrättsliga relevans eller om de ger uttryck för mer allmänna grannelagsrättsliga rättsgrundsatser som alltjämt är gällande och som kan tillämpas på skadetyper som fortfarande omfattas av grannelags­rätten.

I senare rättskällor finns ett visst, om än begränsat, stöd för att rent strikt grannelagsrättsligt skadeståndsansvar kan föreligga i vissa situationer. Ett sådant strikt ansvar kan dock knappast baseras på kravet att visa skälig hänsyn i 3 kap. 1 § jordabalken. Vad som utgör ett skäligt hänsynstagande och inte måste naturligtvis prövas utifrån vilka möjligheter skadevållaren hade att förebygga eller förhindra skadan. Om skadan var oundviklig eller helt oförutsebar kan man knappast tala om ett åsidosättande av hänsyn. Ett eventuellt rent strikt ansvar bör i stället ses som ett komplement — och inte ett alternativ — till skadestånd baserat på hänsynsregeln i sådana situation­er där någon egentlig hänsynsbedömning inte låter sig göras.

Det mig veterligen enda uttalat grannelagsrättsliga rättsfallet från tiden efter miljöskadelagens ikraftträdande som kan uppfattas utgå från ett strikt ansvar är RH 1989:74. I målet hade ett träd på en grannfastighet blåst ned och blockerat en garageutfart. Den skadelidande fastighetsägaren stämde grannfastighetsägaren på ersättning för att ha röjt undan och fraktat bort trädet och tillerkändes sådan ersättning utan att hovrätten gått in på frågan om subjektiva ansvarsförutsättningar. Vidare bör noteras att hovrätten eventuellt hade fäst vikt vid att den skadelidande endast begärt ersättning för tämligen begränsade kostnader för att röja undan det nedfallna trädet. Det är möjligt att tänka sig att ansvaret skiljer sig åt beroende på vilken typ av skada det rör sig om, dvs. att det hade krävts någon form av culpa eller bristande hänsyn om det varit fråga om skador av större omfattning. Mer om detta nedan.

Rättsfallet RH 1989:74 har kommenterats utförligt av Bertil Bengtsson, som konstaterar att avgörandet knappast ensamt kan ligga till grund för slutsatsen att det finns en allmänt accepterad regel om strikt grannelags­ansvar.^[16] Bengtssons uppfattning är dock att en sådan regel inte vore främmande för svensk rätt och han får uppfattas öppna för en (teoretisk) möjlighet till strikt grannelagsrättsligt ansvar baserat på orts- och allmän­vanlighets­rekvisitet.

Ett rättsfall som indirekt kan sägas utgå från ett strikt ansvar är NJA 1994 s. 162. I målet ansågs en arrendator grannelagsrättsligt skadeståndsansvarig för en tillfällig nyttjanderättshavares skadevållande agerande. Det är svårt att se att någon bristande hänsyn eller vårdslöshet kan tillskrivas arren­datorn, varför rättsfallet ger uttryck för en form av strikt ansvar. Det fanns dock också en form av culpöst beteende i grunden och vad rättsfallet primärt handlar om är egentligen vilket subjekt som kan hållas ansvarigt, varför rättsfallet knappast kan ses som ett tydligt exempel på rent strikt ansvar.

Det rättsliga stödet för ett rent strikt ansvar inom grannelagsrätten är således svagt. Någon generell princip om ansvar för farliga eller bristfälliga anordningar eller för farlig verksamhet överlag finns inte heller i svensk rätt.^[17] I den mån det alls existerar ett strikt grannelagsrättsligt ansvar är det troligtvis begränsat till de skadetyper för vilka 3 kap. 1 § jordabalken inte är tillämplig, men som utifrån en orts- och allmänvanlighets­bedömning likt den i 32 kap. 3 § miljöbalken får anses oacceptabla. Ytterst blir det en fråga om riskallokering, dvs. vem som ska bära risken för en plötslig och för­hållande­vis oförutsedd händelse. I en sådan situation framstår orts- och allmän­­vanlighets­bedömningen som en rimlig kvalifikation för de skade­händelser som grannar kan hållas ansvariga för. Rättsfallet RH 1989:74 är utifrån en sådan premiss feldömt.^[18] Att träd faller över en tomtgräns kan i de flesta fall knappast anses som ett så främmande inslag att det inte skulle vara orts- eller allmänvanligt. Om ägaren till fastigheten där trädet stått inte åsidosatt kravet på skälig hänsyn genom vanvård eller dylikt är det svårt att se skäl till att denne ska hållas ansvarig.

För skador som däremot inte kan anses orts- eller allmänvanliga kan det från ett samhälleligt perspektiv emellertid vara mest ändamålsenligt att lägga ansvaret på den som hade möjlighet att förebygga skadan. Ett sådant strikt ansvar skulle dock i praktiken vara mycket likt en analogisk tillämpning av ansvaret enligt 32 kap. miljöbalken. De reglerna är förvisso inte ut­tömmande men en sådan utvidgning skulle likväl innebära ett avsteg från de ovannämnda förutsättningar som lagstiftaren ansett bör föreligga för ett strikt ansvar för miljöskador. Det finns emellertid exempel på sådana avsteg i praxis, som framförallt berör skador till följd av olika former av vatten­hantering.

I NJA 1991 s. 720 ansåg Högsta domstolen att övervägande skäl talade för att en innehavare av fjärrvärmeanläggning bör bära ett strikt skadestånds­ansvar för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen. Verksamheten kunde förvisso inte betraktas som farlig men då det låg i sakens natur att risk för brott i rörsystemet och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas, ansåg Högsta domstolen att situationen hade viss likhet med miljöskador. Med hänsyn till den utveckling som har skett på det granne­lags- och miljöskaderättsliga området ansåg Högsta domstolen det följdriktigt att tillämpa ett strängt skadeståndsansvar, särskilt som det skulle stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet. Från rättsteknisk synpunkt ansågs strikt ansvar vara att föredra framför att ställa upp särskilda aktsam­hets­­krav. Av vikt för utgången i målet var även att skador av aktuellt slag vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontrakts­förhållande till den som driver anläggningen.

I det senare rättsfallet NJA 1997 s. 468 ansåg Högsta domstolen att strikt ansvar på liknande grund även förelåg för innehavare av renvatten­anläggning. Likaså ansågs i NJA 2001 s. 368 en samfällighetsförening, som drev en vatten- och avloppsanläggning, ha strikt skadeståndsansvar för en vattenskada i en villafastighet som uppstått till följd av att en spill­vatten­ledning varit blockerad på grund av rottillväxt. I NJA 1997 s. 684 ansågs emellertid inte en dammägare ha ett strikt skadeståndsansvar för över­svämnings­skador nedströms vilka orsakats av att osedvanligt stora vatten­mängder släppts fram genom en damm för vattenreglering.

Även om ovannämnda rättsfall rör skador i grannförhållanden låg granne­lags­­rätten inte uttryckligen till grund för utgången. Dessutom rörde målen särpräglade verksamheter med speciell risk för påverkan på om­givningen. Avgörandena är därför av begränsat värde för den generella grannelags­rätten. Vad rättsfallen visar är dock att strikt ansvar utan uttryck­ligt stöd i lag inte är principiellt främmande för svensk rätt, särskilt inte i grann­förhållanden. Det är därför fullt tänkbart att strikt ansvar på grannelags­rättslig grund kan anses föreligga för sådana skadetyper som utifrån en orts- och allmänvanlighetsbedömning får anses oacceptabla.

 

Kravet på skälig hänsyn

En skadeståndsgrund och en materiell aktsamhetsnorm

Medan förekomsten av ett rent strikt grannelagsrättsligt ansvar är osäkert råder det ingen tvekan om att överträdelser av hänsynsregeln i 3 kap. 1 § jordabalken kan medföra skadeståndsansvar. En första fråga att besvara i sammanhanget är vilken skadeståndsrättslig etikett som ska sättas på hänsyns­­regeln i 3 kap. 1 § jordabalken. Är det endast en aktsamhetsnorm eller även en rättslig skadeståndsgrund? Ett annat sätt att ställa frågan är om ett grannelagsrättsligt skadeståndsansvar baseras på att en överträdelse av kravet på skälig hänsyn i 3 kap. 1 § jordabalken i sig utgör vållande, eller om åsidosättandet av skälig hänsyn är en självständig och — jämfört med skadeståndslagen — mer lättuppfylld rättslig ansvarsgrund utan vållande­rekvisit.

Det står enligt min mening tämligen klart att kravet på skälig hänsyn ska ses som en självständig, oskriven, regel om att skadestånd kan utgå när en granne inte visar skälig hänsyn. Man behöver därmed inte gå omvägen via skadeståndslagen för att utkräva ansvar.

Uppfattningen har stöd bland annat i SOU 2007:46 s. 102, vari anges att den som försummar att visa skälig hänsyn till omgivningen kan bli ansvarig för den skada som därigenom uppkommer. Vidare framgår av rättsfallet NJA 1994 s. 162 att en tillräcklig förutsättning för ersättningsskyldighet är att skälig hänsyn inte har tagits till omgivningen. Högsta domstolen berörde i sina domskäl över huvud taget inte frågan om vårdslöshet och hänvisade ingenstans till skadeståndslagen.

 

Hänsynsregelns omfattning

Lagtexten anger att “var och en” vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom ska ta skälig hänsyn till ”omgivningen”. Ordvalens innebörd förtjänar att utvecklas.

I jordabalksförslaget från 1947 angavs att skyldigheten att iaktta hänsyn gällde ”envar som äger fastighet” (min kursivering). Den nu gällande lydelsen är således mer omfattande och inbegriper även agerande och under­låtenhet från nyttjanderättshavare. Begreppet ”omgivningen” in­rymmer naturligtvis ägare och nyttjare av direkt angränsande fastigheter, men även sådana fastigheter som ligger på relativt långt avstånd från den skadevållande eller störande fastigheten kan skyddas genom bestämmel­sen.^[19] Enligt departementschefen faller en åtgärd inom den grannelags­rättsliga regleringen om den ”i vidaste bemärkelse” inverkar på ägare eller nyttjare av fast egendom.^[20]

En fråga som diskuterades särskilt i förarbetena är vem som har rätt att föra talan med anledning av en grannelagsrättslig rättskränkning och mot vem en sådan talan kan riktas. Departementschefen uttalade att det inte kan råda någon tvekan om att även annan än den drabbade fastighetens ägare har talerätt, dvs. även nyttjanderättshavare. Likaså råder ingen tvekan om att talan kan riktas mot den som är närmast ansvarig för olägenhetens uppkomst oberoende av om denne är fastighetens ägare eller inte. Mer tveksamt ansågs det dock vara om en talan kan riktas mot en fastighets­ägare när en nyttjanderättshavare är ansvarig för skadans uppkomst, dvs. om fastighetsägare kan hållas ansvarig för nyttjanderättshavares agerande. Den frågan överlämnades till rättstillämpningen.^[21]

Lyckligtvis har rättstillämpningen faktiskt också besvarat den frågan genom rättsfallet NJA 1994 s. 162, låt vara att domskälen är knapphändiga. I målet hade en kommun arrenderat ut åkermark till en flygklubb som i sin tur vidareupplåtit området till en arrangör av en modellflygtävling. Under tävlingen hämtade tävlingsdeltagare sina landade (eller kraschade) modell­flygplan i en grannfastighetsägares åker och trampade då ner växande gröda. Grannfastighetsägaren väckte talan mot flygklubben i egenskap av arrendator. Flygklubben bestred ansvar med hänvisning till att man inte varit ansvarig för att arrangera den aktuella tävlingen. Högsta domstolen ansåg att nedtrampningen av grannens grödor innebar att fastigheten inte hade nyttjats med skälig hänsyn till omgivningen. I och med att fastigheten arrenderats i ca 40 år ansågs flygklubben (arrendatorn) ha inträtt i kommun­ens (fastighetsägarens) ställe såvitt avsåg det grannelagsrättsliga ansvaret. Då upplåtelsen till arrangören endast var kortvarig hölls flyg­klubben ansvarig för de uppkomna skadorna.

Av rättsfallet kan slutsatsen dras att fastighetsägare, eller den som kan likställas med fastighetsägare, kan bli ansvariga för agerande från en kort­varig nyttjanderättshavares sida även om det hänsynslösa agerandet helt och hållet är hänförligt till nyttjanderättshavaren. Upplåtelsetidens längd är uppenbarligen av stor betydelse för var det grannelagsrättsliga ansvaret landar. Genom att kommunens upplåtelse till flygklubben var mycket lång­varig hade det grannelagsrättsliga ansvaret förts över till flygklubben, men vidareupplåtelsen till arrangören var inte tillräckligt lång för att ansvaret skulle föras vidare ytterligare ett steg. Exakt var gränsen går kan inte besvaras baserat på rättsfallet men det är rimligt att tänka sig att den som utåt sett framstår som den som förfogar över en fastighet bär det granne­lags­­rättsliga ansvaret även för tillfälliga nyttjare.

Rättsfallet bör dock inte tolkas så att arrangören till följd av upplåtelsens kortvarighet inte hade kunnat hållas ansvarigt tillsammans med flyg­klubben. Den frågan var aldrig uppe för prövning. Som framgår av lagtexten ska “var och en” som nyttjar en fastighet iaktta hänsyn till omgivningen. Även rent tillfälligt nyttjande, såsom med stöd av allemansrätten, eller nyttjande helt utan särskild rätt bör därmed omfattas av grannelagsrätten.^[22] Som angetts ovan kan talan alltid riktas mot den som är direkt ansvarig för störningens uppkomst. Det går därför att tänka sig att hänsynsregeln kan användas som grund för talan mot lägerplatser och tältning etc. på andra fastigheter än den egna, i den mån nyttjandet innebär att skälig hänsyn inte visas till omgivningen.^[23]

En anslutande fråga är i vilken grad den grannelagsrättsligt ansvarige nyttjaren ansvarar för störningar och skador som självständiga medhjälpare eller uppdragstagare har framkallat. Huvudregeln inom den utom­obligatoriska skadeståndsrätten är som bekant att en uppdragsgivare inte svarar för uppdragstagarens vållande. De grannelagsrättsliga relationerna har dock, som nämnts, karaktäriserats som kontraktslika, varför det kan finnas skäl att i vissa situationer göra avsteg från huvudregeln.

Enligt Hellner/Radetzki bör det utomobligatoriska ansvaret för själv­ständiga företagare vara begränsat till så kallade “odelegeringsbara” för­pliktelser. Sådana förpliktelser är normalt specifika och har i allmänhet ålagts genom särskild författning. Hellner/Radetzki anser att det numera inte torde komma ifråga att ålägga någon ett sådant ansvar genom ”allmänna rättsgrundsatser” och analogier till kontraktsliknande för­hållanden, i avsaknad av en bestämd skyldighet i författning eller särskild föreskrift.^[24]

I äldre praxis finns exempel på principalansvar för fastighetsägare på grannelagsrättslig grund för grävnings-, schaktnings- och sprängnings­arbeten.^[25] Sådana skadetyper regleras numera av 32 kap. miljöbalken, vari föreskrivs i 6 § att fastighetsägare, tomträttshavare och kommersiell eller offentlig nyttjanderättshavare som låter utföra arbeten svarar för skador orsakade av självständig medhjälpare.^[26]

Frågan är alltså om de principer om ansvar för självständiga medhjälpare som uppkommit i äldre praxis har ett tillämpningsområde utanför de skade­fall som idag regleras i miljöbalken. Det finns visst stöd för att så är fallet. Lagtextens ordalydelse kan knappast hävdas utgöra ett hinder för en sådan tolkning, låt vara att det är mindre troligt att 3 kap. 1 § jordabalken innebär ett sådant preciserat åtagande som enligt Hellner/Radetzki krävs för att en förpliktelse ska anses odelegerbar. Enligt Bengtsson är det dock närliggande att fastighetsägare svarar för vållande hos anlitade entreprenörer vid arbete som typiskt sett kan medföra risker för grannfastigheten, exempelvis byggnads­arbeten invid tomtgräns.^[27] För mer oförutsedda skador, såsom om en entreprenör tappar ett föremål på en bil på gatan, anser Bengtsson emellertid att man knappast kan tala om åsidosättande av skälig hänsyn. I den mån ett ansvar för medhjälpare finns är en sådan begränsning natur­ligtvis rimlig. Om en förutsättning för att fastighetsägarens handlande eller underlåtenhet ska medföra skadeståndsansvar är att beteendet utgör ett åsidosättande av kravet på skälig hänsyn så måste åtminstone samma tröskel gälla i den mån ansvaret utvidgas till självständiga medhjälpare. Med andra ord kan ansvar för en medhjälpare inte föreligga om motsvarande beteende av fastighetsägaren inte hade föranlett grannelagsrättsligt ansvar.

Sammantaget är stödet begränsat för att den grannelagsrättsligt ansvarige nyttjaren kan åläggas ansvar för en självständig medhjälpares beteende, oberoende av eget agerande. I likhet med Bengtsson anser jag dock att ett sådant ansvar bör kunna föreligga vid åtgärder som är särskilt riskabla eller normalt medför inte obetydliga olägenheter för omgivningen. Mot bakgrund av att hänsynsprincipen rimligen kräver att en fastighets­ägare i rimlig grad planerar och utför sådana arbeten på ett sådant sätt att grannar inte påverkas i oskälig grad bör fastighetsägaren inte kunna undgå ansvar genom att utföra arbetena genom en självständig uppdragstagare. Det skulle även ligga i linje med det särskilt stränga ansvar för fastighets­ägare som bedriver verksamhet med hög risk att orsaka omgivningen skada.^[28]

 

Förutsättningarna för ansvar

Att överträdelser av kravet på skälig hänsyn kan leda till skadeståndsansvar är knappast vare sig kontroversiellt eller oväntat. En annan ordning skulle ju innebära att hänsynsregeln närmast vore så kallad mjuk lagstiftning. Den mer svårbesvarade och klart mer praktiskt betydelsefulla frågan är var gränsen för skälig hänsyn egentligen går, dvs. vad ska en granne behöva stå ut med innan en rätt till skadestånd uppkommer?

Det finns stöd för att mer eller mindre alla typer av omständigheter principiellt bör kunna beaktas inom ramen för hänsynsbedömningen.^[29] Att göra en samlad bedömning av om skälig hänsyn har iakttagits eller inte är därmed inte helt okomplicerat. De rättsliga framställningar som finns på området är inte heller tydliga i fråga om de moment som kan ligga till grund för tillämpning av bestämmelsen och hur de ska viktas. Härvid råder dock ingen tvekan om att tillämpning av hänsynsregeln innefattar en intresse­avvägning grannarna emellan. I förarbetena karaktäriserade departements­chefen bestämmelsen som en ”allmän bestämmelse om en avvägning efter skälighet av grannars intressen”.^[30] Huruvida ansvar baserat på hänsyns­regeln även förutsätter culpa är emellertid mer oklart. Historiskt har ansvaret mer eller mindre ensamt baserats på intresseavvägningen och inte på culpa.^[31] Samtidigt finns vissa indikationer på att ansvar enligt 3 kap. 1 § jordabalken förutsätter culpa i någon form.^[32]

Tillämpning av hänsynsregeln är alltså eventuellt inte en renodlad intresse­avvägning. Rättsläget idag är sannolikt sådant att ansvar enligt hänsyns­regeln förutsätter någon form av culpa. Innebörden härav utvecklas nedan. Det är dock klart att culpabedömningen i grannelagsrätten är tämligen unik och att övrig utomobligatorisk skadeståndsrättslig praxis i fråga om vårdslöshet har begränsad betydelse. Man kan därför fråga sig hur viktig distinktionen egentligen är mellan ett ansvar baserat endast på en intresse­avvägning kontra ett culpaansvar med närmast unik innebörd. Förmod­­­ligen kan man förenkla bedömningen betydligt genom att se det som att prövningen av skälig hänsyn är en intresseavvägning i vid bemärkelse, där inslag som typiskt sett hör hemma i en culpabedömning också kan ha relevans. Det bör även vara så att i de fall intresseavvägningen klart utfaller till fördel för den skadelidande så påverkar det behovet av culpa som ytter­ligare förutsättning för ansvar, vilket anknyter till diskussionen om strikt ansvar ovan. När den skadelidandes intresse uppenbart överväger skade­vållarens, inte minst med beaktande av skadans orts- och allmänvanlighet, är det alltså inte otänkbart att ansvar kan föreligga oberoende av, eller med endast ett mindre inslag därav.

Sammanfattningsvis är hänsynsregeln en säregen rättsteknisk kon­struktion vars tillämpning troligtvis består av – framförallt – dels en intresse­avvägning, dels en form av culpabedömning. Därutöver får skadans art sannolikt stor betydelse för såväl intresseavvägningen som culpa­bedömningen.

 

Intresseavvägningen

Grannförhållanden är som tidigare nämnt tämligen unika relationer. Å ena sidan är den äganderättsliga utgångspunkten att fastighetsägare i möjligaste mån själva ska få styra över hur deras fastigheter nyttjas (låt vara att det numera finns en stor mängd regler som begränsar detta) och å andra sidan är ett rationellt nyttjande av fastigheter beroende av ett visst skydd mot störande eller inkräktande ageranden eller underlåtenheter från grannarnas sida. Grundprincipen är att grannförhållanden kräver ett särskilt mått av hänsynstagande samtidigt som man måste vara beredd att tåla mer av sina grannar än av andra.^[33] Lagstiftarens och domstolarnas avsikt får snarast uppfattas ha varit att hänsynsregeln ska tillämpas i ett handlings­dirigerande syfte som manar till förståelse och tolerans grannar emellan, inte minst mot bakgrund av grannförhållandenas långvariga natur och då bagatellartade frågor har en tendens att ta orimliga proportioner i just grannförhållanden.

Även om ömsesidig hänsyn är utgångspunkten går någonstans en gräns för vad en fastighetsägare ska behöva tolerera (utan att få ersättning). Den gränsen går dock knappast att definiera på ett tydligt sätt mot bakgrund av den mångskiftande verklighet som regeln är avsedd att tillämpas på. Förmod­­ligen står den bästa vägledningen att finna i orts- och allmän­vanlighets­­överväganden i likhet med vad som beskrivits ovan i fråga om strikt ansvar.^[34] Vad gäller ortsvanliga störningar bygger resonemanget rent allmänt på tanken att den skadelidande får anses ha tagit en risk genom att etablera sig i en omgivning där den aktuella typen av störning förekommer. Den skade­lidande får därmed också bära risken för att störningen inträffar, såvida inte störningen når upp till en orimlig nivå. När det gäller allmän­vanliga olägen­heter kan man inte på samma sätt se det som att den skade­lidande har tagit en medveten risk för att drabbas av störningar av den aktuella typen. I den delen är tanken att det ska göras en intresseavvägning där nyttan, även från allmän synpunkt, av det handlande eller den under­låtenhet som orsakar störningen får vägas mot den skadelidandes intresse av att slippa stör­ningen.^[35]

Att ortsvanlighetsöverväganden kan ligga till grund för intresse­avvägningar grannar emellan framgår av NJA 1951 s. 55. Rättsfallet berör förvisso störningar till följd av buller från sprängning, vilka numera omfattas av 32 kap. miljöbalken, men visar likväl på att förhållanden på orten är princip­­iellt relevanta i grannelagsrättsliga intresseavvägningar. Även NJA 1938 s. 630 kan nämnas, där en grannes talan om åläggande att beskära lövträd ogillades bland annat med hänsyn till förhållandena på orten.

Ett exempel från relativt modern praxis är NJA 1990 s. 71. Målet är för övrigt ett exempel på att granntvister inte sällan rör relativt bagatellartade frågor. I rättsfallet hade en fastighetsägare klippt en oxelhäck som växte i gränsen mot en annan fastighet. Grannfastighetsägaren stämde klipparen på skadestånd för bland annat ökad insyn. Då häcken under en lång rad år hållits nedklippt och då oxelhäckar, enligt Högsta domstolen, normalt hålls nedklippta hade den klippande fastighetsägaren fog att kräva att grannen medverkade till att hålla häcken nedklippt. Mot den bakgrunden fanns ingen rätt till ersättning för ökad insyn. Även om Högsta domstolen inte uttryck­ligen hänförde sig till orts- och allmänvanlighetsresonemang var det avgörande i målet att det förelåg en form av sedvänja kring såväl hur den enskilda oxelhäcken som oxelhäckar i allmänhet brukar klippas, och att sed­vänjan var gällande redan vid tiden då grannen förvärvade sin fastighet.

Sammantaget, när man står inför en störning som faller in under hänsyns­regelns tillämpningsområde bör därmed (åtminstone) följande förhållanden beaktas: i) skadans betydelse rent allmänt och för den specifike fastighets­ägaren, ii) hur vanligt förekommande störningen är i det aktuella området, iii) vilket intresse det finns från allmänt och enskilt perspektiv av att det för­hållande eller den verksamhet som ger upphov till störningen tillåts.

 

Culpa

Som angetts ovan krävs möjligtvis inte culpa för skadeståndsansvar baserat på den grannelagsrättsliga hänsynsregeln. Att culpa kan vägas in i bedöm­ningen står dock tämligen klart, samt att ju ”mer” culpa som föreligger desto större möjlighet att hålla skadevållaren ansvarig. Den grannelagsrättsliga culpabedömningen är som beskrivits tämligen unik till sitt innehåll. Hur ska bedömningen då göras?

Rent generellt kan sägas att det allmänna grannelagsrättsliga ansvaret är skärpt jämfört med ansvar i den övriga utomobligatoriska skadestånds­rätten. En skadelidande har alltså i regel lättare att göra gällande skade­stånds­­ansvar när skadan kan klassas som en grannelagsskada än en allmän utomobligatorisk skada. Samtidigt finns en väsentligt mer begränsad mängd jämförelsedata i form av praxis vid grannelagsansvar än inom den övriga skadeståndsrätten, varvid culpabedömningen blir mer svår­förutsebar. I de fall ett handlande eller en underlåtenhet når upp till gränsen för vållande inom den allmänna utomobligatoriska skadeståndsrätten är handlandet troligen också skadeståndsgrundande enligt det skärpta grannelags­rättsliga ansvaret. Svårigheten ligger dock i att hitta relevanta jämförelser inom den allmänna utomobligatoriska skadeståndsrätten.

Vidare bör uttrycket ”hänsyn” innebära att endast mer eller mindre av­siktligt handlande kan omfattas av hänsynsregelns tillämpningsområde.^[36] Ett agerande eller en underlåtenhet som skadevållaren varit helt omed­veten om kan svårligen anses som bristande hänsyn. Enligt Bengtsson bör oaktsamma förbiseenden och liknande sällan kunna betraktas som ett bristande hänsynstagande.^[37] I sådana situationer förutsätter skadestånds­skyldighet att strikt ansvar föreligger. Därmed naturligtvis inte sagt att skade­vållaren måste ha varit medveten om de fulla konsekvenserna av handlandet för den skadelidande för att ansvar baserat på hänsynsregeln ska inträda. Även underlåtenhet att agera kan ses som uttryck för bristande hänsyn. Det här framgår av bland annat det ovannämnda rättsfallet NJA 1990 s. 71 där Högsta domstolen uttalade att inte endast positivt hand­lande utan även underlåtenhet att handla kan innefatta ett åsidosättande av grannelags­rättsliga förpliktelser.

För att få vägledning i culpabedömningar finns ofta skäl att undersöka om det finns specificerade handlingsdirigerande normer i författningar eller myndighetsföreskrifter. För att sådana normer ska ha relevans i en culpa­bedömning krävs emellertid att normerna är uppställda i syfte att skydda den skadelidandes ekonomiska intressen. Förekomsten av en föreskrift som preciserar det handlande som krävs utesluter inte heller att även andra om­ständigheter vägs in. Ju mer preciserade handlingsreglerna är desto mindre utrymme finns dock för allmänna culpaavvägningar.^[38]

Ett system av normer som ofta bör kunna få relevans i grannelagsrättsliga culpabedömningar är hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken.^[39] Med utgångs­punkt i 2 kap. 2–3 §§ miljöbalken kan hävdas att nyttjare av fastigheter har en plikt att skaffa sig kunskap om sin fastighets beskaffenhet och vilka åt­gärder som rimligen bör vidtas för att förebygga skador och olägenheter för omgivningen. Ett (tydligt) åsidosättande av hänsynsreglerna skulle möjligen kunna ligga till grund för en slutsats att fastighetsägaren varit culpös. Hänsyns­reglerna får dock hänföras till kategorin mindre preciserade hand­lings­­regler, varvid det normalt finns ett stort utrymme att beakta andra omständigheter.

Ett annat regelverk som skulle kunna ha relevans i vissa grannelags­rättsliga mellanhavanden är plan- och bygglagen. I 8 kap. 14 § plan- och bygglagen föreskrivs en generell skyldighet för fastighetsägare att under­hålla sina byggnader på ett sådant sätt att de tekniska egenskapskraven i 8 kap. 4 § plan- och bygglagen bibehålls. De tekniska egenskapskraven inne­fattar bland annat bärförmåga, stadga och beständighet. Vidare innehåller 8 kap. 15 § i plan- och bygglagen en generell skyldighet för en fastighets­ägare att förebygga risken för olyckor inom fastigheten. Det är en skyldighet med bred omfattning som ställer krav på fastighetsägaren att aktivt hålla sig underrättad om sådana förhållanden på fastigheten som skulle kunna leda till olyckor samt att vidta förebyggande åtgärder.

Fastighetsägarens skyldigheter i 8 kap. 14 och 15 §§ plan- och bygglagen är förvisso inte kopplade till någon civilrättslig skadeståndsregel. Likväl ut­gör reglerna i lag angivna handlingsnormer, vilka skulle kunna tjäna som vägledning i ett skadeståndsmål. Att grunda en skadeståndstalan på över­trädelser av nämnda regler i plan- och bygglagen kan dock vara problem­atiskt med hänsyn till att normerna inte uppställts i huvudsak i syfte att till­varata grannarnas ekonomiska intressen. Åtminstone i vissa delar finns emellertid klart stöd för att bestämmelserna syftar till att skydda grannars intressen. Exempelvis får vegetation inte tillåtas växa så högt att den i oacceptabel grad skuggar grannens tomt.^[40] Det kan därför inte uteslutas att plan- och bygglagens regler kan utgöra ett visst stöd i en culpabedömning, även om betydelsen torde vara relativt begränsad dels då reglerna inte syftar till att skydda grannars ekonomiska intressen på sådant sätt att de kan utgöra grund för civilrättsliga skadeståndsmål, dels då normerna i många fall inte är särskilt preciserade.

I avsaknad av preciserade handlingsregler bör en grannelagsrättslig culpabedömning baseras på eller kompletteras av de förhållanden som normalt beaktas vid en fri culpabedömning enligt den allmänna skade­stånds­­rätten. En sådan bedömning grundas på en sammanvägning av framförallt i) risken för skada, ii) den handlandes möjlighet att inse risken för skada, iii) den sannolika skadans storlek och iv) möjligheterna att före­komma skadan. Genom en helhetsbedömning utifrån nämnda förhållanden prövas om omständigheterna rimligen krävde ett annat agerande än skade­vållarens.^[41] Det bör framhållas att även om samma förhållanden alltså bör kunna beaktas vid prövning av en grannelagsrättslig skadeståndstalan som vid en allmän skadeståndsrättslig talan så bör, som utvecklats ovan, sträng­are krav ställas på skadevållaren enligt grannelagsrätten till följd av grann­förhållandets särskilda och kontraktsliknande natur.

Vad särskilt gäller skadevållarens insikt om en specifik risk bör särskilt beaktas att en fastighetsägare enligt plan- och bygglagen har en skyldighet att underhålla sina byggnader och hålla sin tomt välvårdad. Det är svårt att se att den skyldigheten kan uppfyllas utan att fastighetsägaren har en åt­min­­stone grundläggande kunskap om fastighetens fysiska status. Därigenom torde det vara svårt för en fastighetsägare att framgångsrikt åberopa total okunnighet om sin fastighets skick som grund för frihet från ansvar. Likaså ställer grannelagsrätten, som ovan nämnt, krav på att en fastighetsägare vidtar aktiva åtgärder för att undvika olägenheter för sin omgivning, vilket bör ha en skärpande inverkan ifråga om skyldigheten att förebygga risk för skada.^[42]

 

Skadans art

Som i de flesta skadeståndsrättsliga sammanhang är skadans art av betydelse även inom grannelagsrätten. Att sakskador och personskador ersätts får anses självklart, om de generella förutsättningarna för ansvar före­ligger. Frågan är emellertid hur rena förmögenhetsskador och ideella skador ska behandlas.

Inom den allmänna utomobligatoriska skadeståndsrätten ersätts som bekant inte ren förmögenhetsskada såvida inte skadan har samband med brott eller omfattas av speciallagstiftning. Denna inskränkning, den så kallade spärregeln, är tillämplig i alla rättsförhållanden såvida inte avtals­rättsliga regler eller regler i skadeståndsrättslig speciallagstiftning medför modifikationer i en eller annan riktning. Spärregeln har huvudsakligen motiv­erats med att ett ansvar för ren förmögenhetsskada gentemot utom­stående innebär ett vittgående ansvar av svårförutsebar omfattning, som lätt skulle kunna bli alltför långtgående i relation till den skadelidandes skyddsintresse. Om ett rättsförhållande kan betraktas som så avtalsliknande att reglerna om skadestånd i avtalsförhållanden direkt eller indirekt kan tillämpas på rättsförhållande bör ansvar för ren förmögenhetsskada emellertid vara principiellt möjligt.

Vad som i det här avseendet gäller grannelagsrättsligt är osäkert. Det grannelagsrättsliga ansvaret är ju klart kontraktsliknande. I modern praxis finns dock såvitt jag känner till inte något fall där ren förmögenhetsskada ersatts på grannelagsrättslig grund.^[43]

I förarbetena till 3 kap. 1 § jordabalken besvaras inte frågan om ren förmögenhets­skada kan ersättas genom bestämmelsen. Bengtsson ana­lyserar frågan relativt ingående och drar utifrån förarbetena till miljöskade­lagen (nuvarande 32 kap. 1 § 2 st. miljöbalken) slutsatsen att rena förmögenhetsskador troligtvis är ersättningsgilla inom grannelagsrätten om skadan är av någon betydelse.^[44] Rättskällestödet för denna slutsats är dock svagt. I förarbetena till miljöskadelagen uttalades visserligen att vid sådana varaktiga förhållanden som i grannelag är det särskilt närliggande att man tillfogar andra personer ekonomiska förluster, vilka inte uppkommer vid mera flyktiga kontakter.^[45] Det framhölls även att ansvar för vållande till ren förmögenhetsskada gäller mot avtalskontrahenter, där det också blir fråga om mera långvariga och ingripande relationer mellan parterna. Departe­ments­­chefen uttalade emellertid trots påpekandena uttryckligen att ren förmögenhetsskada inte ska ersättas när ansvar grundas på 3 kap. jorda­balken eller på oskrivna principer om strikt ansvar för farlig verk­samhet.^[46]

I ena vågskålen ligger därmed den skadeståndsrättsliga spärregeln och de överväganden som ligger bakom den samt departementschefens ovan­nämnda uttalande i förarbetena till miljöskadelagen. I den andra vågskålen ligger grannelagsrättens kontraktsliknande karaktär och de särskilda plikter och krav på att visa hänsyn som grannar har emot varandra.

Mot bakgrund av grannelagsrättens uttalat avtalsliknande karaktär ser jag för egen del inte att det föreligger skäl att generellt undanta rena förmögenhets­skador från vad som kan ersättas genom grannelagsrättsligt skadeståndsansvar. De grannelagsrättsliga plikterna riskerar enligt min mening att bli tämligen urvattnade om man på ett hänsynslöst sätt kan åsamka sina grannar rena förmögenhetsskador utan ansvar. Om en verksamhets­utövare drabbas av ekonomisk skada genom att en granne på ett icke hänsynsfullt sätt stör verksamheten är det svårt att se bärande skäl till att skadan inte skulle kunna vara ersättningsgill. Det här gäller naturligt­vis under förutsättning att adekvat kausalitet föreligger och att agerandet bedöms vara skadeståndsgrundande med beaktande av kravet på att visa hänsyn och den intresseavvägning som ska göras grannarna emellan.

De överväganden som ligger bakom spärregeln inom den allmänna utom­obligatoriska skadeståndsrätten — framförallt ansvarets svårförutsebarhet — har inte alls samma relevans i grannförhållanden, där kretsen av berörda subjekt är begränsad. Som fastighetsägare eller -nyttjare är man ju också i regel tvungen att acceptera och leva med de grannar som omger ens fastighet. Under sådana förhållanden måste det finnas ett åtminstone rudimentärt skydd mot sådant icke hänsynsfullt agerande som vid en intresse­avvägning grannarna emellan inte ska behöva tolereras, även i de fall agerandet inte är brottsligt och endast medför ren förmögenhetsskada.

Den praktiska betydelsen av ett sådant ansvar är dock troligen begränsat. Tröskeln för att ansvar för ren förmögenhetsskada ska uppkomma är hög, i så måtto att grannelagsrätten förutsätter att den skadelidande grannen måste tolerera en viss nivå av störningar från sin omgivning. Grannens ”rätt att störa” måste beaktas i rimlig omfattning inom ramen för intresse­avvägningen. Som berörts ovan förutsätter en skadeståndsgrundande över­trädelse av hänsynsregeln troligen även att det skadevållande agerandet är medvetet. Vidare torde ansvar för ren förmögenhetsskada endast kunna bli aktuellt vid mer flagranta överträdelser av hänsynsregeln. I många sådana situationer kan agerandet troligen angripas straffrättsligt, vilket då medför en för den skadelidande säkrare juridisk grund att ta sig runt spärregeln än grannelagsrätten.

Även vad gäller ideella skador är huvudregeln att sådana inte ersätts, annat än i särreglerade fall som vid personskada och brott. För grannelags­rättens vidkommande gäller samma utgångspunkt som för ren förmögen­hets­­skada, alltså att något uttalat hinder mot att kräva ersättning för sådana skador inte föreligger. Något egentligt rättsligt stöd för att ideella skador är ersättningsgilla är dock svårt att finna. I äldre praxis finns förvisso exempel då ersättning utgått för obehaglig lukt, obehag till följd av buller m.m. Då den sortens skador numera omfattas av 32 kap. miljöbalken är det emeller­tid vanskligt att dra slutsatser om gällande rätt baserat på sådana av­göranden, särskilt som ansvaret för typiska miljöskador i regel är strängare än för grannelagsskador.^[47] Bengtssons uppfattning är att ideella skador troligtvis inte är ersättningsgilla inom grannelagsrätten men att det borde gå att komma långt genom att argumentera för en objektiv minskning i den drabbade fastighetens ekonomiska värde och därigenom möjliggöra att er­sättning döms ut.^[48] Slutsatsen är således att det inte helt kan uteslutas att en ideell skada skulle kunna ersättas inom ramen för grannelagsrättsligt skadeståndsansvar. Något egentligt rättsligt stöd för en sådan ersättnings­rätt finns dock inte.

 

Slutord

Utan tvekan finns möjligheten att som granne hålla en fastighetsägare eller nyttjare skadeståndsansvarig på grannelagsrättslig grund. Även om rätts­läget i många avseenden är osäkert är det klart att det grannelagsrättsliga skadeståndsansvaret — baserat på principen om skälig hänsyn samt det sär­skilda och kontraktslika ansvar grannar har emot varandra — är strängare än det allmänna utomobligatoriska ansvaret. Huruvida ansvar med stöd av hänsynsregeln förutsätter culpa eller inte är oklart. Enligt min mening bör prövningen av skälig hänsyn ses som en intresseavvägning i vid bemärkelse, där inslag som typiskt sett hör hemma i en culpabedömning förvisso har relevans. I fall där intresseavvägningen klart utfaller till fördel för den skade­lidande är culpa i skadeståndsrättslig bemärkelse emellertid inte en förut­sättning för ansvar. För tillämpning av hänsynsregeln krävs att handlandet eller underlåtenheten ses som ett uttryck för bristande hänsyn, vilket ute­sluter omedvetet beteende från skadevållarens sida. Någon form av culpöst beteende krävs alltså troligtvis för att ansvar ska föreligga enligt 3 kap. 1 § jordabalken.

Som komplement till ansvar med stöd av hänsynsregeln är det tänkbart att strikt ansvar baserat på oskrivna grannelagsrättsliga principer kan före­ligga för sådana skadetyper som utifrån en orts- och allmänvanlighets­bedömning är oacceptabla. Ett sådant ansvar skulle inte förutsätta culpa i någon som helst form. Rättskällestödet för ett rent strikt ansvar är förvisso svagt men det kan inte uteslutas att ett sådant ansvar kan föreligga för åtmin­stone vissa skadetyper.

Slutligen, det är svårprognostiserat hur lätt det är att få igenom en skade­stånds­talan baserad på grannelagsrätt i allmän domstol, inte minst mot bak­grund av den begränsade tillgången på praxis. I de fall skade­vållande eller underlåtenhet kan inrymmas under mer utforskade rättsliga grunder kan det för en skadelidande många gånger vara säkrare att argumentera utifrån dem. När grannelagsrätten tydligt är tillämplig så bör tröskeln för att skade­ståndsansvar ska uppkomma emellertid vara lägre än inom den allmänna utomobligatoriska skadeståndsrätten.

 

---

[1]  Min första djupare kontakt med de grannelagsrättsliga skadeståndsreglerna var i samband med en tvist där vi biträdde en skadelidande fastighetsägare. Under en stormig natt blåste ett cirka 750 kvadratmeter stort tak av en lagerbyggnad på grannfastigheten. Taket landade på vår klients fastighet och medförde stor materiell förödelse. Efter viss utredning kunde det konstateras att lagerbyggnadens tak inte uppfyllde gällande byggnormer för vindlast. Vår klient riktade krav mot grannfastighetsägaren avseende de skador som taket åsamkat. Grannfastighetsägaren bestred ansvar och tvisten kom sedermera att prövas av tingsrätt. Tingsrätten gav vår klient bifall till sin talan, även om den rättsliga motiveringen i domskälen i viss mån skiljde sig från hur vi hade argumenterat. Då motparten valde att inte överklaga domen har högre instanser inte prövat de mycket intressanta rättsfrågor som var aktuella i målet.

[2]  Se Rothlin, ”Skadeståndsansvar i grannförhållanden utanför miljöskadelagens område”, examensarbete i skadeståndsrätt, ht 1996, Uppsala Universitet, s. 7 f.

[3]  Se Ljungman, ”Om skada och olägenhet från grannfastighet”, Uppsala 1943, s. 7.

[4]  Se Ljungman a.a., s. 12.

[5]  Se bland annat Bengtsson, ”Om grannelagsansvaret i dag – Festskrift till Ulf K. Nordensson”, Stockholm, 1999, s. 26.

[6]  I det följande berörs inte de grannelagsrättsliga specialreglerna avseende rot eller gren som tränger in på annans fastighet, 3 kap. 2 § jordabalken eller reglerna om grävning eller liknande i 3 kap. 3–4 §§ jordabalken. Inte heller kommenteras de särskilda grannelags­rättsliga regler som gäller för tredimensionella fastigheter eller fastighetsutrymmen som införts genom 3 kap. 5–12 §§ jordabalken.

[7]  Bland de mer utförliga och djupgående analyserna bör även nämnas Seve Ljungmans avhandling från 1943 och Malin Rothlins examensarbete från 1996.

[8]  Det nu gällande rättsläget uppkom dock i princip redan vid miljöskadelagens (1986:225) ikraftträdande.

[9]  Se NJA 2007 s. 663 och Hellner i JT 1997–98 s. 197 ff.

[10]  Se Bengtsson a.a., s. 23.

[11]  Se bland annat Bengtsson a.a., s. 20, som anger att det är tydligt att skadeståndslagens regler om ansvar för vållande är tillämpliga åtminstone vid person- och sakskada i grann­förhållanden.

[12]  Jfr Bengtsson a.a., s. 21.

[13]  Mina synpunkter på val av rättslig grund hänför sig till den rättsliga argumentationen och inte åberopandet av omständigheter. Processrättsligt är grunden för talan som bekant de rättsfakta som åberopas.

[14]  Se även Rothlin a.a., s. 16.

[15]  Jfr exempelvis NJA 1966 s. 248, där Högsta domstolen ansåg att en fastighetsägare och dennes entreprenör var solidariskt skadeståndsskyldiga mot en grannfastighetsägare som drabbats av skador till följd av arbeten som entreprenören utförde. Ägaren till den skadegörande fastigheten ansågs skadeståndsskyldig på grannelagsrättslig grund oavsett om skadorna vållats av bristande omsorg vid arbetenas utförande eller inte. Se även NJA 1991 s. 720.

[16] Se Bengtsson a.a., s. 37 f.

[17]  Se NJA 1991 s. 720 och Bengtsson a.a., s. 38.

[18]  Se Bengtsson a.a., s. 38.

[19]  Se prop. 1970:20, s. 102 f.

[20]  Se NJA II 1972 s. 40 f.

[21]  Se NJA II 1972 s. 41.

[22] Jfr SOU 1947:38 s. 127, vari anges att nyttjanderättshavare som bedriver störande verksamhet regelmässigt måste svara för störningen.

[23] Se Bengtsson, a.a., s. 39.

[24]  Se Hellner/Radetzki, ”Skadeståndsrätt”, 9 uppl., s. 158 f.

[25]  Se exempelvis NJA 1966 s. 248.

[26]  I de dominerande standardavtalen på entreprenadområdet, AB 04 och ABT 06, anges i kap. 5 § 13 st. 1 att entreprenören i förhållande till beställaren är ansvarig för dennes skadeståndsskyldighet gentemot tredje man till följd av entreprenaden. Entreprenören går dock fri från ansvar om denne kan bevisa att skadan inte rimligen hade kunnat förebyggas.

[27]  Se Bengtsson a.a., s. 29.

[28]  Se NJA 1991 s. 720 och NJA 2001 s. 368, som dock inte berör ansvar för medhjälpare.

[29]  Se NJA 1990 s. 71, där Högsta domstolen anger att vad som ”kan krävas av en fastighetsägare eller annan brukare av en fastighet måste avgöras efter vad som enligt ett objektivt bedömande framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna.”

[30]  Se NJA II 1970 s. 40.

[31]  Jfr Rothlin a.a., s. 17.

[32]  Bengtsson diskuterar frågan tämligen utförligt och landar i att det är oklart i vilken grad culpa krävs och att det saknas klart stöd för att culpa är en förutsättning för ansvar, se a.a. s. 26 ff.

[33]  Se Ljungman a.a., s. 195 och Bengtsson a.a., s. 28.

[34]  Jfr Bengtsson a.a., s. 34.

[35] Se Bengtsson m.fl. kommentar till 32 kap. 1 § miljöbalken i Zeteo 2017-06-05.

[36]  Jfr Bengtsson a.a., s. 28.

[37]  Jfr Bengtsson a.a., s. 28.

[38]  Se Hellner/Radetzki a.a., s. 123 f.

[39]  Se Bengtsson a.a., s. 27.

[40] Se Didóns m.fl. Zeteo-kommentar av den 17 december 2017 till 8 kap. 15 § plan- och bygglagen samt rättsfallen RÅ 1993 not 521 och Mark och miljööverdomstolens dom av den 30 april 2015, mål nr P 9750-14.

[41]  Se Hellner/Radetzki a.a., s. 128.

[42]  Se NJA 1990 s. 71.

[43]  Det ovannämnda rättsfallet RH 1989:74 avsåg förvisso kostnader för att transportera bort det nedfallna trädet, vilket skulle kunna hävdas utgöra en ren förmögenhetsskada. Mer rätt är dock troligen att betrakta kostnaderna som s.k. blockeringsskador, vilket bör betraktas som en form av sakskada.

[44]  Bengtsson a.a., s. 31 f.

[45]  Se SOU 1983:7 s. 155.

[46]  Se prop. 1985/86:83 s. 18.

[47]  Se exempelvis NJA 1938 s. 479 (lukt), NJA 1939 s. 634 (buller, skakning), NJA 1940 s. 651 (buller och rök), NJA 1947 s. 57 (buller), NJA 1963 s. 162 (lukt). Bengtsson kommen­terar rättsfallen på a.a., s. 35.

[48]  Bengtsson a.a., s. 36.